Etikett: apple

Here we go again

Jösses vad jag är trött på den medie- och tyckarlogik som de senaste dagarna gjort precis allt i deras makt för att mansplaina hur bisarrt uselt Apple är som företag, och hur extremt hårt deras nya undermåliga produkter kommer att floppa.

Missförstå mig inte. Produkterna de visade upp i onsdags kväll kan mycket väl visa sig vara besvikelser. Men om detta vet vi i praktiken ännu inget. För ingen av dessa experter som uttalat sig i svenska medier och på Twitter sedan i onsdags kväll (eller det senaste halvåret, ärligt talat) har ens hållit någon av de här prylarna i sin hand, utan baserar sina åsikter enbart på vad de (eventuellt) såg när företaget livestreamade ut sin presentation, och på de hands on-omdömen som ett fåtal teknikskribenter som var på plats i San Francisco hetsade ut – omdömen som bygger på att de tillåtits hålla i produkten i någon minut i ett trångt pressrum där folk står på kö för sin tur, omdömen som i nittio procent av fallen dessutom medvetet spetsas till för att generera trafik.

På Dagens Nyheter toppade man sajten med den bredbenta klickraketrubriken Därför vill du inte köpa iPhone 7 – så fort presseventet var slut. På Twitter ondgjorde sig Emanuel Karlsten till sina 35000 följare till tonerna av ett antal utropstecken att de nya trådlösa lurar som Apple presenterade bara fungerade med en enda telefon, när de i verkligheten går att para samman med varje bluetoothpryl på jordklotet. Någon ansats att ändra eller göra en rättelse när felaktigheten påtalades från flera håll kom aldrig.

För vem bryr sig, det känns ju bra att berätta hur hopplöst girigt och elakt företaget i fråga är.

Ska jag själv köpa en ny telefon? Troligen inte, jag är nöjd med den lilla iPhone SE jag köpte i våras, även om jag verkar ha fått ett måndagsexemplar gällande batteriet och ligger i förhandlingar med Apples supportavdelning gällande huruvida jag ska få en ny telefon eller inte. Däremot är jag seriöst nyfiken på de trådlösa lurarna, som trots att ”experterna” hånat dem såväl gällande pris, batteritid och utförande i verkligheten ter sig mycket konkurrenskraftiga på alla fronter, och som förhoppningsvis rent användarmässigt är överlägsna de trådlösa (och i ärlighetens namn rätt mediokra) Jabra Sport-lurar jag sedan ett par år använder.

Men jag väntar tills någon verkligen testat samt kunnigt recenserat dem innan jag bestämmer mig.

4 tum av perfektion

Så jag bytte för den delen ner mig i storlek i telefon.

Jag köpte aldrig någon iPhone 6 när de kom hösten 2014, höll i min 5S ett år till, men kände i fjol att det var dags att ta steget, och köpte en guldfärgad 6S. Och jag vantrivdes egentligen från dag ett.

Visst fanns det fördelar med den större skärmstorleken. Men telefonen låg inte bra i min hand och det var inte bekvämt att skriva på den med en hand vilket jag ofta måste göra, då minst en hand stora delar av dygnet används åt att serva något av våra barn. Dessutom fann jag de rundade kanterna på iPhone 6S som ett misstag. Mm, mysigt med mjuk design, men ack så slipprig, aldrig har jag väl tappat en telefon så ofta som efter höstens köp.

För nej, ett skal skulle jag aldrig sätta på min telefon för det dagliga användandet, jag vill att den ska få andas och leva. Och vad är poängen med att köpa en snygg produkt om den ska tryckas in i ett hölje så att den inte syns?

Jag och iPhone 6S var helt enkelt inte kompisar.

När beskedet tidigare i våras kom att Apple skulle släppa iPhone SE tvekade jag aldrig. En telefon baserad på samma teknik som i 6S när det kom till kamera och processor men med den form företaget hittade rätt med redan år 2012 när iPhone 5 kom. Perfekt storlek och vikt, rejäla kanter som möjliggör att telefonen kan stå upprätt och möjlighet att nå hela skärmen med en hand.

De första dagarna medger jag att det kändes konstigt, skärmen på blott 4 tum kändes lite leksaksaktig. Men efter fyra, kanske fem dagar hade jag helt glömt det, och när jag nu en månad senare ser Johannas iPhone 6S ligga på soffbordet är min spontana tanke alltid men gud vad stor den är.

Det enda jag tycker är lite trist är att mindre text ryms på skärmen när jag läser e-böcker, men bortsett från det är jag otroligt nöjd.

Jag verkar heller inte vara den enda som längtat efter en mindre, ny telefon. Trots att det gått två månader sedan försäljningsstarten anger i dag Apple 2-3 veckors leveranstid vid beställningar på Apple Store.

Att ingen av de andra telefontillverkarna erbjuder en flaggskeppsmobil i fyratumssegmentet är för mig en gåta.

Ständigt denna vikt

Jag drömmer ju ständigt om det allt lättare datorlivet. Inte för att jag i nuläget har några egentliga behov av det då jag i regel jobbar hemifrån (även om just detta skrivs på hamburgerhaket Frasses i Kiruna där jag inväntar att det ska bli dags att åka och hämta upp Johanna från kvällståget från Luleå), men för att … ja, tanken på att jag någon gång åter ska bli en mobil caféskrivare alltid ligger där latent inom mig.

