Det långa och det korta

Jag har alltid haft svårt för noveller. Jag har alltid tyckt att det är svårt att uppbåda intresse för något som med all säkerhet kommer att ta slut snart, något som ofta är över ens innan det börjar.

Självklart vet jag att det skrivs mycket i novellform som är väldigt bra. Men jag tar mig som sagt aldrig tid att läsa det. Det är korkat, jag vet, men likaväl sant. Min inställning till att skriva texter i novellform är likartad. Jag tycker att det är jobbigt nog att komma på en historia, hur tankekrävande måste det då inte vara att komma på … ja, säg tio för att fylla en novellsamling? God almighty, jag blir svettig av bara tanken.

Men samtidigt så händer det ju rätt ofta att jag befinner mig i situationer där jag plötsligt tänker att shit, det här borde jag verkligen skriva om, den här händelsen eller tanken eller känslan borde jag verkligen skriva om. Men så funderar jag på det ett ögonblick, och kommer nästan alltid till samma slutsats – nej, det passar inte in i romanens handling – och så är tanken, idén, funderingen skrotad.

I går kväll lyssnade jag på något program i P3 där de intervjuade Annika Norlin, aka Hello Saferide. Jag tänker ofta när jag lyssnar på hennes musik, som jag för övrigt tycker är alldeles strålande, att jag skulle vilja förmedla i bokform det hon får ut i musikform. Välformulerade betraktelser över tillvaron i både stort och smått, serverade med en lätt ironisk sälta på ett sätt som jag tycker är hjärtskärande skickligt. Men så länge jag väljer att ignorera novellen som skrivform antar jag att det aldrig kommer att hända.

Så nästa mission, efter att ha snickrat ihop romanen då, kanske borde bli att överkomma novellrädslan. Tips på lämpliga startobjekt?

Hjärnstillestånd

Jag är väldigt trött i huvudet i dag. Jag har suttit och stirrat på textmanuset rätt länge, utan att någon som helst inspiration rinner ner i fingrarna och således har jag knappt gjort något mer än att ta bort några kommatecken. Nu är ju knappast det något unikt när det gäller mig att jag känner … tja, kanske inte avsmak men ett visst … eh, motstånd inför romanen, men i dag skyller jag inspirationslösheten på för mycket whisky för sent på natten följt av alldeles för lite sömn. Den som påstår att kreativitet föds ur rus av olika slag kan inte ha åsyftat dagen efter, det är ett som är säkert.

Två veckor kvar av semestern nu, och ännu känns romanens upplösning avlägsen. Hjälp.

Bada bada bada – not

Min kompis Lisa Boda skrev en väldigt rolig och läsvärd text i gårdagens DN På stan om svenskens besatta inställning till sommarbad och oförståelse för de människor som inte uppskattar att plumsa i plurret så fort solen skyggt visar sig på himlen från mitten av maj till slutet av augusti.

Jag tänkte skriva om det här redan i går då tidningen kom, men eftersom jag är konservativ och anser att DN bör leverera sin fredagsbilaga på fredagar och inte på torsdagar, så blir det alltså nu istället. Hur som helst – jag har insett att det har blivit dags för del två i min komma ut-serie: jag har blivit en badkruka av rang.

Så sent som för ett par veckor sedan, när jag besökte Gotland för första gången i mitt liv, sjöng jag badandets lov. Det blev dock en teoretisk lovsång, något bad blev det inte trots att det var löjligt varmt och vi bodde cirka 300 meter från böljan den blå. Jag tänkte då att det berodde på tillfälligheter, till exempel så kände jag mig inte så sugen på att visa upp min bara överkropp efter att vi vår första hela dag på ön cyklat omkring på Sudret nästan på det sätt Gud fader skapade oss, och jag således lyckats bränna mig mer än lovligt på rygg och armar.

bada.jpgMin vurm för badande sträcker sig tillbaka till när jag som tolv- till femtonåring spenderade mina somrar med att bada på Kungsgårdens bassängbad cirka tre gånger per dag, med avbrott för Commodore 64-spelande hemma hos min kompis Andreas eller hos mig (vi bodde båda cirka 200 meter från badet). Som jag minns det gick jag runt i ett ständigt töcken av skrynkligt skinn, klor i näsan och svidande kroppsdelar som stektes på de stora svarta traktordäcken som låg i poolen och alltid blev glödheta, men som man trots allt alltid ville befinna sig på, i, över, under eller inuti.

