Avfärd (2)

Så har det blivit dags för avfärd nummer två.

Flyger från Bromma mot Helsingfors strax efter nio, väntar i några timmar och tar efter lunch Finnair mot New York, landar på JFK vid tiotiden i kväll om jag lyckats tolka min Expediabiljett rätt. Jag är dock inte helt säker eftersom jag inte har lyckats tyda om landningstiden i New York är baserad på finsk eller svensk tid, plus om det bör tas med i beräkningen att USA inte går över till vintertid förrän natten mot söndag den här veckan, så i nuläget är det bara fem timmars tidsskillnad mellan USA:s östkust och Sverige mot de vanliga sex. Man kan bli gråhårig för mindre.

Nåväl.

Jag bor i ett råtthål i närheten av Times Square, hotellet har till och med namnet Budget i sitt namn. Men men, jag är ju inte där för att hänga på hotellrum.

New York Marathon. Hujja. Mer om det i morgon.

Avfärd

Ligger i gryningen bredvid Ejda i sängen, hon som jag var så arg på i går kväll efter att hon trots mina försök att stoppa henne lyckats smyga av sig blöjan och sedan ställt sig i det lilla hålet mellan vardagsrumssoffan och väggen där hon knappt får plats längre och bajsat järnet och sedan slirat runt i innan jag lyckades få stopp på föreställningen.

Hur kan någon jag ibland kan känna sådan irritation mot nu trycka sig mot min sida och med sina lätt förkylda snusningar kittla min arm och framkalla sådan bottenlös saknad inom mig innan jag ens har hunnit åkt?

Och Tage. Älskade stora lilla Tage, som i går kväll somnade i soffan medan jag lade Ejda på övervåningen, han hade klätt av sig på eget initiativ medan jag var uppe, kissat och borstat tänderna innan (på mitt initiativ), bäddat med kudde och filt, sov som en stock. Jag tror att det är en av mina favoritförnimmelser, att bära ett barn i total avslappning, den fullständiga tilliten i hans kropp efter att först ha vaknat till och spjärnat emot när jag lyfte upp honom, hur kroppen började slappna av igen när jag hyssjade och klappade hans huvud, somnade igen kommen halvvägs uppför trappan, hur kroppen mojnar och åter blir lealös när tryggheten återvänder.

Till Stockholm i dag. Flyger mot New York i morgon bitti via Helsingfors. Totalt fem nätter borta, min längsta frånvaro någonsin.

Älskade barn. Som jag kommer att sakna er.

IMG_9182.JPG

Skrivande som materialsport

Mycket datorvikt och datorväskor här på sistone. Jag vill tipsa om två relaterade grejer i dag – dels ett fint test hos Array av det till synes mycket kompetenta och robusta externa tangentbordet/fodralet ZAGG Rugged Book till iPad, och dels att Logitech, som får sägas vara marknadsledande på det här området, precis har släppt ett nytt tangentbord kallat Keys-to-go, som är helt fristående från iPaden och mycket lätt (blott 180 gram) och därtill vatten- och spilltåligt.

Jag är extremt sugen på att testa det senare själv, men det jag tycker är trist med Logitecs iPadtangentbord överlag är att de i regel inte har fullstora ÅÄÖ-tangenter, vilket menligt försvårar långvarigt skrivande. Nu vet jag visserligen inte om så är fallet med Keys-to-go, det ligger inga produktbilder av den svenska tangentbordsuppsättningen på sajten, men om det är något vi kan lära av historien så är det ju att den gärna upprepar sig.

Det skulle kunna gå att se min besatthet av att omvandla skrivande till något av en materialsport som ett sätt att försöka dribbla bort frågan men skriver du något på boken då? 

Men så illvilliga ska vi väl inte vara.

Jakten på den perfekta datorväskan

Extremt minnesgoda läsare av den här bloggen kommer ihåg att jag från tid till annan uttryckt missnöje kring mina datorväskor. Om det finns något jag är fåfäng kring är det väl just det, min datorväska. Eller nej, fåfäng är fel ord, besatt av att den ska fylla mina behov är nog mer korrekt, behov som dessutom är rätt luddiga och som grundar sig i en svårdefinierad helhetskänsla.

Hur som helst. Jag har ju i fyra års tid snart skrivit krönikor varje vecka som via TT har publicerats i landsortstidningar runt om i landet under den tillika luddiga överrubriken Nätkoll, krönikor som brukar handla om nätet, datorer, mobilvärlden, det uppkopplade samhället och allt som det medför.

