Vabruari går i mål med flaggan i topp

Det är mycket sjukdom nu. Knappt hade Ejda blivit frisk förra helgen förrän jag gick in i väggen, dag fem på influensan i dag och ingen direkt bättring i sikte vad jag kan känna. Och i går var det Tages tur, efter ett par timmar på dagis var det bara att masa sig dit och hämta hem honom, rejält febrig. Och nu på morgonen tycker jag att Ejda beter sig misstänkt övergnälligt igen också, eller så vaknade hon bara innan hon var färsigsoven av mitt förbannade hostande.

Ynklig-VM galore med andra ord.

Jag rear ut mina böcker, allt ska bort!

Nej, kanske inte allt, eller … jo, det hade ärligt talat varit rätt skönt om de böcker jag har kvar i ladorna hade gått åt. Hos Adlibris har jag till årets bokrea pressat ner priserna på de versioner av mina romaner som jag själv råder över i princip så långt deras prissystem tillåter, så pocketupplagan av Dannyboy & kärleken kan köpas för blott 19 kronor och mjukbandsupplagan av Vi har redan sagt hej då kostar just nu endast 35 kronor.

Fynda fynda!

Skogsliv

Ägnade större delen av dagen åt att köra avverkat timmer på skotersläde, som till sommaren ska sågas upp och bli till ved nästa vinter. Eller ja, timmer och timmer, det är väl egentligen för små träd som vi gallrat ut för att det ska klassas som sådant, kanske borde jag bara använda svärfar Rogers benämning på dagens aktivitet – köra ved.

(null)

Jag har också som kan ses skaffat mig ny frisyr.

Fortitude, Svalbard och skrinnaren

Har inför SVT-premiären av Fortitude i kväll skrivit om mina känslor för Svalbard på TVdags, och även fått in en del allmänna tankar om livet på Nordkalotten.

Och på tal om livet på Nordkalotten – Tage har lärt sig åka skridskor med den äran.

(null)

(null)

Nej men vänta nu, har Lidl köpt NK?

Marcus Priftis krönika i dagens Svenska Dagbladet där han liknar HOI Förlags köp av Hamrelius Bokhandel med att Lidl skulle köpa NK har debatterats en del i bokbranschtrådar på Facebook i dag. Krönikan är rätt spetsig vilket brukar gå hem när det gäller att skapa debatt – beskrivningarna av HOI Förlag och deras författarstalls kvaliteter har fått känslorna att svalla på sina håll – men bortsett från de slängiga formuleringarna får jag säga att mitt problem med krönikan är att jag finner resonemanget i den bakvänt.

Priftis argumenterar för att HOI:s köp (av konkursboet, det är inte som det hävdas i krönikan så att HOI räddat Hamrelius undan konkurs) kan ses som ett av alla järtecken från den senaste tiden som pekar mot en framtida bokbransch styrd av “enfald, kommersialism och det lättuggades hegemoni”. Men är inte det att leda tanken åt fel håll? Var det inte snarare så att själva konkursen var ett i raden av järtecken på att bokbranschen så som den skötts traditionellt – det vill säga genom att mest av slentrian köra rakt fram i trygga, väluppkörda hjulspår – inte längre fungerar, och att HOI:s köp snarare bör ses som en möjlighet för bokhandlarvänner att kanske inte pusta ut men i alla fall andas lite lugnare, en indikation på att allt kanske inte är nattsvart, att det trots tidens digitala vindar ännu finns de som tror att det går att satsa på den fysiska bokhandeln även när gamla aktörer kastar in handduken?

Krönikan slutar, trots de stundtals hårda orden mot HOI och deras utgivning, i någon sorts positiv anda – det är trots allt kanske bra att de tar sig an Hamrelius, eftersom “de har näsa för affärer”. Men så kommer slutklämmen, som jag verkligen inte blir klok på.

Kanske är det ändå Lidl som ska rädda NK? Bara de förmår tillämpa nytänkandet även på sig själva, och lämnar sin gamla affärsmodell vid den nya butikens tröskel.

Jag tolkar det som att det är bäst för HOI att de överger sina egna tankar om hur en bokhandel ska drivas, och i stället kliver in i butiken och driver den som om inget har hänt. Var det inte just det som fick Hamrelius att gå i konken första gången?

65 timmar Stockholm

Jag är verkligen ingen partykille mera.

Visserligen var jag fortfarande … ja låt oss säga orolig i magregionerna när jag anlände till Stockholm vid halv sju-tiden på lördagskvällen, med 65 timmar egentid i huvudstaden framför mig och endast ett tvåtimmarsmöte på måndagen som ett inbokat måste, men det hade så klart varit fullt möjligt för mig att strunta i magens signaler och i stället bege mig ut i natten och ta smällen dagen efter i stället.

