Äntligen stöd för eget material i läsplattan Storytel Reader

En sak jag tyckte var negativ med Storytels läsplatta Storytel Reader när den kom 2018 var avsaknaden av möjlighet att fylla den med eget material – den var hundraprocentigt kopplad till ens Storytelabonnemang. Inför att den nya versionen av plattan skulle lanseras, hade jag hört glunkas om att det var på väg att ändras. Men eftersom det inte nämndes vid lanseringen förra månaden (de nya plattorna har först den här veckan börjat levereras ut), skrev jag inget om det då, det kunde ju bara ha varit ett ogrundat rykte.

Men i dag visade det sig ha stämt – via en notis i Storytel-appen uppmärksammades jag på att det nu går att ladda upp egna böcker i den. Och det visade sig på ett sätt vara bättre än jag anat – det gäller nämligen inte bara den nya plattan, utan även den gamla! För när jag startade min platta i dag ville den uppdatera systemet, och efter att detta gjorts hade en ny flik kallad Mina dokument dykt upp i menyraden, där e-böcker som man själv laddat in hamnar.

Det kräver inget krångel med sladd som kopplas till dator eller liknande, man surfar in på Storytels sajt, loggar in på sitt konto och väljer Min reader under menyn Mina sidor. Där är det bara att ladda upp filer, varefter de efter ett litet tag dyker upp i läsplattan.

Filerna laddas snabbt upp i Storytels moln. Testade dels med Hans Falladas “Ensam i Berlin” som jag köpte hos Adlibris för ett antal år sedan, och dels min hemsnickrade e-boksversion av min roman “Vi har redan sagt hej då”.

Det finns tyvärr ett par om och men: Det är enbart ePub-filer som kan laddas in, och därtill enbart sådana som inte har kopieringsskydd. Det gör att det inte fungerar med bibliotekslånade e-böcker eftersom de använder sig av Adobes DRM-lösning. Däremot går det utmärkt att ladda in e-böcker som köpts via Adlibris och Bokus, eftersom dessa inte är kopieringsskyddade utan bara vattenmärkta (jag har själv testat med Hans Falladas Ensam i Berlin som jag köpte som e-bok hos Adlibris för ett gäng år sedan, den laddades upp utan problem). Kravet på ePub innebär alltså också att det inte går att ladda in pdf-filer (vilket exempelvis Adlibris Letto-plattor klarar).

Precis som tidigare kräver Storytel Reader att man har ett aktivt abonnemang för att plattan ska fungera. Det gäller även detta material, man kommer inte åt dessa utan ett abonnemang.

Men med dessa om och men redovisade – helt klart ett steg i rätt riktning!

Storytel lanserar sin nya läsplatta – men är den het och sexig?

I dag lättar Storytel på förlåten till sin nya version av läsplattan Storytel Reader. Plattan har inte gått att beställa sedan i somras i väntan på en ny variant, som nu alltså är här. Och den ser … *trumvirvel* … exakt ut som den gamla!

Nu är det ju på intet sätt något fel på utseendet på den nuvarande Storytel Reader (min utförliga recension återfinns här), men vän av ordning undrar ändå vart det “hot and sexy” tog vägen som vd:n Jonas Tellander i fjol pratade om när han beskrev en kommande version av plattan. I ett längre resonemang (se mitt inlägg för att läsa hela) sa han då bland annat: “Vi tror att vi är på väg mot en ny användarupplevelse som kan vara riktigt intressant, men vi behöver ta fram en ny läsplatta som folk vill köpa som är lika het och sexig som de produkter som vissa hårdvarutillverkare inom elektronik är riktigt bra på.”

Nya Storytel Reader. Het och sexig?

Fast det är klart, sexighet kan sitta på insidan, och det är väl det användarupplevelsen syftar på. Och vad är då nytt inuti denna platta? Den funktion som främst lyfts fram är bluetoothstöd – vilket absolut är efterlängtat. Storytel Reader har ju trots sitt egentliga fokus på e-böcker och traditionell läsning även en ljudboksfunktion, men i originalversionen av plattan krävdes att man kopplade Readern till hörlurar eller en extern högtalare via hörlurskontakten. Nu slipper man alltså sladdtrassel – och ja, det är lite sexigt!

Vidare ska batteritiden ha förbättrats och e-bläckskärmen ska ha uppdaterats för att göra det enkelt att “växla mellan ett varmt och svalare bakgrundsljus och ställa in den ljusstyrka på skärmen som man föredrar och behöver”, enligt företagets pressmeddelande. Plattan laddas numera också via usb-c och inte mikro-usb som tidigare. Är usb-c sexigt? Hm, åtminstone i relation till mikro-usb, kan vi väl fastslå.

Okej, jag slutar tramsa om det där nu.

I samma pressmeddelande nämner Storytel att läsningen av e-böcker i deras tjänst har ökat med 60 procent under årets första månader jämfört med samma tidsperiod i fjol, vilket så klart är glädjande för oss som gillar att såväl läsa som lyssna (även fast sådana här “vi ökar med si och så många procent”-uttalanden egentligen inte säger så mycket, när vi inte vet vilka de faktiska siffrorna bakom procenten är).

En intressant och lite talande detalj med tanke på vad Storytel i grunden är – en ljudboksplattform – är att den här 60-procentiga ökningen av e-boksläsningen har mätts i antal konsumerade timmar. Även pappersboksläsning mäts alltså i tid hos Storytel. Det skulle alltså rent teoretiskt kunna vara så att e-boksläsningen inte ökar i antal lästa böcker, utan röra sig om att människor börjat läsa långsammare. Nu tror jag absolut inte att så är fallet, men det är ändå ett lite lustigt sätt att presentera lässtatistik på, tycker jag.

Dessutom är det sådant som får mer kulturkonservativt lagda att gå i taket. Mm, jättefint att Storytel bidrar till att e-boksläsningen sakta tar fart, men de ser läsning som “konsumtion” och mäter den i tid. Sådant får topplocket att flyga av på somliga.

Nog om denna detalj. Likt tidigare krävs ett aktivt Storytel-abonnemang för att Readern ska kunna användas, och priset för själva plattan ska enligt pressmeddelandet vara 999 kronor. Tittar man på den i dag uppdaterade Storytel Reader-sidan anges priset dock till 599 kronor. Faktum är att det ordinarie priset även tidigare var tusenlappen har jag för mig, men att den oftast i praktiken såldes betydligt billigare i olika kampanjer. De öppnar för beställningar i dag, men levererar ut dem först om en månad, verkar det som.

Hur som helst – jag ska försöka få hem en ny Storytel Reader så fort det är möjligt för test. Återkommer!

Storytel utvecklar ny “het och sexig” läsplatta

Ja, rubriken kan framstå som klickbetig, men Storytels vd Jonas Tellander beskrev faktiskt en kommande, ännu inte presenterad version av läsplattan Storytel Reader med orden hot and sexy i den videopresentation av företagets senaste kvartalsrapport som de nu på morgonen publicerade på Youtube. Eller åtminstone beskrev han det som målbilden de arbetar mot.

Så här gick hela resonemanget kring läsplattan Storytel Readers första år och vad som väntar e-boksläsaren framöver (översättningen är min egen, han pratar engelska i videon):

“Vi börjar lära oss mycket av den lanseringen. Vi ser tydligt att de som köper vår läsplatta och blir prenumeranter är mycket mer lojala och hängivna under det första året, och så klart även läser mycket mer e-böcker än den genomsnittliga Storytelabonnenten. Vi tror att vi är på väg mot en ny användarupplevelse som kan vara riktigt intressant, men vi behöver ta fram en ny läsplatta som folk vill köpa som är lika het och sexig som de produkter som vissa hårdvarutillverkare inom elektronik är riktigt bra på. Det är något vi arbetar på.”

