Vardagen tar form

Vi börjar sakteliga komma i fas. Tvättkorgen som inte varit tom sedan förra hösten kommer eventuellt att få lufta sin botten senare i dag. Rejält försenad fick jag tidigt i morse in mina skattedeklarationer. Tage sov för första gången en hel natt i sin egen säng i sitt eget rum utan att behöva napp- eller tröstassistans i natt (okej att han sedan gick upp 05.10, men ändå). Jag tecknade ett årsabonnemang på Sats i förmiddags och köpte även fjorton timmar med personlig tränare till priset av tolv. Att de passar Tage på sin barnavdelning medan jag tränar var det som fällde avgörandet. Gårdagens löprunda gav den hittills bästa kilometertiden, något som glädjer mig extra eftersom rundan jag springer här i Stockholm är rejält mycket backigare än den jag lufsade runt på i Berlin.

Vi har till och med kommit på en titel till vår att bli föräldrar-bok. Att titeln kom till före innehållet är dessutom helt i sin ordning, båda mina romaner var titellagda långt innan jag hade börjat skriva dem.

Men okej, om jag fick önska något i den här vardagen så skulle det kanske vara att jag prioriterade mitt eget, icke jobbanknutna skrivande lite mer.

Snart. Tror och hoppas jag.

När papper byts mot skärm

Åldern på användarna stiger och kvinnorna är i kapp och har till och med redan gått om när det gäller e-boksläsandet i USA, skriver Lasse Winkler på Svensk Bokhandel i ett intressant inlägg i deras blogg. Det trodde ni inte! är rubriken på inlägget, men jojojo, det trodde jag faktiskt visst det! vill jag säga, jag skrev det ju till och med i den här texten i Upsala Nya Tidning redan i vintras, på ett ungefär. Eller åtminstone att det var ditåt utvecklingen var på väg, och att det var först då det skedde som marknaden skulle bli intressant på allvar. Alltså det som i detta nu verkar realiseras i USA.

I Sverige är vi långtifrån där ännu. Men i dagens UNT har jag en text om e-böcker där jag försöker sia en smula om i vilken riktning läsningen går när vi byter papper mot skärm. Några definitiva svar har jag inte, men läs den ändå vetja!

Ge fan i att curla mitt barn!

Vi är i Skånegläntan, lekparken i Rosenlundsparken bakom Skatteskrapan.

Tage går fram till sandlådan, som är nedsänkt några decimeter i marken, och vänder sig om för att på helt korrekt vis krypa baklänges ner. Innan han hinner börja är en mamma som sitter på sandlådekanten där och lyfter ner honom. Två sekunder senare har hon satt spade och hink i hans händer.

Några minuter senare går han bort till rutschkanan och börjar klättra upp. En pappa som står bredvid lyfter genast upp honom och sätter honom till rätta.

Klumpen

Vi är hemma nu. I Stockholm på riktigt.

Jag packar sakteliga upp resväskorna, vi hade 8,8 kilos övervikt på den ena, vilket var en smula onödigt eftersom den andra hade 6,4 kilo upp till maxvikten. Det är å andra sidan en minimal resväska som jag lurades att köpa av min då lokala väskhandlare på Norrtullsgatan med löftet att den klassades som kabinväska. När jag skulle ut och flyga med den första gången blev jag dock utskrattad av incheckningspersonalen när jag sa att jag skulle ta den som handbagage. Visst, den är fjantigt liten för att vara en resväska, men liten var den visst inte. Med det vill jag bara ha sagt att de 13,6 kilo innehåll jag hade fyllt den med var ett mästerstycke i kompakt- och sitta på väskan för att få ihop den-packning, det gick att lyfta ut hela innandömet bestående av kläder, lego, whisky och tygdjur som en enda sammanpressad klump.

Nåväl. Detta om resväskorna.

Flykten från Berlin

De senaste dagarna har jag inte kunnat undgå att ana ett mönster. Det verkar som att Tage har tröttnat på de berlinska lekplatserna, hur fantastiska de än är. Han vill uppleva nya horisonter.

