Under de båda kvällspassen de här dagarna i Narvik – då jag känt att jag helt kan fokusera på romanskrivandet och inte riskerar att behöva ta tag i någon jobbgrej som dyker upp – har jag valt att bara ta med mig iPaden och det trådlösa tangentbord jag har till den, ett Logitech Keys-to-go. Jag var initialt lite skeptisk till det eftersom det knappast är en optimal skrivkänsla i det nästan stumma tangentbordet, men det växer på en, och för en datorviktfanatiker som jag är det nästan som en dröm – tillsammans med en iPad Air 2 (444 gram) i axelremsväskan landar totalvikten på blott 624 gram. Keys-to-go är därtill – utöver den nätta vikten om 180 gram – spillsäkert. Perfekt för koncentrerade skrivsessioner.
——
Nej, nu måste jag dra österut, barnen ska ju hämtas från dagis om tre och en halv timme! Skrivfacit: 5 200 tecken i dag, totalt alltså 22 700. Helt okej.
Det här har redan snurrat på alla större tekniksajter de senaste dagarna men orka bry sig om att vara sen på bollen:
Otroligt fascinerande karttjänst för visualisering av kollektivtrafik som det schweizisktyska företaget GeOps tagit fram. Zooma in på kartan i världens större städer, och se pendeltåg, tunnelbanetåg, spårvagnar och bussar röra sig i realtid. Klicka på en av dem, och få upp dess linjenummer och sträckning. En del positioneringar bygger på verklig gps-data, andra på simuleringar av tidtabeller.
Okej, det här kanske är extra spännande för oss som både råkar vara svaga för kartor och kollektivtrafiksystem, men jag tror att vem som helst kan imponeras av tjänstens utförande, plus att den faktiskt har potential att vara verkligt användbar. Visst kan du vid exempelvis busshållplatser redan i dag ofta se på en skärm vilka bussar som är i antågande, men om du exempelvis är på tillfälligt besök i en stad säger egentligen inte information som 55 Hjorthagen 3 min särskilt mycket. Men skulle du även på en karta enkelt få upp den ankommande 55:ans linjesträckning, och se att den under sin färd mot slutstation Hjorthagen faktiskt passerar rätt nära platsen du är på väg till – ja, då är mycket vunnet.
Nu får jag erkänna att jag faktiskt inte har stenkoll på om någon av landets kollektivtrafiknät redan har en sådan här tjänst, men om inte – ring GeOps!
Efter en hel del förseningar har jag äntligen hittat tid att sammanställa min recension av Letto Frontlight. Enjoy!
Adlibris nya läsplatta Letto Frontlight lanserades på allvar av nätboksjätten i mitten av mars. Letto Frontlighet är i grunden en Cybook Muse Frontlight från det franska företaget Bookeen, med har fått en svensk logga samt egen programvara från Adlibris. Priset är satt till 995 kronor (när de introducerade original-Letton sommaren 2012 var startpriset 1395 kronor).
I kartongen ingår utöver plattan en micro-USB-laddare och en kort pamflettmanual på svenska. Vill du ha en mer utförlig instruktionsmanual finns en sådan som pdf förinstallerad i plattans bibliotek, där det även finns ett par romaner samt ett gäng noveller förinlagda.
Användare av den förra generationens Letto får här möta en lite kantigare variant, måtten och vikten (190 gram) är snarlika föregångaren, men jag upplever den nya versionen som mer obekväm att hålla i, där föregångaren hade en avrundad form har Letto Frontlight vassare kanter, vilket inte känns helt lyckat.
Därtill irriterar avstängningsknappens placering mig rejält, den sitter på nedsidan av plattan och behöver ett rejält tryck för att förpassa Letton till viloläge, något som flera kvällar när jag läst i sängen lett till att jag fumlat plattan ur mitt grepp när jag tryckt till, detta eftersom jag håller den lätt vilandes i mina båda handflator (och bläddrar framåt med tummen på den högra sidoknappen). Nu har jag lärt mig att jag måste ta ett lite hårdare grepp om plattan innan jag trycker på viloknappen, men i början föll den i golvet ett par gånger. En detalj förvisso, men ergonomin är viktig i hur en produkt upplevs.
