Krönika: Är tiden inne för indieförfattaren?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 3 juni.

——

Har det blivit dags för begreppet indieförfattare att slå igenom i Sverige? Ett nytt initiativ av författaren Sölve Dahlgren ger lite hopp om det.

Ordet indieförfattare förekom i debatten kring bokbranschens utveckling i Sverige för ett knappt tiotal år sedan i samband med att egenutgivning av böcker blev enklare, men föll sedan i glömska. Många såg vid den här tiden en framtid där förlagen skulle bli mindre viktiga, och författare i stället skulle nå sina läsare utan mellanhänder.

Orsaken till att en del trodde detta – jag var en av dem – bottnade i den tekniska utvecklingen. Dels hade e-handelsjätten Amazon dragit igång sin Kindle-plattform i USA och e-böcker och läsplattor var på allas läppar, och dels lanserades flera tjänster som gjorde det enklare och billigare att trycka upp småupplagor av böcker.

I den engelskspråkiga världen blev det här verklighet. När Amazon lanserade läsplattan och e-boksbutiken Kindle skapade de också Kindle Direct Publishing, en plattform där författare publicerade och sålde e-böcker utan något förlag. En hel del som gavs ut var så klart skräp – alla har inte vad som krävs för att bli en bra författare – men ett antal lyckades, och en flora av så kallade independent authors eller indie authors växte fram vid sidan av den traditionella bokbranschen. Kindles direktpubliceringsplattform frodas än i dag, enligt en rapport från Amazon fanns år 2019 över 1 000 författare som årligen drog in mer än 100 000 dollar där, och räknade man de författare som maximalt tjänade “bara” 50 000 dollar om året, mättes antalet till ett flertal tusen.

Här i Sverige skedde aldrig en sådan här revolution, det saknades dels en plattform likt Kindle, och dels gjorde vårt lilla språkområde att den marknad som trots allt fanns blev begränsad.

Detta gav att begreppet “indie” aldrig fick något fäste inom svensk litteratur. Här kallades man i stället egenutgivare eller självpublicerad författare vilket sågs som lite töntigt eller rentav ett tecken på att man var misslyckad. Att någon frivilligt skulle placera sig vid sidan om de etablerade förlagsstrukturerna fanns inte på kartan.

Men nu hoppas alltså författaren Sölve Dahlgren, som även är chefredaktör på bokbranschsajten Boktugg, att det här ska ändras. Han har länge drivit det egna förlaget Dahlgrens förlag, där han bland annat med framgång gett ut ungdomsbokserien Innebandypiraterna i hittills sex böcker. För ett par veckor sedan drog han igång projektet Indieförfattaren, där han ska göra ett försök att låta fans av hans författarskap prenumerera på ett par av hans ännu outgivna böcker som följetonger.

Prenumerationer är något vi blivit vana vid i det digitala medielandskapet – vi är många som har abonnemang åt både höger och vänster för olika strömningstjänster. Men att abonnera på ett författarskap, kan det vara en väg framåt?

Det är mig veterligen oprövad mark i Sverige, och ett intressant experiment. Inom poddvärlden har det blivit vanligt att man erbjuds att bli en så kallad “patreon” (döpt efter den betaltjänst som används) där en given summa dras från ens konto varje gång ett nytt avsnitt publiceras – jag är exempelvis en av Norrlandspoddens “patreons”. Och hederliga gamla nyhetsbrev har de senaste åren börjat göra comeback, inte sällan som just avgiftsbelagda månadsprenumerationer. Så varför inte också författarabonnemang – särskilt när de som i Sölve Dahlgrens fall även ska inkludera ett återkommande nyhetsbrev? Det borde kunna fungera.

Men blir man verkligen en indieförfattare av att göra så här? Jo, det tycker jag – att skapa en egen utgivningskanal till sina läsare och runda de etablerade strukturerna helt måste ju sägas vara höjden av oberoende.

Samtidigt ligger det en potentiell paradox här, eftersom en väletablerad författare i kraft av sitt namn antagligen har enklare att locka till sig prenumeranter än en relativt oetablerad sådan. Men ju mer etablerad en författare är, desto mindre “indie” framstår hen som.

Nå, att gå sin egen väg är sällan enkelt. Jag kommer med spänning att följa resan.

Krönika: Bokälskare är inte de värsta miljöbovarna

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 20 maj.

——

Hur miljövänligt är det att älska böcker? Det är en fråga som bokbranschen börjat fråga sig de senaste åren. Flera förlag gör nu hållbarhetsrapporter och offentliggör sina klimatavtryck. Branschen har dessutom nyligen presenterat ett initiativ som ska ta miljöarbetet till nästa nivå.

Hur det går hittills? Jo, onekligen blir bokbranschen allt grönare, och det beror delvis på att aktörerna anstränger sig för att minska sin miljöpåverkan, och delvis på den pågående digitaliseringen. För hur man än räknar, så verkar det som att digitala böcker i ljud- och e-boksformat belastar klimatet mindre än tryckta böcker.

