Pelle Kanin, tvätt och Prosecco

Bra lördag i enkelhetens tecken.

Tage väckte mig kvart i åtta med frukost som han gjort i ordning åt mig – kanske inte exakt som jag skulle gjort den själv och jag tror att han hade fixat den åtminstone en timme innan han väckte mig sett till hur mycket osten hade börjat svettas, men jag åt den ändå tacksamt. Därefter kom Ejda hem från mommon lagom till familjegympan vid tio, där jag unnade mig ett halvtimmespass under ledning av Tages idrottslärare Moa, som kommer att kännas rejält i låren i morgon. Därefter hem för att utfodra mig själv och Tages gejmingpolare med köttbullar och potatismos (Ejda krävde att få kalla pannkakor, som turligt nog fanns i kylskåpet), ett par snabba maskiner tvätt varefter vi hastade iväg till bion där jag och Ejda sålde godis och läsk i cafét en timme innan det var dags för Pelle Kanin, som jag måste säga att jag gillade oväntat mycket. Efteråt städade vi bioläktaren och låste Folkets Hus, innan det var dags för ytterligare en tvätt på hemmaplan och middag, Johanna gjorde spaghetti och köttfärssås. Därefter dök kusin Ville upp för översovning och Mello drog igång, Ejda blev lite ledsen när ingen av hennes favoriter gick vidare. Nu har jag städat undan dagens barnstök och övriga verkar ha slocknat på övervåningen. Nåväl – det betyder mer Prosecco till mig ur den redan öppnade flaskan.

I morgon: Snöskottningen jag undvek i dag, trots stundtals ymnigt snöfall. Yay.

Nära diket direkt

Eftersom jag ville få en bra start på det här dagliga bloggandet hade jag redan i morse mentalt förberett mig för ett rejält, aktuellt litteraturanknutet inlägg. Så började jag svara på mejl i stället och glömde helt bort det, och nu sitter jag här, några minuter över elva på kvällen, lite för nära att hamna i den där glömskesituationen jag fruktade redan i går. Otippat!

Ejda drog till mommon och Johanna har vinklubbskväll så jag och Tage skulle – efter att vi kollat Pet Shop Boys-videor på Youtube – se på Talang ihop. Han somnade dock i soffan exakt klockan åtta, det vill säga samma minut som vinjetten drog igång. Jag fick nöja mig med att se Arkiv X, Counterpart och Gråzon i stället. Nu ska jag lägga mig och läsa Anna Jörgensdotters Solidärer.

Inget Blogg 100? Jag puttrar på ändå.

I år arrangeras om jag inte missat något inte den årliga bloggutmaningen Blogg 100, som den gode Fredrik Wass drog igång i bloggvärldens barndom i slutet av 1800-talet.

Jag har dock beslutat mig för att köra ett eget rejs, och bloggar från och med i dag den 1 mars som traditionen tidigare bjudit i dagarna 100. Det vore helt enkelt en katastrof för den här bloggens årsstatistik om jag inte piskade mig själv att skriva dagligen åtminstone dryga tre av årets tolv månader.

Nej, det är inte bara därför, i grund och botten handlar det om att jag älskar det här lilla hörnet av internet, jag har för bövelen skrivit i den här spalten i elva och ett halvt år vid det här laget, det vill säga mer än en fjärdedel av mitt liv (27 procent om iPhonens kalkylator räknat rätt).

Men det skadar ju inte att ha en morot för att hålla uppe tempot. Så häng med!

Bara för det så glömmer jag väl redan i morgon.

Blogg 96

När jag startade årets Blogg 100-utmaning den 1 mars i år, skrev jag att målet i år var att slå fjolårets resultat, som landade på 95 inlägg under 100 dagar. Och i dag när jag räknade igenom månadsstatistiken insåg jag till min glädje att jag med detta avslutande inlägg skulle landa på … 96!

