Boken och framtiden-arkiv

Krönika: Kom igen nu Förläggareföreningen, var inte så snåla med Augustpriset!

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 27 oktober.

——

Årets nomineringar till Augustpriset har presenterats. Och som vanligt infinner sig en fråga i mitt huvud – är det inte dags att bredda priset och ge fler chansen?

Jag syftar på kategorierna. När Augustpriset för första gången delades ut 1989 av Svenska Förläggareföreningen fanns endast ett pris, som kort och gott gick till ”årets bok”. 1992 ändrades detta, och vi fick årets svenska skönlitterära bok, årets svenska fackbock och årets svenska barn- och ungdomsbok, en ordning som sedan inte ruckats på 30 år. Inte ens prissumman har ändrats, då som nu är den 100 000 kronor.

Men varför ändra? Jag ser två skäl.

Det första är att vissa sorters litteratur har förtvivlat svårt att hävda sig. I den skönlitterära klassen trängs exempelvis lyriken med de breda romanerna. Nu har det visserligen slumpat sig så att poesin knipit två statyetter på sistone genom Linnea Axelssons Aednan 2018 och Marit Kaplas Osebol 2019 vilket saboterar min tes en smula, men innan dess hade bara ett enda lyriskt verk plockat hem priset i dess historia – 1996 då Tomas Tranströmer fick det för Sorgegondolen. Trots att det ofta återfinns två diktsamlingar bland de sex nominerade – i år Iman Mohammeds Minnen av infraröd och Jenny Tunedals Dröm, baby, dröm – så är det i regel romanerna av traditionellt snitt som tilldelas statyetten.

I barn- och ungdomsklassen är läget snarlikt. Här är spannet extremt brett – bilderböcker riktade till ålderskategorin 0-3 år ställs mot unga vuxna-titlar som i språklig mognad kan ligga nog så nära verken som nomineras i den skönlitterära klassen. I slutänden är det också oftast böckerna som touchar den ”vanliga” romanen och har de högre åldrarna som målgrupp som tilldelas priset.

Att poesin och bilderböckerna ofta ratas när en vinnare ska koras är alltså det ena skälet. Det andra är att jag tror att priset som sådant skulle tjäna på att breddas. Visst går det att argumentera för att en utmärkelse blir mer prestigefull om den är riktigt svår att få, men i ett läge där litteraturen får allt tuffare konkurrens med att synas i bruset behövs starka varumärken, och Augustpriset är det klarast lysande varumärket som bokbranschen har för svensk litteratur. Fem statyetter i stället för tre, där skönlitteraturen och poesin separeras och en barnklass och en ungdomsklass skapas, skulle öka prisets synlighet och på intet sätt urvattna dess status.

Dessutom skulle de nominerade bli fler, ett faktum man också skulle kunna bli bättre på att lyfta fram. I vissa prissammanhang är en nominering en vinst i sig, att vara en Oscarsnominerad skådespelare är nästan lika fint som att vara en Oscarsvinnande sådan. Människor vet att konkurrensen är hård på toppen och att fel film faktiskt vinner ibland, och förstår att en nominering är kvalitetsstämpel nog. Förläggareföreningen har de senaste åren blivit bättre på att lyfta författare redan på nomineringsstadiet, men det finns betydligt mer att göra, inte minst när det gäller samarbete med bokhandlarföreningen för att synliggöra de nominerade titlarna i bokhandeln.

Fast har de råd att utöka kategorierna? Till skillnad från i filmvärlden där vinnarna bara får en statyett och en klapp på axeln ingår ju en rejäl penningsumma när en författare tilldelas ett Augustpris. Ja, men faktum är att för varje år som går blir det billigare för Förläggareföreningen att dela ut Augustpriset, eftersom prissumman aldrig har justerats upp i takt med inflationen.

Faktiskt spelar denna omständighet mig helt i händerna. När den nuvarande ordningen med tre pristagare infördes 1992 fick precis som nu varje pristagare 100 000 kronor. I 2022 års penningvärde motsvarar detta 165 000 kronor. Multiplicerar vi det med tre kategorier, får vi med lite avrundning 500 000 kronor. Det faktiska värdet på prissumman för tre kategorier år 1992 motsvarar alltså vad det skulle kosta att dela ut fem priser nu, förutsatt att prissummorna inte höjs.

Kom igen nu Förläggareföreningen, var inte så snåla.

Fotnot: Även fackboksklassen spretar, men där ryms så många olika sorters titlar att det är svårt att enkelt se hur den skulle delas utan att kategorierna blev väldigt många. Därför nöjer jag mig med de övriga två.

Deltar i Den lyssnande kritiken

Just det ja, jag ska ju delta i ett panelsamtal om ljudbokens estetik nere i Stockholm i morgon lördag! Så här:

Det senaste halvåret har forskningsprojektet Den lyssnande kritiken, som genomförs av Kritiklabbet, försökt djupdyka i ljudboksformatet genom ett antal delprojekt, experiment och evenemang. I morgon når det sin final genom en heldagskonferens på Hägerstensåsens medborgarhus, där ett antal litteraturforskare, förläggare, ljudboksproducenter och författare medverkar – bland annat jag då.

Så här presenteras dagen på projektets hemsida:

Det femte och avslutande evenemanget inom ramen för projektet har ljudbokens ekonomiska, politiska och estetiska aspekter för ögonen – ett slags helhetsgrepp, med andra ord. Hur påverkas litteraturen i allmänhet och den verksform som ljudboken är i synnerhet, av den rådande infrastruktur, där strömning och abonnemang är grundpelare? Vad kostar ”en lyssning” egentligen? Och vad skiljer egentligen en ljudbok från en talbok? Produceras de på olika sätt eller bara med olika målsättningar? Vilka möjligheter finns det i ljudboken, som inte utnyttjas i dag? Hur kan man förstå den tryckta bokens fysiska närvaro i förhållande till dagens ljudböcker, vilka primärt är digitala (och t.ex. inte längre i CD-format)? Och hur ska i slutändan en ljudbokskritik se ut?

