Writers room och Stockholms blodbad

Ett par korta noteringar:

• Jag skrev ju när nyheten kom om hur Storytel till årets ”ljudkalender” dragit ihop en kvartett författare som ska arbeta fram berättelsen gemensamt i ett writers room. Nu har Dagens Nyheter besökt rummet i fråga för ett reportage. Intressant läsning!

• Jag har den senaste tiden varvat ljudbokslyssnande (håller just nu på med Lars Berges Vargattacken) med Urban Lindstedts podd Historia nu (som görs i samarbete med förlaget Historiska Media), i vilken han intervjuar aktuella forskare om olika skeenden i historien. Senaste avsnittet släpptes i går, och handlar om nya rön kring Stockholms blodbad år 1520. Tidigare avsnitt har bland annat behandlat kulten vid Uppsala högar under Vendeltiden, fotbollens flertusenåriga historia samt det största svenska pestutbrottet någonsin, i Stockholm år 1710. Mycket intressant, flyhänt och initierad lyssning!

Betatestad litteratur

(Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 9 juni)

———

Betatestad skönlitteratur? När det Luleåbaserade bokförlaget Teg Publishing i höst ger ut Alfred Ruths science fiction-thriller Fermis filter – en anledning att finnas sker det enligt modell från IT-världen.

Fermis filter ska bli en trilogi, och berättelsen utspelar sig 30 år in i framtiden när den artificiella intelligensen står på gränsen till att övertrumfa den mänskliga hjärnan. När dagen infaller då vi inte längre är smartast på planeten – vilken funktion fyller mänskligheten då?

Att en sådan roman hämtar inspiration i sin tillblivelse från teknikvärlden följer en viss logik.

Författaren Alfred Ruth, som till vardags är verksam inom IT-branschen, har tillsammans med kollegan Jonas Frid utvecklat en tjänst kallad Betareader, till vilken man kunnat ansöka om en av tusen platser i en testpanel. Betaläsarna får sedan ta sig an Fermis filter i lite olika variationer, och utifrån läsardatan som tjänsten spottar ur sig kan Alfred Ruth ge berättelsen sin slutgiltiga och förhoppningsvis optimala form.

Uttrycket betaversion myntades av IBM på 1960-talet, och i takt med att nättjänster och appar sipprat in i allt mer i våra liv, har det blivit vanligare att vi möter tjänster som fortfarande befinner sig i betaform även i vardagen, stämpeln ”beta” blir som en digital brasklapp – varsågod att använd, men räkna med lite skavanker till en början. Ett exempel är Googles populära mejltjänst Gmail som efter lanseringen 2004 hade kvar betastämpeln ända till 2009.

När de inbjudna läsarna tar sig an Fermis filter i Betareader, ser författaren inte bara att boken blir läst, utan också hur läsarna tar sig an texten – exempelvis vilka kapitel som verkar slukas och var det går långsammare. Alfred Ruth har också inkluderat ett så kallat A/B-test där läsarna fått olika inledningar på berättelsen, och utifrån läsardatan har han kunnat dra slutsatser om vilken version som uppskattats mest.

I min egen roll som författare är jag paniskt rädd för att släppa in utomstående i min text innan den känns helt klar. Med de glasögonen på kan Betareader vid ett ytligt påseende framstå som en mardröm.

Men det jag främst är rädd för – inbillar jag mig – är att utsätta mig för andra människors åsikter om det jag skriver innan de kan se helheten. Och det är inte det Betareader gör.

Styrkan i tjänsten ligger efter vad jag har förstått i att endast konkret läsarbeteende registreras under läsandets gång, kommentarer om textens kvaliteter kan lämnas först när romanen är utläst. Det är alltså analyserbar statistik som trillar ur maskinen och inte löst tyckande. Och sådant älskar jag.

Alfred Ruth har i intervjuer sagt att han inte låter sina testläsare diktera berättelsen – den styr han själv – men däremot ser möjligheter att få hjälp att bestämma hur han ska berätta den.

Med den här metoden blir det enkelt att se vilka kapitel som verkar läsas ut fort respektive tar längre tid, och de läsare som helt ger upp – var verkar det ske, och vad kan i sådant fall problemet med berättelsen vara just där? Som författare kan det finnas många intressanta slutsatser att dra.

