Krönika: Hur berättar jag sanningen om klimatet för en elvaåring?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 25 april.

——

Det var fyra år sedan jag första gången på allvar drabbades av den existensiella ångest jag nu känner accelerera.

Då hade jag läst Jonathan Jeppssons klimatbok Åtta steg mot avgrunden, och fick akut andnöd när jag såg på mina barn. Jag insåg att risken faktiskt är påtaglig att de i min ålder kommer att minnas världen av i dag som blott en avlägsen dröm. Efter 2050 när de själva passerar fyrtiostrecket kunde allt redan ha barkat åt helvete.

Nu har Jeppsson skrivit boken Mot kollapsens hjärta, i vilken han konstaterar att han med stor sannolikhet hade fel senast. Men dra ingen lättnadens suck, för den här gången säger han att civilisationen börjar klappa ihop redan kring år 2040.

Vad är det då mer konkret som Aftonbladets mångårige klimatreporter och grävchef hävdar? I Jeppssons förra alster låg fokus på hur klimatförändringarna radikalt skulle påverka – och till sist förstöra – möjligheterna till en dräglig mänsklig tillvaro på vår planet. I den nya boken är det inte klimatförändringarna i sig som är hotet, även om de utgör en av flera nyckelfaktorer till att vårt komplexa samhällssystem börjar krackelera.

Undertiteln Om tillväxtens slut och civilisationens sammanbrott summerar vad det handlar om. Med hjälp av slutsatser från en stor mängd forskare visar Jeppsson hur vi har skapat en värld vars enda sätt att överleva är genom fortsatt tillväxt, och när jordens kapacitet för att underhålla detta system tar slut, upphör också möjligheterna för vårt sätt att leva.

Vad som inträffar då? Ren och skär katastrof.

Men är inte tillväxt ett nödvändigt tillstånd? Tja, att växa till sig är visserligen en biologisk förutsättning för att liv ska uppstå och fortgå, men behöver det verkligen vara den enda vägens politik för själva samhällskroppen?

Oavsett om så verkligen är fallet, är det vad vi har blivit lärda. När hörde du senast en analys av den ekonomiska utvecklingen som inte betonade behovet av fortsatt tillväxt? Tro mig, när du väl börjat lyssna efter ordet ”tillväxt” kommer du aldrig att kunna sluta höra det.

Det bör nämnas att forskningsrapporten Tillväxtens gränser som Jonathan Jeppsson tar avstamp i har sin beskärda del motståndare. Rapporten presenterades första gången 1972 och har sedan uppdaterats i flera omgångar, senast år 2020 i en uppmärksammad studie ledd av den nederländska Harvardforskaren Gaya Herrington.

Kritikerna hävdar att rapporten innehåller grava fel och att tidsangivelser för den stundande kollapsen har hunnit komma och gå utan att något inträffat. Jeppsson menar å sin sida att kritiken till stora delar bygger på missuppfattningar om vad som faktiskt står i rapporten. Han själv fokuserar på Herringtons uppdaterade resultat, och det är hennes nedåtstupande kurvor som leder till slutsatsen att om inget extremt oväntat inträffar, börjar vårt tillväxtfixerade samhällsbygge kollapsa runt år 2040.

Och vid den punkten, för att låna en dramatisk effekt som Jeppsson ofta använder när han skriver, har vi bara sett början på våra problem.

Men kan verkligen inget göras? I bokens slutskede intervjuar Jeppsson miljöforskaren och nationalekonomen Mikael Malmaeus, en av få ekonomer i Sverige som forskat på tillväxtens motsats, det vill säga nerväxt. Han är övertygad om att en radikal nerväxtplan är möjlig som räddar civilisationen kvar på en nivå som åtminstone påminner om hur våra liv ser ut i dag. Tyvärr tror han inte att något sådant kommer att ske, eftersom det inte finns folkligt stöd för att på allvar driva igenom omställningen som krävs.

Jeppsson frågar Malmaeus vad han anser om det snara kollapsscenario Gaya Herrington räknat fram. Forskaren tvekar på frågan, tycks ogilla kategoriska svar, men medger sedan att hennes minst sagt dystra kurvor är sannolika. ”Våra faktiska möjligheter att undvika kollapsen är små”, säger han.

Törs jag fortsätta hoppas likt en dåre att allt det här är fel? Och om inte, kan någon förklara hur jag berättar sanningen för en elva- och fjortonåring?

Krönika: Ack du sköna nya skräddarsydda värld

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 4 april.

——

I dagens digitala litteraturvärld talas det ofta om att vi nu på ett annat sätt än tidigare faktiskt kan se vad människor läser (och lyssnar) på. Tidigare hade bokbranschen enbart försäljningssiffror att tillgå när man försökte se åt vilket håll vinden blåste, men risken fanns att det inte gav hela bilden av den faktiska läsningen. Vad hände egentligen med boken av den där Nobelpristagaren efter att den blivit köpt? Lästes den av en person? Flera personer? Eller placerades den bara i bokhyllan som en statusmarkör? Det var svårt att säga.

I den digitala världen mäts allt i detalj, särskilt i abonnemangstjänsterna. Där blir varje minut av en ljudbok som vi lyssnar på loggad, och likaså syns det hur många sidor av en e-bok vi läser. Orsakerna är åtminstone två – dels baseras ersättningen till förlagen på den här statistiken, och dels kan datan användas av bokförlag och författare till att se vad läsarna de facto går igång på eller ratar. Litteraturen kan därefter för första gången på allvar skräddarsys efter läsarnas önskemål.

Det låter onekligen som att det kan bli rätt urvattnat. Kommer något någonsin att kunna överraska om alla bara försöker skriva likadant som det som redan visat sig funka? Och vad händer när AI-tjänsterna blir så pass välutvecklade att de med hyfsat resultat kan härma de redan existerande berättelserna och skapa nya varianter? Ack du sköna nya värld, vi riskerar att aldrig behöva dra efter andan av häpnad igen.