Precis som i fjol får jag väl medge att mängden tunga inlägg är rätt få. Men sällan har väl min blogg varit så bildrik som de senaste månaderna, jag har ju pepprat vardagsinläggen med bilder från New York, och det är väl alltid något.

Intressant också att jag hade full pott i dagliga inlägg så länge jag höll på och skrev Virus 3, men när den var klar och jag inte hade någon orsak att sitta framför datorn varje dag, missade jag genast några dagar. För mycket ledig tid är alltså dåligt för bloggandet.

Jag avslutar väl med att säga som tidigare år – nu håller jag i det här tempot även framöver! Och fortsätter med att skriva – typ i alla fall.

Och sedan följer några månader där jag trots denna utsaga snittar sex, sju inlägg per månad.

Sömnlös i New York

Ejda har helt slutat gå och lägga sig här i New York. Hon har alltid varit segare att få i säng jämfört med sin storebror, hon somnar i regel runt klockan 21, ofta uppåt en halvtimme senare. Men det har i alla fall gett en och en halv, två timmar av egentid innan egen sänggång varje kväll.

Faktumet att vi inte måste slita upp henne vid sju här för att få iväg henne till dagis ställer dock till det. Väcker vi henne inte sover hon till halv tio, något som så klart är skönt på morgonen eftersom hon är rätt … tja, intensiv – men på kvällen får vi igen det med råge. En kväll somnade hon kvart i tolv på kvällen, en annan halv tolv och det har varit mer regel än undantag på sistone att hon somnat först vid halv elva. Det lämnar inte mycket tid över till eget liv.

Nu har vi dock börjat med en mer strikt morgonrutin, och påbörjar det segatartade väckningsarbetet vid klockan åtta (Tage går ju ändå upp som ett urverk senast halv sju oavsett ledighet eller inte så det är inte som att huset sover), och i går kväll dunade unga fröken in redan klockan 21.50. Resultatet: Vi hann se såväl senaste Nashville som säsongsavslutningen av Modern Family och därefter prata en halvtimme före sänggång. Det finns hopp om livet.

Appokalypsen är här

För första gången på länge kunde jag i dag se Apples keynote från utvecklarkonferensen från början till slut. Svensk tid börjar de alltid klockan 19 och brukar pågå ett par timmar, en synnerligen dålig småbarnstid. Men i dag blev det start klockan 13 New York-tid. Jag ska inte orda något om keynoten som sådan, även om det är möjligt att det kommer ett inlägg senare om de nya funktioner i iOS 11 som gör det enklare att vara produktiv på en iPad, något jag i det tysta (nåja) ständigt drömmer om i min strävan efter ett lättare datorliv.

I dag tänkte jag i stället posta den film som inledde keynoten, en till synes rätt påkostad historia om vad som skulle hända om sladden drogs ur till världens alla appar. Apple brukar i regel strössla sina keynotes med rätt trött så kallad “dad humour”, men den här var oväntat fyndig även för de yngre generationerna. Inbillar jag mig i alla fall, jag tillhör väl snart målgruppen för höhöig pappahumor själv.

Mysigt nästan jämt

Parkdag i går, vi hade länge lovat kidsen att de skulle få åka trampbåt på sjön i Prospect Park och det kändes som ett lagom projekt. Självklart bröt Ejda ihop på grund av SÅ HUNGRIG! tio minuter efter avfärd, så den tänkta mystimmen på kluckande vatten i solskenet blev en lätt irriterad halvtimme i stället. Väl i land åt hon pliktskyldigt större delen av en banan, dock ej i närheten så glupskt som skriken ute på sjön låtit påskina.
I närheten fanns en fontänliknande sak barn fick leka i, och Ejda skulle ABSOLUT ut i den. Sagt och gjort – tröja, byxor, strumpor och skor åkte av och vattenleken påbörjades, bara för att avbrytas av ett nytt sammanbrott fem minuter senare när hon BLEV BLÖT!

Vi gav upp och gick hem.

