”Imponerande från start till mål”

Det finns mycket fint man kan säga om årets digitala version av Littfest, som jag är stolt över att ha fått vara en liten del av. Jag är själv för trött för att få ur mig något smart om helgen just nu, men tur då att VK:s kulturredaktör Sara Meidell är piggare och har summerat vad som gick av stapeln i en fin text.

När jag länkade till hennes text på Facebook skrev jag följande:

Littfest lyckades i helgen verkligen höja ribban för hur digitala litteraturfestivaler ska genomföras. Otroligt proffsigt genomfört. Jag hoppas att Bokmässan såg och försökte lära inför hösten, för jämfört med vad de levererade med Bokmässan Play i fjol, så var Littfest-tv miltals före. Konceptet med kontinuerliga sändningar från förmiddag till sen kväll – där seminariesamtal varvades med kortare snack i studion och bandade nedslag på stan och sedan kulminerade i superfina kvällsföreställningar där litteraturen även tonsattes – blev en riktig hit.

Om Norrland i Littfest-tv om en timme!

Har ju helt kommit av mig i min ökade bloggtakt igen den här veckan! Men ett snabbt inlägg i dag i alla fall, för att meddela att jag om en dryg timme, klockan 11, medverkar i dagens “uppsnack” av Littfest-tv, som den digitala varianten av den fina litteraturfestivalen Littfest i Umeå i år förvandlats till. Jag är på plats i Umeå och kommer att snacka om Norrlands betydelse för Littfest tillsammans med författaren Maria Broberg och Västerbottens-Kurirens kulturredaktör Sara Meidell. Tune in!

Ett festivalpass är löjligt billigt – 100 kronor för tillgång till hela programmet, som bjuder på en mängd fina samtal i dag och i morgon.

Krönika: Norra Sverige dominerar – här är bevisen

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 28 januari.

———

Visst har Norrland blivit hetare på litteraturmarknaden? Och då särskilt norra halvan av Norrland? Det känns så, även om det kanske är omöjligt att leda i faktiska bevis. Men det här är ingen domstol där en åklagare måste ha rejält på fötterna innan åtal väcks utan blott en tidningskrönika, så nog räcker en hyfsad indiciekedja? Ja! Så häng med, vetja.

Först och främst – Augustpriset. Här finns två tunga framgångar för nordliga Sverige på sistone – Elin Anna Labbas fjolårsstatyett i fackboksklassen för Herrarna satte oss hit, och Linnea Axelssons triumf i den skönlitterära klassen 2018 med Aednan. Men faktum är att även de två åren innan var fina Norrlandsår hos Augustjuryn – 2016 tilldelades Ann-Helén Laestadius priset i barn och ungdomsklassen för Kirunaskildringen Tio över ett, och 2017 prisades Sara Lundberg i samma kategori för Fågeln i mig flyger vart den vill. Lundberg är i och för sig från Eskilstuna vilket har väldigt lite med norra Sverige att göra, men boken skildrar Jämtlandskonstnären Berta Hanssons uppväxt, och platsar därför fint.

Labbas och Axelssons böcker är visserligen inte direkt präglade av det norrländska utan snarare sprungna ur Sápmi, de är två tydliga exempel på hur intresset för och kunskapen om den samiska historien äntligen börjat växa nationellt. Men eftersom ”norrländsk” är en ganska vag benämning vars betydelse skiftar beroende på vem man frågar (det blir lätt så när man pratar om ett område som inkluderar 60 procent av Sveriges yta), hoppas jag att de accepterar att figurera här – jag spekulerar som sagt blott på indicienivå.

Om vi stannar ett ytterligare ögonblick i det samiska så känns få hetare just nu än redan tidigare nämnda Ann-Helén Laestadius vars första vuxenbok Stöld ges ut i dagarna. Recensioner väntas nästa vecka, men det tidiga förhandssnacket lutar även det åt Augustnominering, och Laestadius pryder omslaget på senaste numret av Vi Läser. Norra Sverige dominerar!

Nästa indicie får vi från topplistornas värld – västerbottningen Maria Brobergs rosade fjolårsdebut Bakvatten är just nu landets näst bäst säljande pocketbok, enligt den officiella statistiken. Faktum är att tre titlar på topp fem bland pocketarna har Västerbotten som avsändare – Stina Jacksons Ödesmark är fyra och Karin Smirnoffs Sen for jag hem femma.

