Permalink

Jag är en av årets Rubus Arcticus-pristagare

Så jag tilldelades ett stipendium. Därtill ett av Sveriges största! Varje år delar Region Norrbotten ut stipendiet Rubus Arcticus till fyra personer, som tilldelas 100 000 kronor vardera. Och i år blev jag litteraturstipendiaten – oerhört roligt och inte minst hedrande!

Rubus Arcticus (åkerbär på latin och Norrbottens landskapsblomma) har delats ut sedan 1995, och kan förutom till författare även ges till skådespelare, dansare, konstnärer, fotografer och musiker. I år var det förutom jag musikern Anna-Sofia Monroy, konstnären Anders Sunna och skådespelerskan Charlotte Lindmark som tilldelades utmärkelsen. Här kan man läsa mer om pristagarna.

Från vänster i bild: Charlotte Lindmark, Anders Sunna, Anna-Sofia Monroy, Roland Jansson (som fick idrottsledarstipendiet som också delades ut) och så lilla jag då. Foto: Anders Alm

Själva ceremonin ägde rum i samband med regionfullmäktiges öppnande i dag tisdag nere i Luleå, och var en rätt så pampig ceremoni med trumpetfanfarer och tal av regionfullmäktiges ordförande. Förutom ett kort pristal läste jag sedan inledningen av första Smittad-säsongen, där Kiruna på allvar presenteras i min nutidsdystopiska svit, och avslutade enligt känt Storytel Original-manér handlingen mitt i berättelsens första cliffhanger. Förhoppningsvis tecknar i kväll ett gäng fullmäktigeledamöter upp sig på ljudboksabonnemang, ivrigt febrandes efter fortsättningen.

Förutom penningsumman fick jag ett fint diplom, ett bordsstandar och en rejäl blomsterkvast, som jag så klart glömde på fiket jag besökte under eftermiddagen i väntan på tåget, och raskt fick jogga tillbaka och hämta. Därefter blev det ståndsmässig ersättningsbuss sträckan Luleå-Boden innan det slutligen blev tåg resten av sträckan.

Genom åren har ett helt pärlband av fina kulturutövare med koppling till Norrbotten prisats, och bland de mer rikskända märks Mikael Niemi, Katarina Kieri, Mattias Alkberg, Britta Marakatt-Labba, Anna Vnuk, Sofia Jannok, Ann-Helén Laestadius och Nicolai Dunger, och inte minst min Johannas forna Bokhora-kollega Johanna Lindbäck och min Norrländska Litteratursällskapet-partner in crime David Väyrynen (som förutom Johanna samt mina och Johannas föräldrar var den enda jag avslöjade hemligheten för i förväg, var ju tvungen att få veta vad som väntade mig).

Att få Norrbottens finaste kulturpris känns så klart väldigt fint för en inflyttad sörlänning, och gratulationerna trillade in under hela dagen från vänner och bekanta som hört och sett nyheten på de lokala nyheterna på P4 och SVT.

Nu är bara frågan vart jag ska ställa standaret. Ett diplom är ju enkelt att sätta upp på väggen, men vart ställer man ett bordsstandar om man saknar ett prisskåp? Spiselkransen? Arbetshörnan? Köksbordet?

Permalink

Fråga Kulturradion om att skriva specifikt för ljud

Fick ett mejl där jag uppmärksammades på att ljudbokskursen jag ska hålla på Skrivarakademin var ett ämne för Fråga Kulturradion i P1 i fredags kväll. Inringaren som hade hört inslaget i Kulturnytt tidigare i veckan verkade gärna vilja höra att de i panelen skulle baxna inför den här nymodigheten, men glädjande nog svalde inte panelen bestående av Jenny Maria Nilsson, Sven Hugo Persson, Göran Everdahl och Ulrika Knutson betet, utan gav i stället ett väldigt nyanserat och långt svar, som innehöll såväl historielektioner som framtidsspaningar. Jag är inte övertygad om att den framtid som Ulrika Knutson målade fram kommer att bli verklighet – ljudbokspubliken har än så länge visat sig vara rätt konservativ, är min erfarenhet – men det var hur som helst väldigt intressant att höra.

