Permalink

Amazon lanserat i Sverige, och det blev … ganska så kasst?

Så kom då dagen som det spekulerats om i över ett decennium. Amazon har öppnat i Sverige. Och det skedde genom en … tja, rejäl pyspunka får man väl ändå säga, för något att bländas över på startdagen var det inte. Men har jag nu med ojämna mellanrum skrivit om Amazon här i spalterna i tiotalet år, så trots detta måste väl lanseringen kommenteras på något sätt.

Översättningarna på produkterna känns många gånger körda genom en decenniegammal variant av Google Translate, det florerar redan ett flertal skärmdumpar i flödena med helt bisarra exempel, här har Breakit samlat några. När det gäller priserna direktkonverteras de ofta från euro till gällande valutakurs i SEK, så sajten är fylld av udda prissättningar. Går man exempelvis in på avdelningen för böcker och tittar på ”Svenska favoriter just nu” så toppas den av Ät hjärnsmart, som man får betala 107,34 kronor för, och Vegansk husmanskost som kommer strax därefter kostar 236,84 kronor. Viktigt att det blir rätt med örena. Ät hjärnsmart står därtill listad som tillfälligt slut, trots att det är den titel som sajten puffar allra mest för. Och scrollar man ner en aning bland böckerna och finner toppsäljarlistan, frontas den av boken Fira! Midsommar, jul och påsk som gavs ut av förlaget Harlequin år 2009. Det är uppenbarligen inte bara Amazons lansering som varit på gång i över ett decennium, utan även deras bokutbud.

Överlag måste jag säga att Amazon.se ser påfallande omodern ut. Mycket kommer så klart att hända och med tiden lär sajten vässas, men än så länge ligger svenska e-handlare knappast sömnlösa.

E-böcker via Kindle då, eller en rejäl relansering av det minst sagt sömniga mottagande som Amazons ljudbokstjänst Audible hittills fått i Sverige? Nej, någon svensk e-bokstjänst har de ännu inte (det går dock att köpa två av deras Kindle-läsplattor, men det poängteras att det inte finns någon svensk butik) och Audible lyser helt med sin frånvaro.

Så … jaha. Mycket väsen för ingenting.

Permalink

Malmsjö vs Leining – fyra timmars skillnad i Lars Keplers nya

Fascinerande det här med att Bonnier Audio har gjort två inläsningar av Lars Keplers Spegelmannen, som kommer ut i dag. Det får väl delvis ses som ett pr-trick, men det visar ändå tydligt att inläsare tar sig an böcker på väldigt olika sätt. Jonas Malmsjö har ju varit inläsare på Kepler-serien sedan start och jag gillar verkligen honom som inläsare överlag, men har alltid tyckt att han just i Kepler-böckerna har en tendens att gå lite överstyr, det är nästan som att han blivit tillsagd att suga extra länge och tydligt på karamellerna för någon sorts dramatisk effekt.

Och i med de två varianterna av Spegelmannen som nu finns blottläggs skillnaderna. Gunilla Leining som har gjort den andra inläsningen landar på 13 timmar och 31 minuter i sin tolkning, samtidigt som Jonas Malmsjös inläsning är 17 timmar och 35 minuter. Över fyra timmar längre med andra ord (eller trots samma ord borde jag kanske skriva – innehållet är ju identiskt). 30 procent längre speltid om jag hållit tungan rätt i mun när jag räknat.

Spännande att se, tycker jag!

Permalink

Jösses – åtta av årets Augustnominerade finns som ljudböcker

Kors i taket – nästan hälften av de titlar som nominerats till Augustpriset finns som ljudböcker! Varje år sedan 2017 har jag sammanställt hur det ser ut på ljudboksfronten, och så måste självklart ske även i år. 2017, 2018 och 2019 väntade jag ända fram till själva prisdagen för att summera (några böcker kan ju hinna läsas in under den dryga månad som förflyter mellan nomineringspresentation och prisgalan), men i år kan jag helt enkelt inte hålla mig, eftersom siffrorna är så remarkabla jämfört med tidigare år.

I klasserna för skönlitteratur och fackböcker finns åtta av tolv Augustnominerade inlästa som ljudböcker.

För kolla hur det ser ut år 2020 (böcker som även lästs in som ljud presenteras i fet stil).

