Krönika: Återfår bokmässan sin gamla form?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 9 september (det vill säga före årets bokmässa, som ju arrangerades helgen som gick).

——

I veckan kom beskedet vi väntat på – coronarestriktionerna är på väg bort, kulturevenemang kommer snart att kunna anordnas så gott som normalt. Som vi har väntat!

Men pandemin har redan fått effekter i den svenska bokbranschen, och dessa kan bli långvariga. En sådan rör bokmässan i Göteborg. För andra året i följd väntar om några veckor en upplaga av denna som mestadels kommer att vara digital. Det kallas visserligen hybridmässa där en viss mängd biljetter kommer att säljas så att publik ska kunna se författarsamtalen på plats, men det myllrande mässgolv som alltid varit Bok & Biblioteks signum kommer även 2021 att utebli.

Svältfödda på social samvaro presenterade därför i våras bokförlaget Kaunitz-Olsson planerna på satsningen Stockholms bokhelg, ett arrangemang där de stod för viss samordning och en hemsida, men där deltagande förlag själva fick ordna samtalsprogram och hitta lokaler (ofta det egna kontoret) för en helg i bokens tecken.

Gensvaret från Förlagssverige kan inte kallas annat än fantastiskt. Över 150 förlag och kulturinstitutioner i Stockholm räckte upp handen, och sista veckoslutet i augusti gick bokhelgen av stapeln.

Jag tyckte det var ett toppeninitiativ och reste ner och deltog. Att vi var många som saknat de publika litteratursamtalen var uppenbart. Det vore överdrivet att påstå att stockholmarna gick man ur huse, men flertalet förlag var nöjda efteråt och såg fram emot en ny bokhelg nästa sensommar – då förhoppningsvis utan restriktioner att behöva ta hänsyn till.

För en ny upplaga planeras nämligen redan, samma veckoslut år 2022 ska Stockholms bokhelg anordnas igen.

I och med detta väcks en fråga: Hur ska den svenska bokbranschen se ut post-corona? För vad man än anser om Bokmässan i Göteborg, så är den navet i Litteratursverige och kulmen på bokförlagens årscykliska arbete – en position som trots såväl toppar som dalar varit relativt ohotad i över tre decennier.

Och nu befann sig mässan redan innan pandemin i en svacka, märkt av kontroversen kring högerextrema Nya Tiders närvaro 2017 med bojkotter, publiktapp och en bisarr nazistmarsch som följd. 2018 och 2019 skedde en viss återhämtning, men den kom helt av sig när covid-19 gjorde entré. Nu skriver vi 2021 i kalendern och har ännu en rumphuggen mässa att vänta. Kommer Bok & Bibliotek någonsin att återfå den form och storlek så många av oss älskar (eller i vissa fall åtminstone älskar att hata)?

Det beror nog faktiskt till viss del på hur gräsrotsinitiativet Stockholms bokhelg utvecklas.

För helt krasst är det så här – även om mässpubliken inte märker det, så är en avgörande lockelse för själva branschen bokmässan som tummelplats. Minglen, de informella mötena och snacket i barerna mellan författare, förlagsanställda, litterära agenter och andra intressenter utgör en stor del av poängen med att som branschmänniska bege sig till Göteborg. Och faktumet att nästan alla “beger sig” är viktigt – nästan alla förlag huserar ju i Stockholm. Att man inte kan åka hem när arbetsdagen tar slut är en förutsättning för tumlandet. Det är en sliten klyscha men bär viss sanning: Det som händer på bokmässan stannar på bokmässan.

Något sådant kommer en bokhelg i Stockholm aldrig att kunna leverera. Men det finns en till viktig aspekt – ekonomin. Upptäcker förlagen att de når ungefär samma publikeffekter av att ordna ett relativt enkelt “öppet hus”-arrangemang i sina egna Stockholmslokaler med inbjudna författare (som ofta också redan bor i Stockholm), så kommer frågan snart att ställas: Är tummelaspekten värd de miljoner som bokmässan kan kosta ett förlag i form av monterhyra, hotellrum, resor, arvoden och mingelarrangemang?

I en tid när många förlag redan brottas med ekonomin, kan svaret mycket väl komma att bli nej. Om så blir fallet, lever en av den svenska bokbranschens mest stabila institutioner farligt.

Om Virus och ljudböcker i Aftonbladet

Jag blev intervjuad till en artikel i Aftonbladet för ett par veckor sedan och pratade ljudboksskrivande, Virus och ljudbokens plats i det litterära samtalet. Det visade sig bli ett helt uppslag, och i går trycktes artikeln i tidningen. Den verkar inte publiceras på webben vilket väl är en smula ironiskt eftersom artikeln handlar om digitala utgivningar, men det gav mig åtminstone orsak att för en gångs skull köpa ett prasselblad.

