Ett nytt utseende, minsann

Nej men, bloggen har ett nytt utseende! Det tog inte ett decennium, men närapå. Vad jag kan se bytte jag skrud här på bloggen senast någon gång i början av 2012. Jag var egentligen inte direkt missnöjd med utseendet som var, men när WordPress uppdaterades till version 5.5 i fjol försvann helt plötsligt alla inläggskommentarer. Eller, försvann är kanske fel ord eftersom de fortfarande existerade, de var bara osynliga. Tydligen skedde någon sorts förändring av hur kommentarer hanteras i databasen i version 5.5, vilket medförde att ett gäng WordPressteman helt sonika inte klarade av att visa dem längre utan handpåläggning av lite mer avancerad art. Och eftersom temat jag använde inte hade uppdaterats av utvecklaren sedan det var nytt 2011, kunde jag ju se i sjön efter att få igång kommentarsfunktionen igen. Jag inbillar mig ibland att jag är någorlunda tech-savvy, men riktigt så långt sträckte sig tyvärr inte mina skills.

Nu valde jag i stället att utgå ifrån det officiella 2016-temat för WordPress, med lite enkel putsning, och jag tycker det blev rätt fint. Förfärligt få teman nu för tiden som anammar det klassiska bloggutseendet med textkolumn och sidospalt, för övrigt – synd och skam är det. Men 2016-temat har det åtminstone (så länge ni surfar hit från en dator eller surfplatta modell större).

Hur som helst, nu kan jag med tillförsikt se fram emot den här bloggens 15-årsdag i maj. Lite pillande med text- och rubrikstorlekar och dylikt återstår, men grunden duger bra för stunden. Fint!

(Dessutom var det väl på tiden att jag uppdaterade till en ny bild på mig själv i loggan. Jag är visserligen väldigt förtjust i de där pressbilderna framför vår färgsorterade bokhylla i Stockholm, men till skillnad från bloggens forna utseende firar de faktiskt ett decennium i år, de är tagna i augusti 2011. Lite djupare fåror i ansiktet har väl trots allt det gångna föräldraskapsdecenniet givit mig…)

Visst finns deckarna i Västerbotten!

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 10 december, och är en uppföljning på texten “Varför är Västerbotten så svältfött på deckarserier?”.

——

Jäklar i min lilla norrbottniska låda vilket liv det blev om min senaste krönika där jag ställde frågan varför det finns så få deckarserier som utspelar sig i Västerbotten – detta trots att trakten gärna ser sig som Bästerbotten när det kommer till berättandets kraft.

Nej, nu både skämtar och raljerar jag – någon storm blev det inte, men däremot ett trevligt inflöde av synpunkter och allmänna kommentar, om jag räknat rätt plingade det till i min inkorg fem gånger. Det kan noteras att detta är fyra fler än mitt tidigare rekord – det kom ett ensamt mejl i somras när jag dristade mig att skriva en litteraturkrönika om klimatet.

Om vi börjar med det jag missade, så visar det sig att det faktiskt finns en hyperaktuell Västerbottensdeckare på väg ut på ett av landets största förlag – i januari ger Norstedts ut Snöängeln av Anki Edvinsson, som är andra delen i hennes serie om Umeåpoliserna Charlotte von Klint och Per Berg. Jag ska inte komma med undanflykter, men jag blev lite lurad i min research inför förra krönikan just gällande Edvinsson. Det pinglade någonstans i bakhuvudet att det hade kommit en Umeådeckare på förlaget North Chapter för ett par år sedan, men när jag sedan mindes att det förlaget lagts ner och upptäckte att deras hemsida inte längre existerade, övergav jag just den tråden. Korkat, Daniel! Edvinssons första bok i serien kallad Lust att döda kom just på North Chapter några månader innan förlaget avvecklades.

Jag uppmärksammades också på att författaren Stellan Linder från Innertavle krimdebuterade 2018 med Den som syndar om Umeåkommissarien Evert Bredberg, och att Linder redan hunnit ge ut två uppföljare – plus skrivit klart en fjärde del som väntar i kön.