Går vi in på spänningsromanernas territorium får vi inte glömma Tove Alsterdals Ångermanlandsdeckare Rotvälta, som i november utsågs av Svenska Deckarakademin till 2020 års bästa svenska kriminalroman. Och i det närliggande segmentet dystopi bör Thomas Engströms och Margit Richerts ambitiösa och mycket uppmärksammade Nattavaara nämnas, första delen i en planerad trilogi om landets nordligaste delar i en katastrofhärjad framtid där Norrbotten frigjort sig från Sverige.

Jag är inte ensam om att ha noterat det ökade intresset för norra Sverige på litteraturkartan. Anders Kapp som driver sajten Kapprakt och är en av eldsjälarna bakom Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall skrev nyligen en uppmärksammad text med fokus just på spänningslitteraturen och att Norrland tagit täten där han listade arton exempel på varför (här var en bok som jag själv har skrivit med på ett hörn, bör kanske nämnas i klargörande syfte).

Men vad beror det här på? Delvis handlar det som sagt om att de samiska berättelserna äntligen börjat få ta plats, men jag tror också att det hänger ihop med en allmän (om än långsam) stigande varseblivning om lands- och glesbygdens utmaningar och möjligheter, där ju Norrland utgör någon sorts sinnebild av hela begreppet. Här kan även Marit Kaplas Augustvinnare Osebol från 2019 sägas passa in i mönstret, trots att den skildrar en avfolkningsmiljö i en annan del av landet.

Att nordligaste Sverige allt oftare lyfts fram i litteraturen bör vi glädjas över. Vad blir nästa steg? Fler berättelser, så klart! Och kanske sådana där vi blir ännu bättre på att skildra miljöerna och människorna i sin egen rätt, i stället för som kontraster till den alltjämt urbana normen – en norm vi helt enkelt ska skita högaktningsfullt i.

Där kan jag själv bli bättre. Se det som ett löfte!

Katten Karlsson-Kim Jong un: 1-0

Det är sportlov här uppe den här veckan, och en av aktiviteterna är att kyrkan ordnat med packade snökuber vid sjön som man fått boka upp sig på för att göra snöskulpturer. I dag var det bland annat vår tur. Och eftersom 10 mars även är katten Karlssons födelsedag (han fyllde sex) var motivet givet.

Det började så här:

Fortsatte så här:

Och slutade enligt följande:

Porträttlikheten var kanske inte exakt, men vad fasiken, det är få förunnat att leva i så starka personkulter att de får statyer resta över sig på sin sexårsdag, frågan är väl om ens Kim Jong-un fick det.

Så jag hoppas han är nöjd. Karlsson, alltså.

8 mars

Åh vad jag hoppas att hon kommer att få samma chanser som sin storebror. Hon må vara ytterst feministiskt medveten och stark i sina åsikter, men vad hjälper väl det så länge världen ser ut som den gör? Fast det går väl inte att göra mer än att efter bästa förmåga försöka förmedla vidare de kunskaper och eventuella klokskaper man samlat på sig genom åren, antar jag.

Och därefter hålla tummarna för att det ska hjälpa lite extra den dag hon behöver möta världen på egen hand.

I kväll lyssnade vi på de två första delarna i Nina Hampussons nya ljudboksserie Makten är vår — Tio prinsessor som skakade världen, inläst av Ejdas SVT Barn-favorit Angelica Prick. Efter den första delen, som handlade om Gustav Vasas dotter Cecilia Vasas ovanliga levnadsöde, låg hon så stilla att jag var övertygad om att hon somnat, men när jag försökte stänga av fick jag genast onda ögat och ett klarvaket Men vad gör du!?

Jag gör så gott jag kan, ville jag säga, men det passade sig väl inte riktigt i stunden. Sorry, hasplade jag i stället ur mig, och tryckte på play igen.

”Tæt på grænsen” topp tio i Danmark

Rolig liten grej: I helgen nådde den danska översättningen av Nära gränsen topp tio hos Mofibo (det vill säga danska Storytel). Topplistan uppdateras likt den svenska Storytellistan varje dag, och i fredags var Tæt på grænsen tia, i går lördag åtta och i dag söndag nia. Kul!

Hade ju så klart varit ännu roligare om den fortsatt uppåt, men det går väl att ana en viss ”toppen är nådd”-tendens i nummerserien tio, åtta och nio.

Nå. Gott nog!