Senast jag tog upp det här ämnet var i juni i fjol då jag hade ett par skrivardagar i Narvik och hjälpt av en iPad Air 2 och Logitechs externa tangentbort Keys-to-go kom ner i den smått osannolika totalvikten 624 gram.

Detta är mig veterligen svårslaget lågt för en iPad av standardstorlek på 9,7 tum (med en mini går det så klart att komma ner ytterligare i vikt), men Keys-to-go har en del nackdelar, där den främsta är att tangentbordet är i princip stumt.

Apples egna Smart Keyboard, som förra veckan släpptes till den nya och mindre iPad Pro på 9,7 tum (och alltså efterträder iPad Air 2 som flaggskeppsmodell i iPadens ursprungsstorlek), har dock riktiga tangenter som fjädrar vid nedtryck, och enligt Jason Snell, forne chefredaktören för amerikanska Macworld som nu driver egna sajten Six Colors, väger detta tangentbord 225 gram, vilket tillsammans med iPad Pron landar på 665 gram. Tangentbordet som sådant har Snell recenserat här.

Alltså inget nytt rekord, men kanske det mest lockande alternativet hittills i praktiken. Synd bara att det skulle kräva inköp av en ny iPad som jag i övrigt verkligen inte har något behov av.

Så jag drömmer vidare.

Ingen högsta domstol för Apple om e-böckerna

Känns som att det var 100 år sedan det här var på tapeten, men i måndags skrevs slutligen det sista kapitlet i målet mellan det amerikanska justitiedepartementet å ena sidan och Apple och de stora amerikanska bokförlagen å den andra.

Eller ja, det var till sist bara justitiedepartementet mot Apple, bokförlagen har hunnit göra upp i godo men Apple har hårdnackat vägrat vika ner sig. I måndags nekade dock USA:s högsta domstol Apple prövningstillstånd, så nu är sagan all och Apple måste hosta upp 450 miljoner dollar i skadestånd.

De flesta är eniga om att Apple och bokförlagen verkligen bröt mot lagen när de gjorde upp om priserna på e-böcker långt tillbaka i forntiden när Steve Jobs fortfarande levde och iPaden precis hade lanserats.

Samtidigt verkar många också anse att lagbrottet ur konkurrenssynpunkt fyllde ett gott syfte, då målet var att bryta Amazons närapå monopol på den amerikanska e-boksmarknaden. Det finns en ironi i att justitiedepartementets beslut att stämma Apple och bokförlagen hjälpte Amazon att återta sin starka ställning, som under tiden då Apples avtal med bokförlagen var i bruk sjönk till cirka 60 procent. Enligt de senaste tillgängliga siffrorna jag sett har nu Amazons andel stigit uppåt 75 procent av marknaden, med Apples iBookstore som tvåa med 10-12 procent och Barnes & Noble som trea med 7-8 procent.

När jag senast tog upp det här ämnet, i samband med att den första domen kom i september 2013, skrev jag:

Apple säger att de tänker överklaga beslutet, och något annat var väl inte att vänta. Jag har dock svårt att se att de skulle kunna få domen mildrad, och tycker heller inte att så borde bli fallet. Att Apple och förlagen de facto konspirerade kring priserna visades rätt tydligt under rättegången, och även om de gjorde det för att stävja en konkurrent som hotar bli ett monopol, så följde de helt enkelt inte lagen.

I slutändan blev så också fallet. Nu vänder vi blad!

Steve Jobs, Téa Leoni och Arkiv X

Utlovade ju länk till UNT-publiceringen av min recension av Brent Schlenders och Rick Tetzelis Att bli Steve Jobs. Här är den. Vad har jag skrivit i övrigt som publicerats vitt och brett på sistone? Inte så himla mycket vad jag kan komma på, en intervju med Téa Leoni å TT:s och TVdags vägnar gällande Madam Secretary (TVdags-texten publiceras dock senare, i samband med att serien återkommer från helgledigheten). Och just ja, jag skrev en grej om Arkiv X för TVdags förra veckan där jag spetsade rubriken en aning vilket fick norsk media att vinkla på snarare hur svenska medier (det vill säga jag) rubriksatt nyheten snarare än att skriva om själva saken. Meta.

28. Bäst 2015

Ja jösses, vad har varit bäst i läsväg i år?

Om jag börjar i ljudböckernas värld och scrollar igenom min lista i Storytels app med avslutade böcker under 2015, så tycker jag att Anna Lihammers Än skyddar natten är den som jag gärna lyfter fram. Hennes hittills två deckare om 1930-talets Sverige är verkligen läs- och lyssningsvärda, och jag vet att det börjar bli en klyscha, men det är skrämmande att se hur så mycket av de samhällsströmningar som växte på 30-talet åter är på frammarsch.

