Jag lovar att göra mitt bästa för att skriva klar en bok nästa år. Försöka går ju.
Och med det önskar jag er ett gott nytt år. Vi ses 2016!
——
Månad: december 2015
30. Ser fram emot att läsa 2016 (årets bloggstatistik)
Eftersom jag så sent som i går uttryckte tvivel gällande huruvida jag kommer att bli klar med någon roman ens under nästa år, känns det meningslöst att skriva att jag ser fram emot att läsa min egen bok då.
Men vad jag faktiskt ser fram emot är att låta den här bloggen (som nästa år fyller tio år!) ha en fortsatt naturlig del av mitt liv. Sent i går kväll kom årets statistikmejl från Jetpack där året i bloggen summerades, och även om jag hittills bara lyckats publicera 190 inlägg under 2015 vilket är den lägsta siffran någonsin, så hade antalet totala besökare trots detta ökat med 10 procent. Rykten som gör gällande att bloggen är död är alltså kraftigt överskattade.
Jag bloggade ju för ett år sedan om de senaste årens mest populära inlägg, och även i år går det att se en tydlig trend i att bokbranschtekniska inlägg i allmänhet och dem om Adlibris Letto i synnerhet fortsätter dra folk.
Det här är årets tio mest lästa inlägg i bloggen:
1. Test: Adlibris Letto Frontlight (maj 2015)
2. Adlibris lanserar Letto Frontlight (december 2014)
3. Test: Adlibris Letto och biblioteksboken (juni 2012)
4. Test: Adlibris Letto (juni 2012)
5. Hej då Audible, det var (ganska) kul så länge det varade (augusti 2011)
6. Test: Adlibris Mondo (september 2013)
7. Författande är bara ren matematik (november 2008)
8. Test: Läsplattan Tolino Vision 2 slår Letto Frontlight på fingrarna (december 2015)
9. Barnen och skärmen kontra papperet (april 2015)
10. Ägnar sig Norstedts verkligen åt gravplundring? (augusti 2015)
Adlibrisdominansen skrev jag om redan i statistikinlägget för 2014 så det tänker jag inte orda mer om – många googlar helt enkelt om information och synpunkter på Letto-plattorna – men även i övrigt är det tydligt att det är tester och allmänt skrivande om olika tjänster med litteraturkoppling som lockar, plus det sju år gamla inlägget om hur man räknar ut hur många tecken det går på en normal boksida, något aspirerande författare alltid lär komma att fundera över. Att inlägget om barn och skärmar samt det jag skrev om Millennium och gravplundringen drog folk är inte heller förvånande.
Så summa summarum – fortsätt komma hit även nästa år! Jag lovar att vara här.
——
29. Såg fram emot att läsa 2015
Fick besked från Massolit Förlag före jul att pocketutgåvan av Vi har redan sagt hej då nu var slutsåld, bara sex exemplar återstod i Förlagssystems lager. Då jag av en slump bara någon vecka tidigare upptäckt att jag numera själv bara äger denna pocket i ett exemplar (de femton friexemplar jag fick vid utgivningen har jag på olika sätt gett bort), frågade jag om jag kunde få köpa loss de där exemplaren för något sorts inköpspris. Svaret blev bättre än så, jag kunde få dem gratis, och i går damp de ner i vår brevlåda.
Det är en bra bok, jag blev glad av att bläddra och läsa i den. Eller, det är ju väldigt långt ifrån en munter bok så glad var väl kanske att ta i, men okej, glad över att ha skrivit den och stolt över hur den blev.
Men samtidigt påminde den mig om hur lång väg jag fortfarande har att vandra på roman nummer tre. Det är ju boken jag hade hoppats få läsa i år, kanske inte i publicerad form, men åtminstone ett första utkast. I stället verkar det nu snarare osannolikt att jag kommer att hinna bli klar ens nästa år.
Det gör mig lite ledsen. Besviken på mig själv.
——
Vill man fortfarande köpa pocketen verkar det dock ännu finnas ett litet lager hos Adlibris, men hos Bokus är den numera noterad som tillfälligt slut. Det är dock en skönmålning av verkligheten, inget nytryck är påtänkt. Originalutgåvan i mjukband går dock utmärkt att köpa hos såväl nätbokhandlarna samt i min egen webbutik.
——
28. Bäst 2015
Ja jösses, vad har varit bäst i läsväg i år?
Om jag börjar i ljudböckernas värld och scrollar igenom min lista i Storytels app med avslutade böcker under 2015, så tycker jag att Anna Lihammers Än skyddar natten är den som jag gärna lyfter fram. Hennes hittills två deckare om 1930-talets Sverige är verkligen läs- och lyssningsvärda, och jag vet att det börjar bli en klyscha, men det är skrämmande att se hur så mycket av de samhällsströmningar som växte på 30-talet åter är på frammarsch.
