Permalink

Pet Shop Boys nya album ute i dag!

I dag släpps ju Pet Shop Boys nya album Hotspot! Har inte hunnit lyssna på det ännu själv, sitter och förbereder mig inför samtalet nere på Gamla stans Bokhandel vid lunch som jag bloggat om tidigare, men recensionerna jag läst har varit smått strålande – bästa albumet från dem på länge, verkar vara konsensus – så jag hoppas mycket på skivan, blir nog en första lyssning när jag promenerar ner till bokhandeln.

Videon till singeln Monkey business har jag dock sett ett par gånger i går och i dag, och den är ju ett riktigt härligt glädjepiller inför helgen. Kolla in den!

Permalink

Poddpratar ljudböcker i Gamla stan på fredag

Senare den här veckan tar jag nattåget mot Stockholm för att medverka i den fina Vad vi pratar om när vi pratar om böcker-podden på fredag, det blir en inspelning inför publik i Gamla stans bokhandel på fredag klockan 12, och föga förvånande ska fokuset för avsnittet ligga på … ljudböcker!

Så här skriver de själva på evenemangssidan:

Fredagen den 24 januari klockan 12 bjuder vi in för en livepodd igen i Gamla stans bokhandel. Den här gången pratar Anna Bågstam om ljudböckernas framfart med förläggaren Åsa Selling (Bonnier Bookery och Romanus & Selling) och Daniel Åberg (författare till ex Smittad, Virus & Nära gränsen).

Kom gärna dit och lyssna under din lunch. Gratis inträde (men köp gärna en bok 🙂 Välkomna!

Kunde inte ha sagt det bättre själv. Kul ska det bli!

Permalink

Det lackar mot slut

Förfärligt dålig bloggfrekvens här, jag skyller på att det verkligen brinner i knutarna med att bli klar med Smittad 3 nu, och manuset bara sväller och sväller utan att jag kommer en millimeter närmare mål, känns det som (fast det gör jag så klart). Det ska nog bli bra till slut.

Eller rättare sagt – det måste det bli. Det är ju sista delen i hela Virus-sagan, känns helt meningslöst att skriva en sju böcker lång serie och sedan avsluta med ljummen bris.

Kanske därför jag har så förfärligt svårt att sätta punkt. Fucking jävla prestationskrav.

Permalink

Tiotalet i tio ord

Jag är inte särskilt road av årskrönikor och liknande i nyårstid. Visst, klart det kan vara intressant med lite summeringar, men de tenderar att bli likartade överallt och får lätt formen av pliktrapportering. Och i år har det varit dubbelt upp, när såväl 2019 som hela 2010-talet ska summeras i varje media av rang. Det blir lätt övermäktigt.

Men så tänkte jag att hm, borde jag själv på något sätt summera mitt år eller decennium? Nej, fy fasiken vad traggligt.

Men okej då, om jag kör en minivariant, och summerar mitt senaste decennium i tio särskilt utmärkande nyckelord, i den tidsordning de kom:

Johanna, Tage, Berlin, Vittangi, Ejda, Virus, New York, ljudböcker, Norrland och författande.

De viktigaste tre under tiotalet, här vid hemkomsten från tågluffen sommaren 2018.

Det mesta är väl självförklarande, men att jag separerar Virus från ljudböcker och även tar med författande kan väl förklaras med att jag inte riktigt anade hur dominerande ljudboksfrågan skulle komma att bli i mitt liv när jag började skriva Virus-serien 2016, det blev väl riktigt tydligt först kring 2018, och framåt 2019 började jag se mig själv främst som författare och inte bara någon sorts lös skribent, lagom till 15-årsjubileet av att jag fick min första roman antagen… Och att Norrland får vara med – tja, dels har det att göra med mitt arbete med Norrländska Litteratursällskapet, och dels med att jag för var dag som går känner en allt starkare identitet som norrlänning, vagheten i begreppet till trots. Och jaja, Johanna var jag ju sambo med redan under 00-talet, men vi gifte oss trots allt 2010, dagen innan Tage föddes, vilket även om vi brukar glömma bort att fira det var ett viktigt avstamp för resten av decenniet.

Okej, nu vänder vi blad. Välkommen, 2020-tal!

