Om mitt arbete med Hotellet
för P3 Serie

Jag har fått några frågor om hur det här med att Hotellet bygger på en originalhistoria av mig fungerar – betyder det att jag har skrivit serien eller inte?

Både ja och nej, är väl svaret. Det är min historia, skriven som en så kallad storyline, som sedan Lola Zackow har skrivit det slutliga radiomanuset utifrån (och hon har sedan även regisserat serien).

Gången var så här: Jag fick en fråga tidig vår 2020 från Sveriges Radio Dramas konstnärliga ledare Moa Gammel om jag var intresserad av att skriva en serie för dem baserad på en idépitch hon hade om en klassåterträff som minst sagt slutar i ond bråd död. Jag skrev en rätt utförlig synopsis som jag lämnade in i maj i fjol, och fick före sommaren en beställning på en så kallad storyline, som är en utbyggd synopsis där historien beskrivs mer i detalj och där rollfigurer och miljöer beskrivs mer utförligt. När denna sedan var klar efter sju sorger och åtta versioner efter närapå ett halvårs utveckling där även producent, dramaturg och blivande regissör var med och gav feedback på historien som växte fram, togs kring jul beslut om grönt ljus för slutproduktion, och då gick bollen vidare till Lola Zackow som skrev själva radiomanuset utifrån min storyline, och i den fasen bytte jag plats till manusredaktör och blev en av dem som gav feedback på manuset hon utvecklade. Den sista versionen av detta var klart någon gång i maj i år, sedan skedde inspelningen under sommaren och därefter följde under hösten arbetet med klippning, ljudläggning och skapande av musik.

En lång resa, och inte minst en stor och annorlunda resa jämfört med hur det brukar gå till när jag skriver mina böcker.

Jag tror att de flesta brukar skriva hyfsat korta och summerande storylines, men det jag lämnade ifrån mig i vintras hade längden av ett halvt romanmanus med i princip alla repliker jag tänkte mig utskrivna, så även delar av dialogen som hamnade i det slutliga verket fanns med redan i mitt synopsis.

Vissa partier av den slutliga historien är dock helt Lolas skapelse – nollningen som spelar en viktig roll i handlingen har ändrats rätt ordentligt från hur jag skrev den, likaså är slutuppgörelsen delvis annorlunda och mycket av bakgrundshistorien som jag hade skrivit om gruppens tid på gymnasiet försvann av utrymmesskäl (min storyline var på åtta avsnitt, men serien komprimerades i slutänden ner till sju). Men karaktärernas personligheter och inbördes relationer, siffermystiken, ordningen bilan faller på och sättet som historien vecklas ut följer min originalhistoria, om än inte alla gånger min slutliga storyline (mer om det nedan), utan delar från olika stadier i utvecklingsarbetet har plockats samman för att få en helhet som fungerar att presentera audiovisuellt. Jag är en person som lätt ser mina historier som filmer framför mig, och det låter sig av naturliga skäl inte göras här.

Det var mycket jobb med den här berättelsen. Många vägar testades under processens gång, och med facit i hand känner jag såväl glädje som matthet gällande hur slutupplägget kom att bli – nämligen att dramats huvudperson Ines (som i min version hette Saga) som enda överlevare från hotellet förhörs av en polis på sjukhuset, och att lyssnaren får historien uppspelad för sig genom detta förhör. Det var så jag skrev den första versionen av storylinen som var klar i augusti i fjol (och i den versionen utspelade sig för den delen hela historien på en avlägsen ö i en ytterskärgård i enlighet med den ursprungliga pitchen och inte som i min andra version på en exklusiv ”off the grid”-fjällresort här uppe i mina hemtrakter), men sedan väckte någon tanken om att polisförhörsmodellen kanske blev för likt upplägget i Sviten, den P3 Serie som Denise Rudberg och Mikaela Bley skrev för Sveriges Radio för några år sedan, och de bad mig testa en annan riktning.

Detta blev att skriva om delarna på sjukhuset så att det i stället skulle vara en psykolog som genom terapi försökte hjälpa den minnesskadade (och kanske inte helt igenom pålitliga) Ines att minnas vad som hänt, något jag brottades med rejält under hösten. När det så slutligen var dags för Lola att skriva själva radiomanuset efter nyår och de valde att gå tillbaka till polismodellen från den första synopsisen och landade väldigt nära min ursprungstanke, blev jag glad eftersom jag tyckte att det var en bättre lösning. Men som sagt – också lite matt, för jag lade många timmar på den där satans psykologen. Håhåjaja.