Lördagskväll

Det är rejält oväder där ute. Skottade fram bilen och rattade den runt byn för att plocka upp och leverera barn, höll på att köra fast flera gånger i drivsnön. Och då har det bara stormat i fem timmar ännu, enligt prognosen ska det pågå fram till i morgon bitti.

I gången fram till kattstackarnas lucka låg den inblåsta snön halvmeterdjup. Inte undra på att det ylades när de utan större framgång försökte ta sig ut.

Nåväl, inomhus är det mysigt i alla fall, Ejda ber Google Minin spela Run the world (Girls) gång efter annan och jag försöker författa lättläst bok. Den ena lyckas väl bättre än den andra, ska erkännas.

Kolla in Snackisar på UR Play!

Det har startat en fin ny serie riktad till barn i mellanstadieåldern på Utbildningsradion vid namn Snackisar, i vilken vår son Tage är ett av barnen som medverkar. Den finns dels som fyra kvartslånga podd-/radioprogram som man når via UR Play eller lyssnar på när de sänds på P4 på söndagsmorgnarna (klockan 08.05), och dels som en liten videoserie i fem korta avsnitt som man kan se på UR Play. I podd- och radioversionen är Tage med i varje avsnitt (det är också han som säger snackisaaar på lite olika sätt i vinjetten), men i videoserien är han med i avsnitt 3-5, och då mest frekvent i det tredje och femte avsnittet, som handlar om källkritik, konspirationsteorier och upphovsrätt. Särskilt i avsnittet som handlar om upphovsrätt tycker jag – opartisk som jag är – att han är väldigt rolig.

Så här beskrivs serien på UR Play: Vad tycker och tänker 10-12-åringar om sin egen skärmtid, influencers eller fejkade nyheter? Och vad vet de om vad man får lägga ut på nätet och inte? Vi får höra barn och experter dela sina tankar, och på ett lättsamt sätt ta upp frågor som rör informationskompetens och källkritik i vardagen.

Så kolla in Snackisar! Och se till att serien används i era barns undervisning i skolan, vetja.

Kan man nudda en ljudbok utan att det märks?

Ett minst sagt infekterat ljudboksbråk har uppstått mellan Aftonbladets litteraturredaktör och tillika Mittuniversitetsprofessorn Sven Anders Johansson och Handelshögskoleforskaren Erik Wikberg. I centrum av debatten står den något oväntade frågan: Kan man nudda en ljudbok utan att det märks?

Kort sammanfattat började bråket med ljudboksavsnittet av SVT:s Ekonomibyrån som jag nämnde så sent som i förrgår här i bloggen när jag publicerade min senaste VK-krönika. Utifrån det som sades i tv-programmet skrev Johansson en text i Aftonbladet om tillståndet för bokbranschen i skuggan av ljudbokens framgångar, vilket fick Wikberg att replikera med en lång debattartikel i Dagens Nyheter några dagar senare, där han gick rätt hårt åt såväl Johanssons första text men även kritiserade honom i hans roll som forskare och författare. I tisdags återkom Johansson i Aftonbladet med en ungefär lika lång text, där han svarade med samma mynt och ifrågasatte Wikbergs forskarheder, ungefär.

Jag ska medge att jag studsade till när jag läste Johanssons ursprungliga text i Aftonbladet eftersom han på ett nonchalant sätt framförde ett i mina ögon allvarligt och därtill helt orimligt sakfel. Det bör dock också sägas att Johansson i sin text försökte lyfta några frågor som jag tycker är viktiga, för fullt så bra som Wikberg menar att bokbranschen mår håller jag inte med om att den gör.

Vari bestod sakfelet? Johansson skrev så här på ett ställe i sin text: Växer gör bara strömningstjänsterna. Och det rejält. Vilket naturligtvis är bra för Storytel, bra för telekombranschen. Men är det bra för litteraturen? Även om man gillar ljudböcker så är svaret inte självklart. Till att börja med för att det som mäts är så tunt. Som det påpekas i programmet räcker det nämligen att någon öppnar ett ljudspår för att det ska räknas som en såld bok. (Jag kan säga att jag har öppnat rätt många spår, och avslutat rätt få.)

