Salamin och jag

Jag är ledig i dag och i morgon, eller i alla fall arbetsfri. Jag borde skriva ett tal, städa i mina bokhyllor, tvätta, köpa ett par nya jeans, gå och lämna tillbaka ett par böcker på biblioteket så att inte min kollega Erika får betala förseningsavgift, se över garderoben i största allmänhet inför schlagerturnén samt äntligen köpa en ny kaffekanna så att jag slipper leva på snabbkaffe som jag gjort sedan jag gick bärsärk i köket i höstas.

Men så sitter jag vid mitt köksbord och äter en sen frukost eftersom gårdagskvällen innehöll öl, vin, whisky, pasta, ”Guitar hero”-solon, Cityprisfesten, Nada och Pet Sounds Bar med iPet. Jag sitter där i godan ro och äter en smörgås med ost och salami på trots att jag väldigt brukar köpa köttpålägg men nu hade gjort det. Jag sitter där och smaskar i godan ro och läser tidningarna och ögat faller på salamiförpackningen där det står Bäst före 07.01.2008. Jag tänker oj vad mycket läskigt de pumpar in i korven eftersom den håller ända till juli och ja, sedan slår det mig vad det faktiskt står på det där bäst före-datumet och jo, det lär väl dröja innan jag äter salami igen.

Grill version 2.0

grillgrill.jpg

Jag hoppas verkligen att det inte är ett utslag av storhetsvansinne när Grill nu satt upp en nedräkningsskylt inför nyöppningen efter branden i höstas. Planket som skärmat in resterna av den utbrunna restaurangen har skapat en rätt dyster stämning längs övre Drottninggatan – för att inte tala om faktumet att jag tvingats gå över gatan varje morgon under min promenad söderut på väg mot jobbet för att undvika att krocka med barrikaderna – så oj vad jag hoppas att tiden som träget tickar nedåt visar sig stämma med verkligheten.

Om jag fick bestämma

Jag har ju tidigare skrivit om turerna med förlaget när det gällde mitt bokomslag, vilket också blev uppmärksammat i Svensk Bokhandel varvid jag halvpudlade. Men när jag ser hur mycket vackra bokomslag som ändå görs, så kan jag inte låta bli att ögontåras en smula. Som med Modernistas pulpserie, som anlände till jobbet för ett par dagar sedan. Så enkla, så återhållsamma, så stiliga. Så här vill jag att min nästa bok ska se ut! Och den ska vara tryckt i mjuka pärmar!

pulperi.jpg

Att det aldrig kommer att accepteras tar vi en annan dag, i dag lever jag i min drömvärld och där bestämmer jag likt en envåldshärskare över stort och smått, rött och gult och fint och fult.

Tune in och därmed basta!

papaontv.jpgOm ni aldrig har tittat på Malou von Sivers ”Efter tio” förut så är det hög tid i morgon onsdag. Programmet innehåller nämligen ett exklusivt inhopp av världens bästa papa, eller Peter Fröberg Idling för er som inte är på smeknamnsbasis. Det kan för övrigt vara ypperligt att ta chansen att se honom just i morgon, för på kvällen ska jag bjuda på middag och hur hans klena mage klarar det vet man aldrig. Start klockan tio!

Fotnot: Världens bästa pappa är så klart min pappa Owe.

Uppdatering onsdag: Fasiken, han är ju en natural born tv-star den där Peter. Han gick rakt genom rutan, sitter här på mitt skrivbord nu och tar en massa plats. Skumt.

Lykke Li, bokhyllorna och jag

Jag försöker skriva en Lykke Li-recension men tänker mest på mina bokhyllor och den förestående intervjun med den kinesiske författaren Ma Jian om en dryg timme. En kompis sa i helgen att förnamnet – eller är det därmed efternamn? jag kan aldrig lära mig det där med kinesiska namn – kunde betyda åtminstone fyra olika saker beroende på hur jag betonade och det gäller väl att hålla tungan rätt i munnen antar jag. Varför jag nu skulle behöva säga hans namn när jag träffar honom.

Jag skriver som sagt om Lykke Lis stundtals jättefina skiva men som nog ändå inte får mer än en trea överlag men tänker mest på mina bokhyllor. De bågnar av böcker och det står travar på golvet och jag funderar för jag vet inte vilken gång i ordningen om det månne är dags att göra sig av med cd-skivorna som tar en massa plats. De hyllorna är visserligen inte gjorda för böcker men pocketar klarar de i alla fall. Men även om jag inte lyssnat på en cd på åratal så smärtar det, det känns som att en del av mig själv försvinner om jag packar upp dem på vinden, de säger mer om mig mellan åren 1991 och 2004 än något annat undantaget romanjäkeln då kanske. Nej, troligen mer än den också.

