400 kronor i månaden för fem års utgivning? Nja.

Hos Rasmus Fleischer pågår en väldigt intressant diskussion om e-boksmarknaden i Sverige och det här med läsplattor kontra surfplattor, med utgångspunkt i en text som Andreas Ekström skrev för några dagar sedan i Sydsvenskan. Jag har själv bidragit genom att tycka att det är orimligt att tro att någon ska betala 400 kronor i månaden för att få tillgång till de senaste fem årens utgivna litteratur i Sverige enligt Spotifymodell (Spotify erbjuder ju i jämförelse “all” musik som finns för 99 kronor i månaden).

När det gäller det här med distraktionsrisken när man läser på en platta som även erbjuder internets alla möjligheter – som även diskuterats i ett tidigare inlägg hos Rasmus – tror jag att det är ett övergående fenomen. Jag vill gärna inbilla mig att vi med tiden kommer att lära oss att fokusera igen, helt enkelt för att vi tröttnar på att ständigt ha fem grejer som pockar på vår uppmärksamhet samtidigt. Jag kan åtminstone känna det hos mig själv, att jag på senare tid har drabbats av en informationströtthet som gör att jag medvetet väljer bort vissa saker och känner en frihet när jag gör det.

Kalla mig gärna naiv, men jag tror inte att fokuseringens tidevarv är över.

——

Fotnot: Nu skriver visserligen inte Andreas Ekström i sin artikel rakt ut att en litteraturlösning enligt Spotifymodell ska kosta 400 kronor i månaden, utan han konstaterar att det är vad man i dag får betala i månaden för premiumsportkanaler och att bokförlagen bör “börja där någonstans”. Men ändå – för att det ens ska ha skuggan av en chans att fungera tror jag att förlagsvärlden måste lägga sig på samma prisnivå som Spotify, och dessutom erbjuda tillgång till hela den digitaliserade bokkatalogen, inte bara de fem senaste årens böcker.

1 200 kronor om året för tillgång till den svenska e-boksutgivningen? Ja, jag skulle nappa.

Inkorgen

Jag går runt med en gnagande olustkänsla i magen att något är knas med min mejl. Den har betett sig lite småunderligt de senaste dagarna, vaga symptom men få konkreta bevis. Mitt webbhotell säger sig inte ha några störningar, men jag routrar all min mejl via Google Apps, så frågan är om Bineros driftstatus ens är relevant i sammanhanget.

Mest irriterande är att jag vid halv elva-tiden i fredags förmiddag skickade iväg tre mejl tätt efter varandra. Ett av dem vet jag fick ett svar, men det har fortfarande inte nått min inbox (det var vår N&K-förläggare som skickade om samma mejl senare på dagen, då kom det fram). Ett av de andra två borde jag ha fått ett svar på, men inkorgen ekar tom. Skickade en försiktig hej jag undrar om du såg mitt mejl-påminnelse i morse, och även det är ännu obesvarat.

Hatar när sådant här sker. Jag kan ju inte gärna mejla personen i fråga en tredje gång, besöksförbud har utfärdats för mindre.

Att jag för Internetworlds räkning i detta nu håller på och skriver en artikel som bland annat handlar om Loopias stora mejlhaveri i december där tusentals kunder fick se sina mejl gå upp i rök, känns en smula ironiskt i sammanhanget.

På spaning efter den gnista som flytt

Man kan ju lugnt säga att vår nystart av DJtv kommit av sig lite. Jag vill verkligen komma igång igen, jag vill. Ibland känner jag för att göra riktiga tv-avsnitt igen också, som i går kväll när jag länkade till San Francisco-avsnittet och kände mig grymt peppad/nostalgisk/sorgsen över den energi som flytt.

Oh well, vem vet vad framtiden bär med sig.

Snabba cash

Jag vet att det inte är ett direkt purfärskt fenomen, men i år blev det på något vis extra tydligt – är det inte konstigt att Tomas Bannerheds “Korparna“, som för tre månader sedan utsågs till 2011 års Augustvinnare och så sent som i går kväll blev årets mottagare av Borås Tidnings debutantpris, är med på årets bokrea?

