Mitt bidrag till Jonas Tellanders bok Ljudboksdraken

I samband med att Storytel fyllde 20 år tidigare i år lät företagets grundare Jonas Tellander ge ut en bok om Storytels resa från start fram till i dag, som han till stora delar skrev själv. Han hörde dock även av sig till ett gäng olika människor som på ett eller annat sätt varit en del av resan, och frågade om de var intresserade att bidra med minnen och reflektioner som kunde passa att ha med i boken.

Jag var en av dem som fick frågan, och jag skrev en text som handlade om min syn på Storytel Original, och valda delar av den hamnade sedan i det kapitel som handlade just om Storytels satsning på eget material.

Men så här när julen står för dörren och folk kanske checkar ut från jobbet och får lite mer tid över till annat, tänkte jag att det kanske kunde vara av intresse att ta del av hela texten som jag skrev, och inte bara de delar som i lätt redigerad form hamnade i kapitlet. Så håll till godo!

——

Den 14 december 2015 fick jag ett mejl som skulle förändra mitt författarliv.

Hej Daniel!
Jag heter Anna Öqvist Ragnar och jobbar på Storytel/Storyside med ett nytt projekt vi precis har dragit igång. Vi kallar det, kanske lite fantasilöst, för Storytel Original. Det går ut på att författare skriver serier direkt för ljud.

Mejlet fortsatte med en kort presentation av det planerade projektet, följt av den avslutande frågan:

Är du intresserad av att vara med?

Därifrån gick det snabbt – när bollen väl var i rullning. Efter att det dröjt till mitten av januari innan vi hade ett inledande videomöte över Skype (ja, det här var länge sedan), skickade jag in de första kapitlen på en berättelse jag påbörjat något år tidigare men som kommit att bli liggande, där Stockholm en het sommardag drabbas av ett mycket kraftfullt virusutbrott. I början av februari fick jag svar – Anna och hennes kollega Bia Sigge hade läst, de gillade idén och inledningen jag skickat över, var jag villig att fortsätta skriva? Och just det ja, kom det som i en bisats, det hon inledningsvis sagt om att premiären för satsningen skulle ske under hösten 2016 hade ändrats – nu skulle konceptet presenteras redan i juni och de första titlarna rulla ut någon vecka senare. Skulle det bli ett problem?

Nej då, svarade jag, inte för något annat än min nattsömn.

När jag i dag nästan tio år senare tittar tillbaka på premiärmånaderna för Storytel Original sommaren 2016, är det tydligt att Anna, Bia och de andra som började jobba med ”SO” hade god fingertoppskänsla under uppstartsskedet. Ett flertal av de författare som var med från start – som jag, Jesper Ersgård, Anna Bågstam, Karin Janson och Leffe Grimwalker – tillhör dem som från och till under åren har fortsatt att skriva för SO, ett par av oss nästan som ett urverk med en bok i halvåret under en lång period (nu tittar jag på dig och mig, Jesper).

Vissa av oss hade gett ut böcker tidigare och andra var rena debutanter, men det går inte att förneka att det var som Storytel Original-författare vi på allvar kickade igång våra karriärer. Jag hade gett ut ett par romaner tidigare men aldrig varit i närheten av att kunna försörja mig på det skönlitterära skrivandet, men från sommaren 2016 när den första delen i min sju böcker långa Virus-svit gavs ut är det vad jag har gjort. Jag kan inte påstå att jag har blivit den mest framgångsrika eleven i klassen (nu tittar vi på dig, Leffe), men det har gått tillräckligt bra för att jag ska klara mig. Gott så.

En annan sak jag är stolt över är att Virus i det lilla utvecklades till ett universum redan flera år innan andra förlag började tänka i banor med spin-offs där originalförfattaren agerar som en sorts showrunner.

Kanske var jag och Anna lite för tidigt ute när vi skapade en ”Virus-bibel” och shoppade runt historien till andra Storytel-marknader, men det blev en spin-off i Nederländerna där författaren Chantal van Mierlo skrev serien Virus: Amsterdam, i vilken en av rollfigurerna från min originalserie fick leva vidare nere på kontinenten. I Indien valde de en annan strategi – författaren Niranjan Medhekar använde sig av min historia men adapterade den till indiska förhållanden, och vips sprang mina hjältar Amanda, Iris och Dano omkring i miljonstaden Pune utanför Mumbai och bar nu namnen Divya, Neha och Sachin i stället. Jag har till följd av Virus: Pune fortfarande ett antal indiska följare på Instagram, som antagligen aldrig har förstått ett smack av mitt helsvenska bildflöde.

Det ska erkännas att det inte alltid varit en dans på rosor att vara SO-författare. Att enbart ges ut i digital form, och dessutom bara finnas på en av ljudboksplattformarna (även om det är den största), har sina uppenbara begränsningar. Mer än en gång har jag gnisslat tänder åt att vi ofta förbises i det allmänna litteratursamtalet, enligt resonemanget att finns man inte i det traditionella kretsloppet, så finns man inte alls.

Det märkliga är att inte särskilt mycket har hänt på den fronten trots att det gått ett decennium sedan jag fick det där första mejlet från Anna. Trots den dominans som ljudboken har i Sverige inom de breda genrerna, utgår fortfarande det mediala litteratursamtalet från den tryckta boken.

Men okej – ibland har vi Storytel Original-författare faktiskt existerat – som ett problem. I dag får AI sägas betraktas som det stora hotet mot författarskrået (med debatten om hybridförlagens existensberättigande samt ersättningen på ljudboksområdet på en delad andraplats), men det var inte så länge sedan som även Storytel Original-satsningen som sådan rankades som ett av litteraturens stora hot. I de ljudboksdebatter som med jämna mellanrum rasat på landets kultursidor har SO ofta fått tjänstgöra som sinnebilden för en ny, undermålig, löpande band-producerad dussin-”litteratur”.

Värst var det runt åren 2018-2019, då Författarförbundet i debattartiklar i Dagens Nyheter kunde beskriva Storytel Original-författare som rena uppdragsskrivare utan ”kontroll över vare sig genre, omfång, stil, berättelse eller persongalleri”, som avsagt sig hela sin upphovsrätt ”för en mycket liten summa, utan att förstå innebörden av det”.

För att citera mig själv i det debattsvar jag skrev i DN någon vecka senare: ”Ursäkta? Finns det fängelsehålor i Storytels källare jag inte sett där livegna kollegor fjättrats vid skrivmaskiner?”

