Den 30 april 1996

Jag minns det som vore det i går, trots att det bevisligen var elva år sedan. Den 30 april 1996 upplevde jag minns första Valborg i Uppsala och trots att jag var van vid att säga sista april om den här dagen hemifrån och det enligt mitt minne är så att även infödda Uppsalabor säger just så, så blev dagen av någon anledning snart döpt till Valborg.

Jag minns korridoren på Studentvägen där vi började, jag tror att min vän Jennie bodde där, vi satt längs väggarna eftersom det var fullt i köket och det var lite för kylslaget för att sitta utomhus. Klockan var strax efter åtta och det var långt före den tid i mitt liv då jag lärde mig dricka champagne, och i ärlighetens namn var det väl knappast champagne utan snarare Freixenet i femtiokronorsklassen som vi drack samtidigt som vi åt frukost.

Så poppar en Uppsalakompis upp i chatten 2007. Är inte du här? och jag svarar Jag är för gammal för att åka upp så tidigt. Kommer vid lunch någon gång och hon svarar galet… då missar du ju frukosten och jag säger jag siktar på att vara i form till galoppen och hon säger nu ska jag dricka shots och så var den konversationen slut.

Det är inte riktigt så jag minns Valborg. Jag minns inte shotsdrickande vid niosnåret på morgonen. Så har jag ju en särdeles romantisk bild av mitt förflutna också. Minns väl inte fyllans baksida, ragglandet, teknologerna i overall, människor som kräktes i buskar, människor som gjorde annat i buskar.

1996 drömde vi fortfarande om den ultimata Valborgsdagen. Eller snarare trodde vi kanske att det var så man var tvungen att göra. Därav uppstigningen i ottan, därav att mina vänner hade varit ute redan kvällen innan, därav den vingliga cykelfärden ner mot staden för att se forsränningen, overallmänniskornas julafton, vid tiotiden. Jag brukar trots detta hävda att jag aldrig sett forsränningen, och jag tror att det dessutom är sant, för jag minns inget av den och det är väl det vi minns som är verklighet, eller åtminstone det som är viktigt. Vad jag däremot minns är att jag och Jennie var på Åhléns strax efter klockan tio, hon skulle köpa strumpbyxor och utanför var en äldre dam förtvivlad eftersom några ynglingar hade krossat flaskor på Stora torget och hon bar sin lilla hund i famnen för att skydda tassarna och hon svor över ungdomens dumhet. Det gick väl inte att förneka hennes påstående men själv var jag mest fascinerad av att knata omkring inne på Åhléns strax efter klockan tio och vara full och särdeles fnissig, det var två världar som inte riktigt gick ihop, ungefär som att dricka kolsyrad mjölk.

Så poppar iPet upp i chatten 2007. Yo! Är du laddad för en riktig tokfylla nu? frågar han och det var värst vad alla triggas av mitt valborgande och jag svarar Yo yo. Nja, jag sitter och bloggar än så länge bara och dricker te, men snart börjar väl Valborgsnerverna att spritta.

Någonstans därefter blir dagen dimmig. Inte så att jag inte minns vad som hände, men den heldragna linjen försvinner, den blir på sin höjd streckad och till sist mest snitslad, markerad med punkter. Jag minns att vi åt lunch hemma hos min dåvarande flickvän som bodde i övre Luthagen, det regnade och när vi senare på vingliga cyklar tog oss ner mot mösspåtagningen vid Carolina Rediviva regnade det lätt. Fast nej, var vi verkligen hos henne eller var det hos en vän till henne? Cyklingsriktningen in mot staden känns fel, som om vi mer kom från nordost istället för nordväst, vilket torde varit fallet. Hur som helst, vi trängdes i backen framför Carolina och jag hamnade vid den lämna företräde-skylt som Josef klättrar upp i i “Dannyboy”, en skylt jag ofta under senare år använt som riktmärke, rektor viftade med sin mössa och det vita havet när 40 000 vinkade tillbaka gav mig magvärk och gåshud och därefter galopperade vi mot nationen längs Öfre Slottsgatan och folkhavet lyfte oss framåt och i korsningen med Sankt Olofsgatan räddade jag livet på min flickväns kompis när jag i sista ögonblick slet undan henne från en framrusande buss som trots detta snuddade vid hennes näsa som jag minns det. Och det är det man minns som är verklighet har vi ju redan bestämt så sedan gick hon med tomteröd näsa mot galoppen på Kalmar nation.

