Etikett: Storytel

Krönika: Jag stannade längre än både Gardell och Grimwalker

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 15 november 2025.

——

Nu stormar det i ljudboksvärlden igen. Tjugoårsfirande Storytel hade fest för runt 600 personer förra veckan. En som bjudits in var författaren Jonas Gardell. Så här i efterhand gissar jag att Storytel ångrar det.

För att Gardell inte uppskattade kalaset stod tydligt klart några dagar senare. I en text på Expressens kultursida läste han lusen av den jubilerande streamingtjänsten (som även äger bokförlaget Norstedts där Gardell ger ut sina böcker) – och frågade sig om festen ute i Stockholmsförorten Bredäng var bokbranschens ändstation.

Vad som var fel? Allt, vad det verkar! Enligt Gardell var festlokalen sunkig, maten överkokt och slamsig, vinet billigt och talen substanslösa (samt hölls på engelska). Den enda han verkar ha haft något som helst vettigt utbyte med under kvällen var förlagskollegan David Lagercrantz, som han sedan lämnade festen med – först av alla, saknad av ingen (hans ord, inte mina).

Vämjelsen tycks ha handlat om att Gardell trodde att han skulle komma till en fest där det skulle talas om ”yttrandefrihet, litteraturens värde, demokrati, mänskliga rättigheter eller sånt som jag naivt föreställt mig var något man brydde sig om eftersom man äger flera bokförlag”, men hamnade på ett partaj där kostymnissar från Storytels ledning förr och nu i stället drog anekdoter om riskkapital och börsintroducering.

Kvickt ramlade kommentarer till den surmagade texten in. I Sydsvenskan skrev författaren Caroline Grimwalker ett rappt svar med rubriken ”Buhu, Jonas Gardell kände sig inte viktig på den kommersiella bokfesten” och i Göteborgs-Posten skrev kritikern Per Klingberg en text som visserligen antog en resonerande ton till nedsablingen, men som landade i att Gardell begått ett misstag – hade det inte varit bättre att stanna på partyt och sedan försökt göra (gissningsvis dräpande) litteratur av den i stället?

Jag var likt Caroline Grimwalker på festen och stannade faktiskt längre än både henne och Gardell, jag tror att takbelysningen hann tändas innan jag gick – jäklar vad jag dansade.

Jag kan dock hålla med Gardell om att talen från scenen ibland för oss utomstående kändes väl företagsinterna, men jag hade inte heller väntat mig annat eftersom jag visste att festen i första hand inte var till för oss inbjudna författare utan för företagets anställda (därav engelskan, många hade rest dit från andra länder). Och är det någon gång en företagsledning ska få fira sina milstolpar, så är det väl på firmafesten? Anekdoter om riskkapital och börsintroduktion är kanske inte så kul, men vad fasiken, Storytel var länge en startup – det var sådant de pysslade med.

En fest blir vad man gör den till. Själv tog jag något glas extra av det (tydligen för billiga) gratisvinet och hade kul med mina bordsgrannar när talen om företagets tillväxt blev långrandiga. Jag vet inte hur det var vid Gardells bord, men jag satt med ett supertrevligt gäng – en Norstedtsförläggare till vänster, tre pratglada författare mittemot och en ledamot i Storytels styrelse till höger – som trots att hon var ”corporate” gick utmärkt att prata med!

Jag tycker det är synd att Gardell i sin text fokuserar på lättköpta poänger om maten, vinet och lokalen (det var inget fel på någondera) och fultolkar en detalj i ett tal för att skapa bilden av branschens fria fall.

För det är klart att det finns poänger i hans verkliga kritik.

Storytel har på sina två decenniers levnad omdanat den svenska bokbranschen på ett sätt som är unikt i världen. Ingen annanstans har en nykomling så fullständigt vänt upp och ner på marknaden och förändrat hur en stor del av befolkningen tar till sig böcker.

Har vi en bättre eller sämre bokmarknad till följd av det? Storytel har gjort litteratur mer lättillgänglig än någonsin, vi kan lyssna på böcker dygnets alla vakna timmar (och sovande, för den delen), men har något gått förlorat längs vägen? Kväver deras iver att ge oss underhållning det som är mer krävande? Det är relevanta frågor.

Men efter Gardells text frågar sig alla bara om kycklingen gick att äta eller inte. Det var väl knappast tanken.

Mitt bidrag till Jonas Tellanders bok Ljudboksdraken

I samband med att Storytel fyllde 20 år tidigare i år lät företagets grundare Jonas Tellander ge ut en bok om Storytels resa från start fram till i dag, som han till stora delar skrev själv. Han hörde dock även av sig till ett gäng olika människor som på ett eller annat sätt varit en del av resan, och frågade om de var intresserade att bidra med minnen och reflektioner som kunde passa att ha med i boken.

Jag var en av dem som fick frågan, och jag skrev en text som handlade om min syn på Storytel Original, och valda delar av den hamnade sedan i det kapitel som handlade just om Storytels satsning på eget material.

Men så här när julen står för dörren och folk kanske checkar ut från jobbet och får lite mer tid över till annat, tänkte jag att det kanske kunde vara av intresse att ta del av hela texten som jag skrev, och inte bara de delar som i lätt redigerad form hamnade i kapitlet. Så håll till godo!

——

Den 14 december 2015 fick jag ett mejl som skulle förändra mitt författarliv.