När jag senare i livet flyttade till Stockholm gick jag under en period och simmade rätt ofta på Forsgrénska badet. Detta var dock rent nyttessimmande, och hade inget med rekreation att göra, förutom den konditionsmässiga då.

Men sen då? Efter att ha läst Lisas text i går funderade jag ett tag över när i hela fridens namn jag egentligen badade senast, alltså badade i den där “svalkande” formen som många svenskar hävdar att man måste göra eftersom det inte går att stå ut i hettan som omger oss under sommarmånaderna annars.

Svaret blev juli 2002. I juli 2002 hade jag under några veckor för vana att cykla från mitt dåvarande hem vid Gullmarsplan bort till Hellasgården i Nackareservatet och jogga. Efter avslutat skogsflämtande brukade jag bada i några minuter i Källtorpssjön innan jag cyklade hem igen.

Så om mitt nuvarande track record håller i sig över sommaren så kommer det alltså att ha gått fyra somrar sedan jag senast plumsade i vattnet. Det torde ju göra även mig till en badkruka av rang. Jag, den stolte badaren som tagit guldmagistern och till och med är utbildad badvakt. En kruka som nästan aldrig ens använder sitt badkar till annat än att ställa krukväxter i när det är dags att tvätta bort damm från dem. Jag försöker dock bada ibland, jag inbillar mig med ojämna mellanrum att det är särdeles trevligt att ligga i badet och läsa pocketböcker samtidigt som man smuttar på en whisky. Det brukar hålla i ungefär tio minuter. Efter det sveper jag whiskyn, drar ur ploppen och ställer mig upp och duschar istället.

På väg mot Hollywood

inspelning.jpg

Endera så händer det nu, eller så händer det aldrig. Ska det bli något av min skådespelarkarriär så är det nu chansen finns. Vilken inlevelse, vilket utagerande, vilken precision – jag var fantastisk!

Eller så satt jag bara i en soffa i fyra timmar och gjorde inget annat än att titta på en scen där det pågick en flamencoföreställning (men egentligen bara stod en massa starkt lysande lampor och en filmkamera), medan huvudrollsparet i Bipolar order agerade framför mig.

Hur som helst – vilket av alternativen man än väljer som sin sanning så var det i alla fall en väldigt varm historia. Särskilt spännande var det väl inte heller, men ganska trevligt ändå. Och jag räknar med att bli upplockad i limousin inför premiären på Stockholms filmfestival.

Just ja, min plats var alltså i soffan till höger i bild (armen som syns tillhör dock bara en vilande inspelningskille). Men lagom till tagningen ur den här vinkeln blev jag tyvärr dumpad. Eller som den franske kameramannen uttryckte det:

Daniel, I think we’ve seen enough of you now.

En i sanning dålig människa

Ja, det är väl jag det. För trots löften, eller nja, förhoppningar i alla fall, om att jag i dag skulle ägna hela dagen uteslutande åt att skriva skriva skriva, så är jag nu på väg ut genom dörren, för att under de kommande tre-fyra timmarna vara statist.

Det är det lilla produktionsbolaget Sockerresenärerna, som även äger rättigheterna till Dannyboy, som håller på och spelar in en kortfilm, och jag ska agera publik under en dansföreställning. Tror jag. Någorlunda finklädd har jag blivit ombedd att dyka upp i alla fall. Så det får bli svarta byxor, skjorta och min kulturmanchesterkavaj.

Så skrivandet får skjutas fram. Men i eftermiddag, då jäklar!

Just ja, om någon rödhårig tjej råkar läsa det här och befinner sig i Stockholm och inte har något att göra i eftermiddag, så behöver de tydligen just en sådan för en roll till en scen i eftermiddag. Mejla på mejl@danielaberg.se och lämna intresse i sånt fall. Jag tror att scenen ska spelas in på en Djurgårdsfärja.

Nu får det vara nog!

Jag vet att det här är som att svära i kyrkan men det skiter jag fullständigt i (och dessutom skrev jag en begravningsscen förra veckan där det svors visserligen inte i en kyrka men i ett kapell, så jag är van) men nu får det fan i mig vara nog med den här jäkla solen. Det har utlovats regn och åska i en vecka i Stockholm nu, men jag har fan i mig inte hört ett endaste ynkligt muller och något regn har jag heller inte sett till. Sol sol sol sol. Senaste budet är att det ska börja regna i morgon. Mm, just det, precis vad de sa i går också med andra ord. Men regnar det i dag? Nej!

