Internet & jag, en tragikomisk historia

Det har verkligen gått troll i det här med vårt internet. Debaclet med Bredbandsbolaget i färskt minne (tror ni de ringde mig för att diskutera kompensation den 27:e som de lovade?) har det även strulat till sig med Tele 2 där jag har ett mobilt surfabonnemang via en router, men där får jag ta på mig åtminstone en del av ansvaret själv.

Efter att ha fått simkortet tillklippt för att det skulle fungera även i nya miniipaden, lade det i stället av helt, något vi inte upptäckte förrän vi kom fram till Vittangi. Samtal till kundtjänst följde, fick rådet att besöka Elgiganten i Kiruna som är regionens enda mobilbutik som inte bara har Teliakompetens, men där ruskade de bara på huvudet på juldagen är vi åkt in för att köpa en tv på rean, ingen som har Tele 2 här uppe, så vi har slutat att ta in korten. Nytt samtal till kundtjänst, de knappade in en beställning på att ett nytt kort skulle skickas ut, vänta lite vad har ni för adress registrerad på mig? men det var så dags då, killen hade hunnit trycka på sänd och nu var beställningen omöjlig att annulera och inte förrän den hunnit passera genom hela systemet kunde en ny beställning göras, något som ännu inte inträffat, fem dagar senare. Detta trots att jag försökte ändra adressen dels när jag skaffade abonnemanget, och dels när jag ringde första gången. Men den sitter tydligen hårt präglad i mig, adressen på Vegagatan i Vasastan som Tele 2 vägrar släppa taget om.

Nåväl. Vi har våra mobiluppkopplingar, så vi sitter inte helt i sjön. Men ändå. Det irriterar och skaver, vill kunna leva mitt nätliv som vanligt.

Ledsen, men jag föraktar numera Bredbandsbolaget

Vi är Vittangibor på riktigt nu. Byn hälsade oss med -33 grader som enligt uppgift från mamma hade krupit ner till -37 i natt enligt riksradion.

Vi hälsades också på ett annat sätt. De – ursäkta språkbruket för här kommer det att osa – förbannade jävla jubelidioterna på Bredbandsbolaget hade så klart fuckat upp flytten av vårt bredband trots att jag ringde om det för en månad sedan eftersom jag ville vara på den säkra sidan, och därefter har ringt två kontrollsamtal till deras kundservice för att kontrollera att allt gick enligt plan. Jadå, inga problem, det kommer att funka sa en kille på kundservicen när jag ringde i onsdags. Ja tjenare, när jag kopplade in mellanproppar, sladdar och modem och lampan vägrade tändas och jag åter ringde kundservice meddelade kvinnan i andra änden att nej, det kommer inte att fungera, det har inte ens påbörjats någon flytt, den avbröts av vårt system den 29 november, vill du att jag påbörjar ett flyttärende, det kommer bara att ta tre-fyra veckor tills allt är igång?

Ridå.

De som känner mig vet att jag sällan blir arg. Men oj vad jag skällde ut henne, trots att jag så klart någonstans inombords visste att det inte var hennes fel personligen. Men det fanns så många saker i det de sagt under de tidigare samtalen som ställde uppgiften hon nu sa sig hitta i systemet på ända, att det kändes fullständigt absurt. Vadå ingen flytt på gång, jag hade ju ringt två gånger och kontrollerat och allt hade rullat enligt plan? Men nej, inte en tum vägrade hon först ge med sig, det fanns inget hon kunde göra och processen gick inte att påskynda. Efter ett tags skällande från min sida erbjöd hon sig dock att slänga till oss ett par mobila bredband som kompensation under de kommande vänteveckorna, vilket kanske hade kunnat vara ett plåster på såret bortsett från den lilla detaljen att Telenor, vars mobilnät Bredbandsbolaget använder sig av, överhuvudtaget inte brytt sig om att sätta upp några master i den här delen av landet, hela regionen öster om Kiruna är en vit fläck på Telenors täckningskarta. Denna detalj visste dock företagets kundservice inget om.

Summa summarum: Jag sade upp alla våra göromål med Bredbandsbolaget på stående fot, och svär på att jag aldrig tänker ha något med detta skitföretag att göra igen någonsin i mitt liv. Jag ringde därefter Telia och tecknade ett abonnemang där, och personen jag pratade med sa att visserligen skulle vi enligt gängse gång tvingas vänta lika länge hos dem innan bredbandet började rulla, men om jag ringde direkt efter julhelgen och pratade med rätt avdelning, så skulle det nog gå att få ner väntetiden en del (något som enligt Bredbandsbolaget var omöjligt att få till stånd, de skulle vara att bryta ingångna avtal med underleverantörer – att de fullkomligt ignorerat avtalet de hade gentemot mig var dem egalt).

