Snöläget

Det har snöat närmare en decimeter i dag, jag gick en vända med plogen i morse efter att ha lämnat Tage på dagis och fick sedan reprisera proceduren på eftermiddagen. Jag hade nästan lyckats glömma den biten av vintern som husägare, att snön måste bort från uppfarten.

Gärna kvickt dessutom, vill inte framstå som grannskapets svarta får. Sådana här uppgifter sprider sig snabbt.

Bindestreck – för böveln

Såg att även DN i dagens papperstidning noterat det här med undertitlarna bland de Augustnominerade och behovet av att skriva ut  att det rör sig om kärleksberättelser. Just det här med att titlarna även jobbar med kolon överdrev jag  dock en aning, på omslagen, i den mån de ens visar upp några skiljetecken, är det bindestreck som gäller. Det är nog mest i nätbokhandlarnas databaser man hellre jobbar med kolon för tydlighetens skull.

Så: Kärleksbehov av undertitlar – ja.
Men: Användande av kolon – nej.

Årets Augustnomineringar: Kärleken till kolon

Helt kort om Augustnomineringarna:

Min senast lästa bok i iPaden är Kjell Westös “Hägring 38“, om en kväll eller två avslutar jag Lena Sundströms “Spår” och som nästa läsning har jag sedan en tid planerat Lena Anderssons “Egenmäktigt förfarande“. Tre nominerade i rad alltså.

I övrigt har jag ännu ej läst några fler av de nominerade titlarna. Den jag är mest sugen på är Bea Uusmas “Expeditionen“.

Och just ja – vad är grejen med att årets författare känner ett sådant behov av att medelst kolon förklara att deras böcker handlar om kärlek? Så här ser tre av de nominerades kompletta titlar ut:

“Egenmäktigt förfarande: En roman om kärlek”
“Liknelseboken: En kärleksroman”
“Expeditionen: Min kärlekshistoria”

För övrigt anses det väl vara näst intill förutbestämt att det blir Lena Andersson som plockar hem det skönlitterära priset.

Snö, Malmberget och Janne Boklöv

Snön följdes av mer snö, så nu ligger här ett täcke på ett antal centimeter. När jag promenerade med Ejda i dag i det gnistrande solskenet kände jag att fasiken, jag är redo, jag ska ju ta mig an skidåkningen den här säsongen, bring it on! Så mindes jag att det är en bit över två månader kvar till julafton, och insåg att min kärlek till vintern riskerar att hinna falna före mitten av november.

Nåväl. Än finns väl tid för någon veckas blidväder.

Jag var i Malmberget i torsdags, en heldag i gruvan för ett kundtidningsjobb. Efteråt klättrade jag och fotograf Hans-Olof upp i Koskullskulles hoppbacke för att ta en vybild över gruvområdet. En gång i tiden gjorde Janne Boklöv sina första försök med V-stilen där. I dag är backen fallfärdig, halvt överväxt och bortglömd, högst upp saknades dessutom delar av räcket vilket gjorde att jag inte kände mig helt kaxig under klättringen upp – att jag dessutom hade ett kamerastativ plus ett objektiv i famnen gjorde kanske inte saken bättre.

Utsikten var slående i det sena eftermiddagsljuset, men jag kunde inte komma förbi känslan av vemod där uppe. Det säger något om oss att den där typen av platser i dag står övergivna. Ingen ids längre. Det är för kallt, för oglamoröst, för långt bort.

Synd.

IMG_5492

Winter is coming

Snön kom i går. Inte mycket här ännu, ett vitt puder som sakta singlat sig nedåt och en temperatur som dinglar kring en, två, kanske tre minusgrader vilket torde göra snöns långsiktiga överlevnadschanser små. I byarna på väg in mot Kiruna, Svappavaara och Jukkasjärvi, som ligger högre belägna än Vittangi, har det kommit mera.

Som tur var blev jag klar med trädgårdsbestyren i måndags. Tolv svarta sopsäckar med löv utöver det som rymdes i komposten, säckar som jag ska köra till tippen i eftermiddag efter att jag hämtat Tage. Vinterdäcken fick vi på i går också, likaså två extraljus på bilens front som jag premiärprovade på kvällen när jag körde in till Kiruna och hämtade upp Johanna från flygplatsen, hon hade varit i Stockholm ett par dagar för jobb.

Lustigt hur snabbt jag vant mig vid ett helt annat sorts liv.

