Tio år med MacBook Air

Det har hunnit gå ett par dagar sedan själva bemärkelsedagen, men jag måste ändå skriva några rader om att MacBook Air fyllde tio år i måndags, det var den 15 januari 2008 som Steve Jobs från en scen i San Francisco till publikens stora förvåning drog ut en för den tiden närmast omöjligt tunn dator ur ett Manillakuvert. We’d never seen a laptop quite like it, and it immediately changed the future of laptops, som The Verge skrev i sin artikel om jubileet i måndags.

Den första versionen av MacBook Air är till utseendet fortfarande rätt lik 13-tummaren som säljs än i dag, men under huven var det en mycket underdimensionerad och inte minst dyr historia, processorn var klen, grafikkortet underdimensionerat och den blev lätt överhettad. Hårddisken som satt i den var dessutom densamma som satt i den tidens iPodar, vilket inte borgade för snabbhet. Det gick redan från start att köpa den med en tidig variant av de mycket snabbare SSD-diskar vi i dag har i våra bärbara datorer, men då fick man betala cirka 12 000 kronor extra på grundpriset, som redan det låg på 20 000 inklusive moms. Min Johanna satte på sig spenderbyxorna och köpte grundmodellen, och jag vill minnas att hon trots dess begränsningar var mycket nöjd med den, främst på grund av dess för den tiden mycket låga vikt på 1,36 kilo som gjorde att hon enkelt kunde bära runt på den vart hon än gick.

Den variant av MacBook Air som blivit en av tidernas mest framgångsrika och inte minst inflytelserika bärbara datorer är den version som släpptes hösten 2010, och då kom i både 11- och 13-tumsutförande (den senare är den enda som fortfarande säljs, elvatummaren försvann när efterföljaren MacBook lanserades 2015). Vi köpte varsin elvatummare redan vid lanseringen, och den ena av dem är fortfarande i bruk som mediadator här i huset, kopplad till en extern hårddisk på vilken alla mina rippade filmer – för att inte tala om alla våra barn-dvder – ligger så att de kan streamas till Apple TVn. Den andra sålde jag för … tja, 2000 kronor kanske för ett par år sedan till grannen rakt över gatan, så även den är fortfarande i användning inom en radie av 25 meter från mitt hem. Fint ändå att snart åtta år gamla datorer kan ånga på och fylla ett syfte.

Och i ärlighetens namn – även om jag stundom här i spalterna skriver nostalgiskt om min gamla 12-tums Powerbook från 2004, så är det ju ingen tvekan om att MacBook Air är den bärbara dator jag burit runt på mest genom åren och i praktiken uppskattat mest. Det var först i november 2016 jag bytte till den ännu lättare MacBooken, och även efter bytet har jag under perioder fortsatt att arbeta på Airen, då jag haft en del problem med MacBooken till följd av att jag tappade en hel kopp kaffe i den när jag satt ute på bakgården och skrev på Virus 3 när vi var i New York förra våren.

Nåväl, det är en annan datorhistoria, nu var det ju tioårsjubilaren som skulle uppmärksammas (men håll med om att det är smått fantastiskt att MacBooken trots kaffekoppen – för jo, det var en hel kopp rykande kaffe som åkte rakt ner i tangentbordet – fortfarande fungerar utan att ens ha besökt en serviceverkstad).

Här är en bra video som Stephen Hackett på MacStories gjort.

Avslutningsvis säger jag som Jason Snell när han rundade av sin text om tioåringen på Six Colors:

Happy birthday, little buddy.

Den frågeteckensblinkande dokumentmappen

Jag har en dokumentmapp på min dator där jag har sparat allt jag har skrivit i skönlitterär och journalistisk form sedan 1999. En hel del äldre filer finns sparade också, däribland ett par mappar med mina tidiga romanförsök från åren 1993-1994 och de kärleksnoveller jag startade min litterära bana med för Mitt Livs Novell som jag skrev på min första PC, en grå burk som körde MS-DOS från andra halvan av 1980-talet utan hårddisk där allt sparades på sladdriga 5,25-tums floppydiskar. Jag har för mig att jag skrev i Wordstar.

Alla dessa filer sparar jag sedan sju, åtta år tillbaka i min Dropbox-mapp. För mina textfiler är i ärlighetens namn det enda, bortsett från mitt bildbibliotek, som jag genuint bryr mig om på min dator. Eftersom jag därtill dagligdags använder mig av flera datorer är Dropbox funktionalitet där jag alltid ges full lokal tillgång till alla filer på samtliga datorer guld värt. På sätt och vis kan man väl säga att min Dropbox-mapp är viktigare än datorerna i sig. De må komma och gå, men min Dropbox-mapp bestå.