Permalink

”Klubben” skördar triumfer även som ljudbok

Det går oerhört bra för Matilda Gustavssons Klubben i ljudbokstjänsterna. Det är en oerhört stark reportagebok som vid det här laget knappast behöver någon presentation, men jag tycker ändå att det är värt att lyfta fram dess framgångar som ljudbok, eftersom detta format så ofta beskylls för att premiera det lättuggade, slätstrukna och allra bredaste.

Storytels tio i topp fredag 27 december 2019.

Nu är visserligen Klubben en spektakulär reportagebok, inte tu tal om den saken. Men det är trots allt ett journalistiskt långreportage, en fackbok, och att dessa placerar sig i det absoluta toppskiktet hos de kommersiella ljudbokstjänsterna är oerhört ovanligt, jag dristar mig till och med till att säga att det är allra första gången det sker (utan att ha fullständig historisk koll, bör erkännas).

Hos Storytel steg Klubben snabbt till trakterna kring plats tio på topplistan efter att den gavs ut i andra halvan av november, men veckan före jul började något hända, den plockade sakta placering efter placering, och i dag ligger den på andraplatsen på listan. Återstår att se om den även klarar av att ta sig förbi Jussi Adler-Olsens Offer 2117, Alder-Olsen är ju en gigant i de här sammanhangen. Hos konkurrenten Bookbeat är Klubben i skrivande stund trea, efter Dag Öhrlunds och David Lagercrantz senaste titlar (att dessa inte längre ligger högt hos Storytel beror på att de är ”gamla” där och redan har härjat klart på topplistan, Storytel hade exklusivitet på båda dessa böcker under ett antal månader tidigare i år och de släpptes först relativt nyligen till de andra streamingaktörerna). Hos Nextory hittar jag däremot ingen totaltopplista, så hur Klubben går där kan jag inte säga något om.

Jag hoppas verkligen att det här innebär en liten breddning av ljudboksmarknaden. Att såväl förlag som ljudbokstjänsterna ska kunna studera det som skett med Klubben och se att fasiken, det går ju att nå riktigt brett även i ljud med den här typen av tungt innehåll. För det handlar ju inte enbart om att förlagen ska våga satsa på att producera lite tyngre böcker, utan även att Storytel, Bookbeat och Nextory (och jaja, även minstingen Bokus Play) ska våga öka exponeringen av det som ligger bortom det allra bredaste. Jag tycker att det redan har börjat ske en viss förändring här, men det finns så klart oerhört mycket mer att göra för att lyfta fram ett diversifierat ljudboksutbud.

Att Tara Westovers Allt jag fått lära mig tog sig in på Storytels topp 10 för 2019 är inte heller oviktigt i sammanhanget. Låt oss därför nu hoppas att 2020 blir året då även den något smalare litteraturen blir rumsren i ljudbokstjänsterna.

Jag skrev för övrigt en kortrecension av Klubben i Facebookgruppen Snacka om ljudböcker i slutet av november. Så här formulerade jag mig:

Flera har redan hyllat den men det tål att göras igen – vilken fantastisk bok om ett vidrigt kapitel i den svenska nutida kulturhistorien som Matilda Gustavsson skrivit i ”Klubben”. Hon har visserligen redan fått Stora Journalistpriset för avslöjandet en gång, men ge henne det en gång till nästa år, för denna kraftigt utökade och fördjupade version av det som skedde kring Arnault, Forum och inte minst Svenska Akademien.

Ljudboken är därtill väldigt fint inläst av Ella Schartner, kompletterad av andra skådespelare när offren och andra i Arnaults närhet ger sina vittnesmål. En oerhört drabbande lyssning.

Och får Gustavsson inte Augustpriset i fackboksklassen nästa år måste någon avgå. Helst alla.

Permalink

Mitt ljudboksår 2019

Försökte summera mitt ljudboksliv 2019 i ett inlägg i Facebookgruppen Snacka om ljudböcker i går på julafton. Här följer en något kondenserad variant av samma text:

Mitt eget ljudboksskrivande 2019 handlade först om premiären av Smittad 2 i mitten av maj, och följdes bara en dryg månad senare av Nära gränsen, som gick som Storytels första egna sommarföljetong och under hösten gavs ut som egen ljudbok.