Littfestkoordinatorn Erik Jonsson hörde också av sig efter ett besök i arkivet – jag hade väl inte missat Umeås egen Stieg Trenter, det vill säga författaren Fale Burman? Jo, honom hade jag absolut missat, men nu har jag läst på och sett att Burmans produktion började 1953 med Spinn, spinn mördaren min och att han enligt Wikipedia vann stor popularitet på sin tid, “trots jargongprosa och lite väl konstruerade problem”.

Och när jag ändå är inne på det mer oskyldiga förflutna – jag borde så klart ha tänkt på att Tvillingdeckarna av kollektivpseudonymen Sivar Ahlrud utspelade sig i den fiktiva norrlandsorten Vindsele, vars förlaga var västerbottniska Vindeln. Där kan vi verkligen snacka om en deckarserie dragen i sträckbänk – det gavs ut totalt 54 “tvillingdeckare” mellan 1944-1983.

Dessutom, icke att förglömma – jag fick ett mejl om en potentiell deckarserie som skrivs i detta nu och vars första del ska utspela sig i fjälltrakterna kring Hemavan, dit några Umeåpoliser skickas. Hoppas den blir utgiven!

Okej, då har jag gått igenom mina missar. Men min tes då, att Västerbottens tunga berättararv har en avskräckande effekt på dem som skriver underhållningslitteratur i serieform – höll någon med? Jo. En mejlare skrev att jag hade helt rätt – och det var bra att det var så! – för han såg inte fram emot några “lättare” västerbottniska bidrag till litteraturhistorien. Det är inte är en åsikt jag personligen delar, men jag har respekt för den. Bara för att jag går igång på indragande underhållningslitteratur i kriminalform behöver inte andra göra det.

En författare jag nämnde i krönikan som trots arvet från Lidman, Enquist och Lindgren låtit sin spänningslitteratur utspelas i Västerbottens gränsland (dock inte i serieform) var Stina Jackson, och vi kom att diskutera krönikan några vändor i ett kommentarsfält på Facebook. Hon hade inte reflekterat över att hon rörde sig i giganternas trakter när hon skrev Silvervägen och Ödesmark, men hon kunde inte utesluta att avståndet spelat in – som sedan länge boende i Denver i USA finns en distans till hemlänet. Hade hon varit bosatt i Umeå eller hemstaden Skellefteå hade kanske västerbottensarvet hängt över henne på ett annat sätt.

Oavsett vad, kul att krönikan berörde! Nu tar jag jullov, inväntar recensionsexemplaret av Anki Edvinssons Snöängeln och håller tummarna för att den där Hemavandeckaren blir verklighet.

Anständigheten har aldrig varit viktigare än nu

Dagen efter att Joe Bidens och Kamala Harris seger i USA:s presidentval skrev jag ett blogginlägg som avslutades med:

Jo, det gör skillnad. Och inte bara för världens alla sjuåringar som tror att det är så här en amerikansk president brukar bete sig, utan för oss alla. Ingen kan med ärlig stämma säga att inte samtalsklimatet förråats under de gångna fyra åren. Det måste så klart mycket mer till än en anständig amerikansk ledarduo för att ändra riktning på vart världen är på väg, men utan ett ledarskifte i USA tror jag det hade varit hart när omöjligt.

Efter gårdagskvällens fruktansvärda händelser i Washington känns de orden än mer sanna i dag. Jobbet som Biden och Harris har framför sig har hunnit bli än svårare än det framstod som i november, men den normala anständighet de för med sig in i presidentämbetet har aldrig behövts mer än nu.

Varför är Västerbotten så svältfött på deckarserier?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 19 november.

——

Två av Sveriges mer framgångsrika deckarförfattare har den senaste månaden lanserat nya deckarserier. Tove Alsterdal som tidigare skrivit fristående spänningsromaner har med Rotvälta inlett vad som ska bli en serie böcker om polisen Eira Sjödin i ångermanländska Ådalen, och Kristina Ohlsson som tidigare med framgång skildrat stockholmspoliser har i Stormvakt dragit igång en ny kriminalserie som utspelar sig i Bohuslän i trakterna av Kungshamn och Smögen.