Nå, dit är det (förhoppningsvis) en bit kvar, och kanske inser någon längs vägen att det är när vi konfronteras med det vi inte visste att vi ville ha, som vi utsätts för de upplevelser som verkligen berör oss.

Fast antagligen kommer väl någon parameter att bakas in i algoritmen som levererar just det oförutsägbara på exakt rätt plats. En skön ny värld, som sagt.

Att det finns ett sug efter läsning som anpassats just för individens tycke och smak är något som Dagens Nyheter nyligen slagit mynt av. Lagom till påskekrimets högtid lanserade tidningen tjänsten Deckarväljaren, där DN:s deckarprofilerade recensent Lotta Olsson satts på att gå igenom det dryga tusental boktips hon levererat i spalterna genom åren och tagga dem utifrån ett fyrtiotal parametrar.

Det är faktiskt ganska roligt att klicka sig fram till resultaten. Söker du exempelvis en oblodig svensk, fristående deckare med flera huvudpersoner som utspelar sig i ödemarken? Då är Stina Jacksons Silvervägen boken för dig. Ändrar du dig gällande det där med flera huvudpersoner och känner i stället att du vill ha en känsla av pusseldeckare i mixen? Åsa Avdics Isola blir ditt val. Men det rör sig inte om någon direkt exakt vetenskap – varför Stina Jacksons Silvervägen är taggad som ”ödemark” medan uppföljaren med titeln Ödesmark kryssats i som ”glesbygd” känns en smula outgrundligt.

Att många älskar det skräddarsydda står klart om man som jag spenderar en del tid i de stora ljudboksgrupper som finns på Facebook. Medlemmarnas frågor efter nya boktips blir ofta mycket detaljerade: ”Letar krimserie som ska utspela sig i norra Norrland och vara nutida. Älskar högt tempo, och Jonas Malmsjö ska helst vara inläsare. Har inget emot våld, ogillar relationstjafs och det ska vara en hel bokserie. Tips?”

Ofta kommer vettiga svar – folk är i regel väldigt hjälpsamma! – men eftersom det också ingår i den moderna litteraturvärlden att författare ska marknadsföra sig själva, dyker ofta respons av den här typen upp: ”Har inte skrivit just det du frågar om, men däremot en fristående fantasyromance som utspelar sig i Västergötland på 1300-talet som jag själv läst in. Testa den!”

Detta på tal om att konfronteras med det vi inte visste att vi letade efter, antar jag.

Krönika: Hundra timmar ljudbok – som två öl på krogen

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 22 februari.

——

Hur mycket är en bok värd? Eller hur mycket borde den vara värd? Det är en fråga som ofta lyfts på senare år, eftersom digitaliseringen och den i Sverige explosiva framgången för strömningstjänster för ljudböcker sägs devalvera den svenska litteraturens värde. Och ja, litteratur är billigt i Sverige, jämfört med i många andra länder. Frågan är bara om det är ett nytt fenomen.

Jag skulle vilja hävda att svaret på frågan är nej. Den svenska bokbranschen har tvärtom en lång tradition av att sälja nya eller nästan nya böcker till häpnadsväckande låga priser, jag dristar mig till att påstå att vi är faktiskt är världsbäst på det, åtminstone i jämförbara länder.

Som första bevis vill jag lägga fram den nu pågående bokrean, där det tävlas i att sälja färsk litteratur så billigt som möjligt. Det är sedan länge legio att böcker som gavs ut så sent som kring bokmässan för mindre än fem månader sedan nu reas ut med upp till sjuttiofem procents rabatt från nypriset i höstas (det är bara att kolla hos nätbokhandlarna om ni vill se de exakta sänkningarna på olika titlar, procentsiffrorna används i marknadsföringen).

Bokrea i februari är vi visserligen inte unika med – i Norge pågår deras ”mammutsalg” under ungefär samma tidsperiod och med samma procentuella nedsättning i pris, men där är böckerna som nyast utgivna hösten 2022 och inte hösten 2023 som i Sverige.

Pocketböckerna får bli bevis nummer två. Återigen är inte själva företeelsen unik för Sverige – pocketutgivning finns i de flesta länder även om försäljningen i regel varit mer blygsam än hos oss. Orsaken till det? Vi har varit bäst i klassen på att prissätta dem lågt samt i att ha ett kort tidsspann mellan originalutgåva och pocket. Resultatet har blivit att pocketböcker sålt som smör i Sverige, men inte gett så stora inkomster för vare sig förlag eller författare.

Pocketböcker har alltid varit oslagbart billiga i Sverige (bilden är från Adlibris butik i centrala Stockholm 2017).

Faktum är att den högljudda debatt som i dag förs om att ljudbokslyssning ger förlag och författare så låga ersättningar är ett eko av hur det lät när pocketen var som starkast för drygt ett decennium sedan. I en kulturartikel i Expressen signerad Björn af Kleen från 2010 intervjuar han bland annat bokbranschnestorn Per I Gedin, som var med och skapade det numera insomnade förlaget Månpocket. Gedin får bland annat frågan varför inte författarna gör uppror mot de låga pocketersättningarna:

”När något blir framgångsrikt vill alla ha mer”, svarar han. ”Det är alltid ett problem. Men hela framgångssagan bygger på att boken är billig. Förläggarna snålar på sin sida, författarna får relativt sett mindre. Det är köparna som är segrare. I Sverige kan man köpa Kerstin Ekman och PO Enquist på järnvägsstationen. Det är väldigt märkligt.”

Byt ut köparna mot lyssnarna, och att vi i dag inte bara kan införskaffa de billiga böckerna på tågstationen utan har ständig tillgång till dem i mobilen, så har inget förändrats. Till och med den ersättning som pocketboken ger – runt en femma per sålt exemplar, motsvarar vad författare brukar få för en normallång ljudbok.