Av de två måste jag säga att Nära gränsen är den som personligen sticker ut, det var min första bok på länge som stod på egna ben (Virus och Smittad rullar ju bara på i all evighet amen…), och det var det första jag skrev som till fullo utspelade sig i norra Tornedalen där jag bor sedan ett antal år. Och med tanke på den bisarra tidspress den skrevs under (75 dagar tog det, trots att det är den längsta bok jag författat) måste jag säga att jag blev extremt nöjd med resultatet. Det är ett gripande, intensivt och stundtals väldigt sorgligt kidnappningsdrama, där en desperat mamma drivs allt längre bort från lag och ordning och rim och reson i jakten på sin bortrövade son. Jag tror att tidspressen som boken skapades under återspeglas i handlingen, det finns en frenetisk ton i den som jag gillar. Därtill har Lo Kauppi fångat de olika tornedalsdialekterna med stor bravur i inläsningen. Så för mig blev onekligen Nära gränsen årets ljudbok.

Säger jag helt opartiskt.

Men bortom mitt eget författande då? Självklart har jag lyssnat på en hel del bra! Jag har gått igenom min bokhylla med avslutade böcker, och nedanstående nio är de jag tycker har stått ut mest från mängden (presenterade i alfabetisk efternamnsordning):

Järtecken av Christoffer Carlsson, inläst av Martin Wallström
Klubben av Matilda Gustavsson, inläst av Ella Schartner
En förlorad man av Jane Harper, inläst av Niklas Engdahl
Osebol av Marit Kapla, inläst av Marit Kapla
Institutet av Stephen King, inläst av Jonas Malmsjö
Vi for upp med mor av Karin Smirnoff, inläst av Lo Kauppi
Staden av Camilla Sten, inläst av Callin Öhrvall Delmar
Allt jag fått lära mig av Tara Westover, inläst av Katarina Cohen
Marken av David Väyrynen, inläst av David Väyrynen

Nu när jag studerar listan ser jag att den inte bara innehåller nio olika författare, utan även nio olika inläsare. Fint med bredd!

Jag är dock inte familjens enda ljudbokslyssnare. Sexåriga Ejda är också en lyssnare av rang, särskilt när det kommer till böcker om Pelle Svanslös, där hon blivit något av en konnässör och lyssnar minst två timmar varje onsdag när vi reser in till ridskolan i Kiruna. Hon gillar såväl de äldre inläsningarna av Gösta Knutsson själv, de något mindre antika av Peter Harryson och även de färska där Björn Kjellman läst in de moderniserade, nya berättelserna som getts ut de senaste fem åren. Att såväl Kjellman som Harryson är med i Pelle Svanslös-julkalendern som hon tack vare Öppet Arkiv sett för andra året i rad simultant med årets SVT-kalender, tycker hon är en rolig bonus.

Ejdas topp sju (utan inbördes ordning), ser ut som följer:
Pelle Svanslös – Våga vara snäll av Åsa och Michael Rönn, inläst av Björn Kjellman
Pelle Svanslös åker båt av Åsa och Michael Rönn, inläst av Björn Kjellman
Pelle Svanslös och branden av Åsa och Michael Rönn, inläst av Björn Kjellman
Pelle Svanslös – Lilla Maj försvinner av Gösta Knutsson, inläst av Gösta Knutsson
Pelle Svanslös – Har ni sett på katten av Gösta Knutsson, inläst av Gösta Knutsson
Heja, Pelle Svanslös av Gösta Knutsson, inläst av Peter Harryson
Pelle Svanslös åker skidor av Gösta Knutsson, inläst av Peter Harryson

Och med denna i år 80-åriga jubilar önskar vi er en riktigt god ljudboksjul från Vittangi. Väl mött på andra sidan!

Permalink

Om inläsarnas betydelse i Göteborgs-Posten

Långt reportage om ljudboksutvecklingen i dagens Göteborgs-Posten. Inget på något sätt omvälvande, en massa saker nämns som lyfts i de här sammanhangen redan tidigare, men något som faktiskt känns en smula nytt är att större fokus läggs på inläsarnas betydelse – faktum är att det enbart är inläsare som intervjuas vid sidan om representanter för Storytel och Förläggareföreningen. Inläsarna som intervjuas är Stefan Sauk och ”min” Lo Kauppi (för så får man väl säga när hon läst in min Nära gränsen?).

Eller nej, nu ljuger jag, Karolina Ramqvist intervjuas faktiskt i en sidotext, men bara i sin roll som inläsare till sina egna böcker.

Hur som helst, ett läsvärt reportage.

Permalink

Grattis på tioårsdagen, Vi har redan sagt hej då!

