Tre dagar i Paris

Vi rullar från Paris nu, tog tåget från Gare du Nord på morgonen, med destination Normandie och den lilla kuststaden Le Touquet, där vi ska bo två nätter innan vi på tisdag fortsätter mot Amsterdam.

Fransmännen är verkligen bökiga när det gäller tågluffare. Interrailkortet gäller enbart på regionaltåg om man försöker åka utan bokad sittplats, och ska man ut ur landet är det i princip omöjligt utan sittplatsbokning om man inte korsar nationsgränsen på ytterst udda tider med något av de bussbolag som ingår i interrailsamarbetet.

Som för oss: vi ska åka ut ur Frankrike från franska Lille till belgiska Bryssel på tisdag, en resa som tar 37 minuter med direkttåg (där vi sedan byter mot ett gratiståg mot nederländska Amsterdam). Denna dryga halvtimmesresa kostar oss 4×200 kronor (barnen kostar fullpris). Hade vi velat ta oss ut obokat fanns ett enda alternativ: en buss klockan 21.41 från Lille till belgiska Mouscron, där vi bytt till ett regionaltåg till Gand-Saint-Pierre där vi bytt igen och slutligen nått Bryssel klockan 00.18. Orka det med barn i släptåg.

Nåväl. Paris var fint och vi besökte såväl Eiffeltornet som Louvren som Orangeriet som Parc Zoologique som det ytterst udda Musée Fragonard där anatomiska kuriositeter stod på rad.

Dock: Jag har svårare att känna mig bekväm i Frankrike än i de anglosaxiska och germanska länderna, jag har svårt att sätta fingret på varför, men det finns ett avstånd som jag inte riktigt kommer förbi.

I ärlighetens namn har jag väl aldrig riktigt gett landet chansen heller, antar jag, inklusive de tre nätter vi nu bott i Montmartre tror jag att jag har turistat i Paris ungefär en vecka totalt, och övriga Frankrike har jag besökt än färre dagar.

Nästa generation verkar dock mer positivt inställda: Ejda gick runt och tjoade att hon älskade Paris mest hela tiden, även om hon var besviken över att vi på tre dagar såg exakt noll människor iklädda basker.

Sju år utan Berlin

Det var fint att återse Berlin.

Att vi bodde där nästan ett år 2010-2011 och efter att vi lämnade staden inte återvänt en enda gång är så klart en mindre skandal, men det är en annan historia. Eller – det är egentligen inte så mycket en historia, det har helt enkelt bara inte blivit att vi åkt dit.

Men för att göra återkomsten till så mycket av en minnenas allé som möjligt, åkte vi direkt till Friedrichshain och lämnade sedan inte stadsdelen alls förrän det var dags att dra vidare mot Paris i morse. Vi gick runt och pekade ut minnen för Tage som han alls inte kom ihåg (han var blott 16 månader gammal när vi återvände till Stockholm) och kunde konstatera att det mesta var sig likt, bortsett från en hel del nya lägenhetshus som konkurrerat ut en del av de charmiga, men antagligen många gånger rätt nedgångna och eftersatta östberlinskåkarna, bland annat hade ödetomten med angränsande hus ockuperat av punkare som låg tvärsöver vårt gamla hemkvarter ersatts med en typiskt modern bostadsrättslåda.

Punkarna vid Warschauer Straße verkade dock ingen kunna rucka på, området däromkring och dess (ofta medvetet) luggslitna invånare såg exakt ut som när vi lämnade området.

Jo! En annan sak hade förändrats också: Båda lekplatserna vi besökte hade byggts om, och inte till det bättre, rutschkanorna hade blivit kortare och lite mesigare och säkrare.

Ett tidens tecken lika tydligt som något annat.

Tage gungar på Traveplatz sommaren 2011.
Tage gungar på Traveplatz sommaren 2018.

Under vistelsen i Berlin drabbades jag som alltid när jag kommer ner på den europeiska kontinenten av en obestämbar sorg över att jag aldrig lärt mig tyska eller franska ens någorlunda. Två år franska på högstadiet (jag bytte i en form av ren idioti ut franskan mot ett fullständigt värdelöst år av datakunskap i nian) och två år tyska på gymnasiet är verkligen svaga grunder att stå på.

Att jag läst engelska på universitetsnivå i Uppsala är en klen tröst i sammanhanget, jag skulle vilja kunna ett av de andra europeiska storspråken också. Ja, jag vet att det kan åtgärdas ännu. Men orka ta tag i det.