Någon tidsram för när denna produkt kan tänkas vara redo angavs inte, men en helt spekulativ gissning från min sida skulle vara att vi åtminstone talar om det närmaste året, eftersom Tellander ändå är så pass konkret att han faktiskt talar om en ny produkt, och inte bara beskriver plattformen (läsplatteformen?) i mer svepande ordalag som skulle kunna tolkas som att de jobbar med att vässa användarupplevelsen på den existerande plattan.

Första versionen av Storytel Reader. Kanske inte så het och sexig, men bilden är i alla fall tagen en väldigt het sommardag!

Målet är alltså en läsplatta som till sin wow-faktor ska sträva mot samma känsla som en flaggskeppsmobil à la ny iPhone ger när man får den i sin hand. Det når knappast den första versionen av Storytel Reader fram till, även om den är synnerligen kompetent och gör sitt jobb helt okej (här är min utförliga recension från förra sommaren).

Hot and sexy, alltså. Spännande!

Ljudbokspremiär för läsplattan Storytel Reader – jag testar

I går kväll dök ljudboksuppdateringen för läsplattan Storytel Reader upp, vilket innebär att plattan numera fungerar såväl för e-boksläsning som ljudbokslyssning.

Hur fungerar det då? Tja, ungefär som förväntat, skulle jag säga. I min recension av Storytel Reader i somras nämnde jag mina farhågor om att användarvänligheten kanske skulle bli lite sisådär jämfört med vad vi är vana vid från våra mobiltelefoner, hårdvaran i en dedikerad läsplatta av den här arten är helt enkelt väldigt basic jämfört med den som sitter i en modern mobiltelefon eller surfplatta à la iPad.

Blev det som jag förutspått? Ja, det tycker jag nog. Jag tänker inte bli långrandig och jag har heller inte testat funktionaliteten mer än under cirka en halvtimme i går kväll, men jag tycker att man bör vara medveten om vad man får respektive inte får, jämfört med om man tidigare lyssnat på sina ljudböcker via mobilen/surfplattan.

Streaming fungerar inte, böcker måste laddas ner i sin helhet först. Det finns ingen inbyggd högtalare i Storytel Reader och heller ingen bluetoothkapacitet, så du kan bara lyssna med hjälp av sladd, endera hörlurar eller om du kopplar Readern till en extern högtalare. Vad jag märkt kan man heller inte styra uppspelningen på något sätt via hörlurarna, du kan inte pausa/starta eller ändra volym via “minifjärrisen” på hörlurssladden.

När du lyssnar, kan du till skillnad från i mobilen/surfplattan inte använda Storytel Reader till något annat bortsett från att styra uppspelningen – försöker du exempelvis backa tillbaka till biblioteket för att leta efter en annan titel under lyssningen bryts uppspelningen direkt. Enbart full koncentration som gäller, alltså. (Å andra sidan kan man väl kanske argumentera för att det är så en dedikerad läsplatta fungerar när man läser med ögonen också – backar man tillbaka till biblioteket ser man ju inte längre e-bokstexten man läste.) Styrningen av läsningen är inte heller lika utbyggd som på andra plattformar, det du kan göra är att pausa, hoppa 15 sekunder framåt eller bakåt, ändra volym samt skärmstyrka och ställa in sömntimern. De som gillar att ändra lyssningshastigheten går bet, ingen sådan funktion verkar finnas, åtminstone inte ännu. Du kan heller inte snabbspola dig framåt eller bakåt i boken längre stycken genom att “scrubba” på tidslinjen. Vill du ta dig mer än 15 sekunder framåt eller bakåt gäller det alltså att trycka, trycka och trycka tills du nått din önskade position.

Ljudboksspelaren hos Storytel Reader. Just nu lyssnar jag på årets ljudkalender “Centralgången”.

Kommer jag att använda min Storytel Reader som ljudboksuppspelare? Absolut inte, jag vill kunna bära med mig min ljudbokslyssning var jag än går om det så är att jag står i köket, beger mig ner i källaren och hänger tvätt eller kör bil. Jag växlar dessutom ganska friskt mellan att lyssna dels i bluetoothlurar och dels genom den inbyggda högtalaren på min iPhone SE. Den fyller helt enkelt inte mina behov, och det förväntade jag mig heller inte att den skulle göra, det är inte därför jag har en Storytel Reader.

Jag såg däremot i går kväll i Facebookgruppen Snacka om ljudböcker att flera som laddat ner uppdateringen till läsaren (det måste man göra innan ljudboksfunktionaliteten börjar fungera) verkade nöjda, och då antar jag att det är människor som redan i dag främst lyssnar i hemmet och då kanske under rätt ordnade former, med sin mobil eller surfplatta inkopplad via tråd i exempelvis en extern högtalare. Och för dem som vill ha en dedikerad ljudboksuppspelare kan det här vara ett lockande alternativ. Däremot verkade en del besvikna över att de inte kunde ändra uppspelningshastigheten, tydligen ägnar sig ganska många åt “speeda upp” lyssningen till exempelvis 1,25 eller 1,5 gånger originalhastigheten, vilket jag själv aldrig gör.

Batteritiden då? Jodå, den verkar inte dränera batteriet – Storytel Reader har överlag blivit mycket bättre på den här fronten genom mjukvaruuppdateringar under hösten, i början var dränage dess enskilt största problem upplevde jag, men numera tänker jag aldrig ens på det.

Summa summarum: En enkel ljudboksuppspelare utan några krusiduller där en hel del funktionalitet vi vant oss vid från den vanliga Storytelappen saknas. Men det fungerar, och sett till hårdvaran de har att utgå ifrån, fungerar det till och med helt okej.

Men något för poweranvändaren är det inte.

Test: Storytel Reader är en bra läsplatta för de enkla behoven – men varför så hård inlåsning?

Storytel är för de allra flesta synonymt med ljudböcker, men i litteraturtjänstens bibliotek finns faktiskt fler e-böcker än ljudböcker. I ljuset av detta är det kanske inte så konstigt att Storytel i våras meddelade att de skulle börja sälja den egna läsplattan Storytel Reader, hårt knuten till företagets plattform – den fungerar överhuvudtaget inte utan ett aktivt Storytelabonnemang.

Nu har plattorna börjat levereras till de tidiga köparna, och jag har själv under en dryg veckas tid testat, utvärderat och funderat. Så häng med – för det här blir rätt så långt.

Storytel Reader fungerar utmärkt att läsa med en solig dag med 30-gradig värme vid Torneälvens strand.

Först och främst – vad är Storytel Reader? Det är en så kallad dedikerad läsplatta, det är alltså inte en surfplatta à la iPad, utan en platta enbart byggd för läsning av e-böcker (åtminstone inledningsvis, mer om det längre ner). Faktum är att Storytel Reader är den mest dedikerade läsplatta jag någonsin testat, då den saknar en del av de kringliggande funktioner som deras direkta konkurrenter har (mer om detta längre ner också).

Rent hårdvarumässigt är Storytel Reader inte upphetsande, men heller inte på något sätt avskräckande, utan – tja, trivsam, om än åt det lite plastiga hållet.

Med sina 195 gram (för jämförelse – en iPhone 8 väger cirka 150 gram) väger den ungefär som första versionen av Adlibris läsplatta Letto Frontlight (version två av denna är betydligt tyngre på grund av det ej avtagbara silikonhöljet). När det gäller yttermåtten är Storytel Reader lite högre än Letto beroende på en mer tilltagen haka där hemknappen med Storytelloggan sitter, att den är lite större är dock inget som stör utan snarare tvärtom, risken blir mindre att man skymmer den nedersta delen av skärmen med tummen. Överlag är Storytel Reader rätt behaglig att hålla i tack vare de rundade kanterna.

