Permalink

Samtal avklarat

Det blev ett bra samtal på biblioteket inne i Kiruna i går tror jag, snacket flöt på fint och publiken var på alerten och ställde frågor. Fick till och med signera några pocketar innan det var dags att ratta hemåt. Kul!

Provins redaktör Carl Åkerlund, jag själv och Mats Söderlund. Benen i kors och sneakers gånger tre.

Permalink

Hög puls

Framträdandeintensiva dagar för familjen Åberg/Ögren just nu.

Det började i tisdags när Johanna höll två föredrag inne på Navet i Kiruna om landsbygdens förutsättningar inom turistnäringen här uppe i norr, fortsatte i går med att det var premiär på Folkets Hus (och lapp på luckan!) för musikalen Vakna Tellusianer! som klass F-3 arbetat med under hela läsåret, där Tage spelar en av huvudrollerna. I kväll är det så dags för mig att ha mitt författarsamtal med Mats Söderlund på stadsbiblioteket inne i Kiruna, samtidigt som Tage spelar sin andra föreställning på Folkets Hus här hemma i Vittangi. I morgon reser så Johanna ner till Stockholm för ett jobbmöte hos Visit Sweden, samtidigt som jag ska rodda med en informations- och filmkväll på Folkets Hus här i byn. Framträdandena avslutas så med att Johanna ska prata om sin familjeekonomibok Mamma, pappa, pengarPamojafestivalen inne i Kiruna på lördag eftermiddag.

Däremellan ska vi även lyckas klämma in det årliga cykelloppet Vittangirundan på lördag förmiddag. Därtill hann jag även före musikalföreställningen i går åka in till Kiruna med Ejda för veckans ridlektion, där jag blev  rätt så hårt biten i låret av valacken Krokus. Det är hårt att vara hästpappa.

Permalink

Tidens tand

Hade orsak att sparka igång min gamla älskade Powerbook i morse, behövde rippa en dvd inför en filmvisning vi ska ha på Folkets Hus på fredag kväll, och eftersom det var cirka 700 år sedan jag ägnade mig åt något sådant, vände jag mig till den gamla trotjänaren, där det fortfarande fanns programvara för detta inlagt.

Drabbades som vanligt av kraftig nostalgi, och började efter avslutat dvd-värv småjobba på den numera femton år gamla datorn. Som vanligt gick det lite trögare än senast, det är ju faktiskt smått sinnessjukt att allting hela tiden ska behöva starkare och starkare maskiner, trots att det jag sysslar med i dag på det stora hela är detsamma som för 2004 när datorn var sprillans ny. Nu drogs fläktarna igång bara av att jag loggade in på Gmail.

Spiken i kistan kom dock när jag skulle logga in på WordPress för att skriva det här blogginlägget. Det gick inte längre, access denied var beskedet jag fick följt av något servertjofräs, möjligen har det att göra med den där php-uppdateringen jag gjorde i vintras, jag vet inte, har inte tid att undersöka saken djupare just nu.

Oavsett bakomliggande orsak gjorde det mig sorgsen. Nej, självklart kan jag inte förvänta mig att en femton år gammal dator ska kunna användas på samma sätt i dag som då, men att jag inte ens ska kunna logga in på min blogg (med tretton år på nacken)?

Mörker.

Permalink

Snöfritt 2019

Jag har ju glömt att rapportera när årets snö försvann! Jag brukar alltid försöka hålla koll på vilken dag den sista strängen av den riktiga vintersnön försvinner (får vi ett bakslag nu med snöfall som ligger typ någon dag räknas det alltså inte).

I lördags förra helgen, den 11 maj, inföll det magiska datumet. Det var det tidigaste under de år jag fört bok – i fjol var det 15 maj, och 2015 samt 2016 var det dagens datum, det vill säga 17 maj. 2017 var vi i New York hela maj, så det året har jag ingen koll på.

Faktum är att det var nära att ske redan i slutet av april i år, hade den tidiga värmeböljan fortsatt någon dag till hade gården blivit bar redan då.

Bilden togs på eftermiddagen, och framåt kvällen startade hällregnet som avgjorde dess öde.

Permalink

Premiär i dag: Smittad 2!

Någon gång i natt släpptes den lös igen, den där virussmittan som aldrig ger sig. Smittad 2 ges ut i dag, och det är alltså den sjätte delen i Virus-sviten. Jag vågar utlova spänning, dramatik och sorg på hög nivå för Amanda, Iris, Risten, Jenny, Dano, Patrik och alla de andra, och ett sjuhelsikes avstamp inför den stora finalen av hela sviten som säsong tre kommer att innebära senare i år.

Premiären till ära har även första säsongen av Smittad fått ett nytt omslag, för att gå mer i samma linje som Virus. Riktigt snygga tycker jag!