Ett annat citat från artikeln 2010 i Expressen sticker också ut. Det är när förläggaren Svante Weyler får frågan om varför pocketböcker fortsätter vara så billiga i Sverige:

”Vi har en bransch som inte vågar ta betalt för sin egen vara. Bokhandlarna vägrar: om vi höjer priserna går det åt helvete. Men varför ska din bok kosta mindre än en öl?”

I dag kostar abonnemangen som ger dig tillgång till hundra timmars lyssning per månad i ljudbokstjänsterna ungefär som två öl på krogen, eller kanske tre om du nöjer dig med att dricka stor stark på det lokala sunkhaket. Men då får du som sagt hundra timmar, vilket motsvarar ungefär tio böcker (även om standardabonnenten brukar sägas hinna med bara tre eller fyra).

Oavsett vilket så är det billigt – riktigt billigt till och med, och som synes en svensk tradition med anor.

Men varför värderar vi litteraturen så lågt? Finns det något unikt i det svenska kynnet som motiverar det här? Kloka förslag mottages tacksamt, för jag har inget bra svar.

Krönika: Det finaste med Littfest är den tydliga norrländska förankringen

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 14 mars.

——

Åren går, Littfest består. För mig sammanfaller min relation till Sveriges bästa litteraturfestival starkt med min återkomst till Norrland efter många år söderut. Jag hade bott i Uppsala och Stockholm i femtontalet år innan jag kom till mina sinnen och återvände till landsdelen jag alltid kallat hemma.

I ungefär samma veva började jag engagera mig i Norrländska litteratursällskapet, som länge fått äran att fungera lite som ett inofficiellt startskott för festivalen, då vi alltid brukar hålla årsmöte på Bokcafé Pilgatan under torsdagseftermiddagen och följa upp med releasefest under kvällen för årets första nummer av vår tidskrift Provins, som alltid landar lagom till Littfest.

Så även 2024, så klart. Detta år blir dock speciellt för mig, eftersom jag avgår från ”Norrlitts” styrelse efter sju svåra år varav sex av dem som vice ordförande. Nej, skojar bara – det har varit fantastiskt roligt och jag uppmanar verkligen alla som brinner för litteraturen och känner sig som norrlänningar i själ och hjärta att bli medlemmar, men nu är det dags för den här räven att låta yngre förmågor med klipp i stegen och sug i blicken att ta över.

Så en epok på det personliga planet går i graven. Tur då att Littfest finns kvar att glädjas åt ändå. I år har jag dessutom fått äran att vara en av två konferencier för scenen Studion, och kommer bland annat att presentera samtalet mellan Alma-pristagaren Laurie Halse Anderson och hennes svenska översättare Amanda Svensson och det mellan författarna Agri Ismaïl och Burcu Sahin, där den förstnämnda skrivit årets kanske hittills mest uppmärksammade svenska debut i form av romanen Hyper.

Något jag ser extra mycket fram emot är det första samtalet på fredagen på Studions scen, där författaren Waubgeshig Rice från Wasauksing First Nation i Kanada kommer att introduceras för svensk publik i ett samtal med den sydsamiske författaren och översättaren Johan Sandberg McGuinne. Waubgeshig Rice finns ännu inte översatt till svenska, men jag har de senaste veckorna läst och lyssnat på hans romaner Moon of the crusted snow och uppföljaren Moon of the turning leaves, två fristående men ändå sammanlänkade postapokalyptiska berättelser om vad som sker efter civilisationens sammanbrott i ett litet, tätt sammanvävt samhälle i norra Kanada bebott av människor från anishinaabekulturen. Böckerna har liknats vid en kanadensisk The road, och är utmärkta nutidsdystopier som jag hoppas vi snart får se även på svenska.

Men allt av värde på Littfest sker så klart inte på scenen där jag råkar stå som hallåa. Årets tveklöst största dragplåster är brittiskan Zadie Smith, som avslutar lördagens dagsprogram på den största scenen Idun i ett samtal med översättaren och tidigare kulturrådet Stefan Ingvarsson. Räkna med kö där – och att ni kommer att hitta mig i den.

Men det finaste med Littfest är den så tydliga norrländska förankringen. Jag har skrivit om det förr i de här spalterna, men det tål att upprepas – trots att Littfest sedan länge är en nationell och internationell angelägenhet har festivalen aldrig förlorat blicken för det regionala. I år bjuds vi inom ramen för detta bland annat på samtal om jojkens litterära kraft, ”Tornedalen uncut” med Mikael Niemi, ett framträdande med Lilian Ryd som skriver om kvinnorna i väglöst norrländskt inland och ett samtal om vatten och kolonialism mellan Elin Anna Labba och Jannete Hentati, lett av författaren Malin Nord.

I årets programtidning skriver arrangörerna själva om att stå stadigt i den norrländska myllan. Genom åren har författare från 57 olika länder deltagit på festivalen, men trots detta har så mycket som en femtedel av alla arvoden gått till kulturarbetare hemmahörande i Norrland, och då främst i Västerbotten.

Det är en kulturell välgärning om något.

Littfest-helgen coming up!

Äntligen dags för Littfest nere i Umeå! (Eller ja, på torsdag drar det i alla fall igång, vilket är mindre än 25,5 timmar bort i skrivande stund). Och som vanligt är programmet urstarkt.

Jag medverkar på två hörn, dels delar jag och vännen Elin Grelsson på uppdraget som konferencier för scenen Studion fredag-lördag, där jag bland annat kommer att få introducera författarsamtal mellan Laurie Halse Anderson och Amanda Svensson, Waubgeshig Rice och Johan Sandberg McGuinne samt Agri Ismaïl och Burcu Sahin, och dels deltar jag på lördagseftermiddagen på scenen Äpplet i programpunkten Att alltid ha en åsikt – ett samtal om kulturkrönikor tillsammans med Elis Monteverde Burrau och Hanna Johansson.

Men har jag verkligen alltid en åsikt? Tja, jag har ju i alla fall skrivit krönikor var tredje vecka i Västerbottens-Kuriren i snart sju år, så någon åsikt får jag väl ändå sägas ha.

