Lost i terrorns London

Jag läser om de hittade bomberna i London i DN och SvD och minns de konstigaste intervjuer jag någonsin gjort.

Sommaren för två år sedan arrangerades en pressdag för “Lost” i London, vi hade av någon anledning jag glömt inte möjlighet att åka över men eftersom tv-bolaget var väldigt måna om att vi skulle få göra intervjuerna hade de ordnat så att vi skulle få enskilda telefonare med skådespelarna som flugit över. Då hade jag aldrig varit på en internationell pressjunket, och tyckte det kändes trist att tvingas göra intervjuerna över telefon, men med facit i hand efter min Londonresa häromveckan inser jag nu att jag levererats en guldsits, jag skulle få tio minuter gånger tre skådisar alldeles själv istället för att tvingas slåss med uppåt tio-femton journalister runt ett svettigt bord i en dryg kvart för lite uppmärksamhet medan frågorna vad tycker du om Italien, har du sett irländsk tv på sistone och berätta mer om huset du växte upp i i Boston haglar.

Men så small bomberna.

En halvtimme före första intervjun, med Matthew Fox, skulle göras flashade TT om explosioner i centrala London. Vid den här tiden hade inte TT och TT Spektra integrerats och flyttats ihop på samma sätt som i dag och vi satt på en helt annan våning i våra gamla lokaler i Pressens Hus på Kungsholmen och jag hade inte en aning om vad som pågick före mobilens pip. Vi slog på tv:n och informationen var fragmentarisk men bussar och tunnelbanetåg och fan och hans moster stod i brand och det fanns ju inte en chans i helvetet att intervjuerna skulle genomföras, London stod i brand och det kändes självklart, de ställer in och någonstans kändes det skönt för jag tyckte situationen var olustig. Jag ringde TV 4:s pressperson som var på plats i London som också tyckte att det hela var otäckt men nej, det hade inte sagts något om att ställa in, bomberna må smälla men Disney som äger tv-bolaget ABC hade sagt the show must go on. Inom några minuter hade jag Matthew Fox i örat, jag ursäktade mig för att jag tog hans tid i anspråk när världen stod i brand men han sa att det var lugnt, de hade fått höra att det rörde sig om ett elfel men att det låtit lite konstigt och jag sa att nja, något elfel är det knappast och fick därefter utifrån mina tv-bilder referera för honom vad som hände en handfull kvarter bort. Han var hörbart skakad och i bakgrunden lät tonläget på rösterna skvallra om att situationen inte var under kontroll.

När det var dags för Evangeline Lilly hade uppgifterna om elfel dementerats av pressmänniskorna på hotellet, skådisarna hade fått veta att jo, det var visst bomber och troligen terrorattacker av något slag men inte så mycket mer än så och efter hej och how do you do frågade hon stämmer det att de sprängt bomber på bussar också, hon hade dubbeldäckare dagen innan och tyckte att allt var väldigt otäckt och the world has gone fucking insane. Därefter pratade vi om hur hon hoppades att Kate skulle utvecklas under säsong två och jag tror knappt jag lyssnade på hennes svar, jag tittade på tv och hoppades att bandspelaren gjorde sitt jobb.

Den tredje och sista intervjun var med Dominic Monaghan, siffrorna om dödsoffer hade börjat trilla in och jag ville verkligen inte göra intervjun, jag sket fullständigt i att det gjorde mig till en dålig journalist men när jag sa det till bolagsrepresentanten sa han bara I have Dominic here for you now och lämnade över luren. Vi sitter här och tittar på tv, det går inte att fatta att sånt här händer sa han och jag hummade med, ställde några Charliefrågor och jo, även han hoppades att hans karaktär skulle fortsätta utvecklas och “Lost” var som en fantastisk gåva som gett hans karriär en skjuts han aldrig kunnat drömma om och yadayadayada, han sprutade ur sig sakerna han var tvungen att säga och vi la på och fortsatte titta på tv på varsitt håll.

Eftersom serien var mitt i sommaruppehållet när bomberna small den 7 juli fanns inget nyhetsvärde i själva “Lost”-intervjuerna vid den tidpunkten, texten skulle ut först ett par månader senare när säsong två drog igång. Men det gick så klart inte att blunda för att det fanns ett nyhetsvärde i att seriens affischnamn befunnit sig mitt i dramat. Jag skrev ihop 2 000 tecken under rubriken Lost-stjärnor i terrorns London eller något sånt och sände ut den på nöjeslinan så fort jag kunde. Det var vår mest plockade text den sommarveckan har jag för mig.