Om jag hållit tungan rätt i mun ska den inbäddade spelaren starta vid rätt tidpunkt (26.20 in i programmet). Enjoy!

Permalink

Kontraster, föreläsningar, jubilarer och invikta tår

En kontrastrik vecka. I måndags morse var det -24 grader när jag promenerade med barnen till skolan på morgonen, hög himmel och begynnande solsken. I fjol kom snön på allvar först i början av december vilket var extremt sent, men i år slog den till närmast rekordtidigt sett utifrån min egen horisont här, nu inne på den sjunde vintern – snötäcke redan i mitten av oktober, och nu åtminstone två decimeter och sällan temperaturer över -10. Jag var ute på skidor en sväng redan 27 oktober, men har inte hunnit med någon mer tur efter det. I dag skulle dock Tage åka i skolan, hans pjäxor var ack så små upptäckte vi i går kväll när vi testade, blir till att leta nya i lokala köp- och säljgruppen, så att han slipper vika in tårna mer än en eller kanske två gånger.

Men kontrasterna var det ju. Begav mig ner till Stockholm efter lämningen, där sken också solen men marken och Riddarfjärden låg fri, vattnet skvalpade och jag fann de +3 graderna rätt behagliga. Jag var hos Storytel och hängde, träffade min redaktör, fick en introduktion uppe på Skrivarakademin inför att delkursen i ljudboksskrivande som jag ska leda tar sin början, och avslutade den dryga två dygn långa vistelsen med en halvdag på Ordfront och Alfabeta förlag, dit jag hade bjudits in för att prata om mina ljudbokserfarenheter, delgav lite tips om hur jag resonerar när jag skriver och berättade om vart jag trodde marknaden var på väg. Lite praktiska exempel utifrån min egen horisont blandat med branschkunskap helt enkelt. De verkade nöjda med arrangemanget, där även Kerstin Wixe på Sveriges Radio deltog och berättade om sitt mångåriga arbete med Radioföljetongen. Att höra henne berätta om deras arbete var väldigt intressant, och det var också roligt att inse att vi delade en hel del erfarenheter gällande vad som funkar och inte funkar i ljudformat. Tror generellt att ljudboksbranschen skulle ha mycket att lära av att lyssna på hur radion jobbat med dessa följetonger – som ju i regel är kända romaner som bearbetats för att fungera bättre som uppläsningar – i åtta decennier nu, Radioföljetongen fyller 80 i år, och är alltså jämngammal med såväl andra världskriget och Pelle Svanslös.

Den som trodde att ljudboken stod för något nytt bör alltså tänka om. Snarare är det kanske så att vi borde säga att den också fyller 80 i år. Den allra första radioföljetongen som SR producerade var Emilie Flygare-Carléns Rosen på Tistelön, som går att lyssna på samt att ladda ner från Radioföljetongens sajt (det är dock inte originalinspelningen, utan en nyinläsning av bearbetningen från 1997 av Eva Hermansson).

Åter i norr sedan i går morse. -14 grader i dag, och det ser ut att fortsätta ligga där relativt stadigt framöver. Sitter och redigerar Smittad 3 – nej, det betyder tyvärr inte att den är klar, bara att jag vill strama till sjoket lite innan jag tar mig an finalavsnitten – och funderar på vad vi ska se som fredagsfilm. Lutar lite åt Wall-E, som tydligen varken Ejda eller Tage har sett ännu, och som jag upptäckte finns hos HBO Nordic just nu.

Permalink

Tydligen expert på lite allt möjligt just nu

Jag har figurerat en del i public service-medier de senaste dagarna.