Dessutom kommer jag med all säkerhet att som traditionen bjuder att då och då synas bakom bokbordet för Norrlitt/Provins. Kul!

Krönika: Ska en glad amatör kunna vinna hela tjottaballongen?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 11 januari.

——

När kan man egentligen börja kalla sig författare? Står det var och en fritt att kalla sig det, eller är det upp till någon annan att avgöra? Och ska man som glad amatör kunna glida in och vinna hela tjottaballongen vid första försöket?

Diskussionen som blossat upp handlar egentligen inte om litteraturvärlden utan om filmbranschen, efter att Filminstitutet inför årets Guldbaggegala ändrat reglerna så att debutanter inte kan nomineras till skådespelarpriser. Tidigare stod i regelverket att priserna ”bör” gå till professionella skådespelare, men i år har det ändrats till ”ska”.

Beslutet har mötts med hård kritik, bland annat har regissören Gabriela Pichler som med stor framgång arbetat med amatörskådespelare kallat det ”skämmigt, ogeneröst och okunnigt”. En annan som ogillar regeländringen är den kulturella mångsysslaren Uje Brandelius, som vid Guldbaggegalan 2020 blev ett exempel på det som nu inte ska vara möjligt – för debutrollen i Spring Uje spring tilldelades han priset som bästa manliga skådespelare. Film handlar om att beröra, skrev Brandelius på Facebook, ”om man har fjorton års gråtlektioner på sitt cv eller kommer direkt från gatan spelar ingen roll.”

Kulturredaktionen på tidningen Sydsvenskan gick till konkret handling i sin kritik, och meddelade att de helt tänker sluta lägga tid på Guldbaggen så länge amatörerna stängs ute.

Varför vållar en till synes liten förändring från ”bör” till ”ska” sådan debatt? Är det konstigt att man bara vill att proffs deltar? Varför ska amatörer kunna vinna det finaste priset i filmbranschen, när det på många andra områden är ett grundkrav att man ska vara legitimerad för att ens få vara verksam i yrket?

Tja, kanske för att skådespeleri inte går att jämföra med en läkare som genomför hjärtkirurgi eller en pilot som landar ett passagerarflygplan. Eftersom syftet med priset är att premiera en prestation i ett specifikt verk, borde det väl inte spela någon roll vad personen har eller inte har sysslat med i filmsammanhang tidigare? Gills det inte om man vinner guld redan i OS-debuten? One hit wonders göre sig icke besvär.

Inom den svenska litteraturen finns ingen liknande regel. Vid Augustgalan är det tvärtom ganska vanligt att debutanter prisas – Jävla karlar nu senast var exempelvis Andrev Waldens romandebut, och åren 2019 och 2020 delades priserna i såväl skönlitteratur som facklitteratur ut till idel nybakade författare i form av Marit Kapla och Patrik Svensson 2019 och Lydia Sandgren och Elin Anna Labba 2020.

Ett sätt att komma runt problemet är att ha särskilda debutantklasser – årets nykomling är vanligt förekommande vid musikgalor. När Svenska Deckarakademin delar ut sina priser har man en kategori för årets deckardebut jämte det för årets bästa kriminalroman. Det har dock hänt att debutantklassen slopats och att huvudpriset gått till en nykomling, som 2018 när västerbottningen Stina Jackson fick det för genombrottet Silvervägen.

Min ståndpunkt är absolut att debutanter ska kunna vinna även de finaste av priser. Samtidigt kan jag förstå Filminstitutets ambition att genom regeländringen värna om dem som är yrkesverksamma skådespelare. Hade de i samband med förändringen presenterat en ny skådespelarklass rätt och slätt kallad årets genombrott, tror jag att de hade sluppit kritiken. Det hade kanske till och med blåst lite nytt liv i den rätt bedagade utmärkelsen.

Men när räknas man som en professionell utövare då? Här finns faktiskt en samsyn mellan filmens och litteraturens värld. I de nya reglerna för Guldbaggen finns en asterisk som förtydligar att en skådespelare räknas som professionell om hen är ”krediterad i fler än en (1) skådespelarroll”. Begränsningen liknar det krav på två utgivna böcker som organisationerna Författarförbundet och Författarcentrum har för att man ska få bli medlem hos dem.

Det är alltså enklare att vinna Augustpriset än att bli medlem i Författarförbundet. Någonstans finns en ironi i det.

Krönika: Vilken revansch för killsläktet!

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 30 november.

——

Äntligen blev det en man. Åtta för priset av en till och med, om de sju som Andrev Walden skriver om i sin Augustvinnande roman Jävla karlar räknas med. Vilken käftsmäll till revansch för killsläktet!

Ja, ovanstående är skrivet i skämtsam ton, men det är faktiskt värt att poängtera att det före Waldens seger i måndags kväll varit fem kvinnor i rad som plockat hem Augustpriset i den skönlitterära klassen. Efter att Johannes Anyuru gick hem med statyetten år 2017 har mottagarna hetat Linnea Axelsson, Marit Kapla, Lydia Sandgren, Elin Cullhed och Ia Genberg.

Att så varit fallet har inte uppskattats av alla. En del minns kanske att det utmålades som ett problem redan efter Elin Cullheds vinst med Eufori 2021, när Åsa Beckman i en krönika i Dagens Nyheter berättade om en manlig bekant som efter galan ondgjort sig över sakernas tillstånd genom att säga: Vill de som röstar att vi män helt ska sluta läsa romaner?

Det tog två år, men nu får Beckmans bekant äntligen möjlighet att ta upp läsningen igen. Hoppas inte faktumet att Jävla karlar handlar om något så mjukt och ickemanligt som ett barns längtan efter en välfungerande fadersfigur ska ligga den i fatet.