Läsning så. Här blir det svårare, för jag har i ärlighetens namn inte läst särskilt många böcker som getts ut under 2015, jag är ju som jag tidigare nämnt exempelvis för tillfället inne i en Vilhelm Moberg-period. Men en bok jag fastnade för i våras var Brent Schlenders och Rick Tetzelis Becoming Steve Jobs, en biografi om Applegrundaren som tecknar ett delvis annorlunda porträtt av Apples grundare än Walter Isaacson gjorde i den officiella biografin. Boken gavs för några veckor sedan ut i svensk översättning på Modernista med titeln Att bli Steve Jobs, och som av en slump publicerar Västerbottens-Kuriren min recension av denna bok just i dag. Texten ligger dock bakom betalvägg, men jag har även sålt recensionen i något kortad version till UNT, lovar att lägga ut länk till deras öppna webb så fort de publicerar den. Recensionen tar sig till delar formen av en jämförelse med Isaacsons biografi från 2011 och vad som är respektive boks styrkor och svagheter, och nedanstående korta klipp från min text kan väl tjänstgöra som illustration av detta.
En skillnad anas redan i böckernas titlar. Isaacsons “Steve Jobs” var visserligen inte heller en skildring av en färdig person, men “Att bli Steve Jobs” är en berättelse som mycket tydligare försöker visa varför den Steve Jobs som återvände till Apple 1997 efter åren i påtvingad exil var en så mycket bättre företagsledare, och kanske även människa, än den oberäknelige 30-åring som 1985 manövrerades ut från bolaget han grundat 1976.
——
27. Sämst 2015
Vi var på Vittangi SK:s julfest i går kväll, kom hem från efterfest först vid fem och jag är således lite matt i lacken i dag och går runt med endast partiell hjärnkapacitet. Så förlåt mig om jag inte riktigt minns läsåret 2015 i detalj.
Men jag måste säga att jag har extremt svårt att förstå den åtminstone delvis fina kritik som David Lagercrantz Det som inte dödar oss fick. Jag fann den långsam och alls inte särskilt spännande, och kändes det inte som att en tredjedel av längden ägnades åt att någon i samtal med någon annan refererade vad en tredje person tidigare gjort? Ibland tedde sig det nästan parodiskt hur det greppet överanvändes. Jag lär trots detta säkerligen läsa även nästa del (och ja, Lagercrantz bok läste jag faktiskt, jag brukar ju i regel annars nästan alltid avnjuta deckare i ljudboksformat), men jag hoppas på en rejäl tempohöjning.
——
26. Ett land som jag inte har läst några författare ifrån
Av jordens runt 200 länder har jag bara läst böcker av författare från ett fåtal av dem. Hur många länder kan jag bocka av på en lista om jag rannsakar mig själv? 35? 40? Inte fler skulle jag tro, men jag ska erkänna att jag skriver den här uppskattningen helt på en höft, utan att djupare ha kontrollerat det. Det kan alltså lika gärna vara färre.
Vilket är det närmaste land jag inte har läst någon författare ifrån? De nordiska länderna är så klart täckta, nedåt kontinenten likaså även om jag inte på rak arm kan komma på några holländska eller belgiska författare jag tagit mig an (bortsett från Hergé då), och hur är det egentligen med Schweiz? De länder vi under kalla kriget klumpade ihop under epitetet Östeuropa kan jag nog ärligt säga ja på, men länderna på Balkan, hur är det där? Det vi en gång i tiden kallade Jugoslavien ja, men nu med alla mindre länder? Knappast.
Och har jag i ärlighetens namn läst författare från alla tre baltstaterna? Estland – ja, Lettland – njaejoväleller, Litauen – nej, inte vad jag kan komma på. Att jag är så dålig på baltstaterna smärtar mig, för jag finner den regionen väldigt intressant, skulle gärna resa mer där än vad jag gjort.
För tillfället jobbar jag mer närliggande, försöker ta mig an författare från Nordkalotten, vill lära känna myllan jag står i. Och även där har jag ack så lång väg kvar att vandra.
——
25. Julläsning
Föga förvånande har dagens julläsning inskränkt sig till barnens julläsning, det har blivit så väl ett par vändor med Prick och Fläck degar och Eddie och napparna, två av Ejdas julklappsböcker. Får se om det även blir lite av Tages julklappsbok Så funkar det – Hemma och runtomkring i kväll, vi har länge kört den gamla 70-talsutgåvan som sängläsning, och den är ju stundom rätt daterad, om en så säger, ska bli spännande att läsa den splitternya upplagan.
