Igång igen. Nästan i alla fall.

Så där ja. Då var sajten uppe igen och de gamla inläggen och sidorna påfyllda. Rätt så lik den förra är den allt, men nu styr jag och ställer hur jag vill och tänker inte låta någon eller något messa med mig. Det tog lite längre tid än vad jag trodde att få allt att fungera, mina kunskaper i webbmakeriets och databasernas underbara värld var visst lite mer ringa än jag först trodde.

Kommentarerna har inte följt med när jag fört över blogginläggen. Ber om ursäkt för det, men jag vet inte hur man bakdaterar (antedaterar?) sånt, och det blir ju skumt med nya kommentarer till månadsgamla inlägg. Whatever, nu är det som det är. Ska försöka lägga tillbaka de gamla bilderna också, men det får bli ett helgprojekt. Måste jobba nu.

På bokfronten finns det en del nytt att berätta. Men det får också komma lite senare.

Ett nytt hem. Igen.

Det skulle ju bli så bra. Och det kändes så också, till en början. Men så börjar man störa sig på detaljer, och snart sitter man där och gnisslar tänder över att inget blev som man tänkt sig och man undrar vad fan man gett sig in på och hur man ska komma ur det utan allt för stora blåmärken.

Jag pratar så klart inte om förhållanden utan om min relation till bloggverktyget Squarespace. Jätteflashigt och fint under ytan, men ack så trögflytande och jobbigt att ha och göra med. Helt hopplöst när man kopplar upp sig via gprs för att göra ett inlägg när man är ute på vift.

Så nu tänker jag göra om igen. Från scratch. Det kommer nog att ta några dagar. I samma veva tänker jag passa på att byta webbhotell också. Och eftersom jag måste betala för ytterligare en månad för att fortsätta nyttja Squarespace under tiden, så finns det en risk att den här sajten slocknar framåt tisdag förmiddag. Men håll ut, snart blir det nytt liv. Och då jäklar blir det åka av.

Skärgårdsmyten

Lyssnade på P1 Morgon. En reporter var utskickad till kajerna nere vid Nybroviken, där båtar i skytteltrafik kör stressade stockholmare ut i skärgården. Köerna ringlar sig långa, barn skriker i bakgrunden, solen gassar (än så länge i alla fall). Reportern går fram till ett äppelkäckt par i 30-årsåldern, boende i USA till vardags men hemma för att fira midsommar:

Hur ska ni fira?
“Vi vill komma ut i naturen där det är lugnt och skönt, och inte så stressigt”, säger mannen.
Så ni vill inte vara kvar inne i staden?
“Nehejdu, det är INTE ett alternativ”, säger kvinnan och skrattar lite överseende åt reportern som kunnat ställa en så korkad fråga.

Alltså, jag förstår teorin. Men om man åker hem från USA för att komma ut i naturen när det är lugnt, avslappnade och skönt, så ska man nog INTE ta en båt ut i skärgården på midsommarafton. Maken till kaos, desperation och myller av människor vars besvikenhet får fritt utlopp framåt eftermiddagen när det visar sig att dagen inte blev så midsommarmysig som på den idealiserade broschyrbilden – nej tack, jag står nog över och drar till skärgården nästa helg istället.

Stockholm är ju som allra bäst på midsommarafton. Folktomt, avslappnat och så ostressigt det någonsin kan bli. Helt fantastiskt faktiskt. Själv tänker jag äta traditionell midsommarmiddag hos min vän i Enskede Gård (två stationer utanför tullarna räknas väl som landsbygd?), och sen går vi väl ut någonstans, om något håller öppet. Tre av de fyra senaste midsomrarna har jag hamnat på Metropolis framåt natten, men de har ju lagt ner nu. Hm hm. Oh well, det löser sig. Det gör det alltid.