Kroppsarbetaren

Ägnade mig åt vedklyvning i går. Tre timmar vid Torneälven, klyvandes granar som svärfar Roger fällt för att öppna upp kring stugan och sedan kapat i lagom långa bitar med motorsåg. Det mesta gick att köra med vedklyvningsmaskinen (vedklyven månne?), men vissa bitar var för långa för maskinen och fick huggas för hand. När jag stått och vevat med yxan mot huggkubben ett tag kom Tage ut från stugan och tittade. Du är väldigt stark pappa, konstaterade han efter ett tag, och det värmde ju en fars hjärta.

Insåg när vi kommit fram till Rovasuando att jag hade glömt mobilen hemma. Först tänkte jag inte särskilt på det, men när jag började med vedarbetet och efter en stund blev ensam där ute, saknade jag att kunna lyssna på ljudbok. Vad skulle jag nu göra där ute medan jag jobbade, tänka? Insåg efter ett tag att alternativen inte var så många, och bestämde mig för att försöka fundera ett par varv kring ett problem jag har med romanen som jag ack så sporadiskt skriver på. Till min förvåning fungerade det faktiskt, och banne mig om inte strukturen börjar sätta sig nu. Kanske kan det till och med, om jag bara får möjlighet till lite mer kroppsarbete utan ljudboksdistraktioner, bli riktigt bra.

Den vilda jakten på Barbastark 2

En blockbuster kommer sällan ensam. Minnesgoda läsare minns att jag för ganska exakt tre år sedan fångade en av Tages första krypningar på film. Nu är uppföljaren här. Målet är detsamma, regissören och musiken likaså, huvudrollsinnehavaren ny. För jo, Ejda kan krypa nu, därtill en månad tidigare än hennes storebror.

You go girl!

Jag är rädd att Alice Munro fortfarande är ett problem

Sällan har väl så många blivit så glada över ett Nobelpris. Ja, förutom när Tranströmer fick det för två år sedan då. Men Alice Munro är ju en i rätt bred mening läst författare, som på senare år fått ett uppsving i Sverige efter att Richard Herold, som då var chef på Atlas, återintroducerade hennes författarskap på svenska i slutet av 00-talet. Han torde känna sig rätt nöjd i dag. Hon är kanske inte känd av alla, men hon är så pass bred att hennes böcker har kunnat hittas i pocketställ vid kassorna på Konsum. Folkligare än så är det svårt för en litteraturpristagare att bli.

Jag bloggade om min läsning av Alice Munro för ett par år sedan. Tyvärr gick inlägget ut på att jag under då rådande livssituation, för jämnan sömnbrusten av att kliva upp vid femsnåret med den då elva månader gamla Tage, var för grötig i skallen om kvällarna när jag skulle läsa och därmed ständigt villade bort mig i de korta novellernas persongalleri. Sista stycket i inlägget löd:

Inget av det här är så klart Alice Munros fel, jag hyser inga tvivel om att hon är novellkonstens mästare och värdig ett nobelpris, som det brukar sägas när det vankas oktober. Men just nu klarar jag inte av att varje kväll memorera ett nytt persongalleri som jag ska somna ifrån inom en kvart, ingen av oss två mår bra av det. Alltså avvaktar jag med resten av hennes författarskap tills Tage och hans eventuella framtida syskon skaffat sig dygnsrytmer som inte innebär uppstigning före klockan fem varje morgon, och ägnar mig åt romaner där ramarna hålls intakta över längre sidrymder istället.

Eftersom jag skriver detta inlägg sittande bredvid halvårsgamla Ejda, som i natt väckte mig för att krypträna i sängen klockan elva, halv ett, halv tre och halv fem (varefter hon somnade om lagom till att Tage började tjoa i det andra sovrummet), tvingas jag erkänna att slutsatsen från februari 2011 fortfarande gäller.

Men en Munrobok ska jag mäkta med före jul i alla fall. Kanske “För mycket lycka“?

——

Och på tal om Munro: Johanna skriver intressant på SVT Debatt om hur rätt i tiden utnämnandet av Munro ligger.

Sedan sist

Jag har fått min första lektion i skogsbruk av svärfar Roger. Vi var ute och ordnade med virke några kilometer väster om byn i torsdags. Nedan syns min första … hög?

20131006-182223.jpg

Krattat. Och krattat. Och krattat.

20131006-182339.jpg

Försökt komma underfund med om jag ska använda mig av första eller tredje person i min nya roman. Plus försökt bestämma mig för vilken som ska bli min nya roman, jag har två påbörjade och får ingen riktig styrsel på någon av dem.

Blivit klar med arbetsrummet. Nästan. Bild utlovas när jag ordnat utsmyckningen.

Samlat ris och sly på myren bortanför OK åt sportklubben. Om jag förstått det hela rätt säljs slyet som därefter eldas och blir till fjärrvärme. Så indirekt plockade vi till vår egen överlevnad i vinter.

20131006-193623.jpg