Och ja, det finns redan ett färdigt omslag för den avslutande Smittad 3 också, vilket är mer än vad jag kan säga om själva texten till den… Men jag ska börja skriva så fort jag någon gång den här veckan tagit mig förbi deadlinen to end all deadlines. Men mer om det projektet senare.

Sju säsonger blir det alltså totalt av Virus-sviten. Passande tycker jag, sju är något av ett magiskt nummer när det kommer till säsonger inom främst den amerikanska tv-världen.

Men för sjuttsingen – iväg och njut av Smittad 2 hos Storytel nu. Den finns såväl som ljudbok som e-bok. Hela sviten hittar ni här.

Permalink

Förlagsstriden pekar mot en ny bokbransch

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 2 maj:

——

Går vi inom litteraturen mot en framtid där vi måste vända oss till olika butiker för att få tag i olika böcker? Med start i de senaste veckornas strid mellan förlagsjättarna Bonniers och Storytel, känns det som att så kanske blir fallet, åtminstone digitalt.

En liten bakgrund: Sedan 1 april har Bonniers stängt kranen för nya ljud- och e-böcker till Storytel, som är den största abonnemangstjänsten för digital litteratur i Sverige. Hittills har det fått resultatet att Storytels prenumeranter inte fått tillgång till bland annat Jonas Karlssons, Camilla Läckbergs och Fredrik Backmans nya böcker.

Konflikten handlar som så ofta om pengar. I höstas avslöjade branschtidningen Svensk Bokhandel att Bonniers länge haft ett guldkantat avtal med Storytel – i kraft av sin storlek hade de lyckats förhandla till sig ungefär dubbelt så hög ersättning per lyssnad bok än andra förlag – och omförhandlingarna verkar ha kört fast rejält.

Bonniers äldre titlar finns fortfarande kvar hos Storytel, men som svar på Bonniers agerande har Storytel valt att dölja dessa böcker i sina tips- och kategorilistor, man måste helt enkelt använda sökrutan och leta sig fram för att hitta Bonnierböckerna.

Positionerna verkar låsta. I en artikel hos Svensk Bokhandel i slutet av april sa visserligen en representant från Bonniers att förhandlingar pågår, men kommentaren från Storytel var mer negativ: ”Det är något besynnerligt om Bonniers påstår att det pågår samtal just nu”, sa företagets kommunikationschef.

Frågan är därmed om vi är på väg mot en situation lik den i film- och tv-världen, där streamingtjänster som Netflix, Viaplay, HBO Nordic och C More satsar stora summor på att producera eget material som ska locka abonnenterna att välja just dem, och där det ”allmänna” materialet, som långfilmer som gjorts för vanlig biovisning, säljs av filmdistributörer i olika så kallade visningsfönster så att de först finns på exempelvis Viaplay i några månader, och därefter flyttar över till Netflix eller vice versa.

Till viss del har det här börjat ske även inom bokvärlden, Storytel har försökt profilera sig genom att skapa en stor mängd eget material som bara finns hos dem i form av ljudboksserier, kortare faktaböcker och dokumentärliknande ljudböcker (och här bör det för transparensens skull nämnas att jag är en av författarna som skrivit en ljudboksserie för Storytel).

Däremot är det här det första fallet då toppsäljande författare ur det ”vanliga” bokbeståndet – det vill säga det som ges ut av ett traditionellt förlag och är ämnat för såväl pappers- som digitalutgivning – stoppas från att finnas i en särskild tjänst.

Om det här är början på en större trend eller bara ett undantagsfall är tidigt att sia om. Bonniers äger Storytelkonkurrenten Bookbeat, och där har man än så länge varit tydliga med att man inte är intresserad av att kontraktera författare för att skriva böcker som bara ska finnas hos dem. Hittills har dock det i praktiken varit en närmast akademisk fråga, eftersom de varit så små i jämförelse med Storytel och antagligen inte ens hade kunnat locka någon av sina storförfattare för ett sådant upplägg ens om de velat. Men i takt med att tjänsten växer – för det gör den – blir kanske läget ett annat.

Säg så här: I nuläget handlar det här bara om den dåliga relationen mellan Bonniers och Storytel, Bonniers släpper fortfarande sina nya titlar till de andra två streamingtjänsterna på marknaden – Nextory och Bokus Play. Men om Bookbeat fortsätter plocka andelar, kan de då tänka om och också börja satsa på exklusivt material? Det tror jag absolut.

Vad svarar Storytel med då? Tja, de äger förlaget Norstedts, som också har en del av Sveriges största författare i sitt stall. Kanske blir de då Storytelexklusiva.

Då har vi plötsligt en helt annan bokbransch i Sverige. Jag hoppas vi slipper det.

Permalink

Grattis Alva Fureman från Östersund!

