Tio år senare: Därför bryr vi oss om Steve Jobs

I dag är det tio år sedan Apples grundare och vd Steve Jobs avled i sviterna av cancer, 56 år gammal. Jag återvände till den text jag skrev här i bloggen den dagen om Jobs betydelse för datorvärlden och samhället, och tycker att den håller för läsning även ett decennium senare. Men här i spalterna tänkte jag i dag ta mig friheten att återpublicera en krönika jag skrev för Upsala Nya Tidning någon vecka efter hans död, en text som delvis tog avstamp i det där blogginlägget. Här följer den.

——

Därför bryr vi oss om Steve Jobs

Det har gått ett par veckor sedan Apples grundare Steve Jobs avled efter en flerårig kamp mot cancer. Kondoleanserna var många och på sina håll ifrågasattes sorgeyttringarna – varför skulle vi sörja en hårdför vd för ett kapitalistiskt jätteföretag från USA?

Strax före klockan tre på morgonen 6 oktober svensk tid kom TT:s flash om att Apples grundare och nyligen avgångne vd Steve Jobs hade avlidit 56 år gammal. När jag steg upp två timmar senare – min ett och ett halvt år gamla son tycker att fem är en utmärkt tid att börja dagen – slog jag på CNN och såg att de hade strukit sin ordinarie tablå och enbart fokuserade på Jobs.

Snart hade även svenska nyhetsredaktioner gnuggat gryningen ur ögonen och följde i samma spår. Steve Jobs död toppade snart alla nyhetssändningar och framåt dagen bågnade nästan mikrobloggen Twitter av alla Jobsrelaterade diskussioner. Men varför brydde sig så många om att en chef för ett datorföretag var död? Egentligen behöver jag inte se längre än till min redan nämnda son för att få svaret. Sedan sju månaders ålder har han varit djupt fascinerad av min Iphone. I början var den rolig för att jag ibland visade Teletubbiesklipp för honom på den, men i somras, när han var runt 15 månader, började han på allvar kunna använda den själv.

Säkerheten han nu besitter när han sveper runt bland Youtubeklipp och barnspel är närmast läskig. Han scrollar i rullistor, väljer klipp, startar, byter till ett nytt om det saknar musik, tittar, byter igen, stänger Youtube, sveper runt bland appar, hittar de spel jag laddat ner till honom, startar, klickar irriterat bort förfrågningar om köp av speltillägg, spelar, stänger ner, väljer nytt, spelar, stänger, tillbaka till Youtube, nya klipp. Det är inte helt angenämt att inse, men vissa saker på Iphonen gör han redan bättre än jag själv.

Steve Jobs var besatt av att förenkla. En pryl skulle kunna ges till någon utan förkunskap och denne skulle ändå kunna sköta den. ”It just works”, var hans mantra vid produktpresentationer. Leksaker, fnös belackarna om det han visade upp, ett barn kan ju sköta dem! Ja, det var just själva poängen.

Det brukar sägas att Steve Jobs aldrig skapade något eget. Det är både sant och helt uppåt väggarna fel. Hans förmåga var att kunna se existerande teknologiers fulla potential och vidareutveckla dem. När datorn Apple 2 lanserades 1977 var det inte den första persondatorn, men det var den första som gick att använda utan att man var utbildad programmerare. När Macintosh kom 1984 var det inte den första datorn med grafiskt gränssnitt och mus, men det var första gången det verkligen fungerade.

Samma mönster upprepades på 2000-talet. På söndag är det exakt tio år sedan Steve Jobs lanserade den första Ipoden. 2001 fanns redan flera mp3-spelare på marknaden och konkurrenterna skrattade inledningsvis åt Apples försök. ”Hemligheten” låg dock inte i själva hårdvaran, utan i kopplingen till datorprogrammet Itunes som gjorde musikhanteringen busenkel. När Iphonen släpptes 2007 var det samma visa. Dåtidens smartphones var riktade mot affärsanvändare, men Steve Jobs såg en marknad för en helt annan sorts smart mobil, som skulle locka privatanvändare.