En passus gällande delar av branschens syn på ljudböcker kan väl vara okej att citera, tycker jag:

Han är medveten om att många avfärdar ljudböcker som lättsmält förströelse, trots att förlagen även satsar på att ge ut tyngre litteratur i ljudboksformat.
– Kulturredaktionerna borde bli bättre på att visa det. Säg att de recenserar en pappersbok som även finns som ljudbok – varför inte kort notera detta i faktarutan där sidantal och förlag presenteras? “Finns även som ljudbok, inläst av den och den”. Vill de helgardera sig så att ingen får för sig att de sänkt sig till att lyssna på en ljudbok, kan de ju lägga till “Här recenseras dock pappersutgåvan”, säger Daniel Åberg.

Krönika: Är tiden inne för indieförfattaren?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 3 juni.

——

Har det blivit dags för begreppet indieförfattare att slå igenom i Sverige? Ett nytt initiativ av författaren Sölve Dahlgren ger lite hopp om det.

Ordet indieförfattare förekom i debatten kring bokbranschens utveckling i Sverige för ett knappt tiotal år sedan i samband med att egenutgivning av böcker blev enklare, men föll sedan i glömska. Många såg vid den här tiden en framtid där förlagen skulle bli mindre viktiga, och författare i stället skulle nå sina läsare utan mellanhänder.

Orsaken till att en del trodde detta – jag var en av dem – bottnade i den tekniska utvecklingen. Dels hade e-handelsjätten Amazon dragit igång sin Kindle-plattform i USA och e-böcker och läsplattor var på allas läppar, och dels lanserades flera tjänster som gjorde det enklare och billigare att trycka upp småupplagor av böcker.

I den engelskspråkiga världen blev det här verklighet. När Amazon lanserade läsplattan och e-boksbutiken Kindle skapade de också Kindle Direct Publishing, en plattform där författare publicerade och sålde e-böcker utan något förlag. En hel del som gavs ut var så klart skräp – alla har inte vad som krävs för att bli en bra författare – men ett antal lyckades, och en flora av så kallade independent authors eller indie authors växte fram vid sidan av den traditionella bokbranschen. Kindles direktpubliceringsplattform frodas än i dag, enligt en rapport från Amazon fanns år 2019 över 1 000 författare som årligen drog in mer än 100 000 dollar där, och räknade man de författare som maximalt tjänade “bara” 50 000 dollar om året, mättes antalet till ett flertal tusen.

Här i Sverige skedde aldrig en sådan här revolution, det saknades dels en plattform likt Kindle, och dels gjorde vårt lilla språkområde att den marknad som trots allt fanns blev begränsad.

Detta gav att begreppet “indie” aldrig fick något fäste inom svensk litteratur. Här kallades man i stället egenutgivare eller självpublicerad författare vilket sågs som lite töntigt eller rentav ett tecken på att man var misslyckad. Att någon frivilligt skulle placera sig vid sidan om de etablerade förlagsstrukturerna fanns inte på kartan.

Men nu hoppas alltså författaren Sölve Dahlgren, som även är chefredaktör på bokbranschsajten Boktugg, att det här ska ändras. Han har länge drivit det egna förlaget Dahlgrens förlag, där han bland annat med framgång gett ut ungdomsbokserien Innebandypiraterna i hittills sex böcker. För ett par veckor sedan drog han igång projektet Indieförfattaren, där han ska göra ett försök att låta fans av hans författarskap prenumerera på ett par av hans ännu outgivna böcker som följetonger.

Prenumerationer är något vi blivit vana vid i det digitala medielandskapet – vi är många som har abonnemang åt både höger och vänster för olika strömningstjänster. Men att abonnera på ett författarskap, kan det vara en väg framåt?

Det är mig veterligen oprövad mark i Sverige, och ett intressant experiment. Inom poddvärlden har det blivit vanligt att man erbjuds att bli en så kallad “patreon” (döpt efter den betaltjänst som används) där en given summa dras från ens konto varje gång ett nytt avsnitt publiceras – jag är exempelvis en av Norrlandspoddens “patreons”. Och hederliga gamla nyhetsbrev har de senaste åren börjat göra comeback, inte sällan som just avgiftsbelagda månadsprenumerationer. Så varför inte också författarabonnemang – särskilt när de som i Sölve Dahlgrens fall även ska inkludera ett återkommande nyhetsbrev? Det borde kunna fungera.