Bläddrar gör man endera genom tryck på skärmen nära höger- eller vänsterkanten eller genom att använda sidoknapparna, som är ovanligt lätta att trycka på. Jag såg någon kommentera någonstans att bläddringsknapparna var för lättryckta vilket ledde till oavsiktliga bläddringar, men det är inget jag själv har upplevt.

Ett tryck på Storytelloggan ger samma effekt som ett tryck mitt på skärmen, det dyker upp lister i botten och toppen av skärmen. I nederlisten ges möjlighet att ändra styrkan på bakgrundsbelysningen, textstorleken, radavståndet, typsnittet samt byte av kapitel. Från den övre listan når man sin bokhylla, boken man läser just nu, sökfunktionen (där man även hittar nyhets-, toppliste- samt kategorifliken) samt ett fåtal systeminställningar. Några fler funktioner finns inte.

Jo, en till för den delen, som är lite dold – ett långt tryck på loggan tänder och släcker skärmens bakgrundsbelysning, och jag skulle råda er att ha den släckt när ni läser i dagsljus, för jag måste säga att jag tycker att Storytel Reader drar mer batteri än exempelvis Letton, jag har under den här testveckan laddat den tre eller fyra gånger, och en poäng med läsplattor e-inkskärmar är ju att de ska vara betydligt mer strömsnåla än exempelvis vanliga surfplattor med lcd-skärmar.

Den som är på jakt efter en funktionsrik läsplatta bör alltså leta någon annanstans – här finns inga krusiduller i form av ordböcker, möjligheter att sätta bokmärken, göra anteckningar eller att nå webben via en extremt slö webbläsare (japp, jag tittar på dig, Letto). En Storytel Reader läser man på, punkt slut.

Hur är då läsningen? Jo, den fungerar bra! Skärmen är inte den ljusstarkaste jag sett på en läsplatta, men ändå fullt tillräcklig. Jag har inte hittat några uppgifter om sextumsskärmens upplösning, men skulle gissa att den har ungefär samma typ av skärm som Letton, vars pixeltäthet är 213 dpi och jag skulle väl klassa det som … tja, typ en retinaskärm i alla fall (det vill säga att den har så pass hög upplösning att man inte ser enskilda pixlar med blotta ögat vid normal läsning).

Vill man undvika att störa sin eventuella sängpartner vid kvällsläsning, brukar en del gilla att slå på nattläge på skärmen, vilket inverterar färgerna och gör bakgrunden svart och texten vit – en funktion som exempelvis Adlibris har på sina Letto-plattor. Denna funktioner har Storytel Reader inte, men med skärmljuset nerdraget till lägsta läget har jag svårt att se att någon skulle störas av skenet även i ett i helt mörkt rum.

Bildrika barnböcker finns det gott om i Storytels e-boksutbud, och de går också att läsa på Storytel Reader. Här kommer dock den svartvita e-inkskärmen verkligen till korta jämfört med om man läser dessa böcker på en surfplatta à la iPad med lcd-skärm. Bilderna blir lätt otydliga, och texten hopplöst liten om dess storlek redan från början är snålt tilltagen i pappersupplagan. Att öka teckenstorleken hjälper inte heller, eftersom texten på illustrationerna är en del av jpeg-bilden, det finns alltså helt enkelt ingen text att förstora. Bilderna i de böcker jag testat fyller heller inte ut skärmen, vilket gjorde texten än svårare att läsa.

Illustrerade barnböcker blir lätt plottriga och svårlästa i Storytel Reader. Att ta sig an en av min femåriga dotters favoritböcker – “Spring fort, Pytte!” krävde närapå förstoringsglas för texten.

En funktion jag hade hoppats på en del var synkningen mellan ljudbok och e-bok, det vill säga att jag exempelvis vid sänggång skulle kunna läsa ett antal sidor med Storytel Reader i den bok jag för tillfället lyssnar på som ljudbok, och att ljudboken skulle vara synkad till platsen i berättelsen där jag övergav läsningen kvällen innan när jag fortsätter lyssna dagen efter.

Det här visade sig vara svårare att få till i praktiken än jag förutsett. Jag hade i min enfald trott att det skulle räcka att en bok både fanns i ljud- och e-boksformat i Storytels bibliotek, men så är inte fallet. Storytel skriver själva på sin supportsida att det inte fungerar när “e-boksversionen och ljudboksversionen skiljer sig åt för mycket så att en korrekt synkning inte är möjlig”. Tyvärr går det här inte se på något enkelt sätt, för att ta reda på om växlingsfunktionen fungerar måste man från mobilappen lägga boken i fråga i sitt bibliotek, därefter börja lyssna eller läsa och sedan klicka mitt på skärmen. Erbjuds då alternativet att växla till det andra formatet så fungerar funktionen, om inte så gör den inte det. Jag hade gärna sett någon typ av symbol för det här.

Dessutom undrar jag om svaret verkligen är så enkelt som Storytel skriver på sin supportsida, för jag har hittat flera titlar där jag inte ser någon vettig anledning till att e-boken och ljudboken skulle skilja sig åt, men där det ändå inte fungerar. Exempelvis går det att växla mellan läsning och lyssning av de tre första säsongerna av min egen Storytel Original-serie Virus, men inte på den fjärde. Mig veterligen har inte säsong fyra lästs in på ett sätt som avviker från e-boken.

Självklart kan man växla mellan att läsa på Readern och lyssna i mobilappen manuellt, men då är det bläddring i e-boken eller att “skrubba” sig fram i ljudboken som gäller.

Det ovan handlar alltså enbart om när man försöker få synkningen att fungera mellan ljudbok och e-bok. Vill man bara att en e-bok ska synka mellan olika enheter – exempelvis om man ibland läser på sin Storytel Reader och ibland i Storytelappen i mobilen – så fungerar det vad jag hittills sett bra.

Storytel Reader
Storytel Reader ligger relativt skönt i handen vid läsning, inga vassa kanter likt dem som första versionen av Adlibris Letto Frontlight led av.

Vilken är då Storytel Readers primära målgrupp?

Mitt svar blir att det är befintliga Storytelabonnenter som inte enbart är intresserade av att lyssna på litteratur utan även vill läsa den och kan tänka sig att göra det i e-boksform på en enkel läsplatta utan krusiduller. För den som inte redan är stadig månadsabonnent hos Storytel (eller hos någon av konkurrenterna och kan tänka sig att byta) skulle jag vara mer tveksam att rekommendera ett köp eftersom det utöver inköpskostnaden på 999 kronor tillkommer dryga 2 000 kronor per år på ett abonnemang (169×12=2 028 kronor) – vilket som jag tidigare nämnt (och kommer att skriva mer utförligt om längre ner) är ett krav för att plattan ska fungera.

Samtidigt är allt så klart relativt. En bokslukare av rang som är van att styckeköpa sin litteratur lägger troligen mer än de 3 000 kronor som en Storytel Reader plus abonnemang kostar under inköpsåret, medan en storläsare som förlitar sig på biblioteket är van vid en helt annan prisbild. För biblioteksjunkien skulle jag nog rekommendera ett köp av exempelvis Adlibris Letto Frontlight 2 (som jag recenserat här) för dryga tusenlappen (eller föregångaren som också ännu säljs, för knappa tusenlappen) och att man sedan förlitar sig på e-bokslån från bibblan (och då för över sina titlar från datorn via sladd).