Högertummen på avstängningsknappen. Ett distinkt tryck behövs för att stänga av plattan, och håller du samtidigt inte i den ordentligt, fumlas den lätt i golvet.Hantering av böcker så. Ska du föra över titlar till plattan som inte kommer från Adlibris egen Lettobutik förordar Adlibris sladd. Hanterar du titlar med kryptering (exempelvis biblioteksböcker) måste du auktorisera plattan, vilket endera sker genom Adobe Digital Editions (ADE) på datorn eller direkt vid köp i plattan av en DRM-skyddad bok. Enligt Adlibris manual ska du alltid lägga till eller ta bort böcker via ADE på datorn, men det går även att hantera böcker direkt i Utforskaren/Finder om du valt att tillåta datorn att hantera filer på plattan (det poppar upp en sådan fråga vid inkoppling i en usb-port), åtminstone fungerar det med titlar utan kopieringsskydd.
Letto Frontlights startsida, med boken du för tillfället läser visad överst.Inte heller berättar Adlibris i manualen att du faktiskt kan ladda ner böcker direkt till plattan även från andra sajter, så länge dessa inte är kopieringsskyddade. Klickar du exempelvis på nedladdningslänkarna till mina romaner, så frågar Letton snällt om du vill ladda ner och börja läsa direkt (det vill du så klart).
Detta gäller dock inte biblioteksböcker, lyckas du efter sju sorger och åtta bedrövelser ta dig fram till den rätta sidan på ditt lokala bibliotek samt logga in (Lettons webbläsare och textinmatningsfunktion är verkligen usel, mer om det senare), så möts du bara av beskedet Nedladdningsfel när du väl ska ladda ner ditt e-boksbibliotekslån. Detsamma gällde för övrigt även den förra versionen av Letton.
Förstasidan i mitt Lettobibliotek, inklusive en del av de titlar som medföljer på köpet. Molnikonerna visar att det är e-böcker jag köpt hos Adlibris som endera finns på eller kan laddas ner till plattan.När det gäller själva läsningen har Letto Frontlight något högre upplösning än föregångaren, den bjuder på 758×1024 pixlar jämfört med 600X800, något jag tyvärr inte direkt tycker märks vid praktisk användning. Jag upplever också att Letto Frontlight lider mer än den förra versionen av e-bläcksteknikens stora brist att redan lästa sidor ”bränns in” i skärmen efter bläddring. Grundinställningen är att Letton tömmer skärmen vid var femte bläddring, men jag störde mig så mycket på hur text stannade kvar efter att sida bytts att jag ändrade till att den tömmer vid varje bläddring, vilket drar ner batteritiden en del.
Läsning i vanligt dagläge.Den stora fördel som Letto Frontlight ståtar med jämfört med sin föregångare från 2012 är just dess frontlight. Den inbyggda skärmbelysningen gör att det äntligen går att läsa med Letton i ett nedsläckt sovrum, något jag som sover med en tvååring vid min sida finner oerhört praktiskt eftersom hon vaknar om jag har sänglampan tänd mer än någon minut. Jag stänger för den delen aldrig av belysningen (som räcker att ha inställd på lägsta nivån för att läsa i mörker), jag upplever skärmen som en aning för mörk annars, bortsett från i direkt dagsljus.
Prestandamässigt är inte Letto Frontlight någon höjdare, allt går åååh så långsamt, den som är van vid hur en smartphone eller surfplatta responderar när du rör skärmen – och vem är inte det i dag? – drivs snart till vansinne av en så till synes enkel sak som att skriva in namnet på en författare vid en sökning i den inbyggda e-boksbutiken. Glöm att kunna skriva i normal hastighet, tangenttryckningar måste väntas in, jag testade att ta tid då jag skrev Louise Boije af Gennäs och klockan hann passera 24 sekunder innan jag var klar. Processorn är helt enkelt hopplöst seg, och programvaran extremt yxig jämfört med hur vår skärmvardag i iOS- och Androidvärlden normalt ter sig.