Var det kul att jobba så här då, jämfört med det ensamvargande jag vanligen ägnar mig åt? Absolut! Det var tveklöst utvecklande och jag gör det gärna fler gånger. Men det var också ansträngande på ett helt annat sätt än att skriva en roman, och det gäller att inte ha för mycket personlig prestige när det inkommer drösvis med notes på förslag till ändringar vecka efter vecka. Jag inbillar mig dock att jag är rätt enkel att ha och göra med på det sättet, så det blev mig veterligen aldrig några konflikter.

Hur som helst – in och lyssna på Hotellet och bilda er en egen uppfattning om ni inte redan gjort det, det är i mina öron en otroligt maffig och imponerande produktion. Jämfört med mina ”vanliga” ljudalster är lyssningen dessutom snabbt gjord, den totala speltiden är bara cirka 2,5 timme, att jämföra med de 10-13 som mina Virus– och Nära gränsen-böcker bruka kräva. Hotellet finns dels via Sveriges Radios webb eller app, och kan även lyssnas på via exempelvis Spotify.

Premiär i P3 Serie i dag: Min originalhistoria Hotellet

Ja men kolla! Förra hösten slet jag som ett djur med berättelsen till en skräckhistoria förlagd till Kirunatrakten, som Sveriges Radio hade beställt av mig. Och nu är det äntligen dags för premiär av slutresultatet! In och lyssna på Hotellet i Sveriges Radios app eller på webben vetja. Här följer pressmeddelandet som gick ut i morse:

P3 Serie bjuder på skräck i lyxig hotellmiljö

Idag är det premiär för Hotellet – en ryslig poddserie i sju delar inspirerad av skräckfilmsklassiker som The Shining och Scream. Järngänget från gymnasiet återförenas under en klassåterträff på ett lyxigt fjällhotell utanför Kiruna när kusliga saker plötsligt börjar hända.

I rollen som den populära tjejen Ines hörs Amanda Jansson från Tunna blå linjen. Hon överraskades av hur kul det var med både skräck och ljuddrama.
– Mardrömslika händelser och stora känslor! Det har varit otroligt roligt att spela in det här. Även om det är ljuddrama har vi spelat in serien på ett sätt som snarare liknar en filminspelning bara det att ingen filmat det vi gjort. Jag har verkligen fått mersmak för ljuddrama, säger Amanda Jansson.

Inspiration till serien kommer från kultförklarade filmer som The Shining och tv-serien American Horror Story och precis som i slasherfilmen Scream kretsar Hotellet kring ett ungdomsgäng som ställs inför en blodtörstig skuggfigur. Med en maffig ljudbild och angelägna frågor om grupptryck och mobbning är Hotellet en serie som naglar fast lyssnaren.

I serien medverkar också skådespelaren Johannes Kuhnke känd från bland annat Ruben Östlunds film Turist, skådespelaren Madeleine Martin känd bland annat från Breaking Surface och Snabba cash. Medverkar gör också skådespelarna Albin Grenholm, Moa Stefansdotter, Samuel Astor, och Ellen Nyman. Systrarna Happy och Felice Jankell gör rollerna som tvillingarna Elena och Anna.

För manus och regi står skräckfantasten Lola Zackow som ligger bakom flera tidigare produktioner för Sveriges Radio Drama, bland annat Rasresan. Manus till Hotellet är baserat på en originalhistoria av Daniel Åberg, författaren bakom ljudbokssuccén Virus och kritikerrosade Dannyboy och kärleken.

Bra Augustår för öronen trots allt: Två av vinnarna finns som ljudbok

I min löpande rapportering om hur Augustpriset står sig när det kommer till ljudboksformatet kan vi efter årets gala konstatera att det ur ljudsynpunkt, trots dåliga förutsättningar, blev en riktigt bra prisfördelning. Blott tre av årets arton nominerade titlar fanns utgivna som ljudböcker, men av dessa tre plockade två hem Auguststatyetter: Eufori av Elin Cullhed (inläst av Lena Endre) i den skönlitterära klassen samt Nattkorpen av Johan Rundberg (inläst av Olof Wretling) i barn och ungdoms-klassen. Stort grattis till er (och så klart även till Nils Håkansson som plockade hem statyetten i faktaklassen för Dolda gudar)!

En rolig personlig parentes är att Elin Cullhed är matte till vår katt Karlssons mamma Sasha. Så … nog kan man väl säga att vi också har tilldelats ett Augustpris, på ett Jag mötte Lassie-vis?

Möt Karlsson, vår katt som har en mamma som har en matte som har vunnit Augustpriset!

Krönika: Augustjuryn missade ett allkonstverk

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 21 oktober.