Den som startade en Appledator möttes under många år av en symbol i vilken ett leende ansikte speglades i en datorskärm. Människan och maskinen i glad symbios. Bara Steve Jobs tänkte så i en tid då datorer sågs som gråa redskap ämnade för att skapa stapeldiagram. Hans mål var helt enkelt inte bara att bygga teknikprodukter som vi skulle ha nytta av, utan även fatta tycke för. Det är därför som jag och många med mig sörjer hans allt för tidiga bortgång.

——

Att det hunnit gå ett decennium sedan den där dagen känns på ett sätt overkligt, samtidigt som det ju går att se väldigt tydligt hur mycket tid som passerat när jag studerar den 11,5-åriga tween som i dag är Tage. En sak är dock exakt sig lik: Hans flitigast använda teknikprodukt är en iPhone.

Över dagen till Rissajaure

Vi körde upp mot Riksgränsen i helgen, vår Stockholmsvän Fredrik var på besök och då måste man så klart se till att bjuda på vyer. Rissajaure stod på schemat – även känt som Trollsjön – och vädret var på propagandanivå. Sex kilometer vandring in i dalgången Kärkevagge för att komma fram, och väl där tog Tage och Ejda ett dopp i sjön, som med sina 36 meters siktdjup räknas som Sveriges klaraste sjö – och mycket möjligt också kallaste, med tanke på att den enbart innehåller smältvatten från snö på de omgivande topparna och är isfri blott tre månader om året.

Hitta åttaåringen. Foto: Fredrik Wass

Ja, de huttrade en aning efteråt, men som tur var återstod ju då sex kilometer vandring tillbaka till bilen som de kunde få upp värmen på.

En väldigt fin utflyktsdag.

Husbilssemester 2021

Så jag och kidsen bilade oss ner genom landet i svärföräldrarnas husbil. På den åttonde dagen nådde vi i dag Stockholm, där även Johanna ansluter via tåg i morgon.

Resetapperna såg ut som följer: Onsdag Vittangi-Lycksele 50 mil, torsdag Lycksele-Östersund 30 mil, fredag Östersund-Lofsdalen 20 mil, söndag Lofsdalen-Gävle närmare 40 mil samt i dag onsdag Kungsgården-Stockholm via Västerås, cirka 25 mil. Summan för flängandet hittills runt 170 mil, eftersom det blev en del åkande runt i Gästrikland mellan mina föräldrar och Leos lekland och badplatser.

Jag måste säga att jag är glad över hur bra det gått. Vi har bott ömsom i husbilen på campingar (Lycksele och Östersund) och ömsom hos mina föräldrar, som Ejda och Tage fick besöka för första gången på två år – alldeles för lång tid, så klart, men vad ska man göra under dessa omständigheter. De fick även äntligen hänga med Gävlekusinerna för första gången på samma evighet.

Klart att jag och kidsen och kidsen sinsemellan gnisslat några gånger, men aldrig något långvarigt eller allvarligt. Ett av Ejdas främsta önskemål med resan var att hon skulle få kvalitetstid med Tage eftersom han alltid hänger med sjuhundra polare dagarna i ända hemma i Vittangi medan hon är mer av en ensamvarg, och jag tror att hon är nöjd med hur det blev. Han har varit en fin storebror, och oftast hakat på i hennes upptåg.

Och antagligen är det väl de små sakerna som kommer att sitta kvar längst i minnet. Som det spontana badet i bassängen hos byaföreningen i Aborrträsk (där vi egentligen bara svängde in för att köpa glass), eller tvärniten för att plåta några oemotståndliga hästar i Klövsjö i Härjedalen, eller när vi direkt efter ankomst till pappas stuga i Lofsdalen besteg fjället Hovärken, eftersom regn hade utlovats till dagen efter när vi egentligen tänkt ta oss an det (och som det regnade!). Eller att Ejda utsåg skolgården vid min mammas nya lägenhet till bästa lekplatsen någonsin, eftersom man kunde klättra upp på ett tak (antagligen högst otillåtet dessutom, men men). Att det dessutom med lite hjälp från mig gick att klättra ner på bakgården från hennes balkong var inte illa det heller.