Värt att nämna kan vara att Tage ägnade hela utflykten åt att kolla på Guldtubengalan i mobilen – även under färden i trampbåten – likt den tonåring han numera är. Varje gång Jocke & Jonna vann en kategori skrek han av glädje som vore de hans bästa vänner.

Berg’n, Kalla Kulor och Taylor Swift

Mysigt svenskt förlagshäng i dag! Vi lurade ut Hans-Olov Öberg och Sofia Ejheden, som driver Kalla Kulor Förlag och dotterförlaget Lavender Lit och varit i New York för att gå på mässan BookExpo, till Brooklyn för besök på mysiga haket Berg’n på Bergen Street. Eftersom Hans-Olov gav ut Johannas bok Mamma, pappa, pengar (och pocketen av min och Johannas När två blev tre) insisterade han på att betala våra öl. Tre rejäla IPA-stop senare vandrade vi lyckligt smålulliga hem genom den vackra Brooklynkvällen och dansade till låtar av Taylor Swift, Lady Gaga, Beyoncé och Ace Wilder i trädgården. Eller ja, åtminstone gjorde jag, Johanna, Tage och Ejda det, de övriga två begav sig in mot Manhattan igen.

Nu har Tage och Johanna somnat och jag och Ejda kollar Lejonkungen. Ejda vägrar på sedvanligt manér att gå och lägga sig – jag är INTE trött! – trots att klockan sedan länge passerat elva.

Vi kom hem och dansade pga glädje att vi är i New York

Ett inlägg delat av Johanna Ögren (@jossibaloo)

Söndertrumpad

Det är mörkt på jorden nu, och på något sätt fanns det väl en symbolik att vi lämnade Montauk nästan i samma stund som Trumps besked kom om att USA lämnar Parisavtalet, det lågt liggande Montauk lär vara en av de platser som ligger risigt till när haven börjar stiga. Jag gjorde det för Amerikas skull, hade han mage att säga. Mörkret inom den mannen känns bottenlöst. Eller så är det bara tomt. Oavsett vilket är resultatet som kommer ut oerhört otäckt att bevittna.

I vardagslivet här märker vi inte av Trump särskilt mycket, en av de få saker vår lägenhet saknade var tv, så vi har endast sporadiskt tagit del av nyhetsflödet den vägen, jag har mest läst de tidningar på nätet och fortsatt följa de flöden jag knarkade på redan innan vi kom hit, även om det så klart är enklare att följa USA-nyheter när man befinner sig på amerikansk öststatstid och inte hemma i Sverige.

Jo, en av gångerna på tvättomaten satt en kvinna och svor framför teven i taket och undrade om jag inte höll med henne om att Trump borde ställas inför riksrätt, och det helst i går.

Möjligen blir det väl så vad det lider, men frågan är om han inte hunnit göra irreparabel skada på det här samhället innan dess. Kanske kan övriga världen på något sätt sluta sig samman och klara klimatet, men kan det här landet överleva den här mannen och komma ut i någorlunda intakt skick på andra sidan? Jag är långtifrån säker på det, han har börjat sätta krafter i rörelse som känns skrämmande svårtyglade.

Montauk bjöd på sol i dag och jag och Tage badade rätt länge i det för dagen blott 13-gradiga vattnet (55 grader Fahrenheit enligt en infotavla uppe vid centrum) när vi före tågavgången hängde på stranden ett par timmar efter hotellutcheckningen. Jo, det var mycket kallt, men eftersom vågorna var för kraftiga för att vi skulle tillåta Tage att bada ensam – och han är som jag väl nämnt förr helt obrydd av kallt badvatten – fick jag ta en för laget. Efter badet åt vi lunch på en rätt avslappnad pizzasylta och köpte en kylskåpsmagnet och en Montauk-tröja. Därefter var det dags att ta farväl.