———

När årets nomineringar till Augustpriset presenterades tidigare i veckan satt jag med gapande mun framför webbsändningen. Hur i hela fridens namn kunde det komma sig att Anders Teglunds bok Cykelbudet inte nominerades i fackboksklassen? Den var ju given – en strålande, medryckande och obeveklig granskning av gigekonomins baksidor inom budbranschen, och en bok som också på ett större plan problematiserade allt detta ”gigande” fler och fler av oss förväntas syssla med – inte minst inom kultursektorn.

Och den var ju så vacker också, tänkte jag där framför min skärm. Hur kunde fackboksjuryn inte beröras och ryckas med av Teglunds finkänsliga läsning av sin egen text och hur den förstärktes av hans pianomusik, som ju också spelar en viktig biroll i bokens handling? Den unika kombinationen lyfte ju berättelsen ytterligare? Hur?!

Så kom jag på det. Det jag så oerhört starkt berördes av när jag tog mig an Teglunds bok, har ju alls inte fackboksjuryn bedömt. Jag har lyssnat på Cykelbudet som ljudbok, medan nomineringsjuryn har läst den i textform mellan hårda pärmar.

Nu är Cykelbudet visserligen en stark fackbok också i fysisk form, den har mötts av strålande recensioner och även hunnit vålla en del debatt på kultursidor (inte minst i Göteborgs-Posten) om vem som har rätt att skildra det växande prekariatet och de osäkra anställningar som blir allt vanligare inom många branscher.

Men ljudboken går ett steg längre än pappersboken, genom att även lyfta fram musikern Anders Teglund. Året innan berättelsen i Cykelbudet tar sin början debuterade han även som pianist och släppte i rask takt flera instrumentala, finstämda pianoalbum. I mars 2020 ska han ut på vägarna. Han gästar dels människors hem för små, intima konserter på arrangörernas privata pianon, och dels förbereder han en föreställningsturné tillsammans med serietecknaren Sara Granér där hon under konserterna skapar bilder live till musiken samtidigt som den framförs, och projicerar detta på storbild.

Av detta blir i princip intet, till följd av coronapandemin. För Cykelbudet är också en effektiv skildring av hur skoningslöst covid-19 slår sönder ekonomin för många människor. Den popularitet Teglund börjat bygga i det smala fält som instrumental pianomusik får sägas utgöra ska han precis börja skörda frukterna av, när pandemirestriktionerna i ett slag omöjliggör verksamheten, samtidigt som ett tidsbestämt deltidsvikariat han har haft upphör. Det blir en perfekt storm, som leder honom fram till beslutet att börja ”giga” som cykelbud, eftersom beställningarna på hämtmat är på väg att nå stratosfären.

Och i ljudboken samspelar Teglunds text och pianomusik. Missförstå mig inte – Cykelbudet är även i ljudboksform först och främst en bok och inte en tonsatt text, men precis som det inom filmens värld är kutym att bilderna och skeendet förstärks av musik, lyfter pianot berättelsen i Cykelbudet. Dra nu inte heller min liknelse vid filmvärldens musikanvändande för långt – det är inte som när Hans Zimmer brakar på så att biosalongen skakar i en Christopher Nolan-rulle, utan sparsmakade övergångar från text till kortare pianostycken vid väl valda tillfällen.

Men vad pianot lyckas med är att göra Cykelbudet till något mer än ”bara” en uppläst bok, den närmar sig ett allkonstverk. Jag önskar att de svenska ljudbokstjänsterna även hade haft teknikstöd för att visa bilder, för tänk om vi även kunnat få uppleva Sara Granérs illustrationer av musiken under uppläsningen. Jösses vad fint det hade varit.

Kommer vi att få se Augustjuryn ta hänsyn till sådant här vad det lider? Jag hyser inga större förhoppningar. Läser man bestämmelserna kring priset är det tydligt att här granskas fysiska verk, även om det står att de gärna ser att insända tävlingsbidrag kompletteras med digitala pdf- och e-boksfiler – antagligen för att förenkla juryns arbete.

Ordet ljudbok nämns överhuvudtaget inte.debuterade han även som pianistSynd.

Krönika: Bokmässan blev ingen digital succé

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 30 september.

———

Nå, hur gick det för årets hybridvariant av Bokmässan då? Många har sett bilderna som kablades ut från Göteborg – de vanligen myllrande mässhallarna ekade ödsliga, vilket de som var på plats tog chansen att fota, det blev ju en sådan absurd kontrast från normalläget.

Vissa tog bilderna som ett förebud om mässans undergång, vilket fick mässledningen att gå ut i Dagens Nyheter och meddela att ryktet om deras död var betydligt överdrivet. Även de såg det absurda i de överdimensionerade ytorna, men menade att dessa var en förutsättning för att kunna ha publik på plats enligt covidlagens dåvarande regler för mässor.