Med detta sagt – livet med en Storytel Reader kan vara oerhört bekvämt. Min hustru, som är just en bokslukare av rang och grundare till den anrika bokbloggen Bokhora, har på den vecka som gått sedan vi började använda Readern läst tolv böcker på den (jag har själv läst … ehm, cirka en halv), och hon är väldigt entusiastisk inför det enkla handhavandet och att Storytels hela e-boksutbud ständigt ligger för hennes fingrar (så länge hon befinner sig i närheten av wifi). På det sättet är Storytel Reader tveklöst bäst i klassen, ingen annan läsplatta på den svenska marknaden erbjuder möjlighet att så enkelt ta del av ett så omfattande utbud.

Själva läsupplevelsen tycker jag är minst lika bra som den på en Letto, jag undrar till och med om jag inte upplever Storytel Reader som lite rappare vid sidbläddringar och dylikt, och som sagt – jag tycker att den är rätt bekväm att hålla. Men när det gäller funktionalitet utöver ren läsning hamnar den som sagt långt efter konkurrenterna, och jag stör mig på att det inte finns några möjligheter att sortera bokhyllan eller att filtrera den så att titlar man läst klart flyttas till en annan mapp som de gör på Letton, här hamnar allt bara i en enda lång lista. Förhoppningsvis är det här sådant som tillsammans med en del barnsjukdomar (som att baksidestexter exempelvis helt osentimentalt klipps av om de är för långa) kommer att åtgärdas via mjukvaruuppdateringar.

Från vänster: Letto Frontlight 2, Letto Frontlight, Storytel Reader och iPad mini 2. De första tre använder e-inkskärmar, den sistnämnda en lcd-skärm likt dem vi vanligen ser i mobiltelefoner.

Avslutningsvis vill jag diskutera det här med inlåsningen. För Storytel Reader fungerar alltså enbart inom ramen för ett Storytelabonnemang. Slutar du av någon anledning abonnera på Storytel, så slutar läsplattan du betalat en tusenlapp för att fungera. Personligen tycker att det är problematiskt.

Men innan jag går in på mina egna bryderier, vill jag börja med att säga att utifrån vad jag hittills sett, så verkar de flesta inte se detta som något större problem.

Den senaste veckan har exempelvis ett gäng reflektioner om Storytel Reader dykt upp i Facebookgruppen Snacka om ljudböcker efter att tidiga beställare börjat få sina plattor levererade, och få lyfter den här aspekten i inläggen eller kommentarerna. Och i min närhet har exempelvis mina svärföräldrar – mångåriga Storytelabonnenter – förhört sig om vad jag tycker om plattan, och min svärfar Rogers enda fråga var egentligen “måste jag krångla med sladd och hålla på att föra över från datorn som när jag lånar böcker från bibblan till Letton?” och när jag svarade nej tyckte han det lät toppen. Att det inte ens går att läsa bibliotekslånade böcker på en Storytel Reader såg han inte som ett problem, eftersom han var fullt nöjd med Storytels utbud av e-böcker inte hade någon plan på att sluta abonnera på deras tjänst.

Något som betydligt fler verkar irriterade på i Snacka om ljudböcker-gruppen är att Storytel Reader från start enbart fungerar som e-boksläsare, trots att den rent tekniskt klarar att spela upp ljudböcker. Nu är kanske inte en grupp primärt fokuserad på ljudböcker opartisk i den frågan, men jag får ändå känslan av att det här är något betydligt fler tycker är underligt – Storytel är trots allt mångdubbelt mer förknippat med ljudböcker än e-böcker (även om de faktiskt har fler e-böcker än ljudböcker i sitt arkiv). Själv har jag dock noll procents intresse av att kunna lyssna via min Reader, det gör jag hundra gånger hellre via mobilen som jag i regel alltid bär med mig.

Om jag tillåts spekulera fritt undrar jag dessutom om en av orsakerna till att Storytel Reader lanseras utan den omtalade ljudboksfunktioenn är just att plattan klarar det, men inte nödvändigtvis klarar det bra. Hyfsat moderna mobiltelefoner – som den absoluta merparten av Storytels abonnenter använder för att nyttja deras tjänst – är prestandamonster jämfört med den här sortens läsplattor, och jag tror helt enkelt att funktionaliteten för ljudboksuppspelning skulle uppfattas som undermålig jämfört med vad användarna är vana vid från Storytelappen i mobilen. Läsplattor av den här arten har överlag väldigt klen prestanda – det behövs helt enkelt inte särskilt mycket krut för att ladda in och visa en textfil på en e-inkskärm. (Teknisk detalj värd att nämna i just detta sammanhang: Storytel Readers programvara är byggt på operativsystemet Android 4.2. Det släpptes 2012…)

Betyder det här att jag tror att Storytel Reader aldrig kommer att få ljudboksfunktionalitet? Nej, för i sådant fall har Storytel ett rejält problem med sin egen formuleringskonst – i deras ursprungliga pressmeddelande stod “man kan inte lyssna på ljudböcker via Storytel Reader än, men den är förberedd för att även kunna hantera ljudböcker i framtiden”, och på deras sajt står nu att läsa “än så länge läser du i Readern, lyssnar gör du i din vanliga Storytelapp”. De lovar visserligen ingenting rakt ut, men har de inte planerat för ljudboksfunktionalitet, så är de där skrivningarna självmål med tanke på hur övertygade folk nu är i olika kommentarsfält om att det bara handlar om en tidsfråga – därtill en snar sådan.

(UPPDATERING TIDIG HÖST 2018: Storytel har nu gått ut och offentligt lovat att ljudboksfunktionaliteten ska komma genom en mjukvaruuppdatering innan 2018 är slut.)

Storytel Reader i dess förpackning, tillsammans med laddare och sladd. På bilden syns vyn för läsplattans bokhylla.

Nåväl. Mina egna bryderier så:

Genom att begränsa programvaran i läsplattan på det här sättet (för det är inte hårdvaran som sätter stopp) kommer inte Storytel Reader-användare att kunna använda sin läsplatta till att läsa alla e-böcker som ges ut i Sverige – åtminstone inte direkt vid utgivningen. Det är visserligen inte jättevanligt, men det händer att förlag håller på titlar ett antal månader innan de släpper dem till abonnemangstjänsterna, i hopp om att kunna sälja några extra exemplar innan prenumerationskranen öppnas och dödar styckeförsäljningen. Rör det sig om en bok av en favoritförfattare som man verkligen vill läsa direkt vid släpp, ja, då är det så klart trist att man inte ens kan välja att köpa boken som “vanlig” e-bok hos en nätbokhandlare och tanka över den via sladd till sin Reader.

Dessutom händer det faktiskt att människor hamnar i privatfinansiella kriser och blir tvungna att sanera sin ekonomi. Har man då totalt fem eller kanske sex prenumerationstjänster inom litteratur, musik samt film och tv som man månadsabonnerar på, då landar det på 600-700 kronor i månaden, utgifter man i ett sådant läge måste skära i. Känner man då att man måste låta Storytel stryka på foten och börja förlita sig på att låna e-böcker från biblioteket i stället, ja – då blir läsplattan man köpte från Storytel obrukbar.

Här tycker jag heller inte att man ska glömma att det börjar bli allt mer vanligt att människor som arbetar med litteratur professionellt, som litteraturkritiker eller för den delen förlagsanställda, läser mycket digitalt, många förlag skickar numera av kostnadsskäl gärna ut böcker i pdf- eller ePub-format. På det stora hela handlar det här så klart om ett perifert antal människor sett till bokläsarpubliken i stort, men de borde ändå kunna ses som en sorts litterära influencers, och att medvetet göra Storytel Reader omöjlig att använda som arbetsredskap för dessa människor känns underligt – det mesta som dessa människor läser är ju ännu outgivet och finns inte i Storytels utbud. Ett prekärt exempel i sammanhanget – skulle min förläggare på Storytel vilja läsa mitt manus på en läsplatta när jag skickar det till henne, kan hon inte använda sitt eget företags produkt utan måste använda en platta från en konkurrent.