Hela dagens program, och info om projektet i stort och Kritiklabbet, hittas här, men jag saxar lite smått och gott ur deras presentationer nedan.

Vi vill utforska möjligheterna och problemen hos en litteraturkritik som tar ljudboken som sitt objekt. Vi vill spåra ljudbokens historiska rötter, samtida syskon och kommande utveckling. Vi vill undersöka skillnaden mellan inläsare och uppläsare, såväl som mellan radioteater, talbok och ljudbok. Vi vill utveckla en lyssnande kritik.

En grundläggande anledning till att Kritiklabbet genomför projektet Den lyssnande kritiken är den betydande roll som ljudboken har fått i den svenska litterära sfären. Den ljudboksboom som det har talats mycket om de senaste åren har utan tvekan givit sig till känna. Inte minst syns detta i hur ljudboken och de företag som arbetar med att distribuera ljudböcker genom bland annat strömningstjänster omformat såväl förlags- som biblioteksbranschen.

Det kommer med all säkerhet att bli en väldigt intressant och givande dag. Kul!

Krönika: Därför lyssnar unga mest på ljudböcker

Jag har ju helt glömt att publicera mina krönikor från Västerbottens-Kuriren här i spalterna detta halvår. Ska rätta till det de kommande veckorna. Först ut, en krönika som publicerades i VK redan torsdag 20 januari.

——

Barns läsning – eller snarare lyssning – har debatterats den senaste veckan. Enligt en ny forskningsrapport är barn i åldern nio till tolv år de som lyssnar allra mest på ljudböcker – även i jämförelse med vuxna. Är det bra eller ännu ett tecken på att barn är på väg att förlora förmågan att läsa?

Rapporten som heter Barnlitterära strömningar – om ljudböcker för barn är skriven av litteratursociologerna Ann Steiner och Karl Berglund vid Uppsala universitet och beställd av Svenska Förläggareföreningen. Forskarduon har gått igenom ljudbokens historia för barn och fått tillgång till färsk data från de svenska strömningstjänsterna för ljudböcker.

I ett inslag i Sveriges Radios Kulturnytt i P1 lyftes en av rapportens slutsatser särskilt fram – den att barn i mellanstadieåldern verkar vara de flitigaste lyssnarna på ljudböcker av alla. I texter i Aftonbladet och Dagens Nyheter de senaste dagarna framställs det här som ett problem. Men är det verkligen det?

Tja, det beror väl på vilka slutsatser som kan dras. Mellanstadieåldern brukar kallas bokslukaråldern vilket är en viktig period när det kommer till barns läsning. Om dessa barn då ratar det skrivna ordet till förmån för ljudböcker, är det inte långsökt att tänka att detta hämmar utvecklingen av läsförmågan.

Lotta Olsson landar i just den slutsatsen i sin text i Dagens Nyheter. ”Vad händer med utvecklingen av läsförmågan när barnen lyssnar alltmer på böcker i stället för att traggla med läsning tills det blir lätt?” frågar hon. I Aftonbladet gör Sven Anders Johansson en liknande tolkning, när han ifrågasätter varför mellanstadiebarnens myckna ljudbokslyssnande presenterades som ”morgonens glada nyhet” i Kulturnytt (något jag för övrigt är tveksam till om det ens stämmer, jag fann inslaget rätt neutralt där faktauppgifter från rapporten varvades med en intervju med en pojke på snart nio från Luleå som berättade att han brukar lyssna på Martin Widmarks böcker om Lasse-Majas detektivbyrå och de ljudböcker som humortrion I Just Want To Be Cool gjort, men att han läser Dav Pilkeys böcker om Hundmannen och Kapten Kalsong).

Men åter till huvudfrågan – kan man skylla barns minskade intresse för läsning på ljudboken? Inte enligt rapportförfattarna i alla fall. Förklaringen de själva landar i sammanfattar de så här: ”Anledningen är att de i hög grad har egen tillgång till teknik för att lyssna på ljudböcker och därmed kan bli mer autonoma i sin konsumtion av ljudböcker, samtidigt som föräldrar sannolikt reglerar deras konsumtion av andra medier. Detta är också den så kallade bokslukaråldern, en period när barn har stor lust att träda in i fiktionsvärldar.”

Det är alltså snarare kombinationen av tillgång till egna mobiltelefoner, välmenande föräldrar som hellre vill att deras barn lyssnar på ljudböcker än kollar på Youtube samt barnens lust att kliva in i fiktiva världar som drar upp lyssnandet i just den åldern. Man skulle alltså lika gärna kunna tolka resultatet som ett utslag av föräldrars närmast tröstlösa kamp för att i någon mån hålla kvar sina mellanstadiebarn i litteraturens värld i stället för att förlora dem åt ändlöst videoscrollande.

Forskarna citerar följande ur rapporten Ungar & medier 2021: ”Generellt ägnar barnen år 2020 förhållandevis mycket tid åt mobilen, sociala medier, musik, Youtube, film och tv-program samt kompisar – och förhållandevis lite tid åt böcker och tidningar, ljudböcker, radio samt poddar.” Strax efteråt konstaterar Steiner och Berglund att det i dag finns en uppenbar diskrepans mellan det som barn ägnar sig åt och det som anses öka läskunnighet, läsförståelse och förmågan att ta till sig längre berättelser.

