18. Oväntad i bokhyllan

Men herre jösses, vilka jobbiga frågor! Våra bokhyllor är verkligen definitionen av högt och lågt, smalt och brett, vitt och svart, grönt och blått.

Det som möjligen är lite oväntat är att vi här i Vittangi har några saker som inte är böcker i bokhyllorna – en grönspraymålad ängel, ett foto på Johanna som barn (som Ejda tror är hon), en miniatyrcykel som väl är det närmaste vi kommer prydnadsföremål samt en död Macbook Air som jag fick för mig eventuellt skulle börja fungera igen om jag ställde den på högkant i bokhyllan någon vecka (det är inte så konstigt som det låter, det är en metod som har fungerat tidigare, denna problemmaskin har trilskats till och från sedan den drabbades av en fuktskada när vi var i Kenya 2012). Denna gång verkar den dock ha dött på riktigt.

——

Det här inlägget är en del av Bokhoras julutmaning.

Hej då Kenya

Vi är på väg hemåt nu. Mellanlandning i Kuwait, stadens skyline med skyskraporna såg väldigt vackra ut i kvällningens mörker under inflygningen.

Det har varit en bra semester. Väldigt bra till och med, även om det stundtals känts underligt att vara välbärgad turist i ett så fattigt land.

Jag var nere och lämnade en del kläder hos strandförsäljarna innan vi åkte, en av dem hade frågat om det, och det blev nästan handgemäng mellan honom och en annan kille som också ville åt innehållet, vilket var en skjorta, några t-shirtar, en klänning och ett par av Tages tröjor. En annan kille vi pratat en del med och som var vår guide när vi åkte till naturparken Haller Park gav oss sin mejladress och hoppades väl att vi kanske håller kontakten och skickar honom lite pengar någon gång, kanske gör jag det också, han verkade inte ha det särskilt lätt och kändes på något sätt för försiktig och snäll för att klara sig i konkurrensen på stranden. De andra beachboysen var buffligare, och i samma stund de insåg att inga fler pengar fanns att tjäna blev man som luft. Andy verkade genuint intresserad av att prata med och upplysa mig om Kenyas problem, klyftorna mellan de rika och fattiga, men också avståndet mellan dem som lyckats få ett (ofta underbetalt) arbete och de som var helt utan och i stället jagade brödsmulor bland turisterna. Dessutom var han väldigt fin med Tage under parkbesöket, och pratade med Johanna om att han en dag hoppades få ekonomi nog att starta en egen familj.

Jag skriver nog mer om honom vad det lider.

Tio dagar

Jag har kommit fram till att den perfekta semestern för mig är en semester där jag förflyttar mig rent fysiskt till en ny plats, men sedan kan fortsätta att leva mitt “normala” liv någorlunda som vanligt. Jag blir orolig i kroppen efter en tid när rutinerna rubbas, känner ett vagt obehag som inte riktigt går att sätta fingret på. Förr blev det där obehaget värre, växte till ett rent missmod, men i dag är nog vagt surr en bättre beskrivning.

Sedan Tage kom med i bilden – kom in och dominerade bilden ärligt talat – kommer rutinerna nästan per automatik. Vakna, välling, lek i sängen, frukost, bad och kolla på sköldpaddor, sovning för de små och surfstund för de stora, lunch, bad och kolla på sköldpaddor, lek och slappning på rummet, middag, sovning för de små och surfstund för de stora, sova. Och så börjar vi på ny kula dagen efter.

Vi börjar känna att den här semestern är gjord nu. Sju dagar hade varit för lite, men fjorton känns några för många. Alla börjar bli en smula trötta på charterlivets naturliga begränsningar nu. Tage är trött på att bara vara med oss och babblar om sina dagiskompisar mest hela tiden, och vi är i ärlighetens namn rätt trötta på att bara vara med honom också, eftersom han måste vaktas på ett helt annat sätt än hemma.

Tio dagar känns som den perfekta chartertiden. Finns det sådana resor?

Surfa på rätt sätt

Hotellet utlovade wifi i allmänna utrymmen, något som visserligen var sant men också innebar lååångsam hastighet. Eftersom vi dessutom hade ett behov av att kunna surfa på kvällarna när vi satt på rummet efter att Tage gått och lagt sig, började jag se mig om efter alternativ. Lösningen visade sig vara ett mobilt kontantkort via usb-modem från den lokala operatören Safaricom – som med en månads obegränsad surfmängd gick loss på 400 kronor inklusive modem. Med tanke på att det kostar 120 kronor per megabyte att surfa via våra svenska mobiler härifrån, kändes det nästan som gratis.

