Vad gör författare i karantän? Nojar om tvåtimmarsregeln

I våras utlyste Region Norrbotten via Resurscentrum för litteratur ett sorts coronastöd för författare i landets nordligaste region. Ansökningsförfarandet var lite som en tävling – via en 200-teckenspitch fick man berätta vad man på maximalt 5000 tecken skulle vilja skriva om i karantäntid.

Jag tänkte mig en novell, och i bokstavligen elfte timmen (skickade mitt mejl klockan 23.41 sista dagen för deadline) inkom jag med pitchen: En allt mer frustrerad glesbygdsfamilj i Norrbotten försöker utan framgång planera sin semester 2020 i skuggan av corona och tvåtimmarsregeln för resor. Texten är humoristisk, men skriven i moll.

Min pitch blev en av de utvalda, och nu i dagarna har författarna samt deras verk publicerats på Biblioteken i Norrbottens sajt. I dag är det min tur. Så från min utblick i Vittangi ger jag er, med platser som Jokkmokk, Övertorneå, Porjus och Boden i viktiga biroller … Tvåtimmarsregeln!

(Man fick också i uppdrag att spela in de första minuterna av novellen som en film, jag bäddar in den nedan.)

En seger för helt vanlig anständighet

Efter en inledande resa till Stockholm för ett långt arbetsmöte har jag inte fått mycket vettigt gjort den här veckan, känns som att jag har haft CNN:s sändningar igång på datorn, iPaden eller mobilen närapå dygnet runt i dagarna fem, och kommen någonstans kring fredag förmiddag kom jag på mig själv med att sitta med kalkylatorn för att räkna ut egna röstmarginaler, när jag tyckte att den automatiserade data som New York Times och dess likar hämtade in inte uppdaterade tillräckligt snabbt. Där någonstans insåg jag att det kanske var dags att tagga ner lite.

Och jag vet inte, har sett en del i mina flöden som säger att det blir samma skit ändå, att det inte spelar någon roll för världen om Trump eller Biden styr, USA är ändå ett fascistiskt pissland som spyr imperialistisk ondska över världen samtidigt som det hycklande utger sig för att vara en god kraft.

Men jo, det gör skillnad. Det betyder något om landet som de senaste hundra åren dominerat världsarenan leds av en person med moralisk ryggrad och helt vanlig anständighet eller inte. Det gör stor skillnad.

Jag pratade med Ejda om Joe Bidens och Kamala Harris seger i går innan vi tog bilen till mommon för en liten segerfika på kvällen. Hennes ord var dessa: Det känns ju jättebra att Biden vann, men det känns konstigt också, för jag minns ingen annan president i USA än Trump.

Nej, hon var ju bara drygt tre och ett halvt när Hillary Clinton förlorade mot Donald Trump hösten 2016, så till skillnad från sin storebror Tage har hon inga egna minnen från Obama-åren. När vi åkte till New York och bodde där i två månader försommaren 2017 hade hon precis fyllt fyra, och vi anlände ungefär samtidigt som Trump suttit sina första 100 dagar vid makten. Nu är visserligen New York och Brooklyn där vi bodde allt annat än ett republikanskt fäste, men det var ändå Donald Trumps USA vi kom till och vi passerade förbi Trump Tower ett flertal gånger – Rockefeller Center där Nintendo Store och Lego Store återfinns ligger bara några kvarter söder om Trump Tower, och efter besök där var det naturligt att gå Fifth Avenue uppåt förbi hans skyskrapa på väg mot Central Park och dess grönområden och lekplatser.

Ejda och Tage vid FN-skrapan i juni 2017.

New York minns hon, och hon minns Trumps brunsvarta monolit till skyskrapa.

Så jo, det gör skillnad. Och inte bara för världens alla sjuåringar som tror att det är så här en amerikansk president brukar bete sig, utan för oss alla. Ingen kan med ärlig stämma säga att inte samtalsklimatet förråats under de gångna fyra åren. Det måste så klart mycket mer till än en anständig amerikansk ledarduo för att ändra riktning på vart världen är på väg, men utan ett ledarskifte i USA tror jag det hade varit hart när omöjligt.

Rapport för juli

Jag har försummat mitt hörn av internet i sommar. Men vad har jag gjort i juli? Försökt skriva så gott det varit möjligt med barn hemma, sprungit i fjällen, besökt en del badplatser i närområdet de dagar vädret tillåtit det, varit fotbollstränare för Tage och hans kompisar ett par veckor, rest i arla gryningen medelst bil ner till Stockholm där jag ägnade en icke försumbar del av tiden åt att genomföra en löparutmaning (jösses vad jag springer!) och hade en del spännande möten, bara för att vid återkomsten låna svärisarnas husbil för en minisemester med familjen ner till Storforsen och Boden.

Spridda bilder från månaden som gått följer.

Nu står augusti för dörren och Nära gränsen 2 måste bli klar pronto. Ingen rast och ro, tvärtom.

Långfredag längs älven

Vi tog bilen de dryga tio kilometerna till Rovasuando, pulsade genom sockrig snö till stugan och möttes av två plusgrader inomhus, varvid Johanna påbörjade operation tokelda i kaminen. Åtta timmar senare har mörkret lagt sig och termometern visar närapå tjugofem.