Det är inga upplyftande slutsatser, och rent anekdotiskt behöver jag inte gå längre än till mina egna barn för att se att resonemanget verkar stämma. Ges de valet väljer de alltid rörlig bild före skriven text. Och som barns liv ser ut i dag, finns nästan alltid det valet.

——

Värt att notera några månader efter att denna krönika publicerats, är att Ejda (som börjar mellanstadiet till hösten och får sägas ha nått bokslukaråldern) numera ibland faktiskt väljer den skrivna litteraturen före ljud eller video, då hon är djupt nere i den närmast oändligt långa bokserien om de olika kattklanerna i Warriors. Ett ljus i mörkret, således. Men notera att jag skriver ibland. För det är långtifrån alltid som böckerna trumfar Youtube.

Årets trend bland vinnarna av Storytel Awards: Författarinläsningar!

I dag presenterades mottagarna av årets Storytel Awards, som för tredje året i följd blev en heldigital tillställning. Och visst fanns en tydlig trend bland 2022 års vinnare: Böcker som lästs in av författarna själva!

Så här såg det ut i de sex kategorierna (vinnarna i fet stil överst):

Spänning:
Fädernas missgärningar av Åsa Larsson, uppläst av författaren, Bonnier Audio
Ghettobröder av Sammy Jeridi, uppläst av Jonas Malmsjö, Bokfabriken
419 timmar av Dag Öhrlund, uppläst av Stefan Sauk, Lind & Co

Roman:
Löpa Varg av Kerstin Ekman, uppläst av Lennart Jähkel, Bonnier Audio
Räkna hjärtslag av Katarina Widholm, uppläst av Katarina Ewerlöf, Historiska Media
Ett lyckligare år av Jonas Gardell, uppläst av författaren, Norstedts

Feelgood:
Je m’appelle Agneta av Emma Hamberg, uppläst av författaren, Piratförlaget
Sista sommaren av Eleonore Holmgren, uppläst av Anna Maria Käll, Bazar Förlag
Den saknade systern av Lucinda Riley, uppläst av Gunilla Leining, Bazar Förlag

Fakta:
Hästpojken av Carl Hedin och Frida Bank, uppläst av Carl Hedin, Bokförlaget Forum
Brev till mannen av Bianca Kronlöf, uppläst av författaren, Bonnier Audio
Hon hette Esmeralda av Melinda Jacobs och Minna Tunberger, uppläst av Philomène Grandin, Bokförlaget Forum

Barn:
Handbok för superhjältar 6: Utan hopp av Agnes och Elias Våhlund, uppläst av Frida Hallgren, Rabén & Sjögren
Fy, vad äckligt! av Anna Hansson, uppläst av Måns Nilsson, Rabén & Sjögren
Skattjakten av IJustWantToBeCool (Emil Beer, Victor Beer, Joel Adolphson, uppläst av författarna, Storytel Kids

Ungdom:
Agnes Cecilia: En sällsam historia (lättläst) av Maria Gripe, uppläst av Viktoria Flodström, Bokförlaget Hedvig
Alicia Månstjärna – Fängelsedirektören och det hemliga sällskapet av Nils-Petter Löf, uppläst av Maria Franceschi, Whip Media
Mokadji: Den gyllene stenens kraft av Mattias Olsson, uppläst av Tomas Norström, Bookea

Tre av de sex vinnarna – Åsa Larsson, Emma Hamberg och Carl Hedin – tilldelades alltså två statyetter vardera, eftersom Storytel Awards prisar såväl författare som inläsare. Jag hoppas i alla fall verkligen att så var fallet, vore extremt trist om de fick en kombinerad statyett – de har trots allt gjort dubbla arbetsinsatser. Rätt bör vara rätt.

Hur som helst är det onekligen intressant att så många av de prisade var författarinläsningar. Redan på nomineringsstadiet uppmärksammade jag och flera andra detta (sex av arton nominerade titlar var inlästa av författarna), och det jag skrev då gäller fortfarande:

Det är lite uppseendeväckande, med tanke på att det brukar sägas att ljudboksinläsandet bör skötas av proffs. Nu är visserligen flera av de nominerade författarinläsningarna gjorda av väletablerade, erkänt ”bra” röster som Jonas Gardell, Emma Hamberg och Bianca Kronlöf (för att inte tala om humortrion IJustWantToBeCool), men att Åsa Larssons och Carl Hedins gestaltningar av sina egna böcker skulle bli så bra (och så populära!) var kanske inte lika självklart på förhand.

Det ska bli intressant att se om det här får några effekter. Förlag brukar allmänt vilja spela säkert och anlita väletablerade skådespelare till inläsningar, men i och med att detta nu bevisligen fungerat så bra för stjärnförfattare som Åsa Larsson och Emma Hamberg – tja, kanske får då fler feeling och börjar kräva att få läsa in själva? Jag tycker personligen att det vore en rätt spännande utveckling, även om den onekligen har risker. Många författare är duktiga på att läsa, men självklart långtifrån alla.

Av de sex prisade titlarna har jag faktiskt inte lyssnat på en enda, men däremot läst Åsa Larssons Fädernas missgärningar och Kerstin Ekmans Löpa varg som e-böcker (i min Storytel Reader). Som nybakad lättlästförfattare (del två i min Avbrottet-serie kommer för övrigt 2 maj!) tycker jag dessutom att det var kul att lättlästtolkningen av Maria Gripes Agnes Cecilia: En sällsam historia prisades i ungdomsklassen.

Dags för Littfest!

Klev just på tåget i Gällivare – next stop Umeå och Littfest! I morgon fredag deltar jag dels i ett samtal om litteraturbranschens framtid klockan 16 (saxar ur programmet nedan) och dels redan klockan 08.45 när VK smygstartar sändningarna på Littfest-tv med sitt uppsnack-program.

