Adlibris ger upp abonnemangsdelen av Mondo

Svensk Bokhandel skriver i dag att Adlibris lägger ner abonnemangsdelen för ljudböcker på deras digitala plattform Mondo. Adlibris vd Johan Kleberg kommenterar nedsläckningen så här till tidningen: ”Ska man satsa på en prenumerationstjänst bör man göra det 100 procent dedikerat. Storytel fokuserar på en sak och är jätteduktiga på den. De har säkert 95 procent av marknaden.”

Tanken är att de prenumeranter som trots allt finns ska slussas över till Bonniers kommande ljud- och e-bokstjänst Bookbeat, som än så länge befinner sig i stängd beta.

Svensk Bokhandel skriver i sin rubrik att Adlibris lägger ner Mondo, men att nätbokhandeln planerar att stänga hela plattformen Mondo, som förutom abonnemangstjänsten för ljudböcker även inbegriper styckeförsäljning av ljud- och e-böcker, hittar jag ingen bäring för i texten, snarare verkar Adlibris göra sig av med abonnemangen för att kunna satsa hundraprocentigt på resten av den digitala butiken.. UPPDATERING: SvB har nu ändrat rubriken till den mer korrekta Adlibris skrotar sin prenumerationstjänst.

Att Mondos abonnemangstjänst försvinner är egentligen inte särskilt förvånande. Bonniers har haft stora problem med att få sina ljudbokstjänster att lyfta, något jag skrev om senast i höstas, och när de nu snickrar på den nya tjänsten Bookbeat som verkar bli en rak Storytelutmanare är det så klart smartare att lägga allt fokus där. Jag ser mycket fram emot att testa den när det blir dags.

——

Intressant för den delen att Johan Kleberg i intervjun med SvB fortsätter sitt korståg mot höga priser på digitala böcker. Han stack ut hakan rejält förra våren när han sa att nya e-böcker inte bör kosta mer än 99 kronor, och nu upprepar han den siffran när det gäller styckeförsäljning av ljudböcker: ”Vi anser att en nyhet inom digitalt ljud inte ska kosta mer än 99 kronor för kunden.”

The new Pet Shop Boys album is Super

Det började sjuda i mina Pet Shop Boys-anstrukna sociala medie-kanaler i går eftermiddag. En sprillans ny låt – Inner sanctum – hade publicerats på nätet och fullödig info om ett nytt album fanns på Petshopboys.co.uk. Super släpps den 1 april, och förstasingeln ska heta The pop kids.

Och i sann förväntanssamhälletanda fann jag mig nästan bli än mer exalterad över faktumet att Neil Tennant i intervjun de också publicerade säger att det fanns låtar de skrev den här vändan som inte passade till detta mycket elektroniska album, som i stället kanske hamnar på nästa skiva. Neil Tennant fyller 62 i sommar (Chris Lowe är fem år yngre), men ännu finns alltså inga planer på att lägga hatten på hyllan. Oh the joy.

Den 20, 21, 22 och 23 juli har duon bokat in sig för konserter på Royal Opera House i London. Det kliar extremt mycket i fingrarna nu.

Grattis Elib!

Spindeln i nätet för e-böcker i Sverige, distributören Elib fyller 15 år i år, och den svenska e-boken fyller alltså moppe, även om jag antar att det på något sätt hade gjorts e-böcker även tidigare (och Elib faktiskt grundades redan år 2000 enligt deras hemsida). Den allra första boken de distribuerade ut var Liza Marklunds Paradiset, Elib var från början ett initiativ från e-bokspionjärerna Piratförlaget.

Även om inte e-boken gjort den snabba resa till världsherravälde som en del förutspådde, så går utvecklingen i Sverige fortsatt rejält uppåt. 422 000 e-böcker såldes i fjol, vilket var en ökning med 36 procent från 2014, enligt ett nyhetsbrev de skickade ut nu på morgonen. Medföljde gjorde även en all time high-topplista, som ser ut som följer:

1. Femtio nyanser av honom av E L James (Norstedts)
2. Brobyggarna av Jan Guillou (Piratförlaget)
3. Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson (Piratförlaget)
4. En man som heter Ove av Fredrik Backman (Bokförlaget Forum)
5. Femtio nyanser av mörker av E L James (Norstedts)

Grattis till de 15 åren, Elib! Jag minns er tioårsfest som vore det i går, det var kalas på Natur & Kultur och när jag glad i hatten kom hem strax efter midnatt var det tre timmar kvar tills klockan skulle ringa och jag skulle hasta mot flygbussen till Skavsta för att hinna med gryningsflyget tillbaka till Berlin. Good times.