Men inte den 40-åriga Daniel. I stället gjorde han en närmast oanständigt tidig kväll, var på söndagen på språng redan vid kvart över åtta och strax därefter parkerad på Urban Deli framför datorskärmen och romandokumentet. Sex timmar skrivet första dagen, två timmar den andra på Vurma vid Hornstull (jag blev tvungen att jobba lite i går också) samt två timmar i morse på Ritorno i Vasastan innan jag gick och tog flygbussen från Sankt Eriksplan vid tiotiden.

Resultat: 20112 tecken. Jag drömde om 25000 före avfärd, men som sagt, det kom lite jobb emellan i går, så jag säger som Pär Nuder, stolt men inte nöjd.

Egentligen ser jag det som rätt självklart. När jag nu ges möjlighet till sammanhållen egentid på det här sättet vore det idioti att inte ägna den åt det jag verkligen behöver, det vill säga åt att skriva, i stället för att hålla på och ödsla tid på att vara bakistrasig.

Men det är trots allt en rätt nyvunnen insikt.

(null)

Dannyboy & kräksjukan

Av alla vardagssjukor måste ändå magsjukan sägas vara den värsta. En förkylning, till och med en rejäl influensa, går att på något sätt hantera och du är fortfarande i stånd att kontrollera din kropp, även om det måste ske i grav uppförsbacke.

Men när kräksjukan slår klorna i en, när maten och väldiga mängder vatten sprutar ut både här och där, upphör åtminstone jag i princip helt att fungera. Min kropp gör ont, huvudet värker på ett sätt jag aldrig annars upplever och jag blir totalt dränerad på initiativförmåga och kraft.

Den värsta stund jag hittills upplevt som förälder, om jag bortser från den ångest som drabbade mig när Tage genomgick sin (mycket rutinartade) polypoperation i höstas, inträffade när jag vårvintern 2011 lyckades tajma en helt hejdundrande magsjuka med en hemresa från Berlin och allt det innebar med resväskor, barnvagnar, pendeltåg, säkerhetskontroller och trånga German Wings-kabiner. Aldrig har jag känt mig så ömkansvärd som när jag släpade runt på en sprallig ettåring som den dagen.

I närheten av den dagen kom inte torsdagen, som framlevdes i hemmets lugna vrå i relativ stillhet, även om tillika magsjuka Tages spontankräkning över vardagsrumsbord, matta och allt som låg därpå (bland annat den mobil detta inlägg skrivs på) och den sanering samt tröstsession som därpå följde får sägas ha varit en tempohöjare. Tur i alla fall att vi gick någorlunda i skift, Johanna inledde sin session tisdag kväll och var hjälpligt återställd natten till torsdagen då det var min tur att börja ränna till toaletten.

Magsjuka. Vilken totalt jävla onödig och inte minst ovärdig åkomma.

This is 40

Mina senaste två större födelsedagar har skuggats av mina romaner.

När jag fyllde 30 skulle Dannyboy & kärleken komma ut ett par månader senare, och eftersom jag hade planerat att ha en releasefest för den, struntade jag helt i att ha någon sammankomst för födelsedagsfirande. I gryningen på min 30-årsdag lyfte jag mot Gran Canaria tillsammans med min pappa och mina systrar för en veckas charterliv, ett avresedatum som inte hade något att göra med att jag fyllde år utan snarare att det av en slump visat sig vara det avresedatum som passade de inblandades kalendrar bäst. Det enda jag minns specifikt från min 30-årsdag var att pappa när vi gått ut för att äta middag på kvällen berättade för serveringspersonalen att jag fyllde år och att de bar in någon sorts fyrverkerisprakande dessert samtidigt som de sjöng Happy birthday på stapplande engelska.

När jag skulle fylla 35 var läget snarlikt. Vi har redan sagt hej då hade getts ut några dagar tidigare och på bemärkelsedagen var lägenheten fortfarande välfylld av blommor från releasekalaset. Johanna, som vid den här tiden var höggravid med Tage, var i Göteborg på någon jobbgrej natten till jag fyllde och när hon ringde mig på morgonen tänkte jag att åh, hon kommer ihåg att jag fyller trots allt men efter några minuters samtal när hon babblat på om annat fick jag inse att nej, så var inte fallet. Men i ärlighetens namn verkar jag inte ha brytt mig så mycket om den själv heller, jag nämnde den exempelvis inte här i bloggen, det enda jag skrev om den 5 februari 2010 var en smärre kritikdiskussion som jag hade hamnat i med Arbetarbladets kulturredaktion.

