”Brottsplats Umeå” – Erik Jonsson följer upp mina krönikor

Kring jul skrev jag två krönikor i Västerbottens-Kuriren om deckarseriernas svaga ställning i Västerbotten (krönikor som jag har återpublicerat i bloggen här och här). I dagens VK har Erik Jonsson gått till arkivet för att undersöka om så verkligen är fallet. Fantastiskt fin läsning om de i dag tyvärr rätt bortglömda forna storheterna H-K Rönblom och Nils Hövenmark och deras respektive deckare Mannen som höll sig undan och Döden på apoteket.

Krönika: Menar Ola Nilsson att ljudbokslyssnaren bara är lat?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 11 mars.

——

Så har då debatten blossat upp igen – går det att likställa lyssning på litteratur med läsning av litteratur? Frågan väcktes av författaren Ola Nilsson i en kulturtext hos Aftonbladet helgen som gick. Artikeln fick vingar främst på Facebook och en högljudd debatt fördes snart i en mängd kommentarsfält.

Nilssons linje var tydlig redan i rubriken – “Lyssna på ljudböcker är inte att läsa”. Texten blev en vattendelare, sällan har det varit så tydligt hur diametralt olika människor ser på det växande ljudboksformatet och vad det betyder för litteraturen. Jag hade Facebookvänner som delade artikeln och i princip fastslog att den var det mest sanna som skrivits om litteraturens erbarmliga tillstånd på flera år, och samtidigt hade jag andra i mitt flöde som ansåg texten bestå enbart av billigt effektsökeri. Värt att notera – båda extremerna uttrycktes av människor som är professionellt verksamma i bokbranschen.

Vilka skäl för att skilja på lyssnande och läsande byggde Ola Nilsson texten på? Svagheten i artikeln så som jag läste den var att den innehöll så få konkreta argument. Han skrev bland annat: “Läsning kräver ett pågående arbete som ljudboken inte kräver. I boken finns nämligen ingen gravitation. Man kan inte läsa en bok och diska samtidigt, eller läsa en bok och surfa på nätet samtidigt. När du vänder tillbaka blicken på sidan efter att ha tittat på något annat så är du kvar på samma sida i boken, som inte rör sig framåt av sig själv. Ljudboken har gått vidare, men boken går bara vidare genom din läsning. Det är också det som gör litteraturen svårare och det kanske också är därför den har haft sin särställning.”

Att läsning till skillnad från vid lyssning kräver att man på egen hand för texten framåt är visserligen korrekt, men gör det verkligen att det blir svårare att läsa än att lyssna? Kan det inte lika gärna vara tvärtom? Att hänga med i ett skeende i en lyssnad text som någon annan styr över – är inte det svårare än att med sina egna ögon bestämma över tempo och pauser i sin läsning? Borde det inte vara en lika svår konst att bli en god lyssnare som en god läsare?

Lite senare skriver Nilsson att ljudboken talar till människans urgamla vilja att få något utan att betala för det – “det är samma vilja som ligger bakom drömmarna om evighetsmaskiner, att kunna göra guld av gråsten eller vin av vatten – eller, som i fallet med ljudboken, att läsa utan att läsa”.

Menar han alltså att de som lyssnar på ljudböcker helt enkelt är lite lata? Så tolkar i alla fall jag det.

Återigen – är det enklare att vara en god lyssnare än en god läsare? Det är möjligt, men Ola Nilsson anför inga konkreta skäl för att så skulle vara fallet.

Missförstå mig inte – läsning är livsviktigt, och jag tillhör inte dem som tycker att lyssning och läsning alltid går att likställa och skulle aldrig säga att jag läst en ljudbok (däremot lyssnar jag på ljudböcker dagligen). Men samtidigt – är sysslorna verkligen så väsensskilda som många vill göra gällande?

Inte för hjärnan, vad det verkar. En ofta citerad forskare är amerikanen Daniel T Willingham, som studerat kognitiva processer vid läsning och lyssning, och i en text i New York Times från 2018 fann sysslorna så gott som identiska när hjärnan hanterar dem. Men i samma artikel citerar han även en empirisk jämförelsestudie där vissa studenter fick lyssna på en text och andra läsa den. När det sedan blev tentadags visade det sig att de som läst texten kom ihåg betydligt mer.

Men… då är väl läsning trots allt bättre? Kanske, men inte nödvändigtvis. Skillnaden i resultaten skulle också kunna bottna i att vi skolas betydligt mer i att lära oss läsa och tolka skriven text än vi lär oss att på allvar lyssna på och minnas det vi hör – eleverna saknade helt enkelt de rätta verktygen för att bäst komma ihåg och förstå vad de lyssnade på.

Ja, nu spekulerar jag mest, men det tycker jag nog att Ola Nilsson gjorde i sin artikel också.

”Imponerande från start till mål”

Det finns mycket fint man kan säga om årets digitala version av Littfest, som jag är stolt över att ha fått vara en liten del av. Jag är själv för trött för att få ur mig något smart om helgen just nu, men tur då att VK:s kulturredaktör Sara Meidell är piggare och har summerat vad som gick av stapeln i en fin text.