Hej Daniel!
Jag heter Anna Öqvist Ragnar och jobbar på Storytel/Storyside med ett nytt projekt vi precis har dragit igång. Vi kallar det, kanske lite fantasilöst, för Storytel Original. Det går ut på att författare skriver serier direkt för ljud.

Mejlet fortsatte med en kort presentation av det planerade projektet, följt av den avslutande frågan:

Är du intresserad av att vara med?

Därifrån gick det snabbt – när bollen väl var i rullning. Efter att det dröjt till mitten av januari innan vi hade ett inledande videomöte över Skype (ja, det här var länge sedan), skickade jag in de första kapitlen på en berättelse jag påbörjat något år tidigare men som kommit att bli liggande, där Stockholm en het sommardag drabbas av ett mycket kraftfullt virusutbrott. I början av februari fick jag svar – Anna och hennes kollega Bia Sigge hade läst, de gillade idén och inledningen jag skickat över, var jag villig att fortsätta skriva? Och just det ja, kom det som i en bisats, det hon inledningsvis sagt om att premiären för satsningen skulle ske under hösten 2016 hade ändrats – nu skulle konceptet presenteras redan i juni och de första titlarna rulla ut någon vecka senare. Skulle det bli ett problem?

Nej då, svarade jag, inte för något annat än min nattsömn.

När jag i dag nästan tio år senare tittar tillbaka på premiärmånaderna för Storytel Original sommaren 2016, är det tydligt att Anna, Bia och de andra som började jobba med ”SO” hade god fingertoppskänsla under uppstartsskedet. Ett flertal av de författare som var med från start – som jag, Jesper Ersgård, Anna Bågstam, Karin Janson och Leffe Grimwalker – tillhör dem som från och till under åren har fortsatt att skriva för SO, ett par av oss nästan som ett urverk med en bok i halvåret under en lång period (nu tittar jag på dig och mig, Jesper).

Vissa av oss hade gett ut böcker tidigare och andra var rena debutanter, men det går inte att förneka att det var som Storytel Original-författare vi på allvar kickade igång våra karriärer. Jag hade gett ut ett par romaner tidigare men aldrig varit i närheten av att kunna försörja mig på det skönlitterära skrivandet, men från sommaren 2016 när den första delen i min sju böcker långa Virus-svit gavs ut är det vad jag har gjort. Jag kan inte påstå att jag har blivit den mest framgångsrika eleven i klassen (nu tittar vi på dig, Leffe), men det har gått tillräckligt bra för att jag ska klara mig. Gott så.

En annan sak jag är stolt över är att Virus i det lilla utvecklades till ett universum redan flera år innan andra förlag började tänka i banor med spin-offs där originalförfattaren agerar som en sorts showrunner.

Kanske var jag och Anna lite för tidigt ute när vi skapade en ”Virus-bibel” och shoppade runt historien till andra Storytel-marknader, men det blev en spin-off i Nederländerna där författaren Chantal van Mierlo skrev serien Virus: Amsterdam, i vilken en av rollfigurerna från min originalserie fick leva vidare nere på kontinenten. I Indien valde de en annan strategi – författaren Niranjan Medhekar använde sig av min historia men adapterade den till indiska förhållanden, och vips sprang mina hjältar Amanda, Iris och Dano omkring i miljonstaden Pune utanför Mumbai och bar nu namnen Divya, Neha och Sachin i stället. Jag har till följd av Virus: Pune fortfarande ett antal indiska följare på Instagram, som antagligen aldrig har förstått ett smack av mitt helsvenska bildflöde.

Det ska erkännas att det inte alltid varit en dans på rosor att vara SO-författare. Att enbart ges ut i digital form, och dessutom bara finnas på en av ljudboksplattformarna (även om det är den största), har sina uppenbara begränsningar. Mer än en gång har jag gnisslat tänder åt att vi ofta förbises i det allmänna litteratursamtalet, enligt resonemanget att finns man inte i det traditionella kretsloppet, så finns man inte alls.

Det märkliga är att inte särskilt mycket har hänt på den fronten trots att det gått ett decennium sedan jag fick det där första mejlet från Anna. Trots den dominans som ljudboken har i Sverige inom de breda genrerna, utgår fortfarande det mediala litteratursamtalet från den tryckta boken.

Men okej – ibland har vi Storytel Original-författare faktiskt existerat – som ett problem. I dag får AI sägas betraktas som det stora hotet mot författarskrået (med debatten om hybridförlagens existensberättigande samt ersättningen på ljudboksområdet på en delad andraplats), men det var inte så länge sedan som även Storytel Original-satsningen som sådan rankades som ett av litteraturens stora hot. I de ljudboksdebatter som med jämna mellanrum rasat på landets kultursidor har SO ofta fått tjänstgöra som sinnebilden för en ny, undermålig, löpande band-producerad dussin-”litteratur”.

Värst var det runt åren 2018-2019, då Författarförbundet i debattartiklar i Dagens Nyheter kunde beskriva Storytel Original-författare som rena uppdragsskrivare utan ”kontroll över vare sig genre, omfång, stil, berättelse eller persongalleri”, som avsagt sig hela sin upphovsrätt ”för en mycket liten summa, utan att förstå innebörden av det”.

För att citera mig själv i det debattsvar jag skrev i DN någon vecka senare: ”Ursäkta? Finns det fängelsehålor i Storytels källare jag inte sett där livegna kollegor fjättrats vid skrivmaskiner?”