Oftast tar de här 1500-teckenskrönikorna upp något som är aktuellt i detta nu och jag har därför nästan aldrig återpublicerat dem här i bloggen med någon månads eftersläpning, ett grepp som ju annars är rätt vanligt i bloggvärlden. Men för någon månad sedan fick jag fick hem den svenska datorväskan Holger för test, och skrev en krönika om min relation till datorväskor utifrån ett test om den. Och eftersom det här är ett ämne jag tidigare har tagit upp i dessas spalter rätt frekvent, så tänkte jag göra ett undantag och publicera den.

Jag är ständigt på jakt efter den perfekta datorväskan. Eftersom jag rör mig rätt mycket i mitt jobb och alltid bär min dator med mig, fyller den här fetischen också ett praktiskt syfte.

Antalet väskor jag testat närmar sig hundra. Jag föredrar axelremsväskor, gärna så slimmade som möjligt men ändå så rymliga att det går att packa ner två dagars lätt resepackning. Jag har hittills aldrig blivit helt nöjd.

Nyligen fick jag möjligheten att utvärdera en ny svensk serie datorväskor med namnet Holger. De finns i tre modeller – Junior, Senior och Backpack. Junioren rymmer en surfplatta, senioren är en klassisk portföljmodell som kan användas med axelrem och den tredje är en ryggsäcksmodell. Priset är högre än vad jag brukar leta efter (Holger kostar från 1800 kronor och uppåt) men har flera detaljer som är sympatiska – de är snygga, gjorda av återvunnet material och kommer med inbyggt batteri som klarar två mobilladdningar eller nästan en surfplatteladdning.

Väskorna är robusta och vadderade på insidan, vilket både är bra och dåligt. Att datorn ligger skyddad även när fyraåringar hoppar på väskan är toppen, men gör den också svår att packa med något utöver dess egentliga syfte. Att trycka ner inte bara dator och anteckningsblock utan även blöjor, våtservetter och mellanmålsbananer för en eftermiddag med barnen på stan lät sig inte riktigt göras. Men så är väl inte det Holgerväskornas primära syfte heller.

Så jakten på den perfekta datorväskan för just mig fortsätter. Men en smart sak tar jag med från Holger – min nästa datorväska ska ha batteri. Men jag köper nog ett externt för ett par hundralappar och placerar i ett fack.

Vad är då den perfekta datorväskan just för mig? Tja, faktum är att jag ännu inte har hittat någon jag tyckt mer om än den något modifierade Manhattan Portage jag skrev om i två inlägg redan för åtta år sedan, och som jag fortfarande använder frekvent. Och det är egentligen inte ens en datorväska! Ibland är enkelhet bäst.

Drömmen om det lätta datorlivet

Jag drömmer alltjämt om ett lättare datorliv.

Minnesgoda läsare kommer ihåg mitt test av externa tangentbord till iPad för två år sedan, då jag med hjälp av lite sifferexercis lyckades få ner den teoretiska vikten av min datorutrustning till 940 gram, i form av en iPad 2 och det externa tangentbordet Logitech Ultrathin Cover.

Mycket har hänt sedan dess. I fjol kom den kraftigt viktbantade iPad Air, och i onsdags kväll presenterades den ytterligare avskalade iPad Air 2. Vikten är nu nere i 444 gram för modellen med sim-kort, och då den senaste upplagan av Logitechs Ultrathin Cover väger 322 gram landar kalaset på en totalvikt på 766 gram. Det är mer än tre hekto mindre än de 1080 gram som den nu fyra år gamla Macbook Air jag skriver det här på klockar in på.

766 gram. Jag skulle ljuga om jag påstod att det inte vattnas i munnen på mig när jag tänker på det. Lägg därefter till en detalj som ofta glöms bort i beräkningen men som i regel också följer med i väskan – laddaren. En iPad/iPhone-laddare väger blott 18 gram, och en Macbook Air-laddare i sammanhanget närmast monstruösa 522 gram. Då pratar vi plötsligt totalvikt på 784 kontra 1602 gram.

Det är en skillnad som märks även för den som inte lider av en lätt störning.

Frågan är dock om jag är redo att slå till. De men jag angav för två år sedan gäller ännu, en iPad kan rimligen inte ersätta mina datorbehov fullt ut nu heller.

Men jag är förbaskat sugen på att försöka.