Innan jag började med det mastodontprojekt som Virus och Smittad kommit att bli, skrev jag som en del av er kanske minns en roman som hette Vi har redan sagt hej då. Det är en helt annan sorts best än Virus, en relativt mörk relationsroman om människor i 30- till 35-årsåldern med uppenbara problem att omfamna vuxenheten, berättad ur den rätt hopplöse strulpellen Filips ögon.

Det är en roman med vissa pretentioner där kapitlen presenteras i oordning för att, som den inledande anmärkningen påtalar, höja graden av fiktion. Skeendet startar exempelvis med kapitel sex, det dröjer till sida 121 innan kapitel ett kommer, och som grädde på moset avslutas boken med romanens förord.

Och det är just i dag, fast för tio år sedan, som berättelsen ”börjar” (alltså med kapitel sex), då Filip står och väntar i närheten av Sankt Eriksplan på att Iris ska anlända till deras dejt. Han noterar att Nobelfesten i detta nu pågår i en annan del av staden, och är fullständigt oförberedd på att kvinnan han ska möta för allra första gången kommer att förändra hans liv i grunden när hon efter att de satt sig ner på ett fik med varsin biskvi yttrar orden: ”Okej, så här är det – jag är gravid i tolfte veckan”.

”Vi har redan sagt hej då” i original- samt pocketutgåva.

Boken var ett självutgivningsexperiment där jag gjorde exakt allt själv – jag skrev, textredigerade, satte inlagan, agerade omslagsmodell (tillsammans med min då ännu blivande hustru Johanna), skapade e-boken, läste in ljudboken i vårt källarförråd, ägnade enorm tid åt att ljudredigera bort alla spolningar i toaletter som hördes eftersom hyreshusets avloppsstam passerade ”inspelningsstudion”, samt marknadsförde och sålde boken själv.

Det var ett jävla hästjobb, för att vara ärlig.

Då kunde jag knappast ana vilken påverkan den där romanen skulle ha på min framtid. Inte för att boken på något sätt blev en hejdundrande succé – det är tvärtom den titel jag gett ut som sålt minst trots att jag nog ännu betraktar den som det bästa jag skrivit – men för att den kom att bli navet i mitt litterära universum.

För jag gillar saker som hänger ihop och får en betydelse i ett större skeende. När jag hade kommit en bit på väg med skrivandet av den här boken, tänkte jag att vänta nu, är inte det här samma tjej som hon som hade den kvinnliga huvudrollen i min debutroman Dannyboy & kärleken? Jo, det är hon så klart! Och när jag några år senare började skriva på en berättelse där en tjej vaknar upp efter ett one night stand i en främmande lägenhet och bakfull ramlar ut på gatan i ett Stockholm som just denna dag ska visa sig vara ground zero i ett globalt virusutbrott som utplånar civilisationen, tänkte jag att vänta nu, är inte det här Amanda, som var Filips enda riktiga vän i Vi har redan sagt hej då? Jo, det är hon så klart! Och ska inte hon bege sig hem till Filip (som hon inte vet redan har dött av viruset) så att hon kan träffa Iris och hennes dotter Sigrid (tolfte veckan-fostret i Vi har redan sagt hej då), så att de tillsammans kan ge sig ut på ett sju böcker långt samtidsdystopiskt äventyr tillsammans? Jo, klart hon ska!

Okej, det där om omfånget på projektet tänkte jag kanske inte, men så kom det att bli ändå.

Att just det där med Iris graviditet – och faktumet att Filip inte är Sigrids biologiska pappa – skulle komma att bli en viktig nyckel i Virus hade jag så klart ingen aning om när jag kom på det till Vi har redan sagt hej då. Faktum är att just den tanken – Tänk om hon är med barn? – var ett ögonblickets nyck som jag skildrade i den här bloggen redan 2006, när jag nyligen påbörjat skrivandet av romanen. Vill man veta lite mer om mitt litterära kopplingsschema och hur berättelserna hör ihop, kan man med fördel läsa det här inlägget från 2017.

