Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 13 september.
——
Så har landet äntligen kapats av och vi i norr är fria. Nej, riktigt så kul ska vi väl inte få ha det, men med de senaste veckornas debatt färskt i minnet om hur norra Sverige ses som en koloni som sugs ut på tillgångar utan att vi får något av värde tillbaka, är det svårt att inte se skyfallen över Ångermanland och de förstörda transportlederna som en ödets ironi. Med järnvägen förstörd inte bara på ett eller två utan till och med tre ställen går tanken ofrånkomligen till en högre makts intervention – titta vad jag kan göra när ni fuckar med mig, era jävlar.
Nu tyder väl det mesta på att någon Gud knappast är inblandad, i stället har vi att göra med en kombination av eftersatt underhåll, kortsiktigt (önske)tänkande och ren och skär otur. Alla vet att järnvägen är eftersatt sedan decennier tillbaka och alla verkar även hyfsat eniga om vad som krävs för att ändra på detta, men ställer sig någon verkligen upp och säger att nu banne mig gör vi det här?
Inte riktigt, va? Och det är tyvärr lätt att förstå varför – vilken politiker med självbevarelsedrift vill satsa storskaligt på att pumpa tiotals – eller nej för den delen, troligen hundratals – miljarder in i något som inte ger någon synbar förändring, utan bara leder till att redan existerande infrastruktur fortsätter att hålla ihop?
Förstärkningsarbete av banvallar har tyvärr förfärligt svårt att generera likes på Instagram.
Den här gången var det heller inte bara de tunga godstransporterna som drabbades – skyfallen inföll så olyckligt i tid att de hotar stoppa de nordnorrländska författare och övriga kulturarbetare som i slutet av september varje år vallfärdar ner till västkusten för att delta vid bokmässan i Göteborg. Eftersom denna sorts människor tenderar att ha lite mer klimatångest än populationen i allmänhet (jag generaliserar friskt här nu) vill de gärna ta tåget ner till mässan, något som nu med en och en halv vecka till avspark hänger på mycket sköra trådar såväl hos Trafikverket som vädergudarna. Jag har sett flera i min bekantskapskrets efterlysa resekompisar för bilfärd söderut och även någon som helt kastat in handduken och meddelat att om det inte blir något med tåget – nej, då får årets mässa anstå.
Själv bor jag så långt norrut att jag inte gör mig några illusioner om att tåg är ett vettigt alternativ – jag bokade flygresan från Kiruna till Göteborg redan i våras. I fjol gjorde jag dock hela den 160 mil långa resan med tåg, detta eftersom jag skulle föreläsa för ett högstadium i Stöde utanför Sundsvall på vägen ner, och av ren princip vägrar flyga ner till Stockholm för att sedan flyga norrut igen till Sundsvall – där går till och med min gräns.
Och kors i taket – det gick faktiskt utan problem i 155 mil. Efter en resa över två dagar med idel regionaltåg som innefattat byten i Boden, Umeå, Sundsvall, Gävle och slutligen Stockholm, stötte resan på patrull först en bit söder om Alingsås mindre än fem mil från målet, ett tre timmar långt växelfel framkallat av samma högre makt som jävlades längre upp i texten – nähädu, sakta i backarna, så där lätt ska det inte få gå.
Nå, i år hade den resan vad det verkar inte gått att genomföra, någonstans kring Kramfors hade allt tagit slut. Och det är en sorg att det ska vara så. För det är ju inte bara vi frilansande kulturmånglare som försöker tråckla oss fram genom landet på mer eller mindre omöjliga sätt för att hålla skolföredrag i glesbygd – miljontals människor behöver kunna förlita sig på att resvägarna håller måttet. Men det gör de inte.
Jag menar inte att den här sortens händelse hade varit omöjlig i den bästa av världar. Även i ett Sverige där underhåll av infrastruktur var prio ett och en värld där klimatförändringarna inte gjorde den här sortens skyfall mer sannolika, skulle stjärnorna kunna stå så pass fel att det här ändå inträffade.
Men hade det varit lika sannolikt? Oh nej. Och hade risken varit mindre för att det inträffar igen? Absolut.