Månad: juli 2006

Jag har alltid haft svårt för noveller. Jag har alltid tyckt att det är svårt att uppbåda intresse för något som med all säkerhet kommer att ta slut snart, något som ofta är över ens innan det börjar.

Självklart vet jag att det skrivs mycket i novellform som är väldigt bra. Men jag tar mig som sagt aldrig tid att läsa det. Det är korkat, jag vet, men likaväl sant. Min inställning till att skriva texter i novellform är likartad. Jag tycker att det är jobbigt nog att komma på en historia, hur tankekrävande måste det då inte vara att komma på … ja, säg tio för att fylla en novellsamling? God almighty, jag blir svettig av bara tanken.

Men samtidigt så händer det ju rätt ofta att jag befinner mig i situationer där jag plötsligt tänker att shit, det här borde jag verkligen skriva om, den här händelsen eller tanken eller känslan borde jag verkligen skriva om. Men så funderar jag på det ett ögonblick, och kommer nästan alltid till samma slutsats – nej, det passar inte in i romanens handling – och så är tanken, idén, funderingen skrotad.

I går kväll lyssnade jag på något program i P3 där de intervjuade Annika Norlin, aka Hello Saferide. Jag tänker ofta när jag lyssnar på hennes musik, som jag för övrigt tycker är alldeles strålande, att jag skulle vilja förmedla i bokform det hon får ut i musikform. Välformulerade betraktelser över tillvaron i både stort och smått, serverade med en lätt ironisk sälta på ett sätt som jag tycker är hjärtskärande skickligt. Men så länge jag väljer att ignorera novellen som skrivform antar jag att det aldrig kommer att hända.

Så nästa mission, efter att ha snickrat ihop romanen då, kanske borde bli att överkomma novellrädslan. Tips på lämpliga startobjekt?

Jag är väldigt trött i huvudet i dag. Jag har suttit och stirrat på textmanuset rätt länge, utan att någon som helst inspiration rinner ner i fingrarna och således har jag knappt gjort något mer än att ta bort några kommatecken. Nu är ju knappast det något unikt när det gäller mig att jag känner … tja, kanske inte avsmak men ett visst … eh, motstånd inför romanen, men i dag skyller jag inspirationslösheten på för mycket whisky för sent på natten följt av alldeles för lite sömn. Den som påstår att kreativitet föds ur rus av olika slag kan inte ha åsyftat dagen efter, det är ett som är säkert.

Två veckor kvar av semestern nu, och ännu känns romanens upplösning avlägsen. Hjälp.

När jag påbörjade arbetet med det jag nu väljer att kalla Vi har redan sagt hej då hade jag en plan för handlingen som sträckte sig – tyckte jag då – ofantligt långt fram. Men säg den glädje som varar. För i fredags kväll, när jag kämpade mot tristessen som jag skrev om i förra inlägget, nådde jag vägs ände. Inte för romanen, hell no, men för vad jag i förväg tänkt ut för den.

Så nu då? Vad ska jag göra nu?

När jag skrev Dannyboy & kärleken hade jag visserligen inget som helst framåttänkande. Det fanns en grundidé om en kille på flykt undan sitt förflutna och en tanke om att boken skulle utspela sig under ett dygn, men det var också allt. Men skillnaden den gången var att jag inte skrev mot ett givet mål, att det skulle kunna bli utgivet var visserligen en fåfäng förhoppning men väldigt långt från en självklarhet, så det fick liksom bli som det blev, tänkte jag ofta – det viktigaste var att jag skrev. Jag hittade på längs vägen som en tokig och många av händelserna som kom att bli avgörande för handlingen – som stölden av Alexander Bards plånbok samt uppdykandet av den lustiga trion från Sandviken – var stundens ingivelser. Ofta var det så att ingredienserna jag kastade in i handlingen – mestadels tagna som lösryckta fragment ur min egen verklighet – hamnade där för att jag tyckte att boken var på väg att bli så förbannat tråkig. Rädslan för att det inte skulle hända något ledde till ett konstant flöde av händelser, som medförde att tempot i boken blev genomgående rätt så … ja, furiöst.

I den nya romanen hade jag tänkt undvika det. Likt en Sovjetstat hade jag utarbetat visserligen inte en femårsplan men däremot en femkapitelsplan, som var lagd och spikad redan före jag skrev romanens första mening. Femkapitelsplanen byggdes sedan ut till en halvvägsplan, som skulle kulminera i och med en begravning. En begravning som jag tjatat om i veckor och nu skrivit klar.

Så nu då? Ge mig ut i skogen utan karta? Som gammal orienterare vet jag att det är rätt svårt. Det kan gå vägen en gång, men två gånger? Törs jag tro på att det ska gå vägen?

Fast jag har väl inget val – jag måste ju ta mig vidare – så jag får ge mig ut på samma typ av stigar som när jag skrev Dannyboy. Men det känns läskigt, för det är en annan typ av historia, där inte det spontana infallet passar lika bra – inbillar jag mig åtminstone. Det är en berättelse om tre personer runt 30 som hamnar i en … ja i avsaknad av bättre ord får jag väl använda livskris, efter att en fjärde person har dött. Det är en historia om vad som händer sedan, när det visar sig att deras liv är mer än lovligt hoptvinnade. Undertryckta känslor, hemligheter och andra jobbigheter som kommer upp till ytan och sånt där. Det är också en historia där slumpens roll i tillvaron är tänkt att spela en avgörande roll. Och om det är något jag märkt hittills så är det att slumpen kräver stor planering.

So here we go, utan karta. Fortsättning följer.