Bio kontra HBO och ständigt detta väder

Lite mer länkning i väntan på att inspirationen ska rinna till: Skrev i går en text på TVdags där jag ifrågasatte SVT:s filmguru Fredrik Sahlins påstående i senaste Journalisten att biofilm är mer tillgängligt än HBO.

Vi har haft några riktigt kalla dagar igen, –36 när vi klev upp vid halv sju i morse, kände mig nödgad att veva igång bilen när det var dags att få iväg barnen till dagis. När den nu ändå var igång passade jag därefter på att tanka och köra den enorma högen tidningar till pappersåtervinningen.

Haha, när man inte har något annat att tala/skriva om, prata om vädret. Funkar varje gång.

Arkiv X, Netflix och tittarsiffror på TVdags

Just ja, jag har ju skrivit en hel del på TVdags den här veckan. Viktigast var så klart den rätt så spoilerfria förhandsrecensionen av nya Arkiv X! Premiär nästa söndag, jag tänker att jag skriver en mer spoilrig recension efteråt, för det sker en del grejer i första avsnittet som kräver en ingående diskussion.

I övrigt har jag skrivit en text om Netflix kommande ”crackdown” mot proxy- och VPN-tjänster, som eventuellt kommer att göra det svårt för alla som gillar att kolla på amerikanska Netflix i stället för det svenska på grund av det bättre utbudet. Och någon dag tidigare skrev jag ett inlägg om amerikanska tittar- och räckviddssiffror där också Netflix var med på ett hörn.

Fokus på Kiruna Bokhandel

Tidningen Svensk Bokhandel har sedan en tid tillbaka en gästblogg, där de låter någon från ett bokförlag eller en bokhandlare blogga under en kortare period. Nu har turen kommit till Kiruna Bokhandels utmärkta och mycket trevliga föreståndare Tora Lindberg.


Dagens inlägg har titeln
Var ligger turistbyrån?, och läser man texten tycker jag att det är rätt uppenbart att svaret borde bli – ”Du står i den!”, för bättre ambassadörer för Kiruna tror jag att staden har svårt att uppbringa.

Till skillnad från resten av tidningen är inte Svensk Bokhandels blogg låst bakom en betalvägg.

Småkuttra

Vi har fått kallt igen. Så där meningslöst kallt, –30,6 i detta nu. Kyla som känns nästan lika kall som –40, men som inte är alls lika intresseväckande. För jo, det är klart att när temperaturen kryper ner mot –40, då vill man att den faktiskt ska passera –40 också, ska det vara kallt, kan det lika gärna få vara riktigt kallt. Nu går jag i stället runt och småhuttrar mest hela tiden, till alls ingen nytta. Och Katten Karlsson vägrar vara ute mer än en kvart åt gången, går bananas här inne i stället, ränner fram och tillbaka, upp och ner för trapporna, jamar, gnäller, jagar allt och ingenting. Värdelöst för alla inblandade.

Autocorrect ville för den delen ändra till småkuttrar, om det vore så väl.

Hallo Spaceboy

Min relation till David Bowie var aldrig innerlig. Inte sval, inte het, men så där lagom varm, lite över ljummen, precis den där temperaturen som Ejda kräver att hennes välling ska ha (40-gradersinställningen på vattenkokaren, därefter 10 sekunder i mikron på full effekt efter att jag blandat i pulvret). Jag har aldrig ägt några album av honom, däremot den lila Singles Collection-cdn som sålde mycket i mitten av 90-talet, och singeln Hallo Spaceboy så klart, som ju Pet Shop Boys gjorde en remix av och som låg som huvudlåt på singeln. Jag tyckte väldigt mycket om många av Bowies låtar, men har aldrig lyckats fastna för något av de klassiska albumen som helhet, trots rätt många försök. Och jag föll hårt för Berlinnostalgin i comebacksingeln Where are we now? härom året.

Den David Bowie-konsert jag gått på följer samma ickeheta mönster. Det var januari 1996, jag och mina vänner var inne i den mest intensiva britpopperioden och biljetterna till Globenkonserten hade främst köpts för att Morrissey skulle vara förband. När han en tid innan konserten hoppade av turnén funderade vi seriöst på att skippa att åka ner, men valde till sist att ändå hoppa på pendeln från Uppsala och bege oss dit.