När världar krockar

Ibland händer det att världar krockar. I dag är en sådan dag. Jag sitter på Café Nuno i korsningen Drottninggatan/Tegnérgatan. Det är inget speciellt med det här fiket, men precis som på String på Söder har de fönster runt större delen av lokalen och det ger en utomhuskänsla trots att jag sitter i en soffa längs väggen inomhus med datorn i knät och skriver. Eller ja, läser i alla fall, läser i manuset och petar i det samtidigt som jag lyssnar på Pet grief med Radio Dept och ser människorna myllra förbi.

Det fanns ingen direkt tanke med att sitta här. Men plötsligt, under läsningen, så krockade i alla fall världarna. För samtidigt som jag läser så promenerar nämligen romanen förbi. Katja, som jag nog skulle vilja kalla min nya romans egentliga huvudperson, promenerar förbi i fiktionen med Fredrik, han som jag i mitt förra inlägg förpassade till birollens bakgård, i släptåg. Hon är förkrossad, hennes pojkvän har dött i en bussolycka och Fredrik, som alltid trott sig vara hennes stora kärlek, vet inte vad han ska göra, hur han ska bete sig. Utanför fönstret där jag nu sitter utspelar sig följande scen:

”Gå inte ifrån mig”, säger han.
”Varför inte?” Jag vänder mig mot honom, går baklänges med tårarna rinnande längs kinderna. Åh snälla låt det här ta slut nu. Kan det inte vara över?
”För att jag bryr mig. Jag bryr mig om dig mer än någon annan. Så har det alltid varit. Du vet det. Så snälla vänd dig inte bort från mig.”
Jag saktar ner.
”Hur kan du säga en sån sak när vi inte ens pratat med varandra på snart tre år? Hur kan du påstå dig bry dig om mig MEST AV ALLT när du inte ens kunde lyfta på telefonluren en enda gång efter att vi gjort slut?”
”Du ringde aldrig heller.” Hans röst låter arg när han säger det.
Jag stannar. Låter honom komma ikapp innan jag fortsätter:
”Men så har jag aldrig någonsin påstått att du är det viktigaste i mitt liv heller.”

Hur deras historia kommer att sluta vet jag inte riktigt ännu. Men det kommer knappast att bli lyckligt.

När tre blir två. När jag blir han.

Ända fram till i dag har jag varit övertygad om att min andra roman har tre huvudpersoner. Men i kväll insåg jag att det inte är ett triangeldrama. Det är ett drama för två, en uppgörelse mellan två kvinnor som känt varandra i drygt 20 år och alltid trott att de är bästa vänner men som egentligen kanske hatar varandra när allt kommer till kritan och döden, eländet och katastrofen kommer emellan. Eller så gör de inte det. Vi får se. En sak är i alla fall säker – de behöver allt utrymme de kan få om det här ska bli så som jag tänkt mig det. Från och med nu är det jag skriver enbart The Katja & Amanda Show.

Så den manlige huvudpersonen förpassas till en bifigur. Hans jag-röst försvinner, han blir en tredje person i presens.

Hm, faktiskt känns det som att en sten lyfts från mitt hjärta.

Neil Tennant is in da house!

“Du borde döpa om hemsidan till ‘en sajt om allting utom bok nummer två'” sa min vän Peter i fredags kväll. Jag tror i alla fall att det var han som sa det. Klockan var sent slagen, vi var på West End Girls releasefest som även funkade som en efter-Pet Shop Boys-konserten-fest. Neil Tennant dök upp till allas vår glädje. Stackars Neil, som tidigare på fredagen enligt Aftonbladet nästan dött i en freak accident på Arlanda, och hans hangarounds slussades in i ett reserverat bås framför vilket det genast samlades ett 30-tal människor som ville kolla på stjärnan. Vi höll dock vårt avstånd, jag har aldrig känt någon större lust att hänga med Neil, han var varit min idol sedan jag var 13 och jag vill gärna att han så ska förbli, har ingen lust att veta att karln ifråga är en människa precis som alla andra. Fast det var tufft att han kom dit, det får jag erkänna. Och jag har gjort en telefonintervju med honom för ett par år sedan, något jag hetsade upp mig väldeliga inför, så kanske var det det som gjorde att jag trots allt kände mig rätt kolugn när han passerade mig med cirka en meter i trängseln i lokalen på Upplandsgatan.