Skärmen hos Letto Frontlight är inte direkt optimerad för nätsurfning.Samtidigt går det att argumentera för att det kanske ska vara knöligt att surfa på och interagera med en platta som Letto Frontlight, ett skäl för att använda läsplattor som är dedikerade just åt läsning är att de inte inbjuder till andra sysslor under läsningen, Facebook finns inte blott en app bort och du störs inte i läsningen för att notifieras om att ett nytt mejl inkommit eller att du fått en like på din senaste Instagrambild. Den argumentationen kan jag köpa, men det ursäktar inte att upplevelsen när det gäller att lyckas hitta nya böcker att läsa i Lettons inbyggda butik blir så undermålig på grund av kackig prestanda.
Butiken i sig lämnar dessutom tyvärr en hel del att önska. Som om inte svårigheterna att botanisera bromsades nog av hårdvarans begränsningar, är e-boksbutiken i sig allt annat än inbjudande. Så här sorglig ser butikens startsida ut:
Startsidan i Adlibris Lettos e-boksbutik. Tyvärr en av de minst inspirerande nätbutiker jag sett.Därtill verkar Adlibris inte bry sig om butiken nämnvärt. Eftersom det här testet utvecklades till en rejäl långbänk, har jag haft förmånen att se hur butiken förändrats över tid, eller mer korrekt uttryckt tyvärr tvingats se hur den inte gjort det. Bilden ovan tog jag redan den 19 mars när jag ursprungligen tänkt publicera det här testet, men när jag nu äntligen fått rumpan ur står det 18 maj i kalendern, och då ser Lettobutikens förstasida ut så här:
Adlibris Lettos butik den 17 maj. Samma rekommendationer på startsidan som två månader tidigare.På två månader har inte rekommendationslistan i topp uppdaterats överhuvudtaget – det är alltjämt Stalker, Utan personligt ansvar, Liv till varje pris samt Lejontämjaren som det puffas för. Med tanke på att Adlibris är en av Sveriges största och mest erfarna nätbutiker alla kategorier känns det väldigt slappt hanterat.
Att prata om batteritid när det gäller en e-bläcksläsare som Letto Frontlight blir nästan akademiskt, det är en extremt strömsnål teknik. Adlibris själva uppger ”upp till en månad”, en uppgift jag varken kan verifiera eller avfärda, i och med att jag under testets gång har haft plattan så ofta kopplad till datorn när jag fört filer fram och tillbaka, med resultatet att min Letto fått sig små mellanmål då och då. Jag har dock inte upplevt några problem med batteriet trots att jag ställt in den att rensa skärmen vid varje bläddring, och ser heller inte riktigt hur det vid praktisk användning skulle spela någon roll om batteriet behöver laddas varannan eller var tredje vecka – så himla offline från elnätet tror jag vi sällan befinner oss. Och i och med att det bara krävs en micro-usb-kabel för att tanka den torde det vara lätt ordnat var vi än i världen befinner oss, även om den egna laddsladden glömts hemma.
Med denna kritik nämnd, betyder det att jag avråder från köp av Letto Frontlight? Nej. Det finns tveklöst bättre läsplattor på marknaden än den Adlibris saluför, men är du en medelkonsument som vill ha en dedikerad läsplatta som kommunicerar med dig på svenska och har direktkoppling till en svensk nätbokhandel där chansen är stor att du redan har ett kontokort registrerat – då är Letto Frontlight i mina ögon det givna valet. Är du mer kräsen när det gäller tekniken eller föredrar utbudet i någon internationell e-boksbutik finns det bättre plattor att tillgå från exempelvis Amazon, Kobo eller Tolino, bara för att nämna tre av de stora aktörerna.
Är det värt att köpa nytt om du har förra versionens Letto? Det beror på. Vill du åt skärmbelysningen – ja. Annars – nej.
Själv fortsätter jag dock att förfäkta mobilens överlägsenhet som e-boksläsare. Hur många dedikerade läsplattor jag än tar mig an, och hur många surfplattor jag än bestämt mig för att använda för läsning, slutar det ändå med att jag efter några dagar börja läsa boken på min iPhone 5S i stället, eftersom den bästa prylen för läsning i slutänden är den pryl jag alltid bär med mig. Ja, min iPhone 5S har bara en fyratumsskärm, men det räcker gott för mig. Därtill är mobiler (och surfplattor för den delen) överlägsna dedikerade läsplattor på allt bortsett från det eventuella problemet med läsfokusering – de är användarvänliga, rappa och accepterar alla sorters filer utan att behöva konverteras (även om du kan tvingas använda olika läsappar beroende på var du införskaffar e-böcker).
