Krönika: Ska en glad amatör kunna vinna hela tjottaballongen?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 11 januari.

——

När kan man egentligen börja kalla sig författare? Står det var och en fritt att kalla sig det, eller är det upp till någon annan att avgöra? Och ska man som glad amatör kunna glida in och vinna hela tjottaballongen vid första försöket?

Diskussionen som blossat upp handlar egentligen inte om litteraturvärlden utan om filmbranschen, efter att Filminstitutet inför årets Guldbaggegala ändrat reglerna så att debutanter inte kan nomineras till skådespelarpriser. Tidigare stod i regelverket att priserna ”bör” gå till professionella skådespelare, men i år har det ändrats till ”ska”.

Beslutet har mötts med hård kritik, bland annat har regissören Gabriela Pichler som med stor framgång arbetat med amatörskådespelare kallat det ”skämmigt, ogeneröst och okunnigt”. En annan som ogillar regeländringen är den kulturella mångsysslaren Uje Brandelius, som vid Guldbaggegalan 2020 blev ett exempel på det som nu inte ska vara möjligt – för debutrollen i Spring Uje spring tilldelades han priset som bästa manliga skådespelare. Film handlar om att beröra, skrev Brandelius på Facebook, ”om man har fjorton års gråtlektioner på sitt cv eller kommer direkt från gatan spelar ingen roll.”

Kulturredaktionen på tidningen Sydsvenskan gick till konkret handling i sin kritik, och meddelade att de helt tänker sluta lägga tid på Guldbaggen så länge amatörerna stängs ute.

Varför vållar en till synes liten förändring från ”bör” till ”ska” sådan debatt? Är det konstigt att man bara vill att proffs deltar? Varför ska amatörer kunna vinna det finaste priset i filmbranschen, när det på många andra områden är ett grundkrav att man ska vara legitimerad för att ens få vara verksam i yrket?

Tja, kanske för att skådespeleri inte går att jämföra med en läkare som genomför hjärtkirurgi eller en pilot som landar ett passagerarflygplan. Eftersom syftet med priset är att premiera en prestation i ett specifikt verk, borde det väl inte spela någon roll vad personen har eller inte har sysslat med i filmsammanhang tidigare? Gills det inte om man vinner guld redan i OS-debuten? One hit wonders göre sig icke besvär.

Inom den svenska litteraturen finns ingen liknande regel. Vid Augustgalan är det tvärtom ganska vanligt att debutanter prisas – Jävla karlar nu senast var exempelvis Andrev Waldens romandebut, och åren 2019 och 2020 delades priserna i såväl skönlitteratur som facklitteratur ut till idel nybakade författare i form av Marit Kapla och Patrik Svensson 2019 och Lydia Sandgren och Elin Anna Labba 2020.

Ett sätt att komma runt problemet är att ha särskilda debutantklasser – årets nykomling är vanligt förekommande vid musikgalor. När Svenska Deckarakademin delar ut sina priser har man en kategori för årets deckardebut jämte det för årets bästa kriminalroman. Det har dock hänt att debutantklassen slopats och att huvudpriset gått till en nykomling, som 2018 när västerbottningen Stina Jackson fick det för genombrottet Silvervägen.

Min ståndpunkt är absolut att debutanter ska kunna vinna även de finaste av priser. Samtidigt kan jag förstå Filminstitutets ambition att genom regeländringen värna om dem som är yrkesverksamma skådespelare. Hade de i samband med förändringen presenterat en ny skådespelarklass rätt och slätt kallad årets genombrott, tror jag att de hade sluppit kritiken. Det hade kanske till och med blåst lite nytt liv i den rätt bedagade utmärkelsen.

Men när räknas man som en professionell utövare då? Här finns faktiskt en samsyn mellan filmens och litteraturens värld. I de nya reglerna för Guldbaggen finns en asterisk som förtydligar att en skådespelare räknas som professionell om hen är ”krediterad i fler än en (1) skådespelarroll”. Begränsningen liknar det krav på två utgivna böcker som organisationerna Författarförbundet och Författarcentrum har för att man ska få bli medlem hos dem.

Det är alltså enklare att vinna Augustpriset än att bli medlem i Författarförbundet. Någonstans finns en ironi i det.

Krönika: Vilken revansch för killsläktet!

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 30 november.

——

Äntligen blev det en man. Åtta för priset av en till och med, om de sju som Andrev Walden skriver om i sin Augustvinnande roman Jävla karlar räknas med. Vilken käftsmäll till revansch för killsläktet!

Ja, ovanstående är skrivet i skämtsam ton, men det är faktiskt värt att poängtera att det före Waldens seger i måndags kväll varit fem kvinnor i rad som plockat hem Augustpriset i den skönlitterära klassen. Efter att Johannes Anyuru gick hem med statyetten år 2017 har mottagarna hetat Linnea Axelsson, Marit Kapla, Lydia Sandgren, Elin Cullhed och Ia Genberg.

Att så varit fallet har inte uppskattats av alla. En del minns kanske att det utmålades som ett problem redan efter Elin Cullheds vinst med Eufori 2021, när Åsa Beckman i en krönika i Dagens Nyheter berättade om en manlig bekant som efter galan ondgjort sig över sakernas tillstånd genom att säga: Vill de som röstar att vi män helt ska sluta läsa romaner?

Det tog två år, men nu får Beckmans bekant äntligen möjlighet att ta upp läsningen igen. Hoppas inte faktumet att Jävla karlar handlar om något så mjukt och ickemanligt som ett barns längtan efter en välfungerande fadersfigur ska ligga den i fatet.

Andrev Walden med sin ”Augustgubbe”. Foto: Andreas Sundbom/Augustgalan

Nej, det är väl dumt att raljera, och jag unnar verkligen Waldens fina roman all framgång som ”indragare” hos bokhandlare i den stundande julhandeln. Som det tror jag den kan lyckas bra – det är en bok med ett lättillgängligt och brett anslag, den är med sina 376 sidor av närmast perfekt romanlängd och den är som sagt skriven av en man och kan därför läsas av samtliga kön (böcker skrivna av kvinnor kan däremot bara kvinnor läsa).

Jahapp, där blev visst tonen raljant på nytt. Onödigt kanske, men om ni orkar med ännu en detalj i samma ämne innan jag går vidare, så kan jag inte låta bli att fundera över om det här med enkönig dominans diskuterades i samma bekymrade tonläge från åren 1994 till 2002, då vinnarna hette Björn Ranelid, Torgny Lindgren, Tomas Tranströmer, Majgull Axelsson, Göran Tunström, PO Enquist, Mikael Niemi, Torbjörn Flygt och Carl-Johan Vallgren?