Läsning så. Här blir det svårare, för jag har i ärlighetens namn inte läst särskilt många böcker som getts ut under 2015, jag är ju som jag tidigare nämnt exempelvis för tillfället inne i en Vilhelm Moberg-period. Men en bok jag fastnade för i våras var Brent Schlenders och Rick Tetzelis Becoming Steve Jobs, en biografi om Applegrundaren som tecknar ett delvis annorlunda porträtt av Apples grundare än Walter Isaacson gjorde i den officiella biografin. Boken gavs för några veckor sedan ut i svensk översättning på Modernista med titeln Att bli Steve Jobs, och som av en slump publicerar Västerbottens-Kuriren min recension av denna bok just i dag. Texten ligger dock bakom betalvägg, men jag har även sålt recensionen i något kortad version till UNT, lovar att lägga ut länk till deras öppna webb så fort de publicerar den. Recensionen tar sig till delar formen av en jämförelse med Isaacsons biografi från 2011 och vad som är respektive boks styrkor och svagheter, och nedanstående korta klipp från min text kan väl tjänstgöra som illustration av detta.

En skillnad anas redan i böckernas titlar. Isaacsons ”Steve Jobs” var visserligen inte heller en skildring av en färdig person, men ”Att bli Steve Jobs” är en berättelse som mycket tydligare försöker visa varför den Steve Jobs som återvände till Apple 1997 efter åren i påtvingad exil var en så mycket bättre företagsledare, och kanske även människa, än den oberäknelige 30-åring som 1985 manövrerades ut från bolaget han grundat 1976.

——

Det här inlägget är en del av Bokhoras julutmaning.

17. Läget för e-boken vintern 2015

Dagens rubrik i julutmaningen är egentligen bara E-bok, men jag gör det lite mer specifikt, e-böcker och den digitala utvecklingen inom bokbranschen är ju något jag har skrivit ansenliga mängder inlägg om, en sökning på ordet e-bok i mitt arkiv resulterar i 198 inlägg som svar. Därmed inte sagt att 198 inlägg primärt handlar om e-böcker, men de omnämns i alla fall någonstans. Frågan är väl om någon i det här landet slår mig där.

Som kuriosa kan nämnas att första gången såväl ordet e-bok som e-böcker omnämns i de här spalterna är den 26 juni 2007, för att sedan intensifieras under åren 2009-2012 ungefär, vilket sammanfaller med åren då e-böcker diskuterades som mest i media och alla väntade på den fysiska bokens undergång.

Nu blev det inte riktigt så. Boken som artefakt har visat sig vara betydligt mer motståndskraftig mot digitaliseringen än övriga områden. Därmed knappast sagt att den fysiska boken vunnit, eller att ens någon måste vinna.

Min syn på e-böckernas förutsättningar och problem vintern 2015 summeras rätt väl av den text jag skrev åt Västerbottens-Kuriren för någon månad sedan. Jag publicerar den i sin helhet här nedan.

Revolutionen som kom av sig

Är e-boken redan på väg att bli passé? Tidigare i höstas rapporterade New York Times om en oväntad vändning på USA:s bokmarknad – försäljningen av e-böcker hos de etablerade förlagen sjönk med tio procent första halvåret i år, samtidigt som antalet traditionella bokhandlare växer igen. Vad nu – kan pappersbokskramare världen över blåsa faran över?

Nja, den även i Sverige omtalade artikeln The plot twist: E-book sales slip, and print is far from dead lovar tyvärr mer än den kan hålla. I sin iver att visa att den fysiska boken mår allt bättre, verkar artikelförfattaren närmast medvetet placera ett antal fakta så långt ner i texten som det är möjligt, i förhoppning att ingen ska orka läsa hela vägen.

En viktig detalj är exempelvis att att e-bokens tillbakagång sammanfaller med att de stora amerikanska bokförlagen i fjol kunde höja priserna på sina e-bokstitlar efter en kontraktsomförhandling med nätbutiken Amazon, den överlägset viktigaste försäljningskanalen för e-böcker. Priset för nya e-böcker från de stora namnen inom amerikansk litteratur steg därefter i regel från cirka tio till fjorton dollar, vilket ledde till att e-boksköpare i USA för första gången på allvar möttes av den situation vi känner igen från Sverige – det blev billigare att köpa en roman i pappersformat än som e-bok.

I Sverige har det här prisförhållandet mellan tryckta och digitala böcker varit extra tydligt då vi på flera sätt har en i internationell jämförelse ovanlig pocketmarknad – böckerna är väldigt billiga och de ges ut mycket tätt inpå den inbundna originalutgåvan.

Den amerikanska bokmarknaden har inte samma pockettradition som Sverige, vilket troligen var en viktig faktor till att e-boken så enkelt kunde slå igenom där – det fanns helt enkelt pengar att tjäna på att köpa digitalt. Det i anglosaxiska länder så populära ”trade paperback”-formatet, fullstora böcker med mjuka pärmar, kostar i en nätbokhandel som Amazon i dag ungefär lika mycket som en e-bok från de stora förlagen, vilket gör incitamentet att köpa boken som en datafil mindre.

En annan detalj som problematiseras först långt ner i New York Times-artikeln är att försäljningsminskningen enbart baseras på statistik från förlag knutna till USA:s motsvarighet till Svenska Förläggareföreningen, och därmed helt missar de allt mer populära indieförfattarna, det vill säga egenutgivare som säljer sina böcker utan mellanhänder på exempelvis Amazons e-boksplattform Kindle.

