Hej då iPod – du lyckades passera tjugoårsstrecket!

En gång i tiden skrev jag ofta om teknik i den här bloggen. Så är inte fallet längre. Men! I går kom nyheten om att Apple beslutat lägga ner produktionen av sin allra sista iPod-produkt, den iPod touch som de fortfarande saluförde, något som uppmärksammats med fina iPod-texter bland annat hos John Gruber och MG Siegler. Och detta tarvar ju om inte annat åtminstone en återpublicering av länken till inlägget jag skrev om iPod när produkten firade tio år 2011, bara några veckor efter Steve Jobs död.

I det inlägget ställde jag frågan om iPoden fortfarande skulle säljas när den fyllde tjugo, och gissade att svaret skulle bli nej. Nu har produkten visserligen inte uppdaterats sedan 2019 (och egentligen inte bytt utseende sedan 2012), men i och med att den fanns kvar i företagets produktutbud i nästan 21 år, får jag medge att jag hade fel. Och det har jag så gärna! För visserligen har jag själv inte varit aktiv iPod-användare sedan 2009 då jag skaffade min första iPhone och förflyttade mitt musik- och poddlyssnande dit, men iPoden är en produkt jag diggade intensivt under ett antal år, och på ett större plan går det inte att komma ifrån att det är en av teknikhistoriens viktigare produkter – den startade den transformation av Apple som ledde fram till att företaget blev ett av världens mest dominerande (och de facto högst värderade).

I blogginlägget från 2011 siade jag att jag aldrig mer skulle köpa en iPod-produkt, men där hade jag också fel. Vi införskaffade faktiskt en iPod touch av fjärde generationen – den första som hade kamera. Letade upp den nu och drog igång den, och som synes var det främst Tage (och senare även Ejda) som kom att använda den. Jag testade för skojs skull att starta Netflix-appen, och jag kunde logga in och min Fortsätt titta-lista uppdaterades korrekt, men när jag försökte starta Better Call Saul-avsnittet jag inte orkade se färdigt i går kväll, dök ett felmeddelande upp om att den här versionen av appen inte längre stöddes av Netflix. Synd, det var länge sedan jag kollade något på en 3,5-tumsskärm.

Hur som helst, tack iPod för allt du bidragit till. Du må ha levt ett liv mestadels i skymundan efter att iPhone klev in på scenen, men du har alltid varit älskad.

Tio år senare: Därför bryr vi oss om Steve Jobs

I dag är det tio år sedan Apples grundare och vd Steve Jobs avled i sviterna av cancer, 56 år gammal. Jag återvände till den text jag skrev här i bloggen den dagen om Jobs betydelse för datorvärlden och samhället, och tycker att den håller för läsning även ett decennium senare. Men här i spalterna tänkte jag i dag ta mig friheten att återpublicera en krönika jag skrev för Upsala Nya Tidning någon vecka efter hans död, en text som delvis tog avstamp i det där blogginlägget. Här följer den.

——

Därför bryr vi oss om Steve Jobs

Det har gått ett par veckor sedan Apples grundare Steve Jobs avled efter en flerårig kamp mot cancer. Kondoleanserna var många och på sina håll ifrågasattes sorgeyttringarna – varför skulle vi sörja en hårdför vd för ett kapitalistiskt jätteföretag från USA?

Strax före klockan tre på morgonen 6 oktober svensk tid kom TT:s flash om att Apples grundare och nyligen avgångne vd Steve Jobs hade avlidit 56 år gammal. När jag steg upp två timmar senare – min ett och ett halvt år gamla son tycker att fem är en utmärkt tid att börja dagen – slog jag på CNN och såg att de hade strukit sin ordinarie tablå och enbart fokuserade på Jobs.

Snart hade även svenska nyhetsredaktioner gnuggat gryningen ur ögonen och följde i samma spår. Steve Jobs död toppade snart alla nyhetssändningar och framåt dagen bågnade nästan mikrobloggen Twitter av alla Jobsrelaterade diskussioner. Men varför brydde sig så många om att en chef för ett datorföretag var död? Egentligen behöver jag inte se längre än till min redan nämnda son för att få svaret. Sedan sju månaders ålder har han varit djupt fascinerad av min Iphone. I början var den rolig för att jag ibland visade Teletubbiesklipp för honom på den, men i somras, när han var runt 15 månader, började han på allvar kunna använda den själv.