Hela världen dansar och ler

Med först lunch och därefter bullfika i magen går det inte längre att känna sig indignerad. Jag är lugn som en filbunke och kanske världens snällaste människa. Jag vill inget något ont, jag tar hela tillvaron i min muskulösa famn. Och som ett tecken på det bjuder jag på “Lay your head down” av Keren Ann, som nog är den låt som snurrat flitigast i min ipod de senaste veckorna.

Helt klart veckans låt.

Nej! Nej! NEJ!

– Vi tänkte att vi skulle bygga
– NEJ!
– Jamen kan vi få tala till
– NEJ! Här ska inte byggas NÅGOT!

Ovanstående lilla påhittade konversation kan användas som illustrativt exempel varje gång någon får för sig att bygga något i Stockholm som på något sätt kan ändra stadsbilden.

Den här gången är det omdiskuterade kallbadhuset på Riddarfjärden som upprör, i Svenska Dagbladet i dag berättas att det nog inte blir av, protesterna har varit för högljudda så nu backar politikerna. Det är med andra ord som vanligt, skriker man bara tillräckligt högt så får man som man vill, funkar det på dagis så funkar det nog i vuxenlivet också, verkar många tänka.

Nu kan jag visserligen hålla med om att det där badhuset kanske inte är en så jättestrålande idé, även om dess förespråkare påpekar att det bara kommer att täcka 0,5 procent av vattenytan så lär det dra blickarna till sig på ett konstigt sätt och dölja en hel del utsikt. Dessutom kan man väl ifrågasätta om ett kallbadhus verkligen är den potentiella turistmagnet som byggherrarna hävdar. Men det hör i mitt bloggsammanhang inte hit, det jag vill irritera mig på i dag är företeelsen. Invånarnas paniska rädsla för att ändra minsta lilla detalj i det stadsreservat vi kallar Stockholm. Förra året var det småbarnsföräldrar som ville stoppa hela citybanan, Stockholms största infrastrukturprojekt någonsin om jag inte minns fel, för att en arbetstunnel skulle hamna för nära deras barns dagis. Och när politikerna ville bygga skyskrapor i den nya stadsdelen mellan Norrtull och Solna höll invånarna på att dö av chock. Stadsbilden, väste de, stadsbilden… Och så blev det så klart inget av de planerna.

Jo, det är bra att vi har en demokrati och att man har rätt att uttrycka sin åsikt. Men när den här ryggmärgsreflexen alltid blir dominerande aktör är det något som är fel. Det brukar hävdas att det beror på det folkliga traumat efter rivningshetsen i city på 60-talet. Well, det har gått 40 år. Börjar det inte bli dags att lägga det bakom oss?

Fan, nu fick jag huvudvärk också. Det tär att bli indignerad på morgonkvisten.

Loj, disträ och fast i stiltje. Tjoho.

Jag är trött i dag. Drömmer om en ljusare värld. Nja, det rör sig inte direkt på världsfredsnivå, mest att jag känner mig lite utled på tillvaron, jag vill ha en förändring, en positiv sådan, på något sätt. Det är för mycket stiltje i min värld. Det behöver inte vara omvälvande. Bara något. Please.

Lyssnar fortfarande på Taken by Trees. Ja ni ser, total stiltje i tillvaron, jag har inte läst klart “Luftslottet som sprängdes” än heller. I kväll kanske, lite drygt hundra sidor kvar. Jag tycker fortfarande att det finns saker i detaljerna att störa sig på, men jag är mycket mer positiv nu efter maratonläsningen av de drygt trettonhundra sidorna del två och tre består av än efter den första boken.

Beställde som den nickedocka jag är, på blogguppmaning av Shampoo Rising-Annina, “Ich bin ein bibliothekar!” i går från Adlibris. Upptäckte att beställningen av “Krutrök, murbruk och delikatessdiskar“, som jag gjorde inför Berlinresan i maj, fortfarande låg och skvalpade i min kundvagn, hade tydligen inte bekräftat. Nu är den åtminstone på väg. Stiltjen bättras väl inte av att jag tydligen är disträ också.

Ska gå på “Transformers” i dag. Gillade aldrig den serien när jag var ung och nördig, kanske bottnar det i något så enkelt som att motorer aldrig varit min grej. Känner mig loj. Åh vilken kul kille jag är i dag.