Därefter minns jag en hemfärd. Vad som utspelade sig i nationens trädgård förblir en dunkel erinran, en förvirring, något mytiskt, något jag aldrig kommer att veta. Genom följande decennium har de dock alltid sett mer eller mindre likadana ut med disko utomhus, billigt bubbel för hundra kronor flaskan (inflationen har varit noll procent på den fronten, det skulle bli totalt kaos om de som sålde flaskorna nere i puben en sån här dag skulle tvingas ge växel), fulla studenter och en del äldre medlemmar som kommer dit bara för att minnas och kanske räknas jag numera till den skaran och ibland skiner solen, ibland regnar det och ibland är det bara mittemellan.

I dag skiner solen och om det bara var varmt utanför mitt fönster istället för 6,4 grader skulle livet vara underbart. Det är svårt att förklara min lockelse till den här dagen för någon som aldrig upplevt den. Det är till och med svårt att förklara den för en ordinär Uppsalastudent, den typ som åker dit för att plugga i tre-fyra år och sedan aldrig ser bakåt. Men jag gör ju det, jag tänker ofta baklänges och därför kommer jag aldrig ifrån återvändandet, den årligen återkommande färden tillbaka, till livet som aldrig riktigt blev men som samtidigt på en del sätt är det mest bestående jag har. Jag tvivlar på att mina ord ter sig vettiga men det gör kanske inte så mycket, kanske förmedlar de åtminstone en känsla som går att förstå, vi har väl alla något vi vägrar släppa taget om.

1996 gjorde jag kardinalfelet att somna. Efter galoppen åkte jag hem till radhuset i Flogsta jag delade med mina fyra Sandvikenvänner och jag somnade och när jag vaknade ett par timmar senare hade jag en sån huvudvärk att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, så jag gick ner i köket och försökte dämpa smärtan med alkohol och knäckebröd med kaviar. Det pågick en fest hemma hos oss, det minns jag bestämt även om jag inte kommer ihåg vilka som var där. Jag har för mig att jag pratade i telefonen med min flickvän och att vi eventuellt bråkade om något och jag brukar se henne ibland, hon jobbar med något här i Stockholm nere i city tror jag och ibland korsas våra vägar men det var många år sedan vi pratade eller ens sa hej, tiden går och människor förändras och försvinner ur vår tillvaro och hon är en sådan människa. Senare på kvällen möttes vi igen på Kalmar, jag stapplade ner dit med min huvudvärk och som jag minns det lyckades jag aldrig få igång min kropp igen, inte på riktigt, den stretade emot och tyckte att det fan fick vara nog. Jag höll med men det var Valborg och eftersom det bara inträffar en gång per år så ignorerade jag signalerna. Jag var säkerligen väldigt bakfull dagen efter.

Att minnet ändå är relativt intakt från 1996 beror så klart på att det var första gången. Decenniet som följt är mer spridda skurar och bara konkreta där de kan hängas upp på något specifikt. Jag minns att 1998 bjöd på högsommarvärme eftersom jag var heltidsanställd som andre kurator på nationen (ekonomichef) och således jobbade från arla morgon till sena natt, år 2000 likaså eftersom jag minns att jag hade en hög JMK-kompisar med mig upp som jag vallade runt vilket alltid är en dålig idé för om det är något jag lärt mig under det här decenniet är det att det är hopplöst att hålla ordning på folk och att det alltid inträffar något som gör att man inte dyker upp på angiven tid på angiven plats. Visst, mobiltelefon är ju bra att ha i såna lägen men oftast är nätet överbelastat eftersom alla ringer i ungefär samma ärende samtidigt. Den Valborg som inträffar i “Dannyboy” är till största delar uppdiktad, men fragment av verkligheten har så klart sipprat sig in och vem vet för den delen vad som egentligen är fiktion när allting kommer kring.

Åren går men mönstren består. 2007 års Valborg lär inte bli särskilt annorlunda. Klockan är nu 10.50 och om allt vill sig väl åker jag om en knapp timme och anländer till mina vänner, som likt jag själv tillhör trettioplusskaran, som håller lunch på Rackarnäbbet strax ovanför Kalmar nation, en timme därefter. Därefter kan vad som helst hända och jag hoppas att det gör så också.

Jag vet inte hur länge jag kommer att fortsätta åka till Uppsala på Valborg, men jag vet att jag kommer att sörja den dag jag inte längre gör det.

Hej då så länge.

