Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 18 april.
——
Jag reste till London tisdagen efter påsk, hade lyckats knipa biljett till en av de specialkonserter som Pet Shop Boys skulle ge den veckan på klubben Electric Ballroom i Camden.
De två engelsmännen Neil Tennant och Chris Lowe har det senaste halvdecenniet befunnit sig mer eller mindre på vägarna hela tiden, Dreamworld som deras greatest hits-turné kallas skulle ursprungligen ha haft premiär redan 2020, sköts upp i två år till följd av pandemin men har sedan tuffat på varje år i olika delar av världen – däribland med flera stora spelningar i Sverige i Globen, Scandinavium och på Way Out West.
De fem konserterna i Camden nu i april var något helt annat. Obscure som de kallades var till för att fira att det i dagarna är 40 år sedan duons debutalbum Please gavs ut. Förutsättningarna var enkla men precisa: 1 500 biljetter per kväll, bara ståplatser, inga singelspår. Setlisten bestod uteslutande av b-sidor, albumspår eller tidigare helt outgivet material. Nördarnas afton under kvällarna fem.
Själv har jag varit en pethead i 39 av de här 40 åren. Jo, det är trist att ha varit ett fan så länge men ändå inte kunna säga att jag var med riktigt från starten, men till mitt försvar var jag bara tio när genombrottssingeln West End girls släpptes. Sensommaren 1987 däremot, när duon gav ut sitt andra album Actually och de lyckades med det unika i att ligga såväl etta som tvåa på den då så viktiga Trackslistan i P3 två veckor i följd, var det min tur att hoppa på tåget, och jag har förblivit en trogen passagerare sedan dess.
Trivia gällande Tracksbedriften: Första veckan låg It’s a sin etta och Dusty Springfield-samarbetet What have I done to deserve this tvåa, och veckan efter hade låtarna bytt plats. Klart man måste bli ett livslångt fan efter den bedriften.
I kön på Camden High Street före konserten funderade jag över tidens gång. Jag räknar ofta mitt vuxna liv i två epoker – före och efter debutromanen, eftersom den kom att ändra hur jag identifierade mig själv rent professionellt. Fram till 2005 var jag journalist, därefter författare, även om det tog lång tid innan jag kunde försörja mig på det.
Hur som helst – redan vid tiden för min debut var Tennant/Lowe betraktade som veteraner, ”jaså, håller de fortfarande?” hörde man ofta och varje gång en ny skiva gavs ut kallades det för en comeback, trots att de aldrig varit borta utan stadigt levererat nya album genom åren (femton är antalet nu, det senaste var Nonetheless 2024 som nådde den brittiska albumlistans andraplats).
Men tiden var det ja. Det slumpar sig så att Neil Tennant år 2005 när jag debuterade fyllde 51, vilket är min ålder i dag. Såg jag honom som gammal då? Jag hoppas inte det, för jag får erkänna att jag själv nojar en del över det där, mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Så mycket jag vill åstadkomma, men räcker tiden till? När jag ser på mina barn tänker jag alltid att nej, det gör den inte, för hur långt jag än får följa dem så hade jag velat följa dem längre.
Nå, använder jag den gode gentlemannen Neil som förebild (vilket jag ofta försöker göra) är svaret i alla fall att det ännu inte är kris och panik, han blir 72 i sommar och har fortsatt hålla sig relevant. Jag får hoppas på något liknande.
Pet Shop Boys och Johnny Marr riffar loss till ”The truckdriver and his mate”.
Det ska medges att vi alla var rätt grånade där i Camden. Faktum är att jag nog tillhörde de yngre, och när man passerat femtiopuckeln får man vara glad när det sker. Det är ju inte det att Pet Shop Boys saknar yngre fans, men dessa tenderar att vilja höra hitsen och inte att skråla med till halvobskyra ballader som It couldn’t happen here och King’s Cross. Det var allsång på den senare, och jublet efteråt toppades nog endast av vrålet när det visade sig att kvällens hemliga gäst var den forna Smithsgitarristen Johnny Marr, som bland annat riffade loss till b-sidesfavoriten The truck-driver and his mate från 1996.
Ja ni hör ju, klart en pethead blev lycklig.