Min lägenhet (som jag gillar på många sätt och vis även om jag tror att den ligger i Vasastans fulaste hus) är som en bastu på eftermiddagarna. I går toppade temperaturen på 34,6 grader i mitt kök, trots att jag sitter med neddragna persienner och fönstrena på vid gavel i såväl kök som vardagsrum. Ja, det är svalare utomhus (åtminstone i skuggan) men jag tycker inte om att sitta utomhus och skriva för man ser så dåligt på skärmen och jag är gravt internetberoende och det blir så jäkla dyrt att sitta och surfa med mobilen hela dagarna.

Så, då har jag kommit ut. Jag hatar sommaren och människor i linnen, uppvikta jeans och flip-flops.

Du och ditt älskade Uppsala

domkyrkan.jpgTrots att det snart är sju år sedan jag flyttade från Uppsala och drog vidare mot Stockholm, så får jag än i dag höra den där frasen från nära och kära ibland.

I går spenderade jag eftermiddagen och kvällen i mitt älskade Uppsala, och det går väl inte att förneka det – en del av mig fastnade där och kommer nog aldrig att lämna staden, om jag så förblir boende i Stockholm i resten av mitt liv (vilket jag inte håller för otroligt).

Varför det blivit så är inte så enkelt att sätta fingret på. Jag brukar ibland hävda att det beror på att det var i Uppsala jag blev vuxen och formades till den jag är i dag – tjugoåringen som anlände till Uppsala i mitten av augusti 1995 hade väldigt lite gemensamt med tjugofyraåringen som lämnade staden lite drygt fyra år senare. Men detsamma kan väl sägas om hundratusentals svenskar som lämnar sina småstäder för att plugga på annan ort, och inte fasiken fortsätter de att romantisera sin studietid så till den milda grad att de blir tårögda så fort de sätter en fot på ungdomens kullerstensbeläggning. Men så är det för mig. Varje gång jag vandrar från tågstationen i Uppsala på väg mot stadens klassiskt studenttäta västra delar (alltså ungefär den motsatta vägen från den frackklädda språngmarschen som inleder Dannyboy & kärleken, en roman som trots att den utspelar sig i Stockholm till vissa delar måste kallas särdeles uppsalaromantisk) så blir jag alldeles varm i hela kroppen på ett sätt som jag inte kunnat tolka på något annat sätt än som villkorslös kärlek.

Självklart vet jag att mina år i Uppsala (och kanske främst på Kalmar nation där jag spenderade större delen av min tid) inte alls var särskilt rosenskimrande alla gånger. Det var fyra år fyllda av lika mycket glädje, hjärta, smärta, bakfylla och tristess som alla andra år bjuder på. Men det är inte så jag minns det. Och kanske har vi väl alla en sådan tid, eller en sådan plats, som vi minns på det där speciellt hjärtskärande sättet.

Hm, jag känner att jag skulle kunna skriva spaltmil om det här ämnet. Men jag har ju faktiskt en roman att skriva också. Så jag nöjer mig med att länka till en intervju som tidningen Ergo gjorde med mig förra året. Den handlar rätt mycket om min relation till Uppsala.

Orienteringens roll i litteraturen

När jag påbörjade arbetet med det jag nu väljer att kalla Vi har redan sagt hej då hade jag en plan för handlingen som sträckte sig – tyckte jag då – ofantligt långt fram. Men säg den glädje som varar. För i fredags kväll, när jag kämpade mot tristessen som jag skrev om i förra inlägget, nådde jag vägs ände. Inte för romanen, hell no, men för vad jag i förväg tänkt ut för den.

Så nu då? Vad ska jag göra nu?

När jag skrev Dannyboy & kärleken hade jag visserligen inget som helst framåttänkande. Det fanns en grundidé om en kille på flykt undan sitt förflutna och en tanke om att boken skulle utspela sig under ett dygn, men det var också allt. Men skillnaden den gången var att jag inte skrev mot ett givet mål, att det skulle kunna bli utgivet var visserligen en fåfäng förhoppning men väldigt långt från en självklarhet, så det fick liksom bli som det blev, tänkte jag ofta – det viktigaste var att jag skrev. Jag hittade på längs vägen som en tokig och många av händelserna som kom att bli avgörande för handlingen – som stölden av Alexander Bards plånbok samt uppdykandet av den lustiga trion från Sandviken – var stundens ingivelser. Ofta var det så att ingredienserna jag kastade in i handlingen – mestadels tagna som lösryckta fragment ur min egen verklighet – hamnade där för att jag tyckte att boken var på väg att bli så förbannat tråkig. Rädslan för att det inte skulle hända något ledde till ett konstant flöde av händelser, som medförde att tempot i boken blev genomgående rätt så … ja, furiöst.