Men blir man verkligen en indieförfattare av att göra så här? Jo, det tycker jag – att skapa en egen utgivningskanal till sina läsare och runda de etablerade strukturerna helt måste ju sägas vara höjden av oberoende.

Samtidigt ligger det en potentiell paradox här, eftersom en väletablerad författare i kraft av sitt namn antagligen har enklare att locka till sig prenumeranter än en relativt oetablerad sådan. Men ju mer etablerad en författare är, desto mindre “indie” framstår hen som.

Nå, att gå sin egen väg är sällan enkelt. Jag kommer med spänning att följa resan.

Krönika: Bokälskare är inte de värsta miljöbovarna

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 20 maj.

——

Hur miljövänligt är det att älska böcker? Det är en fråga som bokbranschen börjat fråga sig de senaste åren. Flera förlag gör nu hållbarhetsrapporter och offentliggör sina klimatavtryck. Branschen har dessutom nyligen presenterat ett initiativ som ska ta miljöarbetet till nästa nivå.

Hur det går hittills? Jo, onekligen blir bokbranschen allt grönare, och det beror delvis på att aktörerna anstränger sig för att minska sin miljöpåverkan, och delvis på den pågående digitaliseringen. För hur man än räknar, så verkar det som att digitala böcker i ljud- och e-boksformat belastar klimatet mindre än tryckta böcker.

Två förlag som i varsin rapport presenterat sina klimatavtryck är Norstedts och Lind & Co. Den senare är den mest utförliga, och här finns många spännande siffror att grotta ner sig i.

Sammantaget släppte Lind & Co under år 2020 ut 647 ton koldioxid. Den i särklass största andelen kom från pappersböcker, eller för att citera rapporten: “Inräknat transporter står de tryckta böckerna för tre fjärdedelar av förlagets utsläpp, trots att försäljningen av digitala böcker är mångdubbelt större.”

Lind & Co är ett av de svenska förlag som kommit längst i det digitala skiftet. Under fjolåret sålde de drygt 760 000 tryckta böcker, samtidigt som deras digitala böcker lyssnades på eller lästes nästan 2,8 miljoner gånger. Men trots att nästan fyra femtedelar av förlagets totalupplaga var digital, stod den återstående fysiska femtedelen för 75 procent av förlagets utsläpp. En tryckt bok orsakade i genomsnitt cirka 600 gram i koldioxidutsläpp, och en digital 60.

Det brukar ofta läggas digitala böcker till last att de kräver stora serverhallar som slukar enorma mängder energi och att det förtar deras klimatnytta. I Lind & Co:s rapport är dock detta medräknat, även om vissa delar i kedjan är uppskattade. Men detta är inget unikt för de digitala böckerna, även beräkningarna av utsläppen i den fysiska produktionskedjan bygger delvis på uppskattningar – särskilt när det gäller böcker som trycks i Asien och transporteras hit. Därför pågår i branschen dels ansträngningar för att få internationella aktörer att bli bättre på att kartlägga och minska sina klimatavtryck, och dels för att flytta bokproduktionen närmare marknaden där den säljs.

Att arbeta med tryckerier i Sverige eller Norden har fler fördelar än att det minskar transportutsläppen – det är dels enklare att föra direktdialog om miljöaspekter, och dels tvingas tryckerierna på våra breddgrader redan arbeta under hårdare miljölagar.

Här kan samarbetet som bokbranschens parter nyligen presenterade komma till nytta. Förläggareföreningen, Bokhandlareföreningen, Bokusgruppen, Adlibris och strömningstjänsterna Bookbeat, Nextory och Storytel ska framöver gemensamt arbeta för att minska branschens klimatavtryck. Projektet är ännu i sin linda, men målet är att koppla ihop hela flödet – från tryck via distributör till återförsäljare och slutligen fram till läsaren – och att i höst kunna börja presentera vad det ska innebära rent konkret.

Men hur stora är då förlagens klimatavtryck om man jämför dem med andra verksamheter? Rätt små, ska medges. De 647 ton koldioxidutsläpp som Lind & Co orsakade under år 2020 motsvarar ungefär vad ett flygplan med 250 passagerare släpper ut under en resa tur och retur mellan Sverige och Thailand. Nu stod visserligen den formen av resande närapå still just i fjol, men ett normalår genomförs ett flertal sådana flygningar varje dag. Inte ens det betydligt större Norstedts, vars förlagsgrupp stod för ett klimatavtryck på cirka 3 500 ton koldioxid i fjol, släppte ut mer än vad en enskild dags normalresande mellan Sverige och Thailand orsakar.

