Säg det i bilder

tumnaglar

Ska du lägga upp den där bilden på Facebook? Om inte så vill jag inte att du plåtar mig. Fredriks uttalande, fällt i går kväll efter att vi kollat på utsikten neråt downtown San Francisco från kullarna i North Beach, var visserligen ett skämt, men ändå rätt träffande för vår tid. Och i den andan har jag nu bestämt mig för att äntligen börja uppdatera mitt Facebookbibliotek på bilder igen. Jag tänkte dock börja lite baklänges, genom att väcka mitt slumrande Flickrkonto till liv och lägga upp bilder från San Francisco-trippen där. Check it out om ni vill.

Därför är jag för Googleavtalet

Jag har läst på en del om Googleavtalet. Det är krångligt. Det handlar mycket om juridik. Abstrakta rättigheter, ersättningssatser i procent, krångliga termer och yadayadayada.

Men mest av allt handlar nog ståhejet om rädsla inför saker vi inte vet något om hur de ska bli. Om framtiden.

För en dryg vecka sedan skrev Förlagsredaktören jag förstår faktiskt inte hur någon i förlagsbranschen kan vara för detta. Jag blev lite ledsen när jag läste det, för mig hade frågan aldrig varit svart eller vit, den var komplex och lite för stor för att uttala sig om med självklarhet.

googlejag

Men i går spenderade jag större delen av dagen på Googles högkvarter i Mountain View strax söder om San Francisco. Och jag har bestämt mig. Jag vill väldigt gärna tro att människan någonstans är god. Jag vill tro på Google när de säger att deras mål är att skanna in och göra all litteratur som någonsin skrivits i hela världen tillgänglig för allmänheten. Klart de vill tjäna pengar längs vägen, vi är ju kapitalister sa en av dem vi pratade med, men det är inte enbart det som är syftet.

Ja, de vi samtalade med var alla högt anställda inom Googles pr- och kommunikationsstab och väldigt duktiga på att förmedla en vision många vill kalla “officiell” med citationstecken. Nej, vi berörde inte frågan om Google Book Search särskilt ingående eftersom vi bara hade några timmar på oss och det var många ämnen som skulle avhandlas. Ja, frågan är komplex och jag är medveten om att verkligheten för bokförlag och bokhandlare kommer att ritas om ifall Google lyckas i sin ambition. Nej, avtalet är långt ifrån optimalt ur europeisk synvinkel men jag tror inte att det handlar om ondska utan om den vanliga amerikanska oförmågan att se bortom sin egen nationsgräns. Har de något vett i skallen rättar de till det på egen hand, sker det inte lär omvärlden dra avtalet i juridisk megalångbänk.

Men ändå. All världens litteratur. Digitaliserad och tillgänglig för alla. Om det går att genomföra och Google är de enda som kan lyckas med det – och ärligt talat ser jag inte vilka andra som i dag har kapaciteten – så tycker jag att saken är tämligen enkel. Kalla mig sedan gärna naiv, dum, godtrogen eller annat passande adjektiv, jag har i alla fall bestämt mig.

Jag är för Googleavtalet så det stänker om det.

Luftrören, bokhandeln, sangrian och jag

Tiden går.

Det stör mig att en rejäl förkylning besudlade mina luftrör med kirurgisk disciplin dagen innan vi avreste till Kalifornien. Då mina förkylningar oftast går att ställa klockan efter vet jag visserligen att jag nu är inne i fas tre som inte bara är hostfasen utan också den sista fasen efter halsont och snor/slem, men jag vet också att det är den fas som brukar vara längst bestående.

Och jag har ju tagit med mig träningsdojor. Jag vill springa i Golden Gate Park. Men det är svårt när minsta landhöjning framkallar pipljud ur lungorna. Och det finns en del landhöjningar här.

lutning.jpgTorsdagen gick i bokens tecken. Vi besökte ett antal boklådor i gränslandet mellan begagnat och nytt som utstrålade kärlek till boken på ett sätt som gjorde att jag nästan skämdes. Stockholm är i storlek att jämföra med den här staden, nästan till och med lite större, och ändå ligger vi så långt efter på det här området med våra standardiserade Akademibokhandlar och antikvariat där dammiga farbröder sitter bakom en disk och halvslumrar med klurig blick när man tränger sig in bland hyllorna. Besynnerligt.