När jag förra veckan läste och lyssnade på dessa två böcker slog mig plötsligt tanken: Hur kommer det sig att Västerbotten – detta ack så starka litterära landskap – är så svältfött när det kommer till långa deckarserier?

Svenskens intresse för det här litteraturformatet måste vid det här laget fastslås vara omättligt. I modern form kan starten sägas ha kommit 1991 när Henning Mankell gav ut Mördare utan ansikte, den första delen i hans mycket inflytelserika svit om Ystadspolisen Kurt Wallander. Grundformeln är enkel och efter snart 30 år ännu intakt – en person med ett ofta krångligt privatliv löser mordgåta efter mordgåta i sin närmiljö. Oftast står en polis i centrum (som i fallet Wallander), men huvudpersonen kan också ha yrken som åklagare, journalist eller till och med före detta finansförvaltare som sadlat om och blivit ägare till en second hand-butik (som i fallet med Kristina Ohlssons Stormvakt, där visserligen också en polis spelar en huvudroll).

Bortsett från Mankells Ystad hör Camilla Läckbergs Fjällbacka, Mari Jungstedts Gotland och Åsa Larssons Kiruna till några av de mest kända platserna för denna sorts kriminalroman, men även Mons Kallentofts Linköping, Viveca Stens Sandhamn, Emelie Schepps Norrköping och Kjell Erikssons Uppsala tillhör de mer namnkunniga.

Jag skulle kunna rabbla länge (två andra väletablerade spänningsförfattare som i år lanserat nya deckarserieplatser är Johanna Mo med Öland och Hans Rosenfeldt med Haparanda), men jag tror ni fattar galoppen vid det här laget – nästintill varje mjölkpall har en egen deckarserie. Så varför inte Västerbotten?

Först en reservation: Det är så klart inte helt sant att denna tidnings täckningsområde är en vit fläck på deckarkartan. Exempelvis skrev den forne kriminalaren Åke Axelsson en svit med Umeådeckare för ett tiotal år sedan, och de senaste åren har Margita Tjärnström från Burträsk skrivit ett par deckare som utspelar sig i hennes närmiljö som fått viss uppmärksamhet. Men ingen av dessa har nått det nationella medvetandet.

Någon som däremot gjort det är Skellefteåbördiga Stina Jackson som firat stora framgångar med spänningsromanerna Silvervägen och Ödesmark, och även Maria Brobergs debut Bakvatten har av vissa placerats i samma genre. Men oavsett hur framgångsrika dessa varit, passar de inte i det här sammanhanget, eftersom de inte skriver i serieform.

Men samtidigt – kanske är de just därför viktiga att nämna, eftersom jag tror att böckerna de skrivit kan vara ett resultat av Västerbottens särart. För kan det inte vara så att det tunga litterära arv som regionen bär på via Enquist, Lidman, Lindgren & Co håller hugade författare av den ”lättare”, seriebetonade kriminallitteraturen tillbaka? I Silvervägen använde visserligen Stina Jackson Glommersträsk – granne med Sara Lidmans Missenträsk – som förlaga till det fiktiva Glimmersträsk, men skulle någon våga placera en medelålderskrisande kriminalinspektör tänkt att återkomma i bok efter bok på en sådan plats, eller skulle oket bli för tungt att bära?

Kanske spekulerar jag helt uppåt väggarna nu, det kan så klart röra sig om ren slump. Men ändå – att en så berättarfylld, litterärt rik region är så magert skildrad i den rena underhållningslitteraturen är trots allt lite anmärkningsvärt.

Teorier mottages tacksamt. Likaså en riktigt spännande deckarserie som skildrar inlandets utmaningar med utsikt från säg Bastuträsk eller de snabbväxande regionerna kring Umeå eller Skellefteå. Jag lovar läsa.