Jag kom visst ifrån ämnet: Berlin. Det ska inte ta sju år innan nästa gång.

Wir sind vier Berliner

Vi är framme i Berlin, ett par timmar försenade. De tyska tågens omvittnade punktlighet fallerade bokstavligen så fort vi rullade av tågfärjan i Puttgarden, lokföraren som skulle träda i tjänst där hade inte hunnit fram på grund av ett tåghaveri någon annanstans, så vi blev stående en timme på perrongen vid färjeläget. Väl i Hamburg där vi skulle byta hade vårt ursprungliga tåg hunnit åka, och vi fick invänta ett nytt.

Men strax före klockan 21 anlände vi slutligen på Warschauer Straße i Friedrichshain, vi tänkte spendera våra 1,5 dygn här med att vandra längs minnenas allé, vi har ju skam att säga det inte varit här överhuvudtaget sedan vi flyttade tillbaka i augusti 2011.

Men mer om det tar jag i ett kommande inlägg. Nu är det sovdags.

Tage plåtade mig utanför Köpenhamnshotellet i morse, och lade själv på ett coolt filter.
Efter frukosten på Köpenhamnshotellet.
En drink före sänggång på Simon Dach Straße i Friedrichshain.

180 mil senare i Köpenhamn

Utan större problem tog vi oss den nätta sträckan 180 mil Gällivare–Köpenhamn (bilvägen ska erkännas, tågsträckan kanske diffar något). Det tog 20 timmar från start till mål, varav vi satt på tåg 19 av dem. Förseningen jag nämnde i förra inlägget blev en knapp timme, så vi behövde aldrig springa till nästa sträcka, det räckte att gå fort. Hade vi inte haft 90 minuter mellan tågen hade vi dock varit helt körda.

Medhavd pannkaksfrukost i höjd med Hudiksvall.

Självklart tyckte inte kidsen att det var kul hela vägen – kul är det inte att åka tåg – men de tog ändå det hela med jämnmod och såg fram emot målet.

I väntan på Øresundståget i Malmö.

Väl i Köpenhamn gick vi och checkade in på Copenhagen Downtown Hostel, för att sedan bege oss ner till Nyhavn vars färgglada husfasader Ejda hade sett på bild i Interrailguiden och ville kika på i verkligheten.

Ejda framför favorithuset i Nyhavn.

Vi åt pizza och lasagne på en av restaurangerna där och köpte sedan glass på ett närliggande ställe, varefter vi promenerade hem längs Kompagnistræde till vårt hostel igen, oerhört trinda och trötta.

Nu betalar vi dock priset för att Ejda sov en sväng både på förmiddagen och eftermiddagen på tåget – hon är helt hopplöst pigg och kommer antagligen aldrig att gå till sängs igen.

Oaktat Ejdas sovplaner – i morgon vid lunchtid går resan vidare mot Berlin. I Hamburg har vi ett byte på knappa 20 minuter. Spännande!

Europa! (snart i alla fall)

Vi drog ut på tågluff i kväll.

Gällivare–Köpenhamn, Köpenhamn–Berlin och Berlin–Paris är inbokat hittills, den blivande konstnären Ejda vill besöka Monets trädgård (och en djurpark där hon ska fota flamingos till sin kusin Ville), så bildningsresan 2018 fick gå till Paris. Tage kontrade snabbt med att då vill han minsann att vi går och ser Mona Lisa också, så på lördag går vi till Louvren tidigt för att köa.

Än så länge går det dock så där, tåget från Gällivare var en timme försenat och nu när vi snart angör Boden verkar vi ha tappat ytterligare i tid, så nu är det tajt redan vid första tågbytet i morgon förmiddag i Stockholm. Sommarens spårarbete med getingmidjan gör inte saken lättare för oss – när vi anländer till Centralen måste vi förflytta oss till Mariatorget med tunnelbana och sedan ta oss (antagligen springandes) till Södra station där tåget sedan avgår mot Malmö och Köpenhamn (pendeltågen går ju inte heller mellan Centralen och Södra station till följd av rulltrappefiaskot som stängt pendeltågsstationen Stockholm City).

Nåväl, vi visste ju redan att tågluff skulle betyda ett lite mer hipp som happ-artat resande, så det är väl lika bra att vänja sig direkt.

Test: Storytel Reader är en bra läsplatta för de enkla behoven – men varför så hård inlåsning?

