Påskafton med Vackra Svarten

Åter hemma. Jag och Ejda såg den nya filmversionen av Black Beauty på Disney+ i kväll, och herr-e-gud vad hon grät när kommen till filmens mitt Beautys umbäranden började och sedan bara fortsatte och fortsatte. Har aldrig varit med om maken till förstörd åttaåring. Efteråt var jag tvungen att plocka bort alla hästböcker från hennes åsyn, annars skulle hon bara påminnas om sorgligheterna och aldrig kunna somna, förkunnade hon snyftande.

Och jo, det var rätt sorgligt och medryckande, även om det stundtals väldigt melodramatiska anslaget kanske var något mer lättgenomskådat för den 46-årige fadern än för dottern.

Jag trodde för övrigt i min enfald att Black Beauty var Svarta hingsten på svenska, men det är ju två helt olika berättelser, boken Black Beauty av Anna Sewell från 1877 heter ju Vackra Svarten på svenska, och Svarta hingsten är bokserien The Black Stallion av Walter Farley från 1940- och 50-talet.

Det visste antagligen alla utom jag själv. Nåväl, nu gör även den här hästfarsan det.

Flugtorsdag

Jag försökte ju storstilat med att dra igång en hundradagarsbloggstreak 1 mars som traditionen bjuder. Det tokfallerade så klart efter drygt en vecka, men skam den som ger sig – 1 april i dag, kanske kan jag i alla fall blogga mig hela vägen genom påska?

Vi åkte till stugan i Rovasuando i dag, och i takt med att stugan värmdes upp vaknade flugorna till liv som legat i dvala under vintern. Jag är fullständigt allvarlig när jag säger att vi slagit ihjäl närmare ett fyrtiotal feta flygfän under kvällen, det var rena aprilskämtet. Nu har det dock inte surrat på en kvart, så kanske har vi lyckats ta kål på den sista. Det blir en del att sopa i morgon.

Och just det ja, borta hos TVdags har jag och kidsen recenserat den nya Bert-serien som hade premiär på C More i dag. Rätt rolig, var vårt gemensamma omdöme.

Katten Karlsson-Kim Jong un: 1-0

Det är sportlov här uppe den här veckan, och en av aktiviteterna är att kyrkan ordnat med packade snökuber vid sjön som man fått boka upp sig på för att göra snöskulpturer. I dag var det bland annat vår tur. Och eftersom 10 mars även är katten Karlssons födelsedag (han fyllde sex) var motivet givet.

Det började så här:

Fortsatte så här:

Och slutade enligt följande:

Porträttlikheten var kanske inte exakt, men vad fasiken, det är få förunnat att leva i så starka personkulter att de får statyer resta över sig på sin sexårsdag, frågan är väl om ens Kim Jong-un fick det.

Så jag hoppas han är nöjd. Karlsson, alltså.

8 mars

Åh vad jag hoppas att hon kommer att få samma chanser som sin storebror. Hon må vara ytterst feministiskt medveten och stark i sina åsikter, men vad hjälper väl det så länge världen ser ut som den gör? Fast det går väl inte att göra mer än att efter bästa förmåga försöka förmedla vidare de kunskaper och eventuella klokskaper man samlat på sig genom åren, antar jag.

Och därefter hålla tummarna för att det ska hjälpa lite extra den dag hon behöver möta världen på egen hand.

I kväll lyssnade vi på de två första delarna i Nina Hampussons nya ljudboksserie Makten är vår — Tio prinsessor som skakade världen, inläst av Ejdas SVT Barn-favorit Angelica Prick. Efter den första delen, som handlade om Gustav Vasas dotter Cecilia Vasas ovanliga levnadsöde, låg hon så stilla att jag var övertygad om att hon somnat, men när jag försökte stänga av fick jag genast onda ögat och ett klarvaket Men vad gör du!?

Jag gör så gott jag kan, ville jag säga, men det passade sig väl inte riktigt i stunden. Sorry, hasplade jag i stället ur mig, och tryckte på play igen.

Lördagskväll

Det är rejält oväder där ute. Skottade fram bilen och rattade den runt byn för att plocka upp och leverera barn, höll på att köra fast flera gånger i drivsnön. Och då har det bara stormat i fem timmar ännu, enligt prognosen ska det pågå fram till i morgon bitti.

I gången fram till kattstackarnas lucka låg den inblåsta snön halvmeterdjup. Inte undra på att det ylades när de utan större framgång försökte ta sig ut.

Nåväl, inomhus är det mysigt i alla fall, Ejda ber Google Minin spela Run the world (Girls) gång efter annan och jag försöker författa lättläst bok. Den ena lyckas väl bättre än den andra, ska erkännas.