2020 i nio bilder

Blombukett vid boksläpp, beröm för färdigt manus, en älg på vift inne i Vittangi, ett V-tecken när årets andra manus var klart, premiär för frisörsalong i byns gamla korvkiosk, en TT-notis om slutet för Virus, Virus 7-omslaget, en joggingtur upp mot Kebnekaisemassivet och omslaget för Nära gränsen 2. Mitt 2020 enligt gillatoppen på Instagram.

Gott nytt år på er allihopa, nya vedermödor nästa år!

Ljudbokskuppen som slog slint

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 29 oktober.

———

När Albert Bonniers förlag för en dryg vecka sedan gav ut Lars Keplers Spegelmannen, den åttonde boken i den närmast osannolikt framgångsrika deckarserien om Joona Linna vid polisens nationella operativa avdelning, bjöd man i ljudboksversionen på en ovanlig twist. I stället för att som i normalfallet låta en skådespelare läsa in ljudboken, gjordes i stället två inläsningar – en av Jonas Malmsjö som även är den som har läst in de tidigare böckerna i serien, och en av Gunilla Leining, ny i Kepler-sammanhang men överlag en av Ljudbokssveriges mest populära inläsare.

Varför man valde att göra två varianter kan diskuteras. Det producerande förlaget Bonnier Audio skrev själva i ett pressmeddelande att syftet var ”att skapa en spegeleffekt och understryka känslan av att vad som helst kan hända” vilket i mina öron inte säger särskilt mycket, jag är nog mer cyniskt lagd och tror att det främst bör ses som ett pr-trick för att få ökad uppmärksamhet kring utgivningen.

Problemet var dock att uppmärksamheten uteblev. Dubbeltilltaget bemöttes med total medial tystnad, vilket gjorde att många Keplerfans kliade sig förvirrat i huvudet när det på utgivningsdagen för Spegelmannen dök upp två likadana men ändå olika böcker i de svenska ljudbokstjänsterna, där enbart den Bonnierägda tjänsten Bookbeat valde att lyfta fram samt förklara de dubbla inläsningarna. I de olika svenska gruppforum som finns på Facebook för ljudböcker blev inläggen därför många – vad var egentligen grejen, hade något blivit fel? Var den ena versionen möjligen en lättläst, förkortad variant av den riktiga ljudboken?

För till saken hör att tolkningarna blev väldigt olika i längd. Jonas Malmsjös inläsning av Spegelmannen är 17 timmar och 35 minuter lång, samtidigt som Gunilla Leinings version bara är 13 timmar och 31 minuter. Fyra timmars skillnad för en bok på lite drygt 500 sidor i tryckt form – det kunde väl inte stämma?

Jo, det kunde det, för det är exakt samma text som de två inläsarna har tagit sig an, och det tycker jag egentligen är det enda intressanta med Bonniers “kupp”, för det visar hur olika två ljudboksinläsares tolkningar av ett litterärt verk kan bli.

Jonas Malmsjö använder ofta sin mörka, något släpiga och lätt hypnotiska röst till att ge de böcker han läser in en känsla av ödesdrama, och aldrig gör han det så utstuderat som i Keplerduons böcker (Lars Kepler är ju en pseudonym för författarparet Alexander Ahndoril och Alexandra Coehlo Ahndoril). Jag gillar Jonas Malmsjö som inläsare generellt men kan tycka att det just i hans Keplertolkningar går överstyr. Innehållet i parets böcker är så explicit när det kommer till osannolika och grymma sätt att ta livet av människor på, och de många beskrivningarna av döda kroppar, främst kvinnliga sådana, är gärna överdrivet ingående och intima. Kombinationen av hur böckerna är skrivna och hur Malmsjö läser dem ger mig ibland kalla kårar, och då inte på ett sätt som är menat som beröm.