——

Jag väntar på ett par viktiga mejlsvar. De kommer inte. Jag blir nojig. Gick de inte iväg? Kanske cyberspace låg nere, kanske fastnade de i en server gudvetvar? Borde jag mejla igen? Nej, det framstår oproffsigt. Is i magen är det bästa. Mm, det har ju alltid varit min starka sida.

Om att lyckas möta kärleken

Det är onsdag, åtta dagar återstår innan den etthundrafjorton dagar långa arbetsfriheten inträder och jag lyssnar på Taken by Trees. Att påstå att jag ska vara ledig vore förmätet och förhoppningsvis helt felaktigt, två manus ska skrivas och det ska formligen spruta bokstäver ur fingrarna på mig. Jag hoppas på regn, regn och åter regn och tittar ut genom fönstret och tänker fortsätt så, good god, låtom det fortsätta falla. Läser Vassa Eggens funderingar kring kommande sommarbråk på kultursidorna och funderar över lämpligt ämne men hjärnan är som sirap, jag tror jag drabbats av bihåleinflammation light efter förkylningsfrenesin, det värker runt vänsterögat och all form av tankeverksamhet frestar på, skapar obehag.

Jag har skrivit här flera gånger att min nästa roman handlar om otrohet. Det gör den. Men jag har insett att den även handlar om kärlek och att lyckas mötas. Vilket väl på intet sätt utesluter otrohet när jag tänker efter.

En bok för alla verkar all

Några bokbranschrelaterade saker som passerat mitt skrivbord i dag:

En bok för alla verkar gå i graven. Styrelsen har beslutat att börja avveckla verksamheten efter att ha fått statsbidraget indraget. Dock hoppas man kunna fortsätta med antologiutgivningen, som bland annat jag medverkat i, i någon form.

• Svenska Dagbladet recenserar flest böcker av de stora elefanterna, åtminstone om man ska tro genomgången i det senaste numret av Svensk Bokhandel (som ej publicerat sin text på nätet ännu).

• En annan grej från det senaste numret av SvB, som vi bedömde för marginellt för att skriva om men som ändå är rätt intressant: Totalt såldes under maj månad 296 exemplar av e-böcker i Sverige. Det känns rätt … futtigt, inte sant? Dock lånades 6 644 e-exemplar (egenpåkommet ord) ut på biblioteken. Min roman finns som e-bok, men jag har i ärlighetens namn inte en aning om ifall den sålt något.

——

Dagens gladaste nyhet: Jag lever för första gången på sex dagar åter i stereo.

Liten cd stjälpte stort lass

Och när jag ändå är igång på det här med format på böcker:

Ljudböcker. I min digitala villfarelse så har jag oftast trott att när man pratar om såna, så menar man nu för tiden mp3-böcker. Döm om min naiva förvåning när vi så fick Stieg Larssons “Luftslottet som sprängdes” (ja, det är mycket Larsson nu) i ljudboksformat som sommarpresent på jobbet (Stieg Larsson jobbade ju på TT innan han startade Expo och många ur det äldre gardet kände honom, så presenten var inte så fantasilös som man skulle kunna tro) och insåg att nähä, så var det visst inte.

Istället innehöll kartongen nitton cd-skivor. Nitton! Men okej, en av dem är så klart en mp3-cd, så att jag lätt kan importera boken till min ipod om jag nu skulle överkomma mitt ljudboksmotstånd och få för mig att “läsa” boken på det sättet i sommar, tänkte jag och började leta i den mäktigt tornande högen. Återigen – nähä.

Enligt Adlibris existerar dock även en mp3-version, men vill man ha den så får man betala ytterligare 169 kronor, det rör sig om två helt skilda produkter. Är det så här det brukar vara? Sitter det stackars människor där ute i stugorna i vårt avlånga land och importerar nitton cd-skivor till sin dator för att få lyssna på böcker i sin mp3-spelare eftersom de i sin enfald trott att det på något sätt kanske skulle ingå en ynka cd i mp3-format i detta digitala tidevarv?

Eller är det bara jag?

Om pocketstorlekens betydelse

Jag gillar när saker är kompakta. När jag reser på semester har jag alltid gjort det till en konst att åka med så små väskor som möjligt, att resa lätt är ett honnörsord i min bok som dock spolierats av de idiotiska nya reglerna på flyget som i praktiken omöjliggör resande med bara en väska om man vill ha med sig en någorlunda normal necessär. Men det är en annan historia, och syftar här bara till att sjunga kompakthetens inledande lov.