Säkerheten han nu besitter när han sveper runt bland Youtubeklipp och barnspel är närmast läskig. Han scrollar i rullistor, väljer klipp, startar, byter till ett nytt om det saknar musik, tittar, byter igen, stänger Youtube, sveper runt bland appar, hittar de spel jag laddat ner till honom, startar, klickar irriterat bort förfrågningar om köp av speltillägg, spelar, stänger ner, väljer nytt, spelar, stänger, tillbaka till Youtube, nya klipp. Det är inte helt angenämt att inse, men vissa saker på Iphonen gör han redan bättre än jag själv.

Steve Jobs var besatt av att förenkla. En pryl skulle kunna ges till någon utan förkunskap och denne skulle ändå kunna sköta den. ”It just works”, var hans mantra vid produktpresentationer. Leksaker, fnös belackarna om det han visade upp, ett barn kan ju sköta dem! Ja, det var just själva poängen.

Det brukar sägas att Steve Jobs aldrig skapade något eget. Det är både sant och helt uppåt väggarna fel. Hans förmåga var att kunna se existerande teknologiers fulla potential och vidareutveckla dem. När datorn Apple 2 lanserades 1977 var det inte den första persondatorn, men det var den första som gick att använda utan att man var utbildad programmerare. När Macintosh kom 1984 var det inte den första datorn med grafiskt gränssnitt och mus, men det var första gången det verkligen fungerade.

Samma mönster upprepades på 2000-talet. På söndag är det exakt tio år sedan Steve Jobs lanserade den första Ipoden. 2001 fanns redan flera mp3-spelare på marknaden och konkurrenterna skrattade inledningsvis åt Apples försök. ”Hemligheten” låg dock inte i själva hårdvaran, utan i kopplingen till datorprogrammet Itunes som gjorde musikhanteringen busenkel. När Iphonen släpptes 2007 var det samma visa. Dåtidens smartphones var riktade mot affärsanvändare, men Steve Jobs såg en marknad för en helt annan sorts smart mobil, som skulle locka privatanvändare.

Den som startade en Appledator möttes under många år av en symbol i vilken ett leende ansikte speglades i en datorskärm. Människan och maskinen i glad symbios. Bara Steve Jobs tänkte så i en tid då datorer sågs som gråa redskap ämnade för att skapa stapeldiagram. Hans mål var helt enkelt inte bara att bygga teknikprodukter som vi skulle ha nytta av, utan även fatta tycke för. Det är därför som jag och många med mig sörjer hans allt för tidiga bortgång.

——

Att det hunnit gå ett decennium sedan den där dagen känns på ett sätt overkligt, samtidigt som det ju går att se väldigt tydligt hur mycket tid som passerat när jag studerar den 11,5-åriga tween som i dag är Tage. En sak är dock exakt sig lik: Hans flitigast använda teknikprodukt är en iPhone.

Tidens tand

Hade orsak att sparka igång min gamla älskade Powerbook i morse, behövde rippa en dvd inför en filmvisning vi ska ha på Folkets Hus på fredag kväll, och eftersom det var cirka 700 år sedan jag ägnade mig åt något sådant, vände jag mig till den gamla trotjänaren, där det fortfarande fanns programvara för detta inlagt.

Drabbades som vanligt av kraftig nostalgi, och började efter avslutat dvd-värv småjobba på den numera femton år gamla datorn. Som vanligt gick det lite trögare än senast, det är ju faktiskt smått sinnessjukt att allting hela tiden ska behöva starkare och starkare maskiner, trots att det jag sysslar med i dag på det stora hela är detsamma som för 2004 när datorn var sprillans ny. Nu drogs fläktarna igång bara av att jag loggade in på Gmail.

Spiken i kistan kom dock när jag skulle logga in på WordPress för att skriva det här blogginlägget. Det gick inte längre, access denied var beskedet jag fick följt av något servertjofräs, möjligen har det att göra med den där php-uppdateringen jag gjorde i vintras, jag vet inte, har inte tid att undersöka saken djupare just nu.

Oavsett bakomliggande orsak gjorde det mig sorgsen. Nej, självklart kan jag inte förvänta mig att en femton år gammal dator ska kunna användas på samma sätt i dag som då, men att jag inte ens ska kunna logga in på min blogg (med tretton år på nacken)?