Jo, det gömde sig faktiskt en kvinna någonstans där i mitten bland karlarna.

Ur bokhandelns synvinkel går vi alltså med stor säkerhet ett riktigt bra Augustår till mötes. Betydelsen av landets mest prestigefulla inhemska litteraturpris ska heller inte underskattas – Augustpriset har status och potential att kränga böcker.

Därför har jag ofta tyckt att prisets ägare Förläggareföreningen borde göra mer av priset. Inte minst redan på nomineringsstadiet, där det borde gå att skapa ett större surr kring alla böcker och författare. Försök har visserligen gjorts – bland annat lyfte man under några år fram de nominerade i en nu insomnad podd – men jag skulle vilja se tydligare aktioner fokuserade på bokhandeln, så att det inte enbart blir vinnarna som får en raketuppskjutning i försäljningen utan att även de som ”bara” blir nominerade ges en rejäl skjuts. Det skulle hela branschen vinna på.

I år verkar dock ambitionerna ha legat på blott varmhållningsnivå. För första gången på många år sändes inte ens tillkännagivandet av nomineringarna på nätet, och även webbsändningen av själva galan framstod i ärlighetens namn som rätt blek. Att Augustgalan under perioder faktiskt direktsänts på SVT eller TV4 känns år 2023 avlägset.

Jag hoppas årets lama satsning var en parentes. För är det något som bokbranschen inte behöver i dessa tuffa tider, så är det ett Augustpris på sparlåga.

Tur att vi åtminstone fick de där jävla karlarna.

——

Fotnot: Minnesgoda läsare kommer säkert ihåg att jag skrev en text om den där Beckmankrönikan när det begav sig. Här är den.

Krönika: Ett stängt bibliotek det yttersta fattigdomsbeviset

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 9 november.

——

Tidigare i veckan spreds en ”varm” nyhet från Göteborg, där stadsbiblioteket på Götaplatsen visat sig vara väldigt populärt även när det var stängt. Bakgrunden var att biblioteket till följd av allhelgona inte höll öppet på lördagen, men någon hade glömt låsa en dörr, vilket medförde att besökare kunde ta sig in som vanligt. När verksamhetschefen uppmärksammades på det hela begav hon sig till biblioteket, och fann det fullt av människor som vore det vilken lördag som helst. Totalt visade det sig att 446 besök registrerats under dagen och att över 200 utlån hade gjorts.

I en intervju med P4 Göteborg sa verksamhetschefen Anna Carin Elf att några besökare reagerat på att biblioteket känts lite tomt, men i övrigt inte tyckt att något varit underligt.

– Ingenting verkar ha förstörts. Det är helt fantastiskt att man som göteborgare kan komma in till ett tomt bibliotek och sen behandla biblioteket så kärleksfullt, sa hon i intervjun.

Jag skulle vilja göra två reflektioner gällande den här ”rundisen”, vilket det i journalistsammanhang brukar heta när man skriver om mysiga vardagsnyheter som bryter av i det oändliga flödet av världens hemskheter.

För det första – är det inte mycket sorgligt att vi häpnar över att ingen vandaliserade lokalerna eller snodde halva bokbeståndet bara för att ingen ur personalen var på plats? Förväntas ingen av oss längre ha något folkvett, utan grundläget är att vi tar chansen att go bananas så fort ingen vaktar på oss? Eller låg det fantastiska i att just göteborgare klarade av att hålla fingrarna i styr, eftersom de är ett särdeles hopplöst släkte?

Ja, det sista var så klart ett skämt, och nej, jag är inte naiv – jag vet att många bibliotek har rejäla problem med stökiga och ibland rent ut sagt hotfulla individer, inte minst gäng av yngre som använder lokalerna som något sorts substitut för ungdomsgård och där det ibland behöver kallas in väktare.

Men ändå – är det inte beklämmande att det ska behöva ses som en kärleksfull handling att ingen tycks ha förstört eller stulit något?

Det andra reflektionen är att det här ens behövde inträffa. Varför håller stadsbiblioteket i Sveriges näst största stad stängt under allhelgona? Jag menar inte att klanka ner just på den högtiden – allhelgona är en fin helg och jag var själv och tände ljus vid gravar på kyrkogården här hemma i byn – men att just biblioteket håller stängt samtidigt som kommersen är igång precis som vilken lördag som helst i området runtomkring, är inte det ett fattigdomsbevis för samhället? Ett bibliotek är dessutom så mycket mer än bara en lokal, det är en plats för reflektion, eftertanke och … ja, fasiken – finns det nästan inte något sakralt över ett riktigt bra bibliotek? Borde inte en av de sista offentliga platserna vi har hålla huvudet högre än Stängt på grund av helgdag?

Nu ska det sägas att Göteborgs (misslyckade) allhelgonastängning inte är normen bland svenska bibliotek, på många platser var stadsbiblioteken öppna som vanligt helgen som gick, däribland i Umeå.

Sandvikens folkbibliotek – ett föredöme!

Men något jag kommit att överraskas av i vuxen ålder efter att ha flyttat hemifrån är att stadsbibliotek i regel håller stängt över jul och nyår. I Sandviken där jag växte upp (och i grannkommunen Gävle) har man i stället under lång tid gjort en poäng av att biblioteket är öppet varje dag året om – utan undantag. Det rör sig inte om många timmar på de mest stängda av svenska dagar – exempelvis är det klockan 11-14 som i år gäller på julafton, nyårsafton och midsommarafton i Sandviken – men som invånare kan man vara trygg i att går man dit mitt på dagen så är det upplåst och där står någon ur personalen att växla några ord med, vad almanackan än visar för datum.

Mycket kan sägas om trakterna jag växte upp i, men det där tycker jag är en otroligt fin samhällsservice, som fler borde ta efter.

Så kom igen nu Umeå, gör som Sandviken!

Krönika: Läckbergs sällan skådade instagramsuccé

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 19 oktober.

——

På eftermiddagen förra fredagen började mitt instagramflöde sakta fyllas av författarkollegor som berättade att de skulle gå på fest med Camilla Läckberg.