Och vilka är vi att neka honom det. Lika bra att flytta hem till Stockholm på heltid. Vi ses på Söder!

Hej då Audible, det var (ganska) kul så länge det varade.

Jag har varit kund hos ljudbokstjänsten Audible i tre år. För 15 dollar i månaden får man en “credit” att ladda ner valfri ljudbok för, det finns även ett konto som ger tillgång för  Jag har dock snittat lite knappt en bok i månaden, vilket gett att jag samlat på mig en del credits under årens lopp, i går kväll hade jag fem outnyttjade credits att använda.

Efter en tids vånda bestämde jag mig för att handla upp dem och därefter säga tack och adjö.

Missförstå mig inte, jag älskar i grunden Audible, det är en jättebra tjänst och deras katalog består i nuläget av över 75 000 titlar, att jämföra med de svenskspråkiga alternativen Laudio och Storytel som har färre än 2 000.

Men bara för att katalogen är på 75 000, betyder ju inte det att alla de titlarna finns tillgängliga i Sverige för köp.

Problemet är – som vanligt – att mitt konto är kopplat till ett svenskt kreditkort och därmed kan jag inte kan få tillåtelse att köpa exempelvis Stephen Kings snart två år gamla “Under the dome” eller Cormac McCarthys “All the pretty horses“, två titlar jag varit sugen att lyssna på en längre tid. Varför? Ja men dessa förbannade jävla upphovsrättsbegränsningar så klart!

Nej, jag är inte motståndare till upphovsrätt per se, det har jag aldrig varit. Jag vill bara att den ska fungera med någon sorts sans och måtta. Och jag kan inte för mitt liv begripa vari logiken ligger att jag ska tillåtas köpa Cormac McCarthys andra böcker, eller Stephen Kings för den delen, men inte just dessa. Rent juridiskt kan jag visserligen se att det i McCarthys fall troligen beror på faktumet att just “All the pretty horses” är utgiven av ett annat ljudboksförlag än hans andra titlar, men för mig som konsument spelar det noll roll om jag kan se och förstå juridiken bakom restriktionen, jag vill kunna handla de titlar som erbjuds, punkt slut. I fallet med King finns ingen som helst logik, ljudboksversionen av “Under the dome” är precis som de titlar som är tillgängliga för köp i Sverige utgiven av Simon & Schuster.

Summa summarum: Bye bye Audible. Jag skulle gärna ha fortsatt, men eftersom världen är värdelös har jag ingen större glädje av er.

Sista beställningen såg för den delen ut så här:

PS. Ja, det finns säkert något sätt att komma runt det här precis som man kan göra på iTunes där det går att skapa ett amerikanskt konto och via halvskumma sajter köpa digitala presentkort som man sedan kopplar till USA-kontot och därefter får full tillgång till alla filmer och tv-serier i den amerikanska butiken, men det är inte poängen här. Poängen är att det är ett idiotiskt system som bygger på att man slår upp imaginära murar vars enda resultat är att den illegala nedladdningen ökar. DS.

Det som hamnar på internet stannar på internet. Eller inte.

På tal om recensioner för den delen. Ni vet den där myten som säger att om något hamnat på internet så stannar det där för evigt? Pöh, säger jag bara.

I går behövde jag fräscha upp minnet angående en grej i Roslund & Hellströms “Edward Finnigans upprättelse”. Titelinfon hos nätbokhandlarna gav inte så mycket, så jag tänkte att jag kollar recensionerna av den, och begav mig till Svensk Bokhandels sajt som har en bra tjänst där länkar till recensioner av böcker som ges ut på svenska samlas.

“Edward Finnigans upprättelse”, som gavs ut hösten 2006, har nio recensionslänkar till olika svenska dagstidningar samlade hos SvB. I dag knappt fem år senare fungerar bara en av dessa nio länkar. Övriga åtta tidningar har endera raderat texten från sina nätarkiv, eller ändrat i sina publiceringssystem så att de gamla länkarna inte längre fungerar.

Det är banne mig inget annat än bedrövligt.