Så nej, helt miljövänligt att älska böcker är det inte, och bokbranschen ska självklart fortsätta minska sin miljöpåverkan. Men att vara bokkramare framstår ändå som harmlöst jämfört med mycket annat.

Kan Sölve Dahlgren lyckas etablera indieförfattaren?

Jag nämner rätt ofta branschsajten Boktugg här i spalterna, och i dag är det dags att göra det ännu en gång. Eller så här: Boktuggs chefredaktör Sölve Dahlgren har dragit igång ett intressant nytt projekt för sitt eget skönlitterära författande, där han ska testa att i sin roll som indieförfattare låta läsare prenumerera på ett par av hans ännu outgivna romaner mot en månadsavgift. Han kommer även två gånger i månaden att publicera ett nyhetsbrev där han skriver om projektets utveckling, och till skillnad från bokabonnemanget är nyhetsbrevet gratis. 50 kronor/månad kostar det att få tillgång till bokutskicken, om du inte är ett superfan vill säga, för då kostar det 125 kronor/månad. Här kan du läsa mer om projektet och de olika prisnivåerna.

Ett spännande projekt tycker jag, som jag kommer att följa med stort intresse, det har vad jag vet inte gjorts särskilt många sådana här försök i Sverige tidigare. Boktuggs reporter Anna von Friesen lät intervjua Sölve om projektet, bra läsning om man vill veta mer om hur hans tankar går.

Men vad är då en indieförfattare? Ja, begreppet kommer från det amerikanska fenomenet indie authors, eller independent authors om man ska vara petig, som växte fram i svallvågorna av de stora framgångarna för Amazons Kindle-plattform i USA, där författare på ett helt nytt sätt fick möjlighet att publicera sig på egen hand (och få betalt för det). Jag skrev om indieförfattare i ett par inlägg här i bloggen 2012 och 2014, men begreppet har aldrig riktigt fått fäste på våra breddgrader, här kallas dessa författare i regel för (de ofta lite mer nedvärderande) begreppen egenutgivare eller självpublicerad författare.

Jag önskar Sölve all lycka med projektet Indieförfattaren. Hoppas ordet äntligen får fäste nu!

Spotify och Storytel börjar samarbeta – en stor grej eller en fotnot?

Det kom en nyhet i dag om att Storytel inleder ett samarbete med Spotify, vilket kommer att innebära att det med start senare i år ska gå att länka sitt Storytelkonto till Spotify och lyssna på sina ljudböcker i Spotify-appen i stället för hos Storytel om man skulle föredra det. Boktugg har skrivit en bra grundartikel i ämnet, och Svensk Bokhandel har ett par uppföljningar med en musikforskare och några citat från Storytels vd Jonas Tellander.

Än så länge är detaljerna sparsamma, men onekligen väcks en del frågor. Hur kommer det att fungera rent gränssnittsmässigt? En viktig aspekt av Storytels app är de tips om böcker som ges i appen via listor av olika slag, redaktionella puffar, aktuella författare som presenterar egna favoriter, taggningar och gud och hans moster – allt detta vill jag ju fortsatt ha tillgång till på samma sätt även om jag skulle ta mig an Storytel via Spotifys app. Och bokhyllan där sparade, pågående och avslutade böcker visas, följer information om den med över till Spotify? Och om jag ibland lyssnar hos Storytel och ibland hos Spotify, funkar synkningen om var jag befinner mig i en särskild bok fram och tillbaka? Om det enbart blir så att tillgång ges till Storytels katalog via en sökruta förloras en stor del av användarupplevelsen.

I pressmeddelandet säger Jonas Tellander att han hoppas att det här kommer att ge Storytel “möjligheten att nå nya målgrupper som idag finns på Spotify, men som ännu inte upplevt ljudböckernas magi”. Det uttalandet indikerar att även icke-abonnenter av Storytel kommer att exponeras för Storytels ljudbokstitlar i Spotify-appen, och alltså inte bara de kunder som valt att länka samman sina Storytel- och Spotifykonton.

Om så är fallet – innebär det att jag som Spotifyanvändare kommer att matas med ljudböcker på appens förstasida jämte podcasts och musik? I min roll som författare till ett antal Storytel Original-titlar är det så klart positivt eftersom det öppnar upp för att fler potentiella lyssnare exponeras för mina böcker (inte minst eftersom Virus är på väg att översättas till engelska och det nämns att den här dealen vid start berör 25 internationella marknader), men i min roll som musiklyssnare tycker jag redan nu att det är trist att musiken trängs med poddar i Spotifys app (jag använder själv appen Overcast för poddlyssnande).