Gunilla Leining tar sig däremot an Keplers text helt annorlunda. Hon är till skillnad från Malmsjö inte skådespelare i grunden och saknar stundtals hans säkerhet i gestaltningen, men hon har en närmast perfekt radioröst och en bra förmåga att förmedla lugn trots att hon läser i ett mer drivet tempo. När jag lyssnar på hennes tolkning av Spegelmannen framträder därför texten i ett delvis annat ljus, och författarnas i mitt tycke överdrivna strävan att hela tiden ligga på gränsen till det makabra blir inte lika påtaglig. På något sätt kan väl Leinings tolkning sägas vara tråkigare eftersom den inte är lika spektakulär, men det är i sådant fall en tråkighet som jag föredrar.

Är det här greppet med att erbjuda ljudbokslyssnare alternativa inläsningar något vi kommer att få se oftare? Jag är tveksam. I fallet Lars Kepler går satsningen att räkna hem ekonomiskt eftersom det rör sig om landets mest säljande deckarförfattare, men i normalfallet är det helt enkelt för dyrt.

Intressant experiment, hur som helst – även om jag fortfarande tror att det i grund och botten var ett pr-trick som slog en smula fel.

Nära gränsen – nu också som pappersbok

Det har inte enbart varit premiär för min andra Nära gränsen-bok på sistone, utan nu har även den första boken kommit ut i pappersform! Nära gränsen – Gisslan (som den heter inklusive undertitel) finns till försäljning nu, här är den hos Bokus. Riktigt fin är den också!

Här har all info som kan behövas:

——

Nära gränsen – Gisslan

Det är marknadshelg i midnattssolens Pajala i Tornedalen. Lisa Korhonen har för första gången sedan hon förlorade vårdnaden om sin son fått möjlighet att tillbringa tid ensam med honom. Inget får gå fel, hon måste visa att hon ordnat upp sitt liv. När hon kallas in akut till sitt arbete på Puben, marknadsfestens stökiga mittpunkt, tar hon sonen med sig, ovillig att släppa honom ur sikte. Samtidigt har maskerade rånare sprängt traktens enda bankomat och rör sig mot festområdet. När deras vägar korsas startar en händelsekedja som spinner bortom all kontroll. Snart är Lisas barn taget som gisslan och hon själv huvudperson i en internationell gränskonflikt. Och för varje timme som går blir insatserna högre.

Nära gränsen är en nervkittlande thriller i norrbottnisk glesbygd där gränsen för vad en människa förmår ständigt förflyttas.

Nära gränsen gavs först ut som Storytels officiella sommarföljetong 2019 uppdelad i 31 avsnitt, men sammanfogades senare till en vanlig ljudbok. Till pappersutgåvan har författaren tajtat till berättelsen ytterligare och delat upp den i fler kapitel, för att höja tempot än mer.

Nära gränsen – Gisslan
ISBN: 9789152135037
Förlag: Storytel Publishing
Sidantal: 322
Format: mjukband

——

Kul, tycker jag! Omslaget kommer verkligen till sin rätt i stort format.

Och just det ja – bor man i landets nordligaste femtedel (det vill säga i Norrbottens län) kan man för närvarande köpa den ännu billigare än hos nätbokhandlarna om man är abonnent på Norrländska Socialdemokraten, Norrbottens-Kuriren eller Piteå-Tidningen, den kostar 179 kronor för prenumeranter i shopen hos NSD Mera, Kuriren Mera samt PT Mera. Kul det också!

Jaja, i dessa digitala tider kan man så klart vara abonnent på dessa tidningar även söder om länsgränsen, men ni fattar vad jag menar.

Digitala boksamtal en historia i moll

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 8 oktober.

——

När dörren i Börshuset i Stockholm öppnas på torsdagen och Svenska Akademiens ständige sekreterare Mats Malm kliver ut för att tillkännage årets litteraturpristagare följer vi som är intresserade detta på distans. I fallet med Nobelpriset är det inget ovanligt, den anspråkslösa ceremonin har direktsänts i etermedia i årtionden och även sänts live via webben i många år. Att lyssna på P1 när den gnisslande dörren öppnas, höra sorlet sjunka undan och känna pulsen i bröstet stiga innan sekreteraren harklar sig är en årlig konstant i många litteraturintresserades liv, däribland mitt.