Men bortsett från bilderna som verkade tagna i en gigantisk rymdhangar i en science fiction-film då – gick det bra? Mässledningen ville gärna säga det, och i ett summerande pressmeddelande lyftes siffror fram som skulle påvisa detta. De 6 700 fysiska besöken var i linje med förväntningarna, de cirka 90 000 visningarna som Bokmässan Play fått ihop beskrevs som ett stort publikintresse och det lyftes fram att fler män än vanligt tagit del av Bokmässan – cirka 35 procent av Play-tittarna var män, jämfört med att bara 20 procent brukar vara män på den fysiska mässan.

Vad man talade betydligt tystare om är hur dessa siffror stod sig mot fjolårets, då det ju arrangerades en heldigital bokmässa från ett antal studior som innebar premiär för det nu etablerade konceptet Bokmässan Play, som ska leva vidare även i framtiden.

Så låt oss jämföra med 2020. Vid mässans slut då hade 373 000 visningar registrerats. Årets 90 000 når inte ens en fjärdedel av detta. I fjol var dessutom programpunkterna betydligt färre än i år – 381 jämfört med årets 584. Det gav ett tittningssnitt på 980 personer per programpunkt 2020, att jämföra med drygt 150 i år. Ändå sattes ”Stort publikintresse för Bokmässan Play” som rubrik på årets summerande pressmeddelande från mässan. Huh?

Visserligen finns en viktig skillnad – i fjol kostade det inget att ta del av Bokmässan Play, men i år fick man betala 395 kronor. Det är alltså mycket möjligt att det här inte handlar om att Play-satsningen skulle vara dålig, utan snarare att betalningsviljan är extremt låg när det kommer till digital kultur. Vi vill streama gratis, annars får det vara.

Men om så är fallet, borde vi väl diskutera det och komma fram till hur vi får en förändring? Att försöka skymma undan ett så pinsamt faktum och hålla tummarna för att folkmyller och kindpussar snart åter är legio framstår för mig som önsketänkande.

Men att det är vad Bokmässan hoppas på är tydligt, för i samma pressmeddelande stod att ambitionen för 2022 är att överträffa publiksiffrorna för de senaste ordinarie mässorna. Jag kanske får äta upp detta, men tror verkligen någon att vi om ett år kan lägga Bokmässan 2022 till handlingarna genom att konstatera att fler än 86 000 människor myllrat runt på mässgolvet (vilket var den senaste ordinarie publiksiffran år 2019)? Med tanke på nya covid 19-varianter, tecknen på att vi kommer att behöva ta återkommande vaccinsprutor och inte minst faktumet att många som brukar frekventera litteraturevenemang är äldre och tillhör en riskgrupp, framstår detta för mig som lika mycket science fiction som bilderna från årets mässa.

Vi måste börja acceptera att framtiden blir mer digital, och jobba på att hitta attraktiva sätt att paketera litteratursamtalen så att vi kan tänka oss att betala för det även hemifrån.

Littfest i Umeå lyckades med detta i vintras och fick en helt annan ”buzz” kring Littfest-tv än vad Bokmässan Play nu mäktade med. Visst, det blir lite äpplen och päron-läge eftersom omfånget och priset var så olika (Littfest tog bara en hundring i digital entré), men de lyckades med något som Bokmässan Play nu fallerat i två år i rad – att skapa en känsla av deltagande, trots fysisk distans.

Jag tror det är ditåt vi måste sträva, även om det bär emot.

Om Cykelbudet som ljudbok, och exklusivitet inom bokvärlden

Som en pendang till det jag skrev här i spalterna förra veckan om bristen på ljudböcker bland årets Augustnominerade, så valde jag att till förra veckans krönika i Västerbottens-Kuriren skriva om den miss jag tycker att Augustprisets jury i fackboksklassen gjorde när de inte nominerade Anders Teglunds bok Cykelbudet, som är dels en mycket stark reportagebok om gigekonomi i alla dess former, men också en helt fantastisk ljudbok. Jag publicerar nog krönikan här i spalterna i dess helhet vad det lider, men tills dess kan man läsa den via denna länk.

Medverkade också som intervjuad i en artikel hos branschsajten Boktugg i fredags, som handlade om exklusiva rättigheter inom bokvärlden och faktumet att det ännu är rätt ovanligt, samtidigt som det mer eller mindre blivit kutym inom exempelvis tv-streaming.