Men tillhör du dem som gillar tanken på en platta som enkom ska användas till att läsa på, då är Letto Frontlight i dagsläget det enklaste valet.
Avslutningsvis: Varför fortsätter Adlibris att kalla sin läsplattesatsning för Letto, när deras e-boks- och ljudboksplattform sedan ett par år tillbaka bär namnet Adlibris Mondo? Vad är poängen med att ha två namn att förhålla sig till när det gäller digitala böcker? Tycker inte användarna att det är krångligt nog att ge sig på det här med e-böcker ändå?
Jag skar i mina streamingprenumerationstjänster av olika slag i dag, situationen tenderade att bli ohållbar och jag är inte gjord av pengar. Film- och tv-tjänsten Filmnet rök, e-boksprenumerationstjänsten Mofibo likaså och även ljudbokstjänsten Audible (för andra gången). Frågan är om jag inte egentligen borde göra mig av med tidskriftstjänsten Readly också, jag gillar den i teorin men kommer på mig själv ungefär en gång varannan månad med att öppna appen och skumma igenom ett par tidningar, vilket knappast gör det värt hundringen det kostar varje månad. Men den får vara kvar en betalning till i alla fall, sedan gör jag en ny utvärdering.
Audible smärtar mig egentligen mest, men det är som jag skrev i inlägget jag länkar till ovan, det håller inte att ha två ljudbokstjänster i längden, de kostar trots allt tillsammans 320 kronor i månaden. Audibles engelskspråkiga utbud är visserligen så klart helt överlägset det som svenska Storytel kan erbjuda, men å andra sidan tycker jag i grund och botten att det är viktigare för mig att hålla koll på den svenska utgivningen, och därmed får Audible stryka på foten. Jag använde min sista credit till att förhandsboka Stephen Kings kommande Finders Keepers, som ges ut 2 juni. Jag har The Martian olyssnad också, ska ta mig an den så fort jag avslutat Anna Lihammers Än skyddar natten. Jag gillar verkligen hennes hittills två historiska deckare, 1930-talet alltså, mycket fascinerande årtionde med massor av mörker att ösa ur.
Angående min medverkan i Nordnytt som jag hintade om i går, eller SVT Nyheter Norrbotten som det lite krångligt heter sedan några dagar, så ligger inslaget nu uppe på SVT Nyheters webb, det ska sändas på tv i kväll.
SVT Nyheter har ju sedan några dagar tillbaka en riksomfattande satsning som de kallar #ettsverige, där de kollar hur det står till med den mobila infrastrukturen i landet, och vilka olika förutsättningar som gäller. När de var ute och letade röster på Twitter häromdagen så skickade jag en tweet med en länk till mitt inlägg från i slutet av januari, där jag ifrågasatte Telias vd:s påstående att 99 procent av svenska befolkningen nu nås av Telias 4G-nät utifrån hur det ser ut i regionen där jag bor, och i går kom det en reporter hit och gjorde en intervju.
Tyvärr kom det som var huvudsyftet med mitt blogginlägg, alltså att ifrågasätta Telias högsta chefs påstående, aldrig fram i inslaget. Jag försökte flera gånger under intervjun lyfta frågan till att inte handla om mig utan om att hela östra halvan av Kiruna kommun har ignorerats av Telia eftersom de helt fokuserat på centralorten Kiruna och byarna som ligger längs E10:an när de har byggt ut nätet, men så blev inte utfallet. Jag har lite svårt att se mig själv som ”drabbad”, särskilt med tanke på att vårt hus ligger 40 meter från telestationen i Vittangi där mobilmasten står, och när jag nyss mätte vår 3G-hastighet med Bredbandskollen hade vi 28,7 Mbit/s nedåt och 4,2 uppåt, och det är siffror som inte skäms för sig ens i 4G-sammanhang.