Prick och Fläck degar innehöll även ett recept på chokladbollar, som Ejda och jag bakade på förmiddagen. Hon var så där nöjd när jag tvingade henne posera i instagramsyfte i stället för att genast få börja äta.
——
24. Julafton i en bok
Lustigt ändå, hur det är så enkelt att komma på oräkneliga filmer som utspelar sig i juletid, men nästan inte några böcker? Vad är det som gör julhelgen så ypperlig att skildra visuellt, men svårare att fästa på pränt?
Självklart handlar det väl till stora delar om att de uttryck som präglar julen är visuella och ljudmässiga – starka färger, vintriga vyer, bjällerklang och maffiga Phil Spector-låtar. Men dofterna av julmaten, de undertryckta och därefter exploderande känslorna, ivern när barnen sliter papperet av presenterna, det rofyllda när själva firandet stökats förbi, det borde väl göra sig bra som litteratur?
Tydligen inte. I min egen roman Vi har redan sagt hej då som utspelar sig de tre sista veckorna år 2009 hastas julhelgen förbi på ett par sidor, en snabbt bortgjord parentes för att den egentliga berättelsen ska kunna fortsätta.
Är jul kul? Ja, jag har alltid gillat de här dagarna. Är jag sugen på att skildra dem? Inte så värst.
——
23. Juldryck till dagens läsning
Jag är en rätt enkel person när det kommer till juldryck, jag dricker glögg, och då i regel inga extravaganser som Blossa av årgångsmodell – vad det nu må vara för smak som gäller i år – utan helt vanlig vinglögg utan extravaganser. Vi drack upp en Dufvenkrooks Original häromkvällen, och i går drack jag en mugg Tegnér & Son Vinglögg. Är Johanna med brukar jag festa till det med russin och mandel, men njuter jag mitt opium i ensamhet låter jag glöggen regera ensam. Det enda jag är riktigt noga med är att den ska vara riktigt varm, på gränsen till kokande. Hatar ljumma drycker, brukar ofta värma på kaffet i mikron redan när jag hunnit halvvägs ner i koppen bara för att få upp temperaturen, det förlorar all tjusning om det inte är riktigt varmt.
Men dricker jag verkligen glögg när jag läser? Nej, väldigt sällan, åtminstone inte när jag läser böcker, då denna stund i dagsläget nästan enbart infinner sig när jag gått och lagt mig. Och hinka het glögg i sängen, nej, där går min gräns.
——
22. Bok jag gömmer när jag får besök
Kan man resonera annorlunda gällande böcker att skämmas för kontra att skryta med, det vill säga att man inte bryr sig om det ena, men ändå det andra? Antagligen, men jag kan inte komma på vilken bok det skulle kunna gälla.
Johanna hade hela sin Sagan om isfolket-samling i en väska under sängen i vår första gemensamma lägenhet, vill jag minnas. Men det handlade nog mest om utrymmesskäl. Och jag medger att jag i min yngre, lite känsligare/osäkrare del av vuxenlivet bara hade hälften av mina Stephen King-böcker framme.
Lite utrymme, lite skäms, antar jag.
——
21. Bok jag lämnar framme när jag får besök
Nej, ärligt talat, lite äldre än att jag sysslar med sådant har jag allt blivit. Och vill man imponera med böcker, så måste man väl ändå inrikta sig på att imponera på folk som faktiskt orkar masa sig fram till bokhyllorna och kika på vad som står på dess rader? Det är ju de dignande bokhyllornas innehåll som möjligen kan ha en förmåga att framställa en person i god dager, inbillar jag mig.
Våra bokhyllor brukar ju för den delen inte bara imponera utan också förskräcka.
——
20. Ett citat från en bok
Hann som så många gånger tidigare gå till sängs innan jag läste dagens rubrik, och då var det ju så dags att börja gå upp och slå i böcker efter favoritcitat.
Men jag har ju varit inne på Shirley Jackson tidigare, och banne mig om inte första stycket av hennes spökroman The Haunting of Hill House, eller Hemsökelsen som den heter på svenska, har en av de mest effektiva och otäckt förebådande beskrivningar om vad som komma skall som jag stött på. Och då den här inledningen är rätt berömd var den snabbt framgooglad:
No live organism can continue for long to exist sanely under conditions of absolute reality; even larks and katydids are supposed, by some, to dream. Hill House, not sane, stood by itself against its hills, holding darkness within; it had stood for eighty years and might stand for eighty more. Within, walls continued upright, bricks met neatly, floors were firm, and doors were sensibly shut; silence lay steadily against the wood and stone of Hill House, and whatever walked there, walked alone.
Jag skrev för övrigt min C-uppsats i litteraturvetenskap om denna roman. Fantastisk. Boken alltså.
——