Det är också i dag tio år plus en dag sedan jag presenterade det här experimentet för världen. Här är originalblogginlägget. Så här i efterhand kan jag som vän av symmetri tycka att det var lite synd att jag publicerade nyheten redan 9 och inte 10 december, men det var ett medvetet mediestrategiskt beslut som hade sin grund i gammelmediatänk, jag tyckte helt enkelt att onsdag var en bättre publiceringsdag än torsdag, för hade jag skickat ut nyheten på torsdagen (det sändes så klart även ut ett pressmeddelande till varje kulturredaktion i landet), skulle chansen för publicering i papperstidningar minska eftersom de främst skrev om nya biofilmer på fredagar. Plus att de just denna fredag dessutom skulle rapportera om Nobelfestligheterna, vilket gjorde det ännu trängre om utrymmet.

Ett decennium har passerat. Tiden går, Iris består. Grattis på tioårsdagen, bokjäkel.

Permalink

Nu även lärare i ljudboksskrivande på riktigt

Det blev ju en del uppståndelse i media angående min debut som lärare på Skrivarakademin tidigare i höstas, bland annat hos Boktugg, Kulturnytt i P1, Svensk Bokhandel och finlandssvenska Ny Tid. Det var lite småknasigt när de här intervjuerna gjordes, eftersom kursen då ännu inte hade genomförts, och jag helt enkelt fick spekulera fritt kring hur det skulle bli.

Men nu kan jag med gott samvete säga att ja, jag är lärare i ljudboksskrivande, eller kanske ännu snarare har varit, då delkursen jag höll i nu har hunnit såväl genomföras som avslutas för den här årskullen. Dock ska jag åka ner och hålla en föreläsning i ämnet för en annan utbildning på Skrivarakademin i vår, så helt klar med läsåret 19/20 är jag inte.

Så hur var det då? Jo, tack – väldigt kul! En smula överväldigande dessutom, eftersom det var första gången jag på ett systematiskt sätt fick sätta mig ner och rätta skrivövningar. Eller, rätta är väl fel ord, det var ju inte direkt som att kursdeltagarna kunde göra rätt eller fel – litteratur är knappast en exakt vetenskap – men utvärdera efter eget huvud. Och jag har ärligt talat alltid varit lite rädd för att bedöma andras texter, eftersom jag tycker mig ha rätt svårt för att formulera varför jag tycker en text är bra eller dålig (ja, man kan sannerligen utifrån detta fråga sig varför jag på åtminstone några gånger per år agerar litteraturkritiker i Västerbottens-Kuriren, men världen är inte sällan ologisk).

Jag får erkänna att jag var lite osäker på hur min respons på elevernas skrivövningar skulle tas emot, som sagt, jag är ju ny på det här. Och jag har inte fått se någon officiell elevutvärdering av min insats ännu, men jag bad i alla fall utbildningens huvudlärare gå in och läsa några av de responser jag gett, och hennes återkoppling löd, mer eller mindre i sin helhet otroligt bra respons, uppmuntrande men tydlig och konstruktiv i din kritik och väldigt ambitiös, vilket man väl får gissa innebär att jag har en åtminstone relativt god chans att få förnyat förtroende nästa år. Och det känns fint!

(Ovanstående pressbild togs samtidigt som de jag oftast brukar använda, där jag står framför vår färgglada bokhylla i Stockholmslägenheten. Just den här är jag dock inte så förtjust i, då jag ser synnerligen dryg ut. Men det var den enda jag hade som gick i någorlunda samma mörka färgton som Skrivarakademin har på de andra personalporträtten på lärarsidan.)

Permalink

Storytels årslista för barn: Hur står sig Björn Kjellman på lyssningstoppen?

Jag skämdes ärligt talat litegrann i går, när jag av tidsbrist valde att bara fokusera på vuxenlistan när jag publicerade och kommenterade Storytels årslista här i spalterna. Ärligt talat gjorde väl alla andra som rapporterade om listorna det också (Boktugg hade dock en bra totalanalys), men det är ingen ursäkt. Visserligen valde jag medvetet att döpa listan jag publicerade till ”2019 års mest lyssnade vuxenböcker” och inte bara årets mest lyssnade böcker som Storytel själva skrev i sitt pressmeddelande, men det är ju en klen tröst.

Hur som helst, rättning i ledet i dag! Lista och analys följer.