Storytel är för de allra flesta synonymt med ljudböcker, men i litteraturtjänstens bibliotek finns faktiskt fler e-böcker än ljudböcker. I ljuset av detta är det kanske inte så konstigt att Storytel i våras meddelade att de skulle börja sälja den egna läsplattan Storytel Reader, hårt knuten till företagets plattform – den fungerar överhuvudtaget inte utan ett aktivt Storytelabonnemang.

Nu har plattorna börjat levereras till de tidiga köparna, och jag har själv under en dryg veckas tid testat, utvärderat och funderat. Så häng med – för det här blir rätt så långt.

Storytel Reader fungerar utmärkt att läsa med en solig dag med 30-gradig värme vid Torneälvens strand.

Först och främst – vad är Storytel Reader? Det är en så kallad dedikerad läsplatta, det är alltså inte en surfplatta à la iPad, utan en platta enbart byggd för läsning av e-böcker (åtminstone inledningsvis, mer om det längre ner). Faktum är att Storytel Reader är den mest dedikerade läsplatta jag någonsin testat, då den saknar en del av de kringliggande funktioner som deras direkta konkurrenter har (mer om detta längre ner också).

Rent hårdvarumässigt är Storytel Reader inte upphetsande, men heller inte på något sätt avskräckande, utan – tja, trivsam, om än åt det lite plastiga hållet.

Med sina 195 gram (för jämförelse – en iPhone 8 väger cirka 150 gram) väger den ungefär som första versionen av Adlibris läsplatta Letto Frontlight (version två av denna är betydligt tyngre på grund av det ej avtagbara silikonhöljet). När det gäller yttermåtten är Storytel Reader lite högre än Letto beroende på en mer tilltagen haka där hemknappen med Storytelloggan sitter, att den är lite större är dock inget som stör utan snarare tvärtom, risken blir mindre att man skymmer den nedersta delen av skärmen med tummen. Överlag är Storytel Reader rätt behaglig att hålla i tack vare de rundade kanterna.

Bläddrar gör man endera genom tryck på skärmen nära höger- eller vänsterkanten eller genom att använda sidoknapparna, som är ovanligt lätta att trycka på. Jag såg någon kommentera någonstans att bläddringsknapparna var för lättryckta vilket ledde till oavsiktliga bläddringar, men det är inget jag själv har upplevt.

Ett tryck på Storytelloggan ger samma effekt som ett tryck mitt på skärmen, det dyker upp lister i botten och toppen av skärmen. I nederlisten ges möjlighet att ändra styrkan på bakgrundsbelysningen, textstorleken, radavståndet, typsnittet samt byte av kapitel. Från den övre listan når man sin bokhylla, boken man läser just nu, sökfunktionen (där man även hittar nyhets-, toppliste- samt kategorifliken) samt ett fåtal systeminställningar. Några fler funktioner finns inte.

Jo, en till för den delen, som är lite dold – ett långt tryck på loggan tänder och släcker skärmens bakgrundsbelysning, och jag skulle råda er att ha den släckt när ni läser i dagsljus, för jag måste säga att jag tycker att Storytel Reader drar mer batteri än exempelvis Letton, jag har under den här testveckan laddat den tre eller fyra gånger, och en poäng med läsplattor e-inkskärmar är ju att de ska vara betydligt mer strömsnåla än exempelvis vanliga surfplattor med lcd-skärmar.

Den som är på jakt efter en funktionsrik läsplatta bör alltså leta någon annanstans – här finns inga krusiduller i form av ordböcker, möjligheter att sätta bokmärken, göra anteckningar eller att nå webben via en extremt slö webbläsare (japp, jag tittar på dig, Letto). En Storytel Reader läser man på, punkt slut.

Hur är då läsningen? Jo, den fungerar bra! Skärmen är inte den ljusstarkaste jag sett på en läsplatta, men ändå fullt tillräcklig. Jag har inte hittat några uppgifter om sextumsskärmens upplösning, men skulle gissa att den har ungefär samma typ av skärm som Letton, vars pixeltäthet är 213 dpi och jag skulle väl klassa det som … tja, typ en retinaskärm i alla fall (det vill säga att den har så pass hög upplösning att man inte ser enskilda pixlar med blotta ögat vid normal läsning).