När jag länkade till hennes text på Facebook skrev jag följande:

Littfest lyckades i helgen verkligen höja ribban för hur digitala litteraturfestivaler ska genomföras. Otroligt proffsigt genomfört. Jag hoppas att Bokmässan såg och försökte lära inför hösten, för jämfört med vad de levererade med Bokmässan Play i fjol, så var Littfest-tv miltals före. Konceptet med kontinuerliga sändningar från förmiddag till sen kväll – där seminariesamtal varvades med kortare snack i studion och bandade nedslag på stan och sedan kulminerade i superfina kvällsföreställningar där litteraturen även tonsattes – blev en riktig hit.

Krönika: Norra Sverige dominerar – här är bevisen

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 28 januari.

———

Visst har Norrland blivit hetare på litteraturmarknaden? Och då särskilt norra halvan av Norrland? Det känns så, även om det kanske är omöjligt att leda i faktiska bevis. Men det här är ingen domstol där en åklagare måste ha rejält på fötterna innan åtal väcks utan blott en tidningskrönika, så nog räcker en hyfsad indiciekedja? Ja! Så häng med, vetja.

Först och främst – Augustpriset. Här finns två tunga framgångar för nordliga Sverige på sistone – Elin Anna Labbas fjolårsstatyett i fackboksklassen för Herrarna satte oss hit, och Linnea Axelssons triumf i den skönlitterära klassen 2018 med Aednan. Men faktum är att även de två åren innan var fina Norrlandsår hos Augustjuryn – 2016 tilldelades Ann-Helén Laestadius priset i barn och ungdomsklassen för Kirunaskildringen Tio över ett, och 2017 prisades Sara Lundberg i samma kategori för Fågeln i mig flyger vart den vill. Lundberg är i och för sig från Eskilstuna vilket har väldigt lite med norra Sverige att göra, men boken skildrar Jämtlandskonstnären Berta Hanssons uppväxt, och platsar därför fint.

Labbas och Axelssons böcker är visserligen inte direkt präglade av det norrländska utan snarare sprungna ur Sápmi, de är två tydliga exempel på hur intresset för och kunskapen om den samiska historien äntligen börjat växa nationellt. Men eftersom ”norrländsk” är en ganska vag benämning vars betydelse skiftar beroende på vem man frågar (det blir lätt så när man pratar om ett område som inkluderar 60 procent av Sveriges yta), hoppas jag att de accepterar att figurera här – jag spekulerar som sagt blott på indicienivå.

Om vi stannar ett ytterligare ögonblick i det samiska så känns få hetare just nu än redan tidigare nämnda Ann-Helén Laestadius vars första vuxenbok Stöld ges ut i dagarna. Recensioner väntas nästa vecka, men det tidiga förhandssnacket lutar även det åt Augustnominering, och Laestadius pryder omslaget på senaste numret av Vi Läser. Norra Sverige dominerar!

Nästa indicie får vi från topplistornas värld – västerbottningen Maria Brobergs rosade fjolårsdebut Bakvatten är just nu landets näst bäst säljande pocketbok, enligt den officiella statistiken. Faktum är att tre titlar på topp fem bland pocketarna har Västerbotten som avsändare – Stina Jacksons Ödesmark är fyra och Karin Smirnoffs Sen for jag hem femma.

Går vi in på spänningsromanernas territorium får vi inte glömma Tove Alsterdals Ångermanlandsdeckare Rotvälta, som i november utsågs av Svenska Deckarakademin till 2020 års bästa svenska kriminalroman. Och i det närliggande segmentet dystopi bör Thomas Engströms och Margit Richerts ambitiösa och mycket uppmärksammade Nattavaara nämnas, första delen i en planerad trilogi om landets nordligaste delar i en katastrofhärjad framtid där Norrbotten frigjort sig från Sverige.

Jag är inte ensam om att ha noterat det ökade intresset för norra Sverige på litteraturkartan. Anders Kapp som driver sajten Kapprakt och är en av eldsjälarna bakom Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall skrev nyligen en uppmärksammad text med fokus just på spänningslitteraturen och att Norrland tagit täten där han listade arton exempel på varför (här var en bok som jag själv har skrivit med på ett hörn, bör kanske nämnas i klargörande syfte).

Men vad beror det här på? Delvis handlar det som sagt om att de samiska berättelserna äntligen börjat få ta plats, men jag tror också att det hänger ihop med en allmän (om än långsam) stigande varseblivning om lands- och glesbygdens utmaningar och möjligheter, där ju Norrland utgör någon sorts sinnebild av hela begreppet. Här kan även Marit Kaplas Augustvinnare Osebol från 2019 sägas passa in i mönstret, trots att den skildrar en avfolkningsmiljö i en annan del av landet.

Att nordligaste Sverige allt oftare lyfts fram i litteraturen bör vi glädjas över. Vad blir nästa steg? Fler berättelser, så klart! Och kanske sådana där vi blir ännu bättre på att skildra miljöerna och människorna i sin egen rätt, i stället för som kontraster till den alltjämt urbana normen – en norm vi helt enkelt ska skita högaktningsfullt i.

Där kan jag själv bli bättre. Se det som ett löfte!

