Grattis Författarförbundet – jag lovar att aldrig söka medlemskap hos er.

I september skrev jag om de förhandlingar som pågick mellan parterna om hur man ska lösa ersättningsbiten gällande e-bokslån framöver. Ett idiotiskt förslag som ibland förs fram är att man ska låtsas att e-böcker lyder under samma fysiska lagar som pappersböcker, och att bibliotek får köpa in ett antal licenser av varje titel, med resultatet att en datorfil därmed kan komma att  klassas som slut på lagret tills den tidigare låntagaren ”återlämnat” sin fil. Jag lovade att emigrera om den modellen infördes i Sverige.

Nu har Författarförbundet gått ut i en debattartikel i Svenska Dagbladet och förordar just en sådan lösning. Tidigare har även Förläggareföreningen krävt det.

Författarförbundet kallar en sådan här lösning för ”tidsenlig” i artikeln. Det är helt sant – även på andra ställen i världen finns starka krafter som verkar för att internet ska regleras hårdare.

Jag undrar en sak – om ni nu driver linjen att e-böcker bör behandlas som fysiska böcker, ska ni inte börja kräva att samma fysiska lagar gäller även när de här e-böckerna säljs? Jag menar, om en bokhandel köper in fem exemplar av en inbunden bok och de säljer slut, så måste ju kunderna vänta tills nya exemplar kommit in innan de kan få sin bok.

Borde ni nu inte, i logikens namn, kräva att detsamma ska gälla även om kunden vill köpa en e-bok? Att Adlibris och Bokus köper in ett antal exemplar av varje e-bokstitel i förväg, och sedan får säga till kunderna att vänta tre arbetsdagar – den tid det skulle ta för nya böcker att anlända med fysisk frakt till en vanlig butik – innan de kan få köpa den?

Eller vill ni bara att fysiska lagar ska gälla i de fall där ni tror att det går att tjäna mer pengar på det?

——

Fick en fråga i kommentarerna varför Författarförbundet skulle vilja något annat än att se till sina medlemmars ekonomiska intressen, och ja, det är väl en berättigad fråga.

Ja, fackförbund har till uppgift att värna sina medlemmars inkomster. Men är det verkligen ett fackförbunds enda uppgift? Särskilt ett sådant speciellt förbund som det som representerar författarkåren? Jag tycker inte det. Jag tycker inte att de bör verka för ett förslag som begränsar bibliotekens frihet, och minskar deras redan allt mer marginaliserade roll i samhället. Har du råd att köpa boken så ges du obegränsad tillgång, vill du nyttja biblioteket måste du ställa dig i kö. Så länge det bara fanns pappersböcker var det svårt att komma undan den situationen, men nu har vi en verklighet där en annan lösning faktiskt är praktiskt genomförbar – vi har chansen att sprida det skrivna ordet på ett sätt som aldrig tidigare har varit möjligt. Men nej, då ska vi låtsas som att inget har förändrats och hitta på att filer existerar i exemplarform och kväsa den här unika möjligheten till att faktiskt förändra något på allvar.

Jag tycker att det är sorgligt att en organisation som representerar den svenska författarkåren går ut och aktivt pläderar för en sådan här inskränkning. Som författare skäms jag faktiskt.

——

Anders Mildner tänker för den delen ett steg längre, och skriver väldigt bra i samma fråga.

Läget för e-boken enligt Elib

Jag är fortfarande rätt så dränkt i arbete – bland annat sitter jag här klockan halv nio en fredagskväll och skriver ut en intervju för fulla muggar – men jag tänkte i alla fall tipsa om att Elib skrev en fin bloggpost i dag om läget för e-boken i detta nu. Insiktsfullt och intressant.

Och på tal om e-böcker, eller kanske mer egentligen om egenutgivare, så hade The Guardian en artikel om Amanda Hocking i dag, kvinnan som brukar räknas som de egenutgivande författarnas första superstjärna. Fick tipset från Paulina på Twitter. Tack!

Och nu tillbaka till intervjun.

Andnöd

När jag och Tage satt och åt frukost i morse föll min blick på texten i Svenskan om manifestationen i samband med begravningen av den 15-årige pojken som nyligen sköts till döds i Malmö. Texten, som inte finns på nätet, inleddes med frasen (fritt ur minnet) Inget kan vara så sorgligt för en förälder som att tvingas begrava sitt eget barn.

