Trettonde gången men inte gillt

Fan vad staden låter.

Det förvånar mig så varje år detta datum, att det inte är helgdag här i Stockholm, att Valborg är en dag som de andra, eller ja, åtminstone en sådan där dag före helgdag då vanligt folk går hem efter halva dagen. När det för mig är julafton, den heligaste av dagar på något sätt.

Man kan tycka att jag borde växa ifrån det. Jag får höra det varje år, det är ungefär som när jag säger att jag inte äter gurka, att jag hatar gurka och svaret men! det smakar ju inget av gurka per automatik kommer. I det här fallet är svaren inte lika enformiga till sina stavelser men till sin betydelse är de ack så lika – jag borde sedan länge ha slutat med de där tramsigheterna, snutit mig, skaffat ett jobb, bostad och familj istället. Låt det förflutna vara förflutet, gå vidare i tillvaron för fan.

Men jag har ju redan de där sakerna. Jag är vuxen. Typ.

Och jag tänker trots det fira Valborg i Uppsala i dag för trettonde året i rad och nej studentmössan har jag inte tagit med på många år men jag tänker dricka billigt blaskmousserande på Kalmar nation som vanligt, flaskorna kostar fortfarande hundra kronor precis som i nådens år 1996 då jag för första gången upplevde denna säregna dag. Jag kommer att tycka att det är underbart, även fast jag passerat det där stadiet då man försökte förstärka fyllan med triangelmorfinhostmedicin, vilket jag vill minnas att vi faktiskt försökte med framåt kvällen första året trots att jag hade hunnit fylla tjugoett.

Ja ack den ungdomen.

Jag kommer att vandra genom staden på vägen dit med gåshud för det påminner mig om något annat jag gärna vill minnas ibland och jag måste få göra det för att må bra tror jag.

Allt kan säljas med mördande reklam!

Alltså jag förstår inte riktigt.

Jens Lapidus har sålt 400 000 exemplar av “Snabba cash“. Den fick ett finfint mottagande när den gavs ut hösten 2006, sålde väldigt bra för att vara en debutant, men så när pocketen kom förra våren smällde det till, boken blev ett fenomen, en sådan där som alla bara måste läsa, lite som med “Da Vinci-koden” och Stieg Larsson-deckarna.

När nu tvåan “Aldrig fucka upp” landar på bokdiskarna – en bok som varenda media med någon form av självaktning kommer att göra minst ett jobb på (vårt går ut i morgon) – tycker man ju att succén närmast vore given och att boken borde sälja sig själv. Folk gillade “Snabba cash”, de snackade om den spontant, det finns ett sug efter hans nya.

I det läget väljer Wahlström & Widstrand att mer eller mindre dränka Sverige i Jens Lapidus-reklam och göra en av sina största marknadsföringskampanjer genom tiderna, skriver Resumé. Varför då?

Okej, jag erkänner att jag aldrig läst marknadsföring och uttalar mig som en lekman när det kommer till marknadens ABC, men ändå, skickar inte det ut en signal om att man inte litar på att tvåan kan göra om succén på egen hand? Visst fattar jag väl att boken måste marknadsföras, alla människor läser inte kultur- och nöjessidorna i tidningen där media kommer att placera sina Lapidusartiklar, och ska man sälja uppåt en halv miljon böcker krävs att man når en hel drös människor och visst marknadsfördes väl “Snabba cash” rätt mycket också – men en rekordsatsning? I ett läge när W&W uppger att intresset från media har varit gigantiskt ända sedan det blev känt att Lapidus jobbade på nummer två? När förlaget lovar och svär att den nya boken faktiskt är bättre än den förra?

Som sagt, jag kanske är naiv när jag inbillar mig att det faktiskt går att sälja bra litteratur utan att behöva dunka den i skallen på folk gång på gång på gång, särskilt när man redan har nedförsbacke, vinden i ryggen och solen i det välansade håret.

Men hey, that’s just me.

Strykande åtgång på Lars Norén

Jaha, den gick som smöret i solskenet den där Lars Norén-boken. Redan i lördags försökte jag knåpa ihop en liten text om att den var slut på förlaget, men helger är ju ack så svåra tider att få något bekräftat på så vi vilade på hanen till i dag istället.

Antar att min stilla fredagsförhoppning om ett personregister knappast kommer att uppfyllas redan nu. Knappast ens någonsin, men drömma kan man ju.