I går hade Kulturnytt i P1 ett par inslag om att Skrivarakademin nu startar en kurs i ljudboksskrivande (som jag ska hålla i), där bland annat jag intervjuas. Själva intervjun gjordes redan under bokmässan, så jag hade nästan hunnit glömma bort den när inslaget plötsligt sändes i går morse samtidigt som jag och kidsen satt och åt frukost. Nämen, nu är ju jag på radion, sa jag, varvid Ejda sänkte ljudet på Youtubeklippet om Minecraft hon tittade på i exakt fem sekunder, innan hon tyckte att det fick vara nog utrymme för mig, och höjde ljudet igen. För er som tror att ni kan hålla uppe intresset något längre, så finns inslaget och en tillhörande artikel här.

I fredags hade jag satt på mig TVdags-hatten, och medverkade via Skype i SVT:s Morgonstudion och agerade tv-streamingexpert och pratade om premiären av Apples tv-tjänst Apple TV+. Lagom till att jag plockat undan den ytterst provisoriska kamerarigg jag byggt av ett nattduksbord och bokkartonger, ringde de från Rapport och ville ha med mig där också, så det var bara att rigga fram igen och byta ut t-shirten mot skjorta för andra gången. Inslaget i Rapport var med i 18-sändningen som återfinns här (inslaget börjar lite drygt 11 minuter in, dock ligger det bara ute på SVT Play tre dagar till).

Permalink

Fram för fler lokala författarstjärnor!

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 17 oktober.

——

I min förra krönika siade jag om att Bokmässan i Göteborg i allt större utsträckning kommer att tvingas dela sin position som Litteratursveriges tummelplats med andra arrangemang. Bortsett från att publiktillströmningen börjat dala – toppsiffrorna på över hundratusen besökare var det länge sedan Bok & Bibliotek kunde ståta med – har antalet utställare också blivit färre, detta trots att det aldrig funnits så många som velat ge ut litteratur som nu, med en rik flora av egenutgivare och småförlag vid sidan av den traditionella branschen.

Vart tar då dessa vägen?

I växande utsträckning satsar de där de bor och verkar. I helgen som gick besökte jag den lokala bokmässa som inleder den nästan veckolånga Kiruna Bokfestival, och fick orsak att ytterligare fundera över det här.

Jag var där för att representera Norrländska Litteratursällskapet, där jag sedan några år är med i styrelsen. Men på mässgolvet i Folkets Hus i Kiruna framstod jag och min Norrlitt-kollega David Väyrynen som närapå riksrepresentanter med tanke på vårt sällskaps massiva upptagningsområde – Norrland utgör ju närmare 60 procent av Sveriges yta.

För i övrigt var utställarna – som i år var rekordmånga 42 till antalet – i regel superlokala. Självklart fanns undantag, men de allra flesta författare och förlag på plats är helt okända utanför Norrbottensregionen i allmänhet och Malmfältsregionen i synnerhet. Trots det frodas de i högsta välmåga i sin lokala mylla.

Med det menar jag inte att de kan livnära sig som heltidsförfattare eller har sitt förlag som sin huvudsakliga sysselsättning – men hur många av oss ”riksförfattare” som varje år reser ner till Göteborg och vimlar runt på Bokmässan kan det heller, ärligt talat?

Nej, vad jag menar är att de har en lokalt stor – och tydligt växande! – publik som gärna kommer och lyssnar på dem och köper deras böcker. En tydlig trend i år var därtill att flera författare valt att tajma utgivningen av nya titlar lagom till bokmässan i Kiruna, för att få maximalt genomslag för sin litteratur under den välbesökta dagen.

Att författare i allt större utsträckning väljer en närodlad väg går hand i handske med att de lokala bokfestivalerna blir allt fler, att försöka utröna vem som drar mest nytta av vem blir lite som att diskutera hönan eller ägget.