En annan, mer kostsam höjdpunkt var actionbadet Kokpunkten i Västerås, som Tage drömt om att få besöka i flera år och som vi tog oss an i dag före slutresan till huvudstaden. Han var rätt blek om nosen efter första turen nedför i värstingåket Boomerang, som han kanske egentligen var lite för liten för. Även Ejda, som hatar att åka i rör, bet ihop och tog sig an alla åkattraktioner förutom just Boomerang.

Till och med det jag bävat för allra mest – att parkera husbilen på centrala Södermalm i ett område där det alltid brukar vara knivigt med parkering – visade sig gå lätt. Fast den måste jag ju flytta på varenda dag som vi är här, så just den biten kanske jag inte ska skryta över ännu…

Några bilder från resan hittills:

Redo för avfärd.
Dalahäst i Rättvik.
Färdigjoggade i Gävle.
Kvällsbad i Kungsgården.

Påskafton med Vackra Svarten

Åter hemma. Jag och Ejda såg den nya filmversionen av Black Beauty på Disney+ i kväll, och herr-e-gud vad hon grät när kommen till filmens mitt Beautys umbäranden började och sedan bara fortsatte och fortsatte. Har aldrig varit med om maken till förstörd åttaåring. Efteråt var jag tvungen att plocka bort alla hästböcker från hennes åsyn, annars skulle hon bara påminnas om sorgligheterna och aldrig kunna somna, förkunnade hon snyftande.

Och jo, det var rätt sorgligt och medryckande, även om det stundtals väldigt melodramatiska anslaget kanske var något mer lättgenomskådat för den 46-årige fadern än för dottern.

Jag trodde för övrigt i min enfald att Black Beauty var Svarta hingsten på svenska, men det är ju två helt olika berättelser, boken Black Beauty av Anna Sewell från 1877 heter ju Vackra Svarten på svenska, och Svarta hingsten är bokserien The Black Stallion av Walter Farley från 1940- och 50-talet.

Det visste antagligen alla utom jag själv. Nåväl, nu gör även den här hästfarsan det.

Flugtorsdag

Jag försökte ju storstilat med att dra igång en hundradagarsbloggstreak 1 mars som traditionen bjuder. Det tokfallerade så klart efter drygt en vecka, men skam den som ger sig – 1 april i dag, kanske kan jag i alla fall blogga mig hela vägen genom påska?

Vi åkte till stugan i Rovasuando i dag, och i takt med att stugan värmdes upp vaknade flugorna till liv som legat i dvala under vintern. Jag är fullständigt allvarlig när jag säger att vi slagit ihjäl närmare ett fyrtiotal feta flygfän under kvällen, det var rena aprilskämtet. Nu har det dock inte surrat på en kvart, så kanske har vi lyckats ta kål på den sista. Det blir en del att sopa i morgon.

Och just det ja, borta hos TVdags har jag och kidsen recenserat den nya Bert-serien som hade premiär på C More i dag. Rätt rolig, var vårt gemensamma omdöme.

Katten Karlsson-Kim Jong un: 1-0

Det är sportlov här uppe den här veckan, och en av aktiviteterna är att kyrkan ordnat med packade snökuber vid sjön som man fått boka upp sig på för att göra snöskulpturer. I dag var det bland annat vår tur. Och eftersom 10 mars även är katten Karlssons födelsedag (han fyllde sex) var motivet givet.

Det började så här:

Fortsatte så här:

Och slutade enligt följande:

Porträttlikheten var kanske inte exakt, men vad fasiken, det är få förunnat att leva i så starka personkulter att de får statyer resta över sig på sin sexårsdag, frågan är väl om ens Kim Jong-un fick det.

Så jag hoppas han är nöjd. Karlsson, alltså.