Eftersom Amazon är ökända för att inte dela med sig av försäljningssiffror är det svårt att leda i bevis att bokköparna övergett storförlagens prishöjda titlar till förmån för egenutgivarnas i regel betydligt billigare alster, men Amazon hävdar i alla fall att deras e-boksförsäljning fortsätter öka, samt att de ser ett stadigt växande intresse för Kindle Unlimited, en abonnemangstjänst för e-böcker enligt Spotifymodell, där tonvikten ligger på indieförfattare och klassiker snarare än de traditionellt etablerade författare.

Men även om det är direkt felaktigt att tillskriva det där tioprocentiga vårtappet i USA något större värde, står det ändå tämligen klart att den fysiska boken visat sig besitta betydligt mer motståndskraft mot den digitala revolutionen än musik-, film- och tv-världen. Efter att under flera decennier ha tappat mark kraftigt ökar nu sedan några år de oberoende amerikanska bokhandlarna i antal igen, och de verkar därtill stå stadigare än tidigare, de har överlevt stålbadet, renodlat sin verksamhet och vässat sina koncept.

Egentligen är det heller inte så konstigt att litteratur visat sig vara mer svår att omvandla till ettor och nollor än musik och film. Att gå från att spela upp musik från en lp eller cd till att använda Spotify är rätt odramatiskt, slutresultatet som kommer ut från högtalaren är för normalörat detsamma. Detsamma gäller skiftet inom visuell media – nedsjunken i tv-soffan är det knappast en utmaning för våra sinnen att se ett avsnitt av ”Homeland” på SVT Play jämfört med att se programmet när SVT tablåsänder det.

Men att gå från analogt till digitalt läsande innebär en förändring av helt annan art, du ska bryta med ett beteende som sett likadant ut sedan Gutenberg började trycka biblar i mitten av 1400-talet, till skillnad från när du lyssnar på musik måste du i övergången till digitala böcker göra betydande förändringar i själva inmundigandet av upplevelsen.

Klart att det gör ont.

——

Det här inlägget är en del av Bokhoras julutmaning.

Jag och min älskade Powerbook

Jag har skrivit om kärleken till min gamla 12″ Powerbook många gånger här i spalterna. En av Apples mer omtyckta datorer rent generellt, en välbyggd maskin, vacker att se på och med ett fenomenalt tangentbord. Därtill är den en slitvarg som rullar på i ur och skur.

Jag köpte min sommaren 2004, och använde den dagligen i nästan fyra och ett halvt år, främst som hemmadator men även till betydande del på jobbet – när jag var ute och flängde Sverige och Europa runt å TT:s kultur- och nöjesredaktions vägnar jobbade jag nästan alltid på min egen dator, de bärbara pc-maskiner från Dell som teknikavdelningen utrustade oss med för fältarbete var hopplösa. Den har således levt, den här datorn.

På senare år har Powerbooken dock fört en slumrande tillvaro. Under året i Berlin 2010-2011 tjänstgjorde den som tv-dator – högupplösta grejer orkar den inte processa men där hade vi en tjock-tv på 22″ så hd-kvalitet var ändå bortkastat – och jag har genom åren layoutat tre böcker på den, har en urgammal version från jobbet av Quark Xpress från 00-talets första halva installerad och sidmallarna jag ursprungligen gjorde till pocketutgåvan av Dannyboy & kärleken 2006 fungerar fortfarande fint att utgå ifrån, så jag har aldrig sett någon poäng med att lära mig InDesign.

Jag och Powerbooken

Men kommen elva år in i sin levnad blir min Powerbook så klart något mer obsolet för varje gång jag plockar fram den. Sidor laddas långsamt in i Safari på grund av moderna annonsformat och insticksfiler den inte är byggd för, Dropboxsynkningen slutade fungera i våras när Dropbox lade ner stödet för Power PC-maskiner och den knarriga 5400-varvshårddisken började rent generellt kännas ack så trött när den skyfflade data fram och tillbaka. Började tiden för min trotjänare rinna ut?

Men så mindes jag en artikel på 9to5Mac från i vintras, där artikelförfattaren bytte ut den ordinarie, mekaniska hårddisken i en iMac av äldre modell till en ny SSD-disk, med en betydligt rappare, närmast pånyttfödd maskin som resultat. Vore det möjligt även med en så gammal maskin som min? Jag kollade hos nätbutiken Other World Computing, som är sajten framför andra när det gäller minnen och diskar till äldre ”legacy”-macar, och jodå, min dator var närmast ny i sammanhanget, de hade SSD-diskar som passade till och med i de allra första iBook-modellerna från 1999, det färgglada så kallade dasslocket, om ni minns.

Sagt och gjort, jag beställde en 60 GB-disk, jag hade en på 80 tidigare men ärligt talat så är mitt behov av levnadsutrymme på den här maskinen i dag begränsat, så jag tog den minsta varianten för att få ner priset. Den anlände med posten tillsammans med ett litet skruvmejselkit efter någon vecka, och jag surfade in på den fenomenala sajten iFixit där det finns guider för hur man på ett säkert sätt plockar isär och byter ut delar på i princip vilken elektronisk pryl som helst.