——

UPPDATERING 19/10: Jag tyckte att det lät mycket när jag skrev om vikten på datorns laddklump – att den skulle väga mer än ett halvkilo. Apple uppgav själv inte siffror på laddarnas vikt någonstans, men däremot fanns uppgiften om 522 respektive 18 gram på Amazons produktsidor. Men dessa visade sig vara FEL FEL FEL. När jag nu åter är i Sverige och har tillgång till en brevvåg kontrollvägde jag nu på morgonen båda prylarna, och verkligheten såg rejält annorlunda ut. Laddklumpen till min elvatums Macbook Air väger (inklusive den kortare sladden) 243 gram, och en iPhone/iPad-laddare med lightningsladd väger 42 gram.

Så:

iPad Air 2 + laddare + Logitech Ultrathin Cover = 808 gram

11 tums Macbook Air 11 + laddare = 1323 gram

Det rör sig alltså inte om någon dubblering i vikt, men ändock drygt ett halvkilo.

South Kensington

London. Staden jag nog alltid kommer att vara lite kär i, även om vårt förhållande onekligen blivit en smula sporadiskt på senare år.

Vi bor på ett hotell i South Kensington, i morgon har Tage blivit lovad en heldag på närliggande Natural History Museum där Andys dinosaurieäventyr spelades in, han hoppas få se klockan som Andy använder för att resa tillbaka till dinosauriernas tid. Fredagen är Johannas jobbdag, hon har en del möten inbokade, så jag siktar på lekparker i Hyde Park, det utlovas drygt tjugogradig värme vilket blir en skön kontrast till de minus nio vi hade när vi hoppade in i bilen i Vittangi i förmiddags.

Att barn gjorda av samma föräldrar kan vara så diametralt olika övergår mitt förstånd. Ejda var galen på Arlanda, inte still överhuvudtaget, välte resväskor inne på taxfreebutiken, tog Johannas lilla chipspåse och strösslade innehållet över halva cafeterian, hällde med flit yoghurt över både sig och soffan hon satt i och röjde runt i korridorerna med sådan frenesi att affärsresenärerna inte vågade annat än att trycka sig mot väggarna då hon passerade.

Okej att minnet bleknar med tiden, men Tages småbarnsresor var, sedda genom backspegeln, ljuvliga i jämförelse.

Kontraster

I Stockholm i dagarna två, körde bil i fjorton timmar i går, hade värkande gaspedalsfot när jag kom fram vid halv elva-tiden på kvällen.

Har hittills lyckats springa elva kilometer med uruselt resultat, redigera ihop en TVdags-text, få parkeringsböter trots betald avgift (hej datumparkering) samt ätit sen lunch på Louie Louie, där jag nu ska skriva en dryg timme innan det är dags för allehanda hushållspyssel innan kvällen tar vid för redaktionsfest med mina forna kultur- och nöjeskollegor på TT Spektra, vi ämnar göra Söder osäkert, åtminstone Pelikan.

I Vittangi ska det ha varit sex grader kallt i natt, här sprang stapplade jag Södermalm runt i t-shirt och shorts (okej, inte i natt men ni fattar) och löven är i regel fortfarande gröna. I Vittangi har jag den senaste veckan krattat ihop åtta säckar björklöv i arbetet med att göra gården färdig för vintern. I fjol kom snön som stannade den 15 oktober.

Några rader om det här med Northlands kris

Jag stod ute på gården och krattade löv när mobilen i fickan surrade till och Omni levererade en flash: Gruvbolaget Northland stoppar verksamheten i gruvan i Kaunisvaara utanför Pajala. Företaget har inte begärts i konkurs, men de flesta anställda sägs upp, och framtiden för gruvbrytningen verkar extremt oviss.

Förr oss drygt tio mil norrut verkar förändringen inledningsvis bli måttlig. Enligt Aftonbladet kommer den malm som hittills producerats att levereras, alltså torde de tunga Northlandbilarna som fullastade med malm var åttonde minut passerar genom byn på väg mot omlastningsstationen till järnväg strax norr om Svappavaara fortsätta att rulla en tid till.

Eftersom den sista av de sex sopsäckar som fanns kvar på rullen från förra hösten tog slut nu på morgonen, gick jag strax efter flashen till Konsum för att köpa flera. Där fick jag höra att en av Northlandbilarna stannat utanför affären strax efter nio, stått där ett tag på tomgång innan den rullat vidare. Kanske var det då föraren fick beskedet.