Vill man undvika att störa sin eventuella sängpartner vid kvällsläsning, brukar en del gilla att slå på nattläge på skärmen, vilket inverterar färgerna och gör bakgrunden svart och texten vit – en funktion som exempelvis Adlibris har på sina Letto-plattor. Denna funktioner har Storytel Reader inte, men med skärmljuset nerdraget till lägsta läget har jag svårt att se att någon skulle störas av skenet även i ett i helt mörkt rum.

Bildrika barnböcker finns det gott om i Storytels e-boksutbud, och de går också att läsa på Storytel Reader. Här kommer dock den svartvita e-inkskärmen verkligen till korta jämfört med om man läser dessa böcker på en surfplatta à la iPad med lcd-skärm. Bilderna blir lätt otydliga, och texten hopplöst liten om dess storlek redan från början är snålt tilltagen i pappersupplagan. Att öka teckenstorleken hjälper inte heller, eftersom texten på illustrationerna är en del av jpeg-bilden, det finns alltså helt enkelt ingen text att förstora. Bilderna i de böcker jag testat fyller heller inte ut skärmen, vilket gjorde texten än svårare att läsa.

Illustrerade barnböcker blir lätt plottriga och svårlästa i Storytel Reader. Att ta sig an en av min femåriga dotters favoritböcker – “Spring fort, Pytte!” krävde närapå förstoringsglas för texten.

En funktion jag hade hoppats på en del var synkningen mellan ljudbok och e-bok, det vill säga att jag exempelvis vid sänggång skulle kunna läsa ett antal sidor med Storytel Reader i den bok jag för tillfället lyssnar på som ljudbok, och att ljudboken skulle vara synkad till platsen i berättelsen där jag övergav läsningen kvällen innan när jag fortsätter lyssna dagen efter.

Det här visade sig vara svårare att få till i praktiken än jag förutsett. Jag hade i min enfald trott att det skulle räcka att en bok både fanns i ljud- och e-boksformat i Storytels bibliotek, men så är inte fallet. Storytel skriver själva på sin supportsida att det inte fungerar när “e-boksversionen och ljudboksversionen skiljer sig åt för mycket så att en korrekt synkning inte är möjlig”. Tyvärr går det här inte se på något enkelt sätt, för att ta reda på om växlingsfunktionen fungerar måste man från mobilappen lägga boken i fråga i sitt bibliotek, därefter börja lyssna eller läsa och sedan klicka mitt på skärmen. Erbjuds då alternativet att växla till det andra formatet så fungerar funktionen, om inte så gör den inte det. Jag hade gärna sett någon typ av symbol för det här.

Dessutom undrar jag om svaret verkligen är så enkelt som Storytel skriver på sin supportsida, för jag har hittat flera titlar där jag inte ser någon vettig anledning till att e-boken och ljudboken skulle skilja sig åt, men där det ändå inte fungerar. Exempelvis går det att växla mellan läsning och lyssning av de tre första säsongerna av min egen Storytel Original-serie Virus, men inte på den fjärde. Mig veterligen har inte säsong fyra lästs in på ett sätt som avviker från e-boken.

Självklart kan man växla mellan att läsa på Readern och lyssna i mobilappen manuellt, men då är det bläddring i e-boken eller att “skrubba” sig fram i ljudboken som gäller.

Det ovan handlar alltså enbart om när man försöker få synkningen att fungera mellan ljudbok och e-bok. Vill man bara att en e-bok ska synka mellan olika enheter – exempelvis om man ibland läser på sin Storytel Reader och ibland i Storytelappen i mobilen – så fungerar det vad jag hittills sett bra.

Storytel Reader
Storytel Reader ligger relativt skönt i handen vid läsning, inga vassa kanter likt dem som första versionen av Adlibris Letto Frontlight led av.

Vilken är då Storytel Readers primära målgrupp?

Mitt svar blir att det är befintliga Storytelabonnenter som inte enbart är intresserade av att lyssna på litteratur utan även vill läsa den och kan tänka sig att göra det i e-boksform på en enkel läsplatta utan krusiduller. För den som inte redan är stadig månadsabonnent hos Storytel (eller hos någon av konkurrenterna och kan tänka sig att byta) skulle jag vara mer tveksam att rekommendera ett köp eftersom det utöver inköpskostnaden på 999 kronor tillkommer dryga 2 000 kronor per år på ett abonnemang (169×12=2 028 kronor) – vilket som jag tidigare nämnt (och kommer att skriva mer utförligt om längre ner) är ett krav för att plattan ska fungera.