För övrigt kan jag meddela att snön har vräkt ner här uppe i Vittangi den senaste tiden, och nu ligger väl runt tre decimeter på backen. Mycket vackert, men också mycket att skotta…

Augustnomineringarna 2021: Dåligt år för ljudböckerna, men fenomenalt för tvillingarna Adbåge

Nej, det blev inget toppenår när det kommer till ljudboksformatet bland årets nomineringar till Augustpriset. Blott tre av arton titlar fanns vid nomineringstillfället utgivna som ljudböcker, att jämföra med åtta (!) i fjol. Att bara tre titlar finns bland de nominerade är faktiskt lika illa som det tidigare bottenåret 2018, då också tre titlar fanns som ljudböcker. Precis som det året finns det även i år en ljudbokstitel i vardera klass. (Jag har gjort de här sammanställningarna sedan 2017.)

Vad det beror på? Tja, det är nog inte svårare än att det i fjol dels var ovanligt breda titlar som nominerades (tre i den skönlitterära klassen då jämfört med en i år), samtidigt som kanske något fler av de breda titlarna som förhandstippats i år inte kom med (som Sara Stridsbergs Hunter i Huskvarna, Kerstin Ekmans Löpa varg och Ann-Helen Laestadius Stöld, som alla finns som ljudböcker). I fjol var det dock fackboksklassen som stod för ett svårslaget rekord, med hela fem av sex titlar utgivna som ljudböcker. Personligen hade jag verkligen hoppats på en nominering för Anders Teglunds Cykelbudet i år i fackklassen, dels för att det är en riktigt bra bok, men kanske ännu mer för att det är en fantastisk ljudbok, där Teglunds pianospel som har en viktig biroll i bokens handling vävs in i ljudboken och gör den närapå till ett allkonstverk. Sammantaget som bok och ljudbok hade den verkligen förtjänat minst en nominering. Bakläxa juryn!

Kommer någon av de nominerade titlarna att bli ljudbok nu då, efter att de nominerats? Förhoppningsvis åtminstone Moa Backe Åstots Himlabrand, som jag tror har en fin chans att plocka hem priset i barn- och ungdomsklassen.

Övriga noteringar:

• Har det någon gång i Augustprisets historia hänt att syskon nominerats samma år, likt det som Emma och Lisen Adbåge nu lyckats med för varsin bok i barn- och ungdomsklassen? Att de dessutom är tvillingar gör ju bara prestationen än mer speciell. Dubbelgrattis till det!

• Olof Wretling har läst in böcker två år i rad som blivit nominerade (i fjol gällde det Annika Norlins Jag ser allt du gör). Starkt jobbat av Wretling, som bara totalt läst in fem ljudböcker.

• Trots att inte förhandstippade Stöld fick någon nominering, så kan det bli två vinster i år för böcker med samisk prägel, genom Mats Jonssons När vi var samer och Moa Backe Åstots Himlabrand. Jonssons bok är den första serieromanen att nomineras i den skönlitterära klassen. Välförtjänt!

• Magnus Västerbro och Tomas Bolme verkar vara en stark Augustpriskombo. När Bolme läste in Västerbros Svälten 2018 blev det vinst i fackboksklassen, men när Per Juhlin fick läsa in hans Vålnadernas historia året därefter blev det ingen nominering. Nu är Bolme tillbaka för Västerbros bok om Karl XII, och då blev det nominering igen.

Nedan följer listorna för samtliga nomineringar, och de titlar som finns utgivna som ljudbok är skrivna i fet stil. Augustgalan arrangeras 22 november.

Årets svenska skönlitterära bok:
Eufori – en roman om Sylvia Plath av Elin Cullhed (Wahlström & Widstrand), inläst av Lena Endre
Återliv – med Skapelsen och Kvällens frihet av Kjell Espmark (Norstedts)
• Europa av Maxim Grigoriev (Albert Bonniers förlag)
När vi var samer av Mats Jonsson (Galago)
Singulariteten av Balsam Karam (Norstedts)
Den svarta månens år av Ellen Mattson (Albert Bonniers förlag)

Årets svenska fackbok:
Judarnas historia i Sverige av Carl Henrik Carlsson (Natur & Kultur)
Dante – den förste författaren av Anders Cullhed (Natur & Kultur)
Dolda gudar – en bok om allt som inte går förlorat i en översättning av Nils Håkanson (Nirstedt/litteratur)
Knäböj av Sara Martinsson (Weyler förlag)
Mönstersamhället av Anneli Rogeman (Natur & Kultur)
Tyrannens tid – om Sverige under Karl XII av Magnus Västerbro (Albert Bonniers förlag), inläst av Tomas Bolme