Nåväl, många timmar ljudböcker har strömmats likt vatten under broarna sedan dess, och Författarförbundet resonerar i dag om de här frågorna på ett i mitt tycke mer sansat och ärligare sätt.

Men om jag får stanna vid kritiken mot Storytel Original som fanns de tidiga åren, ska jag erkänna att även jag tvekade innan jag skrev på avtalsförslaget jag blev tillsänd. Det var det där med att Storytel skulle få upphovsrätten till mina verk som skavde. Samtidigt erbjöd de ett betydligt högre förskott än vad jag varit van vid, och lika viktigt – jag fick fakturera förskottet löpande medan jag skrev, i stället för att få betalt först när manuset lämnats in, vilket då var kutym. Jag jobbade vid den här tiden som frilansjournalist, och skulle för första gången inte behöva ha en buffert ihopsparad för att ha råd att frigöra ett antal månader i schemat som enbart skulle vikas åt författandet.

Det var detaljen som fick mig att våga språnget. Jag skrev på, och har inte haft orsak att ångra mig.

Fast det är klart, det jag skrev i ett blogginlägg i december 2016 några veckor innan den andra boken i Virus-serien skulle ges ut gäller fortfarande: ”Skulle någon vilja göra actiondockor av mina Virus-hjältar Amanda och Iris, så är det Storytel som får kosingen från leksakstillverkaren, inte jag.”

Än har inget leksaksföretag ringt. Men om det skulle ske, kan jag kanske åtminstone få en extra brödtilldelning när jag sitter i min fängelsehåla i Storytel-källaren och skriver?

——

I pappersform verkar inte boken gå att köpa vad jag kan se (den delades ut till alla deltagare på den numera smått berömda 20-årsfesten ute i Bredäng), däremot finns ljudboksversionen – inläst av Jonas Tellander själv – tillgänglig för lyssning såväl hos Storytel som Bookbeat och Nextory. Den har även recenserats i Aftonbladet och Dagens Nyheter – rätt ljummet, ska medges – men i Förlagspodden fick den däremot en väldigt positiv recension. Själv tycker jag att det är en i stora delar väldigt intressant bok, som är väl värd timmarna den tar att läsa (eller lyssna på).

För precis som Kristoffer Lind är inne på i sin recension i Förlagspodden, så tycker jag att den ger en oväntat ärlig och öppen inblick om hur det gick till när en startup vände upp och ner på den svenska bokbranschen. Och det är faktiskt en historia som är väl värd att ta del av.

Sargad himmel – finalen i SODA-trilogin släpps 16 september

Det har blivit dags att knyta ihop säcken för min senaste Storytel Original-serie. Tisdag 16 september ges Sargad himmel ut på Storytel som ljud- och e-bok, i inläsning av Fredde Granberg.

Innehållsbeskrivningen följer nedan (OBS! innehåller spoilers om man inte lyssnat/läst de första två delarna Bränd jord och Svart horisont):

Anna Svenssons liv ligger i spillror. Hennes make Tor har mördats, dottern Stina är försvunnen och själv är hon utmålad som terrorist. Fången i en före detta Nato-bas i Norge måste Anna nu lösa gåtan om sitt okända halvsyskon för att överleva och hitta tillbaka till sin dotter. Samtidigt i Pajala tvingas Lisa Korhonen, som arbetar för ryska maffian, konfronteras med sitt förflutna när två efterlysta personer plötsligt knackar på hennes dörr. Och i Paris fruktar Brett Smith att han bara har timmar kvar att leva efter en misslyckad aktion för rörelsen.

I Sargad himmel som är den tredje och avslutande delen av thrillerserien SODA knyts berättelsen ihop med Daniel Åbergs tidigare serie Nära gränsen. För Storytel Original har författaren även skrivit succéserien Virus.

Sargad himmel hittar ni här. Mycket nöje!

Sölve Dahlgren tilldelas Storytel Awards hederspris – stort grattis!

Det här pressmeddelandet gjorde mig genuint glad att se på tisdagsmorgonen:

Journalisten och författaren Sölve Dahlgren får Synskadades Stiftelses Hederspris vid årets Storytel Awards – Stora ljudbokspriset. Sölve Dahlgren, grundare av nyhetssajten Boktugg, tilldelas priset för att han med sin gedigna expertis inom bokbranschen erbjuder granskande journalistik som analyserar, ifrågasätter och utmanar – och bidrar till förändring och förbättring.

Sölve Dahlgren är årets mottagare av Synskadades Stiftelses Hederspris. Journalisten och författaren grundade nyhetssajten Boktugg 2014, när Storytel var Sveriges enda ljudbokstjänst och ljudböcker i mobilen kanske inte riktigt togs på allvar på alla håll i branschen.

Från början var Boktugg en ren branschblogg, som genom åren utvecklats till en välbesökt och tillförlitlig nyhetssajt med omvärldsbevakning, intervjuer, analyser, en bokdatabas och ett nyhetsbrev.