2020 blev året då den digitala boken tog täten

I dag var den stora årsrapportdagen för bokbranschen, när pdf:en Bokförsäljningsstatistiken – helåret 2020 (upphetsande namn, jag vet) presenterades med pompa och ståt. Jag skrev om den till veckans litteraturkrönika i Västerbottens-Kuriren. Den verkar för tillfället vara olåst, men det finns väl risk att det ändrar sig. Publicerar texten här i spalterna också om några veckor, men tills dess får ni hålla till godo med länken.

Recension: Spänningen hög i Kiruna-debut

Nedanstående recension av Anna Kurus bok Den första frosten skrev jag ursprungligen för Västerbottens-Kuriren, där den publicerades tisdag 5 januari.

——

Tre personer som på olika sätt tyngs av sina respektive förflutna beger sig en sommar till fjällvärlden väster om Kiruna i försök att finna själslig ro. Allis plågas av minnet av en arbetsplatsolycka där en kollega omkom, Jonas försöker komma över ett krackelerat förhållande och Raumo lämnar hastigt hem och arbete i Helsingfors, till synes i akut behov av nya intryck och vidder.

Snart korsas de tres vägar, och kring den spartanska stuga som Allis hyr och spenderar sommaren och den tidiga hösten i formas ett triangeldrama kring de sargade. Att något kommer att gå väldigt fel mellan dem innan den första frosten lagt sig är tydligt, frågan är inte om utan snarare hur det kommer att gå till.

Den första frosten är skriven av den debuterande författaren Anna Kuru från Kiruna, och att hon är familjär med miljöerna och människorna hon beskriver är tydligt, porträtten av de tre huvudpersonerna är ypperliga, och även bifiguren Lars som äger fjällstugan som Allis hyr är fint tecknad. Stämningen är tät, och trots att tempot är relativt långsamt och tonen överlag går i moll finns ett konstant intresseskapande driv. Under läsningens gång finner jag mig ofta sitta med magont av de välfångade detaljerna när Kuru beskriver de ständigt närvarande patriarkala strukturer som Allis motvilligt tvingas hantera och kryssa sig igenom i mötena med männen i berättelsen.

Det jag kan tycka är bokens enda svaghet är att det går lite för enkelt att räkna ut dels vad som har skett i huvudtrions förhistorier innan deras vägar möts, och dels hur saker och ting kommer att kulminera. Men även om själva historien inte överraskar håller Kuru hela tiden spänningen uppe, vilket får sägas vara imponerande och tyder på en hantverksmässig skicklighet.

Debutant för den delen – även om Den första frosten är Anna Kurus debutbok känns det lite bakvänt att kalla henne för det. För faktum är att såväl Den första frosten samt Norrskensnatten (som med utgivning i vår blir del två i en planerad trilogi) har tidigare getts ut av Kuru själv på eget förlag och nått lokala framgångar i Kirunaregionen. Förlaget Modernista har sett potentialen i Kurus författarskap och nu gett hennes böcker chansen på en bredare arena, vilket får sägas vara ett lyckat drag, för Kurus psykologiska thriller förtjänar tveklöst en plats på den nationella scenen.

När jag tagit mig an Den första frosten har jag ömsom läst e-boken och ömsom lyssnat på ljudboksversionen, som är inläst av Lo Kauppi. Likt författaren Kuru har Kauppi gjort ett riktigt bra jobb, och hon skänker särskilt rollfiguren Allis en särskild nerv. Jag hoppas att hon får chansen att läsa in även de kommande delarna i trilogin.

Visst finns deckarna i Västerbotten!

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 10 december, och är en uppföljning på texten “Varför är Västerbotten så svältfött på deckarserier?”.

——

Jäklar i min lilla norrbottniska låda vilket liv det blev om min senaste krönika där jag ställde frågan varför det finns så få deckarserier som utspelar sig i Västerbotten – detta trots att trakten gärna ser sig som Bästerbotten när det kommer till berättandets kraft.

Nej, nu både skämtar och raljerar jag – någon storm blev det inte, men däremot ett trevligt inflöde av synpunkter och allmänna kommentar, om jag räknat rätt plingade det till i min inkorg fem gånger. Det kan noteras att detta är fyra fler än mitt tidigare rekord – det kom ett ensamt mejl i somras när jag dristade mig att skriva en litteraturkrönika om klimatet.

Om vi börjar med det jag missade, så visar det sig att det faktiskt finns en hyperaktuell Västerbottensdeckare på väg ut på ett av landets största förlag – i januari ger Norstedts ut Snöängeln av Anki Edvinsson, som är andra delen i hennes serie om Umeåpoliserna Charlotte von Klint och Per Berg. Jag ska inte komma med undanflykter, men jag blev lite lurad i min research inför förra krönikan just gällande Edvinsson. Det pinglade någonstans i bakhuvudet att det hade kommit en Umeådeckare på förlaget North Chapter för ett par år sedan, men när jag sedan mindes att det förlaget lagts ner och upptäckte att deras hemsida inte längre existerade, övergav jag just den tråden. Korkat, Daniel! Edvinssons första bok i serien kallad Lust att döda kom just på North Chapter några månader innan förlaget avvecklades.