Nåväl, många timmar ljudböcker har strömmats likt vatten under broarna sedan dess, och Författarförbundet resonerar i dag om de här frågorna på ett i mitt tycke mer sansat och ärligare sätt.

Men om jag får stanna vid kritiken mot Storytel Original som fanns de tidiga åren, ska jag erkänna att även jag tvekade innan jag skrev på avtalsförslaget jag blev tillsänd. Det var det där med att Storytel skulle få upphovsrätten till mina verk som skavde. Samtidigt erbjöd de ett betydligt högre förskott än vad jag varit van vid, och lika viktigt – jag fick fakturera förskottet löpande medan jag skrev, i stället för att få betalt först när manuset lämnats in, vilket då var kutym. Jag jobbade vid den här tiden som frilansjournalist, och skulle för första gången inte behöva ha en buffert ihopsparad för att ha råd att frigöra ett antal månader i schemat som enbart skulle vikas åt författandet.

Det var detaljen som fick mig att våga språnget. Jag skrev på, och har inte haft orsak att ångra mig.

Fast det är klart, det jag skrev i ett blogginlägg i december 2016 några veckor innan den andra boken i Virus-serien skulle ges ut gäller fortfarande: ”Skulle någon vilja göra actiondockor av mina Virus-hjältar Amanda och Iris, så är det Storytel som får kosingen från leksakstillverkaren, inte jag.”

Än har inget leksaksföretag ringt. Men om det skulle ske, kan jag kanske åtminstone få en extra brödtilldelning när jag sitter i min fängelsehåla i Storytel-källaren och skriver?

——

I pappersform verkar inte boken gå att köpa vad jag kan se (den delades ut till alla deltagare på den numera smått berömda 20-årsfesten ute i Bredäng), däremot finns ljudboksversionen – inläst av Jonas Tellander själv – tillgänglig för lyssning såväl hos Storytel som Bookbeat och Nextory. Den har även recenserats i Aftonbladet och Dagens Nyheter – rätt ljummet, ska medges – men i Förlagspodden fick den däremot en väldigt positiv recension. Själv tycker jag att det är en i stora delar väldigt intressant bok, som är väl värd timmarna den tar att läsa (eller lyssna på).

För precis som Kristoffer Lind är inne på i sin recension i Förlagspodden, så tycker jag att den ger en oväntat ärlig och öppen inblick om hur det gick till när en startup vände upp och ner på den svenska bokbranschen. Och det är faktiskt en historia som är väl värd att ta del av.

Krönika: Bonniers Augustdominans nu uppe på 65 procent

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren tisdag 25 november.

——

Det är som det brukar sägas – Augustpriset är ett enkelt spel med arton kandidater, och efter en månadslång nomineringsfas vinner Bonnierförlagen.

Äh, det där var en ganska blek parafras av det berömda citatet av fotbollsikonen Gary Lineker som ju handlar om 22 spelare, 90 minuter fotboll och att tyskarna i slutänden alltid vinner – oavsett om de stod på planen eller ej.

Men för oss som gillar att bevaka bokbranschen är det litegrann så det ofta känns. Och vi kommer från ett fjolår då Augustprisets nomineringar i den skönlitterära klassen blev rejält debatterade (bland annat av mig) efter att fem av sex titlar som valdes ut kom från Bonnierförlag – och en av dessa fem sedan vann genom Tony Samuelssons Kungen av Nostratien.

I år var nomineringarna i den skönlitterära kategorin jämnare fördelade – två Bonniertitlar, två från Ordfront/Galago och en vardera till Polaris och Ellerströms. När kuvertet väl sprättats blev det dock som efter 90 minuter fotboll – Lina Wolffs Liken vi begravde på Albert Bonniers förlag tog hem det.

Jag menar inte att valet i sig var orättvist. Lina Wolffs senaste roman är toppen och därtill just den sortens titel som bokhandeln vill se tilldelas Augustpriset – en bok som är välbalanserad mellan det litterära och tillgängliga, och samtidigt som den berättar en mörk historia med klangbotten i det hemska Helénmordet i Hörby 1989 också lyckas vara underhållande och dråplig. Jag var själv väldigt förtjust under läsningen (och lyssningen, jag växlade mellan att läsa och lyssna som ljudbok, inläsningen av Sissela Benn är riktigt fin).

Därtill är det en volym som med sina knappa 300 sidor är perfekt för julhandeln – inte så tunn att det känns som att man inte får valuta för pengarna, men heller inte så övermäktig att folk vänder i dörren av blotta tjockleken, vilket kunde ha blivit fallet om den 776 sidor långa Artens överlevnad av Lydia Sandgren plockat hem statyetten.

Så jo, Lina Wolff förtjänar absolut priset, det är inte där min kritik ligger. Problemet finns på makronivå. I fjol när jag skrev om det här strax före det årets gala konstaterade jag att Bonnierförlagen då var på väg mot att vinna det sjätte av de tio senaste skönlitterära Augustprisen. Med årets triumf är de nu uppe på sju av elva. Det är 65 procent av statyetterna från 2015 fram till nu.

Och som jag skrev redan då – författare är inte dumma i huvudet, klart att en del som i dag ges ut på andra förlag kommer att söka sig till förlagshuset där chansen att nomineras och vinna är som störst. Framgång föder ytterligare framgång och vi får allt fler ägg i samma korg, en rörelse som för den delen har fortsatt vara synlig under året som gått.

Så vad kan man då göra? Egentligen kanske inte så mycket mer än att påvisa hur situationen ser ut, och peka på att det faktiskt finns andra förlag också. Och även om den starkaste strålkastaren till sist hamnade på det största förlaget, så var det kul att se spridningen i årets nomineringar. Att fristående Ordfront och syskonförlaget Galago skrapade ihop fyra av de totalt arton nomineringarna var en skräll (och de vann i barn- och ungdomsklassen genom Fabian Göranssons Klara – Tvättbjörnarnas stad). Dessutom fick Ellerströms sin första nominering någonsin genom Isabella Nilssons Tomhet och ömhet, vilket jag personligen tyckte var glädjande eftersom jag i fjol påtalade det märkliga i att det skånska kvalitetsförlaget aldrig uppmärksammats i Augustsammanhang trots över 35 år i branschen. Plötsligt händer det.

Men det roligaste med årets Augustgala var ju trots allt att få se Umeås litterära stjärntrio Erik Jonsson, Elenor Nordström och Patrik Tornéus uppe på scenen när Littfest fick ta emot Förläggareföreningens hederspris. För är det något som Littfest med sina utsålda festivaler år efter år har lyckats visa betydligt bättre än Augustpriset någonsin gjort, så är det ju att det smala och litterärt intressanta också kan locka brett.