Därför köper jag också helst pocketböcker. De tar ingen direkt plats, är lätta och man får ner dem i princip alla typer av väskor. Att deras billiga paketering skulle göra dem till en sämre form av litteratur tycker jag är rent nys, jag ryser nästan när jag ser någon med min egen bok i inbundet format, i mina ögon är “Dannyboy” en pocketbok och ska läsas i det formatet.

Ja ja, ni förstår vad jag menar – jag gillar pocketböcker.

Ibland läser jag dock så klart inbundet. Ofta är det inget problem, alla böcker är ju inte tegelstenar och därför kan jag till och med få med mig en del inbundna alster i den mindre av mina två axelremsväskor.

Men så finns de ju där – tegelstenarna. Som Stieg Larssons “Luftslottet som sprängdes“, 704 sidor lång och med en vikt på 1,076 kilo. Böcker som kan användas som träningsredskap. Böcker som folk vill sluka, läsa där de är, läsa hela tiden. Om de kunde.

Jag må vara kinkig ibland men ärligt talat, det går inte att släpa med sig den avslutande Stieg Larsson-boken i väskan, det är inte vikten som är problemet för datorn som väger dubbelt så mycket har jag ofta med mig – nej, det är det otympliga fyrkantiga formatet som gör det, det där konstiga ju större desto bättre och mer imponerande-tänket som många bokförlag fortfarande verkar jobba efter. När jag för några år sedan var på möte där utseendet på min första roman skulle bestämmas, så ville jag att den skulle vara kompakt, liten och lätt att ta med sig. De tittade missmodigt på mig och förklarade att böcker inte tas riktigt på allvar om de är för små, men sa ändå att de hade tänkt sig ett format de kallade lilla romanen, vilket jag ändå tyckte lät okej och nöjde mig med. Lilla romanen my ass, den är ju gigantisk och ser rent grotesk ut i bokhyllan bredvid pocketen, jag måste nästan blunda när jag passerar bokhyllan. Utseendet är det inget fel på, men storleken – uuh.

Och nu kommer jag till min poäng – varför håller jag på så här? Varför betalar jag 200 kronor för en bok i ett format som bara kommer att irritera mig under de dagar jag läser den? Jo, därför att jag inte har något val, förlagen vill tjäna pengar och man tjänar mer pengar på inbundet än pocket eftersom prismarginalerna är mycket högre. Men det är egentligen inte formatet förlagen tjänar pengar på, det är inte billigare att trycka inbundna böcker, tvärtom. Nej, förlagen tjänar paradoxalt nog mer pengar på inbundet eftersom tryck-, distributions- och lagerkostnader är högre på det formatet, de tjänar pengar på att deras procentuella prispåslag (som är ungefär detsamma på inbundet och pocket) blir mycket större per exemplar i kronor eftersom grundkostnaden är högre.

Mitt förslag är därför enkelt – ge ut böckerna i pocket från början men behåll priset högt! Ni kan fortfarande ge ut dem i megaformat också eftersom en del av publiken säkert ser böcker mer som bastanta klenoder än läsobjekt, men ställ en kund framför två lastpallar, förklara att priset är identiskt och erbjud därefter två alternativ – “Luftslottet som sprängdes” på drygt ett kilo till vänster och “Luftslottet som sprängdes” på drygt 300 gram till höger, och se vad som händer. Visst, pärmarna är mjuka och papperet är tunnare, men so what, det är väl det som står på sidorna som kunden vill åt? Och nej, jag vill inte se något dribblande med det där löjliga storpocketformatet som några förlag försökt sig på, en pocket ska gå ner i fickan precis som namnet anger.

Min tes är att kunderna är villiga att betala om de vet att boken är ny, den inbundna utgåvan vid sidan om skulle också visa det med strålande pedagogisk tydlighet. Och tänk på prismarginalerna! Cheezuz, att kunna sälja en bok för uppåt 200 spänn som bara kostat en knapp tia att trycka borde vara varje förlagsekonoms dröm.

Den här formen av försäljning skulle troligen inte passa alla böcker, men kriminallitteraturens storsäljare vore det givna valet att prova det på. 90 procent av kunderna springer inte till bokhandeln – eller Vivo – för att köpa de här böckerna i syftet att de vill äga dem, de vill bara veta hur fan det ska gå för Salander. Och de gör det helst i ett lättburet format, kosta vad det kosta vill.

