Att behandla ljudboken som en nisch är världsfrånvänt

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 6 februari.

——

Jag reste ner till Stockholm härförleden för att vara med i litteraturpodden Vad vi pratar om när vi pratar om böcker, ett avsnitt som skulle handla om ljudböcker och deras framfart och framtid.

Samtalet mellan mig, Bonnier Bookery-förläggaren Åsa Selling och författaren Anna Bågstam (som är en av poddens grundare och höll i taktpinnen) blev i mina öron väldigt givande, en timslång odyssé där vi bland annat försökte bena ut om ljudboken verkligen blivit så stor som det hävdas (det beror på genre, blev svaret), vad som särskiljer en bra ljudbok från en bra pappersbok (inte supermycket, när det kommer till kritan), om det är bra att barn omfamnar ljudboksformatet (både ja och nej, tyckte vi nog) och om det finns ett olyckligt glapp mellan dem som föredrar att lyssna kontra dem som vill läsa (här rådde konsensus: ja!).

Vi hade jättetrevligt ihop, var ense om det mesta och även där det fanns oenighet kunde vi förstå den andras synpunkt. Det hårda tonläge som ofta präglat debatten inom bokbranschen gällande ljudbokens framväxt stod ingenstans att finna. Kanske inte så konstigt – vi hade alla tre en positiv grundsyn till formatet, så den som kommit som publik till Gamla Stans Bokhandel där inspelningen skedde och hoppats på bråk fick gå besviken därifrån.

Men under den tid som förflutit sedan inspelningen har jag funderat en del. Avsnittet vi gjorde var poddens 48:e i ordningen, och det gjordes ingen hemlighet av att vår inspelning sågs som en specialare – här kommer ett speciellt ljudboksavsnitt, till skillnad från annars när vi pratar om (vanliga) böcker.

Det här är ingen kritik mot Vad vi pratar om-podden, de bjuder alltid på fina litteratursamtal, men det är ett talande exempel på hur ljudboken fortfarande i det allmänna litteratursamtalet behandlas som ett särintresse att dyka ner i vid ett särskilt tillfälle, för att sedan återgå till normalläget där litteratur diskuteras med tryckt text som grund.

Det är en inställning som blir allt mer problematisk ju längre tiden går. Visserligen stämmer det inte som en del rubriker på sistone gjort gällande att hälften av all litteratur överlag som svenskar i dag tar till sig kommer in via örat, men inom vissa genrer är det faktiskt så, och flera av de bredaste författarna vi har här i landet lyssnas i dag oftare på än läses. Att då behandla formatet som en nisch blir allt mer världsfrånvänt.

Jag efterlyser i första hand inte en utbyggd ljudboksbevakning bland svenska medier – var skulle pengarna till det tas ifrån? – men jag önskar verkligen att deras existens skulle börja erkännas i den löpande rapporteringen.

För snart två år sedan när en infekterad ljudboksdebatt härjade på Dagens Nyheters kultursidor (de gör det med jämna mellanrum), deltog jag med en text där jag lyfte frågan om det åtminstone inte kunde börja noteras när en bok som recenserades också fanns att tillgå som ljudbok? Ni vet, recensioner brukar åtföljas av en faktaruta med titel, författare, eventuell översättare, utgivande förlag och ibland även sidantal. Kunde man inte också, i rent konsumentupplysande syfte, peta dit “Finns även som ljudbok, inläst av …” i de fall det fanns en sådan?

Mig veterligen har ingen hörsammat detta ännu. I något sammanhang höjdes invändningen att det skulle skapa förvirring – tänk om läsaren fick för sig att recensenten lyssnat på boken!

Ja, hemska tanke.

Men skämt åsido, om det är en fara, kan man nog gardera sig mot det med en bra, snärtig formulering också.

Min poäng är denna: Siffrorna talar sitt tydliga språk – en stor del av publiken ser i dag ljudboken som en naturlig del av litteraturen. Det är dags att mediebranschen – och faktiskt även bokbranschen! – också börjar göra det.

——

Fotnot: Den här krönikan har som sagt några veckor på nacken, och kors i taket, så sent som i går upptäckte jag för första gången just det jag efterlyser – en notering i faktarutan om att en ljudboksversion existerar. Det skedde i Expressens recension av Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit, där recensenten Gunilla Brodrej åtminstone delvis verkar ha lyssnat på boken. Där anges, utöver den gängse informationen om förlag och sidantal, även Ljudboksuppläsning av författaren, 3.34 t. Svårare än så behöver det inte vara. Hoppas det är början på en trend!