Däremot är det så att 3G-täckningen snabbt tappar styrka här i byn så fort man flyttar på sig en bit, i området som kallas Ollasbyn ungefär en kilometer bort är det nästan bara Edge-täckning som gäller och även en kilometer åt andra hållet där Johannas föräldrar bor är 3G-nätet svagt, men som sagt, det är inte mig det är synd om, det är landets nordligaste östra region som helhet som blivit ignorerad. Och något säger mig att om fallet är så här där vi bor, så har nog Telia skönmålat det här med 99 procent även på andra håll i landet.
Och än löjligare blir mitt ”problem” när man ser en del av de andra inslag som gjorts under #ettsverige-vinjetten. Sjuka som dör för att mobilkopplade larm inte funkar, sms som tar timmar att skicka, människor som måste lägga sin telefon på kaffebryggaren för att ens få samtalstäckning där de bor och mobilnät som brakar ihop helt när turismen ökar under några dagar under påsken – och så jag då, författaren som inte får 4G-surfa när han sitter och skaldar hemma i köket. Jaja.
Nåväl, jag har bäddat in inslaget nedan. Det ska i nyhetssändningen i kväll följas av en utfrågning av de som rent konkret bygger 4G-nätet här uppe, så jag hoppas att frågan lyfts till ett högre samhällsplan i den diskussionen.
Jag var med en kort sväng i radion i dag i P1:s Kulturnytt, de gjorde en uppföljning av gårdagens inslag där Adlibris vd Johan Kleberg lade ut texten om det här med maxpris på 99 kronor på e-böcker igen (jag skrev för ett par veckor sedan här i bloggen om när han pratade om det första gången).
Det av mitt samtal i går med reportern som kom med var det här med att bokbranschen vill få ned e-boksmomsen från 25 procent till de 6 procent som fysiska böcker har sedan år 2002. Branschen har länge slagits för det här, en bok är en bok är en bok menar de, och det är en ståndpunkt som är lätt att sympatisera med, men jag tror ändå att de kommer att få väldigt svårt att få igenom det. Dels har det från EU kommit direktiv om att e-böcker inte ska ses som varor utan tjänster, och sådana tillåts inga sänkta momssatser på (om jag förstått det hela rätt så är resonemanget att en e-bok klassas som en tjänst och inte som en vara då den kräver en annan fysisk produkt för att kunna tillhandahållas, som en läsplatta exempelvis, e-böcker är alltså tjänster som ger läsplattor ett värde och ingen produkt i sig).
Ett annat problem, som var det jag valde att prata om i radion, är att det här är ett område fyllt av gränsproblematik. Vad är en e-bok? Ja, så länge den kommer i formen av en epub-fil som säljs hos Adlibris är det väl inga problem, men om man publicerar den som en app då, som säljs i App Store och Google Play, är det en e-bok då? Och om man lägger in lite kringgrejer i appen som extramaterial, som en videotrailer eller ett litet spel eller ett quiz om handlingen, är det då fortfarande en e-bok? Och om man kommer från andra hållet, det vill säga att man har gjort en sjusärdeles bra app utifrån en populär barnboksfigur men vill slippa den 25-procentiga ordinarie momsen på appar och lägger in en berättelse om den här barnboksfiguren i appen, är det då okej att sätta 6-procentig moms på den i stället? Jag tror att Skatteverket ser med rätt skeptisk blick på en sådan utveckling.
Det här har redan inträffat i musikvärlden. Även tidskrifter fick sänkt moms till 6 procent år 2002, och för fem år sedan kom The Ark på att det vore mycket smartare att ge ut en tidskrift och skicka med en gratis cd på köpet, än att ge ut en skiva på vanligt vis och tvingas lägga 25 procents moms på priset. Således gavs deras album In full regalia ut som en tidskrift, något som inte uppskattades av myndigheterna, såväl förvaltningsdomstolen som kammarrätten gav Växjögruppen bakläxa och de åkte på en skattesmäll på en halv miljon kronor.
I grund och botten tycker jag att differentierade momssatser känns mer och mer omotiverade överlag eftersom det blir så godtyckligt och gränsdragningarna ofta känns otidsenliga. EU-domstolens resonemang att allt digitalt ska ha den högsta momssatsen blir mer ohållbart för varje dag i takt med att allt mer digitaliseras, och att överhuvudtaget hålla på och belöna vissa branscher med subventionerad moms och inte andra känns helt enkelt orättvist. Så varför inte ha säg 15-procentig moms på precis allt?