Det känns som en devalvering av litteraturen att det blivit så här. Som att bokbranschen har så dåligt självförtroende att man inte ens tror att en dubbelt prisad, fortfarande rätt ny roman kan säljas i sin egen rätt, utan nu genast måste reas bort.

Och då är inte ens “Korparna” nyast på rean. Leif GW Perssons “Gustavs grabb“, som kom ut så sent som lagom till bokmässan i september och var en av höstens absoluta storsäljare, verkar bli årets största reabok om man ska tro topplistorna hos Adlibris och Bokus.

Jag kan inte komma över känslan att bokbranschen är sin egen största fiende när den agerar så här.

——

Ah, jag är inte ensam om de här funderingarna ser jag. Bokhandlaren Gunnel A:son Hedenblad skrev häromdagen en läsvärd debattartikel på samma ämne i Svensk Bokhandel.

Ett, två, tre. Eller tre, ett, två? Äh, vem bryr sig.

Men alltså, om nu SVT ska filmatisera Leif GW Perssons utmärkta kriminaltrilogi “Mellan sommarens längtan och vinterns köld“, “En annan tid, ett annat liv” och “Faller fritt som i en dröm“, varför i hela fridens namn börjar de bakifrån och gör tv-serie av upplösningen först? Visst, det är tre fristående romaner, men de hänger ju ihop och bygger upp till en större berättelse, där Palmemordet går som en röd, eller åtminstone ljust rosa, tråd genom alla tre?

Missförstå mig inte. Böckerna är väl värda att filmatiseras, och om SVT tänker sig att “Faller fritt som i en dröm” ska bli julen 2012:s stora helgsatsning finns det ju möjlighet att det läggs in tillräckligt med pengar för att det ska bli bra också.

Men ändå. Vad är det för fel på kronologi?

Hej då Kenya

Vi är på väg hemåt nu. Mellanlandning i Kuwait, stadens skyline med skyskraporna såg väldigt vackra ut i kvällningens mörker under inflygningen.

Det har varit en bra semester. Väldigt bra till och med, även om det stundtals känts underligt att vara välbärgad turist i ett så fattigt land.

Jag var nere och lämnade en del kläder hos strandförsäljarna innan vi åkte, en av dem hade frågat om det, och det blev nästan handgemäng mellan honom och en annan kille som också ville åt innehållet, vilket var en skjorta, några t-shirtar, en klänning och ett par av Tages tröjor. En annan kille vi pratat en del med och som var vår guide när vi åkte till naturparken Haller Park gav oss sin mejladress och hoppades väl att vi kanske håller kontakten och skickar honom lite pengar någon gång, kanske gör jag det också, han verkade inte ha det särskilt lätt och kändes på något sätt för försiktig och snäll för att klara sig i konkurrensen på stranden. De andra beachboysen var buffligare, och i samma stund de insåg att inga fler pengar fanns att tjäna blev man som luft. Andy verkade genuint intresserad av att prata med och upplysa mig om Kenyas problem, klyftorna mellan de rika och fattiga, men också avståndet mellan dem som lyckats få ett (ofta underbetalt) arbete och de som var helt utan och i stället jagade brödsmulor bland turisterna. Dessutom var han väldigt fin med Tage under parkbesöket, och pratade med Johanna om att han en dag hoppades få ekonomi nog att starta en egen familj.

Jag skriver nog mer om honom vad det lider.

Vi söker lokal!

Jag, Johanna och några fler är för övrigt på jakt efter en ny lokal att sitta och jobba i. Vi tänker oss något i stil med Blustret, ni som minns den lokal som Johanna var ansvarig för i Vasastan för några år sedan, där jag hade min releasefest för “Vi har redan sagt hej då” och även webb-tv-showen “Sweet Sunday web crunch” länge spelades in.