Så grattis till priset Littfest, och grattis till Umeå som får ha er!

Augustnomineringarna 2025: Ett riktigt bra år för ljudboken – särskilt i fackboksklassen

2025 års nomineringar till Augustpriset har kommit, och för nionde året i följd (jubileum nästa år!) har jag undersökt hur många av de nominerade som finns i ljudboksformat. Och årets resultat är … rätt så jäkla bra, om än inget rekord. Sju av arton nominerade finns som ljudböcker, och allra flest faktiskt i fackboksklassen, där fyra av sex titlar återfinns i ljudboksform. Tre av sex finns i den skönlitterära klassen, och noll av sex i barn- och ungdomsklassen (trist nog).

De Augustnominerade år 2025. Foto: Andras Sundbom, AXL Media

I fjol var det bara tre av arton som fanns som ljudbok, så det är milsvid skillnad i år – kul! 2023 var det också sju precis som i år, och 2020 var det hela åtta.

Hela nomineringslistan kommer här, med de titlar som finns utgivna som ljudbok i fetad stil.

Ytterligare analys hittar ni under listan, missa inte det.

Årets svenska skönlitterära bok:
• En inre angelägenhet av Kristian Fredén, Ordfront förlag
• Tomhet och ömhet av Isabella Nilsson, Ellerströms förlag
• Artens överlevnad av Lydia Sandgren, Albert Bonniers Förlag, inläst av Johan Holmberg
• Ett år av apokalyptiskt tänkande av Linda Spåman, Galago
• Liken vi begravde av Lina Wolff, Albert Bonniers Förlag, inläst av Sissela Benn
• Våran pojke av Mikael Yvesand, Bokförlaget Polaris, inläst av Sven Björklund

Årets svenska fackbok:
• Stinas bästa vän. En hundägares glädje, sorg och förundran av Göran Greider, Ordfront förlag, inläst av Göran Greider
• Historien om Norrland. Framtidens land: träpatroner, världskrig och nya drömmar av Robin Olovsson, Volante, inläst av Robin Olovsson
• Bruno Liljefors. En biografi av Fredrik Sjöberg, Albert Bonniers Förlag, inläst av Fredrik Sjöberg
• Tvätten. En bok om kvinnor och klass av Lena Sohl, Natur & Kultur
• Den barmhärtige mördaren. En berättelse om de sista statarna av Patrik Svensson, Albert Bonniers Förlag, inläst av Hannes Meidal
• Vitön av Bea Uusma, Norstedts

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
• Hur låter djuren? Mitt första bestiarium av Clara Dackenberg, Natur & Kultur
• Klara – Tvättbjörnarnas stad av Fabian Göranson, Galago
• Osynligt av Annica Hedin & Karin Cyrén, Rabén & Sjögren
• Det finns inget paradis av Oskar Kroon, Rabén & Sjögren
• Jenka och jag av Elin Lindell, Alfabeta Bokförlag
• Vi måste ha ketchup! av Pija Lindenbaum & Anna Åkerström, Lilla Piratförlaget

Vadan de hyfsat starka siffrorna i år då?

Ja, främst beror det som sagt på fackboken, där relativt breda och ljudboksmässiga titlar har nominerats. Göran Greider är folklig, Robin Olovsson driver den populära Historiepodden och Patrik Svensson gjorde ju dundersuccé med Ålevangeliet för några år sedan. Nästan konstigt är ju att Bea Uusmas Vitön inte finns som ljudbok, gissar att så kommer att ske, föregångaren Expeditionen finns ju och har nästan 7000 satta betyg hos Storytel (långtifrån alla lyssnare sätter betyg) så det var ju en riktig kioskvältare även i ljudformat.

Men även i den skönlitterära klassen är det god utdelning i år – femtio procent, till skillnad från bara en titel i ljud i fjol. Helt klart bredare titlar på listan år 2025 med andra ord, även om det inte var fullt så brett som jag kanske hade förespeglat mig, jag trodde nog att exempelvis Elin Cullheds Eurydikes natt skulle finnas med, och även kanske Elin Perssons Pizzeria Roma, som jag verkligen gillade (båda dessa titlar finns som ljudbok). I år är ju dessutom en av titlarna en serieroman (Linda Spåmans Ett år av apokalyptiskt tänkande), och de går ju i princip bort på förhand som ljudbok.

Inom barn och ungdom är det fortsatt extremt tunt. Det speglar dels hur den ekonomiska ersättningen ser ut för barnböcker inom ljud (låg), och dels att bilderböcker är svåra att ljudsätta. Men att det nu varit så här flera år i rad – trist!

Annat värt att notera?

I förlagskampen bjöds det på en rejäl skräll. Fyra titlar tillhör Albert Bonniers förlag, men även fyra gick till det betydligt mindre Ordfront (kul!) genom två till själva Ordfront och två till Galago som de äger, tre nomineringar gick till Storytelägda förlag (Norstedts och Rabén & Sjögren), två till Natur & Kultur och även två till Alfabeta/Lilla Piratförlaget samt en vardera till Volante, Polaris och sist men inte minst Ellerströms.

Faktum är att detta är Ellerströms första nominering någonsin, och anledningen till att de äntligen får denna är att jag i fjol påtalade i en krönika i Västerbottens-Kuriren att det var en stor skandal att de trots över trettiofem år i branschen aldrig fått en Augustnominering.

NÄÄ – SKOJAR BARA, det är SÅ KLART på intet sätt min förtjänst. Eller …? Nej, men hur som helst – superkul för Ellerströms förlag att de äntligen får lite Augustglans för sitt enträgna arbete med kvalitetslitteratur.

Bortom ljudböckerna då? Tja, för tredje året i följd gjordes ingen webbsändning av tillkännagivandet av nomineringarna, utan de publicerades bara vid klockan 18 på Augustprisets sajt. Jag skrev det i fjol och jag skriver det igen – det är ett trist fattigdomsbevis, det blir så mycket mindre spännande när böckerna inte presenteras en i taget och man får en chans att se de nominerade och höra dem säga några ord om sina böcker. Jag tycker att Förläggareföreningen sjabblar bort en given lägereld för bokälskare att samlas kring så här i mitten av det gråa oktober när de tillkännager på det här bleka sättet.

