En litteraturbulletin så här i adventstid

Eftersom jag inte har särskilt mycket spännande att förtälja om denna första advent – som jag spenderar framför min jobbdator – hänvisar jag istället till en litteraturnotis jag skrev i går om hur en av mina svenska deckarfavoriter de senaste åren – Johan Theorin – i går fick utmärkelsen årets deckare för “Nattfåk” av Svenska deckarakademin. Grattis grattis.

Ondskan finns här mitt i bland oss

När jag skulle lämna Belgrad efter finalen i schlager-EM stod jag på flygplatsen sömndrucken och utsliten med några ynkliga dinarer kvar i plånboken. Jag köpte en mugg i souvenirshopen som pryddes av det serbiska statsvapnet, en fågel av något slag, tänkte att det skulle bli en bra kaffemugg på jobbet.

Vi hade det rätt fint, serbkoppen och jag, tog en kaffe ihop då och då, den fick husera på mitt skrivbord när jag inte drack. Så en dag var den borta. Puts väck. Vaporiserad. Bortsuddad från jordens yta. Eller åtminstone jobbets.

mossan.jpg

Förra vintern glömde jag min favoritmössa, den kan beses på bilden ovan, på tunnelbanan en dag. Jag gick med tunga steg till H&M, köpte mig en svart, enkel huvudbonad för cirka en femtiolapp. Den gjorde sitt jobb, inga krusiduller, öronen slapp bli röda och min rakade skalle behöll värmen.

Vi hade det rätt fint, H&M-mössan och jag, gick på promenader ihop, den fick husera ovanpå min jobbhurts när jag jobbade. Så i förrgår när jag skulle gå hem var den borta. Puts väck. Vaporiserad. Bortsuddad från jordens yta. Eller åtminstone jobbets.

Så nu undrar jag bara var mina billiga turistfälle- och H&M-prylar är, din förbannade jävla tjuv.

Jag är någonstans mellan sömn och vakenhet

Jag har haft en slummerperiod med boken, har haft svårt att ens öppna dokumentet, oklart varför, det har bara blivit så de senaste tio dagarna ungefär.

I dag öppnade jag det. Kapitel 51 låg där jag mindes det. Eller nja för den delen, det jag skrev senast minns jag nästan aldrig, förvånas när jag ser det eftersom jag oftast är så missnöjd med det jag senast fått ur mig att jag försöker glömma det genast när det plitats ner. Först när jag gått igenom det – nästa gång jag öppnar dokumentet – förlikar jag mig med det och förvånas då och då över dess kvalitet – oavsett vilken riktning ordet kvalitet den här dagen råkat ta.

Jag skrev lite också. Inte mycket, en halv sida i skarven mellan vakenhet och sömn – nej inte jag jag var klarvaken eller nära nog i alla fall, men romanens jag. Det kändes fint.

Det var bara det.

——

Eller nej för den delen. Jag vill vidare meddela att måndagens succépremiär för DJtv numera också återfinns på Youtube, i något kortad version då klipp inte tillåts vara mer än tio minuter långa där.

Augustpriset 2008: Jag är en värdelös linslus

Ja, jag gissade ju fel. I gårdagens tv-sändning sa jag att jag trodde på Bruno K Öijer som årets Augustvinnare, men det blev ju PO Enquist för andra gången istället. Inte för att jag klagar, jag är ju inte en lyrikens man så personligen föredrar jag den vinnare som blev. Men det är ju konstigt att det under tjugo år av Augustpris bara skett en enda gång att en poet tagit hem statyetten – 1996 när Tomas Tranströmer vann för “Sorgegondolen”.

Hur som helst – jag var först upp på scenen med min gula TT-mick och raskt framme hos PO när applåderna ebbat ut, och jag och GP-Martin och SvD-Lina turades om med våra frågor. Därefter raskt in i festsalen där jag drog åt mig en tallrik plockmat och förflyttade mig ut i en korridor – där min trötta jobb-pc fick suga kraft ur ett eluttag – och skrev för glatta livet samtidigt som jag försökte äta bröd, lax och potatissallad. Strax efter halv nio var texten klar och utsänd, här hos Helsingborgs Dagblad.

poochjag.jpg

Hur gick det med linsluseriet då? Dåligt. Jag syntes varken i TV4 eller hos DN, vilket ju var förra årets facit. Men Bokhora-Jessica sa efteråt att det varit i det närmaste omöjligt att ta en bild på PO uppe på scenen utan att jag eller den gula micken hamnade i fokus. Bra. Hon var dessutom vänlig att låta mig få en av sina bilder.