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
Furan av Lisen Adbåge (Rabén & Sjögren)
Himlabrand av Moa Backe Åstot (Rabén & Sjögren)
Ett rum till Lisen av Elin Johansson, Ellen Svedjeland & Emma Adbåge (Rabén & Sjögren)
Om du möter en björn av Malin Kivelä, Martin Glaz Serup & Linda Bondestam (Förlaget)
Nattkorpen av Johan Rundberg (Natur & Kultur), inläst av Olof Wretling
Min mamma är snabbare än din! av Emma Virke & Joanna Hellgren (Lilla Piratförlaget)

Tio år senare: Därför bryr vi oss om Steve Jobs

I dag är det tio år sedan Apples grundare och vd Steve Jobs avled i sviterna av cancer, 56 år gammal. Jag återvände till den text jag skrev här i bloggen den dagen om Jobs betydelse för datorvärlden och samhället, och tycker att den håller för läsning även ett decennium senare. Men här i spalterna tänkte jag i dag ta mig friheten att återpublicera en krönika jag skrev för Upsala Nya Tidning någon vecka efter hans död, en text som delvis tog avstamp i det där blogginlägget. Här följer den.

——

Därför bryr vi oss om Steve Jobs

Det har gått ett par veckor sedan Apples grundare Steve Jobs avled efter en flerårig kamp mot cancer. Kondoleanserna var många och på sina håll ifrågasattes sorgeyttringarna – varför skulle vi sörja en hårdför vd för ett kapitalistiskt jätteföretag från USA?

Strax före klockan tre på morgonen 6 oktober svensk tid kom TT:s flash om att Apples grundare och nyligen avgångne vd Steve Jobs hade avlidit 56 år gammal. När jag steg upp två timmar senare – min ett och ett halvt år gamla son tycker att fem är en utmärkt tid att börja dagen – slog jag på CNN och såg att de hade strukit sin ordinarie tablå och enbart fokuserade på Jobs.

Snart hade även svenska nyhetsredaktioner gnuggat gryningen ur ögonen och följde i samma spår. Steve Jobs död toppade snart alla nyhetssändningar och framåt dagen bågnade nästan mikrobloggen Twitter av alla Jobsrelaterade diskussioner. Men varför brydde sig så många om att en chef för ett datorföretag var död? Egentligen behöver jag inte se längre än till min redan nämnda son för att få svaret. Sedan sju månaders ålder har han varit djupt fascinerad av min Iphone. I början var den rolig för att jag ibland visade Teletubbiesklipp för honom på den, men i somras, när han var runt 15 månader, började han på allvar kunna använda den själv.

Säkerheten han nu besitter när han sveper runt bland Youtubeklipp och barnspel är närmast läskig. Han scrollar i rullistor, väljer klipp, startar, byter till ett nytt om det saknar musik, tittar, byter igen, stänger Youtube, sveper runt bland appar, hittar de spel jag laddat ner till honom, startar, klickar irriterat bort förfrågningar om köp av speltillägg, spelar, stänger ner, väljer nytt, spelar, stänger, tillbaka till Youtube, nya klipp. Det är inte helt angenämt att inse, men vissa saker på Iphonen gör han redan bättre än jag själv.

Steve Jobs var besatt av att förenkla. En pryl skulle kunna ges till någon utan förkunskap och denne skulle ändå kunna sköta den. ”It just works”, var hans mantra vid produktpresentationer. Leksaker, fnös belackarna om det han visade upp, ett barn kan ju sköta dem! Ja, det var just själva poängen.

Det brukar sägas att Steve Jobs aldrig skapade något eget. Det är både sant och helt uppåt väggarna fel. Hans förmåga var att kunna se existerande teknologiers fulla potential och vidareutveckla dem. När datorn Apple 2 lanserades 1977 var det inte den första persondatorn, men det var den första som gick att använda utan att man var utbildad programmerare. När Macintosh kom 1984 var det inte den första datorn med grafiskt gränssnitt och mus, men det var första gången det verkligen fungerade.

Samma mönster upprepades på 2000-talet. På söndag är det exakt tio år sedan Steve Jobs lanserade den första Ipoden. 2001 fanns redan flera mp3-spelare på marknaden och konkurrenterna skrattade inledningsvis åt Apples försök. ”Hemligheten” låg dock inte i själva hårdvaran, utan i kopplingen till datorprogrammet Itunes som gjorde musikhanteringen busenkel. När Iphonen släpptes 2007 var det samma visa. Dåtidens smartphones var riktade mot affärsanvändare, men Steve Jobs såg en marknad för en helt annan sorts smart mobil, som skulle locka privatanvändare.

Den som startade en Appledator möttes under många år av en symbol i vilken ett leende ansikte speglades i en datorskärm. Människan och maskinen i glad symbios. Bara Steve Jobs tänkte så i en tid då datorer sågs som gråa redskap ämnade för att skapa stapeldiagram. Hans mål var helt enkelt inte bara att bygga teknikprodukter som vi skulle ha nytta av, utan även fatta tycke för. Det är därför som jag och många med mig sörjer hans allt för tidiga bortgång.

