Fan vad staden låter.
Det förvånar mig så varje år detta datum, att det inte är helgdag här i Stockholm, att Valborg är en dag som de andra, eller ja, åtminstone en sådan där dag före helgdag då vanligt folk går hem efter halva dagen. När det för mig är julafton, den heligaste av dagar på något sätt.
Man kan tycka att jag borde växa ifrån det. Jag får höra det varje år, det är ungefär som när jag säger att jag inte äter gurka, att jag hatar gurka och svaret men! det smakar ju inget av gurka per automatik kommer. I det här fallet är svaren inte lika enformiga till sina stavelser men till sin betydelse är de ack så lika – jag borde sedan länge ha slutat med de där tramsigheterna, snutit mig, skaffat ett jobb, bostad och familj istället. Låt det förflutna vara förflutet, gå vidare i tillvaron för fan.
Men jag har ju redan de där sakerna. Jag är vuxen. Typ.
Och jag tänker trots det fira Valborg i Uppsala i dag för trettonde året i rad och nej studentmössan har jag inte tagit med på många år men jag tänker dricka billigt blaskmousserande på Kalmar nation som vanligt, flaskorna kostar fortfarande hundra kronor precis som i nådens år 1996 då jag för första gången upplevde denna säregna dag. Jag kommer att tycka att det är underbart, även fast jag passerat det där stadiet då man försökte förstärka fyllan med triangelmorfinhostmedicin, vilket jag vill minnas att vi faktiskt försökte med framåt kvällen första året trots att jag hade hunnit fylla tjugoett.
Ja ack den ungdomen.
Jag kommer att vandra genom staden på vägen dit med gåshud för det påminner mig om något annat jag gärna vill minnas ibland och jag måste få göra det för att må bra tror jag.