Distansen vid just Nobelpriset kan alltså inte skyllas på det ack så förhatliga covid-19 (även om också Svenska Akademien tvingats till restriktioner gällande hur många som fysiskt får närvara i år). Men för alla dem som ser det fysiska mötet mellan författare och läsare som en omistlig del av litteraturen, har 2020 verkligen varit ett – ursäkta uttrycket – riktigt pissår.

I Västerbotten tog ju detta sig ett konkret uttryck först av alla, när Littfest i Umeå tvingades ställa in med bara timmars varsel när det beska beskedet från myndigheterna om publikbegränsningar kom. Då var allt kring coronapandemin nytt och tiden alltför knapp för alternativ, men i takt med att veckorna gick fick arrangörer möjlighet att fundera över hur de skulle navigera i det nya smittolandskapet. Mindre, mer covidsäkra arrangemang har därför börjat arrangeras och ett stort antal digitala författarframträdanden har genomförts runt om i landet. Det förekommer även varianter av boksigneringar där författaren endera sänder ut exemplar av sin bok med en autografkråka i via posten, eller så har författaren levererat signerade kort till bokhandlare, som därefter kunnat klistra in dessa i böckerna och sålt till sina kunder.

Ett drygt halvår in i denna verklighet bör dock frågan ställas – är detta ekonomiskt hållbart? Svaret verkar hittills vara ett nej, eller åtminstone nja.

Den heldigitala variant av Bokmässan i Göteborg som nyligen genomfördes kan tjäna som exempel. Bokmässan Play beskrevs av arrangörerna som en stor framgång, med drygt 370 000 visningar av de totalt 380 seminarier och samtal som arrangerades under mässdagarna i Sveriges sydligaste tredjedel (studior byggdes upp i Stockholm, Göteborg och Malmö – Norrland göra sig icke besvär) gav det ett tittarsnitt per programpunkt på nästan 1000 personer. I en kommentar estimerade Bokmässans programchef Oskar Ekström det till att ungefär fyra gånger så många hade tagit del av samtalen jämfört med ett vanligt bokmässeår.

Men ekonomin då? Den har det i Bokmässans fall ännu talats tystare om, summeringen är väl helt enkelt inte klar. Däremot har tongångarna från mässledningen varit tydliga – årets satsning på en öppen, helt gratis digital bokmässa är ett undantag, i längden kommer det inte att gå att producera hundratals timmar litteratursamtal där medverkande framför och bakom kameran ska arvoderas utan att ta betalt av de som tittar.

Men hur många är villiga att göra det? Inte tillräckligt många, verkar det som. Den i västra Sverige mycket uppskattade bokfestivalen Bokdagar i Dalsland (som med åren vuxit till ett året om-arrangemang med bas i Åmål) ger en fingervisning. De har likt Bokmässan flyttat ut på nätet och genomför sina författarsamtal utan publik. Sändningarna är gratis, men man ber kontinuerligt om stöd via Swish och bankgiro. Enligt en artikel hos branschsajten Boktugg är dock utfallet hittills skralt – trots rejäla publikrekord ligger intäkterna på bara en tiondel av vad de brukar få in via sina ordinarie författarsamtal med fysisk publik.

Tittarframgångarna visar att de digitala boksamtalen öppnar för helt nya möjligheter att nå större målgrupper. Tyvärr verkar dock inte några nya pengar följa med. Som vanligt i dessa förbannade coronatider får vi alltså en slutkläm i moll.

——

Youtubetips: Några som kämpar på med såväl fysiska som digitala författarmöten är Bokcafé Pilgatan i Umeå. De vill kunna livesända sina samtal via Youtube, en funktion som endast är tillgänglig för dem med fler än 1000 prenumeranter på sin Youtubekanal. In och stötta med en prenumeration vetja, allt som behövs är ett (helt gratis) klick.