Men den fyller ju bara sin livsnödvändiga funktion så länge den används.

Detta fick jag bittert erfara i går. Jag hade fått tillbaka ett dokument på mejlen från min redaktör där hon hade gått igenom två avsnitt av Virus 2, fullproppat med korrigeringar och kommentarer, som jag ägnade hela dagen åt samtidigt som jag med varierande framgång underhöll Ejda, som var ledig ety dagis hade planeringsdag.

Utan att egentligen tänka på det valde jag bara att spara ner dokumentet som en mejlbilaga och tänkte inte mer på det, jag öppnade filen och började jobba, sparade då och då så där som man gör, och kände när arbetsdagen led mot sitt slut att jag ändå hade hunnit med rätt mycket, givet omständigheterna.

Framåt kvällen lämpade jag av kidsen hos mommon och moppan och styrde bilen söderut till Gällivare, där jag skulle hämta upp Johanna från tåget. Vis av tidigare erfarenhet av dessa turer anade jag att tåget skulle bli försenat, och när de programenligt blev stående i Murjek var jag således förberedd – jag hade tagit med mig datorn och slog mig ned på Frasses ute vid Coop Forum (det vimlar inte direkt av kvällsöppna fik i Gällivare) för en bonusjobbtimme.

Trodde jag ja.

Den som någonsin startat upp en Mac och mötts av frågeteckensfilmappen, känner igen känslan. Hårddiskfel. Någon gång ibland finns en räddning, men allra oftast är det adios amigo.

Och så var fallet denna gång, med besked.

Och filen jag jobbat med hela dagen? Den låg i min Hämtade filer-mapp, som inte berörs av Dropbox-synkningen. Att jag plikttroget hade tryck bulle-s för att spara stup i kvarten hjälpte föga: Adios amigo.

Jaja, jag vet att en dags arbete inte är särskilt mycket att hänga i julgranen i sådana här sammanhang – datorkrascher har utplånat människors hela bildbibliotek, färdiga romaner, et cetera et cetera.

Men ändå. Jag blev less. Och en hårddisk och ett antal timmar fattigare.

18. Oväntad i bokhyllan

Men herre jösses, vilka jobbiga frågor! Våra bokhyllor är verkligen definitionen av högt och lågt, smalt och brett, vitt och svart, grönt och blått.

Det som möjligen är lite oväntat är att vi här i Vittangi har några saker som inte är böcker i bokhyllorna – en grönspraymålad ängel, ett foto på Johanna som barn (som Ejda tror är hon), en miniatyrcykel som väl är det närmaste vi kommer prydnadsföremål samt en död Macbook Air som jag fick för mig eventuellt skulle börja fungera igen om jag ställde den på högkant i bokhyllan någon vecka (det är inte så konstigt som det låter, det är en metod som har fungerat tidigare, denna problemmaskin har trilskats till och från sedan den drabbades av en fuktskada när vi var i Kenya 2012). Denna gång verkar den dock ha dött på riktigt.

——

Det här inlägget är en del av Bokhoras julutmaning.

Hej Macbook

Är nu min datorväntan över?

Den länge ryktade nya tolvtumsmodellen – något förvirrande enbart kallad Macbook trots att den är såväl lättare, tunnare samt ytmässigt mindre än den elvatums Macbook Air jag skriver detta på – når butikerna i april. Den blir långtifrån billig, basmodellen kostar 14500 kronor, men jag har ju för bövelen haft min nuvarande dator i nästan fem år, är jag då inte värd den investeringen?

Jag tycker nog det.

920 gram jämfört med min Airs 1080. 13,1 millimeter hög som mest, kontra 17 på Airen. 28 centimeter bred, min Air är 30. Det enda mått där den “slår” sin föregångare är djupet, den nya datorn är 19,65 centimeter från botten till toppen, den gamla 19,2. Men jag kan förlåta dem de 0,45 centimetrarna, särskilt med tanke på att det bidrar till att göra skärmen mindre utdragen och i stället något mer kvadratisk, den nya Macbookens skärm har en 16:10-skala jämfört med Airens 16:9, och jag har alltid tyckt att skärmens smalhet varit den här datorns största brist, eftersom jag jobbar mestadels med text vill jag få in så mycket som möjligt på höjden, inte på bredden.

macbooknya

Den som är trogen mitt bloggande om dator- och surfplattevikt genom tiderna vet att enbart viktminskningen för mig motiverar ett köp. 160 gram låter inte så mycket på papperet, men det handlar mycket om hur vikten är balanserad också, och den nya datorn är mindre kilformad än den gamla, mer jämntjock om ett sådant ord tillåts i sammanhanget, och det borde göra att den förutom den konkreta viktminskningen känns ännu lättare i handen.