Det var ungefär vad jag sa i intervjun, eller åtminstone ville få fram (vi pratade en del om Amazon och huruvida vi ens kommer att få någon rejäl e-boksrevolution i Sverige också). De cirka två – rätt svamliga – meningar som kom med i sändningen lät inte riktigt lika färdigtänkta dock.
Well well, det är väl vad tio minuters förberedelsetid och inspelning över telefon i bilen på parkeringen utanför Coop i Kiruna när jag var lite stressad för att hinna köra hem och hämta barn på dagis i tid ger.
Jag råkade snubbla över ett inlägg från april 2010 där jag siade om hur Tage, då en månad gammal, skulle se på läsande som femåring och hur han skulle komma att resonera gällande papper kontra pekskärmar för denna läsning. Varför inte undersöka hur min vision står sig mot hur verkligheten blev?
Här följer ett utdrag från inlägget:
Min fullständiga övertygelse är att Tages främsta källa till de flesta sorters media kommer att vara en pekdator. Vid fem års ålder utgår jag ifrån att han ser det som en total självklarhet att spel, film, tv och böcker kommer till honom genom en medieplatta, som om jag känner mig själv rätt med stor sannolikhet är en fjärde generationens iPad. Han kommer att peka och svepa sig genom tillvaron, fysiska knattertangentbord är troligen något han kommer att tycka är lite löjligt, något som mamma och pappa sysslar med och som han med visst motstånd kommer att tvingas lära sig att använda med korrekt fingersättning i skolan parallellt med inlärningen att skriva med papper och penna. För honom kommer inte iPaden att vara en tingest som saknar naturlig plats i det digitala livet – som en del teknikförståsigpåare försökt göra den till – tvärtom kommer den att vara centrumet i hans tillvaro. “Riktiga” datorer samt mobiltelefoner kommer han däremot att se som onödiga prylar han inte förstår varför de vuxna ids släpa med sig. Han kan ju göra allt med plattan – spela spel, läsa Bamse, titta på film, videochatta med kompisarna eller farmor eller mamma när hon är på jobbet och han saknar henne – vad sjutton ska han med en datordator till, eller för den delen en pappersbok?
När det här skrevs i april 2010 hade den första iPaden precis börjat säljas i USA, det återstod fortfarande åtta månader innan den skulle lanseras i Sverige, och skepsisen mot iPad var på det hela taget rätt stor inom teknikpressen och bland förståsigpåare. Vilket hål skulle den kunna fylla, var hade den sin plats, till vem var den riktad?
Utan att gå in alltför mycket på hur försäljningsmönstret för surfplattor ser ut och vilka de främst riktar sig till, kan vi ju dock enkelt konstatera en sak – barnfamiljer i allmänhet och barn i synnerhet älskar dem. Och dit hör definitivt Tage.
Vid fem års ålder är det ingen överdrift att säga att Tage ser iPaden som sin främsta källa till nöje och lek. Vi har valt att idka metoden fri tillgång såväl för honom som för Ejda, och på det stora hela fungerar det bra. Ibland håller de på med iPadarna, ibland leker de med annat. Främst Tage blir ibland uppenbart uttråkad av att hålla på med iPaden för länge, och när han slänger den åt sidan för att gå och göra något annat, följer oftast Ejda efter (för dit Tage går, går Ejda).
Att Tage skulle komma att se sin iPad (som för övrigt är en iPad Mini 2, vilket väl rent tekniskt är den femte generationens iPad om man kollar tidslinjen) som det naturliga sättet att läsa böcker på visade sig dock vara väldigt fel av mig. Tage (och Ejda) är storkonsumenter av helt vanliga pappersböcker, Ejda tappade för övrigt en rätt tung sådan på sin tå i går kväll med Lille Skutt-nivå på tårarna som följd. Tage har dock på sistone vid några tillfällen valt att köpa Bamse som ljudberättelser på sin iPad som lördagsapp (som vi har i stället för lördagsgodis), så helt fel ute när jag siade om att han skulle ta sig an Bamse på iPaden var jag inte.