Andrea kliver upp ett steg

Breaking news in film-Sverige, fick just ett pressmeddelande:

Andrea Reuter blir ny programledare för Filmkrönikan

Säsongsavslutning för Filmkrönikan imorgon: Helena von Zweigbergk säger tack och adjö och Andrea Reuter säger välkommen åter.

Imorgon, tisdag den 1 maj kl 20.00 i SVT2, är det säsongsavslutning för Filmkrönikan. Det är också sista programmet för Helena von Zweigbergk som efter två säsonger tackar för sig och lämnar programledarrollen för att fokusera på sitt författarskap. Ny frontfigur för Sveriges äldsta kulturprogram blirAndrea Reuter.

Andrea Reuter är ett välbekant ansikte för Filmkrönikans tittare då hon under de senaste två säsongerna har varit recensent i programmet. Dessförinnan ledde hon bland annat egna filmprogrammet 400 Bio i TV400. Och det är en sprudlande glad programledare som ser fram emot att sätta sin prägel på programmet:

– Äntligen min tur att leda Filmkrönikan. Som jag har längtat, säger Andrea Reuter som tillsammans med redaktionen nu påbörjar arbetet med att utveckla programmet inför nypremiären till hösten. Aktuell och löpande filmbevakning blir det som vanligt men man satsar även på fördjupningar vid sidan av ordinarie Filmkrönikan. Tre timslånga specialprogram utlovas under kommande säsong.

– Filmkrönikan ska stå för en bred filmbevakning. Att komplettera ordinarie Filmkrönikan med längre fördjupande filmprogram är ett bra sätt att tillfredställa olika publika behov, säger Sergei Muchin, programchef för Nöje/Fakta/Kultur på SVT i Göteborg.

Hur det här påverkar tidsplanen för det redan uppskjutna filmprojektet vet jag inte (Andrea är en av producenterna) men men, det får ta den tid det tar och det är ju fortfarande mitt ansvar att få fram ett manus innan något annat kan hända. Grattis till jobbet Andrea, jätteroligt!

En gata och en tjej

Jag känner mig håglös och oinspirerad. Tvivlar för hundrade gången på mitt bokmanus, funderar på om det inte är så att jag ska skriva den tredje boken som nummer två ändå och irriteras över att jag inte skriver några roliga saker i bloggen. När jag beklagade mig sa en kompis men du vet ju när du skriver de där briljanta inläggen när vi fikade i går. Huh? svarade jag. Ja, de där som får dina kvinnliga fans att gå i spinn. När du skriver om en gata du gått på i Uppsala eller Stockholm och en tjej. Du vet ju att det blir så redan när du skriver det.

En gata och en tjej. Well, jag vet inte riktigt om jag håller med men det var rätt roligt sagt. Och eftersom jag ska åka till Uppsala i morgon och vandra i förflutenhetens minneslandskap nummer ett – Valborg, så kanske inspirationen kommer åter.

Nu ska jag gå och jobba och därefter göra klart mina deklarationer. Kul.

Den nyinköpta kökssvampen

Pratade med en kompis om litteraturvetenskap i går kväll. Utbildningen alltså, inte ämnet i stort. Om hur viktigt det är att man får rätt lärare, en inspiratör, någon som kan leda en framåt och locka till egna upptäckter.

Hon mindes litteraturvetenskap A i Uppsala som en mörk tid, en hemsk termin, bortkastad tid. Tvärtemot min egen upplevelse, jag ser A- och B-kursen i litteratur där som höjdpunkten i mitt studieliv. Vår seminarielärare, som var lektor och hette Staffan Bergsten men som numera gått i pension, var den mest spränglärda person jag mött, en urakademiker som hade svar på allt och verkligen älskade litteratur. Han inspirerade och vi cirka 20 som hade honom som vår lärare under det här året sög in det han lärde ut som nyinköpta kökssvampar. Om jag har särskilt mycket kvar av kunskapen vet jag inte. Men oj vad roligt jag hade det där året.

Och det är lustigt hur saker och ting hänger ihop. För förutom litteraturvetenskapen ser jag A-kursen i statskunskap som det roligaste jag läst, också på grund av de bra lärarna. Jag vet inte om det är så på andra ställen också, men i Uppsala var det – åtminstone i slutet av 90-talet – institutionens “prestigeprofessorer” som höll i kurserna på A-nivån, som skulle locka in studenterna i ämnet. Den första fempoängaren, introduktionskursen, höll Leif Lewin i, vars senaste bok “Democratic acountability” recenseras stort i DN i dag (dock ej på nätet ännu). Allt går i cirklar, det finns trådar överallt.