Årets svenska skönlitterära bok:
Minnestrådar av Carola Hansson, Albert Bonniers förlag
Splendor av Stefan Lindberg, Albert Bonniers förlag
Jag ser allt du gör av Annika Norlin, Weyler förlag (inläst av Olof Wretling)
Samlade verk av Lydia Sandgren, Albert Bonniers förlag (inläst av Ludvig Josephson)
Jordlöparens bok – om natur, konst och människor av Thomas Tidholm, Ordfront förlag
Renegater av Klas Östergren, Polaris (inläst av författaren)

Årets svenska fackbok:
Livets tunna väggar av Nina Burton, Albert Bonniers förlag (inläst av Irene Lindh)
Familjen av Johanna Bäckström Lerneby, Mondial (inläst av Philomène Grandin)
Herrarna satte oss hit – om tvångsförflyttningarna i Sverige av Elin Anna Labba, Norstedts (inläst av författaren)
Längta hem, längta bort – en essä om litteratur på flykt av Kristoffer Leandoer, Natur & Kultur
Trubbel – berättelsen om Olle Adolphson av Jan Malmborg, Albert Bonniers förlag (inläst av Magnus Roosmann)
Sverigevänner – historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn av Arash Sanari, Volante (inläst av författaren)

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
Mitt bottenliv – av en ensam axolotl av Linda Bondestam, Berghs Förlag
Kråkorna av Anders Fager & Peter Bergting, Natur & Kultur
Billie, Korven och havet av Julia Hansson, Natur & Kultur
Kom dagen, kom natten av Åsa Lind & Emma Virke, Lilla Piratförlaget
Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter & Ester Eriksson, Natur & Kultur
Alltid hejdå av Alma Thörn, Galago

Åtta av arton alltså. 2017 var siffran fyra av arton, 2018 tre och 2019 åter fyra. Det är alltså ett rejält skutt uppåt i år, och siffrorna blir än mer remarkabla – åtta av tolv – om man exkluderar barn- och ungdomsklassen, där ingen av titlarna i år finns som ljudbok. Självklart ska inte den klassen räknas bort, men det är ändå värt att notera att b&u alltid drar ner snittet – under de fyra år jag gjort den här sammanställningen har totalt en barn- och ungdomstitel dykt upp i ljudboksform – Comedy Queen av Jenny Jägerfeld år 2018. Vad det i sin tur beror på kan man diskutera länge och väl – det finns trots allt en ganska bred flora av barnböcker som läses in numera, men uppenbarligen inte den typ av titlar som nomineras till Augustpriset.

Vadan så många i de två vuxenklasserna i år då? Dels är det antagligen ett tecken på att det är relativt breda böcker som har nominerats i år, och då särskilt i fackboksklassen, där hela fem av sex titlar har lästs in, vilket är ett absolut rekord. Men det är antagligen också ett tecken på att fler böcker överlag läses in – produktionerna blir trots allt långsamt men stadigt billigare att förverkliga. Ser man till vilka som har gjort inläsningarna finns flera välrenommerade namn (Magnus Roosmann, Irene Lindh och Philomène Grandin är väl de i sammanhanget tre bredaste), men ingen av dem tillhör de … tja, säg tio mest efterfrågade inläsarna i Ljudbokssverige, så det torde inte röra sig om några överdrivet dyra produktioner i något av fallen. Det enda jag kan komma på som kan ha dragit iväg kostnadsmässigt är produktionerna av Lydia Sandgrens och Klas Östergrens böcker. Det är ju två rejäla tegelstenar som därmed också har resulterat i särdeles långa ljudböcker – Ludvig Josephons inläsning av Samlade verk är 28,5 timmar lång, och Östergrens egen inläsning av Renegater är hela 33,5.

Mitt eget ljudboksfacit bland dessa då? Jag växlade mellan att lyssna och läsa Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit när jag i februari recenserade den i Västerbottens-Kuriren (och siade om en vinst i fackboksklassen!) och i fallet med Lydia Sandgrens Samlade verk har jag likaså växlat mellan lyssning och läsning, men ännu bara hunnit ungefär halvvägs. Johanna Bäckström Lernebys Familjen har jag haft liggande i min bokhylla hos Storytel sedan den gavs ut, men inte hunnit ta mig an ännu. Samma öde har tyvärr drabbat Annika Norlins Jag ser allt du gör vilket grämer mig eftersom jag är ett extremt stort Norlin-fan när det kommer till hennes musik, lovar härmed rättning i ledet på den fronten inom kort.