Jag uppmärksammades också på att författaren Stellan Linder från Innertavle krimdebuterade 2018 med Den som syndar om Umeåkommissarien Evert Bredberg, och att Linder redan hunnit ge ut två uppföljare – plus skrivit klart en fjärde del som väntar i kön.

Littfestkoordinatorn Erik Jonsson hörde också av sig efter ett besök i arkivet – jag hade väl inte missat Umeås egen Stieg Trenter, det vill säga författaren Fale Burman? Jo, honom hade jag absolut missat, men nu har jag läst på och sett att Burmans produktion började 1953 med Spinn, spinn mördaren min och att han enligt Wikipedia vann stor popularitet på sin tid, “trots jargongprosa och lite väl konstruerade problem”.

Och när jag ändå är inne på det mer oskyldiga förflutna – jag borde så klart ha tänkt på att Tvillingdeckarna av kollektivpseudonymen Sivar Ahlrud utspelade sig i den fiktiva norrlandsorten Vindsele, vars förlaga var västerbottniska Vindeln. Där kan vi verkligen snacka om en deckarserie dragen i sträckbänk – det gavs ut totalt 54 “tvillingdeckare” mellan 1944-1983.

Dessutom, icke att förglömma – jag fick ett mejl om en potentiell deckarserie som skrivs i detta nu och vars första del ska utspela sig i fjälltrakterna kring Hemavan, dit några Umeåpoliser skickas. Hoppas den blir utgiven!

Okej, då har jag gått igenom mina missar. Men min tes då, att Västerbottens tunga berättararv har en avskräckande effekt på dem som skriver underhållningslitteratur i serieform – höll någon med? Jo. En mejlare skrev att jag hade helt rätt – och det var bra att det var så! – för han såg inte fram emot några “lättare” västerbottniska bidrag till litteraturhistorien. Det är inte är en åsikt jag personligen delar, men jag har respekt för den. Bara för att jag går igång på indragande underhållningslitteratur i kriminalform behöver inte andra göra det.

En författare jag nämnde i krönikan som trots arvet från Lidman, Enquist och Lindgren låtit sin spänningslitteratur utspelas i Västerbottens gränsland (dock inte i serieform) var Stina Jackson, och vi kom att diskutera krönikan några vändor i ett kommentarsfält på Facebook. Hon hade inte reflekterat över att hon rörde sig i giganternas trakter när hon skrev Silvervägen och Ödesmark, men hon kunde inte utesluta att avståndet spelat in – som sedan länge boende i Denver i USA finns en distans till hemlänet. Hade hon varit bosatt i Umeå eller hemstaden Skellefteå hade kanske västerbottensarvet hängt över henne på ett annat sätt.

Oavsett vad, kul att krönikan berörde! Nu tar jag jullov, inväntar recensionsexemplaret av Anki Edvinssons Snöängeln och håller tummarna för att den där Hemavandeckaren blir verklighet.

Varför är Västerbotten så svältfött på deckarserier?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 19 november.

——

Två av Sveriges mer framgångsrika deckarförfattare har den senaste månaden lanserat nya deckarserier. Tove Alsterdal som tidigare skrivit fristående spänningsromaner har med Rotvälta inlett vad som ska bli en serie böcker om polisen Eira Sjödin i ångermanländska Ådalen, och Kristina Ohlsson som tidigare med framgång skildrat stockholmspoliser har i Stormvakt dragit igång en ny kriminalserie som utspelar sig i Bohuslän i trakterna av Kungshamn och Smögen.

När jag förra veckan läste och lyssnade på dessa två böcker slog mig plötsligt tanken: Hur kommer det sig att Västerbotten – detta ack så starka litterära landskap – är så svältfött när det kommer till långa deckarserier?

Svenskens intresse för det här litteraturformatet måste vid det här laget fastslås vara omättligt. I modern form kan starten sägas ha kommit 1991 när Henning Mankell gav ut Mördare utan ansikte, den första delen i hans mycket inflytelserika svit om Ystadspolisen Kurt Wallander. Grundformeln är enkel och efter snart 30 år ännu intakt – en person med ett ofta krångligt privatliv löser mordgåta efter mordgåta i sin närmiljö. Oftast står en polis i centrum (som i fallet Wallander), men huvudpersonen kan också ha yrken som åklagare, journalist eller till och med före detta finansförvaltare som sadlat om och blivit ägare till en second hand-butik (som i fallet med Kristina Ohlssons Stormvakt, där visserligen också en polis spelar en huvudroll).

Bortsett från Mankells Ystad hör Camilla Läckbergs Fjällbacka, Mari Jungstedts Gotland och Åsa Larssons Kiruna till några av de mest kända platserna för denna sorts kriminalroman, men även Mons Kallentofts Linköping, Viveca Stens Sandhamn, Emelie Schepps Norrköping och Kjell Erikssons Uppsala tillhör de mer namnkunniga.

Jag skulle kunna rabbla länge (två andra väletablerade spänningsförfattare som i år lanserat nya deckarserieplatser är Johanna Mo med Öland och Hans Rosenfeldt med Haparanda), men jag tror ni fattar galoppen vid det här laget – nästintill varje mjölkpall har en egen deckarserie. Så varför inte Västerbotten?