Är det här alltså framtidens melodi? Möjligen, åtminstone för en del som är verksamma inom genrer där det finns ett stort sug efter nya berättelser. I Alfred Ruths fall – absolut. Här har vi en ambitiös sci fi-trilogi om mänsklighetens framtid i skuggan av en framväxande AI-värld – att nå tusen villiga digitala testläsare i en genre vars fans brukar ligga i teknisk framkant borde inte vara ett problem.

Men för en gängse, helt oprövad skönlitterär debutant med ett ännu buggfyllt manus som kraschar på oväntade ställen? Där lär det bli svårare att få ihop tillräckligt många betaläsare för att statistiken ska bli relevant.

Med det sagt – vi lär få höra mer om Betareader och liknande satsningar framöver.

Nog har den där feminismen gått för långt, allt

Vi drog till 4H-gården och firade midsommar ett par timmar – grillade lite korv, fikade och dansade runt stången. Som vanligt var det kvinnor, barn och Daniel som deltog i ringdansen, övriga män stod på behörigt avstånd och tittade på. Tror det har varit så exakt alla år vi varit där.

Krans knöt jag själv också, även om Johanna smyckade den. Glad midsommar på er!

Nedkopplad

Mobilnätet gick ner i princip hela östra Kiruna kommun i måndags strax före klockan 18, och först 23,5 timmar senare var det uppe igen. Då och då gick det fortfarande att ringa och få igenom vanliga sms om man befann sig nära mobilmasten, men 3G- och 4G-nätet försvann helt. Samtidigt försvann alla möjligheter att använda sin ADSL-uppkoppling via det fasta telefonnätet. Så vi var i realiteten avskurna från det moderna livet ett dygn.

De som hade internet via fibernätet indraget i sina bostäder påverkades inte, det går i någon annan kabel än den som enligt nyhetsrapporteringen grävdes av några kilometer utanför Kiruna och släckte nätet.

Visst kan man rycka på axlarna åt det och tänka att håhåjaja, så hemskt är det väl inte att leva som på 90-talet, men på 90-talet var inte samhället uppbyggt kring att allt bygger på att vi är uppkopplade. Nu fick genast hemtjänsten problem med sina brukarlarm, affärernas kassasystem lade av och de kunde inte lägga in beställningar inför midsommarhelgen i tid.

Samtidigt är det intressant att se hur lite som behövs för en nedsläckning, en ivrig grävmaskinist och sedan blir det svart. Det är heller inte första gången det sker under de år vi bott här, endera i fjol eller om det var för två år sedan hände något liknande, och vid minst ett tillfälle har kabeln som de som har fibernät använder sig av grävts av, då har jag för mig att avbrottet blev än mer långvarigt. Men då fungerade åtminstone mobiltelefonin och det fasta telenätet.

Och jag kan inte låta bli att tänka att det aldrig skulle ha tillåtits ta ett dygn innan problemet var åtgärdat om det skett i en stad. Nu var det bara byarna, då är det inte lika noga. Och de uppe i Karesuando kunde ju koppla upp sig mot finska nätet, så vad bråkar de om?

Läsplattan Storytel Reader går nu att beställa – leverans i juli

Lustigt. Det skvalpade i bakhuvudet att jag sett något på Facebook förra veckan som antydde att det var denna vecka beställningarna skulle starta för Storytels e-boksläsare Storytel Reader. Så jag surfade in på sajten strax före lunch, och i introt på sidan för läsplattan fanns den nya formuleringen att plattan nu fanns att beställa. Längre ner, där själva beställningen skulle göras, stod dock precis som tidigare att Storytel Reader kommer att kunna beställas härifrån så fort den blir tillgänglig.

Efter avslutad lunch – laxrester från helgen – gick jag in på sajten igen, och voilà, nu var beställningsformuläret på plats. Första leverans sker måndag 9 juli, så någon midsommarläsning blir det tyvärr inte för presumtiva köpare.

Lågvatten

Fin helg som gått i enkelhetens och fixandets tecken.