Framåt kvällen dominerade partajet mitt flöde fullständigt, först från förfester där olika författare samlats i grupper för att dricka bubbel, ta selfies och i samlad tropp bege sig till galakalaset som arrangerades i Gamla Riksarkivets vackra festlokaler på Riddarholmen i Stockholm, och senare från själva firandet.

Jag vet inte hur många inlägg jag såg den där fredagskvällen samt under helgen som följde från den brottsplats som arrangerats utanför entrén komplett med lik, polisbil och avspärrningsband, drinkarna i blodpåsar som de inbjudna sög i sig och karaoken som avslutade kvällen, där stora delar av den kvinnliga svenska deckareliten tog ton.

För det var just det – tillställningen i fråga var en hejdundrande tjejfest. Sveriges största deckardrottning Camilla Läckberg fyller 20 år som författare i år, och för att fira detta arrangerade hon ett brakkalas med trerätters middag för 120 inbjudna svenska och nordiska kvinnliga deckarförfattare – eller crime queens som de kallades i den inbjudan som gått ut och som också florerade i ett stort antal instagraminlägg. Det verkar ha varit en toppenkväll på alla sätt och vis.

Tro inte att jag med inledningen av denna text vill peka på något fånigt i att den här festen så totalt dominerade delar av bokbranschens sociala flöden helgen vecka 41. Hade jag varit av motsatt kön och inbjuden på festen hade jag gjort exakt likadant – klart man vill visa det roliga man får vara med om! Jag har också lagt ut instabilder från releasefester och galor som jag varit på (som här!), och kommer så att fortsätta göra.

Nej, det är ett par andra saker jag vill lyfta fram. Det första är hur omöjlig den här festen hade varit i det motsatta sammanhanget. Dels hade det nog tagits emot betydligt unknare om en manlig deckarjubilar anordnat fest för hundratalet utvalda killar inom deckargebitet – ”herrmiddag” ger andra konnotationer än ”tjejmiddag” – men främst tror jag att det hade varit ogörbart på grund av att tillställningen antagligen skulle ha blivit en erbarmligt tråkig tuppfäktning mellan rätt stora egon. Och skulle någon manlig krimgigant ens få för sig tanken att bjuda till på det här sättet?
Jag tvivlar.

Det andra jag vill lyfta är att jag också ser det här partyt som en manifestation av något som jag uppfattar som genuint och fint. Camilla Läckberg (som jag för övrigt inte alls känner, bör jag kanske nämna) var inte den första svenska moderna deckardrottningen – den titeln får nog gå till Liza Marklund vars deckardebut Sprängaren kom fem år före Läckbergs Isprinsessan – men hon har tveklöst blivit den största med sin oerhört framgångsrika Fjällbackaserie som nav. Kring henne och andra storsäljare som Mari Jungstedt, Anna Jansson och Åsa Larsson har det sedan uppstått ett veritabelt myller av mer eller mindre framgångsrika krimförfattare som stöttar och hejar på varandra i en spretig men varm gemenskap. Inte alla i denna krets är kvinnor – det finns så klart mysiga manliga och ickebinära krimförfattare också! – men kvinnorna utgör tveklöst merparten i det till synes evigt växande svenska deckarcommunityt.

Det var alltså detta community som Camilla Läckberg nu valde att ge tillbaka till, i en sällan skådad instagramsuccé. Visst – står man tryggt på toppen är det kanske enkelt att vara bjussig mot dem på pinnhålen längre ner, men långtifrån alla i en maktposition väljer att agera så välkomnande.

Hatten av för det, och grattis till de första tjugo åren!

Krönika: Kvaliteten måste styra, inte förlagsloggan

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 17 augusti.

——

Under sommaren har hybridförlagen diskuterats flitigt på svenska kultursidor och i sociala flöden på nätet. Är det bra att aspirerande författare som ratats av traditionella förlag kan vända sig till hybriderna? Eller har den här sortens bokförlag bara som affärsidé att profitera på människors författardrömmar?

Först och främst – vad i hela fridens namn är ett hybridförlag? Hybriderna tar vissa delar från traditionella förlags arbetssätt och lånar resten från andra änden av spektrat där egenutgivande författare finns. Författaren får till stora delar bekosta publiceringen själv likt en egenutgivare, men ska för summan de betalar få hjälp med redaktörskap, korrektur, formgivning, tryckning, distribution och marknadsföring – det vill säga sådant som traditionella förlag står för utan att författaren behöver öppna plånboken.

När hybridförlagen etablerade sig för tiotalet år sedan poängterades att de likt ”vanliga” förlag refuserade manus som inte höll måttet. Ett hybridförlag var inte ett bokutgivarföretag som gav ut vad som helst, utan titlarna skulle passera ett kvalitativt nålsöga och ha säljpotential. Kostnaden var en investering som skulle betala sig eftersom författaren även fick en större del av framtida vinst än vad traditionella förlag ger.

Sommarens debatt är egentligen inte ny, kritik har funnits länge och Författarförbundet har flera gånger varnat för hybriderna då man menar att framgångsexemplen är ytterst få och att författarna i slutänden bara står där med en massa böcker som ingen vill köpa.

Att debatten blossat upp på nytt handlar om att hybridförlagen sägs ha blivit mer aggressiva i agerandet. Under pandemin har många suttit hemma och försökt förverkliga författardrömmen, och nu hävdas hybridförlagen ta emot drivor av böcker utan gallringsprocess och kvalitetskontroll, och presumtiva författare utan kunskap om hur bokbranschen traditionellt fungerat luras till att tro att det här är det normala – grattis, du är antagen för utgivning, det kostar hundratusen kronor.

Hybridförlagen tillbakavisar den nya kritiken. Men även jag, som egentligen inte är intresserad av att säga bu eller bä om deras existensberättigande, lutar åt att jo, visst finns det aktörer som fiskar i allt grumligare vatten, och jag har bekanta inom författarsvängen som publicerat sig på hybridförlag och varit väldigt missnöjda med utfallet. Men, det bör sägas – jag har vänner som pratar skit om hur de hanteras av sina traditionella förlag också.

Med det sagt – hybridernas syfte var aldrig att publicera allt de får in, och att Författarförbundet numera kallar dem för ”bokutgivningsföretag” och inte förlag speglar ändå att något har förändrats.

En sak jag verkligen vill säga bu till är dock hur vissa i den här debatten passat på att fullständigt döma ut såväl egenutgivare som hybridförlag. Välansedda litteraturkritiker och kulturredaktörer har under sommaren öppet förkunnat att det inte kommer på fråga att ta in titlar från den här sortens förlag för recension. Inte uteslutande för att allt som dessa förlag ger ut måste vara skit, utan för att det skulle göra arbetssituationen ohållbar om de även lade tid på dessa böcker.