2019 års tio mest lyssnade barnböcker hos Storytel:

1. Kaninen som så gärna ville somna av Carl-Johan Forssén Ehrlin, inläsare Lars ”Lisa” Andersson och Gabriella Mellergårdh (Ehrlin Publishing)
2. Handbok för superhjältar del 4: Vargen kommer av Agnes och Elias Våhlund, inläsare Frida Hallgren (Rabén & Sjögren)
3. Harry Potter och de vises sten av JK Rowling, inläsare Björn Kjellman (Pottermore Publishing)
4. Handbok för superhjältar del 1: Handboken av Agnes och Elias Våhlund, inläsare Frida Hallgren (Rabén & Sjögren)
5. Sune i Ullared av Anders Jacobsson och Sören Olsson, inläsare Anders Jacobsson (Barnbolaget)
6. Elefanten som så gärna ville somna av Carl-Johan Forssén Ehrlin, inläsare Lars ”Lisa” Andersson (Ehrlin Publishing)
7. Harry Potter och Hemligheternas kammare av JK Rowling, inläsare Björn Kjellman (Pottermore Publishing)
8. Handbok för superhjältar del 2: Röda masken av Agnes och Elias Våhlund, inläsare Frida Hallgren (Rabén & Sjögren)
9. Harry Potter och fången från Azkaban av JK Rowling, inläsare Björn Kjellman (Pottermore Publishing)
10. Handbok för superhjältar del 3: Ensam av Agnes och Elias Våhlund, inläsare Frida Hallgren (Rabén & Sjögren)

Reflektioner:

• Hur står sig barnmaterialet hos Storytel i antalet lyssningar i förhållande till vuxenmaterialet? Svårt att säga utan att ha tillgång till reda siffror. JK Rowling angavs exempelvis i gårdagens pressmeddelande från Storytel till den mest lyssnade författaren totalt hos dem under året, vilket rimligen borde göra Harry Potter-inläsaren Björn Kjellman till en av landets allra mest lyssnade inläsare. Hur står han sig mot Stefan Sauk, som Storytel (och även Bookbeat och Nextory) säger är den mest lyssnade inläsaren i Sverige? Beror faktumet på att han sällan nämns bland ”de stora” inläsarna att han främst läst in barn- och ungdomsböcker, eller räcker mängden böcker han läst in helt enkelt inte till när man summerar på totalen? Stefan Sauk har ju exempelvis en hel drös populära bokserier på sitt samvete, som exempelvis David Lagercrantz tre Millennium-böcker, Öhrlund & Buthlers böcker om Silfverbielke, Öhrlunds deckarserie om kommissarie Truut, Jussi Adler Olsens deckare och Storytel Original-serierna Svart stjärna och 1986, för att bara nämna några. Kjellman har kanske helt enkelt inte samma långa svans av titlar (även om han på tal om avsaknad av svans borde få en hel del hjälp av den smått bisarra mängd av hans Pelle Svanslös-inläsningar som min sexåriga dotter lyssnat på om och om igen).

• Även Frida Hallgren borde stå sig rätt bra på en lista över de inläsare som lyssnats på mest. Samtliga fyra hittills utgivna Handbok för superhjältar-böcker återfinns på topp tio, vilket så klart är mumma för Storytel-ägda förlaget Rabén & Sjögren (min dotter står för en hel del av dessa lyssningar också, jädrar i min lilla låda vad hon tycker Agnes och Elias Våhlunds bokserie om den mobbade superhjälten Lisa är spännande).

• En faktor som ofta förbises när det kommer till Storytels dominans på den svenska ljudboksmarknaden tror jag ärligen är just barnmaterialet. De har en mycket mer ambitiös satsning på barnmaterial än konkurrenterna när det gäller ljudböcker med ett tydligt barnläge i appen, och deras Kids Original-satsning är faktiskt jättebra, tycker jag. Jag inbillar mig även – utan att riktigt ha på fötterna, ska medges – att det är på barnområdet som integrationen gått bäst mellan Storytel och den anrika förlagsverksamheten hos Norstedts/Rabén & Sjögren. Och att de skaffat sig evig (har jag för mig?) egenrätt till de oerhört populära Kaninen som så gärna ville somna-böckerna ska nog inte heller underskattas som unique selling point.