Nå, det ska så klart bli spännande att se vad det blir av detta. Vissa spekulerar i att det är första steget i att Spotify ska köpa Storytel (eller åtminstone köpa in sig i företaget), men det kan ju också vara så att Storytel helt enkelt varit snabba på att hoppa på tjänsten Spotify Open Access Platform, som öppnar för just den här formen av samarbeten där externa ljudleverantörer kopplas samman med Spotifys plattform. Vem vet, kanske är även besked om att aktörer som Bookbeat och Nextory inleder samarbete med Spotify att vänta – det nämns inget i det som har kommunicerats ut hittills om att det här samarbetet skulle vara exklusivt. Dock torde Storytel genom sin marknadsledande storlek vara den mest intressanta samarbetspartnern för Spotify gällande ambitionen att ta sig in på ljudboksmarknaden.

Att det är en relativt stor grej vittnar dock det internationella intresset om, flera av de stora engelskspråkiga techsajterna har exempelvis skrivit om partnerskapet. Amerikanska Techcrunch har lite mer info än vad jag har sett att svenska nyhetsförmedlare lyckats få fram. De skriver bland annat så här (med det mest intressanta kursiverat av mig): “The integration itself will go live later in 2021, allowing Storytel customers to sign into their accounts then stream through Spotify by linking their accounts. Spotify doesn’t have plans to market to users to sign up for a Storytel subscription from its app at this time, but at the point of account linking, users could be directed to sign up instead of log in, if need be.”

Inte mycket, men det indikerar att Storytels ljudböcker åtminstone till viss del kommer att lyftas fram hos Spotify, och att de som saknar abonnemang vid klick på detta material slussas vidare till Storytels sajt (antar jag) med uppmaning om att skapa ett konto. Och det är väl ingen vågad gissning att anta att det kommer att finnas ett välsockrat erbjudande som möter dessa hugade nya prenumeranter.

En intressant detalj som borde följa av detta är för övrigt att funktionen att lyssna på Storytel via datorn återkommer. Den togs bort för några år sedan till vissa kunders förtret – det är lyssning via app i mobil eller platta som gäller till 100 procent nu. Rimligen borde man när samarbetet inleds kunna lyssna på Storytels ljudböcker via Spotifys appar för mac och pc, och via Spotifys webbläsarspelare. Det är knappast något som kommer att vara viktigt för den stora massan, men säkert för några.

Hur länge får vi vänta för att se vad detta ska bli? “Längre fram i år” är beskedet som än så länge gäller. Jag gissar på tidigast september.

Svagt av branschen att sälja Svensk Bokhandel

Stora nyheter gällande bevakningen av den svenska bokbranschen i dag, när nyheten kom att branschtidningen Svensk Bokhandel säljs till bolaget Radero som drivs av medieentreprenörerna Thomas Peterssohn och Christer Björkin. Tidningen har ägts av Förläggareföreningen och Bokhandlareföreningen sedan 1952, men nu är de inte intresserade av att driva tidningen längre. Intressant nog så var det konkurrenten Boktugg som hann först med att flagga för att en försäljning skett, de lade ut en text på morgonen om att styrelsen bytts ut och att en försäljning verkade ha ägt rum och att de jagade bekräftelse. En timme senare kom så bekräftelsen via Svensk Bokhandels egen webb, när de publicerade en text där försäljningen meddelades officiellt.

Jag måste säga att jag tycker att det är smått bedrövligt att inte Förläggareföreningen och Bokhandlareföreningen ids hålla kvar vid sin branschbevakande tidning. Det kan så klart visa sig att de nya ägarna kan skapa bättre förutsättningar för SvB, men det är ändå ett underbetyg för de svenska branschaktörerna att de släpper tidskriften. Visst, den har kostat ägarna en del pengar på senare år, bland annat för att säsongskatalogerna à la Höstens böcker som SvB producerar blivit tunnare när förlagen minskat sina annonsköp och i stället satsat på att presentera nya böcker på sina egna sajter, men att strax före 70-årsjubileet som ägare sparka ut den bara för att de har det tufft i det nya digitala landskapet – nej, det känns inte snyggt. Nu om någonsin i det omvälvande digitala skifte som pågår behöver branschen granskas.

Nåväl, det har ryktats om detta i några år och nu är försäljningen alltså ett faktum. Det är bara att hålla tummarna för att chefredaktör Carina Jönsson och hennes redaktion får fortsätta göra en bra och relevant tidning. På vissa sätt blir så klart redaktionens arbete enklare eftersom de inte på samma sätt behöver granska sina ägare eftersom de i övriga delar inte är bokbranschaktörer, men frågan är hur sentimentala Peterssohn och Björkin är gällande tidningens fortlevnad om den fortsätter gå med förlust.