Först en reservation: Det är så klart inte helt sant att denna tidnings täckningsområde är en vit fläck på deckarkartan. Exempelvis skrev den forne kriminalaren Åke Axelsson en svit med Umeådeckare för ett tiotal år sedan, och de senaste åren har Margita Tjärnström från Burträsk skrivit ett par deckare som utspelar sig i hennes närmiljö som fått viss uppmärksamhet. Men ingen av dessa har nått det nationella medvetandet.

Någon som däremot gjort det är Skellefteåbördiga Stina Jackson som firat stora framgångar med spänningsromanerna Silvervägen och Ödesmark, och även Maria Brobergs debut Bakvatten har av vissa placerats i samma genre. Men oavsett hur framgångsrika dessa varit, passar de inte i det här sammanhanget, eftersom de inte skriver i serieform.

Men samtidigt – kanske är de just därför viktiga att nämna, eftersom jag tror att böckerna de skrivit kan vara ett resultat av Västerbottens särart. För kan det inte vara så att det tunga litterära arv som regionen bär på via Enquist, Lidman, Lindgren & Co håller hugade författare av den ”lättare”, seriebetonade kriminallitteraturen tillbaka? I Silvervägen använde visserligen Stina Jackson Glommersträsk – granne med Sara Lidmans Missenträsk – som förlaga till det fiktiva Glimmersträsk, men skulle någon våga placera en medelålderskrisande kriminalinspektör tänkt att återkomma i bok efter bok på en sådan plats, eller skulle oket bli för tungt att bära?

Kanske spekulerar jag helt uppåt väggarna nu, det kan så klart röra sig om ren slump. Men ändå – att en så berättarfylld, litterärt rik region är så magert skildrad i den rena underhållningslitteraturen är trots allt lite anmärkningsvärt.

Teorier mottages tacksamt. Likaså en riktigt spännande deckarserie som skildrar inlandets utmaningar med utsikt från säg Bastuträsk eller de snabbväxande regionerna kring Umeå eller Skellefteå. Jag lovar läsa.

Ljudbokskuppen som slog slint

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 29 oktober.

———

När Albert Bonniers förlag för en dryg vecka sedan gav ut Lars Keplers Spegelmannen, den åttonde boken i den närmast osannolikt framgångsrika deckarserien om Joona Linna vid polisens nationella operativa avdelning, bjöd man i ljudboksversionen på en ovanlig twist. I stället för att som i normalfallet låta en skådespelare läsa in ljudboken, gjordes i stället två inläsningar – en av Jonas Malmsjö som även är den som har läst in de tidigare böckerna i serien, och en av Gunilla Leining, ny i Kepler-sammanhang men överlag en av Ljudbokssveriges mest populära inläsare.

Varför man valde att göra två varianter kan diskuteras. Det producerande förlaget Bonnier Audio skrev själva i ett pressmeddelande att syftet var ”att skapa en spegeleffekt och understryka känslan av att vad som helst kan hända” vilket i mina öron inte säger särskilt mycket, jag är nog mer cyniskt lagd och tror att det främst bör ses som ett pr-trick för att få ökad uppmärksamhet kring utgivningen.

Problemet var dock att uppmärksamheten uteblev. Dubbeltilltaget bemöttes med total medial tystnad, vilket gjorde att många Keplerfans kliade sig förvirrat i huvudet när det på utgivningsdagen för Spegelmannen dök upp två likadana men ändå olika böcker i de svenska ljudbokstjänsterna, där enbart den Bonnierägda tjänsten Bookbeat valde att lyfta fram samt förklara de dubbla inläsningarna. I de olika svenska gruppforum som finns på Facebook för ljudböcker blev inläggen därför många – vad var egentligen grejen, hade något blivit fel? Var den ena versionen möjligen en lättläst, förkortad variant av den riktiga ljudboken?

För till saken hör att tolkningarna blev väldigt olika i längd. Jonas Malmsjös inläsning av Spegelmannen är 17 timmar och 35 minuter lång, samtidigt som Gunilla Leinings version bara är 13 timmar och 31 minuter. Fyra timmars skillnad för en bok på lite drygt 500 sidor i tryckt form – det kunde väl inte stämma?

Jo, det kunde det, för det är exakt samma text som de två inläsarna har tagit sig an, och det tycker jag egentligen är det enda intressanta med Bonniers “kupp”, för det visar hur olika två ljudboksinläsares tolkningar av ett litterärt verk kan bli.

Jonas Malmsjö använder ofta sin mörka, något släpiga och lätt hypnotiska röst till att ge de böcker han läser in en känsla av ödesdrama, och aldrig gör han det så utstuderat som i Keplerduons böcker (Lars Kepler är ju en pseudonym för författarparet Alexander Ahndoril och Alexandra Coehlo Ahndoril). Jag gillar Jonas Malmsjö som inläsare generellt men kan tycka att det just i hans Keplertolkningar går överstyr. Innehållet i parets böcker är så explicit när det kommer till osannolika och grymma sätt att ta livet av människor på, och de många beskrivningarna av döda kroppar, främst kvinnliga sådana, är gärna överdrivet ingående och intima. Kombinationen av hur böckerna är skrivna och hur Malmsjö läser dem ger mig ibland kalla kårar, och då inte på ett sätt som är menat som beröm.