Ibland undrar jag om jag valt rätt yrke. För satan i gatan vad tråkigt jag ofta tycker att det är att skriva. Ni anar inte vilka omvägar jag ibland tar för att slippa öppna mitt textdokument. I går sorterade jag om och rensade i min cd- och dvd-hylla och vips så var halva arbetsdagen passerad. I dag har jag tränat, fikat med en kompis, handlat, duttat med texten i några minuter, lagt mig och läst, gått och handlat igen, satt mig framför datorn, insett att jag nog är rätt hungrig, lagat mat, ätit maten, läst en låååång drapa i Time om Israel-Palestina-konflikten och slutligen satt mig framför texten igen. Efter 20 minuters duttande loggade jag in här och skriver i bloggen istället. Och nu är klockan snart fem. Och det är fredag. Ingen jobbar väl efter klockan fem en fredag? Fan, ingen jobbar väl efter klockan fyra en fredag? Hm, så här i semestertider jobbar väl ingen alls på fredagar?

Ja, ni förstår vart jag vill komma. Men varför gör jag det då? Varför i hela fridens namn sätter jag mig framför datorn och försöker skriva dag efter dag efter dag om det nu är så att jag egentligen inte tycker om det? Ja, jag har ställt mig frågan själv väldigt många gånger och har inget egentligt bra svar.

Men egentligen är det väl så att jag trots allt gör det. Tycker om det alltså. På något jädra sätt måste det ju vara så att jag tycker om det. För annars vore jag ju sinnessjuk på riktigt och inte bara smått anstruken av det. Men ibland undrar jag. Ibland undrar jag om det inte vore bättre om jag utbildade mig till tunnelbaneförare eftersom jag ju tycker att det är väldigt tufft med tunnelbanetunnlar.

När jag känner mig riktigt uttråkad brukar jag dock vända blicken bort från soffan som på senare tid blivit min arbetsplats och titta på den lilla hög av Dannyboys som ligger i en låda på mitt golv. För jag vet ju att jag kände exakt samma sak när jag skrev den. Jag satt i min soffa i min dåvarande lägenhet vid Gullmarsplan och tittade med längtan i blicken på allt utom datorskärmen. Och resultatet den gången blev ju bra. Det blev ju för sjutton till och med en pocket till sist.

Så när allt kommer till kritan så kommer jag ju att fortsätta skriva även den här gången. För någonstans gillar jag tillfredsställelsen det ger att se något jag gillar komma ur mina fingrar. Något som jag vet att jag och ingen annan skrivit, en roman som är min alldeles egna personliga skapelse. Ja, när jag inte snor begravningsscener ur Änglagård då, vilket jag trots gårdagens försäkran om motsatsen till viss del håller på med för fullt just nu.

Men att jag till viss del tycker att författeri är otroligt långtråkigt kommer jag nog aldrig att komma över.

Jaha, då var klockan över fem, det är fredag, och det är semester. Ingen kan väl förvänta sig att jag skriver mer i dag? Nu måste jag väl få göra något annat? Snälla?

Man undrar ju. Man undrar ju hur man gör när man ska skriva en begravningsscen när man har haft turen att slippa gå på dylika tillställningar. Jag har varit på en i mitt liv, och från den minns jag nästan inget.

Jag har visserligen sett ungefär en miljon begravningar på film och tv. Men det känns liksom inte på riktigt. Och den jag ska beskriva i min roman måste bli rätt så olidlig på mer än ett sätt. Den är en av romanens klimaxer, slutet på första delen, hemligheter ska avslöjas, tårar ska rinna, skandaler ska visas upp inför öppen ridå. Lite som i Festen när sonen ställer sig upp på faderns 60-årsfest och berättar att pappan förgrep sig på honom när han var liten. Jag hatar såna scener. Jag hatar att man inte kan gömma sig, att man måste se andra plågas, att man tvingas känna deras lidande, deras bokstavliga skruvande på sig, deras oförmåga att fly bakom soffan där man bara vill sitta med händerna för öronen och säga a-la-la-la-la-la-la tills allt det jobbiga försvunnit. Men nu ska jag alltså skriva en sådan scen. Kanske blir det terapi. Kanske kommer jag att älska att plågas när jag är klar. Fast jag tror inte det. Men det är nödvändigt för min historia. Bara att hålla andan och kasta sig ner i det mörkra vattnet antar jag.

Men åter till problemet. Faktum är att jag ställts inför det en gång tidigare. När jag var 18 år skrev jag en roman som mitt specialarbete i trean på gymnasiet. Det var en rätt skruvad deckarthrillerkärlekshistoria som trots sin sturm und drang-megalomani på vissa sätt var väldigt bra. Jag älskade Rebecka hette den, och kanske kanske kommer den att bli min tredje roman. Jag brukar leka med tanken ibland. Fast rejält nedtonad och helt omskriven i sånt fall. För säga vad man vill om min personlighet, men min känsla för dramatik har förändrats en del mellan 18 och 31 års ålder. Om det blivit bättre eller sämre låter jag andra avgöra, men annorlunda har det blivit i alla fall. Men i grunden har den en fantastisk historia. Inbillar jag mig åtminstone.

Men åter till ämnet. I Jag älskade Rebecka hade jag också med en begravningsscen. Jag var helt villrådig inför den för då hade jag aldrig varit på en begravning, men slutresultatet var en av de saker som min svenskalärare (som var handledare för projektet) gillade mest av allt i hela boken. Uppenbarligen hade hon inte sett Änglagård, för det var begravningen i den som jag hade plankat rakt av med dialog och allt. Tror inte jag kommer undan med det en andra gång.

Oh well, det löser sig. Improvisation är mästerverkets moder. Hoppas jag.