Fotnot 2: Jag har själv recenserat Labbas mycket fina och smärtsamma bok för Västerbottens-Kuriren, och även jag noterade ljudbokens existens, jag växlade mellan lyssning och läsning under recenserandets gång. Grämer mig för att jag inte såg till att få in det i själva faktarutan (man bör ju leva som man lär!), utan bara skrev följande som en avslutning på texten: ”Herrarna satte oss hit” finns även som ljudbok, inläst av författaren själv. Det är fin inläsning som inte minst ger extra lyft åt de samiska jojkar som återges i boken, men samtidigt går ljudbokslyssnaren miste om det rika bildmaterial som den vackert formgivna inbundna boken innehåller.

Ryckciterad om topplistedebaclet

Min purfärska krönika för Västerbottens-Kuriren (nätet i går, papperstidningen i dag) blev föremål för ryckcitat i dagens kulturdel i DN. Krönikan i VK, som hittas här, handlar om debaclet när Förläggareföreningen och Bokhandlareföreningen under viss pompa och ståt skulle presentera en helt ny sorts topplista för den svenska bokbranschen, och så blev det bara pannkaka av alltihop när två av landets mest populära författare i form av Sofie Sarenbrant och Alex Schulman inte räknats med. Publicerar texten här i spalterna vad det lider också, brukar ju försöka komma ihåg att göra det med några veckors eftersläpning.

Det är för den delen för lustigt att man inte kan låta bli att bli glad när rikspressen uppmärksammar vad som skrivs på lokal nivå, som att det vore så himla mycket finare att synas där. Västerbottens-Kuriren har en fantastisk kultursida med många starka skribenter, så den borde i ärlighetens namn citeras betydligt oftare. Bokmärk sidan, vetja!

Inlämnad och klar (?)

Har efter vad som känns som sjuttiotolv veckors överdragen deadline äntligen lämnat in Smittad 3-manuset. Egentligen var det kanske inte fullt så dramatiskt, men jag sköt fram deadlinen två gånger, och när den andra deadlinen – som var satt i sten – kom och sedan passerade utan att jag var klar, blev jag lite svettig, tvingas jag medge. Kanske blev de även det inne på Storytel, men om det vet jag inget, utåt spelar de alltid coola och lugna, medvetna om att jag i slutänden brukar leverera åtminstone någorlunda enligt plan.

Om än ändrandes på detaljer in i exakt sista sekund.

Så även denna gång. Jag skickade in det “färdiga” (det ska ju passera ett par instanser till innan inläsningen sker) manuset till min förläggare i fredags efter lunch, med en försäkran om att nu var det minsann klart. Tidigt måndag morgon – efter att jag våndats över några saker under helgen – mejlade jag henne och frågade om det möjligen var okej att jag ändrade några saker i de sista kapitlen, dit hade de väl hur som helst inte hunnit i genomgången ännu? Nej, kör på du bara, blev beskedet, skicka in det nya under dagen.

Sagt och gjort, nya versioner av de fyra sista kapitlen anlände före lunch. Nu sitter jag här dagen efter och funderar på om jag ska låta mig nöjas med de där ändringarna, eller skicka ännu ett mejl med en ödmjuk begäran.

Fast … någon gång måste väl även jag sätta punkt.

När är det okej att säga att man läser när man lyssnar?

Nedanstående krönika plus tips publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 19 december 2019.

——

Gills det som läsning när man lyssnar? Frågan har stötts och blötts en del i ljudboksdebatten de senaste åren, i takt med att formatet växt i betydelse.

Svaren skiftar. Många ljudboksälskare tycker att det är självklart att likställa sysselsättningarna – oavsett om en text läses eller lyssnas på tar man ju den till sig, eller hur? Samtidigt resonerar textläsningspuritaner att för att verkligen ta till sig en bok, måste den läsas med ögonen (och helst ska boken vara inbunden och läsas under tystnad i en fåtölj).

Som erkänd ljudbokskramare borde jag väl tillhöra den första falangen. Men är det verkligen så enkelt? Nja, jag tycker nog inte det.

I vissa fall tycker jag inte att det spelar särskilt stor roll. När det gäller oss vuxna som är vana vid att inmundiga litteratur på ett eller annat sätt, är det väl rätt hugget som stucket vad vi väljer att kalla det vi gör. Om en romanslukare övergår från att läsa till att lyssna på en del av sin litteratur (eller all!) så får väl personen i fråga säga att den läser om den vill.

Men barn då? Om de tar till sig en bok via öronen i stället för med ögonen, är vi då lika bekväma med att säga att de har läst en bok när de har lyssnat på den?