Rykande färsk: Nära gränsen – Hotet

Herregud, det har varit så mycket annat jag behövt bolla med att jag helt glömt att posta något här i spalterna om min nya Nära gränsen, som ju släpptes förra veckan. Nåväl, bättre sent än aldrig. Här är länken till den, och här är infon:

——

NÄRA GRÄNSEN – HOTET

Julen står för dörren i Pajala där Lisa Korhonen kämpar för att bygga upp sitt liv efter sommarens tragedi. Vägen till en återförening med sonen Nils må ha blivit längre, men hon vägrar ge upp.

När en släkting till Lisas exman ringer en sen kväll och desperat ber om hjälp anar Lisa oråd. Trots detta låter hon sig övertalas och kör strax genom den kalla tornedalsnatten mot Pajala flygplats och ett okänt uppdrag. Det är ett beslut hon bittert kommer att få ångra. Snart är Lisa indragen i en smugglingshärva med höga insatser, ställd inför en fiende som ser människoliv som högst försumbara. Spåren i det snötäckta landskapet leder österut, och snart har hon såväl polis som kriminella nätverk efter sig. Drömmen om ett normalt liv blir allt mer avlägsen. Kommer Lisa någonsin att få träffa sitt barn igen?

Nära gränsen är en nervkittlande thrillerserie som utspelar sig i norrbottnisk glesbygd och där gränsen för vad en människa förmår ständigt förflyttas. Daniel Åberg har tidigare skrivit succéserien Virus för Storytel Original.

——

Det var baksidestexten det, i den mån man nu kan tala om en sådan gällande en bok som blott existerar i ljud- och e-boksform. Det känns fint att den är ute, jag har själv hunnit lyssna igenom knappt nio av de dryga tolv timmar den utgör, och det är bra fart och intensitet! Lo Kauppi gör verkligen en toppeninläsning med rejäl nerv som förstärker Lisas allt mer desperata sinnesläge. Och de tidiga lyssnarrecensionerna i Storytels app lovar gott, någon skriver Fantastisk! Så spännande från början till slut, en annan Väldigt bra personskildringar, bra intrig, välskriven och fantastiskt inläst av Lo Kauppi och en tredje Åberg är ju i en klass för sig! Medelbetyget är i skrivande stund 4.08 av 5.

Nå. Nog med självskryt. I samband med utgivningen av bok två i serien har även första delen fått ett nytt, mycket snyggt omslag som går i linje med tvåans, jag gillar verkligen detaljen med kartan till vänster och att det är trädtoppar som utgör gränsen mot mörkret. Och i stället för det som brukat vara gängse med de här Storytel Original-titlarna har de fått undertitlar i stället för nummer, så ettan heter numera Nära gränsen – Gisslan och tvåan Nära gränsen – Hotet.

Vän av ordning ställer nu frågan ja men vadå, ställdes inte Lisa inför ett hot i ettan också? Jojo, men var inte så krånglig nu.

Hur som helst – in och lyssna eller läs om ni inte redan gjort det! Jag vet att en del av mina mer hårdnackade fans aldrig kommer att acceptera att jag skriver något annat än Virus fram till sista andetaget, tack och adjö och amen, men jag tycker nog själv att det finns vissa aspekter med Nära gränsen som gör dem strået vassare.

Augustvinnare för såväl öra som öga

Vilka fina Augustvinnare vi fick i år! Och som certifierad ljudbokskramare tycker jag så klart att det är extra härligt att såväl Samlade verk av Lydia Sandgren som Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba även finns som excellenta (och redan vällyssnade) ljudböcker. Själv växlade jag flitigt mellan öra och öga när jag tog mig an dem (den förra neutralt men välfunnet inläst av Ludvig Josephson och den senare i finstämd författarinläsning). Barn- och ungdomsvinnaren Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson finns inte som ljudbok men väl som e-bok att ta sig an i digital form (men gör sig nog i ärlighetens namn bäst som tryckt bok för de många illustrationernas skull).

Värt att notera är kanske även att det blev varsin vinst för de tre största förlagen i Sverige – Albert Bonniers förlag (Sandgren), Norstedts förlag (Labba) och Natur & Kultur (Sigunsdotter/Eriksson). Grattis allihopa!

