Tio

Ja herregud. Det blev då en dag i går. Inte nog med att världens bästa Ejda fyllde tio så att det numera inte finns några tvåbenta ensiffringar i det här hushållet, det blev dessutom en dag så fylld av göromål att jag inte ens hann blogga om hennes födelsedag på rätt dag. Sorry för det Ejda!

Men bättre sent än aldrig. I går morse klockan 08.36 – hon var väldigt bestämd kvällen innan att hon inte fick sova sig igenom denna magiska tidpunkt – var det exakt tio år sedan hon skrek sitt första skrik. Födelsedagsminuten firade hon med att öppna paket i sängen, och därefter beställde hon pannkakssmet till frukost (nej, smeten skulle inte gräddas till pannkakor, hon skulle äta den i skål med sked). Och när man fyller år får man ju vad man önskar, så det blev dagens första göromål för mig av de cirka tusen som sedan följde. När hon blivit mätt på smet och jag stekt upp resten för att ge till storebror Tage i frukost, veknade hon dock och åt en pannkaka även hon. Jag bjöds till och med på en mycket sällsynt komplimang för att komma från denna donna – Du gör de bästa pannkakorna pappa, de är till och med godare än mommos.

Jösses Amalia, varför spelade jag inte in denna historiska händelse?

Hur som helst, grattis älskade tioåring. Du är en handfull och du lindade dig kring din fars lillfinger redan dag ett och har hållit fast i ett stenhårt grepp sedan dess, men du är också en otroligt känslosam och sprudlande finurlig liten filur (eller stor nu då). Grattis älskade unge!

Och de där andra göromålen då? Äh, varför ska jag tynga bloggvärlden med dem? Eller jo för den delen – ett av dem är absolut värt att uppmärksamma. Men det får bli i ett annat inlägg.

Skammens rodnad

Firandet av Tages födelsedag i söndags blev visst så massivt att jag helt glömde bort min tänkta 100-dagarsbloggstreak. Men ingen idé att ge upp bara för det.

Jag kämpar på med manuset, det blev till sist att med skammen i blick och mössan i hand be om mer tid, jag är inte färdig trots att det var tänkt att bilan skulle falla i dag. Trist, men så kan det gå.

Vad som är roligare är att i morgon börjar Littfest nere i Umeå, som jag självklart ska åka ner och bevista, jag ger mig av i ottan i morgon bitti. TT har skrivit en bra införtext som Boktugg publicerade i dag, och Dagens Nyheter hade en fin artikel i lördags. Peppen är hög! (Även om det nu lär bli så att jag tvingas jobba en hel del…)

Tretton

Han är helt otroligt duktig på att reta sin syster, pojken till vänster i bild. Den senaste halvtimmen har han ägnat åt att reta ur sig sina sista tolvårsret, vilket hans lillasyster helt felaktigt trodde skulle innebära att retandets tid därefter var över. Men ack nej, nu klockan 11.53 då han officiellt fyller 13 år tar tonårsretandet vid, meddelade han precis glatt. ”Jippi”, säger jag som ständigt tvingas lyssna på kakofonin av skrik och bråk.

Men med detta sagt, oftast älskar de trots allt varandra djupt, Tage och Ejda. Och just i denna minut fyller Tage alltså tonåring. Grattis älskade unge, det känns på en och samma gång både overkligt och självklart att du hunnit finnas här i världen i 13 år.

Vårvinter i antågande

Dagarna går, manuset består. Har skrivit på hyfsat bra i dag trots lördag med tre timmars arbete på bion på eftermiddagen, där vi visade matinén Mumier på äventyr. Solen sken, snön gnistrade och det var blott fem grader kallt, så bara sexton kids dök upp. En riktigt bra matiné har vi sextio besökare, en bra fyrtiofem och en hyfsad trettio. Så dagens siffra får väl kallas medioker. Men nu börjar också vårvintern, den heligaste av årstider här uppe, och då blir arrangemang på helger svåra, i alla fall så länge de sker inomhus.

Nå, en dryg kvart före visningsstart var det bara fem personer på plats, och i ljuset av det bör kanske sexton uppgraderas till godkänt trots allt.

Nu dags för en sista halvtimmes skrivande för dagen. Det pågår i detta nu en biljakt i Köpenhamn. Gasen i botten!

Statistfredag

Jag, Ejda och kusin Ville åkte upp till Karesuando för att medverka som statister i Netflix-filmatiseringen av Ann-Helén Laestadius roman Stöld i dag. Håll utkik efter en skolbusschaufför och två barn som åker madrass och stjärtlapp när filmen väl får premiär nästa år – jösses vilket fint skådespeleri! Tjugofem tagningar räknade vi till innan filmteamet lät oss gå för dagen. Lyckades dock helt glömma att ta någon bild på oss in action, så väntan före får duga. Innan vi for hem åkte vi över älven till Finland och köpte lakrits. Lika bra att passa på att åka utomlands när möjlighet ges.