Men summa summarum – kul att se (eller snarare höra) så många ljudböcker nominerade!

(Om någon ytterligare titel skulle hinna läsas in före prisutdelningen får jag krypa till korset och göra ett nytt inlägg, men jag tror faktiskt inte att så blir fallet)

Permalink

Storytel lanserar sin nya läsplatta – men är den het och sexig?

I dag lättar Storytel på förlåten till sin nya version av läsplattan Storytel Reader. Plattan har inte gått att beställa sedan i somras i väntan på en ny variant, som nu alltså är här. Och den ser … *trumvirvel* … exakt ut som den gamla!

Nu är det ju på intet sätt något fel på utseendet på den nuvarande Storytel Reader (min utförliga recension återfinns här), men vän av ordning undrar ändå vart det ”hot and sexy” tog vägen som vd:n Jonas Tellander i fjol pratade om när han beskrev en kommande version av plattan. I ett längre resonemang (se mitt inlägg för att läsa hela) sa han då bland annat: ”Vi tror att vi är på väg mot en ny användarupplevelse som kan vara riktigt intressant, men vi behöver ta fram en ny läsplatta som folk vill köpa som är lika het och sexig som de produkter som vissa hårdvarutillverkare inom elektronik är riktigt bra på.”

Nya Storytel Reader. Het och sexig?

Fast det är klart, sexighet kan sitta på insidan, och det är väl det användarupplevelsen syftar på. Och vad är då nytt inuti denna platta? Den funktion som främst lyfts fram är bluetoothstöd – vilket absolut är efterlängtat. Storytel Reader har ju trots sitt egentliga fokus på e-böcker och traditionell läsning även en ljudboksfunktion, men i originalversionen av plattan krävdes att man kopplade Readern till hörlurar eller en extern högtalare via hörlurskontakten. Nu slipper man alltså sladdtrassel – och ja, det är lite sexigt!

Vidare ska batteritiden ha förbättrats och e-bläckskärmen ska ha uppdaterats för att göra det enkelt att ”växla mellan ett varmt och svalare bakgrundsljus och ställa in den ljusstyrka på skärmen som man föredrar och behöver”, enligt företagets pressmeddelande. Plattan laddas numera också via usb-c och inte mikro-usb som tidigare. Är usb-c sexigt? Hm, åtminstone i relation till mikro-usb, kan vi väl fastslå.

Okej, jag slutar tramsa om det där nu.

I samma pressmeddelande nämner Storytel att läsningen av e-böcker i deras tjänst har ökat med 60 procent under årets första månader jämfört med samma tidsperiod i fjol, vilket så klart är glädjande för oss som gillar att såväl läsa som lyssna (även fast sådana här ”vi ökar med si och så många procent”-uttalanden egentligen inte säger så mycket, när vi inte vet vilka de faktiska siffrorna bakom procenten är).

En intressant och lite talande detalj med tanke på vad Storytel i grunden är – en ljudboksplattform – är att den här 60-procentiga ökningen av e-boksläsningen har mätts i antal konsumerade timmar. Även pappersboksläsning mäts alltså i tid hos Storytel. Det skulle alltså rent teoretiskt kunna vara så att e-boksläsningen inte ökar i antal lästa böcker, utan röra sig om att människor börjat läsa långsammare. Nu tror jag absolut inte att så är fallet, men det är ändå ett lite lustigt sätt att presentera lässtatistik på, tycker jag.

Dessutom är det sådant som får mer kulturkonservativt lagda att gå i taket. Mm, jättefint att Storytel bidrar till att e-boksläsningen sakta tar fart, men de ser läsning som ”konsumtion” och mäter den i tid. Sådant får topplocket att flyga av på somliga.

Nog om denna detalj. Likt tidigare krävs ett aktivt Storytel-abonnemang för att Readern ska kunna användas, och priset för själva plattan ska enligt pressmeddelandet vara 999 kronor. Tittar man på den i dag uppdaterade Storytel Reader-sidan anges priset dock till 599 kronor. Faktum är att det ordinarie priset även tidigare var tusenlappen har jag för mig, men att den oftast i praktiken såldes betydligt billigare i olika kampanjer. De öppnar för beställningar i dag, men levererar ut dem först om en månad, verkar det som.

Hur som helst – jag ska försöka få hem en ny Storytel Reader så fort det är möjligt för test. Återkommer!