Gunilla Leining tar sig däremot an Keplers text helt annorlunda. Hon är till skillnad från Malmsjö inte skådespelare i grunden och saknar stundtals hans säkerhet i gestaltningen, men hon har en närmast perfekt radioröst och en bra förmåga att förmedla lugn trots att hon läser i ett mer drivet tempo. När jag lyssnar på hennes tolkning av Spegelmannen framträder därför texten i ett delvis annat ljus, och författarnas i mitt tycke överdrivna strävan att hela tiden ligga på gränsen till det makabra blir inte lika påtaglig. På något sätt kan väl Leinings tolkning sägas vara tråkigare eftersom den inte är lika spektakulär, men det är i sådant fall en tråkighet som jag föredrar.

Är det här greppet med att erbjuda ljudbokslyssnare alternativa inläsningar något vi kommer att få se oftare? Jag är tveksam. I fallet Lars Kepler går satsningen att räkna hem ekonomiskt eftersom det rör sig om landets mest säljande deckarförfattare, men i normalfallet är det helt enkelt för dyrt.

Intressant experiment, hur som helst – även om jag fortfarande tror att det i grund och botten var ett pr-trick som slog en smula fel.

Digitala boksamtal en historia i moll

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 8 oktober.

——

När dörren i Börshuset i Stockholm öppnas på torsdagen och Svenska Akademiens ständige sekreterare Mats Malm kliver ut för att tillkännage årets litteraturpristagare följer vi som är intresserade detta på distans. I fallet med Nobelpriset är det inget ovanligt, den anspråkslösa ceremonin har direktsänts i etermedia i årtionden och även sänts live via webben i många år. Att lyssna på P1 när den gnisslande dörren öppnas, höra sorlet sjunka undan och känna pulsen i bröstet stiga innan sekreteraren harklar sig är en årlig konstant i många litteraturintresserades liv, däribland mitt.

Distansen vid just Nobelpriset kan alltså inte skyllas på det ack så förhatliga covid-19 (även om också Svenska Akademien tvingats till restriktioner gällande hur många som fysiskt får närvara i år). Men för alla dem som ser det fysiska mötet mellan författare och läsare som en omistlig del av litteraturen, har 2020 verkligen varit ett – ursäkta uttrycket – riktigt pissår.

I Västerbotten tog ju detta sig ett konkret uttryck först av alla, när Littfest i Umeå tvingades ställa in med bara timmars varsel när det beska beskedet från myndigheterna om publikbegränsningar kom. Då var allt kring coronapandemin nytt och tiden alltför knapp för alternativ, men i takt med att veckorna gick fick arrangörer möjlighet att fundera över hur de skulle navigera i det nya smittolandskapet. Mindre, mer covidsäkra arrangemang har därför börjat arrangeras och ett stort antal digitala författarframträdanden har genomförts runt om i landet. Det förekommer även varianter av boksigneringar där författaren endera sänder ut exemplar av sin bok med en autografkråka i via posten, eller så har författaren levererat signerade kort till bokhandlare, som därefter kunnat klistra in dessa i böckerna och sålt till sina kunder.

Ett drygt halvår in i denna verklighet bör dock frågan ställas – är detta ekonomiskt hållbart? Svaret verkar hittills vara ett nej, eller åtminstone nja.

Den heldigitala variant av Bokmässan i Göteborg som nyligen genomfördes kan tjäna som exempel. Bokmässan Play beskrevs av arrangörerna som en stor framgång, med drygt 370 000 visningar av de totalt 380 seminarier och samtal som arrangerades under mässdagarna i Sveriges sydligaste tredjedel (studior byggdes upp i Stockholm, Göteborg och Malmö – Norrland göra sig icke besvär) gav det ett tittarsnitt per programpunkt på nästan 1000 personer. I en kommentar estimerade Bokmässans programchef Oskar Ekström det till att ungefär fyra gånger så många hade tagit del av samtalen jämfört med ett vanligt bokmässeår.

Men ekonomin då? Den har det i Bokmässans fall ännu talats tystare om, summeringen är väl helt enkelt inte klar. Däremot har tongångarna från mässledningen varit tydliga – årets satsning på en öppen, helt gratis digital bokmässa är ett undantag, i längden kommer det inte att gå att producera hundratals timmar litteratursamtal där medverkande framför och bakom kameran ska arvoderas utan att ta betalt av de som tittar.

Men hur många är villiga att göra det? Inte tillräckligt många, verkar det som. Den i västra Sverige mycket uppskattade bokfestivalen Bokdagar i Dalsland (som med åren vuxit till ett året om-arrangemang med bas i Åmål) ger en fingervisning. De har likt Bokmässan flyttat ut på nätet och genomför sina författarsamtal utan publik. Sändningarna är gratis, men man ber kontinuerligt om stöd via Swish och bankgiro. Enligt en artikel hos branschsajten Boktugg är dock utfallet hittills skralt – trots rejäla publikrekord ligger intäkterna på bara en tiondel av vad de brukar få in via sina ordinarie författarsamtal med fysisk publik.