Kolla in Snackisar på UR Play!

Det har startat en fin ny serie riktad till barn i mellanstadieåldern på Utbildningsradion vid namn Snackisar, i vilken vår son Tage är ett av barnen som medverkar. Den finns dels som fyra kvartslånga podd-/radioprogram som man når via UR Play eller lyssnar på när de sänds på P4 på söndagsmorgnarna (klockan 08.05), och dels som en liten videoserie i fem korta avsnitt som man kan se på UR Play. I podd- och radioversionen är Tage med i varje avsnitt (det är också han som säger snackisaaar på lite olika sätt i vinjetten), men i videoserien är han med i avsnitt 3-5, och då mest frekvent i det tredje och femte avsnittet, som handlar om källkritik, konspirationsteorier och upphovsrätt. Särskilt i avsnittet som handlar om upphovsrätt tycker jag – opartisk som jag är – att han är väldigt rolig.

Så här beskrivs serien på UR Play: Vad tycker och tänker 10-12-åringar om sin egen skärmtid, influencers eller fejkade nyheter? Och vad vet de om vad man får lägga ut på nätet och inte? Vi får höra barn och experter dela sina tankar, och på ett lättsamt sätt ta upp frågor som rör informationskompetens och källkritik i vardagen.

Så kolla in Snackisar! Och se till att serien används i era barns undervisning i skolan, vetja.

Vad gör författare i karantän? Nojar om tvåtimmarsregeln

I våras utlyste Region Norrbotten via Resurscentrum för litteratur ett sorts coronastöd för författare i landets nordligaste region. Ansökningsförfarandet var lite som en tävling – via en 200-teckenspitch fick man berätta vad man på maximalt 5000 tecken skulle vilja skriva om i karantäntid.

Jag tänkte mig en novell, och i bokstavligen elfte timmen (skickade mitt mejl klockan 23.41 sista dagen för deadline) inkom jag med pitchen: En allt mer frustrerad glesbygdsfamilj i Norrbotten försöker utan framgång planera sin semester 2020 i skuggan av corona och tvåtimmarsregeln för resor. Texten är humoristisk, men skriven i moll.

Min pitch blev en av de utvalda, och nu i dagarna har författarna samt deras verk publicerats på Biblioteken i Norrbottens sajt. I dag är det min tur. Så från min utblick i Vittangi ger jag er, med platser som Jokkmokk, Övertorneå, Porjus och Boden i viktiga biroller … Tvåtimmarsregeln!

(Man fick också i uppdrag att spela in de första minuterna av novellen som en film, jag bäddar in den nedan.)

En seger för helt vanlig anständighet

Efter en inledande resa till Stockholm för ett långt arbetsmöte har jag inte fått mycket vettigt gjort den här veckan, känns som att jag har haft CNN:s sändningar igång på datorn, iPaden eller mobilen närapå dygnet runt i dagarna fem, och kommen någonstans kring fredag förmiddag kom jag på mig själv med att sitta med kalkylatorn för att räkna ut egna röstmarginaler, när jag tyckte att den automatiserade data som New York Times och dess likar hämtade in inte uppdaterade tillräckligt snabbt. Där någonstans insåg jag att det kanske var dags att tagga ner lite.

Och jag vet inte, har sett en del i mina flöden som säger att det blir samma skit ändå, att det inte spelar någon roll för världen om Trump eller Biden styr, USA är ändå ett fascistiskt pissland som spyr imperialistisk ondska över världen samtidigt som det hycklande utger sig för att vara en god kraft.

Men jo, det gör skillnad. Det betyder något om landet som de senaste hundra åren dominerat världsarenan leds av en person med moralisk ryggrad och helt vanlig anständighet eller inte. Det gör stor skillnad.

Jag pratade med Ejda om Joe Bidens och Kamala Harris seger i går innan vi tog bilen till mommon för en liten segerfika på kvällen. Hennes ord var dessa: Det känns ju jättebra att Biden vann, men det känns konstigt också, för jag minns ingen annan president i USA än Trump.

Nej, hon var ju bara drygt tre och ett halvt när Hillary Clinton förlorade mot Donald Trump hösten 2016, så till skillnad från sin storebror Tage har hon inga egna minnen från Obama-åren. När vi åkte till New York och bodde där i två månader försommaren 2017 hade hon precis fyllt fyra, och vi anlände ungefär samtidigt som Trump suttit sina första 100 dagar vid makten. Nu är visserligen New York och Brooklyn där vi bodde allt annat än ett republikanskt fäste, men det var ändå Donald Trumps USA vi kom till och vi passerade förbi Trump Tower ett flertal gånger – Rockefeller Center där Nintendo Store och Lego Store återfinns ligger bara några kvarter söder om Trump Tower, och efter besök där var det naturligt att gå Fifth Avenue uppåt förbi hans skyskrapa på väg mot Central Park och dess grönområden och lekplatser.