Dessutom kommer jag då och då under hela festivalen att stå vid det bokbord som Norrländska Litterstursällskapet har med vår tidskrift Provins, där vi bland annat kommer att sälja en ursnygg jubileumsaffisch, med anledning av att tidskriften i år firar 40 år. Hoppas vi ses i vimlet!

———

Fredag kl 16, scen Äpplet
En litteraturbransch i förändring
På senare år har litteraturbranschen förändrats radikalt. Den tryckta boken utmanas av ljudboken, boklådorna av konglomerat och internethandel, förlagen av egenutgivare och hybridförlag. Är utvecklingen bara av ondo, är vi bara konsumenter styrda av kapital och algoritmer eller är det delvis också och en sund reaktion? Medverkar gör kulturredaktören Sara Meidell, författaren Daniel Åberg och professorn Sven Anders Johansson. Samtalet leds av journalisten Lasse Winkler.

UPPDATERING: Tyvärr har VK:s uppsnackspunkt på fredagsmorgonen blivit inställd med kort varsel, så jag får nöja mig med samtalet klockan 16 i stället. Synd, men då får jag ju i alla fall sova lite längre!

Krönika: Julen växer sig starkare för varje år

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 2 december.

——

Måndagen efter första advent kom min åttaåring hem från skolan med en fundering som mer liknade en befallning – skulle vi äntligen klä granen i dag? När hon såg min förvånade min och insåg att svaret skulle bli ett rungande nej, morrade hon besviket.

”ALLA i min klass klädde granen i helgen!” fick jag veta, och även om sanningen senare visade sig ligga någonstans kring hälften av dessa alla, så fann jag även den siffran chockerande hög. Nästan fyra veckor kvar till jul och granen klädd, och detta i en trakt där de allra flesta lägger en ära i att använda äkta granar huggna på släktens (eller någon annans) marker. Kommer granstackarn att ha några barr kvar ens vid lucia?

Men egentligen borde jag inte förvånas. För inte är det väl bara jag – nog växer sig julen starkare för varje år? Så fort Halloween städats bort (en högtid som åttaåringen också krävde en massa pynt till i år) börjar julen tassa in i såväl reklam som butiksutbud – jag tror redan vi har druckit oss igenom halvdussinet stora petflaskor julmust till tacofredagen och lördagsgodiset, trots att 24 dagar återstår till dopparedan när dessa rader skrivs.

Som jag hittills beskrivit det skulle den tilltagande julhetsen kunna skyllas på barnen, men det är inte min mening. Det är som att vi alla – eller åtminstone många – mer och mer kommit att tänka att nu maxar vi skiten ur den här myshögtiden, i och med att världen ändå verkar vara på väg rakt ner i soptunnan på ett eller annat sätt.

Inte minst är detta påtagligt inom litteraturen, där historier som utspelar sig i julmiljö vuxit kraftigt på senare år. Visst, det har även tidigare funnits litterära julberättelser, och i Sverige har många av dessa skrivits i novellform och tryckts i dagstidningar lagom till julafton, trots att novellformatet i övrigt sällan slår brett i vårt land.

Men nu är det långa berättelser som gäller, och det är de digitala formaten som driver på. Att öppna appen till sin ljudbokstjänst dessa dagar är som att vandra runt i ett amerikanskt villakvarter dagarna före jul, omslagen till titlarna som lyfts fram är så överdådigt julpråliga och många till antalet att man trillar baklänges.

Inte sällan huggs dessa böcker därtill upp i 24 delar och presenteras som julkalendrar där ett avsnitt publiceras per dag, något som i den fysiska bokvärlden inte riktigt låter sig göras. Dessa böcker – eller julkalendrar då – går därför i regel inte ens att få tag i som hårda paket, utan tjänstgör mer som nedräkning till tomtens ankomst än som julklapp.

Förlaget som satsar mest på bjällerklang i år torde vara Lind & Co, som 1 december lät publicera första delen av hela fyra digitala julkalendrar i ljudbokstjänsterna. I en nyhetsartikel om det här juliga fenomenet som TT nyligen skrev intervjuades förlagets förläggare Zandra Weldon, och utöver den teori jag själv tror mest på – världen går i putten så vi tröstar oss med julmys – presenterade hon en andra förklaring, nämligen att det egna julstöket ersätts av jullitteratur på grund av tidsbrist. Varför städa, pynta och lacka, när du i stället kan låta litteraturen skapa en perfekt jultillvaro?

Orimligt låter det inte, men det (jul)rimmar illa med situationen i mitt eget grannskap, där det tävlas i hur många julstjärnor och adventsstakar som kan få plats i villafönstren – plus det där med att granen tydligen ska kläs senast första advent då.

Men oavsett orsak, julböckerna är ett faktum och i år tänker jag själv våga språnget – jag har spanat in Sofia Rutbäck Erikssons och Mattias Boströms mysdeckarserie Mordnatt råder, tyst det är i husen. Med en sådan titel kan väl egentligen inget gå fel, tänker jag mig.

Och vem vet, kanske fungerar en variant av Zandra Weldons teori på åttaåringen? Om jag sätter en riktigt bra julbokskalender för barn i händerna på henne – eller snarare i lurarna då – kanske hon glömmer det här med granen någon vecka till?

Det hade gjort en hel del för min julefrid.

——

Fotnot: Även DN uppmärksammade jultrenden inom litteraturen någon vecka senare.

Krönika: Bokmässan blev ingen digital succé

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 30 september.

———

Nå, hur gick det för årets hybridvariant av Bokmässan då? Många har sett bilderna som kablades ut från Göteborg – de vanligen myllrande mässhallarna ekade ödsliga, vilket de som var på plats tog chansen att fota, det blev ju en sådan absurd kontrast från normalläget.

