Månad: juni 2007

Jag läser om de hittade bomberna i London i DN och SvD och minns de konstigaste intervjuer jag någonsin gjort.

Sommaren för två år sedan arrangerades en pressdag för “Lost” i London, vi hade av någon anledning jag glömt inte möjlighet att åka över men eftersom tv-bolaget var väldigt måna om att vi skulle få göra intervjuerna hade de ordnat så att vi skulle få enskilda telefonare med skådespelarna som flugit över. Då hade jag aldrig varit på en internationell pressjunket, och tyckte det kändes trist att tvingas göra intervjuerna över telefon, men med facit i hand efter min Londonresa häromveckan inser jag nu att jag levererats en guldsits, jag skulle få tio minuter gånger tre skådisar alldeles själv istället för att tvingas slåss med uppåt tio-femton journalister runt ett svettigt bord i en dryg kvart för lite uppmärksamhet medan frågorna vad tycker du om Italien, har du sett irländsk tv på sistone och berätta mer om huset du växte upp i i Boston haglar.

Men så small bomberna.

En halvtimme före första intervjun, med Matthew Fox, skulle göras flashade TT om explosioner i centrala London. Vid den här tiden hade inte TT och TT Spektra integrerats och flyttats ihop på samma sätt som i dag och vi satt på en helt annan våning i våra gamla lokaler i Pressens Hus på Kungsholmen och jag hade inte en aning om vad som pågick före mobilens pip. Vi slog på tv:n och informationen var fragmentarisk men bussar och tunnelbanetåg och fan och hans moster stod i brand och det fanns ju inte en chans i helvetet att intervjuerna skulle genomföras, London stod i brand och det kändes självklart, de ställer in och någonstans kändes det skönt för jag tyckte situationen var olustig. Jag ringde TV 4:s pressperson som var på plats i London som också tyckte att det hela var otäckt men nej, det hade inte sagts något om att ställa in, bomberna må smälla men Disney som äger tv-bolaget ABC hade sagt the show must go on. Inom några minuter hade jag Matthew Fox i örat, jag ursäktade mig för att jag tog hans tid i anspråk när världen stod i brand men han sa att det var lugnt, de hade fått höra att det rörde sig om ett elfel men att det låtit lite konstigt och jag sa att nja, något elfel är det knappast och fick därefter utifrån mina tv-bilder referera för honom vad som hände en handfull kvarter bort. Han var hörbart skakad och i bakgrunden lät tonläget på rösterna skvallra om att situationen inte var under kontroll.

När det var dags för Evangeline Lilly hade uppgifterna om elfel dementerats av pressmänniskorna på hotellet, skådisarna hade fått veta att jo, det var visst bomber och troligen terrorattacker av något slag men inte så mycket mer än så och efter hej och how do you do frågade hon stämmer det att de sprängt bomber på bussar också, hon hade dubbeldäckare dagen innan och tyckte att allt var väldigt otäckt och the world has gone fucking insane. Därefter pratade vi om hur hon hoppades att Kate skulle utvecklas under säsong två och jag tror knappt jag lyssnade på hennes svar, jag tittade på tv och hoppades att bandspelaren gjorde sitt jobb.

Den tredje och sista intervjun var med Dominic Monaghan, siffrorna om dödsoffer hade börjat trilla in och jag ville verkligen inte göra intervjun, jag sket fullständigt i att det gjorde mig till en dålig journalist men när jag sa det till bolagsrepresentanten sa han bara I have Dominic here for you now och lämnade över luren. Vi sitter här och tittar på tv, det går inte att fatta att sånt här händer sa han och jag hummade med, ställde några Charliefrågor och jo, även han hoppades att hans karaktär skulle fortsätta utvecklas och “Lost” var som en fantastisk gåva som gett hans karriär en skjuts han aldrig kunnat drömma om och yadayadayada, han sprutade ur sig sakerna han var tvungen att säga och vi la på och fortsatte titta på tv på varsitt håll.

Eftersom serien var mitt i sommaruppehållet när bomberna small den 7 juli fanns inget nyhetsvärde i själva “Lost”-intervjuerna vid den tidpunkten, texten skulle ut först ett par månader senare när säsong två drog igång. Men det gick så klart inte att blunda för att det fanns ett nyhetsvärde i att seriens affischnamn befunnit sig mitt i dramat. Jag skrev ihop 2 000 tecken under rubriken Lost-stjärnor i terrorns London eller något sånt och sände ut den på nöjeslinan så fort jag kunde. Det var vår mest plockade text den sommarveckan har jag för mig.