8 mars

Åh vad jag hoppas att hon kommer att få samma chanser som sin storebror. Hon må vara ytterst feministiskt medveten och stark i sina åsikter, men vad hjälper väl det så länge världen ser ut som den gör? Fast det går väl inte att göra mer än att efter bästa förmåga försöka förmedla vidare de kunskaper och eventuella klokskaper man samlat på sig genom åren, antar jag.

Och därefter hålla tummarna för att det ska hjälpa lite extra den dag hon behöver möta världen på egen hand.

I kväll lyssnade vi på de två första delarna i Nina Hampussons nya ljudboksserie Makten är vår — Tio prinsessor som skakade världen, inläst av Ejdas SVT Barn-favorit Angelica Prick. Efter den första delen, som handlade om Gustav Vasas dotter Cecilia Vasas ovanliga levnadsöde, låg hon så stilla att jag var övertygad om att hon somnat, men när jag försökte stänga av fick jag genast onda ögat och ett klarvaket Men vad gör du!?

Jag gör så gott jag kan, ville jag säga, men det passade sig väl inte riktigt i stunden. Sorry, hasplade jag i stället ur mig, och tryckte på play igen.

Lördagskväll

Det är rejält oväder där ute. Skottade fram bilen och rattade den runt byn för att plocka upp och leverera barn, höll på att köra fast flera gånger i drivsnön. Och då har det bara stormat i fem timmar ännu, enligt prognosen ska det pågå fram till i morgon bitti.

I gången fram till kattstackarnas lucka låg den inblåsta snön halvmeterdjup. Inte undra på att det ylades när de utan större framgång försökte ta sig ut.

Nåväl, inomhus är det mysigt i alla fall, Ejda ber Google Minin spela Run the world (Girls) gång efter annan och jag försöker författa lättläst bok. Den ena lyckas väl bättre än den andra, ska erkännas.

Kolla in Snackisar på UR Play!

Det har startat en fin ny serie riktad till barn i mellanstadieåldern på Utbildningsradion vid namn Snackisar, i vilken vår son Tage är ett av barnen som medverkar. Den finns dels som fyra kvartslånga podd-/radioprogram som man når via UR Play eller lyssnar på när de sänds på P4 på söndagsmorgnarna (klockan 08.05), och dels som en liten videoserie i fem korta avsnitt som man kan se på UR Play. I podd- och radioversionen är Tage med i varje avsnitt (det är också han som säger snackisaaar på lite olika sätt i vinjetten), men i videoserien är han med i avsnitt 3-5, och då mest frekvent i det tredje och femte avsnittet, som handlar om källkritik, konspirationsteorier och upphovsrätt. Särskilt i avsnittet som handlar om upphovsrätt tycker jag – opartisk som jag är – att han är väldigt rolig.

Så här beskrivs serien på UR Play: Vad tycker och tänker 10-12-åringar om sin egen skärmtid, influencers eller fejkade nyheter? Och vad vet de om vad man får lägga ut på nätet och inte? Vi får höra barn och experter dela sina tankar, och på ett lättsamt sätt ta upp frågor som rör informationskompetens och källkritik i vardagen.

Så kolla in Snackisar! Och se till att serien används i era barns undervisning i skolan, vetja.

Vad gör författare i karantän? Nojar om tvåtimmarsregeln

I våras utlyste Region Norrbotten via Resurscentrum för litteratur ett sorts coronastöd för författare i landets nordligaste region. Ansökningsförfarandet var lite som en tävling – via en 200-teckenspitch fick man berätta vad man på maximalt 5000 tecken skulle vilja skriva om i karantäntid.

Jag tänkte mig en novell, och i bokstavligen elfte timmen (skickade mitt mejl klockan 23.41 sista dagen för deadline) inkom jag med pitchen: En allt mer frustrerad glesbygdsfamilj i Norrbotten försöker utan framgång planera sin semester 2020 i skuggan av corona och tvåtimmarsregeln för resor. Texten är humoristisk, men skriven i moll.