– Den stora skillnaden från när vi startade Boktugg är såklart digitaliseringen och ljudboksrevolutionen. Vi var väl först med att på allvar bevaka digitaliseringen av bokbranschen. Över tid har vi utvecklat just analysdelen och trendspaningarna. Ibland är vi för tidigt ute. Vi skrev om talsyntes 2017 men det dröjde sju år innan det på allvar började användas brett i branschen. Är det något jag har lärt mig så är det att inte ens de som jobbar i branschen kan förutspå vad som kommer att hända och vad en förändring kan leda till. Och utvecklingen har inte heller avstannat, vilket gör det spännande, säger Sölve Dahlgren.

– En viktig drivkraft bakom Boktugg har varit att belysa utvecklingen ur olika perspektiv eftersom alla aktörer påverkas på olika sätt av en förändring. Ibland är det svårt för en bokhandlare att sätta sig in i hur ett förlag eller en författare tänker och tvärtom. Därför är det så viktigt att sprida kunskap om hur branschen faktiskt fungerar, inte minst ur ett ekonomiskt perspektiv.

Synskadades Stiftelses Hederspris delas ut årligen under galan Storytel Awards – Stora ljudbokspriset, till en person eller en organisation som gjort något alldeles särskilt för att främja ljudbokens utveckling och spridning. När Sölve Dahlgren fick samtalet från juryn blev han ”glad och överraskad”.

– Det känns som en uppskattning för det jobb jag lagt ner på Boktugg under alla de här åren och det ger ny energi. Det finns ju så många personer som gjort stora insatser för ljudboken i Sverige så det är en ära att bara nämnas i det sammanhanget, säger han.

Sölve Dahlgren under en lunch på Sveavägen i Stockholm med undertecknad i november i fjol.

Jag tror att jag träffade Sölve första gången (med all säkerhet på Bokmässan) endera 2009 eller 2010, när han precis börjat ge ut ungdomsbokserien Innebandypiraterna och likt undertecknad skaffat sig en ovana att i bloggform börja delge omvärlden sina åsikter och insikter om bokbranschen. Till skillnad från mig började han några år senare göra det i mer professionell form via Boktugg, och resten är historia.

Jag har haft glädjen att skriva för Boktugg några gånger – senast ett par deckarförfattarporträtt i höstas – och har genom åren också fått stå på andra sidan skranket och blivit intervjuad av sajten i en del ljudboksrelaterade sammanhang.

Jag skriver under på samtliga av de varma ord som skrivs om Sölve i pressmeddelandet. Därtill är han oerhört sympatisk, vilket inte är fy skam det heller. Så stort grattis, Sölve!

Krönika: Skulle en rättvisemärkt ljudbokstjänst verkligen kunna fungera?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 12 oktober 2024.

——

Hur värdesätter vi litteratur? Jag ställde den frågan i en krönika här i spalterna i våras under rubriken Hundra timmar ljudbok – som två öl på krogen.

Formuleringen kunde tolkas som att jag likt vissa andra i bokbranschen anklagade de kommersiella ljudbokstjänsterna för att vi i Sverige tycks vara så särdeles dåliga på just värdesättandet, men läste man texten ville jag ge en delvis annan bild – vi svenskar var nämligen extremt dåliga på detta redan långt innan Storytel föddes. Vi har en bokrea som i internationell jämförelse är unik så till vida att vi slumpar bort nästan nya böcker med upp till sjuttiofem procents rabatt och vi har en lika unik pocketmarknad när det kommer till prispress och tillgänglighet för dessa billighetsutgåvor.

Nu har abonnemangstjänsterna för ljudböcker än en gång hamnat i fokus för det låga värdesättandet. Författarförbundet, som länge kritiserat prenumerationstjänsternas bufféliknande ät så mycket du vill-modell, tog till Bokmässan fram en prototyp på hur en ur deras synvinkel mer hållbar ljudboksapp skulle kunna se ut. En sorts rättvisemärkt tjänst som skulle ge författarna en betydligt större del av intäkterna än vad som i dag är fallet på den digitala marknaden.

Förbundet tänker inte själva lansera tjänsten, utan hoppas att prototypen ska stå som grund och att någon extern aktör ska ta vid och göra den till verklighet.

Hur tänker de sig då att det ska gå till? Enligt Författarförbundet utnyttjar bara en mindre del av användarna de här apparna fullt ut. Standardabonnemangen hos Storytel och Bookbeat kostar i dag 169 kronor per månad, och ger fri lyssning i katalogen i 100 timmar, vilket motsvarar ungefär tio böcker. Bara en mindre del av abonnenterna når detta tak, och enligt förbundet är det till och med så att de flesta bara lyssnar på två böcker per månad (varifrån den siffran kommer vet jag inte).

Vore det då inte bättre, resonerar förbundet, om dessa människor betalade ungefär samma peng – eller möjligen lite mer – men att hela månadsavgiften gick till just dessa två böcker så att författarna till dem kan få mer i ersättning, i stället för att vi med våra 100-timmarsabonnemang är med och göder riskkapitalägda kommersiella plattformar som bara ser böcker som ett sätt att berika aktieägare?

Ja, det där sista var min egen formulering, men den var knappt ens spetsig, det är faktiskt så där förbundet brukar uttrycka saken.

För mig låter modellen ungefär som det system som nätjätten Amazon använder på sin tjänst Audible. I Europa får man som Audibleabonnent betala åtta pund per månad för att få en ”credit”, och denna växlar man sedan in mot en ljudbok som man därefter äger (i de svenska streamingtjänsterna betalar du för tillgång till böcker, du köper dem inte). Omräknat till två ”credits” per månad och svensk valuta skulle man då landa på drygt tvåhundra kronor i månaden. En attraktiv tanke?