Det börjar dra ihop sig

Av det extra skrivpass jag hoppats hinna med i dag blev det intet, tvärtom landade jag på blott 10000 tecken och inte de cirka 15000 jag satt som dagligt mål på sistone. Men jag ser i alla fall slutmålet borta vid horisonten nu, och *tror* att jag kommer att hinna nå dit till utsatt tid.

Frågan är bara vad som ska hända med redigeringen av allt det jag spottat ur mig de senaste veckorna. Jag brukar alltid vilja gå igenom mina texter grundligt innan jag låter någon annan titta på dem, men det vete fasiken om jag kommer att hinna göra det den här gången.

Kiruna

Heldag i Kiruna i dag. Åkte in vid nio, satt och skrev till halv ett, åt lunch och begav mig till biblioteket där jag höll i en skrivarverkstad för sportlovslediga tonåringar (det var kul!), plockade upp Ejda som hängt med sina kusiner på badhuset och stan, körde till handelsområdet och köpte present till Tages stundande födelsedag (och tre lådor kattmat), fortsatte till ridskolan och såg Ejda rida Harry Potter i en knapp timme och rattade slutligen hem oss, vi ankom åter byn vid tjugosnåret. Rätt slut som artist nu, borde skriva lite till på boken men nej, jag orkar inte. Det får bli ett extrapass i morgon i stället.

Tage i radion om sportlovsskolan

Min mycket snart tonårige son Tage var med i radion i dag och pratade om att de till följd av höstens skyddsstopp i skolan behövde ta igen en del av den skoltid som då förlorades nu på sportlovet. Ett kortare inslag sändes i P4 Norrbotten, och ett längre gjordes av Sveriges Radios tornedalsredaktion Meänraatio. Det senare är det jag länkar till nedan. Inslaget är delvis på meänkieli, men frågorna till Tage och hans klasskamrat Siri är på svenska.

Norrsken

Det har varit några rejäla norrskenskvällar här på sistone. Så här såg det ut ovanför huset vid 18.30-tiden såväl 27 februari som 5 mars.

Notera gärna att jag mellan dessa dagar skottat bort snön från altanen så att den ska gå att börja använda. Nu kan gärna vårvintern få anlända.

Söderlund, fjällen, Jonsson och Putin

Jag tänkte att det kunde vara läge för lite variation. I stället för att skriva om mitt skrivande (13400 tecken nedplitade hittills i dag, tackar som frågar) tänkte jag helt kort nämna vad jag läser för tillfället, i stället för skriver.

I min Storytel Reader finns sedan några kvällar tillbaka Mats Söderlunds Härlig är jorden. Jag har i ärlighetens namn inte hunnit så långt ännu – jag ligger ju mest och skriver bok på mobilen när jag gått och lagt mig i stället för att läsa – men de sisådär fyrtio sidor jag hunnit gillar jag. Boken är en aning svår att genrebestämma, men undertiteln Om fjällen, vädret och allt det som ännu inte gått förlorat säger en hel del om innehållet. Eller som det står i en av meningarna på bokens baksidestext: Med utgångspunkt i sin egen passion för fjällen skriver Mats Söderlund om fjällvärldens historia och nutid. Prosan är vacker och innehållet viktigt. Bra!

Lyssning då? Började på Rysslands- och krigsforskaren Henrik Jonssons Hotet från Ryssland i går. Jag har hittills bara lyssnat när jag joggat, lagat mat och grejat med tvätt, men har redan hunnit en fjärdedel in, vilket säger mer om bokens längd (lite drygt sex timmar) än om hur mycket tid jag lagt på dessa sysslor i helgen. Hittills väldigt informativ om hur man ska kunna förstå Putins vansinnigheter.

Ny dag, nya bördor

I min pågående, föga upphetsande bloggserie Hur många tecken har jag skrivit sedan gårdagens inlägg kan jag meddela att gårdagen till sist landade på 15600, och att jag i dag nådde 10000 strax innan kvällens Mello startade, då jag i stället övergick till det evighetsprojektet. Får väl se om jag orkar skriva något mer i dag eller inte, det är ju trots allt lördagskväll.

Blir det bra då? Ibland tycker jag det, särskilt när jag lyckas få till en riktigt bra cliffhanger, vilket jag tror jag lyckades med i ett kapitelslut i går. Men jag känner mig osäker på den här skapelsen, det ska erkännas. Det gör jag i och för sig med varje bok, men när det är första delen i en ny serie känns det alltid lite extra svajigt.

Men jag kämpar träget på. Finns inte mycket annat att göra. Kul att vara författare nästan jämt!

The numbers game

Jag kämpar på med manuset, 15000 nya tecken i går, hittills 14200 i dag, och än har jag ju inte gått och lagt mig. Och nej, att skriva bok är inte en teckenmängdstävling, förutom när det är det. Jag måste ju nå i mål. Och då behövs det att jag skriver de där mängderna mest varje dag nu, inklusive i helgen.

Om jag ser slutet än? Nej, men i alla fall vägen fram dit, och det är en början (på slutet).