Månad: augusti 2010

Queer as folk?

Missförstå mig nu rätt. Jag är lika kritisk till samhällets rådande heteronorm som någon annan och jag överväger seriöst att rösta på FI i riksdagsvalet.

Men.

Varför man på Biblioteket Plattan – det nya biblioteket i gatuplanet på Kulturhuset i Stockholm där man gett sig på det rätt så omöjliga uppdraget att sexa till genreindelningarna – har valt att placera min debutroman “Dannyboy & kärleken” i hyllan Queer övergår faktiskt mitt förstånd. Den är, precis som min andra roman, en synnerligen heterosexuell historia. Det enda jag kan erinra mig som kan tänkas bryta mot heteronormen i “Dannyboy” är att den namnlöse hjälten vid ett tillfälle säger att han när han låg i lumpen sågs på som homosexuell av vissa av sina logementskamrater eftersom han hade mage att klä sig i poppiga, åtsmitande t-shirts. I “Vi har redan sagt hej då” skulle det möjligen vara att huvudpersonen Filip vid ett tillfälle minns att han som 18-åring såg den då påstått bisexuelle Brett Anderson som något av ett livsideal.

Och på tal om “Vi har redan sagt hej då”. Så här såg det ut i går eftermiddag när man sökte på den på Stockholms bibliotekssida:

Fem inköpta exemplar, samtliga utlånade till i minst mitten av september. Det är så klart inget annat än en kulturskandal. “Dannyboy & kärleken”, en visserligen särdeles fartfylld men som litteratur sett något blekare roman, köptes ursprungligen in i arton exemplar av staden, varav tio fortfarande är i cirkulation vad jag kan se.

Så snälla Stockholms bibliotek, gör nu en stackars egenutgivare en tjänst och köp in några fler exemplar av min senaste roman, efterfrågan finns ju bevisligen. Och sätt dem gärna under kategorin Stadsliv om de skulle råka hamna på Plattan. En plats jag för den delen även tycker att man gott skulle kunna flytta “Dannyboy & kärleken” till.

Ja, det var väl vad jag hade att säga denna tisdagsmorgon.

Augustpriset redan avgjort?

Sigrid Combüchen fullkomligen dränks i superlativ för sin nya roman “Spill” i dag. Jag skulle vilja hävda att vi redan i dag kan utse en trolig vinnare av årets Augustpris.

Det borde inte vara en faktor, men jag tror att hennes aktier stärks än mer på grund av faktumet att det varit tre karlar som vunnit i rad nu: Steve Sem-Sandberg, Per Olov Enquist och Carl-Henning Wijkmark.

Ljudfelsnisse

Damn it! Fick en kommentar där det undrades om det inte smugit in sig ett fel i en mening i ljudboken. Pöh, tänkte jag när jag såg kommentaren vid halv sex-tiden i morse efter att Tage hade dragit igång dagen. Pöh! As if det skulle vara fel i den!

Fast det var det så klart. Bu.

Men så här – har ni redan laddat ner ljudboken tycker jag inte att det finns särskilt stor anledning att göra det igen. Det är ett ynka ord – sluta – som snurrar till en mening 4 timmar, 11 minuter och 30 sekunder in i läsningen. Det är långt ifrån någon katastrof, på intet sätt särskilt viktigt för skeendet, även om man nog hajar till och tänker nej men nu blev det väl lite knasigt om man lägger märke till det.

Jag har hur som helst nu redigerat bort det och återpublicerat boken.

Läsplattans vara eller icke vara

Det svenska IT-konsultföretaget Inuse har gjort en användningsstudie, där min hustru Johanna var en av de medverkande, av några av de läsplattor som finns på den svenska marknaden i dag. De lät 15 personer testa och utföra olika uppgifter på fyra olika läsplattor samt en iPad under en kortare tid, och 5 av dem fick sedan låna hem varsin apparat och utvärdera under några dagar.

Resultatet för dem som gillar e-böcker måste sägas vara nedslående. Ingen av testpersonerna var efteråt intresserade av att köpa en läsplatta. Däremot var alla som testat iPaden intresserade av att köpa den, dock inte främst för att läsa e-böcker, utan för att göra andra saker.

När jag först läste igenom deras rapport måste jag erkänna att jag blev förbryllad. Uppgifterna från USA om att Amazons Kindle säljer som smör, och sommarens uppgifter om att Stieg Larsson blivit den första miljonsäljaren som e-boksförfattare, och att Amazon nu säljer fler e-böcker än inbundna böcker på regelbunden basis – det måste ju ändå tyda på att e-boken är på gång? Visst, Sverige ligger utan tvekan i bakvattnet när det gäller e-böcker, men ändå, att ingen var intresserad av att köpa en läsplatta? Det är en smula konstigt och jag får inte riktigt ihop bilden.

Kanske ska pusslet inte heller helt gå ihop, utan består av skavande delar som på sin höjd skapar en mosaik. Så här ungefär:

Den generation e-boksläsare som säljs i dag är inte särskilt upphetsande, och Amazon må publicera hur många framgångspressmeddelanden som helst för sin Kindle – så länge de vägrar att uppge några försäljningssiffror bör man se på dem med viss skepsis. Detsamma gäller de svenska nätbokhandlarnas lanseringar av e-boksläsare i vintras. Adlibris gick snabbt ut och meddelade att deras Letto sålt slut och att de var förvånade över det stora intresset, men de vägrade att uppge hur många enheter det var som de egentligen hade köpt in, vilket med rätta fick en del kritik.

Jag har fram till och med i dag haft 1 409 nedladdningar av “Vi har redan sagt hej då” som e-bok. Det ser jag som en jätteframgång, men det beror så klart till allra största del på att den är gratis och fri att sprida. Den kommersiella upplagan av e-boken, för jo det finns ju lite ologiskt en sådan också, har köpts blott 7 gånger. Att den finns som köpe-e-bok beror på att jag ville att den skulle finnas tillgänglig för biblioteksutlåning, och då kom den sålda upplagan med på köpet av distributionstekniska skäl. Den har för övrigt lånats ut på bibliotek 82 gånger som e-bok.

Summa summarum? Jag tror på det stora hela inte heller särskilt mycket på de dedikerade läsplattornas framtid. Däremot tror jag att framtiden för e-böcker är ljus, eftersom vi kommer att läsa dem på våra telefoner och tabletdatorer. I den riktningen pekar ju min egen statistik också – runt 90 procent av nedladdningarna av “Vi har redan sagt hej då” utgörs av den iPhoneanpassade versionen.

Ansvarar DU för barnet? Borde du inte skämmas?

Han ligger och brottas med Kninis nu. En vild fajt utan synlig vinnare, då snuttefilten – en något udda korsning mellan tygkanin och minimal filt som hans farmor köpt i två exemplar och följer Tage överallt – har en underlig förmåga att brotta ner honom, trots avsaknad av egen styrka. Jag hoppas att han mattas ut av morgonmatchen snart, skulle gärna sova en timme till, de körde en match mellan halv tre och halv fyra också, ett nytt inslag i natten, som annars bara brukar innebära en snabb mjölktankning och därefter omsomning vid den tiden. I natt skulle han inte äta, bara fajtas.

Det är fascinerande att känna hur säkerheten i papparollen sakta fyller mig. Efter semestrar och resor kors och tvärs i landet har den pappalediga vardagen börjat sätta sig nu, där Tage i princip följer mig vart jag går och står. Jag lär mig hans rutiner, formar hans rutiner, tränar honom i att sitta själv, jag svarar med samma mynt när han gladskriker under våra promenader bara för att han kan, halva Östermalm ekar av våra muntra tjut, jag finner mig en kväll vara den som ger Johanna råd om hur hon bäst placerar honom i famnen för att han inte ska stoppa händerna i munnen och kladda ner sig när hon ger honom kvällsgröt och en annan kväll när han inte velat somna utan bara bökar omkring i sängen säger jag prova med flaskan igen, den brukar lugna ner honom när han är så där stissig och tre minuter senare sover han.

Det är en mäktig känsla att inse att jag just nu känner honom bäst. Samtidigt är det tyvärr en motsägelsefull känsla, faktum är att jag får dåligt samvete ibland, eftersom jag tror att i takt med att mitt självförtroende ökar, stegras också Johannas dåliga samvete över att hon börjat jobba igen. Samhället vill ju gärna, hur modernt det än må vara på papperet, trycka till kvinnor som inte är hemma med sina barn så länge som man ska vara. Att jag är föräldraledig redan nu, innan Tage fyllt ett halvår, och kommer att ta ut nästan all föräldraledighet, är inte det lite konstigt, en smula … ja visst är det ju bra att han är med och tar ansvar, men borde inte hon egentligen … ? och så vidare, ett resonemang som förr eller senare alltid landar i det känns liksom inte … naturligt, eller vad tycker du?

Naturligt. Detta fantastiska ord som vi tillsammans med syskonet normalt gärna klistrar på allt som konserverar status quo i samhället.

Usch nu blev jag helt uppjagad och förbannad här i sängen. Tage däremot, har hunnit förlora brottningsmatchen och somnat. Kanske bäst att försöka göra detsamma.

Hur når jag dem?

Jag och Tage åker pendeltåg. Nyttjar likt 650 000 andra Stockholms läns kollektivtrafik denna morgon.

Och tanken slår mig där jag sitter i mitt säte och försöker få Tage att inte skrattskrika och göra pruttljud allt för högljutt – hur gör jag för att nå dessa 650 000 människor med vetskapen om att de kan använda tiden på tåget, bussen eller båten till att lyssna på “Vi har redan sagt hej då”, bara de surfar in på min sajt och laddar ner den? Hur når jag denna folkmassa utan att köpa reklamplats i Metro? Utan att behöva köpa något alls?

Jag tror så klart inte att alla 650 000 är intresserade av min roman om desillusionerade trettioplussare på jakt efter lycka men utan förmåga att se den ens om den kom fram och pussade dem rakt på munnen. Men om så bara ynka 1 procent laddade ner och lyssnade skulle jag se det som en jätteframgång.

Men hur gör jag det till verklighet?

Ljudboken – en första utvärdering

Det finns mycket jag vill säga om ljudboken, och det lär jag nog göra vad det lider också, oroa er inte. Men vad vill jag säga först och främst?

Kanske att jag är oerhört glad över att den faktiskt blev klar. Det senaste halvåret har inneburit en förändring av mitt liv på ett helt avgörande sätt i och med Tages ankomst, så arbetet med ljudboken kom helt av sig och har gått på sparlåga under hela våren och sommaren, med stulna halvtimmar här och där – lunchraster på jobbet, sena kvällar, sovpauser mitt på dagen. Det är utan tvekan mycket jobb att få ihop en ljudbok rent tekniskt – mycket mer än med pappersboken och e-boken – men så här lång tid som jag nu behövde på mig ska det naturligtvis inte behöva ta under normala omständigheter.

Kvalitativt är jag stolt. Jag är ingen skådespelare, heller inte van inläsare, men jag rycks själv med när jag lyssnar på det färdiga resultatet och tänker att fanimig, det blev ju rätt bra. Ska jag vara självkritisk på någon punkt så kan jag tycka att det medvetet rätt höga tempot jag läser på vid ett par tillfällen blir nästan för högt, men hellre det än att berättelsen släpar sig fram. Romanen är helt enkelt skriven för att flöda fram på det sätt som inläsningen är gjord på.

När det gäller den tekniska aspekten har jag valt att koda filen i 48 kb/s. Många mp3-böcker som säljs, bland annat de från amerikanska Audible där jag har ett abonnemang, kodas blott med 32 kb/s men jag ville inte gå så lågt, tycker ljudet låter för skadat då. Att de väljer en så hård komprimering beror troligen på att de vill hålla nere storleken på filerna, men då “Vi har redan sagt hej då” är en relativt kort roman, inläsningen är på 5 timmar och 20 minuter, tyckte jag gott att jag kunde välja lite högre kvalitet utan att filen blev allt för stor.