IMG_4882

Minnesgoda läsare kommer ihåg att jag gjorde något liknande för ett par år sedan, då jag bytte ut SSD:n i min dåvarande MacBook Air från 128 till 256 GB. Jämfört med den operationen, som var rätt enkel, inbegrep Powerbookoperationen nästan 30 moment varav ett par riktigt pilliga innan allt var isärplockat, så jag tvingade katten Karlsson att vara utomhus, det fanns inte spelrum för en nyfiken kattunge som riskerade hoppa upp på köksbordet och för en undersökning av de i nummerordning noggrant utplacerade och märkta skruvarna.

IMG_4884

IMG_4886

Och det kirurgiska ingreppet gick bra! Efter sju sorger och åtta bedrövelser gällande återinstallationen av systemet – som jag inte tänker gå in på i detalj för då somnar alla utom de mest inbitna tekniknördarna – så hade jag en nyinstallerad och fräsch version av Mac OSX Leopard (10.5.8) på den sprillans nya SSD-disken. Inför nystarten såg jag även till att ge datorn en rejäl upputsning med några av Ejdas våtservetter.

Var det värt det? Rent krasst var det så klart inte det. Jag har som sagt inget egentligt behov av den här datorn, och att lägga cirka 1600 kronor (1200 för SSD-disken och 400 för ett chassi till den urplockade hårddisken som det visade sig att jag behövde när jag installerade om systemet på den nya) är så klart på många sätt ren idioti, för att inte tala om att jag totalt lade säkert 20 timmar på projektet.

Men allt kan inte mätas på det sättet. Dels ville jag se vad som rent konkret kan göras för att förlänga livet på en så här gammal maskin, och vilka de faktiska effekterna blir. Därtill kommer faktumet att jag tycker att sådant här pillande är roligt, och det finns väl värre hobbyer att ägna sig åt än att skruva i gamla datorer och bråka med krånglande installationsprocesser.

Vilka blev de faktiska effekterna då? Jo, datorn blev rejält mycket snabbare. Innan operationen gjorde jag två separata mätningar – dels tiden från att startat upp fram till att den hunnit ladda in systemet, öppnat Safari och laddat in min hemsida, samt dels från uppstart till att operativsystemet samt Quark Xpress fullt hade laddats in.

Med äldre, mekanisk hårddisk tog Safaritestest 108 sekunder, och med den nya SSD-disken 71 sekunder. Quark-testet visade på än mer iögonfallande förbättringar, först tog det hela 191 sekunder, men med SSD-disken blott 78, vilket är att jämföra med att Usain Bolt plötsligt skulle börja springa 100-meterslopp på 4 sekunder i stället för 9,7 (lämpligheten i övrigt vid att jämföra min Powerbook med Usain Bolt lämnar vi därhän).

Bortsett från dessa enskilda tester så upplever jag datorn överlag som rejält rappare och avsaknaden av den ständigt snurrande, mekaniska hårddisken gör datorupplevelsen mycket behagligare. Dock har den nya disken en tendens att bli lite varmare än den gamla, så fläkten går igång oftare, särskilt när jag har datorn i knät. Jag skulle väl inte gå så långt som att säga att skillnaden är som natt och dag, men låt oss säga som natt och förmiddag. Och det är inte illa för en elva år gammal dator.

Visst går det långsammare att använda den här datorn (ja, jag har så klart skrivit det här inlägget på Powerbooken) jämfört med dagens bärbara, och att hålla på med bildhantering eller gud förbjude filmredigering på den torde ge mig gråa hår om jag gav mig på det. Men så länge det handlar om enkelt surfande och textbaserade uppgifter – vilket i ärlighetens namn utgör uppåt 90 procent av tiden jag sitter framför datorn, jag är en simpel människa – så duger den här SSD-uppdaterade trotjänaren ännu förvånansvärt fint.

——

TEKNIKAPPENDIX.
Vad som i korthet hände när systemet skulle installeras på den tomma SSD-disken var detta: Dvd-spelaren i min Powerbook är trasig sedan ett antal år tillbaka, vilket inte varit något problem, de få programinstallationer jag gjort av Officepaket och liknande från skiva har skett från en extern dvd-läsare. Problemet är bara att Power PC-datorer (Apple gick över till Intel-baserade processorer i sina maskiner år 2005) inte kan boota från USB-enheter, utan enbart från enheter med Firewireanslutning (och vem äger sådana prylar nu för tiden?). Detta hade jag helt glömt, och således kunde jag inte installera systemet från någon systemskiva, extern USB-hårddisk eller sticka i min ägo. Jag hittade en del forumtrådar av det mer avancerade slaget om att det gick att via Terminalprompten tvinga Power PC-maskiner att starta upp via USB-porten, men jag lyckades inte få det att fungera, trots många och långa fruktlösa försök. Till sist bet jag i det sura äpplet och beställde ett hårddiskchassi med Firewireanslutning, i vilket jag kunde stoppa in datorns gamla hårddisk, boota upp datorn från denna, skapa en ny partition på vilken jag lade en bootbar skivavbild av Leopards installationsskiva, och kunde slutligen installera systemet på den nya, helt tomma SSD-disken.

Apple Watch och jag – en hittills kort historia

Så jag köpte mig en Apple Watch några dagar efter att den släpptes i Sverige. Och i går, efter ungefär en veckas användning, skickade jag tillbaka den.

