Krönika: Ett rop från provinsen i August-debatten

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 8 december.

——

Det har blossat upp till strid i Litteratursverige om årets Augustpris. Tyvärr har det inget att göra med det modesta förslag jag lyfte fram i en krönika härförleden, då jag argumenterade för att utöka antalet priskategorier från tre till fem.

Nej, avståndet från de västerbottniska spalterna i VK till branschens tummelplatser i Stockholm är tyvärr för stort för att mina skriverier skulle ge några direkta ekon – därtill har jag en olycklig tendens att aldrig uttrycka mig särskilt spetsigt. Jag anser artighet vara en dygd, och det kommer man inte långt på i dag.

Tur då att andra inte drar sig för spetsighet! Det började med att Björn Werner, som tidigare var kulturchef på Göteborgs-Posten men numera skriver om kultur i Svenska Dagbladet, valde en lans med rejäl spets och i en text i SvD ondgjorde sig över att han som en av elektorerna till Augustprisets skönlitterära klass tvingats läsa vad som, och nu direktciterar jag, ”ibland känts som oöverstigliga textmassor av ljummen, odramatisk prosa och lyrik”. Endast ett fåtal gånger hade han känt genuin berättarglädje tränga fram ”igenom den skrivskoleduktiga tråkigheten”. Ouch!

De nominerade i Augustprisets skönlitterära klass 2022. Priset gick till ”Detaljerna” av Ia Genberg. Skärmdump från Augustprisets sajt.

Som alltid när någon sticker ut hakan i ett riksmediernas kulturspalter startade det självspelande piano som genererar svarstexter på övriga kultursidor. I Dagens Nyheter, Aftonbladet, Expressen, Sydsvenskan, Dagens ETC men även i den egna tidningen Svenska Dagbladet har nu alster publicerats som på varierande sätt indikerat att problemet snarare ligger hos Björn Werner än hos de titlar som nominerades till årets Augustpris. Werner har dessutom hunnit svara på kritiken i en ny text i SvD, samt debatterat ämnet med DN:s Sandra Stiskalo (som skrev svarstexten i den tidningen) i en sändning av Sveriges Radios P1 Morgon.

Den enda större kulturredaktion som inte uppmärksammat frågan ännu verkar vara Göteborgs-Posten, vilket nästan känns som mobbning med tanke på att Werner var chef där till för ett par månader sedan. Syftet bör ju rimligen ha varit att orsaka just den debatt som följt, och att då bemötas med tystnad av de forna kompisarna – ouch igen!

Nåväl, han kan finna tröst i att fler instick i debatten lär följa hos de andra, eftersom han i sin andra SvD-text avfärdar kritiken som ”bröl från döende dinosaurier”. Det tillåts knappast passera obemärkt.

Men min text här i dag var inte enbart tänkt som en recap av vad som hittills hänt i det här bråket – nej, här finns framåtrörelse. För poängen som Werner velat få fram (med hjälp av sina spetsiga uddar) verkar ha varit att Augustpriset ska vara ett brett pris där litteratur som har möjlighet att sälja i stora upplagor bör lyftas fram – och därmed bör man akta sig för att nominera smala titlar som elektorerna riskerar somna när de läser (vilket han enligt egen utsago närapå gjort). Särskilt de två diktsamlingar som hade nominerats i år verkar han ha funnit erbarmligt tråkiga.

Att Förläggareföreningen bör sikta brett med Augustpriset och överlag använda det starka varumärket bättre än vad de gör i dag skriver jag helt under på. Själva syftet med texten jag skrev i oktober där jag lyfte fram idén om fem klasser i stället för dagens tre var just denna. Fler nominerade innebär ökad chans till synlighet – även för lyrikerna, som i dag nästan alltid får delta på nåder bland romanerna.

Men som sagt, det är svårt att få gehör när man ropar (därtill artigt) här från provinsen. Därför hoppas jag att det som Björn Werner sa alldeles i slutet av debattinslaget i P1 Morgon får vingar, så att detta i slutänden kanske ändå handlar om det jag försökt lyfta.
”Jag har klurat lite”, sa Werner i sändningen, ”vore det inte läge för Augustpriset att också instifta ett pris för lyrik, eftersom det verkar så viktigt för kritikerna att lyfta även den delen av svensk romankonst?”

Att någon annan redan hade klurat på detta kan vi lämna därhän. Jag ser Björn Werners förslag som en chans att uppnå det som även jag hoppas på – fler klasser i Augustpriset. Jag håller båda tummarna!

Krönika: 1984 som radioteater splittrar publiken

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 25 augusti.

——

Är ljudboken på väg att bli bredare i Sverige? Konstig fråga kanske, gissningsvis finns väl inget land i världen där ljudboken redan nu är så stor som här?

Jo, men det gäller mängden lyssningar, inte bredden på själva formatet, där vi hittills varit väldigt konservativa. Men att jag frågar just nu har en konkret orsak: Förra veckan gavs en nytolkning av George Orwells 1984 ut som ljudbok på tjänsten Storytel av deras eget förlag Storytel Original, de slår på stort och ger den mycket utrymme i sin app. Och de kallar den inte ljudbok, utan ”ljudupplevelse”.

Ja, beteckningen framkallar samma kliande i kroppen som när Handelns utredningsinstitut utsåg ”en upplevelse” till årets julklapp 2008. Men epitetet till trots finns det väldigt lite i den här febriga nyversionen av Orwells storebrorsdystopi som går att jämföra med det intetsägande fluff som HUI trendspanade fram för fjorton år sedan. Tvärtom är det en i mitt tycke mycket tät, intensiv och medryckande produktion med avancerad ljudbild och många medverkande röster. Det är ingen inläsning av Orwells roman, utan en dramatiserad tolkning som (tyvärr, får väl tilläggas) känns krypande aktuell.

Kritiken har dock hittills varit minst sagt blandad och medelbetyget bland lyssnarna ligger i skrivande stund på 3,0 av 5 möjliga. Det låter kanske hyfsat men titlar som blir varaktigt populära har nästan som regel uppåt 4,0 eller mer i snittbetyg. Omdömena tyder på en rejäl vattendelare, de som hatar den sätter en etta och använder skällsordet ”radioteater”, och de som älskar den ger en femma med berömmet ”radioteater”.

För det är här skon klämmer. Den nya versionen av 1984 är ingen traditionell ljudbok, utan en fyra timmar lång radioteater, ett klassiskt begrepp som sedan 1930-talet hos oss varit synonymt med Sveriges Radio. Ