Rapport för juli

Jag har försummat mitt hörn av internet i sommar. Men vad har jag gjort i juli? Försökt skriva så gott det varit möjligt med barn hemma, sprungit i fjällen, besökt en del badplatser i närområdet de dagar vädret tillåtit det, varit fotbollstränare för Tage och hans kompisar ett par veckor, rest i arla gryningen medelst bil ner till Stockholm där jag ägnade en icke försumbar del av tiden åt att genomföra en löparutmaning (jösses vad jag springer!) och hade en del spännande möten, bara för att vid återkomsten låna svärisarnas husbil för en minisemester med familjen ner till Storforsen och Boden.

Spridda bilder från månaden som gått följer.

Nu står augusti för dörren och Nära gränsen 2 måste bli klar pronto. Ingen rast och ro, tvärtom.

Lite om behandlingen av bokbloggare

Det har dragit igång en liten bokbloggsdebatt så här i sommartider, efter att skribenten Celia Svedhem skrev en debattartikel i Göteborgs-Posten i slutet av juni om hur bokbloggare ofta bara uppskattas av förlag och författare så länge de skriver positiva omdömen om böcker de fått tillsända sig, men att tongångarna snabbt kan ändras om en recension är negativ. Texten innehåller exempel på hur författare betett sig som för en utomstående betraktare framstår som hårresande tragikomiska eller bara tragiska, men som för den bloggare som utsätts för det antagligen var allt annat än humoristiskt i stunden.

Det som slår mig är att den här texten lika gärna kunde ha skrivits för tio år sedan. Det är inte menat som kritik, artikeln är absolut läsvärd och det finns fina uppföljningar hos flera av de bokbloggare som Svedhem diskuterade med innan hon skrev (bland annat Enligt O och Feministbiblioteket) men vad jag menar är att situationen tyvärr inte verkar ha förbättrats nämnvärt sedan bokbloggarna växte fram under andra halvan av 00-talet, utan kanske har det till och med blivit värre.

Antagligen är det väl flera saker som vandrar hand i hand här. Utrymmet för litteraturkritik har fortsatt att krympa överlag i traditionell press (och även i den mån de hos vissa fortfarande får samma utrymme har deras räckvidd minskat, särskilt när det kommer till landsortspress) vilket ökar betydelsen för förlag och författare att synas hos populära bokbloggare och bokstagrammare och samtidigt har digitaliseringen av bokbranschen och framväxten av hybrid- och egenutgivning lett till att det blivit lättare för mer … ja, vad ska man säga, medieovana författare att ge ut litteratur, och när de får chansen att bli recenserade och kanske inte gillar vad de läser så är gissningsvis steget till att höra av sig och skriva något surmulet kortare.

I ärlighetens namn har det så klart alltid funnits författare och förlag – även mycket kända och etablerade sådana – som inte uppskattar när man skriver något annat än superpositivt om deras böcker. Men vill en författare anmäla avvikande åsikt gällande en recension i en dagstidning hör man antagligen av sig till redaktionen i fråga först, och får då kommunicera med en redaktör som avgör om skribenten ska kontaktas eller inte. Som ensam bokbloggare är man mer utsatt, och enklare att nå fram till direkt. I Svedhems text påtalas också att det i flera av exemplen som nämns i artikeln rör sig om etablerade författare och förlag som gett sig på bokbloggarna.

Det finns oändligt mycket att säga i den här frågan och den kan fördjupas åt flera håll eftersom de nya arenorna för den här typen av texter inbjuder till samtal på ett helt annat sätt än den traditionellt tryckta papperstidningsrecensionen, där avstånden mellan skribenten, läsaren och författaren i regel var stora. I dagens sökbara hashtaggsvärld med öppna och semiöppna flöden (där det främst på Instagram därtill är så att skribenter ibland taggar författares namn för att de vill att författaren ska se och interagera med recensionen) är situationen betydligt mer rörig och komplicerad.

Men den fördjupningen har jag tyvärr inte tid med just nu, deadlinen för Nära gränsen 2 är alldeles för kort inpå och jag skriver den i nuläget alldeles för lång för mitt eget bästa.

Svedhems text har dock fått ett svar eller kanske snarare en uppföljning i GP av skribenten och författaren Johanna Schreiber, där hon går in på den allt mer viktiga roll som bokfluencers har, och vikten av att ta den på allvar.

(Avslutningsvis bör inflikas att jag inte är av åsikten att man som författare aldrig får ha synpunkter på vad någon tycker om ens verk, jag har själv ägnat mig åt kritik av kritiken och fått mothugg på det, men man ska så klart alltid se till att försöka hålla huvudet kallt och agera professionellt.)

Virus 1 åter hos Bookbeat

Det blev ju lite cirkus förra veckan när Storytel publicerade de första delarna av Storytel Original-serierna Virus, 1986 och Gäddsimmerskan hos de konkurrerande ljudbokstjänsterna Bookbeat och Nextory.

Först verkade allt frid och fröjd och böckerna låg uppe några dagar utan att någon noterade det, sedan uppmärksammade jag det hela i ett blogginlägg och därefter skrev branschsajten Boktugg en artikel. Då drog snart Bookbeat öronen åt sig och därefter även Nextory, efter att de hade lyssnat på vad som egentligen sades i slutet av böckerna och funnit att de innehöll kanske inte helt … ja, subtil reklam för ärkekonkurrenten Storytel.

Nu ser jag att Storytel har publicerat nya versioner av boktrion, där den avslutande, reklamiga meningen klippts bort (och som på ett rätt ogenerat sätt hänvisade till Storytel ifall man ville lyssna på fortsättningarna). Bookbeat verkar ha accepterat de nya versionerna och publicerat dem, men de har inte dykt upp hos Nextory ännu. De finns heller inte som e-böcker hos Bookbeat (vilket de gjorde förra vändan). Kanske ska man tolka detta som att det är en pågående publicering, och att såväl e-böcker som Nextory kommer att lösa sig i sinom tid. Hade ju varit fint.

Får dessutom ta och korrigera mig gällande en detalj i mitt förra inlägg, gällande att Bookbeat inte skulle ha en betygsfunktion. Det har de ju visst! Däremot ser man inte, vilket man gör hos Storytel och Nextory, hur många satta betyg som det visade snittet baserar sig på.

Så är du Bookbeatanvändare och sugen på att testa Virus – skynda in och lyssna (vem vet hur länge den får ligga kvar).

Virus 1 nu även hos Bookbeat och Nextory – eller?

Inledande anmärkning: På fredagsmorgonen, strax efter att jag tagit skärmdumpen till bilden nedan och publicerat mitt inlägg, verkar det som att Bookbeat har plockat bort Storyteltitlarna ur sitt sortiment. Vid halv nio-tiden fanns de fortfarande, men nu när dessa rader skrivs, strax före tio, är de puts väck när man söker. Se slutet av inlägget för uppföljande kommentar.

——

Sedan några dagar tillbaka är inte Virus Storytelexklusiv i digital form. Eller, den är för att vara exakt till en sjundedel inte Storytelexklusiv, då den första säsongen/boken nu finns tillgänglig som ljudbok och e-bok även hos Bookbeat och Nextory, samt kan köpas styckevis som en nedladdning hos nätbokhandlare som Adlibris och Bokus. Det hela är en del i en testballong som Storytel skickat upp, även de första säsongerna av Jesper Ersgårds 1986 samt Cecilia Klangs Gäddsimmerskan har släppts fria.

Nya arenor: Virus hos Bookbeat, 1986 hos Nextory och Gäddsimmerskan till salu hos Adlibris.

Lite udda att se Virus på de här andra plattformarna, onekligen. I en artikel hos Boktugg om Storytels så kallade “kupp” (härligt att få vara del i en sådan, vet inte om jag haft den äran tidigare) står bland annat följande att läsa:

Det här är ett intressant experiment av flera skäl. Kanske får vi svar på hur Storytelsuccéer som “Virus”, “1986” och “Gäddsimmerskan” klarar sig på egen hand utan den marknadsföring som Storytel Original-titlar får i den egna appen. Konkurrenterna kan förstås mäta genomlyssningen på dessa titlar och jämföra med andra för att få veta – är de mer beroendeframkallande än andra?

Jag är osäker på om det kommer att kunna dras några seriösa slutsatser utifrån detta. Dels tror jag vissa helt enkelt undviker att börja lyssna eftersom de vet att de inte kommer att få slutet på berättelsen (tvivlar på att särskilt många är villiga att byta tjänst enkom för en eller ett par titlar om man i övrigt är nöjd där man är, men visst – gratisveckorna som Storytel erbjuder vid nyteckning av ett abonnemang kan man så klart nappa på och sedan avsluta innan provperioden är över om man vill hinna lyssna några säsonger ytterligare), och dels har jag svårt att se att särskilt många kommer att hitta fram till dem. Visst, Boktugg hade en artikel om det i går och jag skrev några rader om det i en av de stora Facebookgrupperna om ljudböcker och viss mun till mun-tipsning kommer att ske, men varken Bookbeat eller Nextory kommer att anstränga sig för att göra dessa titlar synliga i sina tjänster (antagligen det motsatta…), då de i det här sammanhanget i mångt och mycket är att betrakta som en sorts reklamspottar för Storytel.

Sedan är jag lite kluven, får erkännas. Jag tycker att det är jätteroligt att Virus får chansen att möta nya lyssnare, men samtidigt är jag inte helt säker på att det är att göra titlarna en tjänst när bara första säsongerna erbjuds. I fallet med Virus skulle jag gissa (utan att ha lyssnat på alla Storytel Original-serier, bör medges) att slutet på den första säsongen bjuder på den mest abrupta cliffhangern i hela SO-utbudet. Det finns ingen som helst avrundning – storyn slutar mitt i ett pågående skeende vid ett väldigt dramatiskt tillfälle. Hade jag lyssnat på Virus första säsong och nått det klippstupet utan möjlighet att kasta mig över fortsättningen bortsett från att byta prenumerationstjänst, kan jag inte lova att jag inte i ren frustration satt ett lägre betyg än berättelsen i övrigt kanske förtjänar. Och jag vet inte om det är tecken på det, men snittet för Virus 1 hos Nextory (Bookbeat erbjuder vad jag vet inga betyg) är i skrivande stund 3,73, samtidigt som det för exakt samma bok hos Storytel är 4,06.

Det kan så klart finnas andra orsaker till diskrepansen, men en viktig skillnad är att man hos Storytel erbjuds att genast fortsätta lyssnandet på bok två, där handlingen tar vid bokstavligen sekunden efter att ettan slutar. För Virus skull hade det nog varit bättre om även andra delen tillgängliggjorts, i slutet av tvåan finns en viss form av upplösning innan den avslutande cliffhangern öppnar upp för ett större mysterium. Som helhet kan man se Virus som ett drama i tre akter, där bok 1-2 är den första, 3-4 den andra och 5-7 den tredje. Med sina totalt sju delar är den också mycket längre än de andra testballongernas tre för 1986 och två för Gäddsimmerskan, så det skulle ändå ha inneburit den procentuellt minsta delen av seriens helhet om två delar blivit tillgängliga.

Nåväl, den som lever får se, kanske kommer fler delar att publiceras senare, om detta vet jag intet.

Summa summarum: Ändå kul att bli bredare!

——

UPPDATERING: Bookbeat plockade alltså bort titlarna, och det för att de uppfattade publiceringarna som reklam för Storytel i sin nuvarande form. Boktugg har en uppföljande artikel.

Jag får erkänna att jag förstår Bookbeats resonemang, det visar sig att Storytel har lagt in en avslutande jingel som lyder, direkt citat: “Du har hört Virus del 1 av Daniel Åberg. Inläst av Disa Östrand. Utgiven av Storytel Original och producerad av Storytel Produktion 2020. Lyssna på alla delar av Virus och tusentals andra ljudböcker på Storytel.com”. Inte direkt subtilt.

Jag vet inte om de borde ha hållit sig helt och hållet från att säga att den kompletta serien finns hos Storytel, men det borde ha gått att uttrycka mer neutralt. Och med den sista, i detta sammanhang totalt onödiga, detaljen om tusentals andra ljudböcker gissar jag att man slår spiken i kistan.