Egentligen är det kanske inte så konstigt, jag var skeptisk redan vid köpet om det verkligen var en produkt för mig. Jag var visserligen en person som fram till cirka år 2007 regelbundet bar klocka, men jag var också en person som i ungdomen tog av mig klockan så fort jag kom till skolan och satte mig i min bänk, eller när jag som vuxen slog mig ned vid mitt skrivbord på jobbet eller när jag kom hem till min lägenhet på kvällen. Grunden till detta tror jag har att göra med att jag är vänsterhänt, men av någon anledning alltid har betett mig som en högerhänt. Det vill säga att jag alltid har burit klockor på vänster handled precis som högerhänta i regel gör, och jag hanterar datormöss med höger hand precis som högerhänta gör. Och eftersom det inte känns bekvämt att skriva med penna när klockan sitter på samma arm, plockade jag sonika av klockan så fort jag hamnade i en situation där en penna skulle användas, vilket förr i tiden var mest hela tiden.

Och en viktig poäng med Apple Watch är att den ska följa dig jämt, mäta din kontinuerliga aktivitet (eller brist därpå) och ge dig notifieringar från telefonen i realtid från arla morgon till sena kväll då den tas av för att laddas under natten. Och det störde mig.

Självklart är kontinuerlig klockbärning något jag kunde ha vant mig vid, men kombinationen av att jag ofta kom på mig att irriteras av dess närvaro kring handleden med att jag inte fann dess nuvarande funktionalitet helt övertygande ledde mig till slutsatsen att det var en onödig kostnad jag gärna fann ogjord.

En viktig funktion med Apple Watch som många recensenter poängterat är att den har fått dem att använda sina telefoner mindre, klockan levererar notifieringar som vi annars skulle ha lyft upp telefonen för att kolla, och när vi ändå har telefonen uppe är det ju lika bra att kolla Facebook och kanske även Twitter och vips så har en kvart passerat utan att det egentligen var meningen.

För mig, som redan vid mobilerans begynnelse inkorporerade telefonen i mitt klockbeteende och alltså plockade upp mobilen ur byxfickan och och la den bredvid klockan i ljudlöst läge (om än med vibration påslagen) på skrivbordet, blev resultatet närmast det omvända. Jag har i dag min iPhone inställd på att leverera rätt få notifieringar via vibration när skärmen är låst (jag tror att det är sms, nyhetsflashar från Omni samt inlägg där jag taggats på Facebook och Twitter), notifieringar som jag själv styrt när jag vill ta del av dem. Med klockan blev det annorlunda, knackningarna på handleden var svårare att ignorera än en telefon som vibrerar till i ett annat rum, och eftersom det inte alltid går att se exakt vad notifieringarna gäller på Apple Watch (Facebook har exempelvis ingen egen app där så det enda besked klockan ger är att någon vill mig något på Facebook) blev det till att leta upp telefonen eller att gå till datorn varje gång så skedde. Det här gjorde mig visserligen mer närvarande i mitt sociala medie-liv än tidigare, men det kändes också påtvingat. Visst, det är knappast ett tvång att ha samma notifieringar inställda på klockan som på telefonen, men det kändes underligt att stänga av dem eftersom de är en så väsentlig del av den här produktens nuvarande funktionalitet. Vad skulle jag annars ha den till – att kolla klockan?

Ett beteende som jag dock hann börja uppskatta som jag kommer att sakna var hur enkelt det var att låta Siri ta emot instruktioner via klockan. Stående vid kylskåpsdörren kunde jag höja handen och enkelt säga ”Hej Siri, lägg till smör till listan inköp”, och så lades det till i inköpslistan i appen Påminnelser, jag upplevde underligt nog röstigenkänningen via Apple Watch som mycket bättre än i iPhonen, trots att det är samma program som processar informationen.

Övrig funktionalitet då? Tja, tredjepartsapparna ger jag inte mycket för ännu, laddtiderna är för långa och apparna är i regel så funktionsavskalade jämfört med sina iPhonemotsvarigheter att det leder till irritation.

Ta Runkeeper som exempel. Jag hade sett fram emot att enkelt via handleden få relevant information om löptempo, avverkad distans och liknande när jag joggade, men infon som gavs visade sig ta en evighet att presenteras efter att jag lyft handleden när jag sprang vilket mer stjälpte än hjälpte, jag tappade helt rytmen av frustration. Det här kommer förhoppningsvis att förbättras väsentligt när Apple släpper version 2 av klockans operativsystem i höst och möjliggör att tredjepartsappar verkligen ligger på klockan och inte måste hämta information från telefonen hela tiden, men fram till dess så upplevde åtminstone jag att verklighetens funktionalitet låg rätt långt ifrån den info som Runkeeper själva anger på sin sajt gällande sin app för klockan. Och när en jogg med Runkeeper gick åt skogen på grund av trilskande gps-koppling (något som ibland händer med telefonen) visade sig appen i klockan sakna radera-funktion, ville jag ta bort en aktivitet var jag tvungen att först spara den från klockan och därefter plocka upp telefonen och i efterhand manuellt radera i appen där. Ingen stor grej, men extremt irriterande i stunden när jag genomsvettig stod på gårdsplanen efter avslutat pass och redan svor för att jag upptäckt att loggningen gått åt skogen.

