En dag i stan

20130530-145934.jpg

Tog morgonbussen in till Kiruna och hängde på låset när Café Safari öppnade vid klockan åtta. Från mitt bord kunde jag se snön på fjälltopparna i norr, en underlig känsla när värmen lagt sig som ett lock över regionen, 28 grader hemma i Vittangi i dag enligt Johanna. Följaktligen har jag nu köpt med mig en liten plaskpool hem åt barnen.

Ägnade ett par av timmarna åt början på en text jag gått och värpt inför hela vintern och våren. Om slutresultatet blir som jag ser det framför mig i mitt huvud kan nog texten bli rätt läsvärd. Återstår att se om det finns något forum att publicera den i bara.

Nu buss hem genom hettan igen.

Nu även på Weird Science

huve_DanielI dag blir en gammal dröm verklighet när jag begår min debut som en del av kollektivet Weird Science, med tillhörande illustration av min nuna och allt! Min första text handlar om den oöverskådlighet och ickeexisterande logik som för en lekman präglar streamingtjänsternas utbud, och de hemska konsekvenser det fick för mig och Johanna när vi skulle återuppta vårt tittande på ”Modern family” för några veckor sedan.

Så från och med i dag, mer än sju år sedan jag lade ner min tv-blogg 43 minuter (och ett år minus en dag sedan jag outade att jag hade haft den), har jag äntligen ett naturligt forum för att tv-blogga igen. Hurra!

 

Tidstjuven

När vi höll vårt föredrag i Kiruna för några veckor sedan fick jag frågan vad jag tyckte var den största skillnaden mellan att bo i Vittangi och Stockholm. En skillnad jag nämnde var att Vittangi inte är så spännande att promenera i, gatorna är lätträknade och barnvagnspromenader svåra att variera. Med Tage utforskade jag nya delar av Stockholm och Berlin mest varje dag, men nu, vi nöter samma slinga.

Fast grejen är samtidigt att det inte stämmer. För tyvärr tvingas jag erkänna att promenaderna kommit att bli fåtaliga den senaste månaden. Det finns hela tiden annat som får prioritet, i regel hus- eller trädgårdsrelaterat. Det finns alltid något som måste göras de stunder hon sover. Alltid mer än en sak dessutom.

Det här med husägande. Vad gjorde jag egentligen med all tid tidigare?

Dannyboydagen till ära: Ett filmmanuslöfte!

I dag är det en alldeles, alldeles speciell dag.

Som minnesgoda läsare av den här bloggen vet, så infaller den sista lördagen i maj den officiella Dannyboydagen. ”Dannyboy & kärleken” tar sin början strax före klockan 13 lördagen den 25 maj 2002, och utspelar sig sedan under 24 oerhört intensiva och svettiga Stockholmstimmar.

Och i dag ligger solen, stjärnorna och almanackan för första gången sedan dess i exakt samma läge. Inte sedan år 2002 har den 25 maj placerat sig på en lördag. Men i dag, lördag den 25 maj år 2013, sker just detta.

Hurra för Dannyboy! Och hurra för Dannyboydagen!

dannyboy640x290

Vad innebär då detta? Tyvärr inte särskilt mycket rent praktiskt. Det hade ju varit passande om jag denna dag befunnit mig i Stockholm och kunnat ta Morgan med på den officiella Dannyboyvandringen, som vi genomförde första gången 2007 när vi rekade inför skrivandet av filmmanuset, men så är inte fallet. I stället skriver jag det här inlägget i Vittangi strax efter klockan sju på morgonen med Tage bredvid mig i soffan som ömson kollar på ”Fåret Shaun” och ömsom ställer frågor som Vad gör du pappa? Vad är ett blogginlägg? Får jag skriva? Har Ville vaknat nu? Är mommo hemma? Får jag skriva?

Men. Jag kan väl dagen till ära nämna en kuriös plan jag haft en tid, och som jag hoppas kunna göra verklighet av inom en inte alltför avlägsen framtid.