Och jag har verkligen rådbråkat mig själv, men jag kan inte komma på något annat exempel där ett konsumentföretag säljer ett stycke elektronik som uteslutande kan användas med det egna företagets tjänst. I en kommentar till DI Digital i våras liknade Storytels vd Jonas Tellander Storytel Reader med Amazons Kindle-plattor men det är en jämförelse som jag tycker haltar, för även om man i en Kindleplatta bara har tillgång till Amazons e-boksbutik (samt har tillgång till vissa titlar “fritt” om man abonnerar på Amazon Prime), så går det att ladda in annat material, man behöver inte ens koppla in en sladd, det är bara att ladda upp materialet till Kindlens molntjänst via appen Send2Kindle eller genom att bifoga filer i ett mejl till en särskild mejladress.

Jag hoppas personligen att vi får se något liknande med Storytel Reader vad det lider. Det behöver inte vara något som lyfts fram i marknadsföringen eller ligger på en framträdande plats i gränssnittet – en enkel mapp för “övrigt material” (typ okrypterade ePub-filer och pdf:er) långt ut till höger i den övre listen bredvid kugghjulsikonen för inställningar hade räckt för mig, material som man sedan droppar på Readern med hjälp av sladd från en dator.

Dessutom – med tanke på hur hårt knuten plattan är till Storytel – hoppas jag dessutom att vi inom en snar framtid får se abonnemangserbjudanden av typen “Bind upp dig för ett tvåårsabonnemang – få en Storytel Reader på köpet”. Det skulle åtminstone för mig göra inlåsningen lättare att acceptera.

Fotnot: Jag skriver sedan två år tillbaka ljudboksserien Virus för Storytel inom ramen för deras satsning Storytel Original. Min ambition är dock så klart i detta test att förhålla mig objektiv till deras läsplattesatsning.

Läsplattan Storytel Reader går nu att beställa – leverans i juli

Lustigt. Det skvalpade i bakhuvudet att jag sett något på Facebook förra veckan som antydde att det var denna vecka beställningarna skulle starta för Storytels e-boksläsare Storytel Reader. Så jag surfade in på sajten strax före lunch, och i introt på sidan för läsplattan fanns den nya formuleringen att plattan nu fanns att beställa. Längre ner, där själva beställningen skulle göras, stod dock precis som tidigare att Storytel Reader kommer att kunna beställas härifrån så fort den blir tillgänglig.

Efter avslutad lunch – laxrester från helgen – gick jag in på sajten igen, och voilà, nu var beställningsformuläret på plats. Första leverans sker måndag 9 juli, så någon midsommarläsning blir det tyvärr inte för presumtiva köpare.

130 gram Kindle?

Jag skrev ju om den kommande Kindlen förra veckan (och drömde om en Kindle med ePub-stöd), som enligt rykten skulle bli tunnare genom att batteriet skulle komma i form av ett löstagbart skal eller fodral. Jag hoppades på en riktig lätt läsplatta, där man kanske kunde tänka sig att offra lite av den månadslånga batteritiden för att få ner vikten.

Well, om den läckta produkt som The Verge skriver om i kväll visar sig vara den verkliga, så blir visserligen den nya produkten Kindle Oasis cirka 20 procent lättare än föregångaren och landar på 130 gram, men det ska inte ske på bekostnad av någon batteritid. I stället ska den då den sitter i sitt fodral kunna ståta med 20 månaders standbytid. Eh, okej.

Formen ter sig lite udda då den är asymmetrisk såväl gällande ram som tjocklek, vilket ger ett visuellt intryck som kanske inte är så behagande för ögat men helt klart kan vara praktiskt när man håller i den.

Jag är försiktigt positiv, även om jag väljer att förhålla mig skeptisk till den där viktuppgiften tills jag får den bekräftad. 130 gram är väldigt lite jämfört med Kindle Voyages 180, vilket är deras lättaste platta för tillfället. Min iPhone 6S som jag skriver detta på väger 143 gram, och en läsplatta med lägre vikt än så – ja, jag kan helt klart se poängen med det.

Men som sagt, jag vill se den riktiga produkten på Amazons sajt innan jag tror på detta.

9. Julklappstips (2)

Eftersom jag häromdagen nämnde läsplattan Tolino Vision 2 som ett julklappstips, kan jag väl fortsätta på samma spår och i dag tipsa om att Adlibris nu kör en sådan där läsplattekampanj jag nämnde i slutet av testet, de säljer just nu Letto Frontlight förladdad med nio rätt så färska e-bokstitlar (varav över hälften är skrivna av Mons Kallentoft, så gillar du inte hans deckare är det nog lika bra att skippa det här tipset). Priset är det vanliga – 995 kronor.

Jag har skrivit tidigare här i spalterna om att jag inte tycker att det är helt oproblematiskt att Adlibris bundlar sina e-boksläsare med “gratis” e-böcker (den gången rörde det sig om hela 55 titlar), men just i detta julklappstipsarfall lämnar vi de större frågorna därhän.

——

Det här inlägget är en del av Bokhoras julutmaning.

7. Julklappstips

Ja, men det är väl rätt så givet. Har jag nu lagt ner rätt ansenlig tid på att skriva en recension av en bra läsplatta, så kan jag ju passa på att tipsa er om att köpa den också, om ni vill ge bort (eller få) ett platt paket i år. Så – köp en Tolino Vision 2!

——

Det här inlägget är en del av Bokhoras julutmaning.

Test: Läsplattan Tolino Vision 2 slår Letto Frontlight på fingrarna

UPPDATERING AUGUSTI 2017: De senaste månaderna har det uppstått problem med Tolinos läsplattor i Sverige när det gäller kopieringsskyddade böcker som använder sig av Adobes DRM-system, det vill säga i princip alla e-böcker som lånas ut på svenska bibliotek. Det finns en lång tråd gällande detta i kommentarerna nedanför det här inlägget, som kan vara värd att studera innan ni i dag överväger ett köp av någon av Tolinos plattor i Sverige.

Jag har i flera års tid varit nyfiken på den tyska läsplattesatsningen Tolino, en familj läsplattor framtagna i samarbete av de tyska bokhandelskedjorna Thalia och Hugendubel samt Deutsche Telekom för att mota Amazon och deras Kindleplattor i grind. Sedan en tid finns några av Tolinoplattorna att köpa även i Sverige genom nätbutiken Cyberphoto. Jag kontaktade dem och frågade om jag kunde få låna ett exemplar för test. Några dagar senare damp Tolino Vision 2 ner i min brevlåda.

Eftersom jag tidigare i flera test tagit mig an den svenska marknadsledaren Adlibris Lettoläsplattor, valde jag att utvärdera Tolinon mot Adlibris nuvarande platta Letto Frontlight.

Rent storleksmässigt är Tolino Vision 2 och Adlibris Letto Frontlight ganska snarlika, Tolinon är en knapp centimeter högre än Letton som i sin tur är två millimeter bredare än Tolinon och i tjocklek är det dött lopp (Tolinons mått är 163x114x8 millimeter och Lettons 155x116x8 millimeter). Viktmässigt är skillnaden något större – Tolinon väger 174 gram och Letton 190.

Läsning
Tolino Vision 2 till vänster, Adlibris Letto Frontlight till höger. Skärmupplevelserna är väldigt snarlika.