Jag vet att litteraturkritiken är satt under stark ekonomisk press och att det är ett hästjobb att sålla bland allt som kommer in för granskning, men att kategoriskt välja bort något enbart på grund av förlagsnamnet tycker jag är förkastligt, och ur läsarnas och lyssnarnas perspektiv helt oförståeligt. För om det är något jag har lärt mig under mina decennier i den här branschen, så är det att bokläsare är helt ointresserade av vilket förlag böcker ges ut på. De fokuserar enbart på innehållet.

Västerbottens-Kuriren hör som tur är inte till den skara som agerar så här. Jag har själv recenserat – och uppskattat – såväl hybridutgivna som egenutgivna titlar på den här kultursidan. Självklart måste kvaliteten på de enskilda verken styra, inte förlagsloggan på omslaget.

Krönika: Spinofferna håller på att bli vardagsmat i litteraturen

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 8 juni.

——

Uppföljare, spin-offer och nyinspelningar är begrepp som oftast kopplas samman med film- och tv-världen. Men nu börjar de bli vardagsmat även inom litteraturen.

I Hollywood är det sedan länge standard att satsa på uppföljare. Ytterst få ”blockbusters” görs där man inte redan på konceptstadiet ställt sig frågan: Hur tar vi den här historien vidare i minst två filmer eller tv-säsonger till?

Inte heller inom bokvärlden är uppföljare ett nytt begrepp – redan Sir Arthur Conan Doyle skrev mängder av novellsamlingar och romaner om Sherlock Holmes på 1800-talet, och särskilt inom deckar- och spänningsgenren har det länge varit vanligt att huvudpersoner återkommer i bok efter bok. Svenskt rekord torde hållas av diplomaten och författaren Jan Mårtensson, som i år ger ut sin 52:a Homan-deckare sedan starten 1973.

De senaste fem åren har dock något hänt inom bokbranschen som ytterligare eskalerat det här. Vill du skriva inom spänningsgenren i dag är du närmast chanslös om du försöker få en fristående bok utgiven, flera förlag säger rent ut att de enbart letar efter manus som går att bygga ut till serier.

Som så ofta numera är det ljudboken som eldar på utvecklingen. Deckare och spänningsromaner är de genrer som går bäst i ljudbokstjänsterna, och dessa böcker är samtidigt de som lämpar sig bäst att ”serialisera” – det ligger i sakens natur att en kriminalpolis ställs inför nya brottsutredningar.

Före ljudboksboomen var det ytterst ovanligt att nya titlar i en deckarserie gavs ut oftare än en gång per år. Men den här oskrivna regeln berodde inte på ett önskemål om måttlighet från läsarna, utan kom snarare från bokhandeln – i en fysisk butik går det helt enkelt inte att ha samtliga deckarförfattare ständigt aktuella med nya böcker, de behöver samsas om utrymmet och turas om.

På ljudboksplattformarna förhåller det sig annorlunda. Även om möjligheten att få bra placeringar i apparnas flöden är begränsat, så är själva lagringsutrymmet oändligt. Vet en författare att hen har en stadig publik som kommer att kasta sig över nästa del i en bokserie så fort den publicerats, så finns det inget som hindrar den författaren från att pumpa ut fyra böcker om året (bortsett från utbrändhet). Förlagen har därför inte bara börjat leta aktivt efter bokserier, utan även efter författare med förmågan att skriva fort. Täta utgivningar genererar inte bara lyssningar på de nya titlarna, utan ökar även intresset för tidigare delar. Och här har de digitala plattformarna ännu en fördel som göder beteendet – de äldre titlarna finns ständigt i lager, något som är omöjligt hos fysiska bokhandlare.

Så uppföljare är numera så nära en regel det går att komma bland de mest populära författarna. Men spin-offer då, där bifigurer i en populär serie får en egen plattform att visa upp sig på eller där fristående berättelser skapas i ett redan etablerat världsbygge?

Jo, även det är på väg, även om det är en bit kvar tills fenomenet når Marvel- och Star Wars-nivå. Det mest tydliga exemplet i Sverige är det Stormuniversum som författaren Leffe Grimwalker och förlaget Bokfabriken bygger, där Grimwalkers populära böcker om den motvillige gangsterledaren Alex Storm knoppas av i ytterligare (minst) tre bokserier, skrivna av andra spänningsförfattare som fått varsin Stormkaraktär att bygga nya berättelser kring. Målet är så klart att huvudseriens popularitet ska smitta av sig på spin-offerna, vilket stärker hela varumärket. Här har ljudbokstjänsterna en nyckelroll i populariteten.

Men nyinspelningar då, eller nyskrivningar snarare? Tja, omtolkningar av klassiker har så klart gjorts länge, Eyvind Johnsons Strändernas svall och Bengt Ohlssons Gregorius är två svenska titlar som genast poppar upp i minnet. Men här finns betydligt mer att göra. Vad sägs om Hemsöborna som psykologisk spänningsroman i nutid, där det i uppföljaren visar sig att den förmodat drunknade Carlsson ännu lever? I August Strindbergs skärgårdsvärld torde finnas stoff att bygga ett helt gäng nya böcker på.

——

Fotnot: Jag nämnde det inte i krönikan, men jag har även själv doppat en tå i det här med spin-offer. Min ljudboksserie Virus avknoppades i en nederländsk spin-off kallad Virus: Amsterdam som skrevs av författaren Chantal van Mierlo, och den indiska utgåvan kallad Virus: Pune blev en semivariant av spin-off, där min berättelse användes men gjordes om i en så kallad localised version, där handlingen förlades till den indiska staden Pune utanför Mumbai, och där vissa förändringar gjordes i berättelsen för att passa de indiska förhållandena.

Krönika: Bokmanuset svällde över alla bräddar

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren på skärtorsdagen den 6 april.

——

Jag går in i påsken med en ovan känsla av frid. Det senaste året har jag brottats med ett bokmanus som bara svällt i omfång. Trots en föresats att jobba utifrån ett disciplinerat schema med en noga planerad synopsis och ett strikt kapitelschema, slutade det med att mitt textdokument jäste över alla bräddar och att deadline efter deadline spräcktes.