——

Att det hunnit gå ett decennium sedan den där dagen känns på ett sätt overkligt, samtidigt som det ju går att se väldigt tydligt hur mycket tid som passerat när jag studerar den 11,5-åriga tween som i dag är Tage. En sak är dock exakt sig lik: Hans flitigast använda teknikprodukt är en iPhone.

Krönika: Återfår bokmässan sin gamla form?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 9 september (det vill säga före årets bokmässa, som ju arrangerades helgen som gick).

——

I veckan kom beskedet vi väntat på – coronarestriktionerna är på väg bort, kulturevenemang kommer snart att kunna anordnas så gott som normalt. Som vi har väntat!

Men pandemin har redan fått effekter i den svenska bokbranschen, och dessa kan bli långvariga. En sådan rör bokmässan i Göteborg. För andra året i följd väntar om några veckor en upplaga av denna som mestadels kommer att vara digital. Det kallas visserligen hybridmässa där en viss mängd biljetter kommer att säljas så att publik ska kunna se författarsamtalen på plats, men det myllrande mässgolv som alltid varit Bok & Biblioteks signum kommer även 2021 att utebli.

Svältfödda på social samvaro presenterade därför i våras bokförlaget Kaunitz-Olsson planerna på satsningen Stockholms bokhelg, ett arrangemang där de stod för viss samordning och en hemsida, men där deltagande förlag själva fick ordna samtalsprogram och hitta lokaler (ofta det egna kontoret) för en helg i bokens tecken.

Gensvaret från Förlagssverige kan inte kallas annat än fantastiskt. Över 150 förlag och kulturinstitutioner i Stockholm räckte upp handen, och sista veckoslutet i augusti gick bokhelgen av stapeln.

Jag tyckte det var ett toppeninitiativ och reste ner och deltog. Att vi var många som saknat de publika litteratursamtalen var uppenbart. Det vore överdrivet att påstå att stockholmarna gick man ur huse, men flertalet förlag var nöjda efteråt och såg fram emot en ny bokhelg nästa sensommar – då förhoppningsvis utan restriktioner att behöva ta hänsyn till.

För en ny upplaga planeras nämligen redan, samma veckoslut år 2022 ska Stockholms bokhelg anordnas igen.

I och med detta väcks en fråga: Hur ska den svenska bokbranschen se ut post-corona? För vad man än anser om Bokmässan i Göteborg, så är den navet i Litteratursverige och kulmen på bokförlagens årscykliska arbete – en position som trots såväl toppar som dalar varit relativt ohotad i över tre decennier.

Och nu befann sig mässan redan innan pandemin i en svacka, märkt av kontroversen kring högerextrema Nya Tiders närvaro 2017 med bojkotter, publiktapp och en bisarr nazistmarsch som följd. 2018 och 2019 skedde en viss återhämtning, men den kom helt av sig när covid-19 gjorde entré. Nu skriver vi 2021 i kalendern och har ännu en rumphuggen mässa att vänta. Kommer Bok & Bibliotek någonsin att återfå den form och storlek så många av oss älskar (eller i vissa fall åtminstone älskar att hata)?

Det beror nog faktiskt till viss del på hur gräsrotsinitiativet Stockholms bokhelg utvecklas.

För helt krasst är det så här – även om mässpubliken inte märker det, så är en avgörande lockelse för själva branschen bokmässan som tummelplats. Minglen, de informella mötena och snacket i barerna mellan författare, förlagsanställda, litterära agenter och andra intressenter utgör en stor del av poängen med att som branschmänniska bege sig till Göteborg. Och faktumet att nästan alla ”beger sig” är viktigt – nästan alla förlag huserar ju i Stockholm. Att man inte kan åka hem när arbetsdagen tar slut är en förutsättning för tumlandet. Det är en sliten klyscha men bär viss sanning: Det som händer på bokmässan stannar på bokmässan.

Något sådant kommer en bokhelg i Stockholm aldrig att kunna leverera. Men det finns en till viktig aspekt – ekonomin. Upptäcker förlagen att de når ungefär samma publikeffekter av att ordna ett relativt enkelt ”öppet hus”-arrangemang i sina egna Stockholmslokaler med inbjudna författare (som ofta också redan bor i Stockholm), så kommer frågan snart att ställas: Är tummelaspekten värd de miljoner som bokmässan kan kosta ett förlag i form av monterhyra, hotellrum, resor, arvoden och mingelarrangemang?

