Krönika: Hundra timmar ljudbok – som två öl på krogen

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 22 februari.

——

Hur mycket är en bok värd? Eller hur mycket borde den vara värd? Det är en fråga som ofta lyfts på senare år, eftersom digitaliseringen och den i Sverige explosiva framgången för strömningstjänster för ljudböcker sägs devalvera den svenska litteraturens värde. Och ja, litteratur är billigt i Sverige, jämfört med i många andra länder. Frågan är bara om det är ett nytt fenomen.

Jag skulle vilja hävda att svaret på frågan är nej. Den svenska bokbranschen har tvärtom en lång tradition av att sälja nya eller nästan nya böcker till häpnadsväckande låga priser, jag dristar mig till att påstå att vi är faktiskt är världsbäst på det, åtminstone i jämförbara länder.

Som första bevis vill jag lägga fram den nu pågående bokrean, där det tävlas i att sälja färsk litteratur så billigt som möjligt. Det är sedan länge legio att böcker som gavs ut så sent som kring bokmässan för mindre än fem månader sedan nu reas ut med upp till sjuttiofem procents rabatt från nypriset i höstas (det är bara att kolla hos nätbokhandlarna om ni vill se de exakta sänkningarna på olika titlar, procentsiffrorna används i marknadsföringen).

Bokrea i februari är vi visserligen inte unika med – i Norge pågår deras ”mammutsalg” under ungefär samma tidsperiod och med samma procentuella nedsättning i pris, men där är böckerna som nyast utgivna hösten 2022 och inte hösten 2023 som i Sverige.

Pocketböckerna får bli bevis nummer två. Återigen är inte själva företeelsen unik för Sverige – pocketutgivning finns i de flesta länder även om försäljningen i regel varit mer blygsam än hos oss. Orsaken till det? Vi har varit bäst i klassen på att prissätta dem lågt samt i att ha ett kort tidsspann mellan originalutgåva och pocket. Resultatet har blivit att pocketböcker sålt som smör i Sverige, men inte gett så stora inkomster för vare sig förlag eller författare.

Pocketböcker har alltid varit oslagbart billiga i Sverige (bilden är från Adlibris butik i centrala Stockholm 2017).

Faktum är att den högljudda debatt som i dag förs om att ljudbokslyssning ger förlag och författare så låga ersättningar är ett eko av hur det lät när pocketen var som starkast för drygt ett decennium sedan. I en kulturartikel i Expressen signerad Björn af Kleen från 2010 intervjuar han bland annat bokbranschnestorn Per I Gedin, som var med och skapade det numera insomnade förlaget Månpocket. Gedin får bland annat frågan varför inte författarna gör uppror mot de låga pocketersättningarna:

”När något blir framgångsrikt vill alla ha mer”, svarar han. ”Det är alltid ett problem. Men hela framgångssagan bygger på att boken är billig. Förläggarna snålar på sin sida, författarna får relativt sett mindre. Det är köparna som är segrare. I Sverige kan man köpa Kerstin Ekman och PO Enquist på järnvägsstationen. Det är väldigt märkligt.”

Byt ut köparna mot lyssnarna, och att vi i dag inte bara kan införskaffa de billiga böckerna på tågstationen utan har ständig tillgång till dem i mobilen, så har inget förändrats. Till och med den ersättning som pocketboken ger – runt en femma per sålt exemplar, motsvarar vad författare brukar få för en normallång ljudbok.

Ett annat citat från artikeln 2010 i Expressen sticker också ut. Det är när förläggaren Svante Weyler får frågan om varför pocketböcker fortsätter vara så billiga i Sverige:

”Vi har en bransch som inte vågar ta betalt för sin egen vara. Bokhandlarna vägrar: om vi höjer priserna går det åt helvete. Men varför ska din bok kosta mindre än en öl?”

I dag kostar abonnemangen som ger dig tillgång till hundra timmars lyssning per månad i ljudbokstjänsterna ungefär som två öl på krogen, eller kanske tre om du nöjer dig med att dricka stor stark på det lokala sunkhaket. Men då får du som sagt hundra timmar, vilket motsvarar ungefär tio böcker (även om standardabonnenten brukar sägas hinna med bara tre eller fyra).

Oavsett vilket så är det billigt – riktigt billigt till och med, och som synes en svensk tradition med anor.

Men varför värderar vi litteraturen så lågt? Finns det något unikt i det svenska kynnet som motiverar det här? Kloka förslag mottages tacksamt, för jag har inget bra svar.

Bokrean viktig för samtalet om litteraturen

I dag startar årets bokrea, själv är jag av en slump inne i Kiruna i dag och jobbar och kan således bevista rean på utmärkta Kiruna Bokhandel redan vid premiären (jag sitter i detta nu och laddar genom att caféjobba på Fika by Spis som ligger vägg i vägg). Smutt!