Vissa tog bilderna som ett förebud om mässans undergång, vilket fick mässledningen att gå ut i Dagens Nyheter och meddela att ryktet om deras död var betydligt överdrivet. Även de såg det absurda i de överdimensionerade ytorna, men menade att dessa var en förutsättning för att kunna ha publik på plats enligt covidlagens dåvarande regler för mässor.

Men bortsett från bilderna som verkade tagna i en gigantisk rymdhangar i en science fiction-film då – gick det bra? Mässledningen ville gärna säga det, och i ett summerande pressmeddelande lyftes siffror fram som skulle påvisa detta. De 6 700 fysiska besöken var i linje med förväntningarna, de cirka 90 000 visningarna som Bokmässan Play fått ihop beskrevs som ett stort publikintresse och det lyftes fram att fler män än vanligt tagit del av Bokmässan – cirka 35 procent av Play-tittarna var män, jämfört med att bara 20 procent brukar vara män på den fysiska mässan.

Vad man talade betydligt tystare om är hur dessa siffror stod sig mot fjolårets, då det ju arrangerades en heldigital bokmässa från ett antal studior som innebar premiär för det nu etablerade konceptet Bokmässan Play, som ska leva vidare även i framtiden.

Så låt oss jämföra med 2020. Vid mässans slut då hade 373 000 visningar registrerats. Årets 90 000 når inte ens en fjärdedel av detta. I fjol var dessutom programpunkterna betydligt färre än i år – 381 jämfört med årets 584. Det gav ett tittningssnitt på 980 personer per programpunkt 2020, att jämföra med drygt 150 i år. Ändå sattes ”Stort publikintresse för Bokmässan Play” som rubrik på årets summerande pressmeddelande från mässan. Huh?

Visserligen finns en viktig skillnad – i fjol kostade det inget att ta del av Bokmässan Play, men i år fick man betala 395 kronor. Det är alltså mycket möjligt att det här inte handlar om att Play-satsningen skulle vara dålig, utan snarare att betalningsviljan är extremt låg när det kommer till digital kultur. Vi vill streama gratis, annars får det vara.

Men om så är fallet, borde vi väl diskutera det och komma fram till hur vi får en förändring? Att försöka skymma undan ett så pinsamt faktum och hålla tummarna för att folkmyller och kindpussar snart åter är legio framstår för mig som önsketänkande.

Men att det är vad Bokmässan hoppas på är tydligt, för i samma pressmeddelande stod att ambitionen för 2022 är att överträffa publiksiffrorna för de senaste ordinarie mässorna. Jag kanske får äta upp detta, men tror verkligen någon att vi om ett år kan lägga Bokmässan 2022 till handlingarna genom att konstatera att fler än 86 000 människor myllrat runt på mässgolvet (vilket var den senaste ordinarie publiksiffran år 2019)? Med tanke på nya covid 19-varianter, tecknen på att vi kommer att behöva ta återkommande vaccinsprutor och inte minst faktumet att många som brukar frekventera litteraturevenemang är äldre och tillhör en riskgrupp, framstår detta för mig som lika mycket science fiction som bilderna från årets mässa.

Vi måste börja acceptera att framtiden blir mer digital, och jobba på att hitta attraktiva sätt att paketera litteratursamtalen så att vi kan tänka oss att betala för det även hemifrån.

Littfest i Umeå lyckades med detta i vintras och fick en helt annan ”buzz” kring Littfest-tv än vad Bokmässan Play nu mäktade med. Visst, det blir lite äpplen och päron-läge eftersom omfånget och priset var så olika (Littfest tog bara en hundring i digital entré), men de lyckades med något som Bokmässan Play nu fallerat i två år i rad – att skapa en känsla av deltagande, trots fysisk distans.

Jag tror det är ditåt vi måste sträva, även om det bär emot.

Augustnomineringarna 2021: Dåligt år för ljudböckerna, men fenomenalt för tvillingarna Adbåge

Nej, det blev inget toppenår när det kommer till ljudboksformatet bland årets nomineringar till Augustpriset. Blott tre av arton titlar fanns vid nomineringstillfället utgivna som ljudböcker, att jämföra med åtta (!) i fjol. Att bara tre titlar finns bland de nominerade är faktiskt lika illa som det tidigare bottenåret 2018, då också tre titlar fanns som ljudböcker. Precis som det året finns det även i år en ljudbokstitel i vardera klass. (Jag har gjort de här sammanställningarna sedan 2017.)

Vad det beror på? Tja, det är nog inte svårare än att det i fjol dels var ovanligt breda titlar som nominerades (tre i den skönlitterära klassen då jämfört med en i år), samtidigt som kanske något fler av de breda titlarna som förhandstippats i år inte kom med (som Sara Stridsbergs Hunter i Huskvarna, Kerstin Ekmans Löpa varg och Ann-Helen Laestadius Stöld, som alla finns som ljudböcker). I fjol var det dock fackboksklassen som stod för ett svårslaget rekord, med hela fem av sex titlar utgivna som ljudböcker. Personligen hade jag verkligen hoppats på en nominering för Anders Teglunds Cykelbudet i år i fackklassen, dels för att det är en riktigt bra bok, men kanske ännu mer för att det är en fantastisk ljudbok, där Teglunds pianospel som har en viktig biroll i bokens handling vävs in i ljudboken och gör den närapå till ett allkonstverk. Sammantaget som bok och ljudbok hade den verkligen förtjänat minst en nominering. Bakläxa juryn!

Kommer någon av de nominerade titlarna att bli ljudbok nu då, efter att de nominerats? Förhoppningsvis åtminstone Moa Backe Åstots Himlabrand, som jag tror har en fin chans att plocka hem priset i barn- och ungdomsklassen.