Ejda och Tage vid FN-skrapan i juni 2017.

New York minns hon, och hon minns Trumps brunsvarta monolit till skyskrapa.

Så jo, det gör skillnad. Och inte bara för världens alla sjuåringar som tror att det är så här en amerikansk president brukar bete sig, utan för oss alla. Ingen kan med ärlig stämma säga att inte samtalsklimatet förråats under de gångna fyra åren. Det måste så klart mycket mer till än en anständig amerikansk ledarduo för att ändra riktning på vart världen är på väg, men utan ett ledarskifte i USA tror jag det hade varit hart när omöjligt.

Rapport för juli

Jag har försummat mitt hörn av internet i sommar. Men vad har jag gjort i juli? Försökt skriva så gott det varit möjligt med barn hemma, sprungit i fjällen, besökt en del badplatser i närområdet de dagar vädret tillåtit det, varit fotbollstränare för Tage och hans kompisar ett par veckor, rest i arla gryningen medelst bil ner till Stockholm där jag ägnade en icke försumbar del av tiden åt att genomföra en löparutmaning (jösses vad jag springer!) och hade en del spännande möten, bara för att vid återkomsten låna svärisarnas husbil för en minisemester med familjen ner till Storforsen och Boden.

Spridda bilder från månaden som gått följer.

Nu står augusti för dörren och Nära gränsen 2 måste bli klar pronto. Ingen rast och ro, tvärtom.

Långfredag längs älven

Vi tog bilen de dryga tio kilometerna till Rovasuando, pulsade genom sockrig snö till stugan och möttes av två plusgrader inomhus, varvid Johanna påbörjade operation tokelda i kaminen. Åtta timmar senare har mörkret lagt sig och termometern visar närapå tjugofem.

Vi tog en kvällspromenad på Torne älv längs skoterspåren strax innan solen gick ner. Väl tillbaka ville Ejda samla lav från trädstammarna och placera ut i högar runt stugan så att djuren skulle få mat under natten. Får väl se om vi vaknar mitt i en djurpark i morgon.

Sju år i dag

Bry er inte om den där orakade, nytränade typen till höger, det är flickan till vänster i bild som står i fokus nu.

Ejda Ögren, tjejen i mitt liv, blir sju år i dag. Det känns inte som att det var i går som jag klippte navelsträngen på den där lilla arga typen en tisdagsmorgon på Gällivare sjukhus, men det känns heller inte som sju år sedan. Jösses, nu får du till och med följa med på elvaårsfilmer på bion, bara en sådan sak!

Arg är hon ofta fortfarande, eller kanske snarare frustrerad, och inte sällan just på mig. Men samtidigt är hon också väldigt tydligt pappas flicka, och jag älskar att vara med henne.

Frustrationen kommer ofta av att hon inte tycker att hon får lära sig något, att allt är för enkelt, men när man väl försöker lära henne något slår hon genast bakut, kan själv och vägrar ta emot instruktioner. Ejda i ett nötskal.

Fast det är klart, hon har väl själv uttryckt det bäst en gång för ett par år sedan, när vi utmattade över att hon än en gång satt sig på tvären sa med en suck:

– Men snälla Ejda, måste du vara så krånglig?
– Jag är inte krånglig, jag är Ejda!

Ja, det är du sannerligen. Men bortsett från att vara Ejda, är du också världens största djurvän, väldigt feministiskt medveten och synnerligen kreativ.

Älskade lilla stora unge, grattis på din dag.

Tio år i dag

Bry er inte om att han med ett galet flin till höger i bild ser ut att ha ett gigantiskt huvud, det är killen till vänster som står i fokus nu.

Tage Ögren, mannen i mitt liv, blir tio år i dag. Att det har gått ett helt decennium sedan jag klippte av hans navelsträng sent på fredagsförmiddagen den 12 mars 2010 på Danderyds sjukhus känns overkligt samtidigt som det framstår som helt självklart, det är inte som att jag inte har märkt att tiden går.

Jag åkte ju bort lagom till hans tioårsdag, men morgonpigg som han är hann vi ändå hänga en sväng på morgonen innan jag tog bilen mot tåget vid kvart i sex. Försökte fejstajma honom nu på eftermiddagen också, men han var hos sin polare Umutcan och gejmade och var milt uttryckt endast måttligt intresserad av att snacka med mig, så det är nog okej ändå.

Älskade lilla stora unge, nästa gång du firar decennium är du tjugo.

Den tanken svindlar däremot.