Andrev Walden med sin ”Augustgubbe”. Foto: Andreas Sundbom/Augustgalan

Nej, det är väl dumt att raljera, och jag unnar verkligen Waldens fina roman all framgång som ”indragare” hos bokhandlare i den stundande julhandeln. Som det tror jag den kan lyckas bra – det är en bok med ett lättillgängligt och brett anslag, den är med sina 376 sidor av närmast perfekt romanlängd och den är som sagt skriven av en man och kan därför läsas av samtliga kön (böcker skrivna av kvinnor kan däremot bara kvinnor läsa).

Jahapp, där blev visst tonen raljant på nytt. Onödigt kanske, men om ni orkar med ännu en detalj i samma ämne innan jag går vidare, så kan jag inte låta bli att fundera över om det här med enkönig dominans diskuterades i samma bekymrade tonläge från åren 1994 till 2002, då vinnarna hette Björn Ranelid, Torgny Lindgren, Tomas Tranströmer, Majgull Axelsson, Göran Tunström, PO Enquist, Mikael Niemi, Torbjörn Flygt och Carl-Johan Vallgren?

Jo, det gömde sig faktiskt en kvinna någonstans där i mitten bland karlarna.

Ur bokhandelns synvinkel går vi alltså med stor säkerhet ett riktigt bra Augustår till mötes. Betydelsen av landets mest prestigefulla inhemska litteraturpris ska heller inte underskattas – Augustpriset har status och potential att kränga böcker.

Därför har jag ofta tyckt att prisets ägare Förläggareföreningen borde göra mer av priset. Inte minst redan på nomineringsstadiet, där det borde gå att skapa ett större surr kring alla böcker och författare. Försök har visserligen gjorts – bland annat lyfte man under några år fram de nominerade i en nu insomnad podd – men jag skulle vilja se tydligare aktioner fokuserade på bokhandeln, så att det inte enbart blir vinnarna som får en raketuppskjutning i försäljningen utan att även de som ”bara” blir nominerade ges en rejäl skjuts. Det skulle hela branschen vinna på.

I år verkar dock ambitionerna ha legat på blott varmhållningsnivå. För första gången på många år sändes inte ens tillkännagivandet av nomineringarna på nätet, och även webbsändningen av själva galan framstod i ärlighetens namn som rätt blek. Att Augustgalan under perioder faktiskt direktsänts på SVT eller TV4 känns år 2023 avlägset.

Jag hoppas årets lama satsning var en parentes. För är det något som bokbranschen inte behöver i dessa tuffa tider, så är det ett Augustpris på sparlåga.

Tur att vi åtminstone fick de där jävla karlarna.

——

Fotnot: Minnesgoda läsare kommer säkert ihåg att jag skrev en text om den där Beckmankrönikan när det begav sig. Här är den.

Krönika: Ett stängt bibliotek det yttersta fattigdomsbeviset

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 9 november.

——

Tidigare i veckan spreds en ”varm” nyhet från Göteborg, där stadsbiblioteket på Götaplatsen visat sig vara väldigt populärt även när det var stängt. Bakgrunden var att biblioteket till följd av allhelgona inte höll öppet på lördagen, men någon hade glömt låsa en dörr, vilket medförde att besökare kunde ta sig in som vanligt. När verksamhetschefen uppmärksammades på det hela begav hon sig till biblioteket, och fann det fullt av människor som vore det vilken lördag som helst. Totalt visade det sig att 446 besök registrerats under dagen och att över 200 utlån hade gjorts.

I en intervju med P4 Göteborg sa verksamhetschefen Anna Carin Elf att några besökare reagerat på att biblioteket känts lite tomt, men i övrigt inte tyckt att något varit underligt.

– Ingenting verkar ha förstörts. Det är helt fantastiskt att man som göteborgare kan komma in till ett tomt bibliotek och sen behandla biblioteket så kärleksfullt, sa hon i intervjun.

Jag skulle vilja göra två reflektioner gällande den här ”rundisen”, vilket det i journalistsammanhang brukar heta när man skriver om mysiga vardagsnyheter som bryter av i det oändliga flödet av världens hemskheter.

För det första – är det inte mycket sorgligt att vi häpnar över att ingen vandaliserade lokalerna eller snodde halva bokbeståndet bara för att ingen ur personalen var på plats? Förväntas ingen av oss längre ha något folkvett, utan grundläget är att vi tar chansen att go bananas så fort ingen vaktar på oss? Eller låg det fantastiska i att just göteborgare klarade av att hålla fingrarna i styr, eftersom de är ett särdeles hopplöst släkte?

Ja, det sista var så klart ett skämt, och nej, jag är inte naiv – jag vet att många bibliotek har rejäla problem med stökiga och ibland rent ut sagt hotfulla individer, inte minst gäng av yngre som använder lokalerna som något sorts substitut för ungdomsgård och där det ibland behöver kallas in väktare.

Men ändå – är det inte beklämmande att det ska behöva ses som en kärleksfull handling att ingen tycks ha förstört eller stulit något?

Det andra reflektionen är att det här ens behövde inträffa. Varför håller stadsbiblioteket i Sveriges näst största stad stängt under allhelgona? Jag menar inte att klanka ner just på den högtiden – allhelgona är en fin helg och jag var själv och tände ljus vid gravar på kyrkogården här hemma i byn – men att just biblioteket håller stängt samtidigt som kommersen är igång precis som vilken lördag som helst i området runtomkring, är inte det ett fattigdomsbevis för samhället? Ett bibliotek är dessutom så mycket mer än bara en lokal, det är en plats för reflektion, eftertanke och … ja, fasiken – finns det nästan inte något sakralt över ett riktigt bra bibliotek? Borde inte en av de sista offentliga platserna vi har hålla huvudet högre än Stängt på grund av helgdag?

Nu ska det sägas att Göteborgs (misslyckade) allhelgonastängning inte är normen bland svenska bibliotek, på många platser var stadsbiblioteken öppna som vanligt helgen som gick, däribland i Umeå.

Sandvikens folkbibliotek – ett föredöme!