Övriga noteringar:

• Har det någon gång i Augustprisets historia hänt att syskon nominerats samma år, likt det som Emma och Lisen Adbåge nu lyckats med för varsin bok i barn- och ungdomsklassen? Att de dessutom är tvillingar gör ju bara prestationen än mer speciell. Dubbelgrattis till det!

• Olof Wretling har läst in böcker två år i rad som blivit nominerade (i fjol gällde det Annika Norlins Jag ser allt du gör). Starkt jobbat av Wretling, som bara totalt läst in fem ljudböcker.

• Trots att inte förhandstippade Stöld fick någon nominering, så kan det bli två vinster i år för böcker med samisk prägel, genom Mats Jonssons När vi var samer och Moa Backe Åstots Himlabrand. Jonssons bok är den första serieromanen att nomineras i den skönlitterära klassen. Välförtjänt!

• Magnus Västerbro och Tomas Bolme verkar vara en stark Augustpriskombo. När Bolme läste in Västerbros Svälten 2018 blev det vinst i fackboksklassen, men när Per Juhlin fick läsa in hans Vålnadernas historia året därefter blev det ingen nominering. Nu är Bolme tillbaka för Västerbros bok om Karl XII, och då blev det nominering igen.

Nedan följer listorna för samtliga nomineringar, och de titlar som finns utgivna som ljudbok är skrivna i fet stil. Augustgalan arrangeras 22 november.

Årets svenska skönlitterära bok:
• Eufori – en roman om Sylvia Plath av Elin Cullhed (Wahlström & Widstrand), inläst av Lena Endre
• Återliv – med Skapelsen och Kvällens frihet av Kjell Espmark (Norstedts)
• Europa av Maxim Grigoriev (Albert Bonniers förlag)
• När vi var samer av Mats Jonsson (Galago)
• Singulariteten av Balsam Karam (Norstedts)
• Den svarta månens år av Ellen Mattson (Albert Bonniers förlag)

Årets svenska fackbok:
• Judarnas historia i Sverige av Carl Henrik Carlsson (Natur & Kultur)
• Dante – den förste författaren av Anders Cullhed (Natur & Kultur)
• Dolda gudar – en bok om allt som inte går förlorat i en översättning av Nils Håkanson (Nirstedt/litteratur)
• Knäböj av Sara Martinsson (Weyler förlag)
• Mönstersamhället av Anneli Rogeman (Natur & Kultur)
• Tyrannens tid – om Sverige under Karl XII av Magnus Västerbro (Albert Bonniers förlag), inläst av Tomas Bolme

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
• Furan av Lisen Adbåge (Rabén & Sjögren)
• Himlabrand av Moa Backe Åstot (Rabén & Sjögren)
• Ett rum till Lisen av Elin Johansson, Ellen Svedjeland & Emma Adbåge (Rabén & Sjögren)
• Om du möter en björn av Malin Kivelä, Martin Glaz Serup & Linda Bondestam (Förlaget)
• Nattkorpen av Johan Rundberg (Natur & Kultur), inläst av Olof Wretling
• Min mamma är snabbare än din! av Emma Virke & Joanna Hellgren (Lilla Piratförlaget)

Krönika: Återfår bokmässan sin gamla form?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 9 september (det vill säga före årets bokmässa, som ju arrangerades helgen som gick).

——

I veckan kom beskedet vi väntat på – coronarestriktionerna är på väg bort, kulturevenemang kommer snart att kunna anordnas så gott som normalt. Som vi har väntat!

Men pandemin har redan fått effekter i den svenska bokbranschen, och dessa kan bli långvariga. En sådan rör bokmässan i Göteborg. För andra året i följd väntar om några veckor en upplaga av denna som mestadels kommer att vara digital. Det kallas visserligen hybridmässa där en viss mängd biljetter kommer att säljas så att publik ska kunna se författarsamtalen på plats, men det myllrande mässgolv som alltid varit Bok & Biblioteks signum kommer även 2021 att utebli.

Svältfödda på social samvaro presenterade därför i våras bokförlaget Kaunitz-Olsson planerna på satsningen Stockholms bokhelg, ett arrangemang där de stod för viss samordning och en hemsida, men där deltagande förlag själva fick ordna samtalsprogram och hitta lokaler (ofta det egna kontoret) för en helg i bokens tecken.

Gensvaret från Förlagssverige kan inte kallas annat än fantastiskt. Över 150 förlag och kulturinstitutioner i Stockholm räckte upp handen, och sista veckoslutet i augusti gick bokhelgen av stapeln.

Jag tyckte det var ett toppeninitiativ och reste ner och deltog. Att vi var många som saknat de publika litteratursamtalen var uppenbart. Det vore överdrivet att påstå att stockholmarna gick man ur huse, men flertalet förlag var nöjda efteråt och såg fram emot en ny bokhelg nästa sensommar – då förhoppningsvis utan restriktioner att behöva ta hänsyn till.

För en ny upplaga planeras nämligen redan, samma veckoslut år 2022 ska Stockholms bokhelg anordnas igen.

I och med detta väcks en fråga: Hur ska den svenska bokbranschen se ut post-corona? För vad man än anser om Bokmässan i Göteborg, så är den navet i Litteratursverige och kulmen på bokförlagens årscykliska arbete – en position som trots såväl toppar som dalar varit relativt ohotad i över tre decennier.

Och nu befann sig mässan redan innan pandemin i en svacka, märkt av kontroversen kring högerextrema Nya Tiders närvaro 2017 med bojkotter, publiktapp och en bisarr nazistmarsch som följd. 2018 och 2019 skedde en viss återhämtning, men den kom helt av sig när covid-19 gjorde entré. Nu skriver vi 2021 i kalendern och har ännu en rumphuggen mässa att vänta. Kommer Bok & Bibliotek någonsin att återfå den form och storlek så många av oss älskar (eller i vissa fall åtminstone älskar att hata)?