Att Tolinon är två millimeter smalare på bredden än Letton kombinerat med att den har en mjuk form med rundade hörn och kanter samt ett gummiliknande ytskikt gör att Tolino Vision 2 är betydligt bekvämare att hålla än Adlibris kantiga platta, vars hörn ger såväl synliga som kännbara avtryck i handflatan när man hållit den ett tag särskilt vid enhandsfattning. De 16 gramen mindre i vikt är kanske inte så mycket att orda om, men jag vet inte, Tolinon ger tveklöst en lättare känsla överlag.

När jag recenserade Adlibris Letto Frontlight skrev jag en del om den i mitt tycke felaktigt placerade av/på-knappen i botten på plattan, som lätt gjorde att jag tappade plattan om jag höll den löst när jag klickade på knappen, jag hade inte för vana att hålla emot uppifrån. Tolino har valt den mer logiska placeringen på ovansidan vilket gör att det blir enklare att trycka eftersom plattan oftast vilar i ens handflata och ger ett naturligt spjärn, men inte heller här är jag riktigt nöjd, knappen sticker nämligen knappt alls ut och är lite svår att hitta innan man lärt sig dess placering (vilket man dock rätt snabbt gör).

Dessutom är det knappast nödvändigt att stänga av läsplattan manuellt om du bara ska lägga den ifrån dig för att sova, e-bläckstekniken med batteritid på över en månad gör att det batteri som hinner dras innan skärmsläckaren aktiveras är helt försumbart.

Tolino Vision 2 har betydligt mjukare former än Adlibris Letto Frontlight, såväl gällande valet av material som i de rundade kanterna.
Tolino Vision 2 har betydligt mjukare former än Adlibris Letto Frontlight, såväl gällande valet av material som i de rundade kanterna.

Till skillnad från Letton har Tolinon inga fysiska knappar för bläddring, utan man bläddrar endera genom att svepa på skärmen på känt smartphonemanér eller att man klickar eller snarare duttar på skärmen på den högra eller vänstra tredjedelen av den, samtidigt som ett dutt i mittersta tredjedelen tar fram val för text- och skärminställningar.

En tredje möjlighet för bläddring som jag inte har sett hos någon annan läsplatta tidigare är att man knackar till plattan lätt på baksidan, helst någonstans någorlunda centralt på plattan, jag har misslyckats några gånger när jag provat utåt kanten. I övrigt fungerar det dock felfritt, men ska du bläddra bakåt får du använda dig av de skärmbaserade metoderna.

Hårdvarumässigt är Tolino Vision 2 och Letto Frontlight rakt av jämförbara på papperet, de har båda en processor på 1 Ghz och 512 Mb internminne, men Tolinon känns mycket rappare vid praktisk användning, särskilt när man använder webbläsaren samt skriver in text. Det är visserligen fortfarande eoner av skillnad jämfört med att använda en surfplatta eller mobil, men jag får åtminstone inte smärre psykbryt av frustration för att tangentbordet inte hänger med när jag skriver på Tolinon, den hänger i alla fall nästan med.

Skärmmässigt är de identiska, 6 tum stora med 758×1024 pixlar vilket ger en upplösning på 213 dpi (som jämförelse kan nämnas att en ny iPad mini har 326 dpi). Upplösningen är lite för låg för att sägas vara av retinakvalitet, men jag tycker den är fullt acceptabel, jag upplever inte att jag ser några pixlar vid läsning.

Likt Letton använder sig Tolino Vision 2 av Carta-teknik för belysningen av skärmen när man läser utan sänglampan tänd (vilket jag i regel gör, har nästan alltid ett eller två små sovande barn vid min sida om kvällarna). Jag upplever att Tolinons ljus är lite mer ojämnt fördelat i den nedre skärmkanten än hos Letton, inte så att det direkt stör läsupplevelsen men det ser inte så snyggt ut, det liksom blöder in något mörkt från botten.

Eftersom Tolinon inte är anpassad för den svenska marknaden finns ingen koppling till någon svensk nätbokhandel så som Letton är kopplad till Adlibris e-boksbutik och ditt Adlibriskonto. Är du tysktalande har du dock möjlighet att koppla plattan till flera butiker som Hugendubel och Thalia, och det finns även någon schweizisk och italiensk butik att välja på. Du kan heller inte få svenska menyer i den, men engelska fungerar däremot fint.

Att surfa på Tolinon är inte direkt någon fröjd, men webbläsaren är i alla fall betydligt rappare än den Letton ståtar med.
Att surfa på Tolinon är inte direkt någon fröjd, men webbläsaren är betydligt rappare än den Letton ståtar med.

Trots avsaknad av direktkoppling till svensk e-boksbutik går det dock utmärkt att via webbläsaren köpa e-böcker från sajter som Adlibris Mondo, Bokon och Dito. Eller ja, ”utmärkt” är väl att ta i eftersom webbläsaren även om den trumfar Lettons fortfarande är väldigt trög jämfört med upplevelsen på en riktig surfplatta. Men den klarar i alla fall av (till skillnad från Letton) att spara användarnamn och lösenord vid inloggningar, så har man bara bokmärkt Adlibris Mondos startsida för e-böcker är det en rätt enkel procedur att köpa böcker från Adlibris på Tolinon även om det inte finns någon direktkoppling i plattan. Som inloggad kan du så klart även ladda ner dina tidigare köp från de olika nätbutikerna till plattan.

När det gäller hantering av böcker i ditt personliga bibliotek har Tolino en molnfunktionalitet jag ärligt talat inte har testat eftersom den enligt manualen främst är tänkt att användas som en molnbackup av de titlar du handlar hos de nätbokhandlare du kan direktansluta plattan till, men det ska också gå att ladda upp och ner dina andra e-böcker till Tolino Cloud-kontot. Du kan även koppla in plattan till en dator via micro-USB och dra och släppa ePub-, text- och pdf-filer den vägen.

Startsidan för det egna e-boksbiblioteket i Tolino Vision 2 kontra Adlibris Letto Frontlight.
Startsidan i Tolino Vision 2 kontra Adlibris Letto Frontlight.

En funktion som lyfts fram i marknadsföringen av Tolino Vision 2 är möjligheten att låna e-böcker från bibliotek direkt i plattan utan att behöva gå omvägen via sladdkoppling till en dator (vilket exempelvis krävs om du ska låna e-böcker till Letto Frontlight). Jag har testat att låna e-böcker från två olika bibliotek, Stockholms stadsbibliotek och Bibliotek i Norr (som har den frajsiga nätadressen bibblo.se). Inledningsvis hade jag en del problem när jag laddade ner från Norrbottens sajt, jag fick det föga klargörande felmeddelandet Cause of Adobe error: E_ADEPT_NO_TOKEN, men lån på Stockholms stadsbibliotek fungerade smärtfritt direkt (de äger för den också en rätt kaxig domän även om den bara dirigerar vidare till den egentliga sajten – biblioteket.se).

Några dagar senare när jag försökte igen fungerade det dock att låna direkt till Tolinon även via Bibliotek i Norrbotten, så kanske var det bara något tillfälligt. Jag var även i kontakt med Elib som sköter den tekniska biten av e-bokslånen för såväl Stockholms som Norrbottens bibliotek, och enligt dem borde det inte vara några skillnader, eftersom de båda biblioteken använder samma tekniska lösning.

En annan funktionalitet som Tolino Vision 2 ståtar med är vattentålighet. Då jag inte är någon badkarsbadare av rang har jag inte testat detta själv, men den ska enligt specifikationerna tåla att befinna sig på en meters vattendjup i en halvtimme utan att ta skada, så en snabb drulletappning ner i badet ska inte vara något problem.