Det här med att kritisera kritik

Det har blivit en nyhet att Håkan Nesser härsknade till mot en kritiker som inte uppskattade slutet i hans “Himmel över London”, och mejlade recensenten och ställde henne till svars. Svensk Bokhandel har nu pratat med Nesser, och han säger att han anser att han borde ha rätt att tycka att recensenten hade fel, även om han är medveten om att man ju inte ska göra på det här viset som författare, det anses inte vara fint.

Jag kan hålla med Nesser i sak, jag tycker absolut att man som författare ska få gå i svaromål och ge sin syn på saken gällande recensioner – en recensent måste ju kunna tåla kritik lika mycket som en författare. Jag gjorde ju själv något liknande när “Vi har redan sagt hej då” gavs ut, jag listade både positiva och negativa recensioner här i bloggen, kommenterade dem och försökte resonera kring en del punkter och förklarade hur jag tänkt när jag skrev, som en del i att redovisa alla aspekter av utgivningsprojektet. Inte heller mitt tilltag uppskattades dock fullt ut på alla tidningssidor.

Dock tycker jag tyvärr inte att Håkan Nesser i det här fallet går i svaromål. I sina två första mejl till recensenten på Nerikes Allehanda är han tvärtom rätt hård och oförskämd, det är först i mejl tre och fyra som det uppstår något som kan liknas vid en diskussion och där han resonerar kring sitt skrivande. Och det känns ju inte särskilt konstruktivt och givande.

Och ja, även jag recenserade ju Håkan Nessers “Himmel över London”, inte utan en del reservationer.

Berlin kontra Stockholm – en kort barnstudie

Mitt liv är en transportsträcka mellan lekplatser. En på förmiddagen, oftast den på Boxhagener Platz, och sedan hem för sovning och lunch, sedan ut igen, den här gången oftast till Traveplatz som ligger nära frilanskontoret, så att Johanna kan möta upp när det är dags att gå hem för att äta middag.

Berlin kryllar verkligen av bra lekplatser med stora sandlådor, rejäla rutschkanor och allehanda klätterborgar, många för avancerade för Tage att ännu klättra i. Åtminstone tycker vi det, han försöker mer än gärna själv med varierande resultat, kan vi väl diplomatiskt uttrycka det.

Jag kommer att sakna de tyska lekplatserna. Vi har visserligen den väldigt ambitiösa parklek Skånegläntan några hundra meter bort från lägenheten på Söder, men det väger inte upp för det enorma utbud vi har här. Inom en radie av 500 meter från vår lägenhet i Friedrichshain har vi åtminstone åtta väl underhållna och fina lekplatser. I Stockholm går däremot utvecklingen åt andra hållet, jag vill minnas att jag för en tid sedan läste en artikel där det stod att det på 70-talet fanns en policy om att inget barn inom Stockholms stad skulle ha mer än 300 meter till närmaste parklek, men att den målsättningen i mitten av 00-talet hade sänkts till en kilometer, varefter man helt enkelt hade slutat räkna.

Betyder det här att Berlin är en mycket mer barnvänlig stad än Stockholm? Ja, på vissa sätt, men samtidigt handlar det ju också om hur samhället ser ut i stort. I Tyskland är barnomsorgen rejält mycket sämre utbyggd än i Sverige, föräldrar (läs mammor) stannar oftast hemma med barnen tills de fyllt tre år, varefter barnomsorgen blir gratis. I Sverige förväntas man sätta sina barn på dagis när de är mellan ett och två år gamla. Det här leder så klart till att kommunerna inte tycker att det finns någon större orsak till att bygga fler lekplatser, och att näringsidkare inte ser någon större poäng med barncaféer, dessa fantastiska inrättningar som det finns så många av i Berlin.