Och som jag skrev i fjol:

De nominerade har ju de facto alla befunnit sig på en pressträff i Stockholm mitt på dagen i dag, då journalister mot embargo fick träffa dem. Varför inte spela in själva presentationen, publicera den på webben och lyfta embargot i den minut som sändningen är över? Kan det verkligen innebära en så mycket dyrare produktion av pressträffen? Eller går resonemanget att medierna uppvärderar sina nomineringsartiklar och ger dem bättre exponering om de får ensamtjing på att breaka nyheten?

Frågorna kvarstår. Men hur som helst – ett bra år. Det är kul med ljudböcker!

Augustgalan anordnas i år måndag 24 november på Dramaten i Stockholm.

Krönika: Vid Kramfors hade resan mot bokmässan tagit slut

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 13 september.

——

Så har landet äntligen kapats av och vi i norr är fria. Nej, riktigt så kul ska vi väl inte få ha det, men med de senaste veckornas debatt färskt i minnet om hur norra Sverige ses som en koloni som sugs ut på tillgångar utan att vi får något av värde tillbaka, är det svårt att inte se skyfallen över Ångermanland och de förstörda transportlederna som en ödets ironi. Med järnvägen förstörd inte bara på ett eller två utan till och med tre ställen går tanken ofrånkomligen till en högre makts intervention – titta vad jag kan göra när ni fuckar med mig, era jävlar.

Nu tyder väl det mesta på att någon Gud knappast är inblandad, i stället har vi att göra med en kombination av eftersatt underhåll, kortsiktigt (önske)tänkande och ren och skär otur. Alla vet att järnvägen är eftersatt sedan decennier tillbaka och alla verkar även hyfsat eniga om vad som krävs för att ändra på detta, men ställer sig någon verkligen upp och säger att nu banne mig gör vi det här?

Inte riktigt, va? Och det är tyvärr lätt att förstå varför – vilken politiker med självbevarelsedrift vill satsa storskaligt på att pumpa tiotals – eller nej för den delen, troligen hundratals – miljarder in i något som inte ger någon synbar förändring, utan bara leder till att redan existerande infrastruktur fortsätter att hålla ihop?

Förstärkningsarbete av banvallar har tyvärr förfärligt svårt att generera likes på Instagram.

Den här gången var det heller inte bara de tunga godstransporterna som drabbades – skyfallen inföll så olyckligt i tid att de hotar stoppa de nordnorrländska författare och övriga kulturarbetare som i slutet av september varje år vallfärdar ner till västkusten för att delta vid bokmässan i Göteborg. Eftersom denna sorts människor tenderar att ha lite mer klimatångest än populationen i allmänhet (jag generaliserar friskt här nu) vill de gärna ta tåget ner till mässan, något som nu med en och en halv vecka till avspark hänger på mycket sköra trådar såväl hos Trafikverket som vädergudarna. Jag har sett flera i min bekantskapskrets efterlysa resekompisar för bilfärd söderut och även någon som helt kastat in handduken och meddelat att om det inte blir något med tåget – nej, då får årets mässa anstå.

Själv bor jag så långt norrut att jag inte gör mig några illusioner om att tåg är ett vettigt alternativ – jag bokade flygresan från Kiruna till Göteborg redan i våras. I fjol gjorde jag dock hela den 160 mil långa resan med tåg, detta eftersom jag skulle föreläsa för ett högstadium i Stöde utanför Sundsvall på vägen ner, och av ren princip vägrar flyga ner till Stockholm för att sedan flyga norrut igen till Sundsvall – där går till och med min gräns.

Och kors i taket – det gick faktiskt utan problem i 155 mil. Efter en resa över två dagar med idel regionaltåg som innefattat byten i Boden, Umeå, Sundsvall, Gävle och slutligen Stockholm, stötte resan på patrull först en bit söder om Alingsås mindre än fem mil från målet, ett tre timmar långt växelfel framkallat av samma högre makt som jävlades längre upp i texten – nähädu, sakta i backarna, så där lätt ska det inte få gå.

Nå, i år hade den resan vad det verkar inte gått att genomföra, någonstans kring Kramfors hade allt tagit slut. Och det är en sorg att det ska vara så. För det är ju inte bara vi frilansande kulturmånglare som försöker tråckla oss fram genom landet på mer eller mindre omöjliga sätt för att hålla skolföredrag i glesbygd – miljontals människor behöver kunna förlita sig på att resvägarna håller måttet. Men det gör de inte.

Jag menar inte att den här sortens händelse hade varit omöjlig i den bästa av världar. Även i ett Sverige där underhåll av infrastruktur var prio ett och en värld där klimatförändringarna inte gjorde den här sortens skyfall mer sannolika, skulle stjärnorna kunna stå så pass fel att det här ändå inträffade.

Men hade det varit lika sannolikt? Oh nej. Och hade risken varit mindre för att det inträffar igen? Absolut.

Sargad himmel – finalen i SODA-trilogin släpps 16 september

Det har blivit dags att knyta ihop säcken för min senaste Storytel Original-serie. Tisdag 16 september ges Sargad himmel ut på Storytel som ljud- och e-bok, i inläsning av Fredde Granberg.

Innehållsbeskrivningen följer nedan (OBS! innehåller spoilers om man inte lyssnat/läst de första två delarna Bränd jord och Svart horisont):

Anna Svenssons liv ligger i spillror. Hennes make Tor har mördats, dottern Stina är försvunnen och själv är hon utmålad som terrorist. Fången i en före detta Nato-bas i Norge måste Anna nu lösa gåtan om sitt okända halvsyskon för att överleva och hitta tillbaka till sin dotter. Samtidigt i Pajala tvingas Lisa Korhonen, som arbetar för ryska maffian, konfronteras med sitt förflutna när två efterlysta personer plötsligt knackar på hennes dörr. Och i Paris fruktar Brett Smith att han bara har timmar kvar att leva efter en misslyckad aktion för rörelsen.

I Sargad himmel som är den tredje och avslutande delen av thrillerserien SODA knyts berättelsen ihop med Daniel Åbergs tidigare serie Nära gränsen. För Storytel Original har författaren även skrivit succéserien Virus.

Sargad himmel hittar ni här. Mycket nöje!

Krönika: Så här blaskigt blir det när ingen tar ansvar

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 7 juni.

——

Debatten om kulturredaktörernas vara eller icke vara inom dagspressen har fortsatt att puttra under våren. Det blev ju en storm kring detta i vintras där startskottet får sägas ha varit beslutet från Norrbottens-Kuriren att dra in tidningens kulturredaktörstjänst, vilket gjorde att Västerbottens-Kuriren i ett nafs fick Sveriges nordligaste kulturredaktör.

