Tänk om?

Ett av de enskilt viktigaste beslut jag tagit angående min framtid inträffade sommaren 1999. Det rörde sig bara om sju mil, fyrtio minuter med tåg, men ändå. Det förändrade det mesta.

Jag ställdes den där sommaren inför ett val. Jag fick först veta att jag kommit in på det ettåriga påbyggnadsprogrammet i journalistik i Uppsala, och därefter damp ett antagningsbesked från Stockholms universitet ner innanför lägenhetsdörren på Åsgränd, jag hade även kommit in på det långa programmet på JMK. Efter viss vånda valde jag det senare. Jag hade pluggat i Uppsala i fyra år, min dåvarande flickvän som jag bodde tillsammans med skulle flytta från stan och vi visste väl båda att förhållandet var på väg att falla isär, det hade i ärlighetens namn troligen redan gjort det men vetskapen om att vi ändå skulle gå åt olika håll höll oss samman en sista sommar.

Det var ett bra läge. Dags att bryta upp.

Jag flyttade till Stockholm. Började på JMK. Lärde känna Morgan, Jocke och Petra, fan jag hör av mig till henne alldeles för sällan för den delen och livet började rulla åt ett nytt håll, utvecklades. Det blev som det blev. Det blev som det är.

Missförstå mig inte. Jag tycker om mitt liv. Visst, ibland tråkar det ut mig, jag tråkar ut mig, men egentligen är det ju som jag vill ha det.

Men ändå. Ibland kan jag inte låta bli att tänka på vad som skulle ha hänt. Om jag bott kvar i Uppsala det där året, läst journalistik där, hunnit rota mig på Upsala Nya Tidning, där jag vid den här tiden sedan ett år frilansade för fredagsbilagan och nyligen hade börjat springvika på allmänredaktionen. Hade jag fortfarande bott kvar där till denna dag? Vilka hade jag nu omgett mig med? Hur hade mitt skrivande sett ut? Skulle “Dannyboy & kärleken” ha existerat? Om så, hur hade den sett ut? Vilken väg skulle den ha tagit om Stockholm inte funnits?

Nej, jag längtar inte efter ett annat liv. Men ja, marken svajar lite när tankarna kommer. Jag kan inte låta bli.

Jag undrar.

——

Och nej, det här är inte första gången jag funderar i de här banorna.

En sådan där torsdag

Jisses vad trött jag blev helt plötsligt. Och regnet det bara strilar ner. Och ipoden har slut på batterier. Och tvättkorgen är överfull. Och internet är fullt av högt och lågt och kärlek i käftsmällar och jag orkar inte engagera mig i stollerierna. Och nu börjar som lök på laxen “Ring P1”. Och nu måste jag som grädde på moset gå till jobbet.

Jag lär mig för den delen aldrig om lök på laxen och grädde på moset är bra eller dåligt.

Om inbundet kontra pocket

Ja, jag ska skriva klart boken så fort det går. Hej vad det går. I en oändligt hög fart. Jag skriver och skriver och skriver och skriver. Ibland.

Och ja, vad fint det vore med pocketsläpp direkt, vilket efterfrågades i går. Jag skulle verkligen vilja det. Det är konstigt, i torsdags lovade jag en bekant att ge henne en bok, frågade om hon ville ha en inbunden eller en pocket och sa instinktivt men pocketen är bättre! när hon sa inbunden. Och nej, det handlar inte om snålhet eller något, jag fick en hel låda inbundna av förlaget i våras och vill inget hellre än att bli av med dem, men pocketar är bättre, åtminstone för mitt skrivande. Behändiga. Oömma. Roliga. Inte så uppfordrande. Fina.

I och för sig faller ju idén med extramaterial om en bok ges ut i pocket direkt, och sånt gillar jag ju också. Hm. Vad svårt livet är.

Nåväl, gårdagens slutsats gäller väl än: Kanske borde oroa mig för att skriva klart klabbet först.

Äsch, det är ju bara en ROMAN!

Jag funderar på det här med sanning kontra fiktion. Hur nära jag kan gå. Hur långt bort jag kan stå och ändå känna att det jag skriver har bäring. Om jag kan såra. Om det i sånt fall är värt det. Om det ens spelar någon roll.

Ja, litteratur är litteratur, verklighet är verklighet och för litteraturens skull bör man inte ta någon hänsyn, inte bromsa, bara köra på utan att titta bakåt eller åt sidan eller framåt. Det säger skolboken. Men i praktiken är det ju inte så. Jag är inte så. Det kommer alltid människor i vägen. Och det kanske är ett problem.

Eller inte.

Just nu är det inte det. I går påmindes jag om en jättefin liten historia jag nyligen hörde som jag tänker inkorporera under fiktionens väv, som jag har väldigt svårt att tänka mig att någon skulle kunna bli sur över.

Men bakåt. Det finns ju saker däri som inte bara är solsken och söta anekdoter. Sådant som kanske inte är så roligt att läsa om man känner sig träffad, inbillar att man är träffad eller träffar någon som man tror kanske känner sig träffad. Även om jag tycker att den som i slutändan åker på råsoparna endast är jag själv.

Jo, det var så förra gången också. Men det är värre nu tror jag. Eller så är det bara för att nuet alltid känns mer påtagligt än dået.

Nåja. Kanske borde oroa mig för att skriva klart klabbet först.