I de tidiga diskussionerna med min förläggare hade jag utlovat ett manus på en halv miljon tecken – vilket motsvarar ungefär en pappersbok på 350 sidor – men innan jag satte den avslutande punkten i början av förra veckan hade jag under resans gång producerat det dubbla. Visserligen hade jag även strukit en del av det skrivna längs vägen, men det som landade med en tung duns i min förläggares inkorg var ändå 60 procent längre än vad jag hade utlovat – hon fick ett manus på 800 000 tecken i stället för 500 000.

Jag våndades en god stund innan jag tryckte på sänd – det är trots allt rätt stor skillnad på siffrorna fem och åtta. Mitt garage är exempelvis fem meter djupt, vilket gör att jag i teorin med en decimeters marginal kan köra in min Volvo kombi där. Skulle jag en dag drabbas av akut personlighetsförändring och byta in Volvon mot en limousin – en biltyp som av en händelse ofta råkar vara just åtta meter långa – förstår alla att jag skulle ställas inför ett rejält problem om jag försökte ställa den i garaget. Siffror spelar roll.

Men spänningsromaner mäts inte i meter, utan har andra måttstockar. Och även om jag som sagt våndades, tryckte jag trots allt på sänd. Få böcker är exakt lika långa, det finns en töjmån som författare kan förhålla sig till rätt fritt.

På tiden när bokbranschen var främst fysisk påverkade sådant här mer. En bok som är 560 sidor lång (vilket 800 000 tecken ungefär resulterar i) blir oundvikligen dyrare att trycka, frakta och lagerföra än en på 350. Det har dock aldrig varit så att priset gått hand i hand med omfånget enligt en exakt skala, tvärtom blir skillnaden i försäljningspris i bokhandeln förvånansvärt liten – bokköparna har helt enkelt aldrig varit så pigga på att betala böcker utifrån längd.

Låt mig ta ett aktuellt exempel – jag skrev i fjol en mycket uppskattande text i de här spalterna om Pascal Engmans och Johannes Selåkers kriminalroman Till minne av en mördare. Den är i tryckt form 583 sidor, och kostar i nuläget 259 kronor att köpa hos Adlibris i inbundet format. Uppföljaren Skammens väg har precis getts ut och är bara 358 sidor, men kostar trots det 239 kronor hos Adlibris. Skillnaden i längd är närmare 40 procent, men priserna skiljer sig bara med 8 procent.

Men vad har det här med min känsla av påskfrid att göra? Jo, det visade sig nämligen att min förläggare inte alls hade baxnat när hon skådat teckenräknaren i mitt romandokument. I stället fick jag förslaget att såväl en prolog som en epilog skulle kunna läggas till, för att tydligare koppla samman historien med det som är tänkt att ske i nästa del (det är tänkt att bli en trilogi).

När jag hämtat mig från chocken och frågade varför det inte var ett problem att manuset var 60 procent längre än vad vi ursprungligen pratat om, sa hon helt ärligt att vi faktiskt alla tjänade på att berättelsen blev längre. Det här är en bok som främst kommer att lyssnas på, och i de digitala strömningstjänsterna är ersättningen till författare och förlag direkt avhängig bokens omfång, en lyssning på en bok som är 16 timmar ger dubbelt så hög ersättning jämfört med en bok på 8 timmar. Så länge jag skrev bra och medryckande, fick jag i princip skriva hur långt jag ville, blev budskapet.

Nu kommer jag visserligen ändå att under redigeringsfasen försöka hyvla ner min historia lite grann – jag vägrar ha dödkött hängande kvar bara för att tjäna några kronor extra – men det här sättet att räkna på ställer onekligen en del gamla sanningar inom bokbranschen på ända. Tidigare kunde förlagen inte ta betalt fullt ut för riktigt långa böcker, men nu tjänar de tvärtom mer på att ge ut sådana jämfört med korta.

Räkna alltså med fler tegelstenar framöver. Åtminstone digitala sådana.

Krönika: Ett rop från provinsen i August-debatten

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 8 december.

——

Det har blossat upp till strid i Litteratursverige om årets Augustpris. Tyvärr har det inget att göra med det modesta förslag jag lyfte fram i en krönika härförleden, då jag argumenterade för att utöka antalet priskategorier från tre till fem.

Nej, avståndet från de västerbottniska spalterna i VK till branschens tummelplatser i Stockholm är tyvärr för stort för att mina skriverier skulle ge några direkta ekon – därtill har jag en olycklig tendens att aldrig uttrycka mig särskilt spetsigt. Jag anser artighet vara en dygd, och det kommer man inte långt på i dag.

Tur då att andra inte drar sig för spetsighet! Det började med att Björn Werner, som tidigare var kulturchef på Göteborgs-Posten men numera skriver om kultur i Svenska Dagbladet, valde en lans med rejäl spets och i en text i SvD ondgjorde sig över att han som en av elektorerna till Augustprisets skönlitterära klass tvingats läsa vad som, och nu direktciterar jag, ”ibland känts som oöverstigliga textmassor av ljummen, odramatisk prosa och lyrik”. Endast ett fåtal gånger hade han känt genuin berättarglädje tränga fram ”igenom den skrivskoleduktiga tråkigheten”. Ouch!

De nominerade i Augustprisets skönlitterära klass 2022. Priset gick till ”Detaljerna” av Ia Genberg. Skärmdump från Augustprisets sajt.

Som alltid när någon sticker ut hakan i ett riksmediernas kulturspalter startade det självspelande piano som genererar svarstexter på övriga kultursidor. I Dagens Nyheter, Aftonbladet, Expressen, Sydsvenskan, Dagens ETC men även i den egna tidningen Svenska Dagbladet har nu alster publicerats som på varierande sätt indikerat att problemet snarare ligger hos Björn Werner än hos de titlar som nominerades till årets Augustpris. Werner har dessutom hunnit svara på kritiken i en ny text i SvD, samt debatterat ämnet med DN:s Sandra Stiskalo (som skrev svarstexten i den tidningen) i en sändning av Sveriges Radios P1 Morgon.

Den enda större kulturredaktion som inte uppmärksammat frågan ännu verkar vara Göteborgs-Posten, vilket nästan känns som mobbning med tanke på att Werner var chef där till för ett par månader sedan. Syftet bör ju rimligen ha varit att orsaka just den debatt som följt, och att då bemötas med tystnad av de forna kompisarna – ouch igen!