Fem år senare har jag tyvärr ingen roman att skylla på för att inte ställa till med baluns. Det grämer mig så klart att jag inte varit tillräckligt produktiv för att följa den femårsplan jag tidigare verkat under, men jag tycker ändå att de två barnen fungerar som en någorlunda god ursäkt, även om jag så klart är medveten om att det finns gott om människor där ute som klämmer ur sig böcker även under småbarnsåren. Men med tanke på att jag knappt lyckades producera några när jag bara hade mig själv att rå över, är det väl inte så konstigt att jag drar benen efter mig när jag nu sitter med barn, villa och Volvo (jag har hittills lyckats hålla emot när det gäller pratet om vovve). Och jag har ju trots allt skrivit en halv föräldrabok under de här åren.

Det är inte som att 40 egentligen bekymrar mig. Men samtidigt ska jag inte sticka under stol med att det ändå rör upp mer känslor inombords än vad tidigare jämna födelsedagar gjort. Får jag leva ett fullgånget liv så har jag rent statistiskt nu kommit halvvägs, och det är ett faktum som är svårt att greppa. Det känns ju inte annorlunda att vara 40 kontra thirty something, men siffrorna talar ändå sitt tydliga språk. Och jag har alltid haft ganska stort förtroende för siffror.

FullSizeRender

Födelsedagen ska för övrigt firas genom att jag ska frakta två barn själv ner till Stockholm medelst olika former av transportmedel, Johanna kommer ner först på lördag. Det ska bli spännande, Tage reste jag ju själv med rätt många gånger mellan Stockholm och Berlin hans två första år, men Ejda är en helt annan femma.

Wish me luck.

HOI Förlag blir bokhandlare

Det är om inte annat rätt så kaxigt att HOI Förlag väljer att köpa den välkända, nu konkursade bokhandeln Hamrelius i Malmö, ett par veckor efter att ägaren Gudmund Hamrelius meddelat att han kastar in handduken på grund av dålig lönsamhet. HOI-cheferna Sölve Dahlgren och Lars Rambe kommer nu själva att ta över driften, även om jag antar att de inte kommer att jobba rent fysiskt i butiken.

Att ett bokförlag tar över en bokhandel hör vad jag vet inte till vanligheterna, men HOI har bevisat flera gånger på senare tid att de är intresserade av att utmana strukturer och tänka annorlunda, så det ska bli spännande att se om de kan få snurr på butiken. I artikeln i Svensk Bokhandel säger de nya ägarna att de tror att en omsättning på 10-12 miljoner kronor krävs för att få lönsamhet, att jämföra med de cirka 7 miljoner kronor som butiken sägs ha omsatt 2014. I sitt eget pressmeddelande meddelar HOI att den nya butiken blir helt fristående, efter att tidigare ha tillhört JB-Gruppen. Som en parentes kan i sammanhanget nämnas att Svensk Bokhandel i sitt nya nummer kom med rätt dystra siffror gällande bokhandeln, mellan åren 2010-2015 har ytterligare 19 svenska kommuner förlorat sin enda boklåda, och totalt saknar nu nästan 40 procent av landets kommuner en bokhandel. Bilden ser visserligen annorlunda ut i landets större städer, men visst är det en bransch i motvind som förlaget nu ger sig in på, och de boklådor som fortfarande lyckas locka kunder kännetecknas överlag av en aktiv, kunnig och kundtillvänd personal som gör deras butiker attraktiva.

I artikeln i SvB benämns HOI som ett egenutgivarförlag, vilket väl inte är helt med sanningen överensstämmande då de likt traditionella bokförlag har en sållningsprocess och endast ger ut titlar de tror kan bära sig. Det som liknar egenutgivning är dock att författaren bekostar själva utgivningen enligt en investeringsmodell där förlaget får en intäkt först när pengarna som författaren investerat återbetalats, vilket så klart är en morot för förlaget att jobba så hårt som möjligt för att böckerna ska generera vinst. Hur det här fungerar i verkligheten har jag ingen direkt inblick i, men av vad jag hört från ägarna själva när jag pratat med dem så får nästan alla författare åtminstone tillbaka lika mycket som de har satsat. Själva föredrar de vad jag vet benämningen hybridförlag.

HOI meddelade för övrigt tidigare i dag att de från och med nu kommer att överta Varg Gyllanders författarskap, när denne nu ska lansera en ny romanserie. Varg var en gång i tiden TT-kollega med mig, och vi har även delat förlag så till vida att han tidigare gavs ut av Massolit, som ju även gav ut min Vi har redan sagt hej då i pocket.