Jag läste meningen igen, såg på bilden av den sörjande fadern, blinkade ett par gånger, försökte hålla emot. Lönlöst. Tage stannade upp och tittade storögt på mig. Pappa där, sade han och pekade på mina ögon där tårarna nu föll.

Det här med att vara förälder alltså. Himmel och helvete på en och samma gång.

Har du en Xbox i dörren eller är du bara glad att se mig?

Var på pressvisningen av nya ”Hamilton”-filmen i dag. Hade en del invändningar, recensionen kommer på fredag i Upsala Nya Tidning, men en grej som störde mig enormt fick inte plats:

Microsoft har en rätt stor ”roll” i filmen. Produktplaceringen i ”Hamilton – I nationens intresse” är överlag rätt stolpigt gjord – svensk film är fortfarande rätt kass på att få det att se naturligt ut –men det slår mig ändå som rätt anmärkningsvärt att såväl den svenska underrättelsetjänsten som de terroristelement som finns i filmen alla använder sig av mobiler med nya Windows Phone installerat, ett operativsystem som än så länge har haft väldigt svårt att få något fäste på marknaden, även om det kanske är på väg att ändras i och med Nokias nya partnerskap med Microsoft (samma nya Windows-gränssnitt är även tydligt exponerat på den surfplatta Carl Hamilton får en väldigt överpedagogisk genomgång av sitt uppdrag på). Men okej, jag kan köpa det, Microsoft behöver uppmärksamheten för sina nya grejer och är villiga att betala för det – fine.

Men så kommer det en scen på Beiruts flygplats, där Hamilton mellanlandar på väg mot en fritagning i Somalia. När han går ut från flygplatsen ”råkar” det stå en stor blaffa till reklamvepa för Xbox 360 placerad precis i dörren, helt utan vettig anledning. Det är så onaturligt gjort att luften går ur hela anrättningen. Hade ni inte kunnat nöja er med mobilerna, Microsoft?

Hoppas för guds skull att den Nokia Lumia 800, som har det nya Windowssystem jag nämner ovan installerat, jag fick hem i dag för test faller mig bättre i smaken. Återkommer om det.

Vart tog det planlösa flanerandet vägen?

Jösses vilken dag.

Vaknade 05.45 – före Tage! – med jobbångest och fällde således upp datorn och började pilla på en av de tusen artiklar jag lyckats samla på mig för att skriva just exakt den här veckan. Sedan dess har jag hållit på, bara för att stanna till och ge Tage frukost samt föra honom till dagis. När det var dags för hämtning fick Johanna rycka in, hon servade mig för den delen till och med lunch vid datorn, jag behövde inte ens resa mig. Sedan avbröt jag för middag en sväng, samt nattade Tage. Därefter åter till arbetet.

Nu är klockan 23.16 och jag är totalt urlakad. Klockan sju tänker jag mig att jag ska sitta på Gunnarssons med en kaffe och en GI-fralla och skriva klart en artikel innan jag ska hasta iväg på en pressvisning av ”Hamilton” varefter jag ska spruta ur mig en recension till UNT följt av en stor intervju för en kundtidning jag måste hinna förbereda mig till på något sätt också. Sedan hem och skriva veckans Spektrakrönika. Samt helst också försöka finna lite tid för att putsa på några av bokkrönikorna som borde ha lämnats in redan i förrgår.

Det skulle ju vara avkopplande att bli frilansare! Tid för kontemplation och utveckling!

My ass säger jag.

#blogg100

Under större delen av den här bloggens historia har jag bloggat i medel 1,5 inlägg per dag. Men i juli 2010 halkade jag för första gången under ett inlägg per dag, och därefter har jag sällan nått fornstora dagar, utan legat under ett-strecket och skvalpat.

Att jag i juli 2010 även inledde min föräldraledighet är knappast en slump, Tage har tagit plats på ett sätt som inget annat någonsin har gjort i mitt liv, och bloggen har fått lida.

No more I say!

För att få en kickstart hakar jag därför genast på Fredriks fina #blogg100-initiativ. Bara att börja räkna ner.