Men något jag kommit att överraskas av i vuxen ålder efter att ha flyttat hemifrån är att stadsbibliotek i regel håller stängt över jul och nyår. I Sandviken där jag växte upp (och i grannkommunen Gävle) har man i stället under lång tid gjort en poäng av att biblioteket är öppet varje dag året om – utan undantag. Det rör sig inte om många timmar på de mest stängda av svenska dagar – exempelvis är det klockan 11-14 som i år gäller på julafton, nyårsafton och midsommarafton i Sandviken – men som invånare kan man vara trygg i att går man dit mitt på dagen så är det upplåst och där står någon ur personalen att växla några ord med, vad almanackan än visar för datum.

Mycket kan sägas om trakterna jag växte upp i, men det där tycker jag är en otroligt fin samhällsservice, som fler borde ta efter.

Så kom igen nu Umeå, gör som Sandviken!

Krönika: Läckbergs sällan skådade instagramsuccé

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 19 oktober.

——

På eftermiddagen förra fredagen började mitt instagramflöde sakta fyllas av författarkollegor som berättade att de skulle gå på fest med Camilla Läckberg.

Framåt kvällen dominerade partajet mitt flöde fullständigt, först från förfester där olika författare samlats i grupper för att dricka bubbel, ta selfies och i samlad tropp bege sig till galakalaset som arrangerades i Gamla Riksarkivets vackra festlokaler på Riddarholmen i Stockholm, och senare från själva firandet.

Jag vet inte hur många inlägg jag såg den där fredagskvällen samt under helgen som följde från den brottsplats som arrangerats utanför entrén komplett med lik, polisbil och avspärrningsband, drinkarna i blodpåsar som de inbjudna sög i sig och karaoken som avslutade kvällen, där stora delar av den kvinnliga svenska deckareliten tog ton.

För det var just det – tillställningen i fråga var en hejdundrande tjejfest. Sveriges största deckardrottning Camilla Läckberg fyller 20 år som författare i år, och för att fira detta arrangerade hon ett brakkalas med trerätters middag för 120 inbjudna svenska och nordiska kvinnliga deckarförfattare – eller crime queens som de kallades i den inbjudan som gått ut och som också florerade i ett stort antal instagraminlägg. Det verkar ha varit en toppenkväll på alla sätt och vis.

Tro inte att jag med inledningen av denna text vill peka på något fånigt i att den här festen så totalt dominerade delar av bokbranschens sociala flöden helgen vecka 41. Hade jag varit av motsatt kön och inbjuden på festen hade jag gjort exakt likadant – klart man vill visa det roliga man får vara med om! Jag har också lagt ut instabilder från releasefester och galor som jag varit på (som här!), och kommer så att fortsätta göra.

Nej, det är ett par andra saker jag vill lyfta fram. Det första är hur omöjlig den här festen hade varit i det motsatta sammanhanget. Dels hade det nog tagits emot betydligt unknare om en manlig deckarjubilar anordnat fest för hundratalet utvalda killar inom deckargebitet – ”herrmiddag” ger andra konnotationer än ”tjejmiddag” – men främst tror jag att det hade varit ogörbart på grund av att tillställningen antagligen skulle ha blivit en erbarmligt tråkig tuppfäktning mellan rätt stora egon. Och skulle någon manlig krimgigant ens få för sig tanken att bjuda till på det här sättet?
Jag tvivlar.

Det andra jag vill lyfta är att jag också ser det här partyt som en manifestation av något som jag uppfattar som genuint och fint. Camilla Läckberg (som jag för övrigt inte alls känner, bör jag kanske nämna) var inte den första svenska moderna deckardrottningen – den titeln får nog gå till Liza Marklund vars deckardebut Sprängaren kom fem år före Läckbergs Isprinsessan – men hon har tveklöst blivit den största med sin oerhört framgångsrika Fjällbackaserie som nav. Kring henne och andra storsäljare som Mari Jungstedt, Anna Jansson och Åsa Larsson har det sedan uppstått ett veritabelt myller av mer eller mindre framgångsrika krimförfattare som stöttar och hejar på varandra i en spretig men varm gemenskap. Inte alla i denna krets är kvinnor – det finns så klart mysiga manliga och ickebinära krimförfattare också! – men kvinnorna utgör tveklöst merparten i det till synes evigt växande svenska deckarcommunityt.

Det var alltså detta community som Camilla Läckberg nu valde att ge tillbaka till, i en sällan skådad instagramsuccé. Visst – står man tryggt på toppen är det kanske enkelt att vara bjussig mot dem på pinnhålen längre ner, men långtifrån alla i en maktposition väljer att agera så välkomnande.

Hatten av för det, och grattis till de första tjugo åren!

Krönika: Kvaliteten måste styra, inte förlagsloggan

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 17 augusti.

——

Under sommaren har hybridförlagen diskuterats flitigt på svenska kultursidor och i sociala flöden på nätet. Är det bra att aspirerande författare som ratats av traditionella förlag kan vända sig till hybriderna? Eller har den här sortens bokförlag bara som affärsidé att profitera på människors författardrömmar?

Först och främst – vad i hela fridens namn är ett hybridförlag? Hybriderna tar vissa delar från traditionella förlags arbetssätt och lånar resten från andra änden av spektrat där egenutgivande författare finns. Författaren får till stora delar bekosta publiceringen själv likt en egenutgivare, men ska för summan de betalar få hjälp med redaktörskap, korrektur, formgivning, tryckning, distribution och marknadsföring – det vill säga sådant som traditionella förlag står för utan att författaren behöver öppna plånboken.

När hybridförlagen etablerade sig för tiotalet år sedan poängterades att de likt ”vanliga” förlag refuserade manus som inte höll måttet. Ett hybridförlag var inte ett bokutgivarföretag som gav ut vad som helst, utan titlarna skulle passera ett kvalitativt nålsöga och ha säljpotential. Kostnaden var en investering som skulle betala sig eftersom författaren även fick en större del av framtida vinst än vad traditionella förlag ger.