Helt osvajig är inte den här lösningen heller, den får startas om några gånger per dag och 3G-hastigheten här nere är inte svindlande. Men det fungerar. Och att kunna sitta som på bilden och surfa, tja, det är rätt trevligt.

Det blev även ämnet för min varannanveckasteknikkrönika i UNT senast, där jag även skriver om liknande lösningar för andra länder som exempelvis Thailand och kollar in Holidayphones tjänst. Check it out vetja.

Hantverk

Går man längs stranden här nere tar det sisådär fem sekunder innan en så kallad beach boy är framme och vill att man ska köpa något av honom. De kan sina saker, jag har redan känt mig tvingad att köpa två giraffer, en sköldpadda, en elefant, ett armband, en brevkniv, en guidad färd med glasbottenbåt för att se fisklivet kring korallreven och en tripp till naturreservatet Haller Park (djuren jag köpt är alltså hantverksfigurer i trä, jag har inte införskaffat några levande giraffer).

Besöken nere på stranden kommer knappast att göra mig ruinerad, men det finns däremot en reell risk att Tages rum kommer att vara nedlusat med afrikanskt hantverk när vi kommer hem. För jag utgår ifrån att det är där de kommer att hamna, varken jag eller Johanna är särskilt intresserade av prydnadssaker.

Nya kompisar

Här är de, sköldpaddorna vi spenderar stora delar av dagarna vid nu. Tages namn för dem är toora.

På eftermiddagen i dag välte en av dem när vi var där, halkade på en bit mango, sköldpaddornas motsvarighet till bananskal. Jag antar att den hade lyckats vända tillbaka sig själv till sist, men den såg så sorglig ut där den låg och sprattlade att jag klev över muren och vände tillbaka den. Tog ingen bild dock, tyckte det kändes taskigt när den befann sig i en så utsatt position.

Ny kunskap

Dag fem.

Rutinerna börjar sätta sig, och Tage har badat så mycket att det i dag på eftermiddagen faktiskt tog stopp, han ville inte mer, drog med mig till receptionen i stället där jag fick sitta och titta på medan han sprang nedför en rullstolsramp gång på gång på gång på gång. Han är rätt vass på det nu, rullstolsramper.

Han har också lärt sig lite nya ord. Han går exempelvis runt och pekar på hotellets tyska ägare och säger tanten! varje gång han får en chans. Kanske tur att hennes svenska är obefintlig.

Sanden mellan tårna

En av de tre restaurangerna på vårt hotell har ett sandgolv. Alltså tog vi med Tages hink och spade när vi gick dit för att äta middag i dag. När han tröttnade på att sitta var det bara att lyfta ner honom, så var han upptagen med att gräva medan vi för en gångs skull fick äta upp i lugn och ro.

Värt resekostnaden bara det.

Semesterschema

Frukost, insmörjning, bad i timmarna två, fajt för att få upp Tage ur vattnet, klädombyte på rummet, lunch, sovtajm för Tage (eventuellt också hans föräldrar, ny insmörjning, bad i timmarna två (inkluderar halvtimmes motionssim för mig), ny fajt för att få upp Tage ur vattnet, ombyte och häng på hotellrummet, middag på buffé- eller strandrestaurangen, välling för delar av familjen endera i vagnen utomhus eller i sängen på hotellrummet, sovning för Tage och surf- och arbetsstund för mig och Johanna.

Och så börjar vi från början igen i morgon.

Simhud mellan tårna

Dag nummer två har börjat, vi hängde på stranden i morse, tidvattnet drog sig hela tiden längre utåt, jag försökte förklara för Tage varför stranden blev bredare och bredare, men något säger mig att förklaringen gick över hans huvud.

Något som han inte kunde missförstå var dock nu ska vi gå upp Tage, sällan har han väl blivit så förbannad. Så fort han kommit upp till hotellet ljusnade dock humöret när han såg poolen, och sprang genast och hoppade i. Sällan har jag sett honom så förvånad som strax därefter, när han upptäckte att han inte kunde “simma” utan sina armflytdon. Han sjönk som en sten tills hans pappa kom i för att hämta upp honom från botten. Det fick honom dock inte att tappa modet, efter att armpuffarna kommit på plats plaskade han runt i en timme innan han till sist accepterade uppklivning.

Det är väl det den här semestern kommer att handla om för mig och Johanna antar jag. Badvakteri.