Tittarframgångarna visar att de digitala boksamtalen öppnar för helt nya möjligheter att nå större målgrupper. Tyvärr verkar dock inte några nya pengar följa med. Som vanligt i dessa förbannade coronatider får vi alltså en slutkläm i moll.

——

Youtubetips: Några som kämpar på med såväl fysiska som digitala författarmöten är Bokcafé Pilgatan i Umeå. De vill kunna livesända sina samtal via Youtube, en funktion som endast är tillgänglig för dem med fler än 1000 prenumeranter på sin Youtubekanal. In och stötta med en prenumeration vetja, allt som behövs är ett (helt gratis) klick.

Jösses – åtta av årets Augustnominerade finns som ljudböcker

Kors i taket – nästan hälften av de titlar som nominerats till Augustpriset finns som ljudböcker! Varje år sedan 2017 har jag sammanställt hur det ser ut på ljudboksfronten, och så måste självklart ske även i år. 2017, 2018 och 2019 väntade jag ända fram till själva prisdagen för att summera (några böcker kan ju hinna läsas in under den dryga månad som förflyter mellan nomineringspresentation och prisgalan), men i år kan jag helt enkelt inte hålla mig, eftersom siffrorna är så remarkabla jämfört med tidigare år.

I klasserna för skönlitteratur och fackböcker finns åtta av tolv Augustnominerade inlästa som ljudböcker.

För kolla hur det ser ut år 2020 (böcker som även lästs in som ljud presenteras i fet stil).

Årets svenska skönlitterära bok:
Minnestrådar av Carola Hansson, Albert Bonniers förlag
Splendor av Stefan Lindberg, Albert Bonniers förlag
Jag ser allt du gör av Annika Norlin, Weyler förlag (inläst av Olof Wretling)
Samlade verk av Lydia Sandgren, Albert Bonniers förlag (inläst av Ludvig Josephson)
Jordlöparens bok – om natur, konst och människor av Thomas Tidholm, Ordfront förlag
Renegater av Klas Östergren, Polaris (inläst av författaren)

Årets svenska fackbok:
Livets tunna väggar av Nina Burton, Albert Bonniers förlag (inläst av Irene Lindh)
Familjen av Johanna Bäckström Lerneby, Mondial (inläst av Philomène Grandin)
Herrarna satte oss hit – om tvångsförflyttningarna i Sverige av Elin Anna Labba, Norstedts (inläst av författaren)
Längta hem, längta bort – en essä om litteratur på flykt av Kristoffer Leandoer, Natur & Kultur
Trubbel – berättelsen om Olle Adolphson av Jan Malmborg, Albert Bonniers förlag (inläst av Magnus Roosmann)
Sverigevänner – historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn av Arash Sanari, Volante (inläst av författaren)

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
Mitt bottenliv – av en ensam axolotl av Linda Bondestam, Berghs Förlag
Kråkorna av Anders Fager & Peter Bergting, Natur & Kultur
Billie, Korven och havet av Julia Hansson, Natur & Kultur
Kom dagen, kom natten av Åsa Lind & Emma Virke, Lilla Piratförlaget
Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter & Ester Eriksson, Natur & Kultur
Alltid hejdå av Alma Thörn, Galago

Åtta av arton alltså. 2017 var siffran fyra av arton, 2018 tre och 2019 åter fyra. Det är alltså ett rejält skutt uppåt i år, och siffrorna blir än mer remarkabla – åtta av tolv – om man exkluderar barn- och ungdomsklassen, där ingen av titlarna i år finns som ljudbok. Självklart ska inte den klassen räknas bort, men det är ändå värt att notera att b&u alltid drar ner snittet – under de fyra år jag gjort den här sammanställningen har totalt en barn- och ungdomstitel dykt upp i ljudboksform – Comedy Queen av Jenny Jägerfeld år 2018. Vad det i sin tur beror på kan man diskutera länge och väl – det finns trots allt en ganska bred flora av barnböcker som läses in numera, men uppenbarligen inte den typ av titlar som nomineras till Augustpriset.

Vadan så många i de två vuxenklasserna i år då? Dels är det antagligen ett tecken på att det är relativt breda böcker som har nominerats i år, och då särskilt i fackboksklassen, där hela fem av sex titlar har lästs in, vilket är ett absolut rekord. Men det är antagligen också ett tecken på att fler böcker överlag läses in – produktionerna blir trots allt långsamt men stadigt billigare att förverkliga. Ser man till vilka som har gjort inläsningarna finns flera välrenommerade namn (Magnus Roosmann, Irene Lindh och Philomène Grandin är väl de i sammanhanget tre bredaste), men ingen av dem tillhör de … tja, säg tio mest efterfrågade inläsarna i Ljudbokssverige, så det torde inte röra sig om några överdrivet dyra produktioner i något av fallen. Det enda jag kan komma på som kan ha dragit iväg kostnadsmässigt är produktionerna av Lydia Sandgrens och Klas Östergrens böcker. Det är ju två rejäla tegelstenar som därmed också har resulterat i särdeles långa ljudböcker – Ludvig Josephons inläsning av Samlade verk är 28,5 timmar lång, och Östergrens egen inläsning av Renegater är hela 33,5.