Krönika: Den fysiska bokens dominans är bruten

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 18 februari.

———

I fjol ägde det digitala skiftet rum inom bokbranschen, och det med besked. I den alldeles färska rapporten över bokbranschen i Sverige år 2020 konstateras att fjolåret var det första då det såldes fler digitala böcker än fysiska. Dolt i siffrorna finns dessutom ett potentiellt ännu större glapp i hur vi i dag tar till oss de olika formaten.

Det är Handelshögskoleforskaren Erik Wikberg som på uppdrag av Svenska Bokhandlareföreningen och Förläggareföreningen sammanställer den här rapporten sedan ett antal år, och i en kommentar till Ekonomibyrån i SVT säger han att det aldrig sålts så mycket böcker i Sverige som år 2020 – vilket ju låter toppen med tanke på vilket skitår det var på det stora hela (ja, jag tittar på dig, coronaviruset).

För den som gillar pappersböcker finns det dock mindre anledning till glädje. Den nya statistiken visar nämligen tydligt vartåt det barkar – framtiden blir mer digital för var dag som går, och i fjol gick omställningen fort.

Ökningen under år 2020 har nämligen helt det digitala segmentet att tacka. Och fjolåret blev minst sagt ett rekordår på det området – 2019 såldes knappt 25 miljoner digitala exemplar, men siffran för 2020 landade på nära 36 miljoner. Det är en ökning på hela 44 procent under bara ett år. Den fysiska försäljningen låg samtidigt i princip still på cirka 27 miljoner exemplar.

Här är det läge att placera ytterligare en brasklapp – ordet ”såld” används på olika sätt i rapporten. Sett ur konsumentens perspektiv säljs nämligen väldigt få digitala böcker i Sverige, det som branschen kallar en såld digital bok är allra oftast en ljudbok som en abonnent lyssnat på i en prenumerationstjänst. Några köp i traditionell mening sker alltså inte och abonnenterna äger heller inte böckerna de har i sina bokhyllor hos de här tjänsterna – däremot kan man väl säga att förlagen på de här plattformarna säljer lyssningar.

Att den digitala marknaden skulle ta ett stort kliv framåt var kanske inte så förvånande under hemmasittaråret 2020, men att den fysiska bokhandeln skulle stå pall var det nog få som gissade.

Den traditionella bokhandeln över disk tog dock rejält med stryk, samtidigt som nätbokhandlare som Adlibris och Bokus var de som tjänade på pandemiåret och gav pappersformatet ett nollresultat överlag (räknar man riktigt noga med decimaler visar det sig faktiskt att det till och med blev en ökning för pappersböckerna på 142 000 exemplar).

Men tappet för ”vanliga” bokhandlare blev rätt hårt, minus 22 procent. Kommer de att kunna ta igen det när pandemin klingat av? Antagligen får vi se tillhyfsade siffror, men bortsett från en möjlig glädjeinjektion när vi äntligen kan börja röra oss normalt igen i samhället och många antagligen kommer att handla friskt, tror jag att det blir svårt att ta igen allt som förlorats, en del nyfrälsta digitala ljudbokslyssnare kommer troligen att hålla kvar vid sitt nya beteende.

Men hur var det då med det här ännu större glappet jag nämnde inledningsvis? Jo, en intressant aspekt av den här statistiken är att den mäter olika saker – i fallet med de fysiska böckerna får vi veta hur många exemplar som kunderna köpt, men i de digitala abonnemangstjänsterna klassas endast böcker som verkligen blivit lyssnade på som ”sålda”. Detta öppnar för att gapet mellan hur många fysiska respektive digitala böcker som publiken verkligen tagit sig an kan vara ännu större.

För handen på hjärtat, är jag verkligen ensam om att ha en del böcker i mina bokhyllor som jag köpt men senare aldrig kommit mig för att läsa av en eller annan anledning?

Spelar detta någon roll? Tja, det öppnar i alla fall upp för en intressant diskussion om våra fysiska bokhyllor kanske snarare visar de läsare vi skulle vilja vara, samtidigt som våra digitala hyllor avslöjar vilka vi egentligen är.

Men det får bli en senare krönika. I dag nöjer jag mig med att konstatera att bokmarknaden faktiskt växte i fjol. Trots allt är det värt att glädjas över.

2020 blev året då den digitala boken tog täten

I dag var den stora årsrapportdagen för bokbranschen, när pdf:en Bokförsäljningsstatistiken – helåret 2020 (upphetsande namn, jag vet) presenterades med pompa och ståt. Jag skrev om den till veckans litteraturkrönika i Västerbottens-Kuriren. Den verkar för tillfället vara olåst, men det finns väl risk att det ändrar sig. Publicerar texten här i spalterna också om några veckor, men tills dess får ni hålla till godo med länken.