Jämfört med det djungelns lag-kaos jag är van vid från Melodifestivaltävlingar och andra nöjesarrangemang, så är Augustpriset en förvånande hövlig tillställning när det gäller att få fatt på sina pratminus. Nu kände jag mig närmast bufflig bara för att jag valde att ta några extra långa kliv för att hinna fram först till PO.

Det märktes att årets Augustgala inte tv-sändes. Arrangemanget var helt befriat från den ängsliga humor som alltid präglar livesändningar på tv. Förra årets ansträngda nu gör vi narr av Björn Ranelid-skämt mellan priserna var som bortblåsta, och ersatt av finstämd musik av Tina Ahlin och Svante Thuresson. Tack för det.

DJtv #1 – Augustvinnare är vi allihopa

Det är måndag, det är Augustdag, och det är premiärdag. Med relativt återkommande jämnhet kommer måndagar att vikas åt litteratur-tv här på bloggen. Den nerviga premiärsändningen, där jag och Johanna spekulerar kring kvällens Augustpris samt diskuterar litterära sällskap, kan ses nedan.

Enjoy, som Coca-Cola skulle ha sagt.

Länkar till en del av det som nämns i inslaget:

Augustprisets sajt
Bokhora siar om Augustpriset
De litterära sällskapens samarbetsnämnd
Stig Sjödin på Wikipedia
Lennart Sjögren på Wikipedia
Stephen Kings svenska fansajt Följeslagarna, alltså inte “Försvinnarna” som vi svamlar om i klippet, det är en bok av Jerker Virdborg det…

Om idrotten och litteraturen

Läser om det här med att det saknas god idrottslitteratur på svenska i DN:s boklördag. Tänker på det som Offsidelegendaren och Filters chefredaktör Mattias Göransson säger, att vi är bara nio miljoner och antalet spännande levnadsresor är begränsat. Jo, visst är det så, men Sverige är ett land bestående av blott nio miljoner människor hur man än vrider och vänder, alltså borde vi inte vara särskilt framgångsrika på något alls i ett globalt perspektiv, men det är vi ju, på förvånansvärt många områden dessutom.

Jag tror att problemet ligger i en annan ände. Sverige som kulturnation har alltid lidit av dåligt självförtroende. Kultur är något fult, något som bara kostar pengar, tär på samhällsresurser som skulle kunna läggas på viktigare saker så som vårdskolaomsorg. I Sverige har kultur inget egenvärde, dess förmåga att berika människors liv är för abstrakt, det går inte att ta på.

sportsport.jpg

Detta gör att de få som strider för kulturens väl och ve blir ängsliga och provinsiella. Av rädsla för att inte tas på allvar inom sitt gebit vågar man inte bege sig utanför kulturens traditionella ramar, man älskar helt enkelt inte kultur på riktigt då. Att skildra något så oviktigt som idrott med litterära ambitioner låter sig inte göras utan risk för att någon ska himla med ögonen när ditt namn eller verk kommer på tal. Och därför låter man bli.

Inte ens Svante Weyler, som ändå var förlagschef på Norstedts när de gav ut en av få hyllade sportböcker som finns på svenska – “I huvudet på John McEnroe” – klarar sig från att bagatellisera idrott som företeelse när han intervjuas i artikeln: Man kan bara skriva så allvarligt om något så oviktigt som idrott om man, som PO Enquist, vet precis på vilket sätt oviktiga saker får sin vikt, säger han angående faktumet att Enquist är en av få svenska författare som skrivit något väsentligt om sport (“Sekonden” och en essä i “Kartritarna“). Trots att idrott på många sätt liknar kultur eftersom båda företeelserna bygger på att mottagaren sugs in i, fängslas och berikas av en upplevelse man inte har någon egen makt att förändra utan bara stillasittande – eller ståendes vrålandes – kan njuta eller uppröras av, så är det oviktigt. Kultur däremot, är viktigt.

Däri ligger, anser jag, det svenska problemet för idrottslitteratur.