Just one of those days (3)

Det känns som en sån där måndag. Jag är trött, närmast glad över att vardagen är åter kommen så att man får vila ut. För mycket öl och slivovitza kombinerat med arbete såväl lördag som söndag är en dålig kombination för en något skör trettiotreåring med fallenhet att känna efter lite för mycket.

Jag önskar att jag kände mig mer spirituell. Men nej, min hjärna är förfärande tom. Tur att dagens morgonskrivande endast syftar till att putsa en smula på filmmanusdialogen i väntan på att byken ska tvättas och därefter hängas. Ta bort, skära och säga puts väck dumma fläck kan man göra även när man känner sig puckobängbäng i skallen.

OMFG

Under en av mina tunnelbanefärder på Manhattan satt jag som vanligt och bläddrade i AM New York, den något mer matiga gratistidningen till skillnad från Metro, när nymoralisten inom mig hajade till och smått förläget utbrast nämen! rakt ut i den mullrande vagnen. Nu var ju det här som sagt i New York där osedvanligt många människor går omkring och pratar för sig själva, så ingen tog ju notis om den mumlande och rodnande svensken, men ändå.

Orsaken till min harklighet var följande annons:

omfg.jpg

Missförstå mig inte, jag är lika mycket “Gossip girl“-junkie som någon annan, men jag tyckte bara att annonsen var lite … ja, låt oss säga väl porrig med tanke på att serien ändå handlar om kids på mellan femton och sjutton år. Väl hemma på kammaren i Harlem plåtade jag sidan och tänkte potentiellt blogginlägg, varefter jag genast glömde bort det.

Nu läser jag dock att PTC, vilket jag tror är någon sorts amerikansk variant av Hem & skola som alla sjuttiotalister minns som den där organisationen som förklarade krig mot videovåldet och annat skoj på åttiotalet, även de gått i taket mot kampanjen i fråga och kräver bojkott och hej och hå.

Jag och Hem & Skola hand i hand. Oh my fucking god.

Spridda lördagsskurar

• På tåget hem från en begravning i går skrev jag två nya sms-utkast kring romanen. Om jag gör verklighet av utkasten får det inte några direkta återverkningar på handlingen, men förhoppningsvis i hur man ser på läsningen. Åh jag hoppas att tankarna håller för tidens tand. Med det menar jag några dagar.

• Du din fattiga stackare som i går natt googlade frasen ladda ner dannyboy & kärleken, mejla mig dina adressuppgifter så lovar jag skicka dig en pocket utan kostnad. Du som sökte på fanny & alexander DVD på tyska – sorry, jag kan inte hjälpa dig.

• Tack kära webbhotell för att er server låg nere två och en halv timme i går eftermiddag, jag hade nästan hunnit glömma att jag lovat mig själv att byta till en något mer stabil leverantör.

Jag väntar med spänning på pocketen

Så är till slut den stora Lars Norén-dagen här. Som vi har väntat. Det massmediala intresset är så klart gigantiskt, alla i medie- och teatervärlden vill vara omnämnda i alstret även om få väl vill erkänna det.

Själv har jag vad jag minns aldrig intervjuat Norén – och just i fallet med honom skulle jag nog minnas det, även om det finns en hel hög andra svenska nöjes- och kulturpersonligheter som jag måste tänka efter om jag träffat eller pratat i telefonen med – och har väl således ingen som helst möjlighet att vara medtagen. Däremot är en av mina kära kollegor med på ett hörn, men vill han/hon delge världen det så får han/hon göra det själv i kommentatorsfältet. Någon typ av vänskapsintegritet besitter jag ändå.

Men alltså – 1 700 sidor? Får man föreslå att Albert Bonniers Förlag till pocketversionen av “En dramatikers dagbok” bifogar ett komplett personregister som bonusmaterial, så att man slipper läsa hela klabbet för att se vilka som finns omnämnda?

Att boken saknar sidnumrering – därav de rätt olika uppgifterna om hur tjockt verket är – gör ju visserligen nyttan av ett register lite rumphuggen, men ändå.

Vokaljakten

Alltså, Annika Norlin är ju så otroligt söt ibland. Min eminenta kollega Sara intervjuade henne i dag angående att hon fått Ulla Billquist-stipendiet (Norlin alltså, inte Sara), men passade så klart även på att prata Säkert/Hello Saferide. Så här svarade hon angående att skriva på svenska kontra engelska:

Det är roligare och lättare att skriva poplåtar på engelska. Svenskan är ett ganska hårt och kantigt språk som tar mycket plats i musiken. Jag har vokalen a i många av mina låtar just för att mjuka upp det lite och jag är rätt trött på a nu. Om jag skriver på svenska igen måste jag hitta en ny vokal.