Permalink

At skrive till øret – essä i danska Passage #83

På sensommaren i fjol kontaktades jag av den danska litteraturforskaren Sara Tanderup Linkis vid Lunds universitet. Hon hade fått i uppdrag att vara redaktör för ett nummer av den danska kulturtidskriften Passage vars fokus skulle vara ljudbokens utbredning. I den forbindelse vil jeg høre, om du kan overtales til at skrive et bidrag til tidsskriftet, med fokus på det at skrive til lydbogsformatet? Gerne i essay-form.

En essä om ljudboksskrivande för en (utifrån vad jag lyckades googla) rejält tung och akademiskt präglad dansk kulturtidskrift? What could possibly go wrong? Det var bara att tacka ja.

Med facit i hand tror jag heller inte att något gick direkt fel, men det blev en hel del jobb, och väldigt långt. Det visade sig att texterna i regel brukade ligga på cirka 15 sidor, vilket i mitt fall i slutändan blev 14 och en textlängd på cirka 40 000 tecken. Puh.

Nu efter sommaren kom i alla fall Passage #83 ut. Jag har inte hört något om hur texten (eller numret som helhet) mottagits, men det kändes hur som helst fint att se mina ord översatta till danska. Eftersom ledtiden var rätt lång – jag lämnade text vid nyår och fick gå igenom korr i slutet av mars – hann några detaljer bli en smula inaktuella före utgivning, men i stort tycker jag att min text blev lyckad. Vem vet, kanske publicerar jag den här i spalterna vad det lider.

Att något liknande Passage #83 i ambitionsväg inte har publicerats i Sverige – landet där ljudboksfenomenet är som allra störst – är så klart ett underbetyg, särskilt med tanke på att vi var ett knippe svenskar som medverkade. Förutom undertecknad hade Cecilia Björkén-Nyberg, universitetslektor vid Halmstads högskola, en text om ljudboksinläsning av klassiker, ljudboksforskaren Julia Pennlert (som även var en av numrets redaktörer) skrev en text om hur man ska förstå ljudbokslyssnaren och slutligen medverkade Birgitta Wallin, Katarina Michnik och Catarina Eriksson – som likt Pennlert är knutna till Högskolan i Borås – med en text om ljudbokens relation till biblioteken.

Jag och ett gäng akademiker, alltså. Kanske borde jag ha låtit presentera mig som filosofie kandidat Daniel Åberg vid litteraturvetenskapliga institutionen på Uppsala universitet, för att åtminstone på något litet sätt hävda mig. Att det gått 21 år sedan jag plockade ut min examen kan vi väl tala tyst om.

Permalink

Krönika: Bokhösten ger mig rejält ont i magen

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 17 september.

——

Coronaviruset fortsätter att ställa till det i litteraturvärlden. När semestrarna var slut och hösten gjorde sitt intåg presenterades färsk statistik för hur bokförsäljningen sett ut under den period som präglats av covid-19, och det är på det stora hela dyster läsning.

Om vi ska börja med det positiva som trots allt finns, så har den fysiska boken faktiskt stått någorlunda pall under krismånaderna sett till hur mycket pengar försäljningen dragit in – räknat i kronor blev tappet under veckorna 11-32 jämfört med motsvarande period i fjol bara en ynka procent. Svenskarna vill alltså fortfarande lägga pengar på pappersböcker, vilket är värt att lyfta fram.

Men där slutar också det positiva. Det visar sig nämligen att inbakat i den här rätt modesta nedgången i ekonomin finns två rätt dramatiska förändringar dolda:

Det första är att antalet sålda böcker har minskat betydligt mer än vad pengarna gjort – det såldes över fem procent färre böcker i Sverige under den här perioden i år jämfört med i fjol (däremot lyckades alltså branschen ta lite bättre betalt för det de lyckades sälja).

Det andra är att skiftet från fysisk bokhandel till nätbokhandel har förstärkts kraftigt. Den traditionella bokhandeln tappade cirka 30 procent av sin försäljning jämfört med förra året (räknat såväl i volym som kronor). ”Denna nedgång för fysisk bokhandel saknar motstycke historiskt”, skriver rapportförfattarna, vilket är rätt ödesmättade ord. Kunderna har alltså i stället valt att handla över nätet i en tidigare aldrig skådad omfattning, vilket någorlunda har hållit bokbranschen under armarna. Men, konstaterar författarna, trots allt är det så att det under coronaperioden sålts ungefär en halv miljon färre böcker i Sverige än samma period 2019.