Bara i norra Norrland finns ett stort antal sådana här evenemang utspridda över året. Just nu pågår Berättarfestivalen i Skellefteå, nästkommande helg är det Bok & Bild i Luleå och häromveckan arrangerades nya Gränslös Litteraturmässa i Haparanda. Flerdagars litteraturevenemang som tar sig delvis andra former blir också vanligare, uppe i Jäckvik sex mil norr om Arjeplog arrangerades i somras för andra året Bok & Vandring, där besökarna och de inbjudna författarna – de flesta med regional koppling – vid sidan av att prata om litteratur även fjällvandrade tillsammans i dagarna tre.

Är det bra eller dåligt att vi får fler lokala författarstjärnor? Jag tycker att det är toppen. Det visar på ett engagemang för litteraturen bortom titlarna som ”alla” talar om och som vi ser i det nationella nyhetsflödet eller på topplistorna.

Dessutom ligger det en spänning i vetskapen om att det finns lokala ”scener” där författarskap jag aldrig hört talas om läses och älskas.

Vem är exempelvis stor i Östergötland? Kanske borde jag resa ner till LitterArt Gästabud i Nyköping till helgen och kolla.

PS. Littfest i Umeå då, är inte det också ett bra exempel på en lokal bokbegivenhet? Både ja och nej. De utställande förlagen har visserligen delvis regional prägel och det finns alltid ypperliga Norrlandsguldkorn i programmet, men som helhet är Littfest en litteraturfestival med nationella – och internationella! – ambitioner. Och det ska de fortsätta ha. DS.

Permalink

Nypremiär för ”Nära gränsen” – nu som vanlig ljudbok

I dag har min senaste bok Nära gränsen, som i juli publicerades med ett avsnitt dagligen som Storytels första sommarföljetong, nypremiär som en vanlig ljudbok (och e-bok!). De 31 delarna som ”julikalendern” bestod av har klippts samman till en 11 timmar och 44 minuter lång nagelbitare, eminent inläst av Lo Kauppi.

Vad är då Nära gränsen?

Det är ett kidnappningsdrama som utspelar sig i midnattssolens Pajala i Tornedalen under årets stora marknadshelg, och där precis allt går åt helvete för 35-åriga Lisa Korhonen när hon för första gången på två år får chansen att spendera helgen ensam med sin nioårige son Nils, som hon förlorat vårdnaden om.

Samtidigt som Lisa motvilligt kallas in till sitt arbete på Puben för att avhjälpa en akut kris när marknadshelgen går mot sin final under den avslutande festkvällen, har ett par desperata rånare sprängt traktens enda bankomat och rör sig i Lisas riktning. Ovetandes lämnar hon Nils i vilrummet på Puben och går ut till kassan, där hon möts av två maskerade och beväpnade män … Snart är hennes son saknad och Lisa huvudperson i en internationell gränskonflikt. Och för varje timme som går blir insatserna högre.

Hur långt kan man egentligen gå för att rädda sitt barn? Rätt så jäkla långt, ska det visa sig.

Boken utspelar sig som sagt i gränstrakterna mellan Sverige och Finland kring Pajala i norra Tornedalen, en region jag blivit väl bekant med de senaste sex åren sedan jag själv flyttade till Vittangi, ett stenkast (tio mil) norr om Pajala. Utan att göra några närmare jämförelser så utspelar sig berättelsen tveklöst i Mikael Niemi-land (bland annat äger en viktig episod rum i stadsdelen Vittula, och Niemis polisroman ”Mannen som dog som en lax” har en viss roll att spela i handlingen), och de av er som lyssnat på Lo Kauppis fantastiska inläsning av Karin Smirnoffs finfina ”Vi for upp med mor” kommer nog att känna igen kynnet hos en del av de tornedalingar som skildras i den. Bortsett från spänning bjuds även på glesbygdsproblematik, gruvnäringskonflikter, gränslös kärlek och den djupaste av hjärtesorg.