Samtidigt är allt så klart relativt. En bokslukare av rang som är van att styckeköpa sin litteratur lägger troligen mer än de 3 000 kronor som en Storytel Reader plus abonnemang kostar under inköpsåret, medan en storläsare som förlitar sig på biblioteket är van vid en helt annan prisbild. För biblioteksjunkien skulle jag nog rekommendera ett köp av exempelvis Adlibris Letto Frontlight 2 (som jag recenserat här) för dryga tusenlappen (eller föregångaren som också ännu säljs, för knappa tusenlappen) och att man sedan förlitar sig på e-bokslån från bibblan (och då för över sina titlar från datorn via sladd).

Med detta sagt – livet med en Storytel Reader kan vara oerhört bekvämt. Min hustru, som är just en bokslukare av rang och grundare till den anrika bokbloggen Bokhora, har på den vecka som gått sedan vi började använda Readern läst tolv böcker på den (jag har själv läst … ehm, cirka en halv), och hon är väldigt entusiastisk inför det enkla handhavandet och att Storytels hela e-boksutbud ständigt ligger för hennes fingrar (så länge hon befinner sig i närheten av wifi). På det sättet är Storytel Reader tveklöst bäst i klassen, ingen annan läsplatta på den svenska marknaden erbjuder möjlighet att så enkelt ta del av ett så omfattande utbud.

Själva läsupplevelsen tycker jag är minst lika bra som den på en Letto, jag undrar till och med om jag inte upplever Storytel Reader som lite rappare vid sidbläddringar och dylikt, och som sagt – jag tycker att den är rätt bekväm att hålla. Men när det gäller funktionalitet utöver ren läsning hamnar den som sagt långt efter konkurrenterna, och jag stör mig på att det inte finns några möjligheter att sortera bokhyllan eller att filtrera den så att titlar man läst klart flyttas till en annan mapp som de gör på Letton, här hamnar allt bara i en enda lång lista. Förhoppningsvis är det här sådant som tillsammans med en del barnsjukdomar (som att baksidestexter exempelvis helt osentimentalt klipps av om de är för långa) kommer att åtgärdas via mjukvaruuppdateringar.

Från vänster: Letto Frontlight 2, Letto Frontlight, Storytel Reader och iPad mini 2. De första tre använder e-inkskärmar, den sistnämnda en lcd-skärm likt dem vi vanligen ser i mobiltelefoner.

Avslutningsvis vill jag diskutera det här med inlåsningen. För Storytel Reader fungerar alltså enbart inom ramen för ett Storytelabonnemang. Slutar du av någon anledning abonnera på Storytel, så slutar läsplattan du betalat en tusenlapp för att fungera. Personligen tycker att det är problematiskt.

Men innan jag går in på mina egna bryderier, vill jag börja med att säga att utifrån vad jag hittills sett, så verkar de flesta inte se detta som något större problem.

Den senaste veckan har exempelvis ett gäng reflektioner om Storytel Reader dykt upp i Facebookgruppen Snacka om ljudböcker efter att tidiga beställare börjat få sina plattor levererade, och få lyfter den här aspekten i inläggen eller kommentarerna. Och i min närhet har exempelvis mina svärföräldrar – mångåriga Storytelabonnenter – förhört sig om vad jag tycker om plattan, och min svärfar Rogers enda fråga var egentligen “måste jag krångla med sladd och hålla på att föra över från datorn som när jag lånar böcker från bibblan till Letton?” och när jag svarade nej tyckte han det lät toppen. Att det inte ens går att läsa bibliotekslånade böcker på en Storytel Reader såg han inte som ett problem, eftersom han var fullt nöjd med Storytels utbud av e-böcker inte hade någon plan på att sluta abonnera på deras tjänst.

Något som betydligt fler verkar irriterade på i Snacka om ljudböcker-gruppen är att Storytel Reader från start enbart fungerar som e-boksläsare, trots att den rent tekniskt klarar att spela upp ljudböcker. Nu är kanske inte en grupp primärt fokuserad på ljudböcker opartisk i den frågan, men jag får ändå känslan av att det här är något betydligt fler tycker är underligt – Storytel är trots allt mångdubbelt mer förknippat med ljudböcker än e-böcker (även om de faktiskt har fler e-böcker än ljudböcker i sitt arkiv). Själv har jag dock noll procents intresse av att kunna lyssna via min Reader, det gör jag hundra gånger hellre via mobilen som jag i regel alltid bär med mig.