Nåväl, han kan finna tröst i att fler instick i debatten lär följa hos de andra, eftersom han i sin andra SvD-text avfärdar kritiken som ”bröl från döende dinosaurier”. Det tillåts knappast passera obemärkt.

Men min text här i dag var inte enbart tänkt som en recap av vad som hittills hänt i det här bråket – nej, här finns framåtrörelse. För poängen som Werner velat få fram (med hjälp av sina spetsiga uddar) verkar ha varit att Augustpriset ska vara ett brett pris där litteratur som har möjlighet att sälja i stora upplagor bör lyftas fram – och därmed bör man akta sig för att nominera smala titlar som elektorerna riskerar somna när de läser (vilket han enligt egen utsago närapå gjort). Särskilt de två diktsamlingar som hade nominerats i år verkar han ha funnit erbarmligt tråkiga.

Att Förläggareföreningen bör sikta brett med Augustpriset och överlag använda det starka varumärket bättre än vad de gör i dag skriver jag helt under på. Själva syftet med texten jag skrev i oktober där jag lyfte fram idén om fem klasser i stället för dagens tre var just denna. Fler nominerade innebär ökad chans till synlighet – även för lyrikerna, som i dag nästan alltid får delta på nåder bland romanerna.

Men som sagt, det är svårt att få gehör när man ropar (därtill artigt) här från provinsen. Därför hoppas jag att det som Björn Werner sa alldeles i slutet av debattinslaget i P1 Morgon får vingar, så att detta i slutänden kanske ändå handlar om det jag försökt lyfta.
”Jag har klurat lite”, sa Werner i sändningen, ”vore det inte läge för Augustpriset att också instifta ett pris för lyrik, eftersom det verkar så viktigt för kritikerna att lyfta även den delen av svensk romankonst?”

Att någon annan redan hade klurat på detta kan vi lämna därhän. Jag ser Björn Werners förslag som en chans att uppnå det som även jag hoppas på – fler klasser i Augustpriset. Jag håller båda tummarna!

Krönika: 1984 som radioteater splittrar publiken

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 25 augusti.

——

Är ljudboken på väg att bli bredare i Sverige? Konstig fråga kanske, gissningsvis finns väl inget land i världen där ljudboken redan nu är så stor som här?

Jo, men det gäller mängden lyssningar, inte bredden på själva formatet, där vi hittills varit väldigt konservativa. Men att jag frågar just nu har en konkret orsak: Förra veckan gavs en nytolkning av George Orwells 1984 ut som ljudbok på tjänsten Storytel av deras eget förlag Storytel Original, de slår på stort och ger den mycket utrymme i sin app. Och de kallar den inte ljudbok, utan ”ljudupplevelse”.

Ja, beteckningen framkallar samma kliande i kroppen som när Handelns utredningsinstitut utsåg ”en upplevelse” till årets julklapp 2008. Men epitetet till trots finns det väldigt lite i den här febriga nyversionen av Orwells storebrorsdystopi som går att jämföra med det intetsägande fluff som HUI trendspanade fram för fjorton år sedan. Tvärtom är det en i mitt tycke mycket tät, intensiv och medryckande produktion med avancerad ljudbild och många medverkande röster. Det är ingen inläsning av Orwells roman, utan en dramatiserad tolkning som (tyvärr, får väl tilläggas) känns krypande aktuell.

Kritiken har dock hittills varit minst sagt blandad och medelbetyget bland lyssnarna ligger i skrivande stund på 3,0 av 5 möjliga. Det låter kanske hyfsat men titlar som blir varaktigt populära har nästan som regel uppåt 4,0 eller mer i snittbetyg. Omdömena tyder på en rejäl vattendelare, de som hatar den sätter en etta och använder skällsordet ”radioteater”, och de som älskar den ger en femma med berömmet ”radioteater”.

För det är här skon klämmer. Den nya versionen av 1984 är ingen traditionell ljudbok, utan en fyra timmar lång radioteater, ett klassiskt begrepp som sedan 1930-talet hos oss varit synonymt med Sveriges Radio. Ordet har dock hamnat i frysboxen på senare år – på radion används det inte längre alls. Avdelningen Radioteatern döptes om till Sveriges Radio Drama 2016 för att bättre spegla verksamheten, och numera är ”ljuddrama” ordet de själva föredrar. (Just här passar det nog att i transparensens namn nämna att jag skrivit såväl ljuddrama för Sveriges Radio som flera Storytel Originalljudserier.)

Att formatet ljuddrama eller radioteater i grunden är populärt i Sverige råder ingen tvekan om, SR:s produktioner lockar hundratusentals lyssnare främst i poddform, de prisas internationellt och framgångarna har även fått musik- och poddjätten Spotify att börja producera ljuddrama på svenska.

Men hos Storytel visar utfallet hittills för 1984 att skiljelinjen mellan ljudbok och ljuddrama verkar skarp. För mig framstår det som paradoxalt – det mest ljudbokslyssnande folket i världen borde väl rimligen vara intresserat av att se formatet breddas? Måste verkligen allt som ges ut vara neutrala inläsningar som exakt speglar förlagans text, och där helst bara en skådespelare ska stå för hela inläsningen, även om berättarperspektiven skiftar mellan flera karaktärer? Visst finns undantag, men aldrig tycks den svenska ljudbokslyssnaren av medelsnitt vara så lycklig som när grundformeln följs. Kan det verkligen vara täta skott mellan dessa två ljudvarianter?

Ur ekonomisk synpunkt är konservatismen antagligen bra. Svenska är ett litet språk, och ju enklare en inläsning görs, desto större är chansen att ekonomin går ihop. På större språkområden som det engelska eller tyska är det betydligt vanligare med flera inläsare och rena audio dramas även på ljudboksområdet. Här har Storytel en fördel, de ger ut den nu aktuella 1984 på ett tiotal marknader inlästa av lokala skådespelare, men den underliggande ljudproduktionen är identisk, skapad av företagets brittiska team lett av en tidigare BBC Radio-producent. Kostnaden delas alltså av många.

Men åter till frågan – är ljudboksformatet på väg att breddas? Nja, något rungande ja från kärnpubliken blev det inte. Men jag hoppas att formatet får fler chanser. Radioteaterälskarna finns där, det gäller bara att nå fram till dem.

Krönika: Den tunna romanens tid är här

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 2 juni.

Är det äntligen dags för den tunna romanen att kliva fram? Frågan kan tyckas märklig, tunna romaner har så klart alltid funnits och särskilt inom den smalare litteraturen (i meningen mer litterära) brukar tunna volymer ofta lyftas fram.