Nu kommer förhoppningsvis en del av detta att återgå till ett mer normalt läge när effekterna av covid-19 har ebbat ut – även om det står skrivet i stjärnorna när så kan ske. Men hur kommer denna nya ”normala” värld att se ut? Det har kommit flera indikationer på att många av dem som under pandemin valt att handla via internet är helt nya på den här arenan, och att det främst gäller de som är över 65 år. Kommer dessa nykläckta e-handelsfrälsta att återvända till den fysiska bokhandeln? Säkerligen en del, men långtifrån alla. Faktum är att nätets betydelse som handelsplats antagligen kommer att stärkas ytterligare i höst, när amerikanska Amazon nu efter ett drygt decenniums rop på vargen faktiskt gör entré i Sverige på riktigt.

Det har pratats om bokhandelns kris i många år, men än så länge har domedagsprofetiorna inte riktigt blivit verklighet – många älskar verkligen bokhandeln och det bör vi fortsätta värna om. Men vi kan inte blunda för att framtiden kommer att bli allt tuffare för de fysiska platser där vi möts för att prata om litteratur, lyssna på författare och inte minst handla deras böcker.

Därför är det en sådan ödets ironi att näthandelns mest kända (och ökända) aktör kommer till Sverige just hösten 2020. För det som brukar lyftas fram som den fysiska bokhandelns enda riktiga ”usp” (unique selling point) jämfört med nätbokhandeln är just de fysiska möten som erbjuds. I USA där Amazon är jätten Glufs-Glufs och äter upp det mesta som kommer i dess väg är det just fristående, hårt kämpande bokhandlare med stark lokal förankring som har lyckats stå emot bäst, och detta genom att sätta mötet mellan författare och läsare i fokus och jobba stenhårt med författarsamtal, bokcirklar och diskussionskvällar.

Och just i den stund när dessa arrangemang behöver framhävas mer än någonsin, tillåts de inte äga rum, eller får göra det på nåder med hjälp av rejäla avstånd, kraftigt beskurna besökarantal och inte sällan med den gästande författaren enbart närvarande via videolänk och storbildsskärm.

Nej, vi bör väl inte måla fan på väggen den här gången heller, utan i stället försöka se en härlig bokhöst an. Men nog får man rejält ont i magen ibland, allt.

Permalink

Söderled

Stockholm i dagarna två. Har hängt runt såväl innanför som utanför tullarna och träffat lite vänner, varit på releasekalas på NoK för Peters nya fina bok (samt svingat några bägare med honom efter nämnda kalas vilket tyvärr gjorde torsdagen till en sämre arbetsdag än den borde ha varit sett till stundande dödslinor) och blivit bjuden på dyrlunch av mina Storytelförläggare. Fint!

Permalink

Intressant (och oroande) debattinlägg om den fysiska bokhandelns överlevnadschanser

I min första krönika för höstsäsongen i Västerbottens-Kuriren skrev jag förra veckan om det allt mer pressade läget för den fysiska bokhandeln i landet, med utgångspunkt i de siffror som branschföreningarna presenterade i slutet av augusti. Jag lägger upp den här i spalterna också vad det lider, men i dag ville jag mest nämna den eftersom jag precis såg ett intressant debattinlägg hos Svensk Bokhandel av bokhandlaren Eva Kilnäs som driver Mölnlycke Bok & Papper.

Jag tar mig friheten att citera slutet av texten (som ligger öppen hos SvB, läs gärna hela!):

Några dagar senare läser jag ett nytt inlägg hos Svensk Bokhandel: ”På två år har Adlibris gjort förluster på 420 miljoner kronor. För att täcka upp har ägaren Bonniers nu skjutit till 350 miljoner kronor.” Nu blir jag faktiskt mest förbannad. Hur kan man få driva en affärsverksamhet med över 400 miljoners förlust på två år och samtidigt bidra till att konkurrenterna går i konkurs för att man dumpar priserna? Jag undrade vilka marginaler man hade, uppenbarligen alldeles för små. 350 miljoner är mer än vad min butik kommer omsätta under hela min livstid. Om Bonnier sänkte priserna på sina böcker till samtliga återförsäljare med halva det beloppet och Adlibris la på skäliga marginaler skulle den totala bokförsäljningen öka och vi skulle alla överleva!