Att den bara kommer med en enda utgång (plus hörlursuttag) som tjänstgör som såväl ström-, usb- och extern skärm-uttag har jag svårt att se som ett hinder, jag har nästan aldrig något annat än strömsladden inkopplat ändå. Visst, det hade varit roligt med en kamerakortplats för jag tror verkligen att jag skulle kunna ha nytta av det, men jag har å andra sidan aldrig haft en sådan på en dator tidigare heller, så det är ju inget jag egentligen kan sakna.

När jag tänker efter gillar jag dessutom enkelheten i namnet. Macbook. En återgång till det mer strikta sättet att namnge efter utsvävningarna med tillägg som Air och Pro på senare år. Kort och koncist igen – som iMac, iBook, Powerbook.

Så i april slår jag till. Hej då Macbook Air, hej Macbook.

Drömmen om det lätta datorlivet

Jag drömmer alltjämt om ett lättare datorliv.

Minnesgoda läsare kommer ihåg mitt test av externa tangentbord till iPad för två år sedan, då jag med hjälp av lite sifferexercis lyckades få ner den teoretiska vikten av min datorutrustning till 940 gram, i form av en iPad 2 och det externa tangentbordet Logitech Ultrathin Cover.

Mycket har hänt sedan dess. I fjol kom den kraftigt viktbantade iPad Air, och i onsdags kväll presenterades den ytterligare avskalade iPad Air 2. Vikten är nu nere i 444 gram för modellen med sim-kort, och då den senaste upplagan av Logitechs Ultrathin Cover väger 322 gram landar kalaset på en totalvikt på 766 gram. Det är mer än tre hekto mindre än de 1080 gram som den nu fyra år gamla Macbook Air jag skriver det här på klockar in på.

766 gram. Jag skulle ljuga om jag påstod att det inte vattnas i munnen på mig när jag tänker på det. Lägg därefter till en detalj som ofta glöms bort i beräkningen men som i regel också följer med i väskan – laddaren. En iPad/iPhone-laddare väger blott 18 gram, och en Macbook Air-laddare i sammanhanget närmast monstruösa 522 gram. Då pratar vi plötsligt totalvikt på 784 kontra 1602 gram.

Det är en skillnad som märks även för den som inte lider av en lätt störning.

Frågan är dock om jag är redo att slå till. De men jag angav för två år sedan gäller ännu, en iPad kan rimligen inte ersätta mina datorbehov fullt ut nu heller.

Men jag är förbaskat sugen på att försöka.

——

UPPDATERING 19/10: Jag tyckte att det lät mycket när jag skrev om vikten på datorns laddklump – att den skulle väga mer än ett halvkilo. Apple uppgav själv inte siffror på laddarnas vikt någonstans, men däremot fanns uppgiften om 522 respektive 18 gram på Amazons produktsidor. Men dessa visade sig vara FEL FEL FEL. När jag nu åter är i Sverige och har tillgång till en brevvåg kontrollvägde jag nu på morgonen båda prylarna, och verkligheten såg rejält annorlunda ut. Laddklumpen till min elvatums Macbook Air väger (inklusive den kortare sladden) 243 gram, och en iPhone/iPad-laddare med lightningsladd väger 42 gram.

Så:

iPad Air 2 + laddare + Logitech Ultrathin Cover = 808 gram

11 tums Macbook Air 11 + laddare = 1323 gram

Det rör sig alltså inte om någon dubblering i vikt, men ändock drygt ett halvkilo.

Jag drömmer om ett framtida datorliv

Jag har genom åren skrivit ett antal gånger här i bloggen om mina datorer, som sedan bloggens födelse varit tre – min älskade 12-tums Powerbook 2004-2008, en 13-tums Macbook 2008-2010 samt en 11-tums Macbook Air 2010-nu. Enligt den treårsplan jag ursprungligen tänkt mig för den senaste maskinen skulle jag alltså ha bytt i fjol, något jag undvek genom att byta ut ssd-disken inuti till dubbel kapacitet i stället.