Eller så är det San Francisco som ligger några steg före alla andra. Mysigt var det hur som helst.

Vi har ju gjort annat också. Filmat lite till exempel, Fredrik och Johanna har publicerat varsitt klipp. Och så drack vi Sangria i Castro.

Internet, det är bra det.

I skrivande stund har vi spenderat ganska exakt två dygn i San Francisco. Under den tiden har vi besökt Lori’s Diner fyra gånger (två middagar och två frukostbesök). Det beror inte i första hand på ställets förträfflighet – även om jag verkligen älskar diners och inte för mitt liv kan förstå varför inte konceptet anammas i större grad hemma – utan vi går först och främst hit för deras gratis internet, vars stabilitet spöar vårt hotells tiofalt, där vi dessutom måste betala 160 kronor per dag för tillgång.

lorisdiner

I går kväll fick vi med oss Fredrik. Vi satt i vårt bås i någon timme och höll på med våra datorer i stillhet. Livet var ungefär exakt så som man vill att det ska vara.

Books books books

citylights

Efter att ha smörjt kråset på The House i North Beach begav vi oss i går kväll till den anrika bokhandeln City Lights, som om jag förstod saken rätt alltid har öppet till midnatt varje dag och dessutom har en rätt omfattande egenutgivning. Coolt ställe, även om jag alltid blir lite matt när jag går in hos fina bokhandlare utan egentligt mål, det finns för mycket att köpa och för lite tid att läsa. Fick hur som helst åtminstone med mig “The sportswriter” därifrån, första delen i Richard Fords Bascombetrilogi som ju avslutades med den även i Sverige väldigt uppmärksammade “Som landet ligger” här om året.

Johanna har skrivit en lite utförligare rapport om besöket hos Bokhora.

——

Nu ska jag gå till Apple store. Nej, inte för att handla, bara för att vara.

En stolt turist

lutning.jpgEfter att ha spenderat en dag i San Francisco är det bara att konstatera att ryktena är sanna, ja – det lutar rätt mycket här på sina håll. Vi tog oss upp till topparna kring Russian Hill i går förmiddag, och även om våra försök att illustrera de yttre förhållandena må ha brustit en smula kan jag intyga att jo, det var en jäkla uppförsbacke och jag är glad över att jag med all sannolikhet aldrig kommer att äga en bil i den här staden och tvingas parkera i vad som med all säkerhet skulle vara markerat som svartlistade pister om vi befunnit oss i fjällvärlden.

Vi tog en sightseeingtur ut till Golden Gate-bron och runt Alcatraz också. Ren turistsightseeing är fasiken underskattat, en timme med lokalhistoria genom de utdelade lurarna och vinden från Stilla havet i ansiktet var precis vad vi behövde för att lägga grunden för vår vistelse.

goldengate

Ja, det och att dricka rosévin på taket hemma hos Fredrik nu i kväll då.

Samtal klockan 04.12

– Är du vaken?
– Ja, svarar Johanna.
– Kan du inte sova mer?
– Jag tänker mig att man kanske läser i några minuter, och sedan är man trött igen och vill sova.
– Tror du verkligen att det funkar?

Nu har en timme och en kvart gått, böckerna har bytts mot datorer och varsitt dyrköpt krångelinternetabonnemang inhandlats och börjat surfas på. Jag skulle vilja hävda att svaret på frågan var nej.

Stilla havet

Vi reser bakåt i tiden och jag lämnade det gamla bakom genom att läsa klart Kapuscinskis “Imperiet” om det sovjetiska väldets sönderfall, passande när det var essensen av västerlandet som var målet. Vid min sida satt en amerikan som snarkade ljudligt över Kanadas snötäckta nordkalott och stundom vaknade till för att sippa av sitt röda vin.

Fjorton timmar i flygkabin gör saker med människan, mig torkade den ut, händerna är nariga och huden kring näsborrarna irriterat röd vilket kanske visserligen främst bör beskyllas den förkylning jag ådrog mig under helgens brölloperier hemma i Gästrikland.

Det är inte ett på något sätt okänt faktum men ändå fascinerande hur stigande ålder ökar kärleken till ursprunget. Jag hade inte vandrat över åkrarna i Kungsgården på säkert femton år men när det skedde i lördags natt och en dimma svävade tätt över markerna vi passerade på väg mot Backbergs pensionat kände jag i hela min kropp att jag kan resa över halva världen tusenfalt men ändå höra hemma just där. Det var en rogivande tanke som inte ens väldruckna orienterares skrik i natten kunde störa, sportsmän som vid rusets toppunkt bestämt att kapplöpning över åkrarna på väg till pensionatet i bara mässingen är den bästa idén av den alla.