Tolino Vision 2 i storleksjämförelse med en iPad Mini 2 samt en iPhone 6S. Notera den diskreta lilla detaljen som talar om var man kan hitta på-knappen på Tolinon (eftersom skärmen är av e-bläckstyp stängs den aldrig helt av och blir svart i viloläget).
Tolino Vision 2 i storleksjämförelse med en iPad Mini 2 samt en iPhone 6S. Notera den diskreta lilla detaljen som talar om var man kan hitta på-knappen på Tolinon (eftersom skärmen är av e-bläckstyp stängs den aldrig helt av och blir svart i viloläget).

Är då Tolino Vision 2 ett bra läsplatteköp? Ja, på det stora hela slår den Adlibris Letto Frontlight på fingrarna. Fördelarna den har är att den ligger skönare i handen med de mjuka kanterna och den något lättare vikten, den är rappare i menyer och vid surf och du kan låna e-böcker till den utan att behöva ta fram dator och micro-USB-kabel. Dessutom påstås den ha upp till sju veckors batteritid jämfört med Lettons en månad, men det tycker jag mer är en akademisk siffra, det beror mycket på i vilken utsträckning du använder skärmljuset samt hur ofta eller sällan du ställt in skärmen på att uppdateras vid bläddring.

Lettons fördel är så klart att den är anpassad till den svenska marknaden. Menyerna är på svenska, Bonniers svenska ordbok är förinladdad (Tolinon erbjuder bara ordböcker på de europeiska storspråken) och när du väl loggat in med ditt Adlibriskonto är det bara att börja shoppa loss i den inbyggda e-boksbutiken. Vill du handla böcker till Tolinon är det webbläsaren som gäller vilket är lite omständligare, även om det med hjälp av bokmärkta webbsidor samt sparade inloggningsuppgifter går ganska bra. Letton har därtill ett lägre försäljningspris och har flera gånger sålts i kampanjer där man fått med ett gäng relativt nya e-böcker på köpet. Något sådant erbjuds inte med Tolinon.

Läsupplevelserna är snarlika, skärmarna är i princip identiska och även om bläddring går till på olika sätt – Tolino Vision 2 har inga knappar längs kanterna som Letton utan man använder endera touchskärmen eller den särskilda baksidesknackningen – så ger det en likvärdig upplevelse.

Men om du struntar i priset och inte är intresserad av svenska menyer och butiksintegrering – vilken platta är då bäst? Mitt svar blir Tolino Vision 2. Det är inte utan att jag önskar att Adlibris hade vänt sig till Tolino i stället för franska Bookeen i jakten på sin läsplatta (Letto Frontlight är en försvenskad variant av Bookeens platta Cybook Muse Frontlight, och även föregångaren var en Cybookplatta).

Tolino Vision 2 köps i Sverige som sagt enklast via Cyberphoto, som förutom en nätbutik även har en fysisk butik i Umeå. De har också den nyligen släppta efterföljaren Tolino Vision 3 HD i utbudet, som via högre upplösning och mer frekvent skärmuppdatering ska ge en skarpare skärmupplevelse (jag tycker dock att redan skärmen på Tolino Vision 2 fungerar utmärkt för läsning).

Test: Adlibris Letto Frontlight

UPPDATERING DECEMBER 2017: Mitt test av uppföljaren Letto Frontlight 2 kan läsas här.

——

Efter en hel del förseningar har jag äntligen hittat tid att sammanställa min recension av Letto Frontlight. Enjoy!

Adlibris nya läsplatta Letto Frontlight lanserades på allvar av nätboksjätten i mitten av mars. Letto Frontlighet är i grunden en Cybook Muse Frontlight från det franska företaget Bookeen, med har fått en svensk logga samt egen programvara från Adlibris. Priset är satt till 995 kronor (när de introducerade original-Letton sommaren 2012 var startpriset 1395 kronor).

I kartongen ingår utöver plattan en micro-USB-laddare och en kort pamflettmanual på svenska. Vill du ha en mer utförlig instruktionsmanual finns en sådan som pdf förinstallerad i plattans bibliotek, där det även finns ett par romaner samt ett gäng noveller förinlagda.

Användare av den förra generationens Letto får här möta en lite kantigare variant, måtten och vikten (190 gram) är snarlika föregångaren, men jag upplever den nya versionen som mer obekväm att hålla i, där föregångaren hade en avrundad form har Letto Frontlight vassare kanter, vilket inte känns helt lyckat.

Adlibris Letto Frontlight

Därtill irriterar avstängningsknappens placering mig rejält, den sitter på nedsidan av plattan och behöver ett rejält tryck för att förpassa Letton till viloläge, något som flera kvällar när jag läst i sängen lett till att jag fumlat plattan ur mitt grepp när jag tryckt till, detta eftersom jag håller den lätt vilandes i mina båda handflator (och bläddrar framåt med tummen på den högra sidoknappen). Nu har jag lärt mig att jag måste ta ett lite hårdare grepp om plattan innan jag trycker på viloknappen, men i början föll den i golvet ett par gånger. En detalj förvisso, men ergonomin är viktig i hur en produkt upplevs.

Högertummen på avstängningsknappen. Ett distinkt tryck behövs för att stänga av plattan, och håller du samtidigt inte i den ordentligt, fumlas den lätt i golvet.
Högertummen på avstängningsknappen. Ett distinkt tryck behövs för att stänga av plattan, och håller du samtidigt inte i den ordentligt, fumlas den lätt i golvet.
Hantering av böcker så. Ska du föra över titlar till plattan som inte kommer från Adlibris egen Lettobutik förordar Adlibris sladd. Hanterar du titlar med kryptering (exempelvis biblioteksböcker) måste du auktorisera plattan, vilket endera sker genom Adobe Digital Editions (ADE) på datorn eller direkt vid köp i plattan av en DRM-skyddad bok. Enligt Adlibris manual ska du alltid lägga till eller ta bort böcker via ADE på datorn, men det går även att hantera böcker direkt i Utforskaren/Finder om du valt att tillåta datorn att hantera filer på plattan (det poppar upp en sådan fråga vid inkoppling i en usb-port), åtminstone fungerar det med titlar utan kopieringsskydd.

Letto Frontlights startsida, med boken du just nu läser visad överst.
Letto Frontlights startsida, med boken du för tillfället läser visad överst.
Inte heller berättar Adlibris i manualen att du faktiskt kan ladda ner böcker direkt till plattan även från andra sajter, så länge dessa inte är kopieringsskyddade. Klickar du exempelvis på nedladdningslänkarna till mina romaner, så frågar Letton snällt om du vill ladda ner och börja läsa direkt (det vill du så klart).

Detta gäller dock inte biblioteksböcker, lyckas du efter sju sorger och åtta bedrövelser ta dig fram till den rätta sidan på ditt lokala bibliotek samt logga in (Lettons webbläsare och textinmatningsfunktion är verkligen usel, mer om det senare), så möts du bara av beskedet Nedladdningsfel när du väl ska ladda ner ditt e-boksbibliotekslån. Detsamma gällde för övrigt även den förra versionen av Letton.

Förstasidan i mitt Lettobibliotek, inklusive en del av de titlar som medföljer på köpet.
Förstasidan i mitt Lettobibliotek, inklusive en del av de titlar som medföljer på köpet. Molnikonerna visar att det är e-böcker jag köpt hos Adlibris som endera finns på eller kan laddas ner till plattan.
När det gäller själva läsningen har Letto Frontlight något högre upplösning än föregångaren, den bjuder på 758×1024 pixlar jämfört med 600X800, något jag tyvärr inte direkt tycker märks vid praktisk användning. Jag upplever också att Letto Frontlight lider mer än den förra versionen av e-bläcksteknikens stora brist att redan lästa sidor “bränns in” i skärmen efter bläddring. Grundinställningen är att Letton tömmer skärmen vid var femte bläddring, men jag störde mig så mycket på hur text stannade kvar efter att sida bytts att jag ändrade till att den tömmer vid varje bläddring, vilket drar ner batteritiden en del.