Gör dig av med dem, de är dödkött och hör liksom nazismen nittonhundratalet till sa Josefine, eller åtminstone nästan, när vi vinkade New York-hej då på Spitfire och jag svarade jo, ja, hm, joo, men, men jaa varvid samtalet som vanligt urartade till att handla om mac kontra pc via iTunes kontra Windows Media Player och som vanligt var positionerna låsta, jag på den goda sidan och hon på den onda. Jag ser mot mina skivhyllor, jag är hemma nu på morgonen, går direkt till intervjun, och Lykke Li-skivan ligger bredvid mig och det är ju talande att jag aldrig kommer att se den här cdn igen efter i dag, den travas in i recensionshögen, förblir liggande där år efter år medan musiken lever sitt eget datorliv.

Att det ska vara så svårt att gå vidare.

——

Morgongröten gjorde slut på den sista mjölken. Jag spetsade just min morgonkopp kaffe med matlagningsgrädde. Classy.

Kärlek, otrohet och det däremellan (2)

Det har bekymrat mig en smula att jag inte riktigt vetat hur boken jag håller på att skriva ska sluta. Jag tycker visserligen bäst om att skriva utan inrutad plan, att låta berättelsen ta den väg den vill helt på eget bevåg, och tillåta infallen att styra. Det funkade helt okej sist – jag är rätt stolt över hur min första bok sitter ihop och hur allting faller på plats – och jag inbillar mig att samma sak ska gå att ro i land även denna gång.

Men det finns ju gränser för hur ouppstyrd ens tillvaro ska tillåtas vara. Även om det också förra gången till stora delar var en resa utan karta så fanns ändå en given slutpunkt, ett dygn som obönhörligt gick mot sitt slut och en cirkel som skulle slutas. Det fanns en ram att förhålla sig till. Nu har det funnits … ingenting. Det ordnar sig har jag sagt, tänkt, övertygat mig själv om samtidigt som en oro funnits där.

Men så kom det till mig häromdagen. Hur det ska sluta. Var det ska sluta. När det ska sluta. Huret avstår jag nog från att skriva här och nu men varet är i en tunnelbanevagn på bron mellan Gullmarsplan och Skanstull och näret är vid tolvslaget på nyårsafton och att det tagit mig ända till nu att komma på det övergår mitt förstånd.

Och jo, nyår är klyschiga. Det har gjorts tusen gånger förut. Jag är inte ens så personligt intresserad av nyårsfirandet eftersom verkligheten aldrig lever upp till de föreställningar som finns. Men det är ju det som det vackra – det här är ju fiktion, det här är ju min föreställning.

Tänk er en mishmash av nyårsscenerna i ”Can’t buy me love” och ”När Harry träffade Sally” och slutet i ”Mandomsprovet” och vi börjar närma oss. Och my god det kommer att bli så over the top att jag redan har gåshud.

Writing under the influence

Jaha, vad ska jag nu säga till mitt försvar? I nya numret av Svensk Bokhandel har de outat mig som en författare som visserligen aldrig skulle tänka sig att göra en DUI men däremot redan gjort en WUI.

fylledaniel.jpg

Oh well, notisen är ju visserligen sann – åtminstone om man anser att jag och min biokompis hade druckit några öl efter filmen bör klassificeras som lätt berusning – men när  presentationstexten av pocketens epilog komprimerats till så få ord, skalats ner till själva essensen av dess innehåll, ja då ser det så … vulgärt ut. Vojne vojne vad ska mamma och pappa tro?

——

Webbansvarigs kommentar: Detta inlägg förskrevs vid åttatiden på fredagskvällen samtidigt som Daniel sänkte en whisky plus en Heineken.

——

Uppdatering lördag (jag lovar!): En kompis chattar och skriver ja men lägg ut den där jäkla texten så man får din egen version av bakgrunden då. No way. Köp boken och läs själv istället, snåljåp.

Tim Burton och jag

Vitsminkad med mitt axellånga svarta hår uppburrat som vore jag Robert Smith och iklädd svart från topp till tå och inifrån och ut. Dags att bege sig till Tim Burton-intervjun på Grand!

——

Åh vilket förtjusande småmulligt penntroll han visade sig vara. Och bokstavligt talat rädd för solen därtill. Nu måste jag skriva så fingrarna blöder, texten ska ut senast halv fem.

——

Så där ja, mina tjugo minuter med Burton förpassade till evigheten, här i SvD:s tappning. Jag är rätt nöjd med rubriken ”Mord och många visor”. Tyvärr hängdes den på med några förtydligande ord när det blev dags för webbpublicering.

Ett inte helt ovanligt telefonsamtal

– Varifrån var det du ringde sa du?
– Nyhetsbyrån TT Spektra. Kultur- och nöjesredaktionen.
– Jaha. Har det något med TT att göra det eller?
– Ja, man kan väl säga att vi är TT:s redaktion för kultur och nöje.
– Jaha, så TT sysslar inte bara med nyheter?
– Öh, tja, vi tycker väl att det vi sysslar med är nyheter också.
– Jaha du.