Om jag tillåts spekulera fritt undrar jag dessutom om en av orsakerna till att Storytel Reader lanseras utan den omtalade ljudboksfunktioenn är just att plattan klarar det, men inte nödvändigtvis klarar det bra. Hyfsat moderna mobiltelefoner – som den absoluta merparten av Storytels abonnenter använder för att nyttja deras tjänst – är prestandamonster jämfört med den här sortens läsplattor, och jag tror helt enkelt att funktionaliteten för ljudboksuppspelning skulle uppfattas som undermålig jämfört med vad användarna är vana vid från Storytelappen i mobilen. Läsplattor av den här arten har överlag väldigt klen prestanda – det behövs helt enkelt inte särskilt mycket krut för att ladda in och visa en textfil på en e-inkskärm. (Teknisk detalj värd att nämna i just detta sammanhang: Storytel Readers programvara är byggt på operativsystemet Android 4.2. Det släpptes 2012…)

Betyder det här att jag tror att Storytel Reader aldrig kommer att få ljudboksfunktionalitet? Nej, för i sådant fall har Storytel ett rejält problem med sin egen formuleringskonst – i deras ursprungliga pressmeddelande stod “man kan inte lyssna på ljudböcker via Storytel Reader än, men den är förberedd för att även kunna hantera ljudböcker i framtiden”, och på deras sajt står nu att läsa “än så länge läser du i Readern, lyssnar gör du i din vanliga Storytelapp”. De lovar visserligen ingenting rakt ut, men har de inte planerat för ljudboksfunktionalitet, så är de där skrivningarna självmål med tanke på hur övertygade folk nu är i olika kommentarsfält om att det bara handlar om en tidsfråga – därtill en snar sådan.

(UPPDATERING TIDIG HÖST 2018: Storytel har nu gått ut och offentligt lovat att ljudboksfunktionaliteten ska komma genom en mjukvaruuppdatering innan 2018 är slut.)

Storytel Reader i dess förpackning, tillsammans med laddare och sladd. På bilden syns vyn för läsplattans bokhylla.

Nåväl. Mina egna bryderier så:

Genom att begränsa programvaran i läsplattan på det här sättet (för det är inte hårdvaran som sätter stopp) kommer inte Storytel Reader-användare att kunna använda sin läsplatta till att läsa alla e-böcker som ges ut i Sverige – åtminstone inte direkt vid utgivningen. Det är visserligen inte jättevanligt, men det händer att förlag håller på titlar ett antal månader innan de släpper dem till abonnemangstjänsterna, i hopp om att kunna sälja några extra exemplar innan prenumerationskranen öppnas och dödar styckeförsäljningen. Rör det sig om en bok av en favoritförfattare som man verkligen vill läsa direkt vid släpp, ja, då är det så klart trist att man inte ens kan välja att köpa boken som “vanlig” e-bok hos en nätbokhandlare och tanka över den via sladd till sin Reader.

Dessutom händer det faktiskt att människor hamnar i privatfinansiella kriser och blir tvungna att sanera sin ekonomi. Har man då totalt fem eller kanske sex prenumerationstjänster inom litteratur, musik samt film och tv som man månadsabonnerar på, då landar det på 600-700 kronor i månaden, utgifter man i ett sådant läge måste skära i. Känner man då att man måste låta Storytel stryka på foten och börja förlita sig på att låna e-böcker från biblioteket i stället, ja – då blir läsplattan man köpte från Storytel obrukbar.

Här tycker jag heller inte att man ska glömma att det börjar bli allt mer vanligt att människor som arbetar med litteratur professionellt, som litteraturkritiker eller för den delen förlagsanställda, läser mycket digitalt, många förlag skickar numera av kostnadsskäl gärna ut böcker i pdf- eller ePub-format. På det stora hela handlar det här så klart om ett perifert antal människor sett till bokläsarpubliken i stort, men de borde ändå kunna ses som en sorts litterära influencers, och att medvetet göra Storytel Reader omöjlig att använda som arbetsredskap för dessa människor känns underligt – det mesta som dessa människor läser är ju ännu outgivet och finns inte i Storytels utbud. Ett prekärt exempel i sammanhanget – skulle min förläggare på Storytel vilja läsa mitt manus på en läsplatta när jag skickar det till henne, kan hon inte använda sitt eget företags produkt utan måste använda en platta från en konkurrent.