Med först lunch och därefter bullfika i magen går det inte längre att känna sig indignerad. Jag är lugn som en filbunke och kanske världens snällaste människa. Jag vill inget något ont, jag tar hela tillvaron i min muskulösa famn. Och som ett tecken på det bjuder jag på “Lay your head down” av Keren Ann, som nog är den låt som snurrat flitigast i min ipod de senaste veckorna.

Helt klart veckans låt.

– Vi tänkte att vi skulle bygga
– NEJ!
– Jamen kan vi få tala till
– NEJ! Här ska inte byggas NÅGOT!

Ovanstående lilla påhittade konversation kan användas som illustrativt exempel varje gång någon får för sig att bygga något i Stockholm som på något sätt kan ändra stadsbilden.

Den här gången är det omdiskuterade kallbadhuset på Riddarfjärden som upprör, i Svenska Dagbladet i dag berättas att det nog inte blir av, protesterna har varit för högljudda så nu backar politikerna. Det är med andra ord som vanligt, skriker man bara tillräckligt högt så får man som man vill, funkar det på dagis så funkar det nog i vuxenlivet också, verkar många tänka.

Nu kan jag visserligen hålla med om att det där badhuset kanske inte är en så jättestrålande idé, även om dess förespråkare påpekar att det bara kommer att täcka 0,5 procent av vattenytan så lär det dra blickarna till sig på ett konstigt sätt och dölja en hel del utsikt. Dessutom kan man väl ifrågasätta om ett kallbadhus verkligen är den potentiella turistmagnet som byggherrarna hävdar. Men det hör i mitt bloggsammanhang inte hit, det jag vill irritera mig på i dag är företeelsen. Invånarnas paniska rädsla för att ändra minsta lilla detalj i det stadsreservat vi kallar Stockholm. Förra året var det småbarnsföräldrar som ville stoppa hela citybanan, Stockholms största infrastrukturprojekt någonsin om jag inte minns fel, för att en arbetstunnel skulle hamna för nära deras barns dagis. Och när politikerna ville bygga skyskrapor i den nya stadsdelen mellan Norrtull och Solna höll invånarna på att dö av chock. Stadsbilden, väste de, stadsbilden… Och så blev det så klart inget av de planerna.

Jo, det är bra att vi har en demokrati och att man har rätt att uttrycka sin åsikt. Men när den här ryggmärgsreflexen alltid blir dominerande aktör är det något som är fel. Det brukar hävdas att det beror på det folkliga traumat efter rivningshetsen i city på 60-talet. Well, det har gått 40 år. Börjar det inte bli dags att lägga det bakom oss?

Fan, nu fick jag huvudvärk också. Det tär att bli indignerad på morgonkvisten.

Jag är trött i dag. Drömmer om en ljusare värld. Nja, det rör sig inte direkt på världsfredsnivå, mest att jag känner mig lite utled på tillvaron, jag vill ha en förändring, en positiv sådan, på något sätt. Det är för mycket stiltje i min värld. Det behöver inte vara omvälvande. Bara något. Please.

Lyssnar fortfarande på Taken by Trees. Ja ni ser, total stiltje i tillvaron, jag har inte läst klart “Luftslottet som sprängdes” än heller. I kväll kanske, lite drygt hundra sidor kvar. Jag tycker fortfarande att det finns saker i detaljerna att störa sig på, men jag är mycket mer positiv nu efter maratonläsningen av de drygt trettonhundra sidorna del två och tre består av än efter den första boken.

Beställde som den nickedocka jag är, på blogguppmaning av Shampoo Rising-Annina, “Ich bin ein bibliothekar!” i går från Adlibris. Upptäckte att beställningen av “Krutrök, murbruk och delikatessdiskar“, som jag gjorde inför Berlinresan i maj, fortfarande låg och skvalpade i min kundvagn, hade tydligen inte bekräftat. Nu är den åtminstone på väg. Stiltjen bättras väl inte av att jag tydligen är disträ också.

Ska gå på “Transformers” i dag. Gillade aldrig den serien när jag var ung och nördig, kanske bottnar det i något så enkelt som att motorer aldrig varit min grej. Känner mig loj. Åh vilken kul kille jag är i dag.

——

Jag väntar på ett par viktiga mejlsvar. De kommer inte. Jag blir nojig. Gick de inte iväg? Kanske cyberspace låg nere, kanske fastnade de i en server gudvetvar? Borde jag mejla igen? Nej, det framstår oproffsigt. Is i magen är det bästa. Mm, det har ju alltid varit min starka sida.