Men inom den bredare, mer säljande skönlitteraturen har tjockare volymer länge varit normen. Det är kanske inte så att folk föredrar regelrätta tegelstenar – sticker sidantalet iväg uppåt 700 drar en del öronen åt sig, men säg att du står i bokhandeln och valet står mellan en titel på 180 sidor och en på 380, nog lutar det åt att du väljer den tyngre volymen? Ska det nu köpas så är det väl lika bra att det blir något rejält? Som räcker ett tag? Faktumet att en tunn bok ofta kostar lika mycket som en tjock sådan ska heller inte underskattas – kanske låter det krasst, men folk vill ha valuta för pengarna.

Låt mig ta ett aktuellt exempel. Två av årets hittills mest uppmärksammade romaner inom skönlitteratur respektive deckare är Ia Genbergs Detaljerna och Pascal Engmans och Johannes Selåkers Till minne av en mördare. Båda dessa titlar har mottagits oerhört positivt av den svenska kritikerkåren. Detaljerna är en till omfånget tunn volym på 151 sidor samtidigt som Till minne av en mördare gränsar till tegelsten och landar på 583 sidor. Som av en händelse kostar båda dessa böcker i skrivande stund 209 kronor hos nätbokhandeln Bokus. Oaktat innehåll och genre – vilken ger mest bok för pengarna? Tja, den senare innehåller nästan fyra gånger så mycket text, så flertalet skulle nog lägga sina slantar på den.

Men varför förutspår jag då att det är dags för den tunna romanen? Jo, det beror just på Ia Genbergs Detaljerna. Det brukar varje år dyka upp en eller två romaner som framstår som närmast självklara att bli favorittippade till det årets Augustpris. Detaljerna är en sådan bok – den fick så mycket beröm av litteraturkritiker när den gavs ut i januari att det nästan kändes koordinerat. Samtidigt är det heller inte vad man skulle kalla en ”typisk kritikerbok”, den är på intet sätt svår eller undanglidande, tvärtom är det en flyhänt berättad historia där en kvinna ansatt av feber låter fyra personer från sitt förflutna träda fram för att teckna berättelsen om ett liv. Det låter inte särskilt spektakulärt men tro mig (och alla andra kritiker då) – det är det. Och till det spektakulära hör att Genberg lyckas med detta på bara 150 sidor.

Just den där kombinationen – litterärt hyllad men samtidigt hyfsat bred i anslaget – brukar vara viktig när det gäller Augustpriset. Till detta läggs sedan något odefinierbart som är svårt att konkret sätta fingret på men som känns självklart när man står inför det. Vissa böcker har helt enkelt ”det” och råkar ges ut vid exakt rätt tidpunkt. Och detta år tror jag att stjärnorna står exakt rätt för Ia Genberg och Detaljerna.

Längden borde dock i normalfallet ställa till det. Augustjuryn har nämligen bara en enda gång sedan 1996 (då Tomas Tranströmers tunna diktvolym Sorgegondolen fick utmärkelsen) delat ut det skönlitterära priset till en bok på under 200 sidor, och det var 2007 när Carl-Henning Wijkmarks 157-sidiga roman Stundande natten drog det längsta strået.

Så varför skulle en ännu kortare bok prisas i år? Jo, dels står som sagt stjärnorna rätt, men dels också för att jag tror att Kerstin Ekman har krattat manegen för Genberg. Många förvånades i fjol när Ekmans tillika genomhyllade Löpa varg inte ens knep en nominering. Den boken – på blott 179 sidor – löpte sedan ärevarv när litteraturåret 2021 skulle summeras, prisades på andra håll och blev även en stor försäljningsframgång. Jag tror att Ekman med sitt lilla mästerverk har skapat en bredare acceptans för det kortare berättandet vilket banar väg för Genberg.

Vissa ser kanske detta bara som en oviktig detalj. Men det är ju i Detaljerna det sitter.

Krönika: Ingen vill lägga ned bibliotek, ändå sker det

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 5 maj.

———

Nu varnas det om bibliotekens framtid igen. I en stor granskning som tidningen Vi låtit göra syns det svart på vitt: Mellan åren 1998 och 2020 har 435 bibliotek lagts ned i Sverige, vilket översatt till procentsiffror betyder en minskning på över 25 procent. Detta får så klart effekter i hur utlåningen av böcker ser ut – den har under samma period minskat ännu mer än antalet bibliotek, från 80 miljoner årliga utlån i slutet av 90-talet till 50 miljoner i nutid, ett tapp på över 30 procent.

Den här mörka bilden är egentligen inte ny, jag skrev en krönika här så sent som i november i fjol om den årliga offentliga biblioteksstatistiken där liknande slutsatser kunde dras. Men även om de stora mönstren i den negativa utvecklingen varit känd sedan länge, så är Vi:s granskning ändå viktig, för den går ner på detaljnivå, och visar på minst sagt stora skillnader mellan hur kommuner i landet satsar på sin biblioteksverksamhet.

I Strömsund till exempel, som ju gränsar till Västerbottens län i sydväst, lade kommunen år 2020 bara 229 kronor per invånare på biblioteksverksamhet, vilket var näst minst i Sverige (västgötska Mullsjö var allra sämst med 218 kronor per invånare). Samtidigt lade Umeå kommun 741 kronor per person på biblioteken, vilket var femte mest i landet. Men Umeå blev trots detta inte ens bäst i länet, den titeln gick i stället till Malå kommun, som med sina 798 kronor per invånare satsade näst mest på sitt bibliotek i hela Sverige. I Malå lade alltså politikerna nästan 3,5 gånger så mycket pengar på biblioteket som politikerna i Strömsund.

Samtidigt kan man så klart vrida och vända på statistik lite hur man vill. Att biblioteken överlag tappar mark i Sverige är otvetydigt, men att enbart stirra på pengasummor kan bli missvisande – i vissa kommuner kanske biblioteken huserar i dyra lokaler och tvingas lägga en stor del av sin peng på hyror, medan andra som har billigare lokaler kan låta pengarna gå till bibliotekarier, inköp av böcker och författarkvällar, exempelvis. Siffrorna visar ensamma inte hela verkligheten.