Jag tror inte det. För om vi drar resonemanget till sin spets, behöver vi väl i sådant fall inte längre lära våra barn hur man fogar samman bokstäver till ord, utan bara ge dem kunskap om att en högerpekande triangel är symbolen för “spela upp” och en fyrkant för “stopp”, sedan kan de “läsa” sig igenom utbudet i vilken ljudboksapp som helst, så länge det finns särskiljande omslagsbilder att välja mellan.

Ja, jag gör mig lite dum nu – plus att jag helt bortser från dem som av olika orsaker inte kan läsa med ögonen, och det ber jag om ursäkt för.

Men det är ändå värt att fundera på. Hur pass duktig måste en människa vara på att läsa “på riktigt” innan det anses okej att man säger att man läser när man lyssnar? I takt med att ljudboksintresset även ökar hos unga blir det här mer än en akademisk fråga.

De kommersiella ljudbokstjänsterna fokuserar i dag allt mer på hela familjen, marknadsledande Storytel har exempelvis ett barnläge som gör att föräldrar kan låsa Storytel-appen på barnens mobiler så att de endast får ta del av ett bokutbud anpassat för noll- till tolvåringar.

Jag har ett personligt exempel här. Hösten 2018 skulle min då åttaårige son åka in till Kiruna Bokfestivals Ung-dag med skolan, där de skulle få träffa författarparet Martin Olczak och Anna Sandler. Vi tyckte att han borde läsa några av parets böcker innan, och fann att Megakillen– samt Jakten på Jack-böckerna som paret skrivit och illustrerat fanns som e-böcker hos Storytel (ljudbokstjänsterna har även ett e-boksläge, som med fördel kan användas på surfplattor så att man slipper läsa på små mobilskärmar).

Sagt och gjort, han började läsa Jack-böckerna inför festivalen. Han gillade dem mycket, meddelade han snart, och jag förvånades över hur snart, för fullt så entusiastisk inför bokläsning brukade han inte vara.

Det visade sig att han snabbt upptäckt att ett enkelt knapptryck räckte för att byta från läsning till lyssning. Därefter hade han lyssnat sig igenom bokkvartetten under några tidiga morgnar när övriga familjen ännu sov.

Var det fusk? Nej. Vi hade dessutom inte ens sagt att han prompt var tvungen att just läsa dem, så han valde bara det han fann smidigast.

Men hade han läst dem? Nej, det tycker jag inte. Och av samma anledning tycker jag inte heller att jag har läst en bok jag lyssnat på.

Varför har ens den här diskussionen uppstått? Jag tror den bottnar i en viss känsla av underlägsenhet. Att läsa anses fortfarande finare än att lyssna, därför vill så många som möjligt stå i läsa-lägret.

Jag tycker vi lyssnare borde börja vara stolta över det vi sysslar med i stället.

Tre bra ljudbokslyssningar just nu:
• Henriks Berggrens Historien om New York, inläst av Magnus Roosmann. Medryckande historieskildring från 1600-talets New Amsterdam till våra dagar.
• Matilda Gustavssons Klubben, inläst av Ella Schartner. Gustavssons drabbande reportagebok om Kulturprofilen och Svenska Akademien är med rätta rosad, och även ljudboksversionen håller högsta klass.
• Linwood Barclays Utan ett ord, inläst av Magdi Saleh. Kanadensaren Barclay skriver klassiska bladvändarthrillers, och hans tidiga utgivning har nu fått nytt liv som ljudböcker på svenska. Hopplöst att sluta lyssna.

Vad vi pratar om när vi pratar om ljudböcker

Jag var ju i Stockholm härförleden och spelade in ett avsnitt till Vad vi pratar om när vi pratar om böcker-podden inför livepublik i Gamla stans bokhandel. Det blev ett jättefint samtal mellan mig, Åsa Selling och Anna Bågstam tyckte jag, och nu har ni chansen att tycka detsamma! För sedan i lördags finns avsnittet utgivet i alla kanaler där poddar finns, här är länken om man använder sig av Apples Podcaster-app (själv föredrar jag appen Overcast, men det är ju en smaksak), det är bara att söka på “Vad vi pratar om” i er app, så bör det dyka upp. Avsnittet i fråga är nummer #48.

Återigen – det blev ett ett riktigt roligt, matigt och inte minst intressant samtal, som jag tror faktiskt förde debatten framåt en bit och gjorde oss alla lite klokare. Det grämer mig dock att jag svamlade en aning gällande vad jag lärde ut på min ljudbokskurs i höstas, där hade jag kunnat vara betydligt mer stringent, och att jag i slutet när vi skulle tipsa om böcker vi såg fram emot under 2020, hade fått för mig att det var vintern som återstod i Anders De La Mottes årstidskvartett, den rätta titeln på boken som ges ut om ett par månader är så klart Våroffer och inget annat.

Här är poddens sajt. Hoppas ni ska gilla samtalet!