Den folktomma helgen är snart till ända. Skulle gå och fika med min vän Lisa i går, och vi tog det säkra före det osäkra och valde Gamla stan, för om något skulle vara öppet så borde det ju vara där, i de turisttäta kvarteren. Och faktum var att det var svårt att ens hitta plats någonstans, de tillfälliga besökarna verkade måttligt förstående för att man måste åka ut ur staden den här helgen, att det står i den svenska lagen att man ska tillbringa den på den fysiskt något luddiga men ändå väldigt konkreta platsen landet.

För det är lustigt att röra sig i innerstaden under midsommarhelgen. Aldrig är staden så etniskt annorlunda som just de här dagarna. Den vanliga etniska enfalden är som bortblåst eftersom innerstadens kraftigt dominerande vita medborgarskap har flytt fältet, back to nature för en helg och lämnat gatorna, tunnelbaneperrongerna och torgen fria för allsköns andra individer att för ett par dagar vara herre på täppan. Det är en rätt underlig syn, redan när jag kom ner till Odenplan kände jag att något var konstigt utöver ödsligheten, men det tog några tunnelbanestationer innan jag kunde sätta fingret på vad det var som var annorlunda, vad som saknades i bilden. Allt det vita. Puts väck.

Ja, i Gamla stan fanns det så klart några. Men de hade midjeväskor och det räknas inte riktigt.

Midsommardagens morgon är här och det är en underlig känsla att vakna nykter men ändå känna sig bakfull på grund av förkylningsinfluensan. Hos Expressen läser jag att man är alkoholist om man anser att en återställare har god effekt så på ren trots tipsar jag om den Franska fågeln igen, en drink som nu växer och är på god väg att bli återställarnas återställare i de breda svenska folklagren. Tro mig, snart minns ingen vad Bloody Mary är för något.

Staden utanför fönstret är tystare än jag någonsin hört den och en fågel kvittrar i ensam majestät någonstans bland taken. “Die hard” var fortfarande en finfin actionfilm och gud vad många fantastiska saker jag hade glömt, tänk att det fanns en tid då en typisk filmterrorist var tysk och hette saker som Hans, Karl, Fritz och Heinrich och fasiken vad imponerande att man med så små medel kan desarmera och göra en lätt irriterande New York-polis så sympatisk, stackars John McClane som bara vill fira jul med sin sargade familj och istället tvingas leka skyskrapan brinner barfota och endast iförd linne. Nu ber jag till högre makter och hoppas att “Die hard 4” är seriens “Rocky Balboa” så att vi kan få en fin avslutning på det hela.

För att inte helt gå miste om midsommar förkylningsvinglade jag i går även ner till Vivo och handlade attiraljer för att laga mig en någorlunda traditionell midsommartallrik trots de miserabla fysiska förutsättningarna som min kropp bjöd på. Resultatet kan ses på bilden och som den klassiskt skolade nationsaktive Uppsalastudent jag är sjöng jag även “Halvan” efter “Helan går” när jag sänkte min Bäska. Hade jag inte nöjt mig med en snaps hade det nog, trots avsaknaden av OP, även blivit “Måsen” och “Långt ner i Småland”.

Och jo, det kändes en smula ensamt.

Det är midsommar och jag hoppas att ni får det kalastrevligt där ute i gröngräset. Själv är jag förkyld som en tokig och börjar frukta att jag kommer att tvingas ställa in min medverkan på den där festen ute i Bergshamra som lät så trevlig. Fan också.

Får väl spendera dagen i Stieg Larssons sällskap, tänkte att det var lika bra att läsa ut hela schabraket när jag blev kvar med tvåan i går och hostade mig således ner till Akademibokhandeln på Odenplan och köpte ett exemplar av “Luftslottet som sprängdes“.

Det är väl ingen som läser bloggar en dag som denna så jag undviker att skriva en uppsats, hade annars en tanke angående böckers fysiska format. Det får vänta till efter helgen.

Men eftersom det ändå är midsommar bjuder jag på en somrig bild på fyra månader gamle Hiro, som jag hängde med en sväng i parken i går, och som tillhör min vän Jennie. Glad midsommar på er.

——

UPPDATERING: En liten ynka promenad på några hundra meter orsakade lätta svettningar. Det avgör kvällens öde – det blir första “Die hard“-filmen som minnesuppfräschning inför pressvisningen av fyran på måndag.

Sitter och slösurfar. Upptäcker något förvånat att mitt inlägg om bloggböckerna för några veckor sedan rankas som ett av Bloggportalens mest diskuterade blogginlägg just nu inom kategorin Humor. Say what?

Tredje mest diskuterade artikeln inom Humor: Aftonbladets text om den stackars mannen som har en tumör i hela sitt ansikte. Kul.