Mörker.

Om Apple TV+ på TVdags

Har varit dålig på att medverka i TVdags spalter på sistone, men i måndags kväll skrev jag en text om Apples nya satsning på en tv-streamingtjänst. Var menat att bli en väldigt kort grej, men jag verkar inte riktigt veta hur man gör när man skriver korta analystexter.

Kortversion av lång text: Tråkigt namn, få detaljer kända ännu, premiär i över hundra länder i höst (Sverige med all säkerhet ett av dem), oklar potential men antagligen rätt stor i kraft av företagets storlek och faktumet att tjänsten kommer att fungera på över en miljard exemplar iOS-prylar.

Långversion av lång text hittar ni här.

Tio år med MacBook Air

Det har hunnit gå ett par dagar sedan själva bemärkelsedagen, men jag måste ändå skriva några rader om att MacBook Air fyllde tio år i måndags, det var den 15 januari 2008 som Steve Jobs från en scen i San Francisco till publikens stora förvåning drog ut en för den tiden närmast omöjligt tunn dator ur ett Manillakuvert. We’d never seen a laptop quite like it, and it immediately changed the future of laptops, som The Verge skrev i sin artikel om jubileet i måndags.

Den första versionen av MacBook Air är till utseendet fortfarande rätt lik 13-tummaren som säljs än i dag, men under huven var det en mycket underdimensionerad och inte minst dyr historia, processorn var klen, grafikkortet underdimensionerat och den blev lätt överhettad. Hårddisken som satt i den var dessutom densamma som satt i den tidens iPodar, vilket inte borgade för snabbhet. Det gick redan från start att köpa den med en tidig variant av de mycket snabbare SSD-diskar vi i dag har i våra bärbara datorer, men då fick man betala cirka 12 000 kronor extra på grundpriset, som redan det låg på 20 000 inklusive moms. Min Johanna satte på sig spenderbyxorna och köpte grundmodellen, och jag vill minnas att hon trots dess begränsningar var mycket nöjd med den, främst på grund av dess för den tiden mycket låga vikt på 1,36 kilo som gjorde att hon enkelt kunde bära runt på den vart hon än gick.

Den variant av MacBook Air som blivit en av tidernas mest framgångsrika och inte minst inflytelserika bärbara datorer är den version som släpptes hösten 2010, och då kom i både 11- och 13-tumsutförande (den senare är den enda som fortfarande säljs, elvatummaren försvann när efterföljaren MacBook lanserades 2015). Vi köpte varsin elvatummare redan vid lanseringen, och den ena av dem är fortfarande i bruk som mediadator här i huset, kopplad till en extern hårddisk på vilken alla mina rippade filmer – för att inte tala om alla våra barn-dvder – ligger så att de kan streamas till Apple TVn. Den andra sålde jag för … tja, 2000 kronor kanske för ett par år sedan till grannen rakt över gatan, så även den är fortfarande i användning inom en radie av 25 meter från mitt hem. Fint ändå att snart åtta år gamla datorer kan ånga på och fylla ett syfte.

Och i ärlighetens namn – även om jag stundom här i spalterna skriver nostalgiskt om min gamla 12-tums Powerbook från 2004, så är det ju ingen tvekan om att MacBook Air är den bärbara dator jag burit runt på mest genom åren och i praktiken uppskattat mest. Det var först i november 2016 jag bytte till den ännu lättare MacBooken, och även efter bytet har jag under perioder fortsatt att arbeta på Airen, då jag haft en del problem med MacBooken till följd av att jag tappade en hel kopp kaffe i den när jag satt ute på bakgården och skrev på Virus 3 när vi var i New York förra våren.

Nåväl, det är en annan datorhistoria, nu var det ju tioårsjubilaren som skulle uppmärksammas (men håll med om att det är smått fantastiskt att MacBooken trots kaffekoppen – för jo, det var en hel kopp rykande kaffe som åkte rakt ner i tangentbordet – fortfarande fungerar utan att ens ha besökt en serviceverkstad).

Här är en bra video som Stephen Hackett på MacStories gjort.

Avslutningsvis säger jag som Jason Snell när han rundade av sin text om tioåringen på Six Colors:

Happy birthday, little buddy.