Jag hade gärna sett mer av Long Islands östliga region. Men nästa gång får det ske med bil, att ta sig fram till fots med barnvagn i en trakt där alla förflyttar sig medelst fyra hjul och motor är inte det bekvämaste.

Om det nu ens är möjligt att resa tillbaka hit om några år.

Montauk

Vi åkte tåg ut till Montauk i dag, det lilla samhället längst ut på Long Island bortanför The Hamptons, eller om det är längst ut på Hamptonsområdet, jag har inte riktigt kollat upp det. Tre timmar och en kvart tog det i alla fall. Här finns en berömd fyr på den yttersta spetsen, som är delstaten New Yorks östligaste punkt, och platsen spelar en nyckelroll såväl i filmen Eternal Sunshine of the Spotless Mind osamt i tv-serien The Affair, och den senare fick vi till och med praktisk nytta av vid ankomsten med pendeltåget, Johanna frågade mig om vägen in mot samhället fungerade att gå längs med, och jag svarade ja absolut, du kommer väl ihåg när Allison cyklade upp till stationen och mötte Noah, det finns ju cykelbana.

Och så säger de att man inte lär sig något av att se på tv.

Tyvärr var vädret lite dåligt med dimma och rätt sval temperatur, men Ejda har redan hunnit simma omkring två gånger i poolen, jag och Tage har gjort ett (ytterst kort) dopp ner i havet och jag avslutade dagen med en promenad längs stranden och upp i samhället, så det var fint ändå. Och i morgon utlovas sol från tiotiden, så vi hyser gott mod.

Tågstationen i Montauk, känd från såväl Eternal Sunshine of the Spotless Mind och The Affair. Stationsbyggnaden som i The Affair var en taxistation är dock i verkligheten en konstateljé.

Montauk Blue Hotel. Vårt rum är tvåa från höger på bottenplanet. Vädret är inte SÅ dåligt som de påpälsade vandrarna på bilden låter påskina, jag gick i t-shirt och kofta när jag tog bilden under min kvällspromenad.

Virus på papper om två veckor

Det närmar sig. I morse skickade Storytel ut följande pressmeddelande:

Storytel Original snart som pocket!

Nu utkommer Storytel Originals allra mest framgångsrika ljudboksserier som pocket. Då flera av serierna blivit lyssnarsuccéer i abbonemangstjänsten beslutades att även ge ut dem som tryckta böcker.

”Vi vänder på steken helt enkelt, släpper ljudboken först och den tryckta boken sen”, säger Jonas Tellander, vd för Storytel. ”Eftersom de här serierna har blivit väldigt populära i ljud vill vi testa och se om de når en stor publik även i tryckt format. Jag älskar de här berättelserna, det är bra underhållning för hela familjen.”

Ljudboksserierna är nu inne på sin andra och tredje säsong, men det är den första säsongen av respektive serie som släpps som pocket. Scifi-äventyret “Svart stjärna” av Jesper och Joakim Ersgård, feelgood-berättelsen “Byvalla” av Karin Janson och den dystopiska thrillern “Virus” av Daniel Åberg.

Utgivningsdatum: 15 juni

Bra underhållning för hela familjen. Jo jag tackar jag.

Sista rycket för Bladen brinner-kampanj

I fjol skrev jag flera gånger om Lisa Bjärbos och Johanna Lindbäcks Kickstarterkampanj för barn- och ungdomsbokspodden Bladen brinner, som med stor framgång nu producerats i två säsonger. I dagarna går Kickstarterkampanjen för den tredje och fjärde säsongen in i sitt absoluta slutskede – i skrivande stund återstår 55 timmar tills kampanjen stängs. Än finns alltså chans att stödja! I detta nu har de finansiering för cirka 1,5 säsonger, så kom igen och hjälp dem över det magiska strecket nu.

Hittills har duon, enligt statistiken på deras Kickstartersida (och jag älskar ju statistik), gett 306 boktips och gjort 38 intervjuer med författare och illustratörer, vilket resulterat i 647 minuter podd.