Men åh vad jag hoppas att det här ryktet stämmer. En helt ny 12-tumsmodell på väg ut senare i år. Som gjord för mitt framtida datorliv. För jo, min välslitna elvatummare börjar knaka i fogarna och ytorna på bokstäverna A, S och M har sedan länge slitits ner. Nu vet jag visserligen var dessa sitter utan att se vad det står på tangenterna i fråga, men det säger ändå något om hur flitigt använd datorn är. Det är tid, helt enkelt. Låt oss därför allesammans hålla tummarna.

På tal om att byta dator så tyckte jag att den här texten från i fredags på 9to5Mac om andrahandsvärde samt livslängd på macdatorer kontra lågprisburkar av pc-modell var intressant, med anledning av att Appledatorer brukar påstås vara dyra jämfört med konkurrenterna, det som lite nedlåtande brukar kallas The Apple tax. Men betalar man lite mer i förstaläget tenderar det oftast betyda att datorerna håller längre vilket har en positiv effekt på andrahandsvärdet. Vad som i förstaläget kan framstå som en dyrare investering kan alltså i längden visa sig vara lönsamt.

Min gamla Powerbook från 2004 fungerar fortfarande fint och jag använder den faktiskt i detta nu i ett kreativt syfte jag hoppas kunna berätta mer om inom några veckor. Min Macbook från 2008 övertogs av min pappa när jag bytte till Macbook Airen, och den har i hans ägo nu rullat Windows XP i drygt tre år utan att ta någon större skada (möjligen har dess självkänsla fått sig en törn).

Bra grejer håller länge.

Utrymme att växa

När jag köpte min elvatums Macbook Air i november 2010 hade jag en treårsplan. När det presenterades nya modeller år 2013, endera i samband med WWDC i juni eller mer troligt vid en liten speedbumpuppdatering före jul, skulle jag köpa nytt.

Men så kom sommaren 2013, och jag insåg att nej, jag behöver faktiskt ingen ny dator ännu. Jag må kanske inte älska min MBA så som jag älskade min tolvtums Powerbook från 2004, men det är en fantastisk dator, med stor sannolikhet den bästa kombination av byggkvalitet, storlek och prestanda som världen skådat. Och visserligen är årets modell ruskigt mycket snabbare än min, men jag kan inte riktigt se vad jag i nuläget ska ha den högre hastigheten till, och eftersom Macbook Air utseendemässigt inte alls har förändrats bortsett från att Magsafekontakten ändrat form en smula, fanns det helt enkelt inga vettiga skäl till att uppgradera.

Bortsett från ett: Hårddiskutrymmet. I takt med att mitt bildbibliotek ständigt sväller till följd av barnfotografering overload, har min hårddisk på 128 gb under rätt lång tid lidit av växtvärk. Och visst är det fint med molntjänster, men just när det gäller mina bilder vill jag gärna ha kontroll över dem rent fysiskt, på den maskin jag ständigt tar med mig när jag är ute och rör på mig. Kontinuerliga rensningar har hittills hållit mig flytande, men till sist kommer en dag då det inte känns roligt längre. Jag måste få fotografera mina barn varje dag! 

Och så läste jag för ett par veckor sedan ett (sponsormärkt) inlägg på Joacim Melins sajt Macpro om företaget Macpatric, som säljer (samt installerar om man vill) större SSD-diskar till bland annat Macbook Air. Jag har flera gånger varit inne och nosat på det amerikanska företaget OWC:s sajt, som är de som även Macpatric köper sina diskar från, men har varje gång av någon anledning avstått från köp. Men nu när jag såg att det gick att köpa från Sverige, och få hem disken på bara ett par dagar, fanns det inte längre någon orsak att inte slå till. Jag valde 240 gb-alternativet, en fördubbling av det som var möjligt att stoppa in i sin Macbook Air hösten 2010.

Förra veckan anlände paketet till Posten, och i dag var det dags för installation. Behjälpt av en instruktionsfilm på OWC:s Youtubekanal gick det i princip helt smärtfritt, och tog inte mer än tio minuter.

tripp  trapp

trull

Så nu sitter jag här, redo att importera 1 253 bilder från det senaste halvåret in i iPhoto, och räknar med att ha mer än 110 gigabyte kvar på hårddisken när operationen är klar.

Friheten!