Jag har alltid sett poesi som min litterära akilleshäl. Jag läser inte särskilt mycket lyrik privat, och har aldrig … ja, lärt mig hur god diktning bör se ut (nej, jag vet så klart att det inte är en exakt vetenskap som kan mätas och vägas, men jag tror att ni förstår vad jag menar).

Därför var det med viss bävan jag i vintras gick med på att ställa upp som jurymedlem i skrivtävlingen Jag skriver i dina ord, som är riktad till gymnasieelever och arrangeras årligen. Jag skulle vara en av tre medlemmar i juryn för Författarcentrum Norrs upptagningsområde, där jag ju är vice ordförande då denna organisation och Norrländska Litteratursällskapet sitter ihop.

Jag och de andra två jurymedlemmarna i norr fördelade de inkomna bidragen mellan oss, och valde därefter ut tre kandidater vardera som samtliga tre i vår jury läste. Därefter valde vi ut två finalister till riksfinalen, som skulle få tampas mot finalbidrag från Författarcentrums Öst-, Väst- och Sydregion.

Det bidrag i min ursprungliga hög som jag föll allra mest för var en dikt kallad Fjäll som hämtat inspiration från Säkerts låt Arktiska Oceanen. Jag tyckte det var ett otroligt vackert och välfångat stycke poesi som skapade något helt eget med avstamp i känslan i Annika Norlins text, som jag för övrigt får erkänna att jag tycker var fjolårets bästa svenska popmusikstycke.

Men så var det ju det här med min osäkerhet inför lyriken. Var det bra på riktigt? Jag var ärligt talat jätteosäker, tänk om mina jurykollegor skulle vrida sig som maskar när vi hade vårt jurysamtal över Skype och jag skulle försöka sätta ord på varför jag gillade den här texten? Men vad fasiken, jag gillade ju den mest, klart den skulle få vara med, låt dem skratta åt mig då!

Och tur var väl det. För inte bara höll mina jurykollegor, som var Anna Sundström Lindmark och Lina Stoltz, med om att det verkligen var en jättefin dikt som förtjänade en av de två finalplatserna från norregionen – den gick även hem hos riksjuryn med sådan emfas att den vann hela konkarongen vid den stora finalen nere i Göteborg i veckan!

Vinnaren Alva Fureman i mitten, flankerad av tvåorna Josefina Fjordell och Nora Holand. Foto lånat från tävlingens hemsida. Foto: Jarmo Väyrynen

Så – stort grattis Alva Fureman från Östersund, som visade sig vara författaren till Fjäll (bidragen var anonyma när vi läste dem). Hoppas du fortsätter skriva, och blir såväl en finfin prosaist som lyriker.

Här kan man läsa dikten i fråga, och även läsa en intervju med författaren.

Permalink

Undergången är nära!

Jag har nog glömt att nämna det här i spalterna, men i morgon om två veckor, det vill säga torsdag den 23 maj, pratar jag och författaren Mats Söderlund om vattenbrist, gruvdrift, virus och klimatkris på Kiruna bibliotek i ett samtal lett av Provins redaktör Carl Åkerlund. Undergången är nära! är titeln på samtalskvällen, som är en del i det större Provins-arrangemanget Barndomsland, som pågår under hela 2019.

Kul ska det bli! Mats Söderlund är aktuell med en romantrilogi med samlingsnamnet Ättlingarna, Sveriges första stora så kallade cli-fi, climate fiction, de två första delarna har kommit, (jag har själv ännu bara läst den första som heter Hotet – och som är riktigt bra!) och den tredje ges ut nästa år. I senaste numret av Provins finns en specialskriven novell kallad Pojken Strål 1524 som utspelar sig i Ättlingarna-världen, och som nu inför vårt samtal även tillgängliggjorts på Provins hemsida. Kolla in, och kom sedan till Kiruna 23 maj!

Permalink

Tävlingen

Det är mycket skriv nu. Nej, skrivande är ingen tävling men just nu är det i princip det ändå, jag måste få ur mig löjliga mängder text varje dag för att hinna.

26 000 tecken blev dagens skörd. Aldrig ens varit i närheten av det. Blev det bra då? Nå, i alla fall hyfsat.

Nära nog.

Permalink

Till sängs

Det känns trist att dag ut och dag in behandla mitt bloggande som något sorts arbetsinsatsloggande, men just nu är det ungefär vad jag orkar lägga i tid och tankemöda på något annat än romandokumentet.

I dag: Hade som mål att skriva drygt 16000 tecken.

Resultatet hittills: Lite över 10000.

Slutsats: Arbetsdagen är inte slut än, jag tar min iPad mini med till sängs och fortsätter tumskriva åtminstone ett par tusen tecken till, så att jag kan somna med det dåliga samvetet åtminstone någorlunda dämpat.