Sommarens debatt är egentligen inte ny, kritik har funnits länge och Författarförbundet har flera gånger varnat för hybriderna då man menar att framgångsexemplen är ytterst få och att författarna i slutänden bara står där med en massa böcker som ingen vill köpa.

Att debatten blossat upp på nytt handlar om att hybridförlagen sägs ha blivit mer aggressiva i agerandet. Under pandemin har många suttit hemma och försökt förverkliga författardrömmen, och nu hävdas hybridförlagen ta emot drivor av böcker utan gallringsprocess och kvalitetskontroll, och presumtiva författare utan kunskap om hur bokbranschen traditionellt fungerat luras till att tro att det här är det normala – grattis, du är antagen för utgivning, det kostar hundratusen kronor.

Hybridförlagen tillbakavisar den nya kritiken. Men även jag, som egentligen inte är intresserad av att säga bu eller bä om deras existensberättigande, lutar åt att jo, visst finns det aktörer som fiskar i allt grumligare vatten, och jag har bekanta inom författarsvängen som publicerat sig på hybridförlag och varit väldigt missnöjda med utfallet. Men, det bör sägas – jag har vänner som pratar skit om hur de hanteras av sina traditionella förlag också.

Med det sagt – hybridernas syfte var aldrig att publicera allt de får in, och att Författarförbundet numera kallar dem för ”bokutgivningsföretag” och inte förlag speglar ändå att något har förändrats.

En sak jag verkligen vill säga bu till är dock hur vissa i den här debatten passat på att fullständigt döma ut såväl egenutgivare som hybridförlag. Välansedda litteraturkritiker och kulturredaktörer har under sommaren öppet förkunnat att det inte kommer på fråga att ta in titlar från den här sortens förlag för recension. Inte uteslutande för att allt som dessa förlag ger ut måste vara skit, utan för att det skulle göra arbetssituationen ohållbar om de även lade tid på dessa böcker.

Jag vet att litteraturkritiken är satt under stark ekonomisk press och att det är ett hästjobb att sålla bland allt som kommer in för granskning, men att kategoriskt välja bort något enbart på grund av förlagsnamnet tycker jag är förkastligt, och ur läsarnas och lyssnarnas perspektiv helt oförståeligt. För om det är något jag har lärt mig under mina decennier i den här branschen, så är det att bokläsare är helt ointresserade av vilket förlag böcker ges ut på. De fokuserar enbart på innehållet.

Västerbottens-Kuriren hör som tur är inte till den skara som agerar så här. Jag har själv recenserat – och uppskattat – såväl hybridutgivna som egenutgivna titlar på den här kultursidan. Självklart måste kvaliteten på de enskilda verken styra, inte förlagsloggan på omslaget.

Krönika: Spinofferna håller på att bli vardagsmat i litteraturen

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 8 juni.

——

Uppföljare, spin-offer och nyinspelningar är begrepp som oftast kopplas samman med film- och tv-världen. Men nu börjar de bli vardagsmat även inom litteraturen.

I Hollywood är det sedan länge standard att satsa på uppföljare. Ytterst få ”blockbusters” görs där man inte redan på konceptstadiet ställt sig frågan: Hur tar vi den här historien vidare i minst två filmer eller tv-säsonger till?

Inte heller inom bokvärlden är uppföljare ett nytt begrepp – redan Sir Arthur Conan Doyle skrev mängder av novellsamlingar och romaner om Sherlock Holmes på 1800-talet, och särskilt inom deckar- och spänningsgenren har det länge varit vanligt att huvudpersoner återkommer i bok efter bok. Svenskt rekord torde hållas av diplomaten och författaren Jan Mårtensson, som i år ger ut sin 52:a Homan-deckare sedan starten 1973.

De senaste fem åren har dock något hänt inom bokbranschen som ytterligare eskalerat det här. Vill du skriva inom spänningsgenren i dag är du närmast chanslös om du försöker få en fristående bok utgiven, flera förlag säger rent ut att de enbart letar efter manus som går att bygga ut till serier.

Som så ofta numera är det ljudboken som eldar på utvecklingen. Deckare och spänningsromaner är de genrer som går bäst i ljudbokstjänsterna, och dessa böcker är samtidigt de som lämpar sig bäst att ”serialisera” – det ligger i sakens natur att en kriminalpolis ställs inför nya brottsutredningar.

Före ljudboksboomen var det ytterst ovanligt att nya titlar i en deckarserie gavs ut oftare än en gång per år. Men den här oskrivna regeln berodde inte på ett önskemål om måttlighet från läsarna, utan kom snarare från bokhandeln – i en fysisk butik går det helt enkelt inte att ha samtliga deckarförfattare ständigt aktuella med nya böcker, de behöver samsas om utrymmet och turas om.

På ljudboksplattformarna förhåller det sig annorlunda. Även om möjligheten att få bra placeringar i apparnas flöden är begränsat, så är själva lagringsutrymmet oändligt. Vet en författare att hen har en stadig publik som kommer att kasta sig över nästa del i en bokserie så fort den publicerats, så finns det inget som hindrar den författaren från att pumpa ut fyra böcker om året (bortsett från utbrändhet). Förlagen har därför inte bara börjat leta aktivt efter bokserier, utan även efter författare med förmågan att skriva fort. Täta utgivningar genererar inte bara lyssningar på de nya titlarna, utan ökar även intresset för tidigare delar. Och här har de digitala plattformarna ännu en fördel som göder beteendet – de äldre titlarna finns ständigt i lager, något som är omöjligt hos fysiska bokhandlare.

Så uppföljare är numera så nära en regel det går att komma bland de mest populära författarna. Men spin-offer då, där bifigurer i en populär serie får en egen plattform att visa upp sig på eller där fristående berättelser skapas i ett redan etablerat världsbygge?