I övrigt är det dock traditionella böcker som gäller, de enda gångerna vi läst barnböcker på iPaden har varit när vi varit på resande fot och glömt ta med fysiska böcker (iPaden har vi dock intressant nog aldrig glömt…). Bland annat har vi köpt Sagan om det röda äpplet som e-bok, och jag minns att jag första gången vi skulle läsa den på iPaden var lite orolig för att han skulle bli stirrig, för Tage är ju iPaden en pryl man gör saker med, inte bara ligger still och tittar på bilder på, men han tyckte inte att det var konstigt, utan betedde sig som om det var en vanlig bok framför näsan på honom.
Jag underskattade även Tages relation till mobiltelefoner. Visserligen föredrar han att använda en iPad före en iPhone alla dagar i veckan, men han ser den inte som någon apart vuxenpryl, och de gånger han vill fejstajma med någon gör han det från min eller Johannas telefon, och inte från iPaden.
Vanliga datorer är han dock inte så intresserad av, även om han på sistone börjat använda dem ibland eftersom hans mommo lärt honom att använda sajten Spela.se, där han gärna spelar Snigeln Bob. En period ville han skriba en artikel, vilket brukade gå till så att han satte sig framför datorn och skrev ungefär TAGE EJDA MAMMA PAPPA ASFJAD RGJSDFG JASD FGJDFGJ SDFKHTH DSRJG AJG och sedan krävde att få skriva ut sin artikel på skrivaren.
Allt det här följer väl på sätt och vis en allmän trend. Det fanns under de första åren av iPadens levnad en rätt stor tilltro att barnboksförlagen hade en potentiell jättemarknad här, att man skulle appifiera sina barnböcker och kunna få helt nya inkomster. Och visst har det kommit en del bra appar på det området, Ejda älskar till exempel Pippi Långstrump-appen och Tage har spelat Pettsons uppfinningar väldigt mycket, men på det stora hela känns just det som en revolution som kom av sig innan den knappt ens börjat. (Något jag skrev om i ett långt reportage för Svensk Bokhandel för ett par år sedan)
Våra barn älskar att hålla på med iPadar. Men de älskar sina pappersböcker minst lika mycket.
Vi har varit avskurna från internet på hemmaplan i ett par dagar, fått förlita oss på att gå till fik och tanka ner mejl och skicka iväg svar på det viktigaste.
Nu på eftermiddagen kickade dock nätet igång i lägenheten igen, och det kändes som att dimman skingrades framför ögonen.
Visst, det är trist att inte kunna kolla facebookflödet när man vill, men det är inte det som göder saknaden efter uppkoppling, snarare är det en allmän känsla av avskurenhet som man numera sällan upplever som framträder.
Dessutom märker man snabbt hur krångligt livet blir, eftersom så många vardagssysslor som vi i dag utför på nätet, även under semestern, blir omöjliga att genomföra.
Nåväl. Nu håller vi tummarna för att det här håller i sig över helgen. Kämpa nätet!
Angående inlägget tidigare i veckan om mitt kommande datorköp så har MG Siegler skrivit bra om det här med det eventuella steg bakåt den nya Macbooken innebär i processorkraft, och hur det i praktiken inte längre spelar någon roll för de allra flesta av oss, även om vi inte riktigt vill eller vågar kännas vid det, eller kanske inte ens förstår det.
Själv tycker jag att det kan vara intressant att jämföra med bilindustrin. I den världen var det mycket länge sedan det viktiga var att motorn för varje ny modell blev starkare. Mer bränsleeffektiv, miljövänligare, tystare, bekvämare att sitta i, större bagageutrymme och allt mer krock- och körsäker – absolut, det är parametrar som hela tiden förbättras och därför marknadsförs, men rå motorstyrka? Det är en faktor som ytterst få bryr sig om, eftersom alla bilar klarar av att nå de hastigheter vi tillåts köra i på vägarna.
Detsamma gäller våra datorer. Dagens processorer överstiger i regel de praktiska behov vi verkligen har, ändå stirrar vi oss blinda på processorsiffrorna och drömmer alltjämt om snabbare, högre, längre. Jag tror det börjar bli dags att vi släpper det där nu.
Men visst. 1,1 ghz. Det låter klent, visst gör det?