En sak som tidningen Vi inte har tagit fram någon statistik för är hur många invånare som varje bibliotek förväntas sörja för – tillgänglighet är ju en oerhört viktig faktor i det här sammanhanget. En snabb egen granskning ger här vid handen att Strömsund, trots de magra anslagen, har fem bibliotek i kommunen. Totalt har de 11500 invånare, vilket ger att varje bibliotek servar runt 2300 personer. I Umeå kommun bor 131000 människor och det finns elva kommunala bibliotek, vilket utslaget ger att varje bibliotek ansvarar för runt 12000 personer.

Det här är så klart också ett sätt att räkna som inte blir helt rättvisande eftersom saker som avstånd, öppettider och tillgång till bokbuss även bör vägas in (detta finns i Umeå kommun, men inte i Strömsund), men jag tror ni förstår vart jag vill komma – man kan inte enbart peka på siffror i en tabell och säga kolla vad bra vi är.

Oavsett vad – för alla som värnar om biblioteken går utvecklingen otvetydigt åt fel håll. Och det kanske mest tragikomiska är att det sker trots att ingen egentligen verkar vilja ha den här utvecklingen. I Vi:s artikel summeras det hela bra i ett par citat av Författarförbundets ordförande Grethe Rottböll: ”Det är ungefär som med klimatfrågan – alla är överens om att klimatet måste räddas men sen fortsätter man att skövla skogen.” Och så lite senare: ”Det är bedrövligt, och fascinerande med tanke på att det inte finns ett enda politiskt parti som säger att man ska lägga ned bibliotek.”

Nej, men ändå sker det. Kanske är Karin Linder, som är generalsekreterare på Svensk biblioteksförening, den som i artikeln sätter fingret på problemet:
”Hyvlandet i budgetar med ständiga effektiviseringskrav är den stora faran för biblioteken. Det är ett smygsätt att till slut effektivisera bort all kostnadskrävande verksamhet.”

Vi hyvlar och hyvlar och hyvlar i effektiviseringens namn, och till sist finns inget kvar. Börjar det inte bli dags att vi på allvar säger stopp snart?

Krönika: Åter överväldigas jag av min futtighet

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 3 mars.

——

Ja herregud, var börjar man ens i ett sådant här världsläge? Det jag brukar skriva om i den här spalten – bokbranschrelaterade frågor, ofta med försök till fokus på framtiden och inte sällan med koppling till ljudbokens framväxt – känns så oerhört futtigt i skuggan av det vanvettiga krig som den ryska regimen dragit igång nere i Ukraina.

Nej, bokbranschen lämnar jag därhän den här gången, den hankar sig nog fram även utan mina skriverier.

Men litteratur då – på något sätt måste det här ändå handla om det. Åter överväldigas jag av min futtighet – vad vet jag om ukrainsk litteratur, eller ens om den ryskspråkiga världens, om jag ska vara ärlig? Visst, jag tråcklade ihop en fil kand i litteratur i Uppsala för dryga tjugo år sedan och läste då en beskärd del ryska klassiker, men pinsamt nog är det först nu när jag googlar ”ukrainsk litteratur” som jag lär mig att Nikolaj Gogol var ukrainare och inte ryss, även om han visserligen skrev på ryska och som vuxen levde mestadels i Sankt Petersburg. Jag hittar en lista med nutida framstående ukrainska författare och känner inte igen ett enda namn. Jag ägnar en stund åt att skämmas.

Någon som däremot inte behöver skämmas är förläggaren och översättaren Mikael Nydahl, som jag minns att till tidskriften Provins år 2019 översatte en novell av den ryska författaren Liza Aleksandrova-Zorina, och även skrev en ackompanjerande text. Aleksandrova-Zorina är inte ukrainare utan ryss, men i novellen När Aljosja kom hem från kriget som jag nu rotar fram bland mina Provinsnummer, skildrar hon en rysk soldats hemkomst från kriget i ukrainska Donetsk. I berättelsen, som skrevs särskilt för Provins, återvänder den unge Aljosja svårt traumatiserad hem för att gifta sig med barndomskärleken Ljalja. Till bröllopsfesten visar det sig att han smugglat med sig en handgranat från fronten i Donetsk, vilket får tragiskt eller kanske snarare galghumoristiskt resultat, beroende på hur man ser det.

I rapporteringen nu kring Rysslands anfallskrig i Ukraina, finns skildringar av hur ryska soldater verkar ha överrumplats av vad de hamnat i. Filmer har spridits på unga ryska män som tillfångatagits av eller överlämnat sig till ukrainska styrkor och sedan tillåtits ringa hem till sina mödrar, där de gråtande förklarat att de inte förstått att de skulle iväg och kriga, och plötsligt befunnit sig i en stridszon. Självklart bör man hålla i huvudet att det från ukrainskt håll finns ett propagandavärde i dessa filmer, men jag påminns ändå när jag ser dem om Aljosja i Liza Aleksandrova-Zorinas novell, eller kanske snarare hur Mikael Nydahl i sin ackompanjerande text beskrev Aljosja när han hamnat i krigets klor – vilsen och gränslöst troskyldig.

Det här med troskyldigheten får mig att skamskölja kring min egen Rysslandsvistelse 2009. Det är svårt att tänka sig i dag i den snabba takt som de fria rättigheterna i Ryssland rullats tillbaka inte minst på HBTQ-området, men under många år storsatsade Ryssland på att nå framgångar i Eurovision Song Contest, och just under åren då jag arbetade på TT som någon sorts Mello- och Eurovision-reporter, kulminerade detta. 2008 såg jag ryske Dima Bilan vinna Eurovision med låten Believe på en scen i serbiska Belgrad, och året därpå åkte jag till Moskva när Ryssland arrangerade tävlingen.

Regimen slog på stora trumman, tävlingen arrangerades i jättearenan Olimpijskij och Vladimir Putin besökte såväl repetitionerna som finalen. Jag befann mig i den ryska huvudstaden i nästan två veckor – Eurovision är ett jättemaskineri. Visst minns jag att vi bevakade demonstrationer mot de ryska anti-gaylagarna och jag skrev om gripanden när det arrangerades en Pride-parad, men jag kommer också ihåg hur vi gick på den stora Segerdags-paraden den 9 maj, och hur den ryska armén i ändlösa kolonner paraderade genom Moskva med sina tanks, stridsspetsar och avfyrningsramper.

Klart jag chockades av den oblyga militarismen. Men där fanns också min gapande mun som närapå formade sig till ett häpet och naivt ”wow”.

Så visst skäms jag över mina bristande kunskaper om ukrainsk litteratur. Men smaken från min gapande mun i Moskva känns betydligt unknare.