Läsning i vanligt dagläge.
Läsning i vanligt dagläge.
Den stora fördel som Letto Frontlight ståtar med jämfört med sin föregångare från 2012 är just dess frontlight. Den inbyggda skärmbelysningen gör att det äntligen går att läsa med Letton i ett nedsläckt sovrum, något jag som sover med en tvååring vid min sida finner oerhört praktiskt eftersom hon vaknar om jag har sänglampan tänd mer än någon minut. Jag stänger för den delen aldrig av belysningen (som räcker att ha inställd på lägsta nivån för att läsa i mörker), jag upplever skärmen som en aning för mörk annars, bortsett från i direkt dagsljus.

Prestandamässigt är inte Letto Frontlight någon höjdare, allt går åååh så långsamt, den som är van vid hur en smartphone eller surfplatta responderar när du rör skärmen – och vem är inte det i dag? – drivs snart till vansinne av en så till synes enkel sak som att skriva in namnet på en författare vid en sökning i den inbyggda e-boksbutiken. Glöm att kunna skriva i normal hastighet, tangenttryckningar måste väntas in, jag testade att ta tid då jag skrev Louise Boije af Gennäs och klockan hann passera 24 sekunder innan jag var klar. Processorn är helt enkelt hopplöst seg, och programvaran extremt yxig jämfört med hur vår skärmvardag i iOS- och Androidvärlden normalt ter sig.

Skärmen hos Letto Frontlight är inte direkt optimerad för nätsurfning.
Skärmen hos Letto Frontlight är inte direkt optimerad för nätsurfning.
Samtidigt går det att argumentera för att det kanske ska vara knöligt att surfa på och interagera med en platta som Letto Frontlight, ett skäl för att använda läsplattor som är dedikerade just åt läsning är att de inte inbjuder till andra sysslor under läsningen, Facebook finns inte blott en app bort och du störs inte i läsningen för att notifieras om att ett nytt mejl inkommit eller att du fått en like på din senaste Instagrambild. Den argumentationen kan jag köpa, men det ursäktar inte att upplevelsen när det gäller att lyckas hitta nya böcker att läsa i Lettons inbyggda butik blir så undermålig på grund av kackig prestanda.

Butiken i sig lämnar dessutom tyvärr en hel del att önska. Som om inte svårigheterna att botanisera bromsades nog av hårdvarans begränsningar, är e-boksbutiken i sig allt annat än inbjudande. Så här sorglig ser butikens startsida ut:

Startsidan i Lettos e-boksbutik. Tyvärr en av de minst inspirerande nätbutiker jag sett.
Startsidan i Adlibris Lettos e-boksbutik. Tyvärr en av de minst inspirerande nätbutiker jag sett.
Därtill verkar Adlibris inte bry sig om butiken nämnvärt. Eftersom det här testet utvecklades till en rejäl långbänk, har jag haft förmånen att se hur butiken förändrats över tid, eller mer korrekt uttryckt tyvärr tvingats se hur den inte gjort det. Bilden ovan tog jag redan den 19 mars när jag ursprungligen tänkt publicera det här testet, men när jag nu äntligen fått rumpan ur står det 18 maj i kalendern, och då ser Lettobutikens förstasida ut så här:

Adlibris Lettos butik den 17 maj. Samma rekommendationer som två månader tidigare.
Adlibris Lettos butik den 17 maj. Samma rekommendationer på startsidan som två månader tidigare.
På två månader har inte rekommendationslistan i topp uppdaterats överhuvudtaget – det är alltjämt Stalker, Utan personligt ansvar, Liv till varje pris samt Lejontämjaren som det puffas för. Med tanke på att Adlibris är en av Sveriges största och mest erfarna nätbutiker alla kategorier känns det väldigt slappt hanterat.

Att prata om batteritid när det gäller en e-bläcksläsare som Letto Frontlight blir nästan akademiskt, det är en extremt strömsnål teknik. Adlibris själva uppger “upp till en månad”, en uppgift jag varken kan verifiera eller avfärda, i och med att jag under testets gång har haft plattan så ofta kopplad till datorn när jag fört filer fram och tillbaka, med resultatet att min Letto fått sig små mellanmål då och då. Jag har dock inte upplevt några problem med batteriet trots att jag ställt in den att rensa skärmen vid varje bläddring, och ser heller inte riktigt hur det vid praktisk användning skulle spela någon roll om batteriet behöver laddas varannan eller var tredje vecka – så himla offline från elnätet tror jag vi sällan befinner oss. Och i och med att det bara krävs en micro-usb-kabel för att tanka den torde det vara lätt ordnat var vi än i världen befinner oss, även om den egna laddsladden glömts hemma.

Med denna kritik nämnd, betyder det att jag avråder från köp av Letto Frontlight? Nej. Det finns tveklöst bättre läsplattor på marknaden än den Adlibris saluför, men är du en medelkonsument som vill ha en dedikerad läsplatta som kommunicerar med dig på svenska och har direktkoppling till en svensk nätbokhandel där chansen är stor att du redan har ett kontokort registrerat – då är Letto Frontlight i mina ögon det givna valet. Är du mer kräsen när det gäller tekniken eller föredrar utbudet i någon internationell e-boksbutik finns det bättre plattor att tillgå från exempelvis Amazon, Kobo eller Tolino, bara för att nämna tre av de stora aktörerna.

Är det värt att köpa nytt om du har förra versionens Letto? Det beror på. Vill du åt skärmbelysningen – ja. Annars – nej.

Själv fortsätter jag dock att förfäkta mobilens överlägsenhet som e-boksläsare. Hur många dedikerade läsplattor jag än tar mig an, och hur många surfplattor jag än bestämt mig för att använda för läsning, slutar det ändå med att jag efter några dagar börja läsa boken på min iPhone 5S i stället, eftersom den bästa prylen för läsning i slutänden är den pryl jag alltid bär med mig. Ja, min iPhone 5S har bara en fyratumsskärm, men det räcker gott för mig. Därtill är mobiler (och surfplattor för den delen) överlägsna dedikerade läsplattor på allt bortsett från det eventuella problemet med läsfokusering – de är användarvänliga, rappa och accepterar alla sorters filer utan att behöva konverteras (även om du kan tvingas använda olika läsappar beroende på var du införskaffar e-böcker).

Men tillhör du dem som gillar tanken på en platta som enkom ska användas till att läsa på, då är Letto Frontlight i dagsläget det enklaste valet.

Avslutningsvis: Varför fortsätter Adlibris att kalla sin läsplattesatsning för Letto, när deras e-boks- och ljudboksplattform sedan ett par år tillbaka bär namnet Adlibris Mondo? Vad är poängen med att ha två namn att förhålla sig till när det gäller digitala böcker? Tycker inte användarna att det är krångligt nog att ge sig på det här med e-böcker ändå?

DJtv #37 – E-bokmässan

För att hedra bokmässans sista dag väljer vi att gå händelserna i förväg och publicera veckans DJtv redan på söndagen. I dagarna fyra har vi hängt på bokmässan i Göteborg, och lyssnat på talet om framtiden och e-böckernas intåg. Och för första gången i svensk historia har en läsplatta nu lanserats på marknaden. I veckans avsnitt tar vi oss därför en kritisk titt på Nuut, som underverket heter, och levererar ett tyvärr inte allt för imponerat slutomdöme.

Länkar till sådant vi pratar om i veckans avsnitt:
Produktsida för Nuut
Mer info om Nuut
Produktsida för iPod Touch

Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.