I första halvan tycker jag att Johansson ställer en rimlig fråga. Bokbranschen må växa, men är det en självklarhet att det är positivt när det bara är de strömningstjänsterna som driver tillväxten? Jag skulle nog svara det beror på. För trots att jag är en erkänd ljudbokskramare tror jag att vi måste medge att ljudboken inte är svar på branschens alla böner. Även om mycket kan (och behöver!) göras för att det som brukar kallas kvalitativ litteratur ska få bättre möjligheter att spridas i strömningstjänsterna (här har såväl strömningstjänsterna själva som media som kulturpolitikens aktörer ansvar att axla) så lär vissa former av litteratur aldrig lyckas i det upplästa formatet. Stirrar vi då oss blinda på ljudböcker som ett universalmedel, riskerar litteraturen som inte lämpar sig för ljud att hamna allt mer på undantag, något som Ellerströmsförläggaren Marie Pettersson skrev en bra debattext om i Sydsvenskan förra veckan. Viktigt att poängtera är dock att strömningstjänsterna även är plattformar för e-böcker, ett faktum som ofta glöms bort och som rymmer stor förbättringspotential när det gäller ambitionen att lyfta fram den litteratur som aldrig blir inläst. För e-boken har slutligen börjat ta fart även i Sverige, om än fortfarande alltför långsamt.

Nå, om detta kan mycket sägas, men det var inte huvudsyftet med det här inlägget. Tillbaka till det jag citerade från Johanssons text. I andra halvan kör han nämligen i diket, vilket han också medgav i sin uppföljande text i Aftonbladet. Dock menade han att det som Wikberg och Storytels vd Jonas Tellander sa i Ekonomibyrån om hur sålda böcker räknas i strömningstjänsterna var så luddigt att det var fullt naturligt att han misstog sig.

Jag håller verkligen inte med om det, och det förvånar mig att Johansson inte genast insåg det orimliga i sitt resonemang. Skulle alltså Storytel – och de andra strömningsaktörerna – medvetet bygga ersättningsmodeller som gör att de tvingas betala förlag ersättning så fort någon bara nuddar vid deras böcker? Ur företagsekonomisk synpunkt vore det ren idioti (om än inte för förlag och författare).

Men är då inte detta bara en petitess? Nej, jag tycker inte det. För uppgiften som Sven Anders Johansson så nonchalant framförde (och som för övrigt inte har rättats till eller försetts med någon korrigerande fotnot i originalartikeln på webben) passar så perfekt i den slentrianmässiga kritik man kan anföra mot ljudboken och ljudbokstjänsterna – det de påstår att folk älskar är ju inte ens riktiga lyssningar, böckerna räknas som ”sålda” bara man petar på dem! Verkligheten är ju snarare omvänd – i strömningstjänsternas värld vet vi exakt hur många som har lyssnat på eller läst en bok eftersom det mäts (och utbetalas ersättning) med närapå millimeterprecision, samtidigt som vi i de fysiska böckernas värld egentligen inte har en aning om hur många som har läst en bok, bara hur många som har köpt den.

Och i och med att den här uppgiften passar så väl i ett ljudbokskritiskt sammanhang är det också lätt hänt att den får vingar. Detta var också exakt vad som skedde, i ett samtal om ljudböcker i P1 Morgon ett par dagar efter Johanssons första text framlade P1-programledaren det plötsligt som ett faktum att ljudböcker räknades som sålda så fort någon startat dem. Erik Wikberg var en av dem som medverkade i det där P1-samtalet, och han kunde därför med viss emfas förneka uppgiften. Min gissning är dock att vi inte sett den där felaktigheten för sista gången – den är alldeles för “bra” att framföra i vissa narrativ för det.

Nåväl, detta om detta. Jag gissar att vi ännu inte sett den sista texten från de båda akademikerkombatanterna. Fortsättning lär således följa.

——

UPPDATERING: Fortsättningen kom fortare än man kunde ana. Redan några timmar efter att jag lagt ut den här texten publicerade Dagens Nyheter ett nytt inlägg i debatten signerat Erik Wikberg.

Storytel Awards-nomineringarna: Den slutliga listan

Nu har Storytel presenterat de titlar som tagit sig vidare till finalomgången i Storytel Awards. Den första nomineringsomgången var ju väldigt bred – över 50 titlar i spännings- och romanklasserna – men nu har det kokats ner till tre i varje (fyra i barnkategorin på grund av exakt samma röstantal på de två titlar som placerade sig trea).