Och jag har verkligen rådbråkat mig själv, men jag kan inte komma på något annat exempel där ett konsumentföretag säljer ett stycke elektronik som uteslutande kan användas med det egna företagets tjänst. I en kommentar till DI Digital i våras liknade Storytels vd Jonas Tellander Storytel Reader med Amazons Kindle-plattor men det är en jämförelse som jag tycker haltar, för även om man i en Kindleplatta bara har tillgång till Amazons e-boksbutik (samt har tillgång till vissa titlar “fritt” om man abonnerar på Amazon Prime), så går det att ladda in annat material, man behöver inte ens koppla in en sladd, det är bara att ladda upp materialet till Kindlens molntjänst via appen Send2Kindle eller genom att bifoga filer i ett mejl till en särskild mejladress.

Jag hoppas personligen att vi får se något liknande med Storytel Reader vad det lider. Det behöver inte vara något som lyfts fram i marknadsföringen eller ligger på en framträdande plats i gränssnittet – en enkel mapp för “övrigt material” (typ okrypterade ePub-filer och pdf:er) långt ut till höger i den övre listen bredvid kugghjulsikonen för inställningar hade räckt för mig, material som man sedan droppar på Readern med hjälp av sladd från en dator.

Dessutom – med tanke på hur hårt knuten plattan är till Storytel – hoppas jag dessutom att vi inom en snar framtid får se abonnemangserbjudanden av typen “Bind upp dig för ett tvåårsabonnemang – få en Storytel Reader på köpet”. Det skulle åtminstone för mig göra inlåsningen lättare att acceptera.

Fotnot: Jag skriver sedan två år tillbaka ljudboksserien Virus för Storytel inom ramen för deras satsning Storytel Original. Min ambition är dock så klart i detta test att förhålla mig objektiv till deras läsplattesatsning.

Smittad – äntligen klar!

Så där ja. Smittad, den mycket rafflande semifristående fortsättningen på Virus, är färdigredigerad och översänd till stjärnorna inne på Storytel Original. Räkna med (dryga) tio nya fartfyllda timmar i det postapokalyptiska elände som råder i Virusvärlden under tidig höst!

Men vadå semifristående? Tja, jag kommer att skriva mer om det senare, men fans av originaluppsättningen behöver icke frukta – Amanda, Iris, Ursula, Dano och de andra dyker även upp här, men de får finna sig i att dela på scenutrymmet.

Och vadå, kanske vänner av ordning och analogt boktänkande undrar – 525 906 tecken inklusive blanksteg, vad innebär det i faktiska boksidor? Tja, Virus 2 landade på 525 065 tecken, och pocketutgåvan av den är på 421 sidor.

Lång dags färd mot midnatt

Så jag skrev och skrev och skrev på bokmanuset.

När jag först diskuterade med min förläggare Anna om det ”nya” projektet före jul, föreslog jag 30 april som deadline. Kommen till mitten av mars, sköt jag på det till sista maj, vilket sedan blev 15 juni. När även det datumet passerades satsade vi på månadsskiftet, med möjlighet till överspill ett par dagar. När så sommarmötet med Norrlitt stod för dörren 5-8 juli var jag ännu inte klar, men hoppades kunna bli det där nere, som en av arrangörerna var jag ändå inte inbokad på någon av workshopparna deltagarna skulle gå på, alltså kunde jag skriva då i stället.

Jamen jo, tjenare.

Fem dagar efter sommarmötets slut, i fredags vid artontiden, mejlade jag äntligen manuset till förläggare och redaktör. Johanna hade åkt in till Kiruna för att jobba den dagen, och köpte med sig Prosecco hem så vi kunde fira. Lagom tills jag poppade korken ute på trappan, kom jag på ett nytt slut. Jag återkallade manuset, skrev järnet med glaset i hand och fick iväg en ny version strax före klockan slog nytt dygn.

Där är vi nu. Känns alltid lika overkligt.

Bara att börja på nästa då, med andra ord.

Norrlands litteraturpris till Anna Jörgensdotter och Mia Öström

Vi har delat ut Norrlands Litteraturpris här i Dalkarlså i kväll. Följande text publicerade jag just på Norrlitts hemsida:

Årets mottagare av Norrlands litteraturpris har utsetts. Anna Jörgensdotter tilldelas priset i vuxenklassen för romanen Solidärer och Mia Öström i barn- och ungdomsklassen för romanen Vakuum.