Gillar ni mina ljudboksserier Virus och Smittad tror jag att ni kommer att uppskatta Nära gränsen också, även om denna är kliniskt fri från farliga sjukdomar – jag tror inte ens att någon hostar under berättelsens gång. Tempot är dock detsamma, drivet och pärlbandet av rafflande cliffhangers likaså (hoppas jag!).

Får man något extra när man lyssnar på den här versionen av Nära gränsen jämfört med sommarföljetongen? Absolut – en liten logisk lucka som tog sig igenom den redaktionella processen har rättats till och lästs in på nytt av Lo Kauppi.

Så vad väntar ni på? In och lyssna eller läs!

Permalink

Angående Författarförbundets replik: Lite om det här med förakt och konsumenter

Skönt att höra att jag inte är föraktad. I en replik i Dagens Nyheter i dag till den text jag hade i samma tidning 9/10 skriver Författarförbundets ordförande Grethe Rottböll och styrelseledamoten Jörgen Gassilewski att nej, de föraktar inte Storytels författare, och heller inte läsarna och lyssnarna som väljer att använda streamingtjänster.

Nu var det visserligen inte riktigt det jag skrev. I min DN-text förekom överhuvudtaget inte ordet ”förakt”, däremot skrev jag att Storytel Original-författare i förbundets ursprungstext (DN 25/9) utmålades som lättköpta och korkade. Jag använde dock ordet förakt i den ackompanjerande text jag publicerade i min blogg, men jag gav inte uttryck för att förbundet skulle förakta mig som (författar)person, däremot att de verkar förakta den sorts litteratur som jag ägnat de senaste åren åt att skriva. Det tycker jag fortfarande att det finns skäl att hävda utifrån hur de formulerade sig i sin ursprungliga debattartikel.

Nåväl, nog med hårklyverier. I övrigt då? Nja, jag vet inte om jag har så mycket att tillägga, förbundets nya text upprepar mestadels vad som skrevs i ursprungsartikeln, så jag tänker inte försöka föra debatten vidare i någon ytterligare DN-replik.

Fast en detalj kan jag ju ta upp här i bloggen. Storytels kommunikationschef Dan Panas och högsta Storytel Original-chefen Rickard Henley hade en egen replik på förbundets text (DN 27/9), och redan när jag läste den tänkte jag att ojoj, det här kommer inte att tas emot väl, eftersom de flera gånger i texten refererade till sina användare som konsumenter. För finns det något som är ett big no-no i litteratursalongerna, så är det att sammankoppla litteratur med konsumtion. Kallar man litteraturinköp för att konsumera böcker eller en litteraturälskare för en bokkonsument, då flyger topplocket av.

Mycket riktigt tar också förbundet i dagens replik upp faktumet att Storytel valde att kalla läsare och lyssnare för konsumenter. Dock hoppas jag innerligt att ingen förleds att tro att det är jag som skrivit så (min text är den enda det hänvisas till i förbundets replik), för jag skulle aldrig gå i en sådan lätt fälla. Lite har jag trots allt lärt mig av mina femton år vinglandes vid parnassens utkant i gråzonen mellan fin- och fullitteratur.

Dock blir det i sammanhanget lustigt, eftersom det här i grund och botten handlar väldigt mycket om ekonomi. Författarförbundet slåss (och det bör de göra!) för att författarna ska få en större andel av streamingtjänsternas intäkter – men trots det känner de ett behov av att poängtera att Storytel ser på sina användare som konsumenter.

Det blir så bakvänt. Vill ni att människor ska lägga en del av sin surt förvärvade slantar på litteratur eller inte? Om svaret är ja får ni nog acceptera att det är konsumtion ni uppmuntrar till.

Permalink

Pratar om ljud för finlandssvensk publik

För någon månad sedan intervjuades jag av den finlandssvenska kulturtidskriften Ny Tid om mitt ljudboksskrivande. Nu ligger den rätt fullödiga artikeln ute på deras sajt, tillsammans med ett gäng andra intressanta texter på samma ämne, temat för hela det senaste numret är Den nya boken.