Debatten hade startat redan ett drygt år tidigare när Östgöta Correspondenten gjorde samma indragning. Just ”Correns” besked blev lite av en bomb då tidningen brukar räknas till de stora drakarna på lokalnivå, dit titlar som Nya Wermlands-Tidningen, Upsala Nya Tidning, Helsingborgs Dagblad, Nerikes Allehanda och för all del även VK brukar räknas. Lokalpress med förhållandevis stor upplaga där man förväntar sig en viss bredd, tyngd och spets i bevakningen. Att inte ens en tidning av sådan storlek tyckte sig ha råd med kultur längre chockade många.

En genomgång som tidningen Journalisten gjorde i fjol visade att en tredjedel av landets 40 största dagstidningar helt saknade en person med kulturredaktörsansvar, ytterligare en knapp tredjedel hade någon som ansvarade för såväl kultur som nöje och den återstående dryga tredjedelen hade en dedikerad kulturredaktör.

Hur påverkar det här förutsättningarna för det lokala kultur- och nöjeslivet? Det är tyvärr svårt att mäta. Det går ju inte att med bestämdhet fastslå om till exempel en teaterföreställning hade sålt fler biljetter om lokaltidningen hade skrivit om uppsättningen inför premiären, eller gett den en fin recension under premiärkvällen. Allt blir anekdotiskt – ”jävla NSD, om de hade haft vett att skriva om min nya bok hade fler kommit på författarsamtalet med mig på bokhandeln”, skulle jag själv kanske kunna säga.

Vad som däremot går att se med blotta ögat är hur blaskigt det blir när ingen längre finns som tar ansvar för ett särskilt område. Eftersom jag är boende i Norrbottens län har jag just nämnda NSD som husorgan – alltså Norrländska Socialdemokraten. De gjorde sig av med sin kulturredaktör för flera år sedan, och jag roade mig inför skrivandet av den här krönikan med att gå igenom de tio senaste tidningarna fram till i dag (detta skrivs torsdag 5 juni):

• Samtliga tio dagar finns en sida i NSD titulerad ”Kultur Nöje”.

• Fem av dessa tio tidningsdagar innehåller sidan enbart artikel- och notismaterial från TT, det vill säga rikstäckande nyheter från Tidningarnas Telegrambyrå. Alls inget fel på materialet anser jag (som själv var anställd på TT:s kultur- och nöjesredaktion i många år under min tid i Stockholm), men materialet har inget med Norrbotten att göra, och det är för det lokala jag läser NSD.

• Sex av de tio sidorna innehåller enbart nöjesmaterial, tre en blandning av nöje och kultur och blott en är helt vikt åt kulturen. En av de rena nöjesdagarna rör det sig dessutom inte ens om nöje, sidan består enbart av vimmelbilder på människor som varit på skidorten Riksgränsens avslutningshelg och där folk i bildtexter säger saker som ”Riksgränsen är alltid Riksgränsen” och ”i sommar ska vi renovera ett vindskydd”.

• De dagar det finns egenproducerat material på sidorna är det nästan bara krönikor. (En nöjeskrönika och två kulturkrönikor – en av dem handlar dessutom om ämnet för dagen – den bristande kulturbevakningen i lokalpressen.) Någon ren kulturartikel av nyhetskaraktär publiceras inte under dessa tio dagar.

Självklart blir en sådan här genomgång också anekdotisk, hade jag tagit tio andra dagar kanske jag hade lyckats pricka in ett porträtt av en lokal kulturpersonlighet eller en recension av en aktuell bok med norrbottnisk koppling.

Men ett sådant här snitt visar ändå på något, för så här blir inte resultatet i en dagstidning där någon aktivt jobbar med att bevaka det lokala kultur- och nöjeslivet. Inte minst finner jag den totala frånvaron av lokala notiser anmärkningsvärd – hände verkligen ingenting som var kulturrelaterat i Sveriges nordligaste län mellan den 24 maj och 5 juni som var värt en blänkare på några enkla rader?

Klart det gjorde. Det fanns bara ingen där som tog emot informationen, värderade den och sedan skrev något.

Tågluff 2025 – Bernina, Venedig, Kroatien och Ljubljana

Två år sedan sist, så det var hög tid för tågluff igen. Den här gången gick resan ner den ”vanliga” vägen – det vill säga ner genom hela Sverige för vidare färd mot Hamburg och Tyskland via Danmark. Huvudmålen för den elva dagar långa trippen var på förhand tre: Den mytomspunna Bernina-banan i Schweiz, gondoltripp i Venedig och sol och bad i Kroatien. Som bonus fick vi även en väldigt trevlig kväll i urmysiga Ljubljana i Slovenien.

Fem av nätterna spenderades på tåg (Kiruna-Stockholm, Hamburg-Zürich, Wien-Berlin, Berlin-Stockholm samt Stockholm-Kiruna) och övriga på hotell och AirBnb-boenden (Hamburg, Milano, Venedig, 2 x Premantura i Kroatien samt Ljubljana).

Någonstans längs Bernina-banan.

Bästa upplevelsen: Bernina-banan. Sällan har väl en tågfärd varit så hisnande som när man fick färdas rakt genom Alpernas toppar och dalar.

Sämsta upplevelsen: Att jag pundade bort mina (alldeles för dyra) terminalglasögon på sträckan Pula-Ljubljana. Jag som alltid trott mig vara så ordningssam.

Två coolingar på kvällspromenad i Milano.

Sämsta kontanthanteraren: Jag. Hade tyvärr lyckats glömma att inte hela världen gjort sig av med kontanter på det sätt vi gjort i Sverige. När vi tog katamaranfärja från Venedig till Pula i Kroatien hade jag därför helt missat att cafét på båten enbart tog cash, vilket gjorde att den dagens middag försenades från klockan 18 till närmare 23 när vi äntligen var framme vid vår destination Premantura och kunde köpa pizzor på en restaurang i närheten av vårt boende. Å andra sidan har väl en pizza sällan smakat så bra som då.

Mysigaste överraskningen: Redan nämnda Ljubljana. En riktigt fin stad. Därtill EU:s minsta huvudstad, om jag förstått det hela rätt. Åker gärna dit igen.

På tåget från Ljubljana.