Stora nyheter

Aftonbladets etta i går:

perrelli.jpg

Gömt längst ner i min Charlotte Perrelli-text i tisdags:

Säkerheten kring det serbiska arrangemanget har diskuterats flitigt, särskilt efter att Kosovo förklarade sig självständigt tidigare i år. Charlotte Perrelli säger sig inte vara orolig, men betonar att de hela tiden håller sig uppdaterade om läget. Någon form av livvakt kommer att följa henne under resan.

– Redan i Jerusalem 1999 hade jag det de sista dagarna. Eftersom jag vunnit tidigare så kommer jag ju att bevakas hårdare av medierna också, vilket gör att det nog är på sin plats, säger hon.

Olika äro herrens vägar. Och mediernas nyhetsvärdering.

Ge mig en riktig ljudpocket tack

Jag var lite slarvig med att följa nyhetsläget när jag var bortrest. En sak jag slarvade med var Bonniers lansering av ljudpocketar. Jag skummade nyheten, höjde på ögonbrynet, sa det var väl en bra tanke till mig själv på kammaren i Harlem, och tänkte inte mer på det.

Men så läste jag senaste Svensk Bokhandel på jobbet i går. Och såg vad det verkligen innebar. Jag skvätte kaffe över halva skrivbordet. De ska ju ta 150 spänn för ljudpocketarna! Vafalls! Är de tokiga!?

Okej, nog med utropstecken. Men ärligt talat, hur tänker de? Det är ju … ja, nästan lika hutlöst dyrt som originalen. I ärlighetens namn har jag visserligen aldrig förstått vilka som betalar över 300 kronor för en ljudbok heller, vilket de oftast kostar när en titel är ny, men ändå.

Ljudpocketarna ska enligt vår artikel i ämnet levereras i ett något enklare utförande än den “vanliga” ljudboken, och titlarna ska vara lite äldre enligt vanlig pocketmodell. Med enklare utförande antar jag att de menar någon sorts billigare papp till förpackningen som ska utstråla pocketkänsla, till skillnad från originalutgåvans digibox som det står i SvB:s text, som tyvärr inte finns på nätet ännu.

Men om vi bortser från det här med pocketarna för ett ögonblick – varför är ljudböcker generellt så dyra? De borde ju rimligen inte kosta mer att producera än en normal musik-cd, tvärtom borde det vara billigare eftersom det enda som krävs är en inläsare och en ljudproducent. Okej att inläsningstiden är längre (en normal bok ligger väl på runt 500 minuter gissar jag), men det är väl ingen som tror att ett band går in i studion och sätter sin skiva på 45 minuter heller. Nej, min gissning är att studiotiden för en ljudbok i normalfallet är kortare än i fallet med musik.

Men försäljningspriset på en ljudbok ligger ändå på cirka 300 kronor. Varför? Materialkostnaden? Kanske – det kostar säkert en slant att trycka, paketera och distribuera 19 cd-skivor till en enda Stieg Larsson-tegelsten, vilket jag skrev lite om förra sommaren. Men varför säljs ljudböcker i sånt fall i det antika formatet när det är standard sedan länge att cd-spelare kan spela upp så kallade “mp3-cd”-skivor också, där hela inläsningen utan problem får plats på en enda vanlig cd? Det känns nästan som att bokbranschen med flit levererar en onödigt komplicerad produkt för att kunna ta ut ett överpris. Eller tror de att kunderna inte vågar köpa böckerna om de inte levereras “som vanligt”, det vill säga som “vanligt ljud”? Kanske, men jag tror att de i sånt fall har fel.

I min värld borde alla ljudböcker levereras digitalt och kosta lika mycket som ett musikalbum gör på itunes, alltså runt 90 kronor. Vill man ha den tillsänd sig som fysisk skiva i enkelt pappfodral (likt sådana som cd-singlar brukade säljas i när det begav sig) tillkommer en kostnad på 20 kronor. När det är dags för den fysiska boken att ges ut i pocket ett knappt år senare, sänks priset även på ljudboken till en femtiolapp. Då kan vi börja prata ljudpocket.