Finland är intressant tycker jag, eftersom utvecklingen på den här fronten inte alls hunnit lika långt som i Sverige, och ingångarna och frågorna därför blir delvis annorlunda.

In och läs, vetja!

Permalink

En lovsång till Kiruna Bokfestival

Jag och David Väyrynen drog på oss Norrländska Litteratursällskapet-hattarna i lördags och bevistade Kiruna Bokmässa, som för femte året smygstartade Kiruna Bokfestival (som med start på tisdag arrangeras för sjunde året). Och som vanligt var det en strålande fin dag.

Det kan inte nog understrykas hur imponerad jag blir varje år av det samarbete som Kiruna Bokhandel och Kiruna stadsbibliotek lyckats få till stånd och som manifesteras med den nästan veckolånga bokfesten i mitten av oktober. Jag har svårt att se att den har sitt motstycke i Sverige.

Jag och David hade utställningsbord för Norrländska Litteratursällskapet på övervåningen.

Lördagen är alltså startskottet, då den lokala bokmässan arrangeras, och på vilken främst regionala författare och förlag ställer ut, i år var antalet anmälda utställare rekordstort (42 styck) så två våningsplan på Kiruna Folkets Hus hade för första gången tagits i bruk för mässan. Och som vanligt hängde folk på låset och fyllde lokalerna från start till stängning. Parallellt med mässgolvet arrangerades kvartslånga miniseminarier hela dagen, vars program också hade förlängts för att några fler av de medverkande författarna skulle få plats att framträda jämfört med tidigare år.

Delar av utställningsgolvet på mässans nedervåning.

Jag hade tyvärr inte tid att besöka något seminarium då vi hade fullt upp vid vårt bord hela dagen (i fjol hade jag och David ett seminarium där vi presenterade Norrlitts verksamhet), men jag anslöt till bibliotekspersonalen en kort sväng på Bishops Arms efter mässan där de skulle äta middag innan jag rattade bilen hem mot Vittangi, och fick höra att det varit så gott som fullt i salongen (som har 120 sittplatser) hela dagen och att de redan funderade på hur de skulle kunna utöka programmet ytterligare nästa år.

Värt att understryka är att lördagen är helt gratis, såväl för besökare som för utställare. Samtliga utställare får även gratis lunch och obegränsade mängder kaffe (tur att Folkets Hus i Kiruna har ett rätt rikligt utbud av toaletter).

Betydelsen av att lokala författare och småförlag ges en sådan här välbesökt, fast återkommande arena att visa upp sig på kan knappast överskattas. De senaste åren har det poppat upp ett antal lokala författarfenomen som är i stort sett okända utanför Malmfältsregionen eller Norrbottensregionen i stort, men som på hemmaplan blivit oerhört populära, som Lainioförfattaren Lars Alm och barnboksförfattaren Carina Kero Esberg, som i två fina bilderböcker skildrat Kiruna i skuggan av gruvan och stadsomvandlingen. Och under resten av året är såväl biblioteket som bokhandeln kontinuerliga advokater för de lokala författarskapen. Även litteratur på meänkieli har en framskjuten plats, och den samiska litteraturen har också vuxit i betydelse på mässan, där exempelvis det samiska förlaget Ravda Lágádus är årligt återkommande. I år hade även Tjállegoahte/Författarcentrum Sapmi bord på mässan och informerade om sin verksamhet.

Därtill har, likt de stora förlagen gör inför bokmässan i Göteborg, en del författare börjat använda den lokala bokmässan i Kiruna som lanseringsplattform för nya böcker, vilket Norrländska Socialdemokraten lyfter fram i sin artikel från helgens mässa, då bland annat romanförfattarna Anna Kuru och Siv-Britt Mangi hade releaser för sina nya romaner.

