Föräldraförsäkringen och jag

Jag skulle vilja skriva mycket mer om det här men jag har ett litet kinkigt barn att ta hand om, så jag fattar mig relativt kort:

Ser att det de senaste dagarna diskuterats väldigt mycket om velourpappor vilket även fått upp frågan om den individualiserade föräldraförsäkringen på bordet, inte minst på Twitter där debatten rasat det senaste dygnet, initierad av @detljuvalivet-Eric Rosén.

Ja, det finns så klart en massa om och men och då hamnar den och den i kläm, men i princip är jag för en kvotering rakt av, tycker vi att det är viktigt att papporna är med och delar på föräldraansvaret på riktigt så finns det ingen annan utväg, verkligheten visar att det inte kommer att ske på egen hand.

Men samtidigt inser jag ju att om föräldraförsäkringen var splittad 50/50 mellan föräldrarna, skulle jag ligga risigt till. Tanken med vår föräldraledighet är ju att jag ska ta ut nästan all tid, Johanna ska i princip bara plocka ut de 60 dagar hon måste enligt den kvoteringsmodell som finns i dag, vi har väl i praktiken tänkt göra ett omvänt stereotyputtag. Poängen med vårt upplägg är inte att statuera exempel, utan är snarare en konsekvens av att hon arbetar mycket hemifrån vilket ger att vi hoppas kunna vara hemma båda två under större delen av tiden, men jag ska ha huvudansvaret för sprattelgubben och hon för försörjningen. Hade Johanna haft ett normalt jobb antar jag att vi skulle ha gjort en vanlig rakt av-delning.

Med strikt kvotering skulle jag alltså inte kunna vara hemma så länge som jag planerat, vilket så klart vore väldigt synd för mig personligen då jag ser mycket fram emot den långa ledigheten. I dag började den exempelvis klockan 04.05 när Tage tyckte att det var en god idé att vakna och sedan stanna uppe, vilket medförde att jag gick upp och vaggade honom i sittern tills klockan var sju och han ville amma igen. Därefter gick vi ut på morgonpromenad en timme innan vi slutgiltigt tvingade upp Johanna vid 08.45.

Jag skulle alltså få lida. Men då får det väl bli så då. Jag är knappast viktigare än en positiv samhällelig förändring.

Staten ska inte lägga sig i hur vi lever våra liv är väl i princip det enda argument som brukar framföras när man säger sig vara emot en sådan här åtgärd. Jag får erkänna att jag med åren kommit att dra mig allt mer åt en liberal syn på politiken även om mina sossesympatier nog aldrig riktigt kommer att gå ur – men jo, det är faktiskt exakt vad staten ska göra ibland, anser jag.

Det är hans tur nu

Besök på BVC i morse, Tage klockar nu in på 4240 gram, vilket nästan är två kilo upp från bottennoteringen strax efter födseln, efter att ha vägt 2600 vid födseln var han nere på 2360 innan han vände uppåt. Då han dessutom numera är 53 centimeter, betyder det att han har passerat min födelsevikt, jag vägde 4150 gram den 5 februari 1975 och var också 53 centimeter. Dock var jag på dagen en månad för sent född (japp, i Sandviken verkar de inte ha varit medveten om begreppet sätta igång på den tiden) och Tage var ju en månad tidig, så sett från skapelseögonblicket (den där kvällen då jag och Johanna kramades extra länge) så leder alltså Tage över mig.

Min son är knappt sju veckor gammal, och redan är jag frånsprungen. Min tid är förbi.

Uteblivna leksaker? Det är e-bokens fel.

Inför presentationen av mitt egenutgivningsprojekt i december valde jag att dra in den existerande e-boksversionen av “Dannyboy & kärleken”. Jag tyckte att det kändes fel att det fanns en e-boksversion med kopieringsskydd av min debutroman till försäljning, när jag aktivt valde att sprida den nya romanen utan skydd samt för den delen har ondgjort mig över dumheten i drm-lösningar i flera års tid. Så puts väck med den sade jag till Elib, som snabbt drog in den. Ambitionen var att fixa en ny, “ren” version illa kvickt.

Det var snart ett halvår sedan. Fortfarande är den inte gjord. Det finns en otillfixad råversion i min iPhone, det är allt.

Det grämer mig på flera sätt. Dels stör det mig att jag inte har gjort det jag föresatte mig att göra – åtminstone inte i den hastighet jag tänkt mig – för fixad, utlagd och spridd ska den ju så klart bli. Men dels stör det mig också eftersom det innebär att jag går miste om en liten summa pengar, då ersättningen för utlån av e-böcker för författaren är rena guldgruvan jämfört med biblioteksersättningen för fysiska böcker. Varje utlån av en e-bok ger en ersättning på tio kronor till författaren (samt en tia till Elib). Jämfört med den dryga krona en författare får varje gång en pappersbok lånas ut – pengar som dessutom inte ens betalas ut till författaren själv utan pytsas in i Författarfonden om man inte kommer över ett visst antal utlån per år – gör det vilken dussinförfattare som helst till Joakim von Anka i jämförelse.