Amazon lanserat i Sverige, och det blev … ganska så kasst?

Så kom då dagen som det spekulerats om i över ett decennium. Amazon har öppnat i Sverige. Och det skedde genom en … tja, rejäl pyspunka får man väl ändå säga, för något att bländas över på startdagen var det inte. Men har jag nu med ojämna mellanrum skrivit om Amazon här i spalterna i tiotalet år, så trots detta måste väl lanseringen kommenteras på något sätt.

Översättningarna på produkterna känns många gånger körda genom en decenniegammal variant av Google Translate, det florerar redan ett flertal skärmdumpar i flödena med helt bisarra exempel, här har Breakit samlat några. När det gäller priserna direktkonverteras de ofta från euro till gällande valutakurs i SEK, så sajten är fylld av udda prissättningar. Går man exempelvis in på avdelningen för böcker och tittar på ”Svenska favoriter just nu” så toppas den av Ät hjärnsmart, som man får betala 107,34 kronor för, och Vegansk husmanskost som kommer strax därefter kostar 236,84 kronor. Viktigt att det blir rätt med örena. Ät hjärnsmart står därtill listad som tillfälligt slut, trots att det är den titel som sajten puffar allra mest för. Och scrollar man ner en aning bland böckerna och finner toppsäljarlistan, frontas den av boken Fira! Midsommar, jul och påsk som gavs ut av förlaget Harlequin år 2009. Det är uppenbarligen inte bara Amazons lansering som varit på gång i över ett decennium, utan även deras bokutbud.

Överlag måste jag säga att Amazon.se ser påfallande omodern ut. Mycket kommer så klart att hända och med tiden lär sajten vässas, men än så länge ligger svenska e-handlare knappast sömnlösa.

E-böcker via Kindle då, eller en rejäl relansering av det minst sagt sömniga mottagande som Amazons ljudbokstjänst Audible hittills fått i Sverige? Nej, någon svensk e-bokstjänst har de ännu inte (det går dock att köpa två av deras Kindle-läsplattor, men det poängteras att det inte finns någon svensk butik) och Audible lyser helt med sin frånvaro.

Så … jaha. Mycket väsen för ingenting.

Malmsjö vs Leining – fyra timmars skillnad i Lars Keplers nya

Fascinerande det här med att Bonnier Audio har gjort två inläsningar av Lars Keplers Spegelmannen, som kommer ut i dag. Det får väl delvis ses som ett pr-trick, men det visar ändå tydligt att inläsare tar sig an böcker på väldigt olika sätt. Jonas Malmsjö har ju varit inläsare på Kepler-serien sedan start och jag gillar verkligen honom som inläsare överlag, men har alltid tyckt att han just i Kepler-böckerna har en tendens att gå lite överstyr, det är nästan som att han blivit tillsagd att suga extra länge och tydligt på karamellerna för någon sorts dramatisk effekt.

Och i med de två varianterna av Spegelmannen som nu finns blottläggs skillnaderna. Gunilla Leining som har gjort den andra inläsningen landar på 13 timmar och 31 minuter i sin tolkning, samtidigt som Jonas Malmsjös inläsning är 17 timmar och 35 minuter. Över fyra timmar längre med andra ord (eller trots samma ord borde jag kanske skriva – innehållet är ju identiskt). 30 procent längre speltid om jag hållit tungan rätt i mun när jag räknat.

Spännande att se, tycker jag!

Jösses – åtta av årets Augustnominerade finns som ljudböcker

Kors i taket – nästan hälften av de titlar som nominerats till Augustpriset finns som ljudböcker! Varje år sedan 2017 har jag sammanställt hur det ser ut på ljudboksfronten, och så måste självklart ske även i år. 2017, 2018 och 2019 väntade jag ända fram till själva prisdagen för att summera (några böcker kan ju hinna läsas in under den dryga månad som förflyter mellan nomineringspresentation och prisgalan), men i år kan jag helt enkelt inte hålla mig, eftersom siffrorna är så remarkabla jämfört med tidigare år.

I klasserna för skönlitteratur och fackböcker finns åtta av tolv Augustnominerade inlästa som ljudböcker.

För kolla hur det ser ut år 2020 (böcker som även lästs in som ljud presenteras i fet stil).