Tja, i alla fall inte helt oresonlig, och en medveten, köpstark del av publiken kan nog lockas. Men för att det ska göra avtryck på allvar i författarnas plånböcker måste många hoppa på.

Detta för mig över till värdesättandet av litteraturen igen. Eller snarare värdet av digital litteratur. Bryr vi oss tillräckligt mycket för att lägga våra ynka få ”credits” på dem? Min åsikt är nej.

Men i USA och Storbritannien funkar ju Audible-modellen? Jo, fast det beror ärligt talat på hur man ser det. Ljudboksmarknaden är relativt sett mycket mindre på de marknaderna, Audibles erbjudande är inte ens i närheten av att locka lika många människor där som Storytels abonnemang gör i Sverige, räknat i andel av befolkningen.

Författarförbundet såg nog gärna att så var fallet även hos oss. Men här har den digitala litteraturen på gott och ont kommit att likna hur plattformarna ser ut även för musik, film och tv. Spotify lanserades med löftet om att vi skulle få tillgång till all världens musik för bara en hundring i månaden (eller gratis om vi står ut med reklam). Vetskapen om att vi kan lyssna på vad vi vill hur länge som helst är det vi betalar för, och på den vågen surfade även Storytel och senare också Nextory och Bookbeat.

Kan klockan vridas tillbaka? Jag tvivlar.

Krönika: Är det nu AI på allvar skakar om bokbranschen?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 31 augusti.

——

Har vi nått hösten då AI på allvar kliver in och skakar om den svenska bokbranschen?

AI-diskussionen har pågått på allvar i snart två år nu. Den första breda versionen av Chat GPT slog ner som en artificiell bomb före jul 2022, och författarens snara död förutspåddes. Rädslan inom skrået blev stor, och minnesgoda läsare kommer kanske ihåg att jag fick skrämselhicka och i en krönika funderade på om det var läge att sadla om till rörmokare.

Omskolning har så vitt jag vet inte krävts för några författare ännu, men översättare och redaktörer har fått det tuffare. Förlag har börjat köpa tjänster där en mix av AI och översättare används – en AI-modell gör en grundöversättning, varefter människan träder in och arbetar med texten för att fånga upp språkliga misstag som maskinöversättningen orsakat samt för att försöka blåsa liv i de ibland rätt träiga resultat som trillar ut.

I en uppmärksammad kulturtext av poeten och översättaren Anna Arvidsdotter i Aftonbladet för några veckor sedan målades en dyster bild av den nya verkligheten upp. Rubrik och nedryckare sa det mesta: Jag städar åt AI:n för en tredjedel av lönen – förlaget är fullt medvetna om hur uselt verktyget är.

Texten blev omdebatterad och lyftes fram som ett varnande exempel, bland annat uppmärksammades den av Författarförbundet.

Dock fick Arvidsdotter även mothugg. I branschpodden Förlagspodden sa Kristoffer Lind att hans förlag Lind & Co arbetar en del med AI-översättningar, och han kände inte igen de arbetssätt som beskrevs i texten, och han ifrågasatte om det verkligen kunde röra sig om ett etablerat, professionellt förlag som gett Arvidsdotter ett så märkligt översättaruppdrag, som även inkluderade att hon ombads fundera över lämpliga inläsare till ljudboken (vilket förlag hon översatt boken åt framkom inte i texten).

Men oavsett ambitionsnivå på förlaget hon anlitats av tycker jag att texten pekar på något viktigt – översättaryrket blir allt mer utsatt, och de här verktygen är här för att stanna. Även om AI:n i just det här fallet beskrevs som usel, så går utvecklingen inom den här branschen framåt.

Även förlagsredaktörer drabbas hårt. Jag nämner för en välmeriterad redaktörsbekant att jag planerar att skriva en krönika i AI-ämnet, och hon svarar suckande och att hon fått flera uppdrag för hösten avbokade, där det utan att det sägs rakt ut verkar vara så att förlagen i fråga tycker sig ha hittat nya sätt att lösa redaktörsbiten utan att behöva blanda in dyra människor i ekvationen.

Och på tal om att göra sig av med människor – på ljudboksområdet är AI-rösterna här för att stanna. Marknadsledaren Storytel går i bräschen. Förra sommaren lanserade de ett antal titlar med AI-uppläsare på engelska, och i vintras kom den svenska premiären, främst marknadsförd genom att de fått tillstånd att använda skådespelaren Stefan Sauks röst på ett antal böcker. De var noga med att poängtera att AI-rösterna var komplement – det fanns alltid en mänsklig inläsare som förstaval, medan AI-klonerna var sekundäralternativ via en funktion kallad voice switcher.

Men härom veckan ändrades det, när den senaste boken om tjejtjusaren Sune gavs ut av Sören Olsson och Anders Jacobsson hos Storytel. Kusinduons Suneberättelser brukar alltid läsas in av Anders Jacobsson, men efter en stroke i fjol har han ännu inte återhämtat sig nog för att kunna ta sig an den nya boken. En AI-klon av Jacobssons röst läser därför Festfixaren Sune.

Visst föreligger speciella omständigheter, och i en presskommentar meddelar Anders Jacobsson att han hoppas kunna läsa Sune själv igen i framtiden. Men oavsett detta – en barriär är bruten, och kommer säkert att följas av fler rena AI-inläsningar när det gäller andra författare och böcker.