Det rör sig i mitt fall visserligen inte om några stora pengar, men enligt Elibs statistik lånades “Vi har redan sagt hej då” ut ungefär 50 gånger som e-bok under sina första tre månader ute på biblioteken. Säg att den håller i det under hela året, och att “Dannyboy” hade lånats ut ungefär med samma frekvens om jag inte plockat bort den. Det ger totalt en intäkt på 4000 kronor för mig, varav hälften går bort i skatt. Kvar blir 2000 kronor som jag hade kunnat köpa leksaker till Tage för. Nu riskerar han att bara få hälften så mycket i julklapp, stackarn.

Men du får väl skylla dig själv när du är så jävla korkad att du ger bort e-boken gratis. Ja, det får jag väl så klart, en del av de snart 1000 personer som laddat ner “Vi har redan sagt hej då” här från sajten hade kanske lånat den på bibblan annars vilket gett mig – eh förlåt jag menar Tage – en del kosing, även om det visserligen är mycket krångligare att läsa bibliotekens e-böcker än de filer jag erbjuder här på sajten. Biblioteksversionerna är ju tyvärr fortfarande kopieringsskyddade, vilket i praktiken gör dem svåra att läsa på något annat än datorskärm.

Hur som helst – se det här inlägget som en fet påminnelse till mig själv att se till att fixa den där förbannade nya e-boksversionen av “Dannyboy & kärleken” någon gång. Här finns ju pengar att tjäna, för bövelen.

Framtidens läsande à la Tage

När han ligger där vid min sida och förkylningen får honom att sova mer oroligt än vanligt vilket ökar armarnas planlösa viftande vid oväntade ljud, försöker jag tänka på hur Tage kan tänkas te sig som läsare om fem-sex år. Hur kommer han att ta till sig litteratur? Kommer han ens att bry sig om den?

IMG_1366.jpgSvaret på den sista frågan är för hans egen skull förhoppningsvis ja. Inte enbart för att han annars går miste om något viktigt, utan också för att hans föräldrar annars lär bli djupt olyckliga. Johanna, som genom en udda naturens nyck kunde läsa redan vid två års ålder, har redan börjat bekanta honom med böcker genom att dagligen läsa en bokstav ur Alf HenriksonsAlfabetets användning anar aporna aldrig“. Än så länge tror jag dock att det främst är hon som uppskattar läsestunden, Tage tittar mest mot blommorna i fönstret under läsestunderna. Han är också redan medlem i Barnens Bokklubb, och fick innan tio dagars ålder en officiell gåva – Anna-Clara Tidholms “Knacka på” – från litteraturfestivalen Littfest i Umeå. Att han växer upp utan känsla för pappersböcker verkar därför osannolikt, och gör han det så … ja låt oss nöja oss med att konstatera att vi säkerligen kommer att försöka tvångsmata honom med dem.

Med det sagt är det dock min fullständiga övertygelse att Tages främsta källa till de flesta sorters media kommer att vara en pekdator. Vid fem års ålder utgår jag ifrån att han ser det som en total självklarhet att spel, film, tv och böcker kommer till honom genom en medieplatta, som om jag känner mig själv rätt med stor sannolikhet är en fjärde generationens iPad. Han kommer att peka och svepa sig genom tillvaron, fysiska knattertangentbord är troligen något han kommer att tycka är lite löjligt, något som mamma och pappa sysslar med och som han med visst motstånd kommer att tvingas lära sig att använda med korrekt fingersättning i skolan parallellt med inlärningen att skriva med papper och penna. För honom kommer inte iPaden och dess konkurrenter att vara en tingest utan naturlig plats i det digitala livet som en del vuxna förståsigpåare försökt göra den till i dag – tvärtom kommer den att vara centrumet i hans tillvaro, och “riktiga” datorer samt mobiltelefoner de onödiga prylar han inte förstår varför de vuxna ids släpa med sig. Han kan ju göra allt med plattan – spela spel, läsa Bamse, titta på film, videochatta med kompisarna eller farmor eller mamma när hon är på jobbet och han saknar henne – vad sjutton ska han med en datordator till, eller för den delen en pappersbok?

Troligen kommer väl jag och Johanna att ibland försöka ta ifrån honom plattan, och vända hans huvud mot väggarna i lägenheten, som i princip består av bokhyllor från golv till tak. Men i ärlighetens namn är jag skeptisk till i vilken utsträckning han kommer att bry sig om dem. Han kommer ju att ha hela sitt liv i plattan.