Bästa återseendet: Berlin. Vi var bara där över en dag, men det kändes oerhört fint att strosa runt i staden vi bodde i ett år när Tage var liten. Måste se till att återvända dit igen snart (och då längre än bara mellan klockan 07-19).

Längsta sträckan: Sverige. Tågluffen blev 705 mil lång (om videografiken jag gjorde via tjänsten Travelboast talar sanning). Det lustiga är att när man som vi bor uppe i Kirunatrakten blir det drygt 160 mil enkel väg för att ens nå Danmark. Vi reste alltså över 320 mil i hemlandet, och cirka 380 mil i utlandet. Sverige är långt.

705-milaresan som videografik hittar ni här.

Krönika: Sju av tio vill läsa mer, men orkar inte – för det är inte kul

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 26 april.

——

Unga vill läsa mer. Fast … de gör det inte. Men de vill!

Det var det positiva spinn som lades på den nya rapport som Förläggareföreningen presenterade härom dagen. Bokbarometern som den kallas är den första i sitt slag, och tanken är att den ska bli årligt återkommande, en bokbranschens variant av den väletablerade Mediebarometern.

Ambitionen är det inget fel på, enkäten som är rapportens bas är gjord utifrån opinionsinstitutet Kantar Medias Sifopanel, och resultaten analyseras av litteratursociologerna Karl Berglund och Ann Steiner vid Uppsala universitet. Hur ofta vi läser, vad vi läser, hur vi skaffar oss läsningen och vår generella attityd till böcker är några av de ämnen som stöts och blöts i rapporten.

Och det saknas som sagt inte ljuspunkter, och då inte bara det här med att de unga vuxna mellan 18-29 år gärna vill läsa mer än de gör (chans till förbättring med andra ord – positivt!). En annan positiv sak enligt rapporten är att den tryckta boken står sig stark. 36 procent av de tillfrågade säger att de läser tryckta böcker några gånger i veckan eller oftare.

Mer än en tredjedel av svenskarna är alltså aktiva, närmast dagliga läsare av pappersböcker. Superbra ju, i dessa tider av larm om läskris och ljudbokens utarmning av den kvalificerade litteraturen låter det som ljuv musik.

Ljudböcker för den delen, ägnar sig bara 16 procent av befolkningen åt varje vecka, enligt rapporten. Som medelsvensk är du alltså mer än dubbelt så benägen att sträcka dig efter en pappersbok några gånger i veckan än att trycka på play-knappen i din ljudboks-app i mobilen. Inget är ruttet i konungariket Sverige.

Mja, när jag ser sådant här kan jag inte skaka av mig känslan av att något inte stämmer. Är folk ärliga? Och gör vi oss verkligen en tjänst när vi hela tiden letar efter ljuspunkter med närmast dårens envishet?

Om vi börjar med ärligheten, så är det tyvärr omöjligt att veta. Digital läsning går att mäta, men utan att vi inför ett övervakningssamhälle som skulle få till och med dystopin i 1984 att blekna kan opinionsinstituten helt enkelt inte veta om vi är sanningsenliga när vi svarar på de här frågorna.

Jag menar inte att folk medvetet ljuger, snarare att vi har en tendens att överskatta oss själva i våra svar. Jag kan till exempel höra mig själv säga något i den här stilen:

Läste du i en tryckt bok i går?
– Öhm, alltså, jag är ju en läsare, men just i går blev det inte att jag läste något i en bok, nej.

Har du läst i en tryckt bok någon av de senaste dagarna?
– Joo, det har jag … väl. Eller? Jo, jag säger ja där.

Korrekt eller inte? Vem minns.

Men seriöst – ska jag avfärda en rapport på så vaga grunder som att den ”känns” fel? Nej, det vore förmätet, och det här är trots allt de bästa siffror vi har i nuläget. När vi får de årliga uppdateringarna blir dessutom statistiken mer användbar, då vi kan se förändringar över tid.

Men hur var det då med de unga och deras önskan efter ökad läsning, som Förläggareföreningen presenterade hela rapporten med (rubriken var ”Ny undersökning: Unga vill läsa mer”)? Jo, det går att tolka det så, men läser man slutsatserna i rapporten blir det rätt tydligt att man valt att tolka ett närapå helt utspillt vattenglas som halvfullt. Jag citerar:

”Vad som framträder är en bild där sju av tio vill läsa mer än de gör, men där de flesta samtidigt angav att de inte har tid eller ork att göra det, primärt eftersom de spenderar tid med andra medier istället. Särskilt framträdande är det här mönstret för gruppen unga vuxna: nästan ingen är nöjd med hur mycket de läser, samtidigt som många angav att de inte orkar läsa eller att det inte känns kul.”

Och det är alltså vuxna människor som ger uttryck för detta, inte barn. Sju av tio vill läsa mer, men de orkar inte. För det är inte kul.

När vi som vuxenkollektiv har den här inställningen, skulle jag säga att det blir närapå hopplöst att ingjuta läsglädje i våra barn. Och det tror jag att vi måste vara ärliga med, i stället för att försöka skapa en bild av att vi befinner oss i medvind.

Krönika: Om vi kisar ordentligt pekar utvecklingen åt rätt håll

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 15 mars.

——

Det senaste decenniet har den digitala delen av bokbranschen stigit som en raket medan den fysiska bokhandeln tagit åtskilligt med stryk. Men har vinden börjat vända? Ett par nyligen släppta rapporter antyder det.

Antalet bokhandlare har stadigt minskat i Sverige de senaste femton åren. Men i en rapport som nyligen publicerades av Bokhandlareföreningen finns tecken på att en förändring är på gång. Bokhandelsekonomen Leif Olsson har gått igenom det senaste kvartsseklets utveckling (eller snarare avveckling, skulle väl vissa säga). Det kommer knappast som en överraskning att resultatet som helhet är dystert – ”bokhandelsdöden” är ingen myt utan var tredje svensk bokhandel lagts ner sedan millennieskiftet. I dag saknar majoriteten av landets kommuner egen bokhandel – 148 står utan och 142 har en eller flera, för att vara exakt.

Undergångsstämning? Nej, Leif Olsson är försiktigt positiv i sin slutsats, han tycker sig se ett begynnande trendskifte. Den dramatiska vågen av nedläggningar har klingat av – från 2010 till 2015 försvann 49 bokhandlare, mellan 2015 och 2020 var nedläggningarna 46, men motsvarande siffra för åren 2020 fram till dags dato är bara 18. Tittar man enskilt på året 2024 ökade till och med antalet bokhandlare i landet – kors i taket!