Oh well, tillbaka till saken. Min vän har ju delvis rätt, den här sajten har inte handlat särskilt mycket om boken hittills. Men mycket jobb och ett allmänt pressat schema har medfört att jag helt enkelt inte hunnit kolla så mycket på manuset den senaste tiden. Och jag vill ju ändå skriva saker här. Ergo: jag skriver om annat. Men det ska bli ändring. Hoppas jag.

UPPDATERING: Det var tydligen min vän Morgan, som också var med vid tillfället, som yttrade orden om min sajt. My bad. Men jag låter Peter stå kvar där uppe, han har skrivit en ypperlig bok och alltid lockar det någon att hamna på hans sajt.

Tack Linköping!

Linköpings stadsbibliotek har tydligen ett månatligt nyhetsbrev. I julis upplaga (de är alltid lite före i Östergötland) är min sajt “månadens blogg”. Tack för det där nere i södern!

Jag har varit i Linköping en gång i mitt liv, 1998. Det jag minns bäst är ett besök på Burger King, det låg vid ett torg om jag inte minns fel. Följande konversation utspelade sig mellan mig och tjejen i kassan:

“Ett Veggie Whopper-meal med vitlök på tack.”
“Öh vaddå?”
“Veggie Whopper-meal – med vitlök på.”
“Det har vi inte.”
“Men det står här på skylten att man kan lägga till det för fem kronor. Är det slut?”
“Nej vi har inget sånt.”
Tjejen i kassan bredvid lutar sig över till min kassörska och viskar i hennes öra:
“Han menar en Veggie med garlic.”
“Ja men varför sa han inte det då?!”

Det är Linköping för mig. Det och en tjej från Linköping som jag var lite förtjust i en gång i tiden och som delar av karaktären Rebecka i Dannyboy & kärleken är baserad på.

För övrigt – för att återknyta till mitt Pet Shop Boys-inlägg i går – så hade Stockholm City i dag en artikel inför kvällens PSB-konsert på Cirkus. I den står det att min älskade brittiska duo gör en “liten comeback” i år. Jag, som vid tillfället lyssnade på min speciellt för dagen sammansatta Best of disco-PSB-låtlista i ipoden, skrattade högt i tunnelbanevagnen när jag såg det.

UPPDATERING 060630: Tyvärr så funkar ju inte deras länk längre, efter att jag flyttat “hem” hemsidan igen. Oh well, säg den glädje som varar.

Expressen tvingades ge sig

Expressen fick till sist krypa till korset, det blev Källström från start, precis som Aftonbladet skrivit hela dagen. Men eftersom man inte gärna erkänner en sådan miss, så är det rätt svårt att hitta artikeln om Källström på Expressens webb. En liten liten länk när man väl tagit sig in på tidningens VM-sajt, och därefter en ytterst kortfattad artikel där det inte ens antyds att de skulle ha påstått något annat hela dagen.

Fast på ettan har de faktiskt rubriken “Nya besked om startelvan: Källström spelar från start”. Så helt skamlösa är de ju inte. Men oj vad de gottar sig på Aftonbladet nu.

Pet Shop Boys gör COMEBACK! Igen!

Nej, de gör ju inte det. De har aldrig gjort det. Men ändå har varje ny Pet Shop Boys-skiva sedan 1996 års Bilingual räknats som en comeback i medierna. Jag har aldrig förstått varför, och blir fortfarande lika förundrad varje gång de släpper en ny skiva och det utan pardon är dags igen.

Det var ingen skillnad den här gången. En månad eller så innan Fundamental gavs ut hade DN en inför-artikel. På webben puffades det för den med ingångsorden “Minns du Pet Shop Boys? Nu är de tillbaka”, precis som att de varit nedlagda, undanpackade och glömda (puffen finns tyvärr inte kvar längre, det gör däremot artikeln). I Svenska Dagbladets recension av albumet står att läsa:

“När Frankie Goes to Hollywood slog upp portarna till en ny sorts apokalyptisk homodisko på 1984 års Welcome to the pleasuredome var det producenten Trevor Horn som bar på nyckeln till lustgården. När Pet Shop Boys 22 år senare ska göra comeback enligt ungefär samma formula som de en gång charmade världen med, föll valet så på samma Trevor Horn.”