Kommer jag att göra om det med “Dannyboy & kärleken”? Det är tanken. Men först ska jag nog beta av några andra punkter på att göra-listan.

Ljudboken är klar!

Sällan har väl ett utropstecken varit så välmotiverat. Nedanstående pressmeddelande är i detta nu på väg ut:

SOCKERFÖRLAGET INFORMERAR

Efter sju sorger och åtta förseningar är den äntligen färdig – ljudboksversionen av Daniel Åbergs andra roman “Vi har redan sagt hej då”. Ljudboken, som släpps som mp3-fil i Sockerförlagets regi, går från och med onsdag den 25 augusti att ladda ner gratis och helt utan restriktioner från Daniel Åbergs hemsida.

Morgan Sturesson, som tillsammans med Daniel Åberg driver Sockerförlaget, passade på att ställa några frågor:

Varför har ljudboken blivit så försenad?
– I samband med att romanen skulle ges ut i början av februari höll det här självutgivningsprojektet på att knäcka mig, arbetsbördan blev för tung. Jag var tvungen att skjuta en av utgivningarna på framtiden, och det fick bli ljudboken, eftersom den var mest tidskrävande. Att det sedan tog över ett halvår att få den färdig beror mycket på min son Tage, som stulit det mesta av min uppmärksamhet sedan han föddes i mars.

Du har även fått erbjudande om att ge ut “Vi har redan sagt hej då” på ett etablerat ljudboksförlag. Varför gör du inte det?
– Att just ljudboken skulle vara gratis och spridas fritt var grundbulten i mitt självutgivningsexperiment. Att överge den tanken i elfte timmen kändes fel. Poängen med det här projektet var inte att tjäna pengar, utan att se hur långt det går att nå om man gör precis allting själv kring en romanutgivning.

Hur har inspelningen och redigeringen gått till?
– Jag har försökt hålla det så nära nollbudgetnivå som möjligt. Inspelningsstudion var vårt källarförråd, som jag akustikförbättrade med mattor på väggarna. Inspelningsutrustningen kostade runt 2 000 kronor, och jag har gjort all efterredigering med hjälp av gratisprogram.

Hur blev resultatet då?
– Jag är väldigt nöjd. Det brukar sägas att det kostar runt 250 000 kronor att producera en professionell ljudbok. Jag tycker att jag med “Vi har redan sagt hej då” visar att det går att komma väldigt långt med betydligt blygsammare förutsättningar.

FAKTA “VI HAR REDAN SAGT HEJ DÅ” (ljudbok)
ISBN 978-91-976188-2-3
Uppläsare: Daniel Åberg
Längd: 5 tim 20 min
Format: Nedladdningsbar mp3
Hittas via: https://www.danielaberg.se

Det finns mycket jag vill säga om ljudboken, och det lär jag nog göra vad det lider också, oroa er inte. Men vad vill jag säga först och främst?

Kanske att jag är oerhört glad över att den faktiskt blev klar. Det senaste halvåret har inneburit en förändring av mitt liv på ett helt avgörande sätt i och med Tages ankomst, så arbetet med ljudboken kom helt av sig och har gått på sparlåga under hela våren och sommaren, med stulna halvtimmar här och där – lunchraster på jobbet, sena kvällar, sovpauser mitt på dagen. Det är utan tvekan mycket jobb att få ihop en ljudbok rent tekniskt – mycket mer än med pappersboken och e-boken – men så här lång tid som jag nu behövde på mig ska det naturligtvis inte behöva ta under normala omständigheter.