Appokalypsen är här

För första gången på länge kunde jag i dag se Apples keynote från utvecklarkonferensen från början till slut. Svensk tid börjar de alltid klockan 19 och brukar pågå ett par timmar, en synnerligen dålig småbarnstid. Men i dag blev det start klockan 13 New York-tid. Jag ska inte orda något om keynoten som sådan, även om det är möjligt att det kommer ett inlägg senare om de nya funktioner i iOS 11 som gör det enklare att vara produktiv på en iPad, något jag i det tysta (nåja) ständigt drömmer om i min strävan efter ett lättare datorliv.

I dag tänkte jag i stället posta den film som inledde keynoten, en till synes rätt påkostad historia om vad som skulle hända om sladden drogs ur till världens alla appar. Apple brukar i regel strössla sina keynotes med rätt trött så kallad ”dad humour”, men den här var oväntat fyndig även för de yngre generationerna. Inbillar jag mig i alla fall, jag tillhör väl snart målgruppen för höhöig pappahumor själv.

Apple Smart Keyboard-test och pennfantasin

Dagens utflykt gick till Williamsburg. Vi passerade Apple Store, och Tage utbrast: Let’s go in! Nu skriver jag detta som ett test på en 9,7-tums iPad Pro med Apples egna Smart Keyboard, jag har aldrig testat dem tidigare, trots ett mångårigt tangentbordsintresse. Ger ganska bra hastighet i fingrarna, men enerverande att inte ha svenska tangenter att testa med. Å går att hitta enkelt (option+A), men inte de andra två – option+O ger exempelvis danskt Ø.

Några platser bort går Ejda all in på Apple Pencil, hon ritar med den som hade hon aldrig gjort annat. Synd att pennan kostar 99 dollar bara (1 095 kronor i Sverige), plus att den inte fungerar med de något mer åldersstigna iPadar vi har hemma, billigaste varianten av iPad Pro kostar 599 dollar i USA, vilket i Sverige blir 6 695 kronor – totalt alltså knappt 8000 kronor. Yiakes. Men oj vad roligt det hade varit att kunna ge henne.

Okej, slut på tangentbordstest.

9 januari 2007

I dag är det exakt tio år sedan iPhone presenterades av Steve Jobs vid keynoten för det årets upplaga av mässan Macworld i San Francisco. Jag ska inte lägga ut texten om vilken betydelse detta fick för världen av i dag, men jag tror de flesta kan enas om att jo – förändring innebar den.

Berättelsen om iPhonens tillblivelse och hur presentationen genomfördes är på många sätt spektakulär (jo, på riktigt!), och Internet History Podcast har gjort ett fantastiskt arbete med att grotta ner sig i historien. Här finns såväl bakgrunden som de fantastiska detaljerna, som hur noga det var att Steve Jobs genomförde demonstrationen av iPhonens funktioner i exakt rätt ordning för att inte demotelefonen skulle krascha (operativsystemet var långtifrån färdigbyggt), hur mobiloperatören AT&T hade beordrats ställa fram en extra basstation för att vara säkra på att samtalet Jobs ringde från scenen skulle kopplas fram och hur Apples tekniker fuskade genom att ersätta de riktiga täckningsplupparna med en bild som visade full mobiltäckning oavsett verkliga förhållanden under presentationen.

Teknikhistoria blir inte bättre än så här. Fantastisk lyssning (eller läsning, poddavsnittet finns transkriberat i det länkade inlägget).

iTunes-biblioteket är återuppståndet

Det började med att jag skulle rippa av Tages cd-skiva med fiollåtar (han har börjat spela fiol i skolan) så att den blev tillgänglig via iTunes iCloud-musikbibliotek, men slutade med att jag på lediga stunder de senaste dagarna gått all in gällande något så analogt och pre-spotifyigt som att fixa till mitt iTunesbibliotek. Jag började med att sålla bort en del sådant jag numera fann helt ointressant (jag har recenserat många album genom åren som jag gett betyget 2/5), slängde därefter bland annat en hel del uddlösa Melodifestivallåtar från åren då jag jobbade med den, och började därefter googla albumomslag och lägga in på de ställen där iTunes gått bet på att hitta dem automatiskt.