I grund och botten lever jag nog i dagsläget inte det liv Apple Watch främst är ämnat för. Jag kryssar inte runt i vardagen mellan åtaganden som klockan kan påminna mig om och lotsa mig fram till via kartor och knackningar på handleden när jag ska svänga, jag sitter sällan i möten där ett diskret tap-tap på armen uppmärksammar mig på att någon vill mig något i stället för att telefonen ska börja dansa runt på mötesbordet när vibratorn drar igång. Jag jobbar mestadels hemifrån stillasittande framför min dator där jag ändå hela tiden notifieras om de saker klockan kan upplysa mig om. Tiden avläser jag från menylisten i datorn eller från klockan på väggen i köket, vardagsrummet och arbetsrummet eller den smått antika klockradio vi har på nattduksbordet i sovrummet.

Men – varför köpte jag då en Apple Watch, jag skrev ju redan i textens inledning att jag nog anade redan när jag klickade på Beställ att jag skulle ångra mig?

Självklart hoppades jag först och främst att min magkänsla skulle vara fel. Men jag ville också för en gångs skull testa något helt nytt. För trots att jag relativt ofta skriver om Appleprodukter här i spalterna och det tveklöst är så att mitt allmänna teknikintresse just när det gäller Apple är ett specialintresse, så har jag vad jag kan minnas aldrig tidigare köpt en Applepryl i dess första version, utan i regel väntat till andra eller som i fallet med iPhonen till tredje modellen innan jag klivit på. Jag läser kontinuerligt väldigt mycket om ny teknik, lär mig hur produkter fungerar i teorin men är i praktiken ingen early adopter, utan föredrar mina prylar i moget utförande.

Jag ser framför mig att något liknande sker här. I sin tredje version räknar jag med att Apple Watch är väsentligt kraftfullare, har egen gps och även i övrigt är betydligt mindre beroende av en medföljande iPhone, på samma sätt som iPhone under årens lopp sakteliga frigjort sig från iTunes på datorn, en koppling som de första åren var helt nödvändig för att ens kunna göra något så simpelt som en backup på sin kontaktlista. Jag utgår även från att Apple Pay då är igång i Sverige sedan en tid, vilket ökar klockans användbarhet betydligt, samt att apputvecklare hunnit lära sig vad den här typen av produkt är bäst på och lagt sitt krut där i stället för att som nu skjuta rätt friskt över hela kartan.

Men till så har skett låter jag min handled förbli fri.

Daniel Ek om den outforskade miljardmarknaden

En liten uppföljning gällande gårdagens inlägg om det här med Spotify och Apple Music.

DI Digital lade ut en intervju med Spotifys vd Daniel Ek sent i går eftermiddag, där Ek delvis är inne på det jag försökte få fram i min text också, gällande att den allra största delen av den här marknaden ännu är outforskad. Daniel Ek säger så här gällande Apples intåg:

Det är klart att det är en stor aktör som ger sig in på vår marknad, men den här marknaden mäts i miljarder människor. Om vi tittar både på oss själva och alla andra så är vi små. Vi pratar inte om att ta marknadsandelar från varandra, vi pratar om att göra marknaden större. Jag tror att Apple kan utbilda marknaden så att vi alla kan växa.

Intervjun är värd att läsa i sin helhet, eller att lyssnas på i deras podd Digitalpodden.

Några tankar om Apple Music versus Spotify

För den som med stort intresse följer utvecklingen inom konsumentelektronik i allmänhet och Apple i synerhet har så klart de senaste dagarna varit fullspäckade av läsning, med företagets stora utvecklarkonferens i San Francisco och den keynote i måndags kväll där de presenterade vårens nyheter inom operativsystem, appar och riktning framöver.

När det gäller den medialt mest uppmärksammade delen av keynoten – den där Apple enligt våra lokala medier i princip förklarat krig mot Sverige genom att lansera en konkurrent till numera indirekt delvis statsägda Spotify, tycker jag mest att det är tröttsamt hur tvärsäkra många är gällande förutsättningarna för en tjänst som ingen har sett i praktiken. Jag är själv långtifrån övertygad om att Apple Music kommer att leverera – jag tycker mig se tendenser till att Apple likt med iTunes på datorn valt att proppa in tjänster i den nya musik-appen som ska samsas parallellt på ett sätt som inte känns pedagogiskt för normalanvändaren att fatta skillnaderna mellan (och den där Connect-grejen luktar ganska mycket Ping) – men oavsett det vill jag gärna använda tjänsten ett tag innan jag fäller ett omdöme, och inte göra som exempelvis DN när de basunerar ut att Apples revolution kom av sig. Kan vi åtminstone inte vänta tills lanseringen den 30 juni innan vi fastslår det?