Johannas föräldrar kom på tacomiddag i fredags för att fira skolavslutningen (Tage och klasskompisarna sjöng fint i kyrkan – Den blomstertid nu kommer till och med, Vittangi måste ha missat SD-propagandan om att vi stackars förtryckta svenskar inte får göra det längre – å andra sidan kryllar det av tornedalingar i Vittangi så vi räknas kanske inte som svenskar), på lördagen övergick skitvädret vi dragits med till sol vilket präglade resten av helgen – vi kunde äta frukost utomhus, jag och Ejda drog till skogen och slängde en del ris (på släktens ägor, nota bene), jag tog en löprunda längs älven, barnen ville aldrig gå och lägga sig, jag klippte gräsmattan, återvinningsstationen några hundra meter bort fylldes på med metall, papper och glasburkar, jag rotade fram Tages sommarkepsar ur de osorterade klädhögarna i pannrummet (som på grund av fjärrvärme numera till stora delar är ett förrådsrum) och på söndagen steg termometern över tjugostrecket och vi drog till badplatsen vid campingen och Nikkimäinen.

Det är extremt lågvatten i Torne älv just nu, och frågan är om det inte kommer att bli ännu värre eftersom någon påfyllning knappast är på gång till följd av det dåliga snöåret i fjällen, det kändes som att vara på en lyxig resort med oändlig sandstrand och vi kunde promenera i knädjupt (och mycket kallt!) vatten över till holmar som i vanliga fall bara kan nås med båt.

I dag ska det dock börja regna framåt lunchtid och fortsätta större delen av veckan, så ordningen är återställd. Och just det ja, fick trots helgvilan ihop cirka 8 000 nya friska romantecken vilket var ytterst välkommet, men än är slutet (tyvärr) inte kommet.

DN sommartipsar om ljudböcker – men var är ljudboksfenomenen?

I lördagens pappersversion av Dagens Nyheter (tror det gick ut på webben redan i går) finns en stor tipsartikel om ljudböcker i kulturdelen. Redaktionen har samlat ihop vad de menar är sommarens 33 bästa ljudböcker, som presenteras i kort notisform, och kulturchefen Björn Wiman har skrivit en krönika där han kommer ut som ljudbokslyssnare sedan fyra år tillbaka. Det senare tycker jag faktiskt inte ska förringas – det behövs fler offentliga ljudboksälskare på den litterära parnassen.

MEN. För det är klart att det kommer ett sådant, jag är ju sällan helt nöjd med tillvaron. Jag hoppas inte att det här är ett sätt för DN att känna att de nu gjort sitt när det gäller ljudböckerna, ett ”jahapp, nu har vi tipsat om sjyst sommarlyssning, bocka av ljudböckerna från att göra-listan nu”. I den debattartikel jag skrev i DN i april om ljudböckernas ställning efterlyste jag en kontinuerlig, vardaglig bevakning av det här området, och det är inte den här artikeln ett exempel på. Snarare tvärtom, faktiskt.

Med det sagt är det en bra lista de knåpat ihop med 33 kvalitativa titlar. Om jag får komma med ytterligare en invändning är det att den är väldigt traditionell i urvalet, det är uteslutande böcker som redan i tryckt form gjort avtryck på ett eller annat sätt, här återfinns inte en enda titel inom det område som lite svävande skulle kunna kallas ljudboksfenomen, det vill säga den växande flora av titlar som går oerhört bra i ljudboksform, men som gör nästintill noll avtryck i pappersform.

I konsekvensens namn bör jag erkänna att jag i min debattartikel delvis efterlyste just det DN nu gjort – nämligen att kulturredaktioner borde börja lyfta fram att en hel del kvalitativ litteratur faktiskt blir ljudböcker och att det inte bara är spänning och feelgood som kan lyssnas på. Av de tre exempel jag lyfte fram på detta i min text återfinns nu två i DN:s sommarlista (Agnes Lidbeck och Elena Ferrante). Så på det sättet är den här listan en bra ögonöppnare, den kommer säkert att bidra till att en del DN-läsare tänker jaha, finns den som ljudbok, intressant!

Men jag tycker också att ljudboksfenomenen – som exempelvis Mikael Ressem, Susan Casserfelt, Anne-Lise Boge eller Jenny Colgan – hade kunnat beredas plats på listan.