Pristagarna Mia Öström och Anna Jörgensdotter

Utmärkelsen, som består av ett diplom samt en penningsumma om 10 000 kronor, delades ut vid en ceremoni på Dalkarlså Folkhögskola i den västerbottniska byn Dalkarlså i Robertsfors kommun i samband med Norrländska Litteratursällskapets traditionsenliga sommarmöte.

Anna Jörgensdotter tilldelas Norrlands litteraturpris 2018 i kategorin vuxenlitteratur för sin roman Solidärer (Albert Bonniers förlag) med motiveringen:

”Med behagligt växlande tempo, skilda perspektiv och väl grundat i trettiotalets politiska historia berättar Anna Jörgensdotter om arbetarstaden Gävle, den spanska revolutionen och om de spanienfrivilliga som reste söderut för att slåss på republikens sida under brinnande inbördeskrig. Solidärer är en roman om människor som bestämmer sig för att slåss för ett värdigare liv, men också en berättelse om tillfälligheter, kärlek, bristen på handlingsutrymme och maktlöshet inför sakernas tillstånd. I blickfånget finns Ingemar, Klara och Conxa, som inkarnationer av den kamp för bättre levnadsvillkor som bryter ut var än förtrycket uppstått, uppstår eller skall uppstå.”

Mia Öström tilldelas Norrlands litteraturpris 2018 i kategorin barn- och ungdomslitteratur för sin roman Vakuum (Gilla Böcker) med motiveringen:

”Med språklig säkerhet, närvaro och nära nog deckarlik spänning skildrar Mia Öström i Vacuum tio dagar av tonåringen Jonnas liv, knappt ett år efter att storebrodern Johan tagit sitt liv, hennes allt mer distanserade förhållande till omvärlden och till synes solitära kamp för att få hålla fast vid det som finns kvar av storebrodern. Genom att låta sorgen berätta om Jonna istället för att berätta om Jonnas sorg, skildrar Vacuum upplevelsen av att känna sig övergiven, men också drivkraften som kan finnas i sökandet efter svaret på frågan om varför någon man älskar tar sitt liv.”

David Väyrynen intervjuar pristagarna.

Övriga nominerade till 2018 års pris:

Vuxenlitteratur:
Smekmånader av Mikael Berglund (Albert Bonniers förlag)
Nya Norrland av Mats Jonsson (Ordfront)
Källarhundarna av Tove Mörkberg (Brombergs)
Barmark av Malin Nord (Albert Bonniers förlag)

Barn- och ungdomslitteratur:
Pojken från längesen av Kerstin Lundberg Hahn (Rabén & Sjögren)
Fågeln i mig flyger vart den vill av Sara Lundberg (Mirando förlag)
Flytten av Lina Stoltz (Nypon förlag)
Amanda & Ila: Från och med nu av Katja Timgren (Alfabeta)

Om Norrlands litteraturpris
Norrlands litteraturpris utdelas av Norrländska litteratursällskapet/Författarcentrum Norr. Priset instiftades 1973 och kallades fram till år 2008 för Rörlingstipendiet. Inledningsvis premierade priset ett lovande norrländskt författarskap, men delas numera ut till föregående års bästa bok med tydlig norrländsk koppling i vuxen- samt barn- och ungdomskategorin. Prissummorna är 10 000 kronor och delas ut vid det årliga sommarmötet. Juryn utgörs av Norrländska litteratursällskapet/Författarcentrum Norrs styrelse.

På vift i Dalkarlså (1)

Klev upp i ottan i morse för att köra ner till Dalkarlså Folkhögskola i Robertsfors kommun, fyra mil norr om Umeå, där vi i dag sparkat igång årets sommarmöte med Norrländska Litteratursällskapet. Fint väder, fantastisk miljö och … en bok som måste skrivas klar!

Vilket den ju så klart borde ha varit för länge sedan, deadlinen har kommit och gått och nu måste det bli färdigt. Så i stället för att medverka på workshops i dagarna 2,5 får jag nöja mig med att arrangera och ägna workshoptimmarna åt eget skrivande, så ska det nog förhoppningsvis lösa sig.

Trevligt gäng på plats i alla fall även om jag avbröt kvällens samkväm (det vill säga vindrickande) efter två små glas för att dra mig tillbaka till rummet för att skriva (plus att jag ansvarar för morgondagens frukost och måste börja fixa med den klockan 07.00).

Så vi hörs!