• Hur skulle en total lista som inkluderar såväl vuxen- som barnböcker se ut? Hade varit roligt att se! Visst, det slår kanske lite fel eftersom barn och vuxna lyssnar på olika sätt – barnböcker är ofta korta och lyssnas på flera gånger av samma barn, ska det viktas på något sätt då, eller bara räknas rakt av? Exempelvis är barnettan Kaninen som så gärna ville somna bara 32 minuter lång, jämfört med vuxenvinnaren Hon som måste dö som är 11 timmar och 17 minuter, ska en hel lyssning på dessa båda vara lika mycket värd eller ska de viktas på samma sätt som de gör när förlagen får ersättning för dem? Jag vet inte. Å andra sidan baseras ju inte topplistor i den fysiska bokvärlden på om boken är 150 eller 870 sidor lång, där är en såld bok en såld bok, punkt slut.

Permalink

Storytels årslistor: Tungt för Bonniers, backlisten allt viktigare

I dag publicerade Storytel sin lista över 2019 års mest lyssnade böcker genom ett pressmeddelande. Så här såg det ut, svart på vitt:

2019 års tio mest lyssnade vuxenböcker hos Storytel:

1. Hon som måste dö av David Lagercrantz, inläsare Stefan Sauk (Norstedts)
2. Skamvrån av Sofie Sarenbrant, inläsare Katarina Ewerlöf (Bookmark Förlag)
3. Ingen lämnas kvar av Dag Öhrlund, inläsare Stefan Sauk (Lind & Co)
4. Broder Jakob av Emelie Schepp, inläsare Gunilla Leining (Harper Collins Nordic)
5. Mitt hjärta är ditt av Anna Jansson, inläsare Marie Richardson (Norstedts)
6. Morden på Mörkö av Samuel Karlsson, inläsare Gunilla Leining (Lind & Co)
7. Silvervägen av Stina Jackson, inläsare Marie Richardson (Bonnier Audio)
8. Lazarus av Lars Kepler, inläsare Jonas Malmsjö (Bonnier Audio)
9. En bur av guld av Camilla Läckberg, inläsare Mirja Turestedt (Bonnier Audio)
10. Allt jag fått lära mig av Tara Westover, inläsare Katharina Cohen (Natur & Kultur)

Några reflektioner:

• På den här listan syns tydligt att Bonniers drabbades rätt hårt när de bojkottade Storytel gällande sina nya titlar mellan april-augusti. Visserligen är Bonnier Audio bäst i klassen med tre titlar på topp tio, men av dessa är det bara Camilla Läckbergs En bur av guld på nionde plats som är utgiven under 2019, såväl Silvervägen som Lazarus kom redan 2018 och berördes aldrig av bojkotten.

• Att Camilla Läckberg bara når niondeplatsen måste vara en rejäl missräkning, det här är ju första delen i en ny bokserie, och att Storytelpubliken inte lyssnat på den i större utsträckning sedan den dök upp i månadsskiftet augusti-september när Bonniers öppnade kranen igen är dåliga nyheter inför fortsättningen. Visst, hon har bara haft tre månader på sig att klättra på listan, men det har ettan på listan Hon som måste dö också, den gavs ut i slutet av augusti.

• Marie Richardson lyfts sällan fram bland de mest populära inläsarna, men här har hon faktiskt en titel mer på listan än Katarina Ewerlöf, som brukar nämnas som ettan bland kvinnliga inläsare. Faktum är att Ewerlöf även får se sig slagen av Gunilla Leining, som också har två placeringar. Av männen är det bara Stefan Sauk som har två titlar på listan, men de är å andra sidan etta och trea. Utan Bonniers bojkott hade Ewerlöf antagligen haft åtminstone en titel till bland de tio, Mari Jungstedts senaste Gotlandsdeckare Jag ser dig gavs ut i början av juni och tappade hela sommarperioden hos Storytel, men hade troligen nått listan annars.

• Att Tara Westovers Allt jag fått lära mig nådde topp tio på årslistan tycker jag är oerhört roligt, och det visar att det faktiskt går att nå framgångar på ljudområdet med annat än det bredaste och mest lättuggade. Visst, för att vara en biografi är den väldigt publiktilltalande och bred, men det är trots allt något annat än det övriga på listan. Jag hoppas vi får se fler liknande framgångar framöver.