Eftersom det inte verkar bli någon filmatisering av ”Dannyboy & kärleken” – jag har inte hört något från produktionsbolaget på år och dag och dessutom gick deras option på manuset rent juridiskt ut i fjol – har jag planer på att ge ut manuset som bok via Publit i print on demand-form. Jag förväntar mig ingen större publikrusning, men skulle ändå tycka att det vore väldigt roligt av tre skäl.

1) Det är ett rätt bra filmmanus. De skådespelare, producenter och regissörer som tog del av det innan det såldes och under den tid då det förekom någon sorts förberedande förproduktion med ett par olika påtänkta regissörer, verkade också anse det. Själv tycker jag att filmmanuset rent storymässigt är bättre än romanen, att skriva det gav mig möjligheten att plocka bort en del dödkött från handlingen och tajta ihop berättelsen ytterligare, samt lägga till ett antal roliga detaljer.

2) Det finns inte särskilt många filmmanus utgivna i bokform i Sverige. När jag skrev manuset var ”Fucking Åmål” det enda utgivna jag kunde finna som inspiration (och den utgåvan verkar inte längre finnas tillgänglig heller). Och även om värdet av ett bokutgivet filmmanus så klart inte är lika stort när filmen i fråga inte existerar, så tänker jag mig att det ändå kan finnas ett visst intresse bland filmstudenter, exempelvis.

3) Det kostar mig i princip inget annat än tid att ge ut manuset. Boken trycks bara upp hos Publit när någon köper den, och all administration sköts per automatik via deras tjänst. Det enda jag behöver göra är att formge ett nytt omslag samt fixa till en fungerande pdf av mina originalfiler. Och sådana saker tycker jag är roliga att pyssla med, bara tid finnes.

Så se det som ett löfte, om än inte ett exakt tidsangivet sådant. Och till dess – grattis på Dannyboydagen!

Sövande litteratur

Det här med att skriva tusen tecken per dag går ju en smula sisådär, milt sagt.

Men skam den som ger sig. Min nya grej är att försöka skriva åtminstone några hundra tecken på ipaden eller iphonen när jag ligger i sängen och annars skulle ha läst några sidor i boken jag för tillfället somnar i. För att åtminstone i någon mån hålla kontakt med texten och berättelsen.

Men två kvällar in börjar jag inse den nya strategins brister. För det är ju som sagt så, att jag ytterst sällan orkar läsa mer än tre, möjligen fyra sidor per kväll innan jag slocknar av utmattning. Det finns en uppenbar risk att det inte är i det sinnestillståndet den stora litteraturen skapas.

Som att prata med en treåring

Min syster med familj var på besök i helgen. I fredags besökte vi Kiruna, Tage och jag åkte i en bil, Tages kusiner med föräldrar i en annan. På väg från lite utsiktssightseeing uppe vid Luossavaara skulle vi vända hem mot Vittangi igen via Coop Forum, där jag lovat att köpa en lila skottkärra till Tage. På väg dit tog jag en annan väg, så att vi skulle köra förbi Kirunas vackra träkyrka.

– Tage, vi tar en liten omväg nu, så att din faster får se kyrkan från bilen i alla fall, vi glömde ju bort att åka dit.
– Vad är en omväg?
– Jaa, det är en väg som inte … ja som inte är den närmaste vägen dit man ska. Förstår du?
– Nä.
– Ja men, om … om du ska gå hem till Ville, och i stället för att gå raka vägen hem till honom går vägen förbi mommo för att ta dig hem till honom, det är att gå en omväg.
– Men jag kan ju inte gå hem till Ville själv.
– Eh, nej, men om vi säger att du och jag ska gå hem till Ville då, och så går vi inte raka vägen utan går vägen runt sjön förbi mommo, då går du och jag en omväg hem till Ville.
– Kan vi inte gå till Ville?
– Nej, alltså, jag menade inte att vi … jag skulle bara … vi är ju i Kiruna nu och på väg till Coop för att …
– Snääälla pappa, kan vi inte gå hem till Ville? Nu nu nu!
– Men … vi … alltså …
– NUUUUUU!

Smashwords grundare i Sverige

Jag har ju bloggat en del om Smashwords tidigare, tjänsten jag använde för att få in ”Vi har redan sagt hej då” till försäljning i Apples iBookstore. Nu är Smashwords grundare Mark Coker i Sverige för att hålla ett föredrag i Stockholm i kväll. Svensk Bokhandel har träffat honom inför föredraget.

Hade varit väldigt intressant att se honom tala. Ibland är det rätt korkat med det här Vittangiboendet.

Damn it Chloe, we’re running out of time!

Mycket tv och film här på sistone, men god almighty, att Jack Bauer och ”24” återvänder nästa sommar, mina ögon tårades nästan när jag tidigare i dag såg att ryktena som florerat en tid talat sanning. Det blir dock endast tolv avsnitt, något serieskaparen Howard Gordon bara ser som positivt, eftersom han medger att det under varje säsong ändå bara fanns runt tolv timmar bra berättande, resten var mer eller mindre utfyllnad.

Serien kommer fortfarande att utspela sig under 24 timmar och avsnitten att äga rum i realtid, men endast hälften av dygnets timmar kommer att redovisas. Och det får ju sägas vara klokt, för det hade på något sätt inte klingat riktigt lika bra om avsnittsresuméerna inletts med att Kiefer Sutherland ödesmättat yttrat frasen Previously on 12

Det börjar verka vår, banne mig

Våren kommer ju … hrm, ja … lite senare hit än till södra Sverige.

Men i dag är det faktiskt rätt varmt och snön har nästan smält bort från gården bortsett från de områden dit vi plogade tvåmetershögar med snö från gårdsplanen i vintras. Således har jag nu satt Johanna och Tage i arbete med att vårkratta gräsmattorna, medan jag sitter i solen på trappan med en kopp rykande kaffe och jobbar.

Ja, och bloggar.

bild2

E-böcker utan kopieringsskydd funkar ju redan, hörni

Kan inte låta bli att förundras över hur omedvetna om andra marknader de är i USA. Läser David Pogues inlägg i New York Times om den i USA kontroversiella idén att börja med försäljning av e-böcker utan kopieringsskydd, och vill bara ställa mig upp och vifta med armarna och ropa Hallåååå – Sverige här, vi säljer alla våra e-böcker utan drm-skydd sedan en massa år tillbaka och det går alldeles utmärkt! Hallååå?

Okej, helt kopieringsskyddsbefriade är vi inte, modellen som Elib introducerade i Sverige för några år sedan innebär ett sorts mjukt drm-skydd, en unik vattenstämpel i varje köpt e-boksfil som ska kunna spåras tillbaka till köparen om den senare dyker upp på fildelningsnätverk. Men problematiken med kompabilitet mellan olika program och plattformar, som riktiga drm-skydd oundvikligen leder till, undviks i alla fall på detta sätt och det ser jag som det viktigaste.

Och okej, kanske är inte situationen identisk eftersom e-boksmarknaden fortfarande är så liten i Sverige, samtidigt som den närmar sig 25 procent av den totala bokförsäljningen i USA. Men med det sagt, jag har ännu inte hört ett ord dryftas om att e-böcker skulle lida av piratkopiering i Sverige (i stället är förlagen ute och bråkar om biblioteksdränering). Eller har jag missat något?

Så kära USA. Lyft blicken en aning. Kolla hur andra har gjort. Det kan ge positiva aha-upplevelser från gång till annan.

I have been, and always shall be, your friend

Jag är ju en rätt inbiten trekkie, så jag får erkänna att jag ser fram emot den stundande premiären av ”Star trek into darkness” närmast barnsligt mycket. Därför tycker jag också att den här reklamfilmen för Audi, där Leonard Nimoy och Zachary Quinto gör upp om vem av dem som egentligen är fräckast i rollen som Spock, är väldigt underhållande.

För den delen – den förra Star trek-filmen såg jag i Paris, några timmar innan jag skulle intervjua regissören JJ Abrams, ett samtal jag publicerade i sin helhet här i bloggen när det begav sig. Nu, fyra år senare, planerar jag att se Abrams nästa Star trek-film på bybion i Vittangi när den visas här den 19 maj.

Livets kontraster.