Det beror nog faktiskt till viss del på hur gräsrotsinitiativet Stockholms bokhelg utvecklas.

För helt krasst är det så här – även om mässpubliken inte märker det, så är en avgörande lockelse för själva branschen bokmässan som tummelplats. Minglen, de informella mötena och snacket i barerna mellan författare, förlagsanställda, litterära agenter och andra intressenter utgör en stor del av poängen med att som branschmänniska bege sig till Göteborg. Och faktumet att nästan alla ”beger sig” är viktigt – nästan alla förlag huserar ju i Stockholm. Att man inte kan åka hem när arbetsdagen tar slut är en förutsättning för tumlandet. Det är en sliten klyscha men bär viss sanning: Det som händer på bokmässan stannar på bokmässan.

Något sådant kommer en bokhelg i Stockholm aldrig att kunna leverera. Men det finns en till viktig aspekt – ekonomin. Upptäcker förlagen att de når ungefär samma publikeffekter av att ordna ett relativt enkelt ”öppet hus”-arrangemang i sina egna Stockholmslokaler med inbjudna författare (som ofta också redan bor i Stockholm), så kommer frågan snart att ställas: Är tummelaspekten värd de miljoner som bokmässan kan kosta ett förlag i form av monterhyra, hotellrum, resor, arvoden och mingelarrangemang?

I en tid när många förlag redan brottas med ekonomin, kan svaret mycket väl komma att bli nej. Om så blir fallet, lever en av den svenska bokbranschens mest stabila institutioner farligt.

Om Virus och ljudböcker i Aftonbladet

Jag blev intervjuad till en artikel i Aftonbladet för ett par veckor sedan och pratade ljudboksskrivande, Virus och ljudbokens plats i det litterära samtalet. Det visade sig bli ett helt uppslag, och i går trycktes artikeln i tidningen. Den verkar inte publiceras på webben vilket väl är en smula ironiskt eftersom artikeln handlar om digitala utgivningar, men det gav mig åtminstone orsak att för en gångs skull köpa ett prasselblad.

En passus gällande delar av branschens syn på ljudböcker kan väl vara okej att citera, tycker jag:

Han är medveten om att många avfärdar ljudböcker som lättsmält förströelse, trots att förlagen även satsar på att ge ut tyngre litteratur i ljudboksformat.
– Kulturredaktionerna borde bli bättre på att visa det. Säg att de recenserar en pappersbok som även finns som ljudbok – varför inte kort notera detta i faktarutan där sidantal och förlag presenteras? ”Finns även som ljudbok, inläst av den och den”. Vill de helgardera sig så att ingen får för sig att de sänkt sig till att lyssna på en ljudbok, kan de ju lägga till ”Här recenseras dock pappersutgåvan”, säger Daniel Åberg.

Krönika: Är tiden inne för indieförfattaren?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 3 juni.

——

Har det blivit dags för begreppet indieförfattare att slå igenom i Sverige? Ett nytt initiativ av författaren Sölve Dahlgren ger lite hopp om det.

Ordet indieförfattare förekom i debatten kring bokbranschens utveckling i Sverige för ett knappt tiotal år sedan i samband med att egenutgivning av böcker blev enklare, men föll sedan i glömska. Många såg vid den här tiden en framtid där förlagen skulle bli mindre viktiga, och författare i stället skulle nå sina läsare utan mellanhänder.

Orsaken till att en del trodde detta – jag var en av dem – bottnade i den tekniska utvecklingen. Dels hade e-handelsjätten Amazon dragit igång sin Kindle-plattform i USA och e-böcker och läsplattor var på allas läppar, och dels lanserades flera tjänster som gjorde det enklare och billigare att trycka upp småupplagor av böcker.

I den engelskspråkiga världen blev det här verklighet. När Amazon lanserade läsplattan och e-boksbutiken Kindle skapade de också Kindle Direct Publishing, en plattform där författare publicerade och sålde e-böcker utan något förlag. En hel del som gavs ut var så klart skräp – alla har inte vad som krävs för att bli en bra författare – men ett antal lyckades, och en flora av så kallade independent authors eller indie authors växte fram vid sidan av den traditionella bokbranschen. Kindles direktpubliceringsplattform frodas än i dag, enligt en rapport från Amazon fanns år 2019 över 1 000 författare som årligen drog in mer än 100 000 dollar där, och räknade man de författare som maximalt tjänade ”bara” 50 000 dollar om året, mättes antalet till ett flertal tusen.

Här i Sverige skedde aldrig en sådan här revolution, det saknades dels en plattform likt Kindle, och dels gjorde vårt lilla språkområde att den marknad som trots allt fanns blev begränsad.

Detta gav att begreppet ”indie” aldrig fick något fäste inom svensk litteratur. Här kallades man i stället egenutgivare eller självpublicerad författare vilket sågs som lite töntigt eller rentav ett tecken på att man var misslyckad. Att någon frivilligt skulle placera sig vid sidan om de etablerade förlagsstrukturerna fanns inte på kartan.

Men nu hoppas alltså författaren Sölve Dahlgren, som även är chefredaktör på bokbranschsajten Boktugg, att det här ska ändras. Han har länge drivit det egna förlaget Dahlgrens förlag, där han bland annat med framgång gett ut ungdomsbokserien Innebandypiraterna i hittills sex böcker. För ett par veckor sedan drog han igång projektet Indieförfattaren, där han ska göra ett försök att låta fans av hans författarskap prenumerera på ett par av hans ännu outgivna böcker som följetonger.