Så här ser den slutliga listan ut:

Årets roman:
Där kräftorna sjunger av Delia Owens inläst av Anna Maria Käll (Bonnier Audio)
Ta ingen skit, Ann-Britt av Christina Larsson inläst av Anton Körberg (Bokfabriken)
Sen for jag hem av Karin Smirnoff inläst av Lo Kauppi (Bokförlaget Polaris)

Årets spänning:
Spegelmannen av Lars Kepler inläst av Jonas Malmsjö (Bonnier Audio)
Ghettokungen av Sammy Jeridi inläst av Jonas Malmsjö (Bokfabriken)
Nio liv av Emelie Schepp inläst av Gunilla Leining (HarperCollins Nordic)

Årets fakta:
Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk av Björn Natthiko Lindeblad, Navid Modiri och Caroline Bankler inläst av Björn Natthiko Lindeblad (Bonnier Fakta)
En brunråttas bekännelser av Jens Ganman inläst av Jens Ganman (Bookea)
Månbarn : Min berättelse av Jon Henrik Fjällgren inläst av Viktor Åkerblom (The Book Affair)

Årets ungdomsbok:
Balladen om sångfåglar och ormar av Suzanne Collins inläst av Kristofer Kamiyasu (Storyside)
Till alla killar jag har gillat av Jenny Han inläst av Malin Molin (Lavender Lit)
Alicia Månstjärna och den femte pelaren av Nils-Petter Löf inläst av Katarina Ewerlöf (Whip media)

Årets barnbok:
Ljudboken som inte ville ta slut av David Sundin inläst av David Sundin (Bonnier Carlsen)
Detektivmysteriet av Martin Widmark inläst av Johan Ulveson (Bonnier Carlsen)
Gittan och fårskallarna av Pija Lindenbaum inläst av Sissela Kyle (Rabén & Sjögren)
Idde och Hajen av Ellen Ekman inläst av Philomène Grandin (Rabén & Sjögren)

Min Nära gränsen: Hotet tog sig alltså inte vidare till finalen i spänningskategorin, men det hade jag heller inte väntat mig, det var för många starka – och mer framgångsrika – titlar bland de övriga nominerade. Kul dock att Sammy Jeridis Ghettokungen lyckades slå sig in jämte Kepler och Schepp i den kategorin, men Jeridis bok blev också något av en fenomentitel i spänningskategorin förra våren, den fick otrolig uppskattning i otaliga recensioner i ljudboksgrupperna på Facebook och även många lovord från andra spänningsförfattare, vilket spred ordet ytterligare, skulle jag gissa.

I övrigt känns det fint att två av “mina” inläsare blivit nominerade – Lo Kauppi som läser in Nära gränsen-böckerna och Philomène Grandin som läste in de tre avslutande Virus-böckerna har varsin nominering. Grattis till er! (Ja, och alla andra också, så klart.) Kauppi vann i fjol för bok två i Karin Smirnoffs Janakippo-trilogi, får se om hon lyckas plocka hem en statyett för andra året i rad.

Något mer att säga? Jo, en grej jag tänkte på – det torde vara uppenbart nu att Jonas Malmsjö har övertagit titeln som mest populära manliga inläsare i Sverige från Stefan Sauk, två av tre nominerade titlar i spänningsklassen i år för Malmsjö talar sitt tydliga språk (han är för övrigt den enda inläsare i år som har två nomineringar, vilket jag tror är lite ovanligt – kul med spridning!). Malmsjö har blivit extremt eftertraktad som inläsare av mer hårdkokta spänningsböcker de senaste åren.

Vilka leder på förlagssidan då? Bonnierförlagen har totalt fem nominerade, Storytelägda förlag har tre (Storyside plus Rabén & Sjögren) och Bokfabriken två. Lite grämer det nog Storytel att deras förlag inte lyckats få fram några finalister på vuxensidan i år.

De slutliga vinnarna presenteras på en digital gala den 29 april. Spännande!

Krönika: Den fysiska bokens dominans är bruten

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 18 februari.

———

I fjol ägde det digitala skiftet rum inom bokbranschen, och det med besked. I den alldeles färska rapporten över bokbranschen i Sverige år 2020 konstateras att fjolåret var det första då det såldes fler digitala böcker än fysiska. Dolt i siffrorna finns dessutom ett potentiellt ännu större glapp i hur vi i dag tar till oss de olika formaten.

Det är Handelshögskoleforskaren Erik Wikberg som på uppdrag av Svenska Bokhandlareföreningen och Förläggareföreningen sammanställer den här rapporten sedan ett antal år, och i en kommentar till Ekonomibyrån i SVT säger han att det aldrig sålts så mycket böcker i Sverige som år 2020 – vilket ju låter toppen med tanke på vilket skitår det var på det stora hela (ja, jag tittar på dig, coronaviruset).