Några alltför stora växlar ska dock kanske inte dras av fjolåret. Men oavsett vad – Leif Olsson ser glaset som halvfullt. Visst har han förbehåll – utvecklingen ”kan” tyda på ett trendskifte skriver han, och tillägger ”åtminstone är detta min förhoppning”.

En kul sak i rapporten är att han gör ett försök att lyfta fram de svenska kommuner som i dag inte har någon bokhandel men som sett till folkmängd och befolkningsutveckling borde kunna ha det. Bland de med allra bäst förutsättningar återfinns ingen i Västerbotten, men såväl Vännäs som Nordmaling lyfts fram som platser där det med lite jävlar anamma borde kunna bära sig – båda har nämligen bättre befolkningsunderlag än den kommun i Sverige som är minst med egen bokhandel (vilket är Karlsborgs kommun i Västergötland). Särskilt Vännäs med sitt växande invånarantal ligger bra till.

Ett andra tecken på att vinden börjat vända för den fysiska boken återfinns i den årliga officiella försäljningsstatistiken, som även den nyligen presenterats.

Precis som i fallet med bokhandelsrapporten behöver man tolka siffrorna med viss välvilja för att känna medvinden i ryggen, men faktum är att det ändlösa fall av krympande upplagor som pappersboken befunnit sig i har börjat stanna av. Det pågår fortfarande ett skifte där lyssningsvolymerna för ljudböcker ökar och försäljningen av pappersböcker minskar, men 2024 var förändringen på sin lägsta nivå någonsin sedan den här statistiken började tas fram för sju år sedan.

Betyder det här att vi börjar närma oss en stabil punkt? Ett läge där den fysiska bokhandeln och den digitala ljudboksmarknaden närmar sig ett jämviktsläge eller varför inte borgfred? Omöjligt är det inte, vilket så klart är glädjande.

Men innan vi korkar upp champagnen måste vi kanske fundera över vad en sådan här jämvikt innebär. Får vi två separata kretslopp för litteraturen nu? Under Littfest diskuterades just detta på ett branschseminarium med rubriken ”En bok för några?” som antydde just detta. Vad händer med ett samhälle där den fysiska bokhandeln visserligen överlever, men bara i en minoritet av våra kommuner? Slits landet isär än mer?

Om du bor på en av alla dessa platser där bokhandeln inte längre finns, vem tar då ansvaret för att tipsa dig om boken du inte visste att du ville läsa? Vi kan visserligen handla böcker som aldrig förr via Adlibris och Bokus – men tips om oväntade guldkorn? Nja, de puffar främst för det som redan säljer, och de digitala ljudbokstjänsterna à la Storytel och Bookbeat fungerar på liknande sätt. Och vem ska bjuda in författare till fysiska möten med läsare i kommunerna utan bokhandel? Biblioteket? Visst, men de slåss också sedan länge mot sjunkande resurser. En bättre (och mer frikostig) statlig kulturpolitik? Det ligger tyvärr inte heller i tiden.

Paneldeltagarna på Littfestseminariet hade inga direkta svar. Inte jag heller, tyvärr.

Vi får klamra oss fast vid det som rapporterna ändå pekar på: Om vi kisar ordentligt så pekar saker åt rätt håll.

Dannyboy & kärleken fyller 20 år (plus en dag)

Jag missade att skriva om det här på rätt dag, men vad spelar väl ett dygn för roll när det handlar om en tidsrymd av tjugo år? Hur som helst – i går fyllde Dannyboy & kärleken 20 år! Det var den 6 april 2005 som min debutroman gavs ut, och så här skrev jag på Instagram i går:

Jag är alltjämt väldigt förtjust i den lilla rödgula tingesten, som ju på mer än ett sätt blivit en bas i mitt författarskap. Dels för att den satte tonen för mitt sätt att skriva på – högt tempo, bra driv och korta tidsspann för berättelserna – och dels eftersom rollfigurer från detta förstlingsverk senare fortsatte sina liv i mina kommande böcker (en av dem överlevde till och med hela Virus-sviten!).

Bilden är från releasefesten som hölls den 4 april 2005 på saligen insomnade baren Ove med skägget på Kungsstensgatan i Stockholm, som väl numera är en del av Friskis & Svettis-lokalen jämte Handelshögskolan. En kul kväll var det, även om jag minns att jag hade extremt svårt att sova efteråt – jag nojade som fasiken inför recensionerna som skulle komma (och som på det stora hela blev rätt fina, och inte minst MÅNGA, sett till hur litteraturkritiken ser ut i dag, tror det landade på runt 25 dagstidningsrecensioner).

Hur som helst, hurra för Dannyboy och för det författarskap den gav mig! Och tack till Bokförlaget Forum som gav min roman chansen (och den finns faktiskt fortfarande kvar på er sajt!). Jag må ha flyttat över till den andra stora förlagskoncernen i dag, men jag kommer alltid att vara djupt tacksam för att ni satsade på min debut.

Så här skrev jag för den delen för fem år sedan, när boken fyllde moppe.

Sölve Dahlgren tilldelas Storytel Awards hederspris – stort grattis!

Det här pressmeddelandet gjorde mig genuint glad att se på tisdagsmorgonen:

Journalisten och författaren Sölve Dahlgren får Synskadades Stiftelses Hederspris vid årets Storytel Awards – Stora ljudbokspriset. Sölve Dahlgren, grundare av nyhetssajten Boktugg, tilldelas priset för att han med sin gedigna expertis inom bokbranschen erbjuder granskande journalistik som analyserar, ifrågasätter och utmanar – och bidrar till förändring och förbättring.

Sölve Dahlgren är årets mottagare av Synskadades Stiftelses Hederspris. Journalisten och författaren grundade nyhetssajten Boktugg 2014, när Storytel var Sveriges enda ljudbokstjänst och ljudböcker i mobilen kanske inte riktigt togs på allvar på alla håll i branschen.

Från början var Boktugg en ren branschblogg, som genom åren utvecklats till en välbesökt och tillförlitlig nyhetssajt med omvärldsbevakning, intervjuer, analyser, en bokdatabas och ett nyhetsbrev.

– Den stora skillnaden från när vi startade Boktugg är såklart digitaliseringen och ljudboksrevolutionen. Vi var väl först med att på allvar bevaka digitaliseringen av bokbranschen. Över tid har vi utvecklat just analysdelen och trendspaningarna. Ibland är vi för tidigt ute. Vi skrev om talsyntes 2017 men det dröjde sju år innan det på allvar började användas brett i branschen. Är det något jag har lärt mig så är det att inte ens de som jobbar i branschen kan förutspå vad som kommer att hända och vad en förändring kan leda till. Och utvecklingen har inte heller avstannat, vilket gör det spännande, säger Sölve Dahlgren.