Förlåt mig men: Idioter.

Okej, slutgnällt. Vi tar en fin snöbild som avslutning för att lugna nerverna, jag plåtade den i bilen på vägen upp från Gällivare där vi blev hämtade från tåget.

20121222-223526.jpg

Årets julklapp 2012

Alla som är småbarnsföräldrar, någon gång tänker bli det eller bara är allmänt intresserade av relationsliv år 2012 bör faktiskt köpa “När två blev tre” i julklapp åt sig själv eller någon annan som förtjänar ett hårt paket under julgranen. Har du inte tid eller möjlighet att bege dig till bokhandeln själv är det fortfarande möjligt att beställa den hos Bokus och få den levererad före jul. Hos Adlibris har dock tåget tyvärr redan avgått, av någon för mig okänd dum anledning (de har andra böcker som fortfarande går att julbeställa, däribland mina båda romaner).

Men men, just bokus it!

UNT ger sig ut i marginalen

Upsala Nya Tidning testar återigen nya grepp med sin litteraturkritik. För ett par år sedan laborerade de med betyg på sina bokrecensioner, och nu testar de att låta läsaren ta del av en recensents marginalanteckningar. Det är kring Therese Erikssons läsning av Merethe Lindströms roman “Dagar i tystnadens historia” experimentet kretsar, det går att ladda ner en pdf där man kan ta del av hennes anteckningar på boksidorna under läsandets gång och här kan man läsa hennes egna tankar kring projektet och hennes åsikter om boken. Försöket har fått en del uppmärksamhet, här är Karin Olssons reflektion i Expressen och här har Medievärlden skrivit.

Jag gillar att UNT vågar ta ut svängarna på kultursidorna och testa nya grepp, Uppsala är ju av hävd en stockkonservativ akademikerstad och så har väl ofta också varit fallet på stadens enda morgontidnings kultursidor. Men under kulturchefen Lisa Irenius styre har en hel del spännande inträffat, och jag hoppas att mer kommer att fortsätta hända.

Jag har under det senaste ett och ett halvt åren efter att jag sade upp mig från TT Spektra haft glädjen att medverka på kultursidorna i UNT en del, på sistone mest med filmrecensioner och inte så mycket litteratur visserligen, men jag hoppas kunna ändra på det under nästa år, då jag till följd av Vittangiflytten kommer att få svårare att springa på pressvisningar i Stockholm på regelbunden basis. Böcker läses ju dock på samma sätt 125 mil norr om huvudstaden som mitt i den, inbillar jag mig.

Och just ja, på tal om starten för marginaanteckningsexperimentet, så ingick det i en större e-boksspecial som UNT publicerade i går, som jag skrev en krönika till samt tipsade om ett gäng läs-/surfplattor till. Jag skickade in krönikan redan i onsdags kväll – jag skrev större delen av den på min Ipad mini på stranden i Las Palmas, så jobbar jag – och hade jag hunnit se den där Cnet-artikeln jag bloggade om i torsdags kväll hade jag nog inkorporerat uppgifterna från den på något sätt. Men det var så dags då.

På planet

Vi flyger hemåt från Las Palmas, Norwegian har någon sorts 1995-variant av internet på planet, så klart bättre än inget men kanske inget jag skulle skryta över så mycket som de gör.

Sporadiskt rinner flödet på Twitter igenom, tweet efter tweet om dödsskjutningarna spelas upp, tjugo barn kallblodigt mördade och samtidigt snusar Tage på sätet bredvid med mitt högra lår som huvudkudde, han låg och spelade Toca Boca Train på sin iPod Touch tills sömnen hann ifatt och det gör så ont att tänka på det, att föräldrar tvingats stå utanför barnens skola och skräckslaget vänta på besked huruvida just deras barn blivit mördat eller inte.

Det är så klart något djupt fel på de amerikanska vapenlagarna. Men jag tror också att det faktiskt är något fel på oss, på människan, att vi faktiskt uppenbarligen är kapabla att göra sådana här obeskrivligt fasansfulla saker gång på gång på gång. Att säga att det är ett omänskligt beteende är att skyla över faktumet att bara människor kan planera och genomföra sådana här medvetet onda handlingar. Omänskligt? Snarare tvärtom.

Här och där i flödet syns dessutom fragment av något som gör gällande att delar av Sverige i dag har rasat över att Tomtarnas vaktparad inte ska få tillåtas sprida rasistiska nidbilder på julafton längre. Åh, vita kränkta välprivilegierade svenskar, vilket patetiskt släkte vi är.