Nedan följer min senaste krönika för Västerbottens-Kurirens kultursida, publicerad förra lördagen. I den skriver jag om en del av rean som jag blivit rejält trött på – nämligen nätbokhandlarnas hantering av den. Kan tillägga att de tio nyhetsbrev som nämns i texten fram till i går hann stiga till sexton innan dagens reastart.

——

Bokrean ser till att samtalet hålls vid liv

Det är tio dagar kvar tills årets bokrea startar. Jag är redan urless på den.

Att sparka på bokrean är inte särskilt unikt, glansen har långsamt falnat kring den årliga utförsäljningen av böcker i slutet av februari och belackarna är många. Rent ekonomiskt verkar den heller inte fullt så viktig som reans förfäktare ger sken av, bara en tjugondel av förlagsbranschens årliga försäljning kommer därifrån. Och även om bokhandlares kassaböcker tveklöst vittnar om ökade intäkter åtminstone under reans startfas, finns det de som hävdar att det egentligen är ett nollsummespel – kostnaderna ökar också i form av förlängda öppettider, utökad personalstyrka och (visserligen ofta obetalda) extratimmar när allt ska ställas i ordning inför reafesten.

Reans konkreta ursprungssyfte – att rensa lagret från titlar med fyra eller fem år på nacken – är också sedan länge glömt, numera är det kutym att samma bästsäljare som förseddes med lockpriser under julhandeln för ett par månader sedan även kommer på rean, och de senaste åren har även den nyss korade Augustprisvinnaren funnits med på rean. Att branschen på det här sättet agerar som nyttiga idioter genom att ytterligare förkorta böckernas livslängd och sänka deras värde är jag inte ensam om att tycka.

Men inget av det jag nämnt ovan får mig egentligen att surna till över rean. Orsaken till min irritation är en helt annan: Nätbokhandlarnas hantering av den.

För som sagt, lördagen då denna krönika publiceras återstår tio dagar till reastarten. Hittills har jag hunnit få tio nyhetsbrev om årets stundande bokrea – och det endast från den ena av landets två stora nätbokhandlare.

Den 6 februari, exakt tre veckor före reapremiären tisdag den 27 februari, började det. ”Förboka dina reatitlar i dag!” löd rubrikraden. Därefter har mejlen trillat in nästan dagligen och förutom tips inom olika genrer berättat om hur jag kan pressa reapriserna ytterligare genom rabattkoder och särskilda pluspriser om jag är inloggad – vilket är lite förvirrande eftersom priser i allmänhet brukar stiga när man plussar på något, inte sjunka. Jag har även fått ett mejl där de utifrån förhandsbokningar redan 15 dagar före reans start fastslagit vilka titlar som är de 20 främsta storsäljarna.

Varför detta bombardemang av mejl? Antagligen för att nätbokhandeln vet att bokrean för dem är slut samma sekund som de fysiska bokhandlarna drar övertäckningslakanen från sina reabord. I den stunden vill ingen längre sitta framför sina skärmar och klicka hem böcker till ett postombud, traditionalister som de flesta bokälskare är vill de då stå i den faktiska butiken och fingra på omslagen – även om de känner igen många av dem från julhandeln.

I ärlighetens namn agerar väl nätbokhandlarna på samma sätt under bokreaperioden som under resten av året – det vill säga att de gör sitt bästa för att plocka marknadsandelar av de traditionella butikerna.

Men på något sätt blir det extra tydligt under de här veckorna. Jag tror nämligen inte att reans viktigaste funktion är att bidra till konkreta penningvinster för branschen, lika lite som höstsäsongens stora begivenhet Bokmässan i Göteborg är det. I stället är dessa bastioner i Boksverige oslagbara i sina respektive förmågor att få oss att prata om litteratur. Ingen annan kulturform har, om det engelska låneordet ursäktas, events med sådan bredd, ihållande styrka och massmedial genomslagskraft som litteraturen har i dessa två arrangemang.

Bokmässan i Göteborg lämnar nätbokhandeln i princip därhän, den är för svår att reproducera på nätet. En rea går däremot att rent praktiskt kopiera med en webbutik och en bombmatta av nyhetsbrev.
Men i inkorgen i ett mejlprogram försvinner det som gör bokrean värdig en plats i vårt kollektiva medvetande, något vi årligen samtalar om.

Och är det något bokbranschen behöver betydligt mer än ett årligt tillskott om fem procent, så är det att hålla samtalet om litteraturen levande.

Det bör vi slå vakt om.

Jag rear ut mina böcker, allt ska bort!

Nej, kanske inte allt, eller … jo, det hade ärligt talat varit rätt skönt om de böcker jag har kvar i ladorna hade gått åt. Hos Adlibris har jag till årets bokrea pressat ner priserna på de versioner av mina romaner som jag själv råder över i princip så långt deras prissystem tillåter, så pocketupplagan av Dannyboy & kärleken kan köpas för blott 19 kronor och mjukbandsupplagan av Vi har redan sagt hej då kostar just nu endast 35 kronor.

Fynda fynda!