Två förlag som i varsin rapport presenterat sina klimatavtryck är Norstedts och Lind & Co. Den senare är den mest utförliga, och här finns många spännande siffror att grotta ner sig i.

Sammantaget släppte Lind & Co under år 2020 ut 647 ton koldioxid. Den i särklass största andelen kom från pappersböcker, eller för att citera rapporten: “Inräknat transporter står de tryckta böckerna för tre fjärdedelar av förlagets utsläpp, trots att försäljningen av digitala böcker är mångdubbelt större.”

Lind & Co är ett av de svenska förlag som kommit längst i det digitala skiftet. Under fjolåret sålde de drygt 760 000 tryckta böcker, samtidigt som deras digitala böcker lyssnades på eller lästes nästan 2,8 miljoner gånger. Men trots att nästan fyra femtedelar av förlagets totalupplaga var digital, stod den återstående fysiska femtedelen för 75 procent av förlagets utsläpp. En tryckt bok orsakade i genomsnitt cirka 600 gram i koldioxidutsläpp, och en digital 60.

Det brukar ofta läggas digitala böcker till last att de kräver stora serverhallar som slukar enorma mängder energi och att det förtar deras klimatnytta. I Lind & Co:s rapport är dock detta medräknat, även om vissa delar i kedjan är uppskattade. Men detta är inget unikt för de digitala böckerna, även beräkningarna av utsläppen i den fysiska produktionskedjan bygger delvis på uppskattningar – särskilt när det gäller böcker som trycks i Asien och transporteras hit. Därför pågår i branschen dels ansträngningar för att få internationella aktörer att bli bättre på att kartlägga och minska sina klimatavtryck, och dels för att flytta bokproduktionen närmare marknaden där den säljs.

Att arbeta med tryckerier i Sverige eller Norden har fler fördelar än att det minskar transportutsläppen – det är dels enklare att föra direktdialog om miljöaspekter, och dels tvingas tryckerierna på våra breddgrader redan arbeta under hårdare miljölagar.

Här kan samarbetet som bokbranschens parter nyligen presenterade komma till nytta. Förläggareföreningen, Bokhandlareföreningen, Bokusgruppen, Adlibris och strömningstjänsterna Bookbeat, Nextory och Storytel ska framöver gemensamt arbeta för att minska branschens klimatavtryck. Projektet är ännu i sin linda, men målet är att koppla ihop hela flödet – från tryck via distributör till återförsäljare och slutligen fram till läsaren – och att i höst kunna börja presentera vad det ska innebära rent konkret.

Men hur stora är då förlagens klimatavtryck om man jämför dem med andra verksamheter? Rätt små, ska medges. De 647 ton koldioxidutsläpp som Lind & Co orsakade under år 2020 motsvarar ungefär vad ett flygplan med 250 passagerare släpper ut under en resa tur och retur mellan Sverige och Thailand. Nu stod visserligen den formen av resande närapå still just i fjol, men ett normalår genomförs ett flertal sådana flygningar varje dag. Inte ens det betydligt större Norstedts, vars förlagsgrupp stod för ett klimatavtryck på cirka 3 500 ton koldioxid i fjol, släppte ut mer än vad en enskild dags normalresande mellan Sverige och Thailand orsakar.

Så nej, helt miljövänligt att älska böcker är det inte, och bokbranschen ska självklart fortsätta minska sin miljöpåverkan. Men att vara bokkramare framstår ändå som harmlöst jämfört med mycket annat.

Krönika: Kanske är jag platskonservativ?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 22 april.

——

Diskussionen om platsens betydelse inom litteraturen fortsätter att diskuteras. Det kan så klart vara en slump att de sammanföll, men förra veckan skrev såväl Erik Jonsson som Katarina Östholm texter här på kultursidorna som behandlade kriminallitteraturens förhållande till geografin – Jonsson gick till arkivet och grävde bland gamla Umeådeckare och Östholm reste till Ådalen och träffade Tove Alsterdal där hon sitter och skriver på sin andra kriminalroman förlagd till trakterna kring Kramfors.

Jag författade ju ett par krönikor i det här ämnet före jul där fokus låg på Västerbotten och den avsaknad av väletablerade kriminalserier jag tyckte mig notera i regionen. Just den diskussionen ska jag inte älta ett varv till – vi kan fastslå att deckare i serieform finns även här, men att ingen nått samma långvariga bärkraft som exempelvis Henning Mankells Kurt Wallander i Skåne eller Anna Janssons Maria Wern på Gotland.

Deckarförfattare väljer i regel sina platser med omsorg – betydligt oftare än i annan litteratur återkommer persongalleri och miljö i bok efter bok, och då är det viktigt att de trivs med att befinna sig där.

Även för publiken är valet av miljö viktig, något som Erik Jonsson är inne på i sin text. Han skriver: “Det svenska landskapet är och har varit viktigt för deckaren som genre. När handlingen utspelas i en igenkännbar miljö lockas minnesbilder fram hos läsaren, och känslan av autenticitet växer sig successivt stark – för att övergå i plötslig chock när blodet flyter in under dörrspringan.”

Jag älskar att känna igen mig när jag läser. Jag anar att det till och med ibland kan gå ut över själva läsningen, jag blir mer förälskad i igenkänningen än i berättelsen. Det kan också gå åt motsatt håll, att jag ibland drar mig för att läsa böcker som utspelar sig i uppdiktade miljöer, trots att jag rent intellektuellt förstår att jag går miste om något. En deckarförfattare jag exempelvis varit nyfiken på i några år är Maria Adolfsson och hennes böcker om Doggerland, en fiktiv ö mellan Skandinavien och Storbritannien, och vars fjärde del Spring eller dö nyligen gavs ut. Adolfsson får genomgående fina vitsord och ljudböckerna är inlästa av Angela Kovács som jag alltid uppskattar att lyssna på, vilket alltså är ytterligare ett skäl för mig att ge författarskapet en chans. Men faktumet att platsen inte existerar har hittills hållit mig tillbaka – jag vet att jag kommer att uppleva en distans och inte kunna ge mig hän.

På samma sätt har jag aldrig riktigt kunnat slappna av när jag tar mig an Håkan Nesser trots att jag gillar hans småknarriga språk och krumeluriga karaktärer – Maardam respektive Kymlinge som van Veeteren och Barbarotti huserar i existerar ju inte! Förstå därför min glädje när Nesser i fjolårets Barbarottibok Den sorgsne busschauffören från Alster lät handlingen förflyttas till verklighetens norra Gotland – genast kunde jag svepas med.

Det handlar inte nödvändigtvis om att jag måste känna igen mig, utan mer om att jag skulle kunna göra det. Jag har exempelvis bara varit på Gotland en gång i mitt liv, och då endast på Sudret i söder, så de miljöer i norrliggande Rute socken och på närliggande Fårö som Nesser skildrade kan alltså ha varit helt påhittade – jag föll ändå pladask.

Logiskt? Nej, inte ett skvatt.

Får jag dock välja helt fritt, så vill jag läsa om miljöer jag själv har erfarenhet av och tycker om. Detsamma gäller för övrigt även mitt eget författarskap, jag ogillar att skriva om platser jag inte kunnat besöka, språket blir stumt och rollfigurerna rör sig trögt över sidorna. Jag är visserligen en flitig användare av kart-appar med streetview- och flyover-funktioner när jag skriver, men jag låter dem aldrig svepa mig iväg i fantasin. Jag använder dem som redskap för att färska upp minnet kring platser jag varit på, och skulle aldrig komma på tanken att dikta fritt kring en gatukorsning jag bara sett i 3D-vy på min datorskärm.

Existerar begreppet platskonservativ? Kanske är det vad jag i sådant fall är.

Krönika: En helt ny nivå för litteratur-tv i Sverige

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 1 april.

——

Det har sagts redan, men är värt att upprepa – fasiken vad bra den digitala versionen av Littfest blev. Att arrangörerna är skarpa och skapar litteraturfestivaler i toppklass år efter år i den fysiska världen visste vi redan, men att de också skulle prestera på samma nivå med bara nätet att tillgå – det var svårare att sia om i förväg.

Vägen de valde med sammanhållna sändningar som började redan klockan elva på förmiddagarna och pågick kontinuerligt fram till sen kväll var i mina ögon ett genidrag. Tittarna lotsades genom dagarna och seminariesamtalen av det trygga programledarparet Yukiko Duke och Po Tidholm, vilket gjorde att många som hade köpt en biljett till Littfest-tv lät sändningarna rulla även om de kanske inte hade möjlighet att titta aktivt hela tiden. Ibland satt man fastnaglad och ibland fick innehållet mer formen av bakgrundsljud, lite som på det sätt som radions P1 eller P4 ofta står på hela dagarna i hundratusentals svenska hem.

Nu menar jag inte att likna Littfest vid bakgrundsskval för det var var det verkligen inte tal om, men jag kan inte nog understryka hur viktigt jag tror att det obrutna flödet var för det vinnande konceptet. Det var KUL att följa festivalen som ett fortlöpande event (ursäkta entreprenörssvenskan) även fast innehållet ofta bjöd på allvarsamheter och rejält tuggmotstånd. Att tittarna njöt blev om inte annat tydligt i chatten som rullade bredvid sändningen och där det hela tiden bjöds på glada tillrop och fina kommentarer. Inte en enda gång behövde moderatorn ryta till om tonläget, trots över 1500 skickade meddelanden. Det torde vara unikt på internet.

Det är svårt att inte jämföra med Bokmässans digitala upplägg i fjol. Deras innehåll var också toppklassigt, men det var hopplöst att få en överblick. På plattformen Bokmässan Play möttes man av en uppsjö programpunkter som alla bestod av enskilda videosändningar som man själv fick söka sig fram till. Inte sällan var det också småtaffligt i själva produktionen, man möttes av en testbild i ett antal minuter trots att man bänkat sig på utsatt tid och hann börja felsöka innan sändningen plötsligt vaknade till liv, ofta med en bild på gäster som satt helt tysta i soffor i ett antal minuter innan samtalen drog igång. Det kontinuerliga flödet som Littfest-tv bjöd på där tittarna lotsades genom dagarna saknades helt – för att inte tala om graden av professionalitet i själva sändningarna. Littfest-tv var RIKTIG tv, inte pliktskyldigt filmade samtal.

Nåväl, jag ska inte drunkna i superlativ, och i ärlighetens namn bör nämnas att Bokmässans program var många gånger större och de hade alltid flera parallella programpunkter igång, så flödet som Littfest kunde erbjuda genom ett mer begränsat program hade varit svårt att få till. Men Littfest-tv gav tveklöst Bokmässan en hel del att grubbla på inför hösten, och vill de att Bokmässan Play ska nå samma nivå kommer de att få ligga i.

Kollar man på de krassa tittarsiffrorna så “vann” visserligen Bokmässan Play, de nådde knappt 1 000 visningar per programpunkt under själva bokmässehelgen jämfört med 700 hos Littfest-tv, men Bokmässan hade flera typer av försprång. Dels var deras sändningar helt gratis för tittarna, och dels har de en uppbackning av Förlagssverige samt riks- och bokbranschmedia som Littfest bara kan drömma om.

Gällande det sistnämnda måste säga att jag är förbluffad över hur lite årets Littfest uppmärksammades nationellt, trots att det digitala upplägget gjorde festivalen mer tillgänglig än någonsin. I år behövde ju inte ens redaktionerna i Stockholm skicka någon stackare upp till Umeå (tiotalet mil längre än avståndet till Bokmässans Göteborg!) – det var bara att öppna laptopen, betala 100 kronor och börja titta. Trots detta var bevakningen närapå noll, vilket väl tyvärr vittnar om att trots allt tal om det heta litterära Norrland och den ökade uppmärksamheten för samisk litteratur (två huvudteman på årets Littfest) så ses ämnena ofta som blott regionalt intressanta.

Det är synd och skam, men förtar inte faktumet att Littfest-tv satte en helt ny nivå för litteratur-tv i Sverige.

”Brottsplats Umeå” – Erik Jonsson följer upp mina krönikor

Kring jul skrev jag två krönikor i Västerbottens-Kuriren om deckarseriernas svaga ställning i Västerbotten (krönikor som jag har återpublicerat i bloggen här och här). I dagens VK har Erik Jonsson gått till arkivet för att undersöka om så verkligen är fallet. Fantastiskt fin läsning om de i dag tyvärr rätt bortglömda forna storheterna H-K Rönblom och Nils Hövenmark och deras respektive deckare Mannen som höll sig undan och Döden på apoteket.

Krönika: Menar Ola Nilsson att ljudbokslyssnaren bara är lat?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 11 mars.

——

Så har då debatten blossat upp igen – går det att likställa lyssning på litteratur med läsning av litteratur? Frågan väcktes av författaren Ola Nilsson i en kulturtext hos Aftonbladet helgen som gick. Artikeln fick vingar främst på Facebook och en högljudd debatt fördes snart i en mängd kommentarsfält.

Nilssons linje var tydlig redan i rubriken – “Lyssna på ljudböcker är inte att läsa”. Texten blev en vattendelare, sällan har det varit så tydligt hur diametralt olika människor ser på det växande ljudboksformatet och vad det betyder för litteraturen. Jag hade Facebookvänner som delade artikeln och i princip fastslog att den var det mest sanna som skrivits om litteraturens erbarmliga tillstånd på flera år, och samtidigt hade jag andra i mitt flöde som ansåg texten bestå enbart av billigt effektsökeri. Värt att notera – båda extremerna uttrycktes av människor som är professionellt verksamma i bokbranschen.

Vilka skäl för att skilja på lyssnande och läsande byggde Ola Nilsson texten på? Svagheten i artikeln så som jag läste den var att den innehöll så få konkreta argument. Han skrev bland annat: “Läsning kräver ett pågående arbete som ljudboken inte kräver. I boken finns nämligen ingen gravitation. Man kan inte läsa en bok och diska samtidigt, eller läsa en bok och surfa på nätet samtidigt. När du vänder tillbaka blicken på sidan efter att ha tittat på något annat så är du kvar på samma sida i boken, som inte rör sig framåt av sig själv. Ljudboken har gått vidare, men boken går bara vidare genom din läsning. Det är också det som gör litteraturen svårare och det kanske också är därför den har haft sin särställning.”

Att läsning till skillnad från vid lyssning kräver att man på egen hand för texten framåt är visserligen korrekt, men gör det verkligen att det blir svårare att läsa än att lyssna? Kan det inte lika gärna vara tvärtom? Att hänga med i ett skeende i en lyssnad text som någon annan styr över – är inte det svårare än att med sina egna ögon bestämma över tempo och pauser i sin läsning? Borde det inte vara en lika svår konst att bli en god lyssnare som en god läsare?

Lite senare skriver Nilsson att ljudboken talar till människans urgamla vilja att få något utan att betala för det – “det är samma vilja som ligger bakom drömmarna om evighetsmaskiner, att kunna göra guld av gråsten eller vin av vatten – eller, som i fallet med ljudboken, att läsa utan att läsa”.

Menar han alltså att de som lyssnar på ljudböcker helt enkelt är lite lata? Så tolkar i alla fall jag det.

Återigen – är det enklare att vara en god lyssnare än en god läsare? Det är möjligt, men Ola Nilsson anför inga konkreta skäl för att så skulle vara fallet.

Missförstå mig inte – läsning är livsviktigt, och jag tillhör inte dem som tycker att lyssning och läsning alltid går att likställa och skulle aldrig säga att jag läst en ljudbok (däremot lyssnar jag på ljudböcker dagligen). Men samtidigt – är sysslorna verkligen så väsensskilda som många vill göra gällande?

Inte för hjärnan, vad det verkar. En ofta citerad forskare är amerikanen Daniel T Willingham, som studerat kognitiva processer vid läsning och lyssning, och i en text i New York Times från 2018 fann sysslorna så gott som identiska när hjärnan hanterar dem. Men i samma artikel citerar han även en empirisk jämförelsestudie där vissa studenter fick lyssna på en text och andra läsa den. När det sedan blev tentadags visade det sig att de som läst texten kom ihåg betydligt mer.

Men… då är väl läsning trots allt bättre? Kanske, men inte nödvändigtvis. Skillnaden i resultaten skulle också kunna bottna i att vi skolas betydligt mer i att lära oss läsa och tolka skriven text än vi lär oss att på allvar lyssna på och minnas det vi hör – eleverna saknade helt enkelt de rätta verktygen för att bäst komma ihåg och förstå vad de lyssnade på.

Ja, nu spekulerar jag mest, men det tycker jag nog att Ola Nilsson gjorde i sin artikel också.

”Imponerande från start till mål”

Det finns mycket fint man kan säga om årets digitala version av Littfest, som jag är stolt över att ha fått vara en liten del av. Jag är själv för trött för att få ur mig något smart om helgen just nu, men tur då att VK:s kulturredaktör Sara Meidell är piggare och har summerat vad som gick av stapeln i en fin text.

När jag länkade till hennes text på Facebook skrev jag följande:

Littfest lyckades i helgen verkligen höja ribban för hur digitala litteraturfestivaler ska genomföras. Otroligt proffsigt genomfört. Jag hoppas att Bokmässan såg och försökte lära inför hösten, för jämfört med vad de levererade med Bokmässan Play i fjol, så var Littfest-tv miltals före. Konceptet med kontinuerliga sändningar från förmiddag till sen kväll – där seminariesamtal varvades med kortare snack i studion och bandade nedslag på stan och sedan kulminerade i superfina kvällsföreställningar där litteraturen även tonsattes – blev en riktig hit.

Krönika: Norra Sverige dominerar – här är bevisen

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 28 januari.

———

Visst har Norrland blivit hetare på litteraturmarknaden? Och då särskilt norra halvan av Norrland? Det känns så, även om det kanske är omöjligt att leda i faktiska bevis. Men det här är ingen domstol där en åklagare måste ha rejält på fötterna innan åtal väcks utan blott en tidningskrönika, så nog räcker en hyfsad indiciekedja? Ja! Så häng med, vetja.

Först och främst – Augustpriset. Här finns två tunga framgångar för nordliga Sverige på sistone – Elin Anna Labbas fjolårsstatyett i fackboksklassen för Herrarna satte oss hit, och Linnea Axelssons triumf i den skönlitterära klassen 2018 med Aednan. Men faktum är att även de två åren innan var fina Norrlandsår hos Augustjuryn – 2016 tilldelades Ann-Helén Laestadius priset i barn och ungdomsklassen för Kirunaskildringen Tio över ett, och 2017 prisades Sara Lundberg i samma kategori för Fågeln i mig flyger vart den vill. Lundberg är i och för sig från Eskilstuna vilket har väldigt lite med norra Sverige att göra, men boken skildrar Jämtlandskonstnären Berta Hanssons uppväxt, och platsar därför fint.

Labbas och Axelssons böcker är visserligen inte direkt präglade av det norrländska utan snarare sprungna ur Sápmi, de är två tydliga exempel på hur intresset för och kunskapen om den samiska historien äntligen börjat växa nationellt. Men eftersom ”norrländsk” är en ganska vag benämning vars betydelse skiftar beroende på vem man frågar (det blir lätt så när man pratar om ett område som inkluderar 60 procent av Sveriges yta), hoppas jag att de accepterar att figurera här – jag spekulerar som sagt blott på indicienivå.

Om vi stannar ett ytterligare ögonblick i det samiska så känns få hetare just nu än redan tidigare nämnda Ann-Helén Laestadius vars första vuxenbok Stöld ges ut i dagarna. Recensioner väntas nästa vecka, men det tidiga förhandssnacket lutar även det åt Augustnominering, och Laestadius pryder omslaget på senaste numret av Vi Läser. Norra Sverige dominerar!

Nästa indicie får vi från topplistornas värld – västerbottningen Maria Brobergs rosade fjolårsdebut Bakvatten är just nu landets näst bäst säljande pocketbok, enligt den officiella statistiken. Faktum är att tre titlar på topp fem bland pocketarna har Västerbotten som avsändare – Stina Jacksons Ödesmark är fyra och Karin Smirnoffs Sen for jag hem femma.

Går vi in på spänningsromanernas territorium får vi inte glömma Tove Alsterdals Ångermanlandsdeckare Rotvälta, som i november utsågs av Svenska Deckarakademin till 2020 års bästa svenska kriminalroman. Och i det närliggande segmentet dystopi bör Thomas Engströms och Margit Richerts ambitiösa och mycket uppmärksammade Nattavaara nämnas, första delen i en planerad trilogi om landets nordligaste delar i en katastrofhärjad framtid där Norrbotten frigjort sig från Sverige.

Jag är inte ensam om att ha noterat det ökade intresset för norra Sverige på litteraturkartan. Anders Kapp som driver sajten Kapprakt och är en av eldsjälarna bakom Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall skrev nyligen en uppmärksammad text med fokus just på spänningslitteraturen och att Norrland tagit täten där han listade arton exempel på varför (här var en bok som jag själv har skrivit med på ett hörn, bör kanske nämnas i klargörande syfte).

Men vad beror det här på? Delvis handlar det som sagt om att de samiska berättelserna äntligen börjat få ta plats, men jag tror också att det hänger ihop med en allmän (om än långsam) stigande varseblivning om lands- och glesbygdens utmaningar och möjligheter, där ju Norrland utgör någon sorts sinnebild av hela begreppet. Här kan även Marit Kaplas Augustvinnare Osebol från 2019 sägas passa in i mönstret, trots att den skildrar en avfolkningsmiljö i en annan del av landet.

Att nordligaste Sverige allt oftare lyfts fram i litteraturen bör vi glädjas över. Vad blir nästa steg? Fler berättelser, så klart! Och kanske sådana där vi blir ännu bättre på att skildra miljöerna och människorna i sin egen rätt, i stället för som kontraster till den alltjämt urbana normen – en norm vi helt enkelt ska skita högaktningsfullt i.

Där kan jag själv bli bättre. Se det som ett löfte!

2020 blev året då den digitala boken tog täten

I dag var den stora årsrapportdagen för bokbranschen, när pdf:en Bokförsäljningsstatistiken – helåret 2020 (upphetsande namn, jag vet) presenterades med pompa och ståt. Jag skrev om den till veckans litteraturkrönika i Västerbottens-Kuriren. Den verkar för tillfället vara olåst, men det finns väl risk att det ändrar sig. Publicerar texten här i spalterna också om några veckor, men tills dess får ni hålla till godo med länken.

Recension: Spänningen hög i Kiruna-debut

Nedanstående recension av Anna Kurus bok Den första frosten skrev jag ursprungligen för Västerbottens-Kuriren, där den publicerades tisdag 5 januari.

——

Tre personer som på olika sätt tyngs av sina respektive förflutna beger sig en sommar till fjällvärlden väster om Kiruna i försök att finna själslig ro. Allis plågas av minnet av en arbetsplatsolycka där en kollega omkom, Jonas försöker komma över ett krackelerat förhållande och Raumo lämnar hastigt hem och arbete i Helsingfors, till synes i akut behov av nya intryck och vidder.

Snart korsas de tres vägar, och kring den spartanska stuga som Allis hyr och spenderar sommaren och den tidiga hösten i formas ett triangeldrama kring de sargade. Att något kommer att gå väldigt fel mellan dem innan den första frosten lagt sig är tydligt, frågan är inte om utan snarare hur det kommer att gå till.

Den första frosten är skriven av den debuterande författaren Anna Kuru från Kiruna, och att hon är familjär med miljöerna och människorna hon beskriver är tydligt, porträtten av de tre huvudpersonerna är ypperliga, och även bifiguren Lars som äger fjällstugan som Allis hyr är fint tecknad. Stämningen är tät, och trots att tempot är relativt långsamt och tonen överlag går i moll finns ett konstant intresseskapande driv. Under läsningens gång finner jag mig ofta sitta med magont av de välfångade detaljerna när Kuru beskriver de ständigt närvarande patriarkala strukturer som Allis motvilligt tvingas hantera och kryssa sig igenom i mötena med männen i berättelsen.

Det jag kan tycka är bokens enda svaghet är att det går lite för enkelt att räkna ut dels vad som har skett i huvudtrions förhistorier innan deras vägar möts, och dels hur saker och ting kommer att kulminera. Men även om själva historien inte överraskar håller Kuru hela tiden spänningen uppe, vilket får sägas vara imponerande och tyder på en hantverksmässig skicklighet.

Debutant för den delen – även om Den första frosten är Anna Kurus debutbok känns det lite bakvänt att kalla henne för det. För faktum är att såväl Den första frosten samt Norrskensnatten (som med utgivning i vår blir del två i en planerad trilogi) har tidigare getts ut av Kuru själv på eget förlag och nått lokala framgångar i Kirunaregionen. Förlaget Modernista har sett potentialen i Kurus författarskap och nu gett hennes böcker chansen på en bredare arena, vilket får sägas vara ett lyckat drag, för Kurus psykologiska thriller förtjänar tveklöst en plats på den nationella scenen.

När jag tagit mig an Den första frosten har jag ömsom läst e-boken och ömsom lyssnat på ljudboksversionen, som är inläst av Lo Kauppi. Likt författaren Kuru har Kauppi gjort ett riktigt bra jobb, och hon skänker särskilt rollfiguren Allis en särskild nerv. Jag hoppas att hon får chansen att läsa in även de kommande delarna i trilogin.

Visst finns deckarna i Västerbotten!

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 10 december, och är en uppföljning på texten “Varför är Västerbotten så svältfött på deckarserier?”.

——

Jäklar i min lilla norrbottniska låda vilket liv det blev om min senaste krönika där jag ställde frågan varför det finns så få deckarserier som utspelar sig i Västerbotten – detta trots att trakten gärna ser sig som Bästerbotten när det kommer till berättandets kraft.

Nej, nu både skämtar och raljerar jag – någon storm blev det inte, men däremot ett trevligt inflöde av synpunkter och allmänna kommentar, om jag räknat rätt plingade det till i min inkorg fem gånger. Det kan noteras att detta är fyra fler än mitt tidigare rekord – det kom ett ensamt mejl i somras när jag dristade mig att skriva en litteraturkrönika om klimatet.

Om vi börjar med det jag missade, så visar det sig att det faktiskt finns en hyperaktuell Västerbottensdeckare på väg ut på ett av landets största förlag – i januari ger Norstedts ut Snöängeln av Anki Edvinsson, som är andra delen i hennes serie om Umeåpoliserna Charlotte von Klint och Per Berg. Jag ska inte komma med undanflykter, men jag blev lite lurad i min research inför förra krönikan just gällande Edvinsson. Det pinglade någonstans i bakhuvudet att det hade kommit en Umeådeckare på förlaget North Chapter för ett par år sedan, men när jag sedan mindes att det förlaget lagts ner och upptäckte att deras hemsida inte längre existerade, övergav jag just den tråden. Korkat, Daniel! Edvinssons första bok i serien kallad Lust att döda kom just på North Chapter några månader innan förlaget avvecklades.

Jag uppmärksammades också på att författaren Stellan Linder från Innertavle krimdebuterade 2018 med Den som syndar om Umeåkommissarien Evert Bredberg, och att Linder redan hunnit ge ut två uppföljare – plus skrivit klart en fjärde del som väntar i kön.

Littfestkoordinatorn Erik Jonsson hörde också av sig efter ett besök i arkivet – jag hade väl inte missat Umeås egen Stieg Trenter, det vill säga författaren Fale Burman? Jo, honom hade jag absolut missat, men nu har jag läst på och sett att Burmans produktion började 1953 med Spinn, spinn mördaren min och att han enligt Wikipedia vann stor popularitet på sin tid, “trots jargongprosa och lite väl konstruerade problem”.

Och när jag ändå är inne på det mer oskyldiga förflutna – jag borde så klart ha tänkt på att Tvillingdeckarna av kollektivpseudonymen Sivar Ahlrud utspelade sig i den fiktiva norrlandsorten Vindsele, vars förlaga var västerbottniska Vindeln. Där kan vi verkligen snacka om en deckarserie dragen i sträckbänk – det gavs ut totalt 54 “tvillingdeckare” mellan 1944-1983.

Dessutom, icke att förglömma – jag fick ett mejl om en potentiell deckarserie som skrivs i detta nu och vars första del ska utspela sig i fjälltrakterna kring Hemavan, dit några Umeåpoliser skickas. Hoppas den blir utgiven!

Okej, då har jag gått igenom mina missar. Men min tes då, att Västerbottens tunga berättararv har en avskräckande effekt på dem som skriver underhållningslitteratur i serieform – höll någon med? Jo. En mejlare skrev att jag hade helt rätt – och det var bra att det var så! – för han såg inte fram emot några “lättare” västerbottniska bidrag till litteraturhistorien. Det är inte är en åsikt jag personligen delar, men jag har respekt för den. Bara för att jag går igång på indragande underhållningslitteratur i kriminalform behöver inte andra göra det.

En författare jag nämnde i krönikan som trots arvet från Lidman, Enquist och Lindgren låtit sin spänningslitteratur utspelas i Västerbottens gränsland (dock inte i serieform) var Stina Jackson, och vi kom att diskutera krönikan några vändor i ett kommentarsfält på Facebook. Hon hade inte reflekterat över att hon rörde sig i giganternas trakter när hon skrev Silvervägen och Ödesmark, men hon kunde inte utesluta att avståndet spelat in – som sedan länge boende i Denver i USA finns en distans till hemlänet. Hade hon varit bosatt i Umeå eller hemstaden Skellefteå hade kanske västerbottensarvet hängt över henne på ett annat sätt.

Oavsett vad, kul att krönikan berörde! Nu tar jag jullov, inväntar recensionsexemplaret av Anki Edvinssons Snöängeln och håller tummarna för att den där Hemavandeckaren blir verklighet.

Varför är Västerbotten så svältfött på deckarserier?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 19 november.

——

Två av Sveriges mer framgångsrika deckarförfattare har den senaste månaden lanserat nya deckarserier. Tove Alsterdal som tidigare skrivit fristående spänningsromaner har med Rotvälta inlett vad som ska bli en serie böcker om polisen Eira Sjödin i ångermanländska Ådalen, och Kristina Ohlsson som tidigare med framgång skildrat stockholmspoliser har i Stormvakt dragit igång en ny kriminalserie som utspelar sig i Bohuslän i trakterna av Kungshamn och Smögen.

När jag förra veckan läste och lyssnade på dessa två böcker slog mig plötsligt tanken: Hur kommer det sig att Västerbotten – detta ack så starka litterära landskap – är så svältfött när det kommer till långa deckarserier?

Svenskens intresse för det här litteraturformatet måste vid det här laget fastslås vara omättligt. I modern form kan starten sägas ha kommit 1991 när Henning Mankell gav ut Mördare utan ansikte, den första delen i hans mycket inflytelserika svit om Ystadspolisen Kurt Wallander. Grundformeln är enkel och efter snart 30 år ännu intakt – en person med ett ofta krångligt privatliv löser mordgåta efter mordgåta i sin närmiljö. Oftast står en polis i centrum (som i fallet Wallander), men huvudpersonen kan också ha yrken som åklagare, journalist eller till och med före detta finansförvaltare som sadlat om och blivit ägare till en second hand-butik (som i fallet med Kristina Ohlssons Stormvakt, där visserligen också en polis spelar en huvudroll).

Bortsett från Mankells Ystad hör Camilla Läckbergs Fjällbacka, Mari Jungstedts Gotland och Åsa Larssons Kiruna till några av de mest kända platserna för denna sorts kriminalroman, men även Mons Kallentofts Linköping, Viveca Stens Sandhamn, Emelie Schepps Norrköping och Kjell Erikssons Uppsala tillhör de mer namnkunniga.

Jag skulle kunna rabbla länge (två andra väletablerade spänningsförfattare som i år lanserat nya deckarserieplatser är Johanna Mo med Öland och Hans Rosenfeldt med Haparanda), men jag tror ni fattar galoppen vid det här laget – nästintill varje mjölkpall har en egen deckarserie. Så varför inte Västerbotten?

Först en reservation: Det är så klart inte helt sant att denna tidnings täckningsområde är en vit fläck på deckarkartan. Exempelvis skrev den forne kriminalaren Åke Axelsson en svit med Umeådeckare för ett tiotal år sedan, och de senaste åren har Margita Tjärnström från Burträsk skrivit ett par deckare som utspelar sig i hennes närmiljö som fått viss uppmärksamhet. Men ingen av dessa har nått det nationella medvetandet.

Någon som däremot gjort det är Skellefteåbördiga Stina Jackson som firat stora framgångar med spänningsromanerna Silvervägen och Ödesmark, och även Maria Brobergs debut Bakvatten har av vissa placerats i samma genre. Men oavsett hur framgångsrika dessa varit, passar de inte i det här sammanhanget, eftersom de inte skriver i serieform.

Men samtidigt – kanske är de just därför viktiga att nämna, eftersom jag tror att böckerna de skrivit kan vara ett resultat av Västerbottens särart. För kan det inte vara så att det tunga litterära arv som regionen bär på via Enquist, Lidman, Lindgren & Co håller hugade författare av den ”lättare”, seriebetonade kriminallitteraturen tillbaka? I Silvervägen använde visserligen Stina Jackson Glommersträsk – granne med Sara Lidmans Missenträsk – som förlaga till det fiktiva Glimmersträsk, men skulle någon våga placera en medelålderskrisande kriminalinspektör tänkt att återkomma i bok efter bok på en sådan plats, eller skulle oket bli för tungt att bära?

Kanske spekulerar jag helt uppåt väggarna nu, det kan så klart röra sig om ren slump. Men ändå – att en så berättarfylld, litterärt rik region är så magert skildrad i den rena underhållningslitteraturen är trots allt lite anmärkningsvärt.

Teorier mottages tacksamt. Likaså en riktigt spännande deckarserie som skildrar inlandets utmaningar med utsikt från säg Bastuträsk eller de snabbväxande regionerna kring Umeå eller Skellefteå. Jag lovar läsa.