• Storytel publicerade även en lista över de tio mest lyssnade författarna totalt under året. Dessa är i fallande ordning: JK Rowling, Laila Brenden, Dag Öhrlund, Margit Sandemo, Anders Jacobsson och Sören Olsson, Jan Guillou, Sofie Sarenbrant, Anna Jansson, Nora Roberts samt Lee Child. JK Rowling och Jacobsson/Olsson återfinns på årets barntopplista med Harry Potter– och Sune-böcker, men fem av de tio mest lyssnade författarna på Storytel 2019 återfinns inte alls med någon enskild titel på topp tio-listorna, utan hamnar bland de mest lyssnade författarna enbart genom en stor och populär äldre utgivning. Att ”backlisten” i allmänhet och långa bokserier i synnerhet blir allt viktigare i ljudbokstjänsterna har rapporterats flera gånger, men här ser vi det svart på vitt. Att sitta på rättigheter till gedigna kataloger är en nyckel till framgång i den digitala bokvärlden.

Fotnot: Att sådana här listor ofta publiceras när det återstår rätt mycket av året de sägs spegla är ju lite problematiskt. Vad händer med decemberlyssningarna, räknas de in i 2020, eller går de bara upp i rök? Trist för dem som är stora i juletid i sådant fall.

Permalink

Bokhandlarna gråter kanske, men Osebol är en värdig vinnare

I min senaste krönika i Västerbottens-Kuriren, som jag glömt att publicera här i spalterna, skrev jag om bokhandelns förhoppningar inför årets julhandel. Fjolåret blev ju för dem en besvikelse när det kom till draghjälp från Nobel- och Augustpriset, det ena blev inställt och i det andra valdes för första gången på 23 år en lyriksamling ut, som dessutom var tegelstenstjock och således sålde väldigt dåligt med Augustprismått mätt (men oerhört bra för att vara ett poesiverk, nota bene).

Så här skrev jag bland annat:

Låt oss vara ärliga – hur fin och inte minst viktig jag än personligen tycker att Linnea Axelssons Augustvinnare ”Aednan” var, så såg betydande delar av Bokhandelssverige juryns val som en katastrof ur försäljningssynpunkt. När branschtidningen Svensk Bokhandel nyligen lät några bokhandlare reflektera över fjolårets pris lät det allt annat än glatt – ”kidnappat av finlitterära kretsar”, ”jag sålde tre ex av den – t r e” och ”för mitt företag vill jag gärna ha något som vänder sig till en lite större publik”.

Vill man peka ut en ”riskvinnare” i år är det nog Marit Kaplas ”Osebol”, en tegelsten som med sina 810 sidor till och med slår fjolårsvinnarens 760 på fingrarna. Kritikerna har fullkomligt älskat ”Osebol” – Göran Greider verkade i sin recension i Expressen närapå villig att gifta sig med boken – och likt den i fjol prisade ”Aednan” som belyste statens diskrimineringspolitik mot samer använder även ”Osebol” prosalyriken som form när den tar sig an ämnet att skildra samhällets nedmontering av glesbygden och de följder det får, här exemplifierat av de fyrtio boende i den värmländska byn Osebol där författaren växte upp.

Missförstå mig inte, även jag är villig att gifta mig med ”Osebol” då det är ett strålande vackert och drabbande litterärt reportage uppbrutet i lyrisk form, men årets folkliga bokjulklapp är det inte. Prisas den vid Augustgalan den 25 november lär bokhandlare som drömmer om att få sälja bred, Augustprisad epik i hundratusental gråta sig till sömns för andra året i rad.

Och så går Marit Kapla och ”Osebol” och plockar hem det. Och eftersom jag inte är bokhandlare utan bara en helt vanlig litteraturälskare som också gärna lyfter glesbygdens utmaningar, kan jag bara applådera valet. Jag vill till och med säga – jösses vad fint. Och jösses vad glad jag blir för Marit Kapla och Anders och Jonas Teglund på förlaget Teg Publishing, som vi på Norrländska Litteratursällskapet ofta delar monter med på bokmässor och dylikt. Genuint fina människor, som verkligen brinner för det de gör, och som nu alltså inte bara fått sin första Augustnominering i år, utan även sin första vinnare. En jätteskräll!

När det gäller försäljningen tror jag dessutom att ”Osebol” har bredare försäljningspotential än ”Aednan”. Orter likt Osebol finns över hela Sverige, boken belyser en problematik som oerhört många svenskar har en närhet till.

Nej, det är inte bred epik, men det är så brett som prosalyrik kan bli.

——

Fotnot: I morse skrev jag ju om Augustpriset och ljudböckerna. Bara fyra av arton nominerade fanns utgivna som ljudböcker, men nu kan vi konstatera att två av tre vinnare visade sig göra det. Inte ett så illa ljudboksfacit, ändå.