Permalink

Cliffhanger

Jag kämpar på med mina cliffhangers. Avslutade just söndagen med en halvtimmes sängskrivande, och fick efter lite om och men till en hyfsad spänningshöjare som avrundning.

På tal om spänning påbörjade vi i helgen projektet se alla Jurrasic Park-filmerna med kidsen. Ettan är nu avklarad – lite långsam och omständlig inledningsvis särskilt för sexåringen Ejda, men jäklar vilken fart det blev T-Rexen väl gjort entré. En del saker har kanske inte åldrats så väl (såväl specialeffekts- som intrigmässigt), men jösses vad bra han är på att bygga spänning i actionscener, den gode Spielberg.

Det får kanske bli projektet efter de fem Jurassic-filmerna – hela Spielbergs katalog.

Permalink

Den norrländska litteraturens mittpunkt

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 21 mars.

——

Vi reser med tåget mot norr på väg hem från Littfest, min vän och kollega David Väyrynen och jag. Försöker summera årets upplaga, och samtidigt finna något i våra upplevelser som vi på varsin kammare kan sätta på pränt i efterhand, han för en krönika till Norrländska Socialdemokraten, jag för denna spalt.

Han har deltagit i panelen i ett seminarium om kulturpolitik och dess eventuella politisering och funderar i de banorna. Det är ett aktuellt ämne i Norrbotten efter fjolårets val, det nya regionstyret har skickat upp testballongar och känt sig för – hur kraftigt kan man skära i kulturanslagen utan att det blir (alltför mycket) bråk?

Själv lyckades jag inte ens komma in på seminariet i fråga, ”fullsatt”-skylten satt redan på dörren när jag anlände fjorton minuter före start så intresset för frågan finns onekligen, och jag är säker på att det blir en fin krönika.

Men för mig personligen handlar Littfest främst om att försöka fånga det norrländska. Uppvuxen som jag är i Norrlands sydligaste kommun Sandviken var min blick oftast riktad söderut under uppväxten, det var i Uppsala tolv mil längre ner som man skulle studera och därefter hägrade huvudstaden ytterligare sju mil nedåt. Vad skulle jag med Norrland till?

Livet skulle dock via kringelikrokar med tiden ta mig till dess nordligaste kommun Kiruna, där jag nu lever i byn Vittangi sedan sex år och rotar mina barn. Redan innan dess, under de många åren i Stockholm, började jag dock blicka norrut igen, som för så många andra växte intresset för hembygden och ursprunget i takt med att jag blev äldre.

Väl på plats i nordligaste norr steg intresset ytterligare, jag ville förstå regionen jag kommit till men också kanske lära mig något om var jag kommer ifrån och hur det präglat mig. Trots att de ligger diematralt åtskilda i landsdelen Norrland, delar Kiruna och Sandviken rätt mycket. Båda är orter från 1800-talets slut födda ur malmen och stålet och även om ordet som definierar städerna skiljer sig åt – ”gruvan” i Kiruna och ”bruket” i Sandviken – så betyder de i mångt och mycket samma sak.

Samtidigt finns så klart stora skillnader och dessa vill jag få korn på, helst genom litteraturen. Ovan nämnda David har gett mig oerhörd kunskap om människors kynne här uppe kring Malmfälten genom sitt fina poesiverk Marken, jag har bättrat min historiska bas och försökt förstå Tornedalen genom att läsa Gunnar Kieri och även hittat den mytomspunna ”modernisten från Vittangi” Elsa Forsgren genom en text i ett äldre nummer av Provins, författad av Littfest-koordinatorn Erik Jonsson.

Och en av de saker som Littfest gör så bra är just att värn om det norrländska. Trots att festivalen vuxit till en nationell angelägenhet, så slarvas aldrig placeringen i Norrlands mitt bort. Tittar man på årets program och medräknar smygstarten på torsdagen där temat var ”Röster från norr – Sápmi och Tornedalen” landar man i att ett femtontal programpunkter bär norrländsk prägel, och även när jag studerar enbart fredagens och lördagens huvudprogram hittar jag åtta seminarier som fördjupar bilden av den region vi lever i.

När jag och David sitter i kupén på söndagseftermiddagen och rullar upp genom Västerbotten och Norrbotten med Gällivare och Vittangi som mål tänker jag på hur bekanta från litteraturvärlden i Stockholm alltid hajar till när jag säger att jag rest ”ner” till Littfest. I deras begreppsvärld är en resa till Umeå som att besöka litteraturvärldens tak, man slår i skallen och kan väl inte möjligen ta sig längre norrut?

Även om just sådana besökare antagligen inte springer benen av sig för att få plats på samtalen som dissekerar Norrland, älskar jag att denna prägel vidhålls av arrangörerna.

Må det så förbli.