Bokhandelns föreståndare Tora Lindberg håller i de flesta av författarsamtalen under bokfestivalens kvällsarrangemang.

Bokfestivalens huvudprogram pågår därefter tisdag till torsdag följande vecka med gästande författare i samtal med Kiruna Bokhandels föreståndare Tora Lindberg. Även dessa kvällar arrangeras i Folkets Hus, men då i stora salongen Nåjdens sal, som rymmer närapå 400 personer. Och det är i princip alltid utsålt, en betydande del av biljetterna säljs därtill redan innan årets författare har presenterats – en vanlig kommentar när folk köper biljetter i bokhandeln i förväg är jag litar på er, ni har ju alltid så bra program. I år är uppställningen Anna Laestadius Larsson, Karin Smirnoff och Nina Wähä på tisdagen, Tove Alsterdal och Pascal Engman på onsdagen samt Jonas Bonnier och Kristin Kaspersen på torsdagen. Tidigare år har festivalen gästats av författare som Håkan Nesser, Stina Wollter, Mikael Niemi, Katarina Wennstam, Theodor Kallifatides, Roslund & Hellström, Malin Person Giolito, Jens Lapidus, Bea Uusma, Lars Kepler, Klara Zimmergren, Fredrik Backman och Åsa Larsson, som även haft rollen som festivalens ambassadör under ett antal år, dock inte i år.

Den största kulturgärningen går dock av stapeln på onsdagen, då Bokfestival Ung bjuder in samtliga av Kiruna kommuns drygt 2000 skolelever, från F-klass upp till och med gymnasiet, för att komma till Folkets Hus och lyssna på framträdanden av barn- och ungdomsförfattare. Med tanke på att Kiruna kommun till ytan är landets största och ensamt upptar en tjugondel av Sveriges areal, innebär det att en del skolor tvingas resa väldigt långt – och även gör det, barnen från skolan i Karesuando åker buss 18 mil enkel väg för att komma in till Kiruna. Till i år har författarna Jonna Björnstjerna, Christina Wahldén och Mats Söderlund bjudits in, tillsammans med de lokala författarna Carina Kero Esberg och Anders Skoglind. Från Vittangi skola åker årskurs 1-9 in (bara 7,5 mil enkel resa härifrån), men dock inte F-klassen, till Ejdas stora förtrytelse. Tage ser dock mycket fram emot resan, i år ska de få lyssna dels på Jonna Björnstjerna som skrivit och illustrerat Sagan om den underbara familjen Kanin-böckerna, som med sina suggestiva och småotäcka illustrationer skrämde slag på Tage när vi brukade högläsa dem för några år sedan, och dels Anders Skoglind, som skrivit och illustrerat den fina Fjällvandrarens trollguide.

Summa summarum: Kiruna Bokfestival gör Kiruna till en oerhört mycket rikare plats att bo på och verka i. Och det är verkligen genuint fint att se hur lokalbefolkningen sluter upp kring satsningen, vilket tyvärr är långtifrån givet när det gäller sådana här regionala kulturarrangemang.

Permalink

Skriver replik i DN på Författarförbundets utspel

I dag har jag en replik i Dagens Nyheter på den långa debattext som Författarförbundet publicerade inför bokmässan i samma tidning. Deras text, som på vissa sätt var läsvärd men i mina ögon alldeles för lång och spretande, beskrevs Storytel Original och de som skriver för denna satsning i oerhört förklenande ordalag, och jag blev ärligt ledsen när jag såg deras formuleringar.

Jag hade vid den här tidpunkten en flik öppen i min webbläsare av kom ihåg-skäl gällande arbetsstipendier ur Författarnas Kopieringsfond, som delas ut av Författarförbundet och hade deadline 1 oktober. Men när jag såg den där texten stängde jag fliken direkt, vad är meningen med att lägga ett par timmars arbetstid på en sådan ansökan, när arbetet man ska visa upp så uppenbart är något som ens eget förbund föraktar? (Och ja, rent formellt har jag rätt att söka trots att Original-satsningen främst fokuserar på ljud, då Virus-serien även är utgiven i pocketform).