Fasiken, jag hade ju tänkt utveckla de här tankarna lite. Men nu måste jag rusa ut i solen. Oh well.

Neil Tennant is in da house! (2)

Pet Shop Boys-flash:

Klockan 16.30 (och 20.30 för den delen) visas en halvtimmes intervju med Neil Tennant i BBC World-programmet “Hardtalk extra“. Perfekt för en nyhetsslö fredagseftermiddag!

Eller vad säger jag – det är så klart perfekt för vilken fredagseftermiddag som helst.

Så här skriver BBC om programmet:

The Pet Shop Boys have been churning out the hits for almost 25 years. They have influenced bands such as the Killers and the Scissor Sisters and even Madonna. And now they are about to embark on another world tour. Gavin Esler talks to one half of the group, Neil Tennant, about the enduring nature of the Pet Shop Boys, where they fit into 21st Century music and their quintessentially English sound.

Tune in!

Du sköna nya värld

Jag vet att jag brukar vara rätt gnällig när det kommer till sommar ibland – jag är ingen sollapare av rang utan snarare tvärtom – men okej då, man blir verkligen på glatt humör av det här vädret. När jag gick hit i morse visade sig Vasagatan (jag måste ju alternera mina rutter för att kolla olika promenadlängder med stegräknaren) och Vasabron från sina allra bästa sidor, vilket väl visserligen inte behöver säga så mycket med tanke på förutsättningarna, men ändå. Det var synnerligen vackert, om än lite svalare än i går.

——

In other news så klämmer Svensk Bokhandel åt Modernistas uppmärksammade nyhetsbrevsspårningsfunktion rätt ordentligt i dag i såväl artikelform som ledare. Min spontana tanke – Statcounter släng dig i väggen, vart skaffar jag den där övervakningsprylen?

På det tredje ska det ske

Ibland går saker bra. Ibland gör de det inte.

Den här artikeln, om den pågående streetdansfestivalen på Dansens hus här i Stockholm, är ett tecken på det senare. Min kollega Erika skrev den under eftermiddagen. När hon var klar skrev hon ut texten och gav den till mig för korrläsning. När korret var gjort hittade jag inte texten i vårt textredigeringsprogram. Den var totalt väck, non existent, gone with the wind, borttrollad från jordens yta. Det var inte mycket att göra, hon skrev om texten från början, knattrade ut den korrade utskriften. När hon var klar tryckte hon på print igen, så att jag kunde slänga ett öga på den nya versionen. Puts väck hej då. Ridå. Bye bye streetdans.

Tredje gången fick jag skriva av utskriften. Höll mig långt borta från bulle+P. Den stannade bland oss. Tack.

——

In other jobbnews så har min kollega Erik intervjuat Kirsten Dunst i dag med anledning av “Spiderman 3“. Min kollega bling-Therese är på väg till galapremiären för att hänga med Kirsten där. Själv har jag spenderat dagen med att skriva notiser som den här och den här och ska snart åka till en söderförort och äta thaimat. Olika falla ödets lott.

Lilla stegis och jag

Jag har blivit med stegräknare. Det känns ungefär lika tufft som att ha ett skinnfodral till mobilen i bältet, men när den väl sitter där i sitt clip, oj vad jag går.

Orsaken till den lilla tingestens närvaro vid min midja är att jag liksom rätt många andra på jobbet anmält oss till Korpens stegtävling, något sorts företagstjofräs med ett sorts folkhälsofrämjande syfte antar jag. Det ska promeneras under fem veckor från och med kommande onsdag, målet är 7000 steg per dag. I går lyckades jag dock, utan större förhävning, gå 13874 steg enligt den lilla prylen. Jag vet inte om det innebär att jag är manisk, en liten enerverande Duracellkanin i vardande, men hur som helst, stegräknaren är beroendeframkallande och det känns lite läskigt, som om jag gått med i en sekt. Med några enkla tryck kan jag kolla kaloriförbränning, promenerad sträcka, kilometertid och de senaste börskurserna. Det är en fantastisk liten sak.