Slutligen tog jag mig friheten att hitta på en del egna samlingar med artister som Pet Shop Boys och Saint Etienne, grupper jag satt en ära i att äga det mesta av, men där jag inte alltid rippat singlar och udda utgåvor och dylikt i fullständighet utan bara valt ut de unika spår jag köpt utgåvorna för. Jag ser exempelvis ingen poäng med att ha fem olika singlar och EP:s av Can you forgive her? – som i iTunes alla räknas som egna album (och vars omslag i varje fall inte finns att tillgå på nätet) – utan slog samman låtarna jag rippat från de olika utgåvorna i ett gemensamt Can you forgive her?-album, bildsatt med vanliga singelns omslag. Så klart helt fel ur skivsamlarperspektiv, men jag inbillar mig att det ökar chansen för att jag faktiskt spelar låtarna om de ligger samlade på det här sättet, än om de ligger utspridda.

Jag vet inte om det finns någon egentlig mening med det här, majoriteten av min lyssning kommer väl fortfarande att ske streamat via Apple Music, men jag finner ändå en glädje i att sortera och styra upp mina ”fysiska” digitalfiler, de har negligerats sedan … tja, åtminstone 2008 skulle jag tro, och trots att deras omfång så klart är väldigt mycket mer begränsat än de 30-miljonskataloger som Spotify och Apple Music erbjuder, så skänker det på något sätt min själ ro att pyssla med dessa 5 000-nånting filer. Och det ska inte underskattas hur mycket det glatt mig att återupptäcka den musik jag en gång ägnat så mycket tid åt att lyssna på, bara genom att se dem ligga där.

Nästa fråga nu är om jag ska börja rippa ytterligare skivor från cd-samlingen, som jag under ett stort antal år hade undanstoppade i kartonger i vindsförråd men som numera pryder en hyllvägg i filmrummet jag inrett i husets källare.

Några kan jag väl börja med, i alla fall?

0,92 kilo datorkärlek

Har jag för den delen nämnt vad som hände i den eviga följetongen gällande mitt datorliv? Nej, tror inte det.

I mars i fjol skrev jag storstilat här i spalterna att min långa ökenvandring nu äntligen var över – jag skulle köpa en MacBook när de släpptes. Det gjorde jag aldrig, i stället höll jag i min gamla MacBook Air ytterligare ett år (sex år med samma datormodell!), i väntan på de nya MacBook Pro:s som väntades komma i år. Så jag väntade, och väntade, och väntade. Och så släpptes de förra månaden och jag … köpte fjolårets MacBook. Alltså inte den något processorupphottade modell som släpptes i april i år med exakt samma utseende, utan fjolårets original i fullmaxat utförande, som jag hittade till ett kraftigt rabatterat pris hos (den danska) återförsäljaren Proshop (18 000 någonting när den var ny i fjol, 12 000 nu).

På ett sätt kändes det en aning snopet, jag hade verkligen sett fram emot de nya modellerna, och till skillnad från de sedvanliga ”Apple is doomed”-klagarna tror jag verkligen att jag skulle ha gillat den nya touchbar-funktionaliteten, men 21 600 kronor för grundmodellen till följd av den usla dollarkursen – nej, så kul ska vi inte ha det.

img_0022

Så nu sitter jag här med den lättaste datorn jag någonsin ägt i knät, 0,92 kilo, och jag är som vana läsare minns mycket viktintresserad när det kommer till mina datorer. Jag hade faktiskt tänkt strunta i det just den här gången, jag lever trots allt inte ett särskilt mobilt liv just nu utan jobbar mest hemifrån, men det kändes trots allt som det rätta valet. Och kommen en månad in i dess levnad ser jag ingen anledning att ångra mitt beslut utan vi stortrivs tillsammans, MacBook och jag. Nej, det är knappast datormarknadens snabbaste dator, men den är mycket snabbare än min förra, och fyller mer än väl de dagliga behov jag har. Och skulle jag behöva en arbetshäst så har vi en stationär iMac i arbetsrummet som trots att den har snart tre år på nacken trycker ut imponerande benchmark-siffror om man gillar sådant.

Den frågeteckensblinkande dokumentmappen

Jag har en dokumentmapp på min dator där jag har sparat allt jag har skrivit i skönlitterär och journalistisk form sedan 1999. En hel del äldre filer finns sparade också, däribland ett par mappar med mina tidiga romanförsök från åren 1993-1994 och de kärleksnoveller jag startade min litterära bana med för Mitt Livs Novell som jag skrev på min första PC, en grå burk som körde MS-DOS från andra halvan av 1980-talet utan hårddisk där allt sparades på sladdriga 5,25-tums floppydiskar. Jag har för mig att jag skrev i Wordstar.