Så ja, det är nog i höst som AI:n verkligen kliver in i branschen. När står vi författare på tur?

Läsplattan Storytel Reader må ha lagts ner, men Teknifik tipsar om alternativ

Tidigare i somras kom det tråkiga beskedet att Storytel slutar sälja sin dedikerade läsplatta Storytel Reader, som jag har skrivit om och recenserat flera gånger här i spalterna (originalrecensionen här, och recension av ljudboksfunktionaliteten här).

De gissningsvis tiotusentals plattor som sålts under åren går fortfarande att använda med Storytels abonnemang precis som tidigare, och de har lovat att stödet inte ska upphöra framöver heller. Men för oss som gillar plattan – jag har själv två! – var det så klart trist att se den försvinna, särskilt med tanke på att de knappast håller för evigt och då går det inte att skaffa någon ny. Personligen tycker jag också att det är tråkigt att en av de saker som gjort Storytel unikt gentemot konkurrenterna nu har försvunnit.

Men fint då att det om man vill går att hitta alternativ. Elin Häggberg som driver tekniksajten Teknifik har testat läsplattan Boox Poke 5, som genom att vara något så udda som en e-bläcksplatta med Android som operativsystem medför att Storytels ordinarie Android-app går att ladda ner och använda på läsplattan (och likaså kan man därmed så klart även använda Bookbeats och Nextorys e-boksläsare på den). Den är dubbelt så dyr som Storytel Reader (i skrivande stund 2290 kronor exempelvis hos Netonnet) och inte fullt så smidig att använda – särskilt inte under installationsfasen vad det verkar enligt recensionen – men ändå ett bra alternativ för den som vill kunna införskaffa en e-bläcksplatta för att läsa e-böcker från abonnemangstjänsterna även framgent.

Tack för bra recension, Teknifik!

Viruset tickar på och Nära gränsen-helg

Jag skrev ju tidigare i somras om att Storytel gjorde en push för min gamla trotjänare Virus under en dryg vecka i kring månadsskiftet maj-juni, vilket medförde att första delen steg som en raket (nåja) igen, med en peak på plats 25 på stora topplistan. På den mer nischade fantasy & scifi-topplistan innehade seriens sju delar under några dagar plats 1, 2, 3, 4, 5, 6 samt 8.

Nu har den svalnat lite, men fortfarande på juni månads sista dag (alltså i går söndag) låg serien på plats 4, 5, 7, 8, 9, 10 samt 11 på fantasy & scifi-toppen. När jag skrev det förra inlägget låg delarna i den ordning de gavs ut, men nu är ordningen 4, 3, 5, 6, 7, 2 samt 1, vilket väl ska tolkas som att färre nya hoppar på, men att en hel del håller på och lyssnar sig igenom hela serien. Den inkomstbringande långa svansen! Mycket roligt för den som kämpar med att hålla heltidsförfattandet verkligt.

Nu återstår att se hur jag ska bete mig för att få dem att pusha på samma sätt för Nära gränsen vad det lider. Jag ägnade helgen åt att bila ner genom Tornedalen (med målet att gå på Hooja-konsert i Luleå på lördagskvällen) och kunde inte hålla mig från att köra runt mina stackars barn till en hel uppsjö platser som förekommer i de tre böckerna. De fick höra en hel del om det elände som Lisa Korhonen och hennes stundom vänner, stundom fiender Frasse Larsson, Åsa Kyrö och Rikard Vildros tvingas utstå på platser som Pajala, Pello, Tärendö, Rödupp, Övertorneå och Haparanda. De fick såväl de tre böckernas huvuddrag förklarade för sig (och utpekade), samt en hel del intressanta förlopp (tyckte jag i alla fall…) preciserade i detalj, inte minst allt högoktanigt drama som utspelar sig kring Ikeaområdet i Haparanda och Torneå i den tredje delen.

Den vajerbundna bilfärjan över Kalix älv vid Rödupp ser kanske inte mycket ut för världen, men boy oh boy vilken action som utspelas där i Nära gränsen 3.

Åh, jag tycker verkligen om Nära gränsen-böckerna. Om någon skulle rikta en pistol mot skallen på mig och tvinga mig att ange en favorit bland mina bokserier skulle det bli den, även fast jag vet att de flesta av mina fans håller Virus högre.

Augustnomineringarna 2023: Ett riktigt bra år för ljudboken

Augustnomineringarna för 2023 presenterades i kväll, och som traditionen bjuder sedan år 2017 har jag sammanfattat läget på ljudboksfronten. Och … det är ett bra år! Sju av totalt arton titlar fanns som ljudbok vid tillkännagivandet, och samtliga står att finna inom den skönlitterära klassen och fackboksklassen.

Det är inte lika bra som toppåret 2020 då hela åtta titlar fanns nominerade, men faktum är att det näst bästa resultatet tidigare var fem (vilket var i fjol), så sju är en riktigt bra siffra.

En intressant detalj är att samtliga ljudböcker återfanns inom klasserna för skön- och facklitteratur även rekordåret 2020, med total plump i protokollet för barn- och ungdomsklassen. I regel brukar annars åtminstone en titel finnas som ljudbok även där.