För den som gillar pappersböcker finns det dock mindre anledning till glädje. Den nya statistiken visar nämligen tydligt vartåt det barkar – framtiden blir mer digital för var dag som går, och i fjol gick omställningen fort.

Ökningen under år 2020 har nämligen helt det digitala segmentet att tacka. Och fjolåret blev minst sagt ett rekordår på det området – 2019 såldes knappt 25 miljoner digitala exemplar, men siffran för 2020 landade på nära 36 miljoner. Det är en ökning på hela 44 procent under bara ett år. Den fysiska försäljningen låg samtidigt i princip still på cirka 27 miljoner exemplar.

Här är det läge att placera ytterligare en brasklapp – ordet ”såld” används på olika sätt i rapporten. Sett ur konsumentens perspektiv säljs nämligen väldigt få digitala böcker i Sverige, det som branschen kallar en såld digital bok är allra oftast en ljudbok som en abonnent lyssnat på i en prenumerationstjänst. Några köp i traditionell mening sker alltså inte och abonnenterna äger heller inte böckerna de har i sina bokhyllor hos de här tjänsterna – däremot kan man väl säga att förlagen på de här plattformarna säljer lyssningar.

Att den digitala marknaden skulle ta ett stort kliv framåt var kanske inte så förvånande under hemmasittaråret 2020, men att den fysiska bokhandeln skulle stå pall var det nog få som gissade.

Den traditionella bokhandeln över disk tog dock rejält med stryk, samtidigt som nätbokhandlare som Adlibris och Bokus var de som tjänade på pandemiåret och gav pappersformatet ett nollresultat överlag (räknar man riktigt noga med decimaler visar det sig faktiskt att det till och med blev en ökning för pappersböckerna på 142 000 exemplar).

Men tappet för ”vanliga” bokhandlare blev rätt hårt, minus 22 procent. Kommer de att kunna ta igen det när pandemin klingat av? Antagligen får vi se tillhyfsade siffror, men bortsett från en möjlig glädjeinjektion när vi äntligen kan börja röra oss normalt igen i samhället och många antagligen kommer att handla friskt, tror jag att det blir svårt att ta igen allt som förlorats, en del nyfrälsta digitala ljudbokslyssnare kommer troligen att hålla kvar vid sitt nya beteende.

Men hur var det då med det här ännu större glappet jag nämnde inledningsvis? Jo, en intressant aspekt av den här statistiken är att den mäter olika saker – i fallet med de fysiska böckerna får vi veta hur många exemplar som kunderna köpt, men i de digitala abonnemangstjänsterna klassas endast böcker som verkligen blivit lyssnade på som ”sålda”. Detta öppnar för att gapet mellan hur många fysiska respektive digitala böcker som publiken verkligen tagit sig an kan vara ännu större.

För handen på hjärtat, är jag verkligen ensam om att ha en del böcker i mina bokhyllor som jag köpt men senare aldrig kommit mig för att läsa av en eller annan anledning?

Spelar detta någon roll? Tja, det öppnar i alla fall upp för en intressant diskussion om våra fysiska bokhyllor kanske snarare visar de läsare vi skulle vilja vara, samtidigt som våra digitala hyllor avslöjar vilka vi egentligen är.

Men det får bli en senare krönika. I dag nöjer jag mig med att konstatera att bokmarknaden faktiskt växte i fjol. Trots allt är det värt att glädjas över.

Tæt på grænsen – Nära gränsen nu även på danska

Nära gränsen har tagit sig söderut! I torsdags släpptes Tæt på grænsen som ljud- och e-bok hos Mofibo i Danmark (Storytel heter så där), i inläsning av skådespelaren Mathilde Eusebius – hurra för det! Vill man lyssna i Sverige så går det faktiskt, stora delar av det danska utbudet finns i den svenska Storytel-appen – dock måste man klicka i manuellt att man vill inkludera danska sökresultat. Detsamma gäller för övrigt även översättningen till finska, där Nära gränsen döpts till Erotetut, som betyder ungefär åtskilda eller separerade, om jag är korrekt informerad.

Det här är faktiskt min första översättning till danska, av någon anledning har grannen i syd till skillnad från flertalet andra Storytelmarknader ännu inte fallit till föga för Virus. Extra roligt att de satsar på Nära gränsen således!