Vi tog en kvällspromenad på Torne älv längs skoterspåren strax innan solen gick ner. Väl tillbaka ville Ejda samla lav från trädstammarna och placera ut i högar runt stugan så att djuren skulle få mat under natten. Får väl se om vi vaknar mitt i en djurpark i morgon.

Sju år i dag

Bry er inte om den där orakade, nytränade typen till höger, det är flickan till vänster i bild som står i fokus nu.

Ejda Ögren, tjejen i mitt liv, blir sju år i dag. Det känns inte som att det var i går som jag klippte navelsträngen på den där lilla arga typen en tisdagsmorgon på Gällivare sjukhus, men det känns heller inte som sju år sedan. Jösses, nu får du till och med följa med på elvaårsfilmer på bion, bara en sådan sak!

Arg är hon ofta fortfarande, eller kanske snarare frustrerad, och inte sällan just på mig. Men samtidigt är hon också väldigt tydligt pappas flicka, och jag älskar att vara med henne.

Frustrationen kommer ofta av att hon inte tycker att hon får lära sig något, att allt är för enkelt, men när man väl försöker lära henne något slår hon genast bakut, kan själv och vägrar ta emot instruktioner. Ejda i ett nötskal.

Fast det är klart, hon har väl själv uttryckt det bäst en gång för ett par år sedan, när vi utmattade över att hon än en gång satt sig på tvären sa med en suck:

– Men snälla Ejda, måste du vara så krånglig?
– Jag är inte krånglig, jag är Ejda!

Ja, det är du sannerligen. Men bortsett från att vara Ejda, är du också världens största djurvän, väldigt feministiskt medveten och synnerligen kreativ.

Älskade lilla stora unge, grattis på din dag.

Tio år i dag

Bry er inte om att han med ett galet flin till höger i bild ser ut att ha ett gigantiskt huvud, det är killen till vänster som står i fokus nu.

Tage Ögren, mannen i mitt liv, blir tio år i dag. Att det har gått ett helt decennium sedan jag klippte av hans navelsträng sent på fredagsförmiddagen den 12 mars 2010 på Danderyds sjukhus känns overkligt samtidigt som det framstår som helt självklart, det är inte som att jag inte har märkt att tiden går.

Jag åkte ju bort lagom till hans tioårsdag, men morgonpigg som han är hann vi ändå hänga en sväng på morgonen innan jag tog bilen mot tåget vid kvart i sex. Försökte fejstajma honom nu på eftermiddagen också, men han var hos sin polare Umutcan och gejmade och var milt uttryckt endast måttligt intresserad av att snacka med mig, så det är nog okej ändå.

Älskade lilla stora unge, nästa gång du firar decennium är du tjugo.

Den tanken svindlar däremot.

Tiotalet i tio ord

Jag är inte särskilt road av årskrönikor och liknande i nyårstid. Visst, klart det kan vara intressant med lite summeringar, men de tenderar att bli likartade överallt och får lätt formen av pliktrapportering. Och i år har det varit dubbelt upp, när såväl 2019 som hela 2010-talet ska summeras i varje media av rang. Det blir lätt övermäktigt.

Men så tänkte jag att hm, borde jag själv på något sätt summera mitt år eller decennium? Nej, fy fasiken vad traggligt.

Men okej då, om jag kör en minivariant, och summerar mitt senaste decennium i tio särskilt utmärkande nyckelord, i den tidsordning de kom:

Johanna, Tage, Berlin, Vittangi, Ejda, Virus, New York, ljudböcker, Norrland och författande.

De viktigaste tre under tiotalet, här vid hemkomsten från tågluffen sommaren 2018.

Det mesta är väl självförklarande, men att jag separerar Virus från ljudböcker och även tar med författande kan väl förklaras med att jag inte riktigt anade hur dominerande ljudboksfrågan skulle komma att bli i mitt liv när jag började skriva Virus-serien 2016, det blev väl riktigt tydligt först kring 2018, och framåt 2019 började jag se mig själv främst som författare och inte bara någon sorts lös skribent, lagom till 15-årsjubileet av att jag fick min första roman antagen… Och att Norrland får vara med – tja, dels har det att göra med mitt arbete med Norrländska Litteratursällskapet, och dels med att jag för var dag som går känner en allt starkare identitet som norrlänning, vagheten i begreppet till trots. Och jaja, Johanna var jag ju sambo med redan under 00-talet, men vi gifte oss trots allt 2010, dagen innan Tage föddes, vilket även om vi brukar glömma bort att fira det var ett viktigt avstamp för resten av decenniet.

Okej, nu vänder vi blad. Välkommen, 2020-tal!

Semesterprojekten

Semesterns projekt börjar mer eller mindre bli färdiga. Förrådet är färdigommålat, jag har åtminstone hjälpligt lagat ett par trasiga tegelpannor uppe längs taknocken, målat om ett fönster som börjat flaga och även det lilla taket ovanför dörren. Och i dag blev även uteplatsen klar, i juli månads sista sekund.