Årets svenska skönlitterära bok:
Minnestrådar av Carola Hansson, Albert Bonniers förlag
Splendor av Stefan Lindberg, Albert Bonniers förlag
Jag ser allt du gör av Annika Norlin, Weyler förlag (inläst av Olof Wretling)
Samlade verk av Lydia Sandgren, Albert Bonniers förlag (inläst av Ludvig Josephson)
Jordlöparens bok – om natur, konst och människor av Thomas Tidholm, Ordfront förlag
Renegater av Klas Östergren, Polaris (inläst av författaren)

Årets svenska fackbok:
Livets tunna väggar av Nina Burton, Albert Bonniers förlag (inläst av Irene Lindh)
Familjen av Johanna Bäckström Lerneby, Mondial (inläst av Philomène Grandin)
Herrarna satte oss hit – om tvångsförflyttningarna i Sverige av Elin Anna Labba, Norstedts (inläst av författaren)
Längta hem, längta bort – en essä om litteratur på flykt av Kristoffer Leandoer, Natur & Kultur
Trubbel – berättelsen om Olle Adolphson av Jan Malmborg, Albert Bonniers förlag (inläst av Magnus Roosmann)
Sverigevänner – historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn av Arash Sanari, Volante (inläst av författaren)

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
Mitt bottenliv – av en ensam axolotl av Linda Bondestam, Berghs Förlag
Kråkorna av Anders Fager & Peter Bergting, Natur & Kultur
Billie, Korven och havet av Julia Hansson, Natur & Kultur
Kom dagen, kom natten av Åsa Lind & Emma Virke, Lilla Piratförlaget
Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter & Ester Eriksson, Natur & Kultur
Alltid hejdå av Alma Thörn, Galago

Åtta av arton alltså. 2017 var siffran fyra av arton, 2018 tre och 2019 åter fyra. Det är alltså ett rejält skutt uppåt i år, och siffrorna blir än mer remarkabla – åtta av tolv – om man exkluderar barn- och ungdomsklassen, där ingen av titlarna i år finns som ljudbok. Självklart ska inte den klassen räknas bort, men det är ändå värt att notera att b&u alltid drar ner snittet – under de fyra år jag gjort den här sammanställningen har totalt en barn- och ungdomstitel dykt upp i ljudboksform – Comedy Queen av Jenny Jägerfeld år 2018. Vad det i sin tur beror på kan man diskutera länge och väl – det finns trots allt en ganska bred flora av barnböcker som läses in numera, men uppenbarligen inte den typ av titlar som nomineras till Augustpriset.

Vadan så många i de två vuxenklasserna i år då? Dels är det antagligen ett tecken på att det är relativt breda böcker som har nominerats i år, och då särskilt i fackboksklassen, där hela fem av sex titlar har lästs in, vilket är ett absolut rekord. Men det är antagligen också ett tecken på att fler böcker överlag läses in – produktionerna blir trots allt långsamt men stadigt billigare att förverkliga. Ser man till vilka som har gjort inläsningarna finns flera välrenommerade namn (Magnus Roosmann, Irene Lindh och Philomène Grandin är väl de i sammanhanget tre bredaste), men ingen av dem tillhör de … tja, säg tio mest efterfrågade inläsarna i Ljudbokssverige, så det torde inte röra sig om några överdrivet dyra produktioner i något av fallen. Det enda jag kan komma på som kan ha dragit iväg kostnadsmässigt är produktionerna av Lydia Sandgrens och Klas Östergrens böcker. Det är ju två rejäla tegelstenar som därmed också har resulterat i särdeles långa ljudböcker – Ludvig Josephons inläsning av Samlade verk är 28,5 timmar lång, och Östergrens egen inläsning av Renegater är hela 33,5.

Mitt eget ljudboksfacit bland dessa då? Jag växlade mellan att lyssna och läsa Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit när jag i februari recenserade den i Västerbottens-Kuriren (och siade om en vinst i fackboksklassen!) och i fallet med Lydia Sandgrens Samlade verk har jag likaså växlat mellan lyssning och läsning, men ännu bara hunnit ungefär halvvägs. Johanna Bäckström Lernebys Familjen har jag haft liggande i min bokhylla hos Storytel sedan den gavs ut, men inte hunnit ta mig an ännu. Samma öde har tyvärr drabbat Annika Norlins Jag ser allt du gör vilket grämer mig eftersom jag är ett extremt stort Norlin-fan när det kommer till hennes musik, lovar härmed rättning i ledet på den fronten inom kort.

Men summa summarum – kul att se (eller snarare höra) så många ljudböcker nominerade!

(Om någon ytterligare titel skulle hinna läsas in före prisutdelningen får jag krypa till korset och göra ett nytt inlägg, men jag tror faktiskt inte att så blir fallet)