Men om jag trots allt ska spekulera lite gällande det här med Apple Music kontra Spotify så tycker jag att många snöar in sig för mycket på frågeställningar lik Varför skulle någon vilja byta till Apple Music när de redan har Spotify och det funkar jättebra för dem och de har 57 spellistor och ett jättestort offlinebibliotek som de noggrant valt ut? Kampen om de redan existerande kunderna är ju inte grejen, kampen gäller den förkrossande majoritet av musiklyssnare i världen som ännu inte har börjat streama musik. Siffran 800 miljoner registrerade kontokort i Apples ekosystem har figurerat mycket i media de senaste dagarna, och om vi antar att Google genom sin Androidplattform har cirka 700 miljoner kontokort i sitt ekosystem (jag lyckas inte hitta någon siffra på det här men spekulationen känns inte osannolik med tanke på att Android har en större totalbas än Apples iOS men överlag mindre köpstarka kunder), så landar vi på cirka 1,5 miljarder mobilanvändare som i dag har ett betalkonto i de två dominerande mobila ekosystemen. Det skulle innebära att Spotify med sina 15 miljoner betalande kunder hittills har lyckats förvandla 1 procent av världens kontokortknuta smartphoneanvändare till betalande kunder, och att de med sin totala kundbas på 60 miljoner användare lyckats nå fram till 4 procent av den totala publiken SE UPPDATERING NEDAN. Nu är det så klart inte så att Spotify och Apple Music är de enda aktörerna på marknaden även om vi i Sverige gärna tror det, men även om man räknar in tjänster som Pandora, Rdio och Tidal så landar vi på en slutsumma där uppåt 90 procent av mobilanvändarna ännu inte har börjat streama musik.

Den långsiktiga globala kampen om dominans på det här området har alltså knappt ens börjat.

UPPDATERING: Spotify gick på onsdagseftermiddagen ut med nya siffror gällande antalet användare, de har nu totalt 75 miljoner användare varav 20 miljoner betalande. Det förändrar uträkningen jag gjorde ovan till att Spotify har drygt 1,3 procent av alla kontokortknuta smartphoneanvändare som betalande kunder, och med sin totala kundbas på 75 miljoner användare når fram till 5 procent av den totala publiken. Värt att notera är också att Spotify i och med dessa siffror visar att de fortsätter öka andelen betalande kunder, tidigare låg den på 25 procent, nu är den uppe i knappa 27. Inte så stor skillnad kanske, men en förändring i riktningen som såväl skivbranschen som investerare vill se.

———

När det gäller Apples keynote överlag tycker jag att Jason Snell, tidigare chefredaktör på amerikanska Macworld och numera egen skribent på sajten Six Colors, bäst sammanfattat innehållet. Även jag tycker att de nyheter som presenterades gällande iPad var de mest intressanta, jag drömmer alltjämt om en framtid där en iPad även fungerar som ett vettigt arbetsverktyg för mig, och med de funktioner inom multitasking som de nu äntligen fått rumpan ur kring, så kan det kanske börja bli möjligt. Även de till synes små förändringarna gällande textredigering som de presenterade ska bli spännande att prova i praktiken.

Allt svårare för svenska nätbokhandlare att hävda sig gällande e-böcker

Läget är visst inte så hopplöst för e-bokens utveckling i Sverige trots allt, medger nu Svenska Förläggareföreningen. De senaste gångerna de presenterat statistik över utvecklingen och noterat att försäljningsökningen bromsat in och sedan blivit till en försäljningsminskning, har de enbart förlitat sig på statistik från svenska Elib. Men i en ny rapport som Kjell Bohlund tagit fram och som Svensk Bokhandel i dag skriver om har även data från aktörer som Apple och Google räknats in och hoppsan – då ökar visst försäljningen igen.

Redan i maj i fjol, när Förläggareföreningen första gången rapporterade om den här minskningen, bloggade jag om att Magnus Nytell som är digital chef på Bonnierförlagen reserverade sig mot branschorganisationens verklighetsbeskrivning, och menade att de tvärtom såg en kraftig ökning av försäljningen eftersom Apples och Googles kanaler tillkommit. Att föreningen trots detta fortsatte att presentera siffror om nedgångar ytterligare en gång innan de nu slutligen valt att inkludera data från hela marknaden är lite häpnadsväckande, kan jag tycka.

Men visst, att få ut försäljningsdata från Apple och Google är troligen i princip hopplöst vilket komplicerar handhavandet, men jag tycker att man borde ha varit mer tydlig med att de tidigare siffrorna haltat och det tydligen rätt rejält – nu säger man plötsligt att inhemska aktörer som Adlibris, Dito och Bokon vars statistik tillhandahålls av Elib endast står för 30 procent av den totala e-boksförsäljningen.

Det här är en utveckling som lär bli allt svårare för de svenska nätbokhandlarna att bryta. För som jag skrev i maj i fjol:

Apples och Googles butiker är mycket enklare att använda än de svenska aktörernas, alltså vänder sig kunderna i allt större utsträckning dit. Det håller inte att som Adlibris Mondo och Dito kräva att inköp ska ske genom webbläsaren, och att boken sedan endast ska laddas ner via appen bara för att man ska slippa ge Apple 30 procent av intäkterna. Jag förstår att det för företagen som säljer e-böckerna är en svår ekvation att få ihop och ett mycket surt äpple att bita i, men för konsumenterna är valet enkelt – de väljer butiken där de kan göra sina köp på simplaste vis.

Det är inte våra lokala alternativ som erbjuder det i dag. Och frågan är om det skulle räcka även om de förenklade köpprocessen kraftigt – miljontals svenskar har redan kontokort kopplade till sina Apple ID- och Google Play-konton och kan redan ägna sig åt ”one click shopping” den vägen. Det är en närmast hopplös uppgift för de svenska aktörerna att kämpa emot.