Ett fönster återstår att måla innan jag är nöjd. Och ett par tegelpannor på det utskjutande taket ovanför Tages rum borde också bytas, men frågan är om jag klarar det utan en skylift eller något annat avancerat sett till att takstegen finns på husets andra sida och det finns gränser för hur våghalsig jag vågar vara, även säkrad med rep. Vi får se.

Och gräsmattan behöver verkligen klippas. Kanske ska fokusera på det först. Minst farligt så.

Sommarlov

Ägnar de lediga sommardagarna mest åt målande av förrådet – gammalt gult ska bli nytt grönt – och förhoppningsvis blir det klart senare i dag eller i morgon. Dock finns det ju gränser för vad man orkar ta sig an i värmen, vilket sinkar takten.

Det arrangerades loppis hos mommon och moppon i onsdags, vi var där och hjälpte till. Den var välbesökt och uppskattad, och Ejda sålde sexton teckningar av sin kattkonst (köparna fick med sig en stickling hem på köpet), och vi avslutade dagen med att köra ett par lass till soptippen. En permanent loppis håller nu på att inredas i det gamla sommardagiset på morföräldrarnas gård, som Ejda och kusinen Hjalmar är väldigt peppade på att sköta.

I går och i dag hänger vi på badstranden vid Nikkimäinen norr om byn där Vittangiälven går samman med Torne älv. Skriver dessa rader från filten på stranden samtidigt som Tage badar och Ejda bygger en vallgrav.

Ejda har för övrigt även börjat med gatukonst. Snart börjar hon väl ränna runt byn och tagga väggar också.

Midsommarregn

Samtidigt som övriga Sverige verkar ha haft sommarsol och härligheter under midsommarhelgen har vi i nordligaste norr haft fyra dagar av oavbrutet regn. Satan i gatan vad det har öst ner. Nu lagom till helgens slut går det dock att ana något blått ovan oss, så det är väl bara att hålla tummarna.

Firandet har givet förutsättningarna varit väldigt stillsamt. Johannes föräldrar kom och åt midsommarmiddag här i fredags, men mer än så blev det inte. Däremot trotsade vi regnet på lördagskvällen och ordnade barnvakt och gick på proggfest på Hembygdsgården, där Höstorkestern spelade tills natten blev tidig morgon, tror klockan var runt fyra när vi cyklade hem genom ösregnet. Således lite matt i lacken i dag.

I morgon startar en rätt intensiv vecka, först med promofix där ett par från Storytels sociala medier-avdelning ska komma upp hit för att ordna content tillsammans med mig inför premiären av Nära gränsen nästa vecka. Så fort de åkt reser jag och kidsen ner till Gästrikland med nattåget på onsdag kväll.

Sommarkul

Åter i norr sedan fredags kväll, och i lördags anordnade VSK arrangemanget Sommarkul för byns barn. Vi höll igång med fotboll, tipspromenader, hamburgare, cykelövningar, dragkamp och allehanda lekar i strålande solsken hela dagen, innan det var dags för avrundning på bion där vi visade matinén Willy och monsterplaneten för alla deltagare. Jag poppade cirka en miljard påsar micropopcorn inför filmen, tror jag.

Fotografen Jan-Åke Fors brukar ofta plåta VSK:s arrangemang. Den här gången hade han satsat på svartvitt. Här är några av bilderna som vi fastnade på. Väldigt fina!

Nationaldagen 2019

Det gick verkligen uruselt för mig på årets upplaga av 6 juni-loppet, som traditionsenligt arrangeras just denna dag av Vittangi SK. Klockan på de 15 kilometrarna slutade ticka först vid 91 minuter, vilket var fyra minuter sämre än min tidigare sämsta tid, sju minuter sämre än fjolårets och elva minuter sämre än min toppnotering, som jag har för mig kom 2015. Jag har ingen direkt ursäkt till varför det gick så illa, tycker att jag har joggat ganska frekvent under våren, även om jag visserligen hållit mig mellan fem och sju kilometer under joggpassen. Får väl börja anstränga mig med långpassen.

Nåväl, jag tog mig i mål och stannade aldrig till för att gå, och det får väl ses som positivt i alla fall. Och kidsens lopp gick bra.

På eftermiddagen var vi på sommaravslutning på kyrkis i prästgården där det bullats upp med såväl svensk som tanzanikisk mat och bjöds på ansiktsmålning och lekar, och därefter gick vi på nationaldagsgudstjänst i kyrkan. Knappast något vi gör dagligdags och kidsen kan väl inte direkt anklagas för att ha tyckt att det var roligt, men jag kan tycka att går man på kyrkis varje måndag som Tage gör och Ejda kommer att börja göra till hösten (de går dit från fritids) och äter gratis fika och leker, så kan man väl gott följa med på en halvtimmeslång gudstjänst en gång per år och visa respekt för dem som engagerar sig ideellt i församlingen. Dessutom var det en rätt trivsam tillställning, kören sjöng fint, prästen talade milt och att sjunga Den blomstertid nu kommer hör ju på något sätt sommarstarten till.