Den länge ryktade nya tolvtumsmodellen – något förvirrande enbart kallad Macbook trots att den är såväl lättare, tunnare samt ytmässigt mindre än den elvatums Macbook Air jag skriver detta på – når butikerna i april. Den blir långtifrån billig, basmodellen kostar 14500 kronor, men jag har ju för bövelen haft min nuvarande dator i nästan fem år, är jag då inte värd den investeringen?
Jag tycker nog det.
920 gram jämfört med min Airs 1080. 13,1 millimeter hög som mest, kontra 17 på Airen. 28 centimeter bred, min Air är 30. Det enda mått där den ”slår” sin föregångare är djupet, den nya datorn är 19,65 centimeter från botten till toppen, den gamla 19,2. Men jag kan förlåta dem de 0,45 centimetrarna, särskilt med tanke på att det bidrar till att göra skärmen mindre utdragen och i stället något mer kvadratisk, den nya Macbookens skärm har en 16:10-skala jämfört med Airens 16:9, och jag har alltid tyckt att skärmens smalhet varit den här datorns största brist, eftersom jag jobbar mestadels med text vill jag få in så mycket som möjligt på höjden, inte på bredden.
Den som är trogen mitt bloggande om dator- och surfplattevikt genom tiderna vet att enbart viktminskningen för mig motiverar ett köp. 160 gram låter inte så mycket på papperet, men det handlar mycket om hur vikten är balanserad också, och den nya datorn är mindre kilformad än den gamla, mer jämntjock om ett sådant ord tillåts i sammanhanget, och det borde göra att den förutom den konkreta viktminskningen känns ännu lättare i handen.
Att den bara kommer med en enda utgång (plus hörlursuttag) som tjänstgör som såväl ström-, usb- och extern skärm-uttag har jag svårt att se som ett hinder, jag har nästan aldrig något annat än strömsladden inkopplat ändå. Visst, det hade varit roligt med en kamerakortplats för jag tror verkligen att jag skulle kunna ha nytta av det, men jag har å andra sidan aldrig haft en sådan på en dator tidigare heller, så det är ju inget jag egentligen kan sakna.
När jag tänker efter gillar jag dessutom enkelheten i namnet. Macbook. En återgång till det mer strikta sättet att namnge efter utsvävningarna med tillägg som Air och Pro på senare år. Kort och koncist igen – som iMac, iBook, Powerbook.
Så i april slår jag till. Hej då Macbook Air, hej Macbook.
Alltför ofta känner jag mig som en menlös soffliggare, en som inte orkar engagera mig riktigt hela vägen, inte tar tillräckligt tydlig ställning i frågor jag tycker är viktiga, inte tar strid när jag anser något vara åt helvete.
Jag är visserligen i själ och hjärta en försiktig natur, och jag har visserligen gröt i hjärnan mest hela tiden på grund av småbarnsliv, men lite mer borde jag trots allt kunna kosta på att engagera mig.
I brist på omedelbar bättring har jag i alla fall gjort två saker i form av monetärt engagemang de senaste dagarna – jag bidrog med ettusen kronor till Martin Schibbyes & Co:s utrikesjournalistikprojekt Blank Spot Project som i dag blev färdigfinansierat hos Funded By Me, och jag fick äntligen arslet ur och blev fast donator åt Wikipedia – femtio kronor i månaden är banne mig ett av mina viktigaste arbetsverktyg lätt värt, det går inte en dag utan att jag kollar upp något där, endera för min egen, jobbets eller Tages skull.
Senast i dag, då vi jämförde Alexandre Dumas originalversion av De tre musketörerna med hur berättelsen återges i The Backyardigans (rätt olika, kan jag meddela).
I längden räcker det så klart inte att tro att pengar är lösningen på känslan av oengagemang. Men det är väl en liten början i alla fall, att bidra med det jag har möjlighet till.
Det är nästan så att någon har regisserat det hela – strax efter att jag publicerade mitt inlägg i går där jag kritiserade kvaliteten på Telias mobiltelefoni här i Vittangi upptäckte jag att 3G-nätet var puts väck. Eftersom det nu ett dygn senare ännu inte återkommit gick jag just in på Telias driftsinformationssida och kikade och jodå – problemen beräknas kvarstå fram till mitten av nästa vecka.