Framtid och dåtid i ett

På tal om inget annat så upptäckte jag just att jag tydligen nästlat mig in i en liten blänkare i senaste Svensk Bokhandel, där de på sina bokplockssidor uppmärksammar mina gästinlägg hos Littfest om framtiden för den svenska författaren.

Hm. Börjar kanske bli dags att pensionera den där pressbilden. Jag gillar visserligen det där självtagna porträttet skarpt, men det börjar kännas lite … gjort. Det är i ärlighetens namn mer än fem år gammalt, en ögonblicksbild tagen på Gran Canaria i februari 2005 under en promenad längs stranden. Vi pratar alltså till och med pre-“Dannyboy”. Det är länge sedan.

DJtv #60 – Va’ glor ni på?

Dags för lite reflektion i veckans avsnitt, lagom till vi fyller 60. Vi försöker utröna vad som går hem när vi sänder, och vad som inte gör det. Varför tittar ni på DJtv? Vad vill ni se mer av? Vad vill ni se mindre av? Var nu inte blyga, kom igen och kommentera! Som bonus bjuder vi på en genomgång av de tre avsnitt ni verkar ha gillat minst genom vår historia, samt korar det avsnitt som har överlägset flest tittare. Enjoy!

Avsnitt vi nämner i veckans genomgång:
DJtv #20 – Det firar vi med en sjyst fest
DJtv #25 – Ryssen kommer!
DJtv #32 – Twitteratur
DJtv #55 – Hjälp, vi har fått barn!

Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.

Tippa över

Sol ute. Huvudvärk och förkylning inne. Undrar om inte Tage åkt på sin första förkylning också, det har varit väldigt rossligt och gnälligt och stånkigt och stönigt hela natten, och det enda sättet han eventuellt kunde tänka sig att sova på var vilande mot mina uppskjutna ben när jag halvsatt i sängen. Ingen vidare sovställning, särskilt eftersom jag inte riktigt vågade somna utan hela tiden låg i någon sorts halvdvala och höll i honom i sidorna, så att han inte skulle få en viftattack och tappa balansen och tippa ner i golvet.

Kultursamtalet i går gick väl … okej. Jag var visserligen inbjuden för att jag har en annan infallsvinkel och andra erfarenheter än det diskussionen skulle handla om, men jag kände mig ändå lite för dåligt insatt i hur stödet till kulturtidskrifter fungerar för att det skulle kännas bekvämt. Men men, en erfarenhet rikare, och det var trevligt att bli inbjuden att vara med.

Dags att kolla in den där solen en sväng. Promenad till apoteket samt Blustret för att vittja posten står på dagsschemat.

Vad är hög kvalitet?

När det gäller kultur alltså. I synnerhet tidskrifter eftersom det är främst det som ska diskuteras, men i mitt fall kanske jag ändå tillåts tänka lite på litteratur i synnerhet och journalistik i allmänhet också, eftersom jag har bättre koll på de områdena, mer än själva tidskriftsarenan.

Jag måste fundera en del på det där under dagen tror jag. Hur som helst, klockan 20 i kväll deltar jag i ett samtal om just detta på Tidskriftsverkstaden. Kom dit vetja!

Ibland är de ju för roliga på DN

Saxat ur dagens artikel “Nya gränser för hovrapportering“:

Gunilla Herlitz, chefredaktör för Dagens Nyheter, tänker inte återpublicera de norska uppgifterna.

Några centimeter ovanför ligger en bild av norska Se og Hörs framsida, prydd av megarubriken “Min hete natt med Jonas”.

Eller som Julia Skott svarade när jag twittrade om samma sak: Vi publicerar inte. Det här är vad vi inte publicerar!

Shopping, shopping och kvalitetsprat

1. Så där ja, nu tror jag att “Vi har redan sagt hej då”-annonsen i högerspalten är helt klar. Jag har försökt se till så att priset ska bli det lägsta möjliga, och tänker mig en lägsta pris-garanti. Nu ligger totalpriset inklusive frakt på 125 kronor – några kronor under nätbokhandlarna – vi får väl se om de startar priskrig mot mig. Något säger mig dock att jag är en smula för obetydlig för det.

2. Fast vem vet – min roman är med i veckans nyhetsbrev från Adlibris, flankerad av fina titlar som “Google-koden“, “Kokain” och megahajpade “Tre apor“. Hurra för det!

3. Jag ska delta i lördagskvällens kulturnatt i Tidskriftsverkstaden vid Telefonplan och samtala under seminariet “Kultur och kvalitet, vad betyder det egentligen?”. Kom dit vetja!