Min replik skrev och skickade jag in till DN samma dag som Författarförbundets text publicerades, men den har av utrymmesskäl blivit liggande fram till i dag. Det jag försökt formulera rör dels ett antal nidbilder och rena felaktigheter som jag tycker att Författarförbundet ger uttryck för, och dels den sorg jag känner över deras uppenbara ointresse av att föra en diskussion med de författare som inte bara har negativa saker att säga om att arbeta med Storytel Original. De hänvisar till att medlemmar ska ha kommit till dem efter att ha skrivit på kontrakt de inte förstått vad de innebär, vilket skapar en bild av att Storytel Original-gänget medvetet för författare bakom ljuset. Vidare målas vi som skriver för satsningen fram som anonyma uppdragsskribenter utan något som helst att säga till om.

Och det här gör mig perplex, för jag känner inte igen bilden. Men visst, även om jag har ganska täta kontakter med ett antal av SO-författarna, så kan jag inte hänvisa till mer än mina personliga erfarenheter när det gäller dialog med förlaget och de förläggare och redaktörer som arbetar där. Och visst, det är möjligt att jag hanterats extra väl eftersom min Virus är en av ljudboksserierna som gått bäst hos Storytel, det vore väl närapå tjänstefel att inte måna om författare man gärna fortsätter arbeta med. Men med det sagt, så har jag under hela den här tiden haft vanliga standardkontrakt med samma skrivelser gällande upphovsrätt och ersättningar som andra SO-författare, vilket kan vara värt att poängtera.

Jag har fått uttala mig om Storytel Original-satsningen och ljudboksutvecklingen i olika medier jag vet inte hur många gånger vid det här laget (jag skrev ju därtill en text i DN även förra året när en liknande debatt pågick). Men mig veterligen har Författarförbundet hittills aldrig visat något intresse för att höra den sidan av skranket, utan verkar enbart lyssna till de röster som tycker att allt är skit och pannkaka.

Jag vet att det finns SO-författare som varit missnöjda med hur avtalen ser ut, främst gäller det väl rättighetsbiten, så jag misstror inte att förbundet har verkliga berättelser att falla tillbaka på i det de skriver, men jag tycker ändå att helheten blir underlig. Vore inte en vettig fråga – om nu Storytels satsning på egenproducerat ljud- och e-boksmaterial är så hemsk – vara hur i hela friden det kommer sig att vissa av förbundets medlemmar trots detta frivilligt skriver för dem, och inte bara en utan flera gånger? Vilka är våra bevekelsegrunder? Jag är övertygad om att det skulle gå att föra ett vettigt samtal om det.

Nåväl. Lite av det har jag försökt ge uttryck för i min text. In och läs och bilda er en egen uppfattning, och läs för all del gärna förbundets inledande text också.

Permalink

Ljudbokshatt eller tv-hatt? Svårt att veta ibland.

När jag var i Göteborg på Bokmässan intervjuades jag av Kulturnytt i Sveriges Radios P1 till ett kommande inslag om ljudboksutvecklingen. I fredags kontaktade de mig igen, den här gången för att jag skulle uttala mig i kapacitet av film- och tv-streamingexpert, utifrån min roll på sajten TVdags där jag ju skriver om dessa ämnen. Det blev ett inslag senare samma dag, som handlade om TV4:s beslut att stoppa smygpremiären av den nya säsongen av Solsidan på C More.

Inte särskilt mycket matnyttigt som kom fram i intervjun kanske, vi hade ett ganska långt samtal varav sisådär fyra meningar kom med, men hur som helst, det gäller att veta vilken av sina hattar man ska ha på skallen när de ringer. Här återfinns inslaget.