Helst vill vi dock att den här lokalen ska ligga på Söder, dessutom allra helst i trakterna av Skanstull/Medis/Sofo/Mariatorget, så att det blir enkelt med lämning och hämtning på dagis med Tage. Men om lokalen är rätt kan så klart andra platser också funka, att den ligger nära tunnelbanan i innerstan är dock ett minimikrav.

Så här ser annonsen jag har lagt ut på Blocket i samma ärende:

Lokal med butikskänsla sökes för ett stillsamt gäng på cirka sex personer som jobbar med journalistik och kommunikation. Vi har fasta uppdrag och god ekonomi. Vi är främst på jakt efter en lokal utan överlåtelseavgift i storleken 40-70 kvm. Främst intresserade av Södermalm i allmänhet och trakterna kring Skanstull/Medis/Sofo/Mariatorget i synnerhet, men även Gamla stan och nedre Norrmalm är av intresse.

Har du en lokal du vill hyra ut till oss? Hör av dig genom mejl eller en kommentar!

Tio dagar

Jag har kommit fram till att den perfekta semestern för mig är en semester där jag förflyttar mig rent fysiskt till en ny plats, men sedan kan fortsätta att leva mitt “normala” liv någorlunda som vanligt. Jag blir orolig i kroppen efter en tid när rutinerna rubbas, känner ett vagt obehag som inte riktigt går att sätta fingret på. Förr blev det där obehaget värre, växte till ett rent missmod, men i dag är nog vagt surr en bättre beskrivning.

Sedan Tage kom med i bilden – kom in och dominerade bilden ärligt talat – kommer rutinerna nästan per automatik. Vakna, välling, lek i sängen, frukost, bad och kolla på sköldpaddor, sovning för de små och surfstund för de stora, lunch, bad och kolla på sköldpaddor, lek och slappning på rummet, middag, sovning för de små och surfstund för de stora, sova. Och så börjar vi på ny kula dagen efter.

Vi börjar känna att den här semestern är gjord nu. Sju dagar hade varit för lite, men fjorton känns några för många. Alla börjar bli en smula trötta på charterlivets naturliga begränsningar nu. Tage är trött på att bara vara med oss och babblar om sina dagiskompisar mest hela tiden, och vi är i ärlighetens namn rätt trötta på att bara vara med honom också, eftersom han måste vaktas på ett helt annat sätt än hemma.

Tio dagar känns som den perfekta chartertiden. Finns det sådana resor?

Färgad

Aah, den färgsorterade bokhyllan rör upp känslor igen. I dagens måndagsmöte hos Bokhora säger Vi Läsers redaktionschef Jonas Eklöf sig inte bara vara motståndare till företeelsen att sortera efter färg, utan även lite skeptisk till folk som sysslar med det.

Visste väl att det fanns en orsak till att han tackade nej till artikelidén som jag föreslog i höstas.

Surfa på rätt sätt

Hotellet utlovade wifi i allmänna utrymmen, något som visserligen var sant men också innebar lååångsam hastighet. Eftersom vi dessutom hade ett behov av att kunna surfa på kvällarna när vi satt på rummet efter att Tage gått och lagt sig, började jag se mig om efter alternativ. Lösningen visade sig vara ett mobilt kontantkort via usb-modem från den lokala operatören Safaricom – som med en månads obegränsad surfmängd gick loss på 400 kronor inklusive modem. Med tanke på att det kostar 120 kronor per megabyte att surfa via våra svenska mobiler härifrån, kändes det nästan som gratis.

Helt osvajig är inte den här lösningen heller, den får startas om några gånger per dag och 3G-hastigheten här nere är inte svindlande. Men det fungerar. Och att kunna sitta som på bilden och surfa, tja, det är rätt trevligt.

Det blev även ämnet för min varannanveckasteknikkrönika i UNT senast, där jag även skriver om liknande lösningar för andra länder som exempelvis Thailand och kollar in Holidayphones tjänst. Check it out vetja.