På andra sätt spöar ju dock Stockholm Berlin rejält, särskilt när det gäller framkomlighet. Trottoarerna här är ofta bestående av ojämna kullerstenar och plattor som barnvagnens framhjul gärna kör fast i. Det värsta är ju dock den totala avsaknaden av hissar på många stationer i tunnelbanan och på S-bahn. Jag orkar visserligen bära Tage plus barnvagn upp och ner för trapporna, men när Johanna åker själv med Tage undviker hon helst vissa stationer, eftersom hon vet att hon måste förlita sig på att någon kommer och hjälper henne att bära (vilket det visserligen oftast gör rätt snabbt). Frågan är dock om det här med skillnaden i utbudet av hissar (och rulltrappor) egentligen har med barnvagnsframkomlighet att göra. Jag tror snarare det är så att vi i Sverige har en starkare lagstiftning gällande diskriminering mot funktionsnedsatta – man ska helt enkelt kunna ta sig fram med rullstol överallt – och då följer tillgängligheten för småbarnsföräldrar med på köpet.

Hur som helst. Jag kommer att sakna de tyska lekplatserna. Trapporna däremot – nicht so sehr.

Himmel över London

Jag är rent generellt ett stort fan av Håkan Nesser. Hans senaste roman “Himmel över London” hör dock inte till mina favoriter. Här är min recension i Upsala Nya Tidning, som publicerades i fredags.

Uppdatering: Ser för övrigt att jag och Göran Greider, som recenserat i dag i DN, i det närmaste helt ense. Ett gott betyg för mig själv som alltid gillat Greider.

Nördkollo, år tre.

Vi är på Tjärö för Swedish Social Web Camp, mer känt som SSWC, för tredje året i följd. Efter fjolårets stugboende, då jag även höll i en egen session, har vi i år återgått till rötterna och bor i tält. Tage har skött sig över förväntan, han är nog den som har sovit bäst i vårt lilla krypin, medan hans föräldrar har vänt och vridit på sig varv efter varv. Men å andra sidan har han ju klivit upp strax efter klockan fem båda gryningarna, så att vi haft svårt att sova gör ju inget.

I går var TV4 på plats och gjorde ett inslag om nördkollot. Jag vet ärligt talat inte om det sändes i riksupplagan eller bara i lokalsändningarna i Blekinge, men här är hur som helst inslaget inbäddat. Tage hänger med får och undersöker den tekniska utrustningen. Ungefär som vanligt, med andra ord.

Webbn%C3%B6rdar%20intar%20Tj%C3%A4r%C3%B6%20f%C3%B6r%20hajk

Två nätter i tält får dock räcka. Framåt seneftermiddagen tar vi båten till fastlandet och hyrbilen till Köpenhamn, och sover på hotell till på söndag, innan vi flyger tillbaka till Berlin på eftermiddagen. Någon måtta på frilutslivet får det vara.

Egenutgivaren som tog sig hela vägen

Jag har en spaningstext om e-boken och dess framtid i Sverige som ligger i pipelinen på UNT och väntar på publicering. En av författarna som jag nämner i artikeln är Kaj Karlsson, vars egenutgivna spänningsroman “Operation Nordvind” nu tagit sig ända till förstaplatsen på Adlibris e-bokslista, en sorts Amanda Hocking i svensk miniatyr, med andra ord. Dagens Nyheter har en kortare intervju med Karlsson i dagens tidning.

Miniatyr var det ja. För det är det här man måste ha i åtanke när man pratar om den svenska bokmarknaden i allmänhet och e-boksmarknaden i synnerhet – vilket oändligt liten marknad vi rör oss på. I USA har Amanda Hocking lyckats sälja för 100 000 dollar per månad i Amazons Kindle Store av sina egenutgivna fantasyböcker, eller i medel 9 000 exemplar per dag enligt Wikipedia. I Sverige har Kaj Karlsson sedan utgivningen för ett par månader sedan sålt totalt 154 exemplar av “Operation Nordvind” som e-bok hos Adlibris. Det säger en del om nivån vi befinner oss på i Sverige.

Med det sagt vill jag på intet sätt förringa Kaj Karlssons insats. Det är tveklöst imponerande, och en smula historiskt i det lilla, att en egenutgivande debutant tar sig ända upp till förstaplatsen på en topplista.

Fotnot: I dag onsdag är inte längre “Operation Nordvind” etta på e-boklistan utan tvåa efter Jens Lapidus, men den låg överst i går, jag lovar.