Alla dessa filer sparar jag sedan sju, åtta år tillbaka i min Dropbox-mapp. För mina textfiler är i ärlighetens namn det enda, bortsett från mitt bildbibliotek, som jag genuint bryr mig om på min dator. Eftersom jag därtill dagligdags använder mig av flera datorer är Dropbox funktionalitet där jag alltid ges full lokal tillgång till alla filer på samtliga datorer guld värt. På sätt och vis kan man väl säga att min Dropbox-mapp är viktigare än datorerna i sig. De må komma och gå, men min Dropbox-mapp bestå.

Men den fyller ju bara sin livsnödvändiga funktion så länge den används.

Detta fick jag bittert erfara i går. Jag hade fått tillbaka ett dokument på mejlen från min redaktör där hon hade gått igenom två avsnitt av Virus 2, fullproppat med korrigeringar och kommentarer, som jag ägnade hela dagen åt samtidigt som jag med varierande framgång underhöll Ejda, som var ledig ety dagis hade planeringsdag.

Utan att egentligen tänka på det valde jag bara att spara ner dokumentet som en mejlbilaga och tänkte inte mer på det, jag öppnade filen och började jobba, sparade då och då så där som man gör, och kände när arbetsdagen led mot sitt slut att jag ändå hade hunnit med rätt mycket, givet omständigheterna.

Framåt kvällen lämpade jag av kidsen hos mommon och moppan och styrde bilen söderut till Gällivare, där jag skulle hämta upp Johanna från tåget. Vis av tidigare erfarenhet av dessa turer anade jag att tåget skulle bli försenat, och när de programenligt blev stående i Murjek var jag således förberedd – jag hade tagit med mig datorn och slog mig ned på Frasses ute vid Coop Forum (det vimlar inte direkt av kvällsöppna fik i Gällivare) för en bonusjobbtimme.

Trodde jag ja.

Den som någonsin startat upp en Mac och mötts av frågeteckensfilmappen, känner igen känslan. Hårddiskfel. Någon gång ibland finns en räddning, men allra oftast är det adios amigo.

Och så var fallet denna gång, med besked.

Och filen jag jobbat med hela dagen? Den låg i min Hämtade filer-mapp, som inte berörs av Dropbox-synkningen. Att jag plikttroget hade tryck bulle-s för att spara stup i kvarten hjälpte föga: Adios amigo.

Jaja, jag vet att en dags arbete inte är särskilt mycket att hänga i julgranen i sådana här sammanhang – datorkrascher har utplånat människors hela bildbibliotek, färdiga romaner, et cetera et cetera.

Men ändå. Jag blev less. Och en hårddisk och ett antal timmar fattigare.

Grattis igen iPod!

Men hör ni, i dag är det ju 15 år sedan iPoden föddes! Så här skrev jag för fem år sedan, när den ikoniska spelaren fyllde tio.

En av frågorna jag ställer i tioårstexten – om den kommer att leva om ytterligare ett decennium – får väl sägas vara fortsatt tveksamt, även om jag inte håller det för otroligt med tanke på att de nu fem år senare har kvar iPhone Touch, iPod Nano och iPod Shuffle i sitt utbud, om än på en något undanskymd plats på sajten.

Den sista utgången i texten lyder så här:

Om Apple släppte en iPod nano med inbyggd gps skulle den i mina ögon bli den perfekta träningsmaskinen och jag skulle köpa en direkt. I dag springer jag med min iPhone, men det är enbart för att jag vill kunna logga mina träningspass genom Runkeeper, som kräver gps. Hade nanon den funktionaliteten – bye bye iPhone, hello ostörd och avkopplad joggingtur. Det skulle dessutom kunna ge en rejäl boost åt det i dag rätt sorgligt negligerade och frånsprungna Nike-samarbetet som Apple var så stolta över en gång i tiden.

Detta är ju i princip en beskrivning av Apple Watch Series 2 som släpptes tidigare i höst, som därtill kommit i en särskild Nike-version. Får dock erkänna att jag inte köpt någon sådan än, med två kids här hemma har jag inte riktigt sinnesro att sticka iväg en timme utan att kunna nås.