Prenumerationer är något vi blivit vana vid i det digitala medielandskapet – vi är många som har abonnemang åt både höger och vänster för olika strömningstjänster. Men att abonnera på ett författarskap, kan det vara en väg framåt?

Det är mig veterligen oprövad mark i Sverige, och ett intressant experiment. Inom poddvärlden har det blivit vanligt att man erbjuds att bli en så kallad ”patreon” (döpt efter den betaltjänst som används) där en given summa dras från ens konto varje gång ett nytt avsnitt publiceras – jag är exempelvis en av Norrlandspoddens ”patreons”. Och hederliga gamla nyhetsbrev har de senaste åren börjat göra comeback, inte sällan som just avgiftsbelagda månadsprenumerationer. Så varför inte också författarabonnemang – särskilt när de som i Sölve Dahlgrens fall även ska inkludera ett återkommande nyhetsbrev? Det borde kunna fungera.

Men blir man verkligen en indieförfattare av att göra så här? Jo, det tycker jag – att skapa en egen utgivningskanal till sina läsare och runda de etablerade strukturerna helt måste ju sägas vara höjden av oberoende.

Samtidigt ligger det en potentiell paradox här, eftersom en väletablerad författare i kraft av sitt namn antagligen har enklare att locka till sig prenumeranter än en relativt oetablerad sådan. Men ju mer etablerad en författare är, desto mindre ”indie” framstår hen som.

Nå, att gå sin egen väg är sällan enkelt. Jag kommer med spänning att följa resan.

Krönika: Bokälskare är inte de värsta miljöbovarna

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 20 maj.

——

Hur miljövänligt är det att älska böcker? Det är en fråga som bokbranschen börjat fråga sig de senaste åren. Flera förlag gör nu hållbarhetsrapporter och offentliggör sina klimatavtryck. Branschen har dessutom nyligen presenterat ett initiativ som ska ta miljöarbetet till nästa nivå.

Hur det går hittills? Jo, onekligen blir bokbranschen allt grönare, och det beror delvis på att aktörerna anstränger sig för att minska sin miljöpåverkan, och delvis på den pågående digitaliseringen. För hur man än räknar, så verkar det som att digitala böcker i ljud- och e-boksformat belastar klimatet mindre än tryckta böcker.

Två förlag som i varsin rapport presenterat sina klimatavtryck är Norstedts och Lind & Co. Den senare är den mest utförliga, och här finns många spännande siffror att grotta ner sig i.

Sammantaget släppte Lind & Co under år 2020 ut 647 ton koldioxid. Den i särklass största andelen kom från pappersböcker, eller för att citera rapporten: ”Inräknat transporter står de tryckta böckerna för tre fjärdedelar av förlagets utsläpp, trots att försäljningen av digitala böcker är mångdubbelt större.”

Lind & Co är ett av de svenska förlag som kommit längst i det digitala skiftet. Under fjolåret sålde de drygt 760 000 tryckta böcker, samtidigt som deras digitala böcker lyssnades på eller lästes nästan 2,8 miljoner gånger. Men trots att nästan fyra femtedelar av förlagets totalupplaga var digital, stod den återstående fysiska femtedelen för 75 procent av förlagets utsläpp. En tryckt bok orsakade i genomsnitt cirka 600 gram i koldioxidutsläpp, och en digital 60.

Det brukar ofta läggas digitala böcker till last att de kräver stora serverhallar som slukar enorma mängder energi och att det förtar deras klimatnytta. I Lind & Co:s rapport är dock detta medräknat, även om vissa delar i kedjan är uppskattade. Men detta är inget unikt för de digitala böckerna, även beräkningarna av utsläppen i den fysiska produktionskedjan bygger delvis på uppskattningar – särskilt när det gäller böcker som trycks i Asien och transporteras hit. Därför pågår i branschen dels ansträngningar för att få internationella aktörer att bli bättre på att kartlägga och minska sina klimatavtryck, och dels för att flytta bokproduktionen närmare marknaden där den säljs.

Att arbeta med tryckerier i Sverige eller Norden har fler fördelar än att det minskar transportutsläppen – det är dels enklare att föra direktdialog om miljöaspekter, och dels tvingas tryckerierna på våra breddgrader redan arbeta under hårdare miljölagar.

Här kan samarbetet som bokbranschens parter nyligen presenterade komma till nytta. Förläggareföreningen, Bokhandlareföreningen, Bokusgruppen, Adlibris och strömningstjänsterna Bookbeat, Nextory och Storytel ska framöver gemensamt arbeta för att minska branschens klimatavtryck. Projektet är ännu i sin linda, men målet är att koppla ihop hela flödet – från tryck via distributör till återförsäljare och slutligen fram till läsaren – och att i höst kunna börja presentera vad det ska innebära rent konkret.

Men hur stora är då förlagens klimatavtryck om man jämför dem med andra verksamheter? Rätt små, ska medges. De 647 ton koldioxidutsläpp som Lind & Co orsakade under år 2020 motsvarar ungefär vad ett flygplan med 250 passagerare släpper ut under en resa tur och retur mellan Sverige och Thailand. Nu stod visserligen den formen av resande närapå still just i fjol, men ett normalår genomförs ett flertal sådana flygningar varje dag. Inte ens det betydligt större Norstedts, vars förlagsgrupp stod för ett klimatavtryck på cirka 3 500 ton koldioxid i fjol, släppte ut mer än vad en enskild dags normalresande mellan Sverige och Thailand orsakar.

Så nej, helt miljövänligt att älska böcker är det inte, och bokbranschen ska självklart fortsätta minska sin miljöpåverkan. Men att vara bokkramare framstår ändå som harmlöst jämfört med mycket annat.