Jävel x 2

I Kiruna sedan en timme tillbaka, tog tidiga morgonbussen in. Vimmelkantig av sömnbrist, somnade först efter midnatt och vaknade strax efter fyra när kattjäveln – ja, i dag får han faktiskt heta så – började gnällskrika och gnällskrika och gnällskrika efter mat, och efter att Johanna först jagat ut honom ur sovrummet gick jag ner och gav honom den förbannade blötmaten som han tigger efter dygnet runt (samtidigt som han med illa dolt förakt tittar på den ständigt fulla skålen med hård mat), och strax efter klockan fem var han igång igen, jamandes och jamandes efter mer mat som hade han inget minne av vad han glufsat i sig 45 minuter tidigare. När jag utan att ha lyckats somna om stapplade upp vid klockan sex för att hinna med bussen satt han som ett ljus i soffan där nere och låtsades som att inget hänt.

Nej, jag är inte klar med boken. Nej, det känns på intet sätt bra. Ja, jag har deadline om två dagar och nej, jag kommer inte att lyckas hålla den.

Bokjävel. Kattjävel. Same same.

E-boken kommer – det tar bara lite längre tid

(Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 19 maj)

Det har gått tio år sedan den amerikanska näthandelsjätten Amazon sparkade liv i e-boken på allvar. Läsplattan Kindle lanserades visserligen redan inför julhandeln 2007 i USA, men tillgången var begränsad och det var först 2008 som människor i större utsträckning började köpa den och därmed också kunde börja läsa e-böcker på bred front.

Framgångssagan för Kindle var exceptionell – det tog bara tre och ett halvt år innan Amazon sålde fler e-böcker än pappersböcker och helt hade ritat om kartan för den amerikanska bokmarknaden.

I Sverige var det många som väntade på att samma revolution skulle inträffa, åren 2009-2011 pratades det mycket inom bokbranschen och på landets kultursidor om e-bokens kommande världsherravälde.

Men det inträffade inte, som alla vet. E-boken har fortsatt vara rätt marginell i Sverige, även om den sakteliga knaprat i sig enstaka procentandelar av marknaden. Avsaknaden av en pådrivande yttre aktör som Amazon och en i internationell jämförelse ovanligt framskjuten position för pocketboken var två viktiga faktorer som gjorde att e-boken fick det svårt här. Att den ledande svenska nätbokhandeln Adlibris – som hade kunnat driva på e-boken betydligt mer de där första åren – ägs av landets största förlagskoncern Bonniers har också spelat in, de har inte sett någon anledning att vända upp och ner på en bokbransch som de tyckt fungerat rätt hyfsat som den är.

Men jag tror att 2018 är året då e-boken börjar flytta fram sina positioner. Nej, det sker inte med buller och bång – här har det ju varit ljudboksexplosionen som bullrat – men det finns ändå små, separata tecken som tillsammans formar en sådan bild.

Det mest subtila tecknet är att Adlibris, trots att de som sagt aldrig hårdsatsat på e-boken, ändå kontinuerligt produktutvecklar sin e-boksplattform Letto, något de som vinstdrivande företag knappast skulle göra om marknaden inte växte. Den fjärde versionen av läsplattan kallas Letto Frontlight 2 och kom i slutet av förra året. Företagets vd Johan Kleberg använde inga stora ord i branschtidningen Svensk Bokhandel om den nya modellen, men sa att Letton säljer bra och att den har en självklar plats hos dem.

Det tydligaste tecknet kommer dock ironiskt nog från de abonnerade ljudbokstjänsternas värld. Dessa är ju nämligen inte bara plattformar för ljudböcker även om de oftast kallas sådana, utan det går också att läsa e-böcker i de här tjänsternas appar – faktum är att deras kataloger innehåller fler e-böcker än ljudböcker. Nextory är den aktör på marknaden som hittills profilerat sig mest på e-böcker, och de växte med 200 procent första kvartalet i år jämfört med samma tid 2017, enligt bokbranschsajten Boktugg.