Jag säger inte att alla hennes slutsatser är korrekta och ur bokkonsumenternas synvinkel är det så klart alltid roligt med låga priser, men onekligen pekar hon på något skevt i systemet när hon i debattartikeln nämner att nätbokhandlarna ofta säljer böcker till slutkund för ett pris som ligger lägre än hennes inköpspris. Den extremt lågt prissatta bokmarknaden i Sverige (vilket även inkluderar ljudbokstjänsterna, som jag tycker är för billiga) kommer att fortsätta skörda offer, och dessa offer kommer att vara fysiska aktörer.

Och det blir knappast bättre när Amazon lanserar.

Permalink

Kulturnytt recenserade Schulman som ljudbok

Sveriges Radios Kulturnytt bjöd i dag för första gången sina lyssnare på en ljudboksrecension, ser jag via Svensk Bokhandel. Boken i fråga var Alex Schulmans Överlevarna (här finns recensionen), som är en författarinläsning. Att påstå att Kulturnytt nu börjar recensera ljudböcker på regelbunden basis, vilket artikelrubriken hos Svensk Bokhandel antyder, vete dock fasiken om uttalandena i texten riktigt ger täckning för.

Kulturnytts producent Viveca Bladh säger visserligen att de märkt av att ljudböcker är stort bland deras publik och att ”det lär bli återkommande”, men fyller därefter på med en del om och men – programtiden är kort och de ska täcka all sorts kultur. Man valde heller inte att hoppa i plurret med hela kroppen utan doppade tån lite mer försiktigt – i Kulturnytt i P1 sändes en traditionell pappersboksrecension av Schulmans roman, det var bara i P4:s variant av Kulturnytt som ljudboksrecensionen gick ut. Den finkulturella P1-publiken är alltså inte redo för ljudböcker, men i det folkliga P4 kan det gå an någon gång ibland.

Ja, det sistnämnda är min egen analys, men har svårt att tolka det hela på något annat sätt.

Blir heller inte riktigt klok på om det enbart är titlar som lästs in av författaren själv som är aktuella för recensioner (vilket i sådant fall skulle diskvalificera den absoluta merparten av ljudboksutbudet). ”Vi tyckte det var roligt att höra en författare som läser själv. Men för att det skulle vara fokus just på boken ville vi att det skulle vara författaren som läser upp”, säger Bladh i intervjun. Jag får inte riktigt grepp om det uttalandet.

Men oavsett vad – självklart är detta att se som ett litet steg i rätt riktning. Låt oss hoppas att det inte är att betrakta blott som ett kortlivat experiment.

Permalink

Till minne av den sympatiske Carl-Henning Wijkmark

Det tråkiga beskedet i går om att författaren Carl-Henning Wijkmark gått ur tiden fick mig att minnas intervjun jag gjorde med honom efter att hans roman Stundande natten tilldelades Augustpriset 2007. Jag kom ihåg att jag tyckte om honom, att han gav ett mycket sympatiskt intryck, men mindes inte att jag hade skrivit om mötet. Men här i bloggen finns det mesta! Därför återpublicerar jag nedan vad jag ursprungligen skrev den 14 december 2007:

——

Vissa människor fattar man instinktivt tycke för. Man går för att göra en intervju, skakar deras hand och inser snart att den här personen tycker jag om, det här är en människa som är trevlig på riktigt, som inte bara gör det här för att han/hon måste, som faktiskt vill berätta något och som trivs med att sitta här med mig.

Genom åren har det så klart hänt rätt många gånger – en av de mest genomtrevliga människor jag någonsin träffat är för övrigt den gamle dansbandskungen Stefan Borsch, han var så mysig att jag ville ta med honom hem (något opraktiskt dock eftersom intervjun skedde i Karlstad) – men det hör egentligen inte hit, inte här och nu, för personen jag tänkte prata om i dag är Carl-Henning Wijkmark.

Det går aldrig att riktigt sätta fingret på vad det är. Ytterst få intervjuobjekt är dessutom rent otrevliga när man träffar dem. Lite svårare brukar det vara över telefonen, det är knepigare att få kontakt då, att få dem att känna sig bekväma, att nå fram och få dem att säga saker man hoppas på att få höra. Andra är proffstrevliga, levererar de svar som behövs och så är det inte mer med det. Helt okej, men distansen är alltid uppenbar.

Carl-Henning Wijkmark. Pressfoto lånat från hans mångåriga förlag Norstedts.