Och det här är inte de enda exemplen, det är bara de jag råkar komma ihåg så här tidigt på morgonen. Warum är det så här? Det var samma visa med Bilingual 1996, tre år senare med Nightlife och likaså 2002 med Release. Efter varje skiva måste Pet Shop Boys gå in i dvala/splittras/läggas ner/förångas i champagnebubblor så att de sedan kan mottas med comeback- och “minns ni de här stofilerna som försker komma tillbaka”-artiklar. Warum warum?

Värt att notera är att duon sedan 2002 års Release (och efterföljande dvala) har hunnit släppa en remixskiva (Disco 3), en samlingsdubbel (Popart) samt gjort ny filmmusik till stumfilmsklassikern Pansarkryssaren Potemkin. De har också gjort två Sverigekonserter (Skansen 2003 och Storsjöyran året därpå) samt haft två singlar på Trackslistan (Miracles och Flamboyant i samband med releasen av Popart 2004). Trots detta gör de nu comeback. Fan, det skulle aldrig hända Depeche Mode.

Det är en sak att Pet Shop Boys av gemene man alltid kommer att mottas med “vadå, finns de fortfarande, la inte de ner på 80-talet?”, trots att merparten av allt de gjort tillkommit under 90- och 00-talet. Jag kan acceptera att allmänheten inte minns längre än till It’s a sin, Always on my mind och kanske fram till 1990 års Being boring när det kommer till singlar (Go west tror de flesta är en hejarklackslåt som man sjunger på fotbollsarenor och inget annat). Men att många musikintresserade behandlar gruppen på likartat sätt har för mig alltid varit en gåta. Detta trots att duon år 2006 känns hetare än på länge, med lysande recensioner för Fundamental och drösvis med svenska band som Le Sport, Radio Dept samt sist men inte minst charmtrollen i West End Girls som uttalade megafans. Warum warum warum denna ignorans? Vad har Neil och Chris gjort för att förtjäna det här?

I morgon spelar Pet Shop Boys på Cirkus. Tro för guds skull inte att det handlar om en återföreningsturné. De har aldrig varit borta. De har alltid varit här. De har alltid varit nu. Och lär, om det finns någon rättvisa i världen, alltid så förbli.

White is the new black

Det blev vit klädsel på förlagets sommarlunch. Jag var inte ensam direkt ensam om de ljusa kulörerna, Forum är nog helt enkelt inte särskilt kultursvart. Anyways, buffén var god, vinet var gott (ehm, öh, självklart drack jag dock inte alls av det eftersom jag skulle tillbaka och jobba hela eftermiddagen…), alla var glada och åtminstone två personer lyckades helt ovetande om varandra insinuera att jag hade varit full på förlagets höstfest. Det är ett faktum jag inte tänker göra ett dyft för att dementera. Men jag var trevligt full. Så klart.

What to wear, how to look

I dag är det dags för Forums årliga sommarlunch. Till skillnad från höstfesten (som i höstas slutade framåt tresnåret på Kvarnen om jag inte minns fel – det vill säga stället jag aldrig ska gå till igen) så är det en rätt stillsam historia, där folk står och sippar vitt vin och äter lunchbuffé på förlagets innergård. Rätt trevligt när solen skiner, vilket den väl lär göra i år med tanke på den fortsatt knallblå himlen jag ser utanför köksfönstret.

Men hur klä sig? Kultursvart eller sommarvitt? Det finns inget mellanläge känns det som. Man vill ju synas så gott man kan när man ska mingla runt med dem som kränger i hundratusental när man själv är glad över att man säljer i tusental. Så färgen känns viktig. Svart eller vitt? Det blir nog vitt känns det som. Jag känner mig sällan särskilt kultursvart.