Jo, även det är på väg, även om det är en bit kvar tills fenomenet når Marvel- och Star Wars-nivå. Det mest tydliga exemplet i Sverige är det Stormuniversum som författaren Leffe Grimwalker och förlaget Bokfabriken bygger, där Grimwalkers populära böcker om den motvillige gangsterledaren Alex Storm knoppas av i ytterligare (minst) tre bokserier, skrivna av andra spänningsförfattare som fått varsin Stormkaraktär att bygga nya berättelser kring. Målet är så klart att huvudseriens popularitet ska smitta av sig på spin-offerna, vilket stärker hela varumärket. Här har ljudbokstjänsterna en nyckelroll i populariteten.

Men nyinspelningar då, eller nyskrivningar snarare? Tja, omtolkningar av klassiker har så klart gjorts länge, Eyvind Johnsons Strändernas svall och Bengt Ohlssons Gregorius är två svenska titlar som genast poppar upp i minnet. Men här finns betydligt mer att göra. Vad sägs om Hemsöborna som psykologisk spänningsroman i nutid, där det i uppföljaren visar sig att den förmodat drunknade Carlsson ännu lever? I August Strindbergs skärgårdsvärld torde finnas stoff att bygga ett helt gäng nya böcker på.

——

Fotnot: Jag nämnde det inte i krönikan, men jag har även själv doppat en tå i det här med spin-offer. Min ljudboksserie Virus avknoppades i en nederländsk spin-off kallad Virus: Amsterdam som skrevs av författaren Chantal van Mierlo, och den indiska utgåvan kallad Virus: Pune blev en semivariant av spin-off, där min berättelse användes men gjordes om i en så kallad localised version, där handlingen förlades till den indiska staden Pune utanför Mumbai, och där vissa förändringar gjordes i berättelsen för att passa de indiska förhållandena.

Krönika: Bokmanuset svällde över alla bräddar

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren på skärtorsdagen den 6 april.

——

Jag går in i påsken med en ovan känsla av frid. Det senaste året har jag brottats med ett bokmanus som bara svällt i omfång. Trots en föresats att jobba utifrån ett disciplinerat schema med en noga planerad synopsis och ett strikt kapitelschema, slutade det med att mitt textdokument jäste över alla bräddar och att deadline efter deadline spräcktes.

I de tidiga diskussionerna med min förläggare hade jag utlovat ett manus på en halv miljon tecken – vilket motsvarar ungefär en pappersbok på 350 sidor – men innan jag satte den avslutande punkten i början av förra veckan hade jag under resans gång producerat det dubbla. Visserligen hade jag även strukit en del av det skrivna längs vägen, men det som landade med en tung duns i min förläggares inkorg var ändå 60 procent längre än vad jag hade utlovat – hon fick ett manus på 800 000 tecken i stället för 500 000.

Jag våndades en god stund innan jag tryckte på sänd – det är trots allt rätt stor skillnad på siffrorna fem och åtta. Mitt garage är exempelvis fem meter djupt, vilket gör att jag i teorin med en decimeters marginal kan köra in min Volvo kombi där. Skulle jag en dag drabbas av akut personlighetsförändring och byta in Volvon mot en limousin – en biltyp som av en händelse ofta råkar vara just åtta meter långa – förstår alla att jag skulle ställas inför ett rejält problem om jag försökte ställa den i garaget. Siffror spelar roll.

Men spänningsromaner mäts inte i meter, utan har andra måttstockar. Och även om jag som sagt våndades, tryckte jag trots allt på sänd. Få böcker är exakt lika långa, det finns en töjmån som författare kan förhålla sig till rätt fritt.

På tiden när bokbranschen var främst fysisk påverkade sådant här mer. En bok som är 560 sidor lång (vilket 800 000 tecken ungefär resulterar i) blir oundvikligen dyrare att trycka, frakta och lagerföra än en på 350. Det har dock aldrig varit så att priset gått hand i hand med omfånget enligt en exakt skala, tvärtom blir skillnaden i försäljningspris i bokhandeln förvånansvärt liten – bokköparna har helt enkelt aldrig varit så pigga på att betala böcker utifrån längd.

Låt mig ta ett aktuellt exempel – jag skrev i fjol en mycket uppskattande text i de här spalterna om Pascal Engmans och Johannes Selåkers kriminalroman Till minne av en mördare. Den är i tryckt form 583 sidor, och kostar i nuläget 259 kronor att köpa hos Adlibris i inbundet format. Uppföljaren Skammens väg har precis getts ut och är bara 358 sidor, men kostar trots det 239 kronor hos Adlibris. Skillnaden i längd är närmare 40 procent, men priserna skiljer sig bara med 8 procent.

Men vad har det här med min känsla av påskfrid att göra? Jo, det visade sig nämligen att min förläggare inte alls hade baxnat när hon skådat teckenräknaren i mitt romandokument. I stället fick jag förslaget att såväl en prolog som en epilog skulle kunna läggas till, för att tydligare koppla samman historien med det som är tänkt att ske i nästa del (det är tänkt att bli en trilogi).

När jag hämtat mig från chocken och frågade varför det inte var ett problem att manuset var 60 procent längre än vad vi ursprungligen pratat om, sa hon helt ärligt att vi faktiskt alla tjänade på att berättelsen blev längre. Det här är en bok som främst kommer att lyssnas på, och i de digitala strömningstjänsterna är ersättningen till författare och förlag direkt avhängig bokens omfång, en lyssning på en bok som är 16 timmar ger dubbelt så hög ersättning jämfört med en bok på 8 timmar. Så länge jag skrev bra och medryckande, fick jag i princip skriva hur långt jag ville, blev budskapet.

Nu kommer jag visserligen ändå att under redigeringsfasen försöka hyvla ner min historia lite grann – jag vägrar ha dödkött hängande kvar bara för att tjäna några kronor extra – men det här sättet att räkna på ställer onekligen en del gamla sanningar inom bokbranschen på ända. Tidigare kunde förlagen inte ta betalt fullt ut för riktigt långa böcker, men nu tjänar de tvärtom mer på att ge ut sådana jämfört med korta.

Räkna alltså med fler tegelstenar framöver. Åtminstone digitala sådana.