I en tid när många förlag redan brottas med ekonomin, kan svaret mycket väl komma att bli nej. Om så blir fallet, lever en av den svenska bokbranschens mest stabila institutioner farligt.

Nya pressbilder signerade
Emma-Sofia Olsson

Jag har blivit med nya pressbilder! Den eminenta frilansfotografen Emma-Sofia Olsson, bördig från Vittangi och Kiruna men mestadels stationerad i Stockholm där hon bland annat frekvent plåtar personporträtt och reportagebilder till Svenska Dagbladet, kom förbi en kväll i början av september och drog med mig och kidsen ut till skogs för en fotosession. Fantastiskt fint blev det. Här följer tre av dem, och kollar man in min pressida hittas en hel sextett.

Visst älskar jag fortfarande även mina gamla pressfoton som den tillika eminenta Sara Arnald tog framför den färgglada bokhyllan i Stockholm, men de visar ju en blott 36-årig Daniel år 2011. Tio år senare har jag väl blivit såväl något gråare som rynkigare, så det var dags för en ny uppsättning.

Dags för nya bilder igen någon gång 2031 då, antar jag. Tanken svindlar.

Om Virus och ljudböcker i Aftonbladet

Jag blev intervjuad till en artikel i Aftonbladet för ett par veckor sedan och pratade ljudboksskrivande, Virus och ljudbokens plats i det litterära samtalet. Det visade sig bli ett helt uppslag, och i går trycktes artikeln i tidningen. Den verkar inte publiceras på webben vilket väl är en smula ironiskt eftersom artikeln handlar om digitala utgivningar, men det gav mig åtminstone orsak att för en gångs skull köpa ett prasselblad.

En passus gällande delar av branschens syn på ljudböcker kan väl vara okej att citera, tycker jag:

Han är medveten om att många avfärdar ljudböcker som lättsmält förströelse, trots att förlagen även satsar på att ge ut tyngre litteratur i ljudboksformat.
– Kulturredaktionerna borde bli bättre på att visa det. Säg att de recenserar en pappersbok som även finns som ljudbok – varför inte kort notera detta i faktarutan där sidantal och förlag presenteras? ”Finns även som ljudbok, inläst av den och den”. Vill de helgardera sig så att ingen får för sig att de sänkt sig till att lyssna på en ljudbok, kan de ju lägga till ”Här recenseras dock pappersutgåvan”, säger Daniel Åberg.

Gunilla Bergström och pappa Åberg

Heter man Åberg i efternamn är det svårt att inte ha en viss relation till Alfons Åberg, oavsett om man är förälder eller inte. När man sedan blir en pappa Åberg, och ens barn ibland tycker att man är lite som just Alfons pappa Åberg, då blir så klart relationen ännu starkare.

Vi har läst mycket Alfons i perioder hemma, även om kidsen nu båda kanske blivit lite för stora för honom (men den ”nya” tv-serien där Jonas Karlsson är berättaren vill jag minnas att Ejda tittat en del på så sent som i år, och i filmrummet i källaren hänger ännu affischen från Hokus pokus Alfons Åberg, som jag vill minnas var den allra första film som Tage såg på bion i Vittangi).

På tal om Jonas Karlsson och Alfons, så var det just med anledning av hans inläsningar av böckerna som jag en gång fick chansen att träffa Gunilla Bergström. Jag satt i juryn för barn- och ungdomsklassen till Stora Ljudbokspriset 2015, och vi prisade då just Bergström och Karlsson för ljudboksversionen av Vad sa pappa Åberg?

Det var precis efter att Storytel tagit över priset (men innan de döpte om det till Storytel Awards), och första gången det anordnades en regelrätt gala. Jag minns att jag var den enda ur jurygruppen som hade möjlighet att bevista den, så jag fick äntra scenen och berätta om vårt arbete (jag har för mig att de övriga i juryn var Jenny Lindh, Angela Kovács och Martin Stenmarck). Om det sedan var jag eller en konferencier som delade ut själva priset minns jag inte (antagligen en konferencier), men oavsett vad så steg Gunilla Bergström och Jonas Karlsson upp och tog emot priset, och jag utväxlade några grattisfraser med dem båda. Jag kommer ihåg att jag tänkte att hon redan då såg väldigt skör ut, men det hade hon väl å andra sidan nästan alltid gjort, trots att hon enligt samstämmiga uppgifter bestod av så mycket styrka och egensinne.

Reine Brynolfsson, Katarina Ewerlöf, Majgull Axelsson, Carin Gerhardsen, Jonas Tellander, Gunilla Bergström, Jonas Karlsson och Stefan Sauk på galan för Stora ljudbokspriset 2015.

Gunilla Bergström kommer att vara saknad. Men jag är glad att vi får ha kvar Alfons.