I den nya romanen hade jag tänkt undvika det. Likt en Sovjetstat hade jag utarbetat visserligen inte en femårsplan men däremot en femkapitelsplan, som var lagd och spikad redan före jag skrev romanens första mening. Femkapitelsplanen byggdes sedan ut till en halvvägsplan, som skulle kulminera i och med en begravning. En begravning som jag tjatat om i veckor och nu skrivit klar.

Så nu då? Ge mig ut i skogen utan karta? Som gammal orienterare vet jag att det är rätt svårt. Det kan gå vägen en gång, men två gånger? Törs jag tro på att det ska gå vägen?

Fast jag har väl inget val – jag måste ju ta mig vidare – så jag får ge mig ut på samma typ av stigar som när jag skrev Dannyboy. Men det känns läskigt, för det är en annan typ av historia, där inte det spontana infallet passar lika bra – inbillar jag mig åtminstone. Det är en berättelse om tre personer runt 30 som hamnar i en … ja i avsaknad av bättre ord får jag väl använda livskris, efter att en fjärde person har dött. Det är en historia om vad som händer sedan, när det visar sig att deras liv är mer än lovligt hoptvinnade. Undertryckta känslor, hemligheter och andra jobbigheter som kommer upp till ytan och sånt där. Det är också en historia där slumpens roll i tillvaron är tänkt att spela en avgörande roll. Och om det är något jag märkt hittills så är det att slumpen kräver stor planering.

So here we go, utan karta. Fortsättning följer.

Fotbollsverkligheten spöar dikten – ibland

Det här är helt klart något som går in under epitetet “och en del annat”. Men som lokalpatriot (när det passar) kan jag inte hålla mig från att visa det här, för jag tror fasiken aldrig det hänt tidigare att:

1) Gefle IF lyckats med något ens i närheten så coolt.

2) Aftonbladet toppat sin sajt med något som har med Sveriges påstått tråkigaste allsvenska fotbollslag att göra.

gefleseger.jpg

Oj vad jag tjoade framför Radiosportens webbsändning. Och oj vilken kille Mathias Woxlin är. Min mamma har hand om hans barn på dagiset där hon jobbar. Så indirekt har ju jag en påtaglig del i den här segern.

UPPDATERING kl 1935: Expressen vill ju så klart inte vara sämre de heller (de har dessutom lyckats få fram en bild från dagens match, något som inte Aftonbladet brytt sig om, än så länge i alla fall):

gefleseger2.jpg

Fel man på fel plats rätt så jädra ofta

Ibland undrar jag om jag valt rätt yrke. För satan i gatan vad tråkigt jag ofta tycker att det är att skriva. Ni anar inte vilka omvägar jag ibland tar för att slippa öppna mitt textdokument. I går sorterade jag om och rensade i min cd- och dvd-hylla och vips så var halva arbetsdagen passerad. I dag har jag tränat, fikat med en kompis, handlat, duttat med texten i några minuter, lagt mig och läst, gått och handlat igen, satt mig framför datorn, insett att jag nog är rätt hungrig, lagat mat, ätit maten, läst en låååång drapa i Time om Israel-Palestina-konflikten och slutligen satt mig framför texten igen. Efter 20 minuters duttande loggade jag in här och skriver i bloggen istället. Och nu är klockan snart fem. Och det är fredag. Ingen jobbar väl efter klockan fem en fredag? Fan, ingen jobbar väl efter klockan fyra en fredag? Hm, så här i semestertider jobbar väl ingen alls på fredagar?

Ja, ni förstår vart jag vill komma. Men varför gör jag det då? Varför i hela fridens namn sätter jag mig framför datorn och försöker skriva dag efter dag efter dag om det nu är så att jag egentligen inte tycker om det? Ja, jag har ställt mig frågan själv väldigt många gånger och har inget egentligt bra svar.