Puts väck vit fläck

Den folktomma helgen är snart till ända. Skulle gå och fika med min vän Lisa i går, och vi tog det säkra före det osäkra och valde Gamla stan, för om något skulle vara öppet så borde det ju vara där, i de turisttäta kvarteren. Och faktum var att det var svårt att ens hitta plats någonstans, de tillfälliga besökarna verkade måttligt förstående för att man måste åka ut ur staden den här helgen, att det står i den svenska lagen att man ska tillbringa den på den fysiskt något luddiga men ändå väldigt konkreta platsen landet.

För det är lustigt att röra sig i innerstaden under midsommarhelgen. Aldrig är staden så etniskt annorlunda som just de här dagarna. Den vanliga etniska enfalden är som bortblåst eftersom innerstadens kraftigt dominerande vita medborgarskap har flytt fältet, back to nature för en helg och lämnat gatorna, tunnelbaneperrongerna och torgen fria för allsköns andra individer att för ett par dagar vara herre på täppan. Det är en rätt underlig syn, redan när jag kom ner till Odenplan kände jag att något var konstigt utöver ödsligheten, men det tog några tunnelbanestationer innan jag kunde sätta fingret på vad det var som var annorlunda, vad som saknades i bilden. Allt det vita. Puts väck.

Ja, i Gamla stan fanns det så klart några. Men de hade midjeväskor och det räknas inte riktigt.

En fysik utan dess midsommarlike (2)

Midsommardagens morgon är här och det är en underlig känsla att vakna nykter men ändå känna sig bakfull på grund av förkylningsinfluensan. Hos Expressen läser jag att man är alkoholist om man anser att en återställare har god effekt så på ren trots tipsar jag om den Franska fågeln igen, en drink som nu växer och är på god väg att bli återställarnas återställare i de breda svenska folklagren. Tro mig, snart minns ingen vad Bloody Mary är för något.

Staden utanför fönstret är tystare än jag någonsin hört den och en fågel kvittrar i ensam majestät någonstans bland taken. “Die hard” var fortfarande en finfin actionfilm och gud vad många fantastiska saker jag hade glömt, tänk att det fanns en tid då en typisk filmterrorist var tysk och hette saker som Hans, Karl, Fritz och Heinrich och fasiken vad imponerande att man med så små medel kan desarmera och göra en lätt irriterande New York-polis så sympatisk, stackars John McClane som bara vill fira jul med sin sargade familj och istället tvingas leka skyskrapan brinner barfota och endast iförd linne. Nu ber jag till högre makter och hoppas att “Die hard 4” är seriens “Rocky Balboa” så att vi kan få en fin avslutning på det hela.

maltiden.jpgFör att inte helt gå miste om midsommar förkylningsvinglade jag i går även ner till Vivo och handlade attiraljer för att laga mig en någorlunda traditionell midsommartallrik trots de miserabla fysiska förutsättningarna som min kropp bjöd på. Resultatet kan ses på bilden och som den klassiskt skolade nationsaktive Uppsalastudent jag är sjöng jag även “Halvan” efter “Helan går” när jag sänkte min Bäska. Hade jag inte nöjt mig med en snaps hade det nog, trots avsaknaden av OP, även blivit “Måsen” och “Långt ner i Småland”.

Och jo, det kändes en smula ensamt.

En fysik utan dess midsommarlike

Det är midsommar och jag hoppas att ni får det kalastrevligt där ute i gröngräset. Själv är jag förkyld som en tokig och börjar frukta att jag kommer att tvingas ställa in min medverkan på den där festen ute i Bergshamra som lät så trevlig. Fan också.

Får väl spendera dagen i Stieg Larssons sällskap, tänkte att det var lika bra att läsa ut hela schabraket när jag blev kvar med tvåan i går och hostade mig således ner till Akademibokhandeln på Odenplan och köpte ett exemplar av “Luftslottet som sprängdes“.

Det är väl ingen som läser bloggar en dag som denna så jag undviker att skriva en uppsats, hade annars en tanke angående böckers fysiska format. Det får vänta till efter helgen.

hiro.jpg

Men eftersom det ändå är midsommar bjuder jag på en somrig bild på fyra månader gamle Hiro, som jag hängde med en sväng i parken i går, och som tillhör min vän Jennie. Glad midsommar på er.

——

UPPDATERING: En liten ynka promenad på några hundra meter orsakade lätta svettningar. Det avgör kvällens öde – det blir första “Die hard“-filmen som minnesuppfräschning inför pressvisningen av fyran på måndag.