——

Se även gärna mitt tidigare inlägg om att det i år fanns rekordmånga Augustnominerade i ljudboksformat.

Vad gör författare i karantän? Nojar om tvåtimmarsregeln

I våras utlyste Region Norrbotten via Resurscentrum för litteratur ett sorts coronastöd för författare i landets nordligaste region. Ansökningsförfarandet var lite som en tävling – via en 200-teckenspitch fick man berätta vad man på maximalt 5000 tecken skulle vilja skriva om i karantäntid.

Jag tänkte mig en novell, och i bokstavligen elfte timmen (skickade mitt mejl klockan 23.41 sista dagen för deadline) inkom jag med pitchen: En allt mer frustrerad glesbygdsfamilj i Norrbotten försöker utan framgång planera sin semester 2020 i skuggan av corona och tvåtimmarsregeln för resor. Texten är humoristisk, men skriven i moll.

Min pitch blev en av de utvalda, och nu i dagarna har författarna samt deras verk publicerats på Biblioteken i Norrbottens sajt. I dag är det min tur. Så från min utblick i Vittangi ger jag er, med platser som Jokkmokk, Övertorneå, Porjus och Boden i viktiga biroller … Tvåtimmarsregeln!

(Man fick också i uppdrag att spela in de första minuterna av novellen som en film, jag bäddar in den nedan.)

Äntligen stöd för eget material i läsplattan Storytel Reader

En sak jag tyckte var negativ med Storytels läsplatta Storytel Reader när den kom 2018 var avsaknaden av möjlighet att fylla den med eget material – den var hundraprocentigt kopplad till ens Storytelabonnemang. Inför att den nya versionen av plattan skulle lanseras, hade jag hört glunkas om att det var på väg att ändras. Men eftersom det inte nämndes vid lanseringen förra månaden (de nya plattorna har först den här veckan börjat levereras ut), skrev jag inget om det då, det kunde ju bara ha varit ett ogrundat rykte.

Men i dag visade det sig ha stämt – via en notis i Storytel-appen uppmärksammades jag på att det nu går att ladda upp egna böcker i den. Och det visade sig på ett sätt vara bättre än jag anat – det gäller nämligen inte bara den nya plattan, utan även den gamla! För när jag startade min platta i dag ville den uppdatera systemet, och efter att detta gjorts hade en ny flik kallad Mina dokument dykt upp i menyraden, där e-böcker som man själv laddat in hamnar.

Det kräver inget krångel med sladd som kopplas till dator eller liknande, man surfar in på Storytels sajt, loggar in på sitt konto och väljer Min reader under menyn Mina sidor. Där är det bara att ladda upp filer, varefter de efter ett litet tag dyker upp i läsplattan.

Filerna laddas snabbt upp i Storytels moln. Testade dels med Hans Falladas “Ensam i Berlin” som jag köpte hos Adlibris för ett antal år sedan, och dels min hemsnickrade e-boksversion av min roman “Vi har redan sagt hej då”.

Det finns tyvärr ett par om och men: Det är enbart ePub-filer som kan laddas in, och därtill enbart sådana som inte har kopieringsskydd. Det gör att det inte fungerar med bibliotekslånade e-böcker eftersom de använder sig av Adobes DRM-lösning. Däremot går det utmärkt att ladda in e-böcker som köpts via Adlibris och Bokus, eftersom dessa inte är kopieringsskyddade utan bara vattenmärkta (jag har själv testat med Hans Falladas Ensam i Berlin som jag köpte som e-bok hos Adlibris för ett gäng år sedan, den laddades upp utan problem). Kravet på ePub innebär alltså också att det inte går att ladda in pdf-filer (vilket exempelvis Adlibris Letto-plattor klarar).

Precis som tidigare kräver Storytel Reader att man har ett aktivt abonnemang för att plattan ska fungera. Det gäller även detta material, man kommer inte åt dessa utan ett abonnemang.

Men med dessa om och men redovisade – helt klart ett steg i rätt riktning!