– En viktig drivkraft bakom Boktugg har varit att belysa utvecklingen ur olika perspektiv eftersom alla aktörer påverkas på olika sätt av en förändring. Ibland är det svårt för en bokhandlare att sätta sig in i hur ett förlag eller en författare tänker och tvärtom. Därför är det så viktigt att sprida kunskap om hur branschen faktiskt fungerar, inte minst ur ett ekonomiskt perspektiv.

Synskadades Stiftelses Hederspris delas ut årligen under galan Storytel Awards – Stora ljudbokspriset, till en person eller en organisation som gjort något alldeles särskilt för att främja ljudbokens utveckling och spridning. När Sölve Dahlgren fick samtalet från juryn blev han ”glad och överraskad”.

– Det känns som en uppskattning för det jobb jag lagt ner på Boktugg under alla de här åren och det ger ny energi. Det finns ju så många personer som gjort stora insatser för ljudboken i Sverige så det är en ära att bara nämnas i det sammanhanget, säger han.

Sölve Dahlgren under en lunch på Sveavägen i Stockholm med undertecknad i november i fjol.

Jag tror att jag träffade Sölve första gången (med all säkerhet på Bokmässan) endera 2009 eller 2010, när han precis börjat ge ut ungdomsbokserien Innebandypiraterna och likt undertecknad skaffat sig en ovana att i bloggform börja delge omvärlden sina åsikter och insikter om bokbranschen. Till skillnad från mig började han några år senare göra det i mer professionell form via Boktugg, och resten är historia.

Jag har haft glädjen att skriva för Boktugg några gånger – senast ett par deckarförfattarporträtt i höstas – och har genom åren också fått stå på andra sidan skranket och blivit intervjuad av sajten i en del ljudboksrelaterade sammanhang.

Jag skriver under på samtliga av de varma ord som skrivs om Sölve i pressmeddelandet. Därtill är han oerhört sympatisk, vilket inte är fy skam det heller. Så stort grattis, Sölve!

Krönika: Därför klarar sig Luleå sämre än Umeå som kulturstad

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 22 februari.

——

Det har stormat ovanför Umeå den senaste tiden efter att den sista kulturredaktören norr om Sara Meidell tvingats kasta in handduken. Eva Åström som länge basat över kultursidan i Norrbottens-Kuriren är sedan ett par veckor tillbaka nu allmänreporter på tidningen, och vips blev VK:s kulturredaktör nordligast i Sverige, trots att drygt 60 mil av landet återstår när man snurrat sig ur den åttonde och sista rondellen som E4:an passerar på väg uppåt förbi Västerbottens residensstad.

På ett sätt kan jag tycka lite synd om Norrbottens-Kurirens chefredaktör Anton Olofsson som nu tvingats försvara sitt beslut i tre texter i den egna tidningen samt i ytterligare intervjuer med andra medier. Det som tidningen under hans ledarskap nu gjort är knappast något unikt, många kulturredaktörer från söder till norr har försvunnit de senaste åren i takt med att lokalpressen tappat intäkter. Han var inte ens först i Norrbotten – huvudkonkurrenten Norrländska Socialdemokraten (som därtill är betydligt större) gjorde sig av med sin kulturredaktör för flera år sedan utan något blåsväder. Faktum är att jag inte ens lyckas googla mig fram till exakt när det inträffade – det verkar ha skett under total tystnad. Lite pinsamt för mig, då jag sedan över ett decennium är prenumerant på NSD och inte ens noterade när det skedde.

Men gällande stormen just nu – det är väl det där med att siste man släcker lyset, det märks betydligt mer när det blir kolsvart än när lampan alltjämt ger skumbelysning.

De skäl som brukar anges när kulturredaktörer försvinner är att materialet inte blir tillräckligt läst, när pappersprenumeranterna blir allt färre hamnar ökat fokus på vad som får klick på webben, och där sägs kulturen generera för lågt intresse.

Dock verkar inte detta vara någon naturlag. Upsala Nya Tidnings kulturchef Anna Sundström berättade nyligen i en intervju med SVT Nyheter att deras webbtrafik på kulturmaterialet ökat med nästan sextio procent de senaste åren, och de har därför valt att satsa mer på sin kulturbevakning. En intressant detalj i detta är att UNT precis som de två nu kulturredaktörslösa tidningarna i Norrbotten ägs av NTM Media och därför använder sig av samma plattform för sina sajter, och alltså borde ha exakt lika bra eller dåliga möjligheter att lyfta fram kulturmaterialet i sina flöden.

Så vad beror de skilda världarna på? Jag tror att Eva Åström var inne på något viktigt i sin sista krönika som kulturredaktör för Norrbottens-Kuriren. Det som i grunden handlade om ett seminarium i Luleå om kulturens och arkitekturens roller i en samhällsomställning, övergick till en jämförelse om hur Luleå och Umeå har utvecklats – och då främst som universitetsstäder.

Det går så klart inte att jämföra rakt av, men medan LTU genom alla år haft en mycket robust teknisk profil så har universitetet i Umeå som vid starten hade sin bas inom medicinska fält, kommit att bli ett starkt allroundlärosäte med akademisk tyngd på många områden, vilket påverkat förutsättningarna för att leva och trivas i staden (och genererat starka röster på VK:s kultursida, bör tilläggas).

Det är slående att notera hur befolkningsutvecklingen sett ut i de bägge städerna sedan universiteten kom till stan. I mitten av 1970-talet var kommunerna hyfsat jämbördiga, Luleå hade 65 000 invånare och Umeå 75 000. I dag har Luleå knappt 80 000 samtidigt som Umeå är på väg mot 135 000. Återigen – att jämföra rakt av är vanskligt, men det är iögonfallande. Och att Upsala Nya Tidning som jag tidigare lyfte fram precis som Västerbottens-Kuriren finns i en stad präglad av ett blomstrande, mycket brett universitet behöver kanske inte nämnas.

En oas för humaniora kanske Luleå aldrig blir, det industriella arvet är för tungt i landets nordligaste region. Men ska folk vilja fortsätta rota sig i norra Sverige på någon annan plats än i Umeå, så måste hela livspaletten erbjudas även på andra håll.

Det tror jag faktiskt att till och med ni umebor håller med om.