Men egentligen är det väl så att jag trots allt gör det. Tycker om det alltså. På något jädra sätt måste det ju vara så att jag tycker om det. För annars vore jag ju sinnessjuk på riktigt och inte bara smått anstruken av det. Men ibland undrar jag. Ibland undrar jag om det inte vore bättre om jag utbildade mig till tunnelbaneförare eftersom jag ju tycker att det är väldigt tufft med tunnelbanetunnlar.

dannyboys.jpgNär jag känner mig riktigt uttråkad brukar jag dock vända blicken bort från soffan som på senare tid blivit min arbetsplats och titta på den lilla hög av Dannyboys som ligger i en låda på mitt golv. För jag vet ju att jag kände exakt samma sak när jag skrev den. Jag satt i min soffa i min dåvarande lägenhet vid Gullmarsplan och tittade med längtan i blicken på allt utom datorskärmen. Och resultatet den gången blev ju bra. Det blev ju för sjutton till och med en pocket till sist.

Så när allt kommer till kritan så kommer jag ju att fortsätta skriva även den här gången. För någonstans gillar jag tillfredsställelsen det ger att se något jag gillar komma ur mina fingrar. Något som jag vet att jag och ingen annan skrivit, en roman som är min alldeles egna personliga skapelse. Ja, när jag inte snor begravningsscener ur Änglagård då, vilket jag trots gårdagens försäkran om motsatsen till viss del håller på med för fullt just nu.

Men att jag till viss del tycker att författeri är otroligt långtråkigt kommer jag nog aldrig att komma över.

Jaha, då var klockan över fem, det är fredag, och det är semester. Ingen kan väl förvänta sig att jag skriver mer i dag? Nu måste jag väl få göra något annat? Snälla?

A-la-la-la-la-la-la-la-la-la

Man undrar ju. Man undrar ju hur man gör när man ska skriva en begravningsscen när man har haft turen att slippa gå på dylika tillställningar. Jag har varit på en i mitt liv, och från den minns jag nästan inget.

festen.jpgJag har visserligen sett ungefär en miljon begravningar på film och tv. Men det känns liksom inte på riktigt. Och den jag ska beskriva i min roman måste bli rätt så olidlig på mer än ett sätt. Den är en av romanens klimaxer, slutet på första delen, hemligheter ska avslöjas, tårar ska rinna, skandaler ska visas upp inför öppen ridå. Lite som i Festen när sonen ställer sig upp på faderns 60-årsfest och berättar att pappan förgrep sig på honom när han var liten. Jag hatar såna scener. Jag hatar att man inte kan gömma sig, att man måste se andra plågas, att man tvingas känna deras lidande, deras bokstavliga skruvande på sig, deras oförmåga att fly bakom soffan där man bara vill sitta med händerna för öronen och säga a-la-la-la-la-la-la tills allt det jobbiga försvunnit. Men nu ska jag alltså skriva en sådan scen. Kanske blir det terapi. Kanske kommer jag att älska att plågas när jag är klar. Fast jag tror inte det. Men det är nödvändigt för min historia. Bara att hålla andan och kasta sig ner i det mörkra vattnet antar jag.

Men åter till problemet. Faktum är att jag ställts inför det en gång tidigare. När jag var 18 år skrev jag en roman som mitt specialarbete i trean på gymnasiet. Det var en rätt skruvad deckarthrillerkärlekshistoria som trots sin sturm und drang-megalomani på vissa sätt var väldigt bra. Jag älskade Rebecka hette den, och kanske kanske kommer den att bli min tredje roman. Jag brukar leka med tanken ibland. Fast rejält nedtonad och helt omskriven i sånt fall. För säga vad man vill om min personlighet, men min känsla för dramatik har förändrats en del mellan 18 och 31 års ålder. Om det blivit bättre eller sämre låter jag andra avgöra, men annorlunda har det blivit i alla fall. Men i grunden har den en fantastisk historia. Inbillar jag mig åtminstone.

Men åter till ämnet. I Jag älskade Rebecka hade jag också med en begravningsscen. Jag var helt villrådig inför den för då hade jag aldrig varit på en begravning, men slutresultatet var en av de saker som min svenskalärare (som var handledare för projektet) gillade mest av allt i hela boken. Uppenbarligen hade hon inte sett Änglagård, för det var begravningen i den som jag hade plankat rakt av med dialog och allt. Tror inte jag kommer undan med det en andra gång.

Oh well, det löser sig. Improvisation är mästerverkets moder. Hoppas jag.