Allt är dock inte frid och fröjd. För det första verkar inte mitt exemplar gå att stänga av. Jag är rädd att batteriet ska vara utsuget redan när tävlingen drar igång nästa vecka. Dessutom verkar avståndsbedömningen vara dåligt kalibrerad. När jag gick mellan Odenplan och Slussen i går morse angavs avståndet till 2,09 kilometer. Nu har jag visserligen inga bevis för saken, men nog är väl det avståndet lite större? Jag hade gissat på minst tre. Måste leta upp en bra karta och mäta. Jag försökte med Eniro och Hitta, men de kollar ju bara bilvägar när man vill kolla upp avstånd. Jag vill ha en funktion i deras karttjänster där man kan rita in egna sträckor och få avståndet presenterat på silverbricka. Varför har de inte fixat något sånt? Jag skulle använda den hela dagarna, skulle sitta och dra streck hit och dit och aldrig jobba eller skriva.

Kanske tar jag för långa steg. Lilla stegis är förinställd för 60-centimeterskliv, kanske är jag en sjumilaklivare och därför blir avstånden för korta. I foldern tipsas om att man ska mäta upp en tiometerssträcka och därefter räkna ut hur långa steg man tar. Men vadå mäta upp en sträcka, ska jag gå ut på gatan och börja mäta med ett måttband? Jag har ett rykte att tänka på.

Ovetskapen gnager i mig. Åh, ständigt denna oro.

——

Steg hittills i dag: 3681. Upptäckte just att grundinställningen i räknaren är att jag ska väga 45 kilo. Ho ho.

Det mest spontana som går i ett par skor

Jag är spontanitetens mästare. Åtminstone enligt min vän Lisa, som nyss slog en saltomortal av glädje när jag sa ja till att följa med på Teaterhögskolans slutuppsättning av “Tre systrar” om 32 minuter. Jag såg visserligen inte henne frivolta, vi pratade ju i telefonen gubevars, men jag kunde klart och tydligt höra hur hon snurrade flera varv i luften av oförfalskad lycka. Oh joy.

Hm, kanske bäst att lägga på ett sista jobbkol med andra ord?

Du och ditt älskade Uppsala (2)

Var på möte i Uppsala i går kväll. Förflutenhetens landskap. Vandrade i hast mot tåget när klockan närmade sig tio, i stort samma väg som det rusas på i början av “Dannyboy & kärleken”. Jag vet inte hur många gånger jag gått den där sträckan, sprungit den där vägen, längs kullerstensgatorna, över någon av de tre broar som är aktuella, på gågatan, kryssat genom kvarteren på väg mot tågstationen. De kan räknas i hundratal vid det här laget. Konstigt hur tiden går och ungdomen består. Inte min gudbevars, men stadens. Studentstaden där åldern på de boende är konstant och hur de står och vinkar oss som lämnat den adjö gång på gång på gång.

Inte för att särskilt många återvänder med min frekvens. Men ändå.

Jag tänker ofta på Uppsala vid den här årstiden. Under vårens sista månad och den tidiga hösten är studentorter som mest levande, när tiden går mot sitt temporära slut och tar sin avstamp i något nytt. Det är inte alls på samma sätt påtagligt här i Stockholm, och då bor jag ändå inte mer än femtio meter från Studentpalatset. Kanske går det att erfara samma känsla i luften ute på Frescati, men jag tvivlar. Åtminstone skulle jag ha svårt att känna den, jag är för evigt färgad av mina egna minnen. Åh det var länge sedan jag på allvar grottade ner mig i minnesknarkande här. Snart. Se det som ett löfte. Eller ett hot.

Tiden och det andra

Jo, boken kommer att bli bra. Jag måste bara skriva den också. Det känns irriterande att ha en historia där inne som vill ut, men som hela tiden hålls tillbaka av andra åtaganden. Som livet och jobbet. Saker som måste gå före. Oh well, förr eller senare blir det väl klart.

Senast författade mening: När och var som helst men uppenbarligen aldrig här och nu.

Världsbokdag och linslus

Det är världsbokdag och det känns som något som sakta tynar bort även om det skanderas hurra! hurra! på dess tolvårsdag på den officiella sajten. Inte för att den kanske någonsin varit så stor, men jag minns att jag under några år runt millennieskiftet brukade ge bort en pocket till nära och kära just den 23 april. I år kom jag inte ens ihåg att den ägde rum förrän en vän mejlade och berättade och jag därefter såg att Petra uppmärksammade den. Och jag som kallar mig minnesjunkie. Jag lever i en lögn.

——

In other book news så var det i dag en artikel på Metros SL-sida om mig och mina skriverier. Den går att se i pdf-format här. Jag ser lite mysko ut i ansiktet tycker jag, men det är väl smällar man får ta när man envisas med att vara linslus.