Andra detaljer värda att notera:

• Nästan två timmar efter tillkännagivandena finns inte en rad upplagd om årets nomineringar på Augustprisets egen sajt, inte ens ett pressmeddelande under pressfliken. Årets nomineringspresentation sändes heller inte live på webben, vilket varit brukligt på sistone. Vadan denna slapphet?

• Favorit i skönlitterära klassen? Jag undrar om inte Andrev Waldens Jävla karlar får räknas som favorit. Faktum är att den redan gjort succé även i ljudboksform, den låg på Storytels topp tio-lista i en vecka (eller till och med kanske två?) i mitten av september, vilket verkligen inte tillhör vanligheterna för den sorts romaner som brukar Augustnomineras. Tji fick därmed alla som tror att det är omöjligt att nå framgång i ljud om man skriver något annat än deckare, true crime eller feelgood.

• På ett personligt plan är jag mest glad över att min kompis Linda Jones mycket välförtjänt knep en nominering i barn- och ungdomsklassen för den ypperliga De tar allt ifrån mig. Kom igen nu Bonnier Carlsen, ljudbok omedelbart! (Jag tror därtill att den har god chans att vinna hela tjottaballongen.)

• De tidigare delarna i Henrik Berggrens fackboksnominerade Landet utanför-serie har lästs in och gått relativt bra i ljudbokstjänsterna, så vi kan nog hålla tummarna för att även den avslutande delen i Berggrens storverk om Sverige under andra världskriget blir inläst.

De nominerade till Augustpriset 2023. Foto: Anders Sundbom

Nedan följer hela nomineringslistan, de fetade titlarna är de som återfinns som ljudbok. Augustgalan arrangeras i år måndag 27 november.

Årets svenska skönlitterära bok:
• Studie i mänskligt beteende av Lena Andersson, Bokförlaget Polaris (inläst av Angela Kovacs)
• Moral av Lyra Ekström Lindbäck, Modernista (inläst av Lyra Ekström Lindbäck)
• Spindelbjörken av Pär Hansson, Norstedts
• Systrarna av Jonas Hassen Khemiri, Albert Bonniers Förlag (inläst av Hamadi Khemiri)
• Satansviskningar av Sami Said, Natur & Kultur
• Jävla karlar av Andrev Walden, Bokförlaget Polaris (inläst av Gerhard Hobertstorfer)

Årets svenska fackbok:
• Landet utanför – Sverige och kriget 1943-1945 av Henrik Berggren, Norstedts
• Vakna, mitt folk! Det judiska Europa mellan den franska revolutionen och den ryska av Eva Ekselius, Volante
• Sundsvallsoligarken – en berättelse om hur Ryssland lurade väst av Knut Kainz Rognerud, Mondial (inläst av Carl Jacobson)
• Vikingatider – När världen öppnades av Anna Lihammer och Ted Hesselbom, Historiska media (inläst av Per Juhlin)
• Älskade bror – en rapport från gängvåldets Sverige av Lisa dos Santos, Bokförlaget Forum (inläst av Lisa dos Santos)
• Zorn – Ett liv, en tid av Per Svensson, Albert Bonniers Förlag

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
• De tar allt ifrån mig av Linda Jones, Bonnier Carlsen
• Vitsippor och pissråttor av Oskar Kroon och Hanna Klinthage, Rabén & Sjögren
• Alla äter alla av Aron Landahl, Rabén & Sjögren
• Hundägarna och kattjägarna av Frida Nilsson, Natur & Kultur
• Kompassens hjärta av Anna Thulin, Natur & Kultur
• Presenten av Emma Virke & Emelie Östergren, Lilla Piratförlaget

——

Uppdatering 24/11: Tre dagar före Augustgalan gavs även barn- och ungdomsnominerade De tar allt ifrån mig av Linda Jones ut som ljudbok, i inläsning av Hanna Fred Ekman.

Krönika: Ingen idé för en författare att bli kaxig

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 7 september.

——

Jag gav ut en ny bok i måndags, min nittonde i ordningen (men vem räknar?), Bränd jord heter den, det är första delen i vad som är tänkt att bli en rätt bombastisk ljudbokstrilogi med samlingsnamnet SODA. Jag tror den är spännande, annars har jag gravt misslyckats.

Men jag är inte här för att göra reklam för mig själv, men jag tänkte ägna veckans krönika åt just detta – boksläpp och vad det gör med oss författare.

Jag ska väl egentligen bara tala för mig själv, men en sak tror jag ändå förenar oss författare – vi vill att det vi publicerar ska uppskattas. Jag vet att vissa påstår att de enbart skriver för sig själva och inte bryr sig om vad andra tycker, men ska jag vara frank så vill jag hävda att dessa individer ljuger, eller så har de valt fel yrke. Självklart ska vi bry oss om publiken, det är ju den som möjliggör att vi kan syssla med det här!

Nej, jag tänker inte som någon sorts nyliberal Norrköpingspolitiker plädera för att bara kultur som bär sig ska få existera. Men även den smalaste litteraturyttringen behöver någon sorts publik om man vill kunna få stöd för den. Ingen ger pengar åt något som noll personer är intresserade av.

Och då är vi alltså där, oavsett om vi rör oss på breda eller smala arenor. Ett verk har getts ut, och ska nu möta sin publik. Hur reagerar författaren?