Mitt eget ljudboksfacit bland dessa då? Jag växlade mellan att lyssna och läsa Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit när jag i februari recenserade den i Västerbottens-Kuriren (och siade om en vinst i fackboksklassen!) och i fallet med Lydia Sandgrens Samlade verk har jag likaså växlat mellan lyssning och läsning, men ännu bara hunnit ungefär halvvägs. Johanna Bäckström Lernebys Familjen har jag haft liggande i min bokhylla hos Storytel sedan den gavs ut, men inte hunnit ta mig an ännu. Samma öde har tyvärr drabbat Annika Norlins Jag ser allt du gör vilket grämer mig eftersom jag är ett extremt stort Norlin-fan när det kommer till hennes musik, lovar härmed rättning i ledet på den fronten inom kort.

Men summa summarum – kul att se (eller snarare höra) så många ljudböcker nominerade!

(Om någon ytterligare titel skulle hinna läsas in före prisutdelningen får jag krypa till korset och göra ett nytt inlägg, men jag tror faktiskt inte att så blir fallet)

Krönika: Bokhösten ger mig rejält ont i magen

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 17 september.

——

Coronaviruset fortsätter att ställa till det i litteraturvärlden. När semestrarna var slut och hösten gjorde sitt intåg presenterades färsk statistik för hur bokförsäljningen sett ut under den period som präglats av covid-19, och det är på det stora hela dyster läsning.

Om vi ska börja med det positiva som trots allt finns, så har den fysiska boken faktiskt stått någorlunda pall under krismånaderna sett till hur mycket pengar försäljningen dragit in – räknat i kronor blev tappet under veckorna 11-32 jämfört med motsvarande period i fjol bara en ynka procent. Svenskarna vill alltså fortfarande lägga pengar på pappersböcker, vilket är värt att lyfta fram.

Men där slutar också det positiva. Det visar sig nämligen att inbakat i den här rätt modesta nedgången i ekonomin finns två rätt dramatiska förändringar dolda:

Det första är att antalet sålda böcker har minskat betydligt mer än vad pengarna gjort – det såldes över fem procent färre böcker i Sverige under den här perioden i år jämfört med i fjol (däremot lyckades alltså branschen ta lite bättre betalt för det de lyckades sälja).

Det andra är att skiftet från fysisk bokhandel till nätbokhandel har förstärkts kraftigt. Den traditionella bokhandeln tappade cirka 30 procent av sin försäljning jämfört med förra året (räknat såväl i volym som kronor). “Denna nedgång för fysisk bokhandel saknar motstycke historiskt”, skriver rapportförfattarna, vilket är rätt ödesmättade ord. Kunderna har alltså i stället valt att handla över nätet i en tidigare aldrig skådad omfattning, vilket någorlunda har hållit bokbranschen under armarna. Men, konstaterar författarna, trots allt är det så att det under coronaperioden sålts ungefär en halv miljon färre böcker i Sverige än samma period 2019.

Nu kommer förhoppningsvis en del av detta att återgå till ett mer normalt läge när effekterna av covid-19 har ebbat ut – även om det står skrivet i stjärnorna när så kan ske. Men hur kommer denna nya “normala” värld att se ut? Det har kommit flera indikationer på att många av dem som under pandemin valt att handla via internet är helt nya på den här arenan, och att det främst gäller de som är över 65 år. Kommer dessa nykläckta e-handelsfrälsta att återvända till den fysiska bokhandeln? Säkerligen en del, men långtifrån alla. Faktum är att nätets betydelse som handelsplats antagligen kommer att stärkas ytterligare i höst, när amerikanska Amazon nu efter ett drygt decenniums rop på vargen faktiskt gör entré i Sverige på riktigt.

Det har pratats om bokhandelns kris i många år, men än så länge har domedagsprofetiorna inte riktigt blivit verklighet – många älskar verkligen bokhandeln och det bör vi fortsätta värna om. Men vi kan inte blunda för att framtiden kommer att bli allt tuffare för de fysiska platser där vi möts för att prata om litteratur, lyssna på författare och inte minst handla deras böcker.

Därför är det en sådan ödets ironi att näthandelns mest kända (och ökända) aktör kommer till Sverige just hösten 2020. För det som brukar lyftas fram som den fysiska bokhandelns enda riktiga “usp” (unique selling point) jämfört med nätbokhandeln är just de fysiska möten som erbjuds. I USA där Amazon är jätten Glufs-Glufs och äter upp det mesta som kommer i dess väg är det just fristående, hårt kämpande bokhandlare med stark lokal förankring som har lyckats stå emot bäst, och detta genom att sätta mötet mellan författare och läsare i fokus och jobba stenhårt med författarsamtal, bokcirklar och diskussionskvällar.

Och just i den stund när dessa arrangemang behöver framhävas mer än någonsin, tillåts de inte äga rum, eller får göra det på nåder med hjälp av rejäla avstånd, kraftigt beskurna besökarantal och inte sällan med den gästande författaren enbart närvarande via videolänk och storbildsskärm.

Nej, vi bör väl inte måla fan på väggen den här gången heller, utan i stället försöka se en härlig bokhöst an. Men nog får man rejält ont i magen ibland, allt.