Nu tänker också Storytel, som är störst bland ”ljudboks”tjänsterna, börja konkurrera om e-boksläsarna. Nyligen presenterade de Storytel Reader, en läsplatta för e-böcker som ska börja säljas i sommar och enbart är till för att läsas på. Om den blir en framgång återstår att se – det ska inte gå att läsa e-böcker köpta någon annanstans på den och plattan kan överhuvudtaget inte användas om man saknar ett Storytelabonnemang – men precis som i fallet med Adlibris står det klart att ett kommersiellt företag som Storytel knappast skulle utveckla en produkt och ge sig in på det här området om de inte trodde att det fanns ett växande intresse.

Siffrorna backar dessutom upp det – enligt bokbranschens egen statistik växte ljudboken med knappt 50 procent i de digitala tjänsterna mellan 2016 och 2017, men e-boken ökade samtidigt nästan 100 procent, om än från en betydligt lägre nivå.

Så nog kommer e-boken allt. Det tog bara tio år längre och sker i en blygsammare skala än vi trodde.

Strandfixardag

Vi åkte bort till badstranden bredvid campingen tidigt i förmiddags, och ägnade dagen åt att delta i årets strandfix – eller kanske snarare decenniets med tanke på hur allmänt nedgånget området såg ut vid ankomst. Som de relativa nybörjare vi är på det här med lantliv hade vi tagit med oss manuella räfsor, men de mer ärrade kom med traktorer, röj- och motorsågar. När vi sedan inte trodde att det kunde bli mer avancerat anlände en stor lastbil med tippflaket fyllt av sand (när lasten var tömd åkte den för att hämta lika mycket sand till).

När dagen var all hade stranden återfått rätt mycket av den lyster den tydligen hade på nittiotalet, då den nu slumrande campingen hade sin senaste storhetstid.

Nu återstår bara att vi ska få sommar upp hit också. Jag hade som synes trots allt mössa på mig.

Blogg 94

Det arrangerades ju inget officiellt Blogg 100 i år, men jag beslutade mig för att trots detta försöka blogga i dagarna hundra med start 1 mars, om inte annat för att hålla uppe skenet av att jag ännu bloggar varje dag åtminstone en knapp tredjedel av året.

I fjol mäktade jag med att nå endast fyra plumpar i protokollet och landade på totalt 96 inlägg. Men när jag nu i dag summerar (den ickeexisterande) 100-utmaningen, landar jag detta år på 94. Lite sämre utfall alltså, men ändå helt okej (2016 skrapade jag ihop 95, och 2015 94, så jag är hyfsat konsekvent i mina misslyckanden).

Likt tidigare år dominerar de alldagliga vardagsinläggen, men en del annat har trots allt också hänt. Jag skrev ett par längre inlägg i ljudboksdebatten som blossade upp i slutet av mars (inlägg som jag sedan lånade lite av när jag skrev en debattartikel i Dagens Nyheter i ämnet), jag skrev lite om den eviga frågan om Amazons Sverige-vara eller inte vara, bloggen fyllde 4000 inlägg (vilket jag uppmärksammade först i och med inlägg 4001) och jag gav ut Virus 4 som toppade på plats 4 på Storytels topplista.

Vardagen då? Tja, Tage fyllde 8 och Ejda 5 och jag våndades över bokjäveln ungefär 712 gånger (och den är fortfarande inte alls klar, tyvärr).

Jag avslutar väl med att säga som vanligt: Nu håller jag i det här, och bloggar vidare i samma takt (och missar antagligen grovt redan i morgon).

Väl mött 2019!

Vårfest

Vårfest på skolan i dag, mer formellt mitt på dagen med återinvigning av skolans nyrestaurerade takkonstverk Ormen, vars egentliga namn visade sig vara Intensitetslinjen, följt av lekar och efterföljande konsert i sporthallen på kvällen (Tages klass sjöng både på dagen och kvällen). Det var dragkamp, säckhoppning, spökboll och kast med liten bönpåse mot mjukisdjur (Ejdas mjukisdjur var det till och med, och till min förvåning hade hon inga problem med att såväl små som stora kids tog i så det vitnade i försöken att kasta omkull hennes älskade mjukisar).

Fin kväll, om än lite kall och grå. Det där högtrycket ni tydligen dragits med söderöver i en månads tid har vi mest sett om på tv här uppe.