Läsplattan tur & retur

Enligt en artikel hos Cnet rasar nu försäljningen av läsplattor i USA. Det innebär dock inte att e-boken är på tillbakagång, utan bara att människor i allt större utsträckning skaffar sig surfplattor som de läser på.

Jag tycker det är en helt logisk utveckling, de dedikerade läsplattorna är rätt hopplösa i alla andra avseenden än att läsa på. Jag har hellre en platta som jag med lätthet kan skriva det här blogginlägget på och sedan när det är publicerat kan växla över till appen Ibooks och läsa de sista sidorna i “Stallo” med, i stället för att lägga min Ipad mini åt sidan för att plocka upp exempelvis en Letto, som dessutom till skillnad från Ipaden kräver att väcker fru och barn genom att tända sänglampan (jag skriver det här vid läggdags).

Visst, e-bläcksplattorna börjar nu så smått komma med inbyggd bakgrundsbelysning, även om de i de oftast inte går att få tag på utan krångel i Sverige (Amazon och Barnes & Noble skeppar inte sina bakgrundsbelysta läsare Kindle Paperwhite och Nook Simple Touch Glowlight hit), men möjligheten till mörkerläsning löser bara halva problemet, det känns onödigt att ha en platta för läsning och en för allt annat.

Visserligen vill en del inte ha en surfplatta, eller tycker att de är för dyra. Men skillnaden i pris mellan exempelvis en Letto och en Nexus 7 eller en Ipad mini är inte särskilt stor sett till hur otroligt mycket mer man får för pengarna.

Jag tror inte att läsplattan är på väg att helt försvinna, åtminstone inte ännu, men jag tror att den rätt snabbt kommer att bli en nischprodukt för ett fåtal, innan tekniken kommit så långt att de två produkterna smälter samman till en enhet.

Ett ödets ironi är det trots allt att utvecklingen på det här området varit så långsam att när försäljningen sakta börjar ta fart även i Sverige, har nedgången redan inletts i de anglosaxiska länderna.

The beach runner

Vi åkte till Las Palmas på en tredagarssemester, lika bra att passa på, det lär inte bli så många flygresor den närmaste tiden, Johannas allt större mage sätter stopp och när vi väl blivit tvåbarnsfamilj har jag en känsla av att vardagsbestyren kommer i vägen, åtminstone till en början.

Vad vi gör? Jagar Tage. Tar bilder på Tage. Ibland på en och samma gång.

20121213-101918.jpg

Hela havet stormar på KF

På tal om Svensk Bokhandel – i ett blogginlägg går Lars Schmidt igenom vad som är i görningen på Norstedts/Bokus/Akademibokhandeln och allt vad de olika delarna av KF Media heter nu när bolaget åter ska styckas upp i fristående enheter. Han siar att Schibsted genom sin nya ännu olanserade e-boksajt kan komma att köpa upp Bokus, och att Natur & Kultur kanske kan tänka sig att anförskaffa sig Norstedts.

Sannerligen omvälvande förändringar om de skulle bli verklighet. Gå in och läs vetja. Till skillnad från tidningsartiklarna är inte Svensk Bokhandels blogginlägg inlåsta, så låt bokbranschnörden i dig frodas.

Sista förbrukningsdag

För litteraturälskare kommer julafton två gånger om året, dels en gång i början av juni och dels en gång i början av december – det vill säga när Svensk Bokhandels nådiga luntor Höstens respektive Vårens böcker kommer ut. Megatjocka kataloger med i princip varenda bok som ges ut i Sverige det kommande halvåret listas.

I dag landar Vårens böcker med en duns hemma hos dem som har turen att ha en fungerande postgång efter det myckna snöandet. I katalogen finns även en del längre reportage, och till det här numret har jag bidragit med en tredelad text om barnboksappar som jag slet hund med tidigare i höstas.

Men katalogens bästa/mest deprimerande läsning står tveklöst Johanna Westlund för, som skrivit ett långt och mycket intressant reportage kallat Döden i hyllan om den skönlitterära bokens allt kortare livslängd. Nytt nytt nytt, ut med det gamla, in med det nya, en allt snabbare takt och en utveckling som ingen verkar kunna se något egentligt slut på.

Jag undrar: Böcker börjar i dag säljas ofta två-tre veckor innan det fastslagna recensionsdatumet. Hur länge dröjer det innan vi har nått punkten då nyheterna börjar städas bort från bokhandlarnas hyllor innan de ens hunnit recenseras?