De grönsvarta lastbilarna är omdiskuterade här. Eftersom de passerar genom hela byn både på dit- och hemvägen med sådan intensiv frekvens dygnet runt har de blivit en del av gatubilden på gott och ont. Gott eftersom de stått för sysselsättning och framtidstro, ont eftersom tung trafik alltid medför risker och miljöpåverkan. Till pluskontot har även legat att företaget varit smarta och vid två tillfällen anordnat fotograferingar i de byar som berörs av trafiken, porträttfotograferingar med syfte att dekorera lastbilarna, något som varit populärt hos inte minst barnfamiljer i trakten. Vi var på den andra av dessa fotograferingar i fjol, och således har det rullat en Northlandbil med Tages porträtt på sedan i slutet av förra året och en med Ejdas och hennes kusin Hjalmars sedan i våras. Främst ett sätt att stryka den lokala opinionen medhårs på så klart, men samtidigt också en utsmyckning som gjort lastbilarna mindre dystra att se på och som jag tror att alla har välkomnat.

Men populära har transporterna inte varit. Förra sommaren exploderade ett däck på ett av företagets lastbilar utanför Johannas mosters hus, det blev en mindre krater på vägen och det regnade sten och grus in i trädgården, på andra sidan huset. Ett annat däck exploderade i korsningen vid Karesuandovägen i somras, en smäll jag själv hörde. Som jag har förstått det är kraften i ett exploderande lastbilsdäck att jämföra med den i en handgranat, så råkar man gå på trottoaren när en lastbil rullar förbi och ett hjul smäller är det tack och adjö. Visserligen berodde de exploderande däcken med stor sannolikhet på att byns väg både den här och förra sommaren höll på att rustas upp och det var stundtals rätt grovkornigt väglag, men det är klart att det inte funkar i längden med sådan tung, kontinuerlig trafik genom centrum i ett samhälle där de flesta samhällsfunktioner som affär, skola, restaurang och gångstråk ligger i direkt anslutning till vägen.

Så har också Trafikverket, med grund i Northlands omfattande trafik, beslutat att dra vägen mot Pajala utanför byn. Förberedande arbeten i form av trädröjning gjordes redan i somras, den nya vägen ska stå klar hösten 2016. Frågan är om den satsningen påverkas av dagens besked.

Bortsett från trafiken då? Jag vet faktiskt inte hur många här i trakten som arbetar där nere, men min spontana bild av regionen är att det i Vittangi är kraftig slagsida åt arbete inom LKAB:s anläggningar i Svappavaara, Kiruna och Malmberget/Gällivare, och inte särskilt mycket arbetspendling söderut mot Pajala. Men självklart berörs en del, konstigt vore annars.

Familjens ekonomi i fokus

Den här veckan kör Dagens Nyheter en artikelserie om familjers ekonomi, en serie som tar avstamp i Johannas och Jenny Rosander Neys nya bok Mamma, pappa, pengarförsta artikeln i serien var en intervju med dem.

Och från vad jag kan se verkar det finnas ett uppdämt behov efter ökad kunskap om hur familjer bör hantera sin ekonomi. Och det är konstigt att det är ett sådant eftersatt ämne, med tanke på hur viktig ekonomin är i våra liv. Som min gamla Uppsalakompis Henrik Fröjmark uttryckte det när jag delade artikeln på Facebook i går:

– Det där är en fråga som ständigt förvånar mig att så få pratar om. Och så förvånar det mig rätt ofta att folk som lever ihop ibland inte ens har koll på vad den andre tjänar och dessutom har hyfsat separerade ekonomier. En småbarnsfamilj omsätter ju gärna minst en halvmiljon om året.

En tes som förstärks när man läser dagens artikel i serien hos DN, med titeln “Många män vet inte vad hushållet egentligen kostar”.

Men som sagt, det är ett i mycket outforskat område. Eller som Johanna uttryckte det i DN-intervjun i tisdags:

– När jag väntade mitt första barn fann jag böcker med tips och råd om vilken mat som var bäst för ettåringar. Likaså om vad jag skulle göra när mitt barn verkade vara sjukt och hur jag skulle få mitt barn att sova lugnt om nätterna. Men ingenting om hur ekonomin påverkas när man får barn och vad ett par bör tänka på.

Nåväl. Nu finns ju ett bra första steg på vägen till att ändra på det här. Läs boken!