Vissa är dock som sagt så trevliga att man vill sno med sig dem hem. Och årets Augustvinnare Carl-Henning Wijkmark var precis en sådan. Här var dessutom de yttre förutsättningarna bättre, vi sågs på ett konditori bara en knapp kilometer från mitt hem, därtill är han ju en bit över sjuttio och troligen rätt lättstulen. Fast han var välbyggd och spelar enligt uppgift fortfarande tennis regelbundet, så jag lät det bero.

Det var något med honom, något i hans sätt som föll mig instinktivt i smaken. Jag satt där på konditoriet i måndags och gjorde min intervju, hoppades att han verkligen skulle tycka om mig, att han skulle säga något uppmuntrande, något som visade att jag var bra, en god journalist, en sådan som hade förstått vad han var ute efter, vad han ville ha sagt med Stundande natten, med Jägarna på Karinhall, med … ja med allt. Han var en sådan man vill bli omtyckt av, för han var så lätt att tycka om.

Artikeln det hela resulterade i gör honom säkerligen inte rättvisa. Men han hummade i alla fall glatt vid flera tillfällen när jag läste upp texten i telefonen inför publiceringen. Han skrattade till och med åt mitt inledande Åsa Linderborg-skämt. Det levde jag på hela kvällen.

——

Vill man läsa själva intervjun som jag gjorde å TT:s vägnar, så finns den fortfarande bevarad på Svenska Dagbladets sajt. Att artikeln fick rubriken Färdigdött för Wijkmark kan man ju nu så här tretton år senare ställd inför faktum tycka lite sisådär om.

Permalink

Ljudbokskursstart nästa vecka

Min alldeles egna kurs i ljudboksskrivande på Folkuniversitetet som jag skrev om här i spalterna i våras blir på tal om inget annat av! Sju tappra elever har anmält sig, och kursstart blir det nästkommande måndag.

Beskedet kom först i början av veckan som gick och tog mig en smula på sängen, får erkännas, jag hade så smått hunnit glömma att det (eventuellt) var på gång. Men efter att ha skyfflat fram det jag hade tänkt arbeta med de här dagarna en vecka i tiden, sitter jag nu med fyra skrivna föreläsningar som jag (helt opartiskt så klart) tycker blev rätt bra.

Ska bli roligt!

Permalink

Läget i landet (en ytterst liten del av det)

Det har äntligen börjat lugna ner sig med Nära gränsen 2. Jag påstod lite sturskt på Instagram redan förra veckan att boken var klar, men riktigt så enkelt visade det sig inte vara, efter genomläsning av finalen önskade sig redaktören mer text för att göra gapet mellan finalen och den epilogliknande avrundningen mindre, så det blev till att snabbskriva tre ytterligare kapitel med andan i halsen. Men nu så! Hoppas jag. Viss redigering återstår dock.

Helgen har gått i städandets tecken. Gräsmattor, golv och extremt äckliga barnrum har fått sig en åtminstone någorlunda välbehövlig uppfräschning.

Vad syssla med nu då? Jo, jag ska genast kasta mig in i ett nytt projekt, som är på en för mig i huvudsak ny arena. Ska bli väldigt spännande, om än lite läskigt. Men mer om det framöver.

Tänkte även försöka lägga lite kärlek på den här arma delen av internet. Inledde starkt nu på förmiddagen med att fixa till en widget för att komma åt Virus-albumet via Spotify, den återfinns i högerspalten (som bara syns om ni surfar hit via en dator, på mobiler måste man scrolla ner förbi hela förstasidan för att nå den).

Visa det här inlägget på Instagram

Hade jag bestämt mig för att måndagen skulle bli dagen då jag ÄNTLIGEN skulle bli klar med manuset till min nionde Storytel Original-bok? Kunde jag klockan 23.53 tyst knyta min näve och viskande väsa ”yes” (eftersom sjuåringen låg och sov bredvid mig i soffan)? JA! Manuset till ”Nära gränsen 2” har nu såväl en början, en mitt och ett slut. Att bokens avslutande tionde avsnitt, som enligt den så bokbranschmedialt uppmärksammade Storytel Original-mallen borde ha legat på 50000 tecken i stället råkade landa på 130800 tecken, kan vi tillfälligtvis blunda för. Blev det bra då? Ja, jo, jag tror nog det. Hurra! . . #storyteloriginal #danielåberg #näragränsen #författarliv #skrivarliv

Ett inlägg delat av Daniel Åberg (@_danielaberg)