– Sprang ni verkligen helt nakna? frågade jag dagen efter när vi återvänt till Norrbergs bygård för att städa festlokalen.
– Nej, vi hade ju skor på oss, sade en av löparna. Synd bara att det var mocka, de lär ju aldrig hämta sig efter simningen.
– Simningen?
– Ja det var ju en å mitt på åkern.

Orienterare.

Men just ja. San Francisco. Vi är framme där nu. Jag har sett Stilla havet och ätit hamburgare på en diner. Det räcker för i dag.

DJtv #27 – Reselektyr

Med anledning av akut trötthet och resestress blir veckans DJtv det kortaste i historien, under sex minuter! Vi gör det enkelt för oss, och samtalar om vad vi laddat väskorna med inför vår stundande avresa till San Francisco. Plus – hör allt om vad som hände när Johanna insåg att hon helt glömt att ta med sig böcker till Gästrikland under besöket där i helgen.

DJtv #27 – Reselektyr from Daniel Åberg on Vimeo.

Böcker (i urval) som vi tar med till San Francisco:
Jenny Leeb: “På grund av Leon
Per Gunnar Evander: “Det sista äventyret
Håkan Bravinger: “Bära bud
Juli Zeh: “Fritt fall
Ryszard Kapuscinski: “Imperiet
Per Olov Enquist: “Legionärerna
Per Olov Enquist: “Kapten Nemos bibliotek
Roslund/Hellström: “Tre sekunder

Malena Ernman, Sandviken och jag

Älskade, fina Arbetarbladet. Det är inte bara tidningen som gett världen den fantastiska nyheten om den stulna fikusen, det är också tidningen som har det goda omdömet att intervjua mig om hur det är att intervjua Malena Ernman. Den lilla intervjun, publicerad förra måndagen, hittade aldrig ut på nätet men mamma hade så klart klippt ur papperstexten och placerat den i pärmen där hon sparar de alster hon hittar i tidningen där jag haft ett finger med i spelet. Gotta love den lokala vinkeln.

malenajag

Fotnot: Jag berättade för Malena om vårt gemensamma ursprung dagen efter den här lilla telefonintervjun. Resten av Moskvaveckan mötte hon mig med ett ständigt Hej Sandviken! Jag vet inte om hon mindes mitt dopnamn.

Nu ska jag åka och gifta bort min syster.

Författarbloggen och jag

Jag skulle nog främst kategorisera den här lilla delen av internet som en författare som bloggar-blogg, mer än en författarblogg. Jag är till och med ambivalent inför att kalla mig själv författare, men låt gå då, för formens skull. Tanken var från början att det här skulle vara en blogg där jag skrev om mitt skrivande, en morot/piska för att få fart på författandet, jag skulle tvinga mig själv till stordåd under offentlighetens obarmhärtiga lampa, utan möjlighet till flykt.

Men det är ju så med offentlighet – man vänjer sig, tappar respekten, sparkar den rakt på pungen till ljudet av sitt eget hånskratt. Således har det som från början var tänkt att vara ett sommarprojekt på tre månader nu löpt över tre år.

Min roman nummer två och bygget under Hallandsåsen – Sveriges långsammaste projekt.

Och med långsamheten har också kommit en urvattning av de antal inlägg jag tycker mig kunna få ur mig som handlar om just skrivandet.

När jag startade den här sajten i början av 2005, några månader innan den första romanen skulle komma ut och ett drygt år innan bloggen föddes, möttes jag av en del skepsis. Varför skulle en författare finnas på nätet? Var det inte lite billigt att marknadsföra sig så ogenerat? Jag fick från ett par håll höra att jag åtminstone borde lägga ut några negativa recensionsklipp, detta för att undgå att framstå som självgod.

En hel del har hunnit förändras sedan dess. Förlagsbranschen är en annan, marknadstänkandet ett annat, författarens roll i det offentliga en annan. På gott och ont, bör väl tilläggas.

Och bloggar, det gör vi. Jajemensan, hand i hand.

——

Veckans tidigare inlägg om författarbloggar finns här och här.