Min pitch blev en av de utvalda, och nu i dagarna har författarna samt deras verk publicerats på Biblioteken i Norrbottens sajt. I dag är det min tur. Så från min utblick i Vittangi ger jag er, med platser som Jokkmokk, Övertorneå, Porjus och Boden i viktiga biroller … Tvåtimmarsregeln!

(Man fick också i uppdrag att spela in de första minuterna av novellen som en film, jag bäddar in den nedan.)

En seger för helt vanlig anständighet

Efter en inledande resa till Stockholm för ett långt arbetsmöte har jag inte fått mycket vettigt gjort den här veckan, känns som att jag har haft CNN:s sändningar igång på datorn, iPaden eller mobilen närapå dygnet runt i dagarna fem, och kommen någonstans kring fredag förmiddag kom jag på mig själv med att sitta med kalkylatorn för att räkna ut egna röstmarginaler, när jag tyckte att den automatiserade data som New York Times och dess likar hämtade in inte uppdaterade tillräckligt snabbt. Där någonstans insåg jag att det kanske var dags att tagga ner lite.

Och jag vet inte, har sett en del i mina flöden som säger att det blir samma skit ändå, att det inte spelar någon roll för världen om Trump eller Biden styr, USA är ändå ett fascistiskt pissland som spyr imperialistisk ondska över världen samtidigt som det hycklande utger sig för att vara en god kraft.

Men jo, det gör skillnad. Det betyder något om landet som de senaste hundra åren dominerat världsarenan leds av en person med moralisk ryggrad och helt vanlig anständighet eller inte. Det gör stor skillnad.

Jag pratade med Ejda om Joe Bidens och Kamala Harris seger i går innan vi tog bilen till mommon för en liten segerfika på kvällen. Hennes ord var dessa: Det känns ju jättebra att Biden vann, men det känns konstigt också, för jag minns ingen annan president i USA än Trump.

Nej, hon var ju bara drygt tre och ett halvt när Hillary Clinton förlorade mot Donald Trump hösten 2016, så till skillnad från sin storebror Tage har hon inga egna minnen från Obama-åren. När vi åkte till New York och bodde där i två månader försommaren 2017 hade hon precis fyllt fyra, och vi anlände ungefär samtidigt som Trump suttit sina första 100 dagar vid makten. Nu är visserligen New York och Brooklyn där vi bodde allt annat än ett republikanskt fäste, men det var ändå Donald Trumps USA vi kom till och vi passerade förbi Trump Tower ett flertal gånger – Rockefeller Center där Nintendo Store och Lego Store återfinns ligger bara några kvarter söder om Trump Tower, och efter besök där var det naturligt att gå Fifth Avenue uppåt förbi hans skyskrapa på väg mot Central Park och dess grönområden och lekplatser.

Ejda och Tage vid FN-skrapan i juni 2017.

New York minns hon, och hon minns Trumps brunsvarta monolit till skyskrapa.

Så jo, det gör skillnad. Och inte bara för världens alla sjuåringar som tror att det är så här en amerikansk president brukar bete sig, utan för oss alla. Ingen kan med ärlig stämma säga att inte samtalsklimatet förråats under de gångna fyra åren. Det måste så klart mycket mer till än en anständig amerikansk ledarduo för att ändra riktning på vart världen är på väg, men utan ett ledarskifte i USA tror jag det hade varit hart när omöjligt.

Rapport för juli

Jag har försummat mitt hörn av internet i sommar. Men vad har jag gjort i juli? Försökt skriva så gott det varit möjligt med barn hemma, sprungit i fjällen, besökt en del badplatser i närområdet de dagar vädret tillåtit det, varit fotbollstränare för Tage och hans kompisar ett par veckor, rest i arla gryningen medelst bil ner till Stockholm där jag ägnade en icke försumbar del av tiden åt att genomföra en löparutmaning (jösses vad jag springer!) och hade en del spännande möten, bara för att vid återkomsten låna svärisarnas husbil för en minisemester med familjen ner till Storforsen och Boden.

Spridda bilder från månaden som gått följer.

Nu står augusti för dörren och Nära gränsen 2 måste bli klar pronto. Ingen rast och ro, tvärtom.