En orsak till vårt relativa ointresse för konserten var Bowies uttalade ovilja att spela sina mest kända låtar. Kollar man låtlistan för turnén, så finns där visserligen sånger från flera av hans mest kända album, men han hade medvetet valt mindre kända spår så för någon som bara låtit singelsamlingen snurra i cd-spelaren var större delen av materialet okänt, jag vill minnas att han just den där kvällen valde att spela Diamond Dogs och Scary Monsters som crowd pleasers, men ingen av dem tillhörde mina favoriter. Huvudfokus låg på det då aktuella albumet Outside där Hallo Spaceboy var med, men eftersom Pet Shop Boys-versionen bara fanns på singeln, hade jag inte köpt albumet och därmed knappt ens hört låtarna.

I efterhand var jag väldigt glad över att jag hade åkt, det var ju trots allt Bowie. Men just i stunden satt jag där lagom varm, lite över ljummen.

Blame it on the Facebook

Slöbläddrade i min Statcounterstatistik för bloggen i stället för att jobba, och klickade in på måfå på några inlägg som folk hade besökt det senaste dygnet, bara för att se vad jag hade skrivit.

Och jösses vad folk kommenterade förr i tiden! Som här, då ett rätt anspråkslöst inlägg från hösten 2009 om reklamens vara eller icke vara inom litteraturen lockade till 19 långa, resonerande kommentarer. Eller här, då ett inlägg om ordet representabel renderade 10 kommentarer, bara så där.

Ja, jag vet att diskussionerna i mångt och mycket har förflyttat sig till Facebook nu, kommentarer på det öppna internet verkar vara något som hör 00-talet till. Men vad roligt det var ändå, med livliga kommentarsfält.

Självklart handlar det till viss del om innehållets art. Jag klickade mig vidare i länkdjungeln, och hamnade på några av de där aplånga, böljande inläggen som jag brukade skriva på den tiden då jag inte hade något annat att företa mig på lediga stunder än att blogga (och stundom författa roman). Jag tycker fortfarande att de bästa blogginläggen jag skrivit tillkom under den här perioden och jag drabbas ännu av ett svindlande sug i kroppen när jag läser dem, men inser samtidigt att de tillhör en förfluten tid jag inte vill ha tillbaka.

För visst är det väl okej att både sakna något och inte önska det åter?

Men kommentarerna! De både saknar och önskar jag åter. Fuck you Facebook.

Peak vinter

Det är kallt nu, enligt SMHI nådde Vittangi ner till –41,5 grader i natt. Hos oss mitt i byn, dessutom boende rätt högt, verkar botten ha nåtts redan i går kväll med –38,7. Nu på morgonen när vi gick till dagis låg temperaturen runt –36, och Ejdas kommentar var det gör ont inne i mina ögon, något jag kunde skriva under på.

Men solen har kommit åter! Fortfarande märks väl ingen större skillnad i hur ljust det är mitt på dagen, men när jag skriver det här några minuter före klockan nio på morgonen dagas det tydligt ute, vilket inte var fallet för ett par veckor sedan.

Fortsatt framåt för pappersböcker i USA

För några veckor sedan publicerade jag min text om läget för e-boken hösten 2015, som publicerades i Västerbottens-Kuriren tidigare i höstas, här i bloggen. I artikeln skrev jag att det fanns tecken från USA på att pappersböckerna börjat återhämta sig under första halvåret i fjol, och nu har det kommit siffror för hela året som Svensk Bokhandel rapporterar om, och trenden håller i sig: Pappersboken växte med 2,8 procent i USA förra året jämfört med 2014, och med 5,3 procent jämfört med 2013.

Mest ökar fackböckerna, påhejad av den underliga trenden målarböcker för vuxna. Men även skönlitteratur växer, upp 2,1 procent jämfört med fjolåret, efter att tidigare ha tappat procentandelar varje år sedan 2010.

Intressant också att se att det är de traditionella bokhandlarna som står för ökningen, medan bokförsäljningen på stora varuhus tappar. ”Mass merchandisers” backade 9 procent, medan ”retail and clubs” gick framåt 5,4 procent.

Återstår att se om en liknande trend kan ses i Sverige, när de siffrorna blir klara.