Kvalitativt är jag stolt. Jag är ingen skådespelare, heller inte van inläsare, men jag rycks själv med när jag lyssnar på det färdiga resultatet och tänker att fanimig, det blev ju rätt bra. Ska jag vara självkritisk på någon punkt så kan jag tycka att det medvetet rätt höga tempot jag läser på vid ett par tillfällen blir nästan för högt, men hellre det än att berättelsen släpar sig fram. Romanen är helt enkelt skriven för att flöda fram på det sätt som inläsningen är gjord på.

När det gäller den tekniska aspekten har jag valt att koda filen i 48 kb/s. Många mp3-böcker som säljs, bland annat de från amerikanska Audible där jag har ett abonnemang, kodas blott med 32 kb/s men jag ville inte gå så lågt, tycker ljudet låter för skadat då. Att de väljer en så hård komprimering beror troligen på att de vill hålla nere storleken på filerna, men då “Vi har redan sagt hej då” är en relativt kort roman, inläsningen är på 5 timmar och 20 minuter, tyckte jag gott att jag kunde välja lite högre kvalitet utan att filen blev allt för stor.

Kommer jag att göra om det med “Dannyboy & kärleken”? Det är tanken. Men först ska jag nog beta av några andra punkter på att göra-listan.

Hallå bokbranschen, är ni där?

Förra året vid den här tiden surrade det svenska litteraturlandskapet av e-bokens snara ankomst och branschens stundande strukturomvandling och varje tidning med självaktning skulle ha en nu dör pappersboken! … väl?-artikel. Det anordnades debattkvällar som visserligen mest blev pannkaka och det pratades på bokmässan och det var allmänt liv och rörelse. Och ja, e-boken kom så sakteliga, men har så klart lång väg kvar att vandra, men det är inte poängen med det här inlägget.

Min fråga är – vad händer i år i bokbranschen som orsakar stormar och oro? I höst? Inte så himla mycket vad? Jag tycker mig knappt ens känna en bris av något. Eller är jag bara så upptagen med att mata Tage till sömns om dagarna att allt passerar förbi utan att jag märker det?

Upplys mig gärna om så är fallet.

Utlandet didn’t kill the radio star

I slutet av våren meddelade jag att jag skulle sluta som nöjes- och kulturspanare på P4 Stockholm om måndagsmorgnarna eftersom vi skulle dra utomlands till hösten.

Jag ljög.

Inte om utlandet, för jodå nog drar vi till Berlin i oktober allt, men några veckor efter det tårfyllda radioavskedet fick jag ett mejl från programchefen där hon frågade om jag inte kunde tänka mig att köra höstveckorna fram till att vi åkte åtminstone.

Klart jag kan, sa jag.

Så. Klockan 08.40 i morgon bitti pratar jag om helgen som varit och veckan som kommer i “God morgon Stockholm” i P4 här i Stockholm, 103,3 mhz. Ni som bor utsocknes kan så klart lyssna på webbradion.

De refuserades förening

I september ger mångsysslaren Karin Ström ut sin tredje roman, “Våld”, på det nystartade egna och rätt svårstavade förlaget Aglaktuq. Med anledning av det är hon intervjuad i dagens DN Boklördag av Pontus Dahlman i en liten “hallå där” (ej på nätet). Jag citerar öppningsfrågan plus svar:

Men eget förlag … är inte det “de refuserades förening”?
– Jag ser det så här: under 00-talet genomgick skivbolagsbranschen en revolution, med hjälp av bland annat mp3-boomen. Plötsligt kändes det kul och coolt att ge ut sin musik på egen etikett.
– Nu anar jag samma sak inom litteraturen, i och med e-böcker och annat. Förlagen jag försökte med gillade manuset men ville inte ge ut det av kommersiella skäl … Jag har ett eget skivbolag: varför inte göra samma sak med mina böcker?

Dahlmans frågeställning är, även om den känns tröttsam, på intet sätt unik, den är rätt vanligt förekommande bland kulturjournalister samt delar av bokbranschen.

Men jag undrar en sak. Tror ni att Karin Ström har tvingats försvara sitt beslut att ge ut sin musik på eget skivbolag särskilt många gånger?

Nej, jag tror inte heller det.