Jag har insett att jag inte är så kolugn som jag ofta vill ge sken av. I söndags vid femtontiden insåg jag att jag helt missat att äta lunch, jag saknade fullständigt aptit. Jag hittade en enkel hamburgare från Coop i frysen som jag stekte upp och tvingade i mig. Ett lätt illamående infann sig. Fasiken, höll jag på att bli magsjuk? Det hade jag inte tid med, jag hade åtaganden gällande nya boken, och sedan ska det ju skjutsas till ridskola och hängas tvätt och … ja, ni vet – livet.

Då slog det mig. Jag var nervös, och det tog sig fysiska yttringar. Inte till samma grad som när recensionerna skulle börja trilla in 2005 när jag debuterade, men de var tveklöst kännbara.

Vid debuten sov jag knappt alls, utan låg vaken natt efter natt i min dåvarande lägenhet i Stockholm och inväntade dunsen från DN ute i hallen. När recensionen väl fanns med en dryg vecka efter utgivningsdagen var den rätt ljum vilket smärtade mig, men jag fick åtminstone nätterna tillbaka. (Och boken fick ett jättefint mottagande i VK och flera andra regionaltidningar, så jag ska inte klaga.)

I dag rör jag mig i en litteraturgenre som sällan recenseras på kultursidor. Min nya bok ges endast ut som ljudbok och e-bok, och finns bara hos Storytel. Jag förväntar mig noll och nada i den traditionella pressen. Men det dämpar inte oron, för i apparna för ljudböcker betygsätts och kommenteras böckerna av lyssnarna – och de är skoningslösa. Redan några timmar efter att Bränd jord blivit tillgänglig i appen fick den sina första betyg – två stycken ettor. Eftersom inläsningen av boken, gjord av superproffset Fredde Granberg, är femton timmar lång gissar jag att de knappast lyssnat igenom hela verket – om ens alls. Men betygsätta kan de ändå, och även skriva dräpande kommentarer. I början, när betygen är få och snittet kan åka upp eller ner flera tiondelar så fort någon sätter en etta eller femma, är det plågsamt att följa. Ändå gör jag det, någon sorts modern form av självspäkning.

Efter en tid lugnar det ner sig, betygen blir så pass många att det är svårt att rucka dem, en konsensus uppstår. Men även om de inte förmår rubba betygssnittet, så fortsätter enstaka låga betyg och elaka kommentarer trilla in, år efter år.

Och jag dras dit som en fluga med läsförmåga, cirklar och surrar kring mina egna sår. Häromdagen gick jag in och läste det senaste som skrivits om min bok Virus, som kom för drygt sju år sedan och som sedan länge har ett stabilt 4,0-snitt i betyg. ”Urdålig” skrev någon den 6 augusti, och gav en etta. Några dagar senare kom ännu en – ”full av plattityder och klichéer, tunn story”. Etta i betyg.

Det är uppenbarligen ingen idé att bli kaxig, vare sig vid debuten eller bok nummer nitton.

Intervjuad om ”Bränd jord” hos Storytel, Norrbottens-Kuriren och Ljudboksklubben

Jag besökte Stockholm tidigare i veckan med anledning av utgivningen av min nya bok Bränd jord. I går morse deltog jag på en pressträff som Storytel höll i, och intervjuades på scenen. Klickar man sig in på den här länken kan man se pressträffen i efterhand, och vill man av någon anledning bara kika på mig så kan man scrolla fram till några sekunder före trettiominutersstrecket.

Superkul dessutom att jag intervjuades av Storytels svenska presschef Therese Lindström, som back in the day var min kollega på TT, och som jag bland annat bevakat Melodifestivalen och Eurovision Song Contest med i metropoler som Örnsköldsvik, Karlskrona, Leksand, Nyköping, Belgrad och Moskva. Good times! Och good times i går också.

——

Jag blev även föremål för intervju i Norrbottens-Kuriren med anledning av nya boken i går. Här når ni den (dock bakom betalvägg).

——

Och sist men absolut inte minst, så blev jag på pressträffen även videointervjuad av eminenta Ljudboksklubben. Det inslaget går att se inbäddat här nedan.

Pratar om att skriva för ljud på Bokmässan

I veckan släpptes seminarieprogrammet till Bokmässan, och för första gången deltar jag detta år i en av mässans egna programpunkter. Det krävdes så klart att ”Ljud” blev ett officiellt mässtema för att så skulle ske. Hur som helst – det ska bli kul! Seminariet arrangeras torsdag 28/9 kl 14-14.45, och beskrivs så här på mässans sajt:

Ljudbok, ljudlitteratur och ljudboksläsare
Under de senaste åren har ljudboken blivit ett format att räkna med på bokmarknaden. Den har i sin tur öppnat för nya sätt att tillgodogöra sig litteratur, men också skapat nya former av texter, specialskrivna för att konsumeras i ljudformat. På vilket sätt kan vi tolka och förstå de nya förutsättningarna för litteraturen skapad för ljudbokens format, så kallade ”Born Audios”? Hur skiljer sig en ljudboksläsare från en bokläsare? Medverkande: ljudboksforskaren Sara Tanderup Linkis, författaren Daniel Åberg och förläggaren Fredrik Olsson. Programledare: Julia Pennlert, ljudboksforskare.

Utöver det så vet jag hittills att jag ska delta i ett samtal på Storytels scen på lördagseftermiddagen, men detaljerna kring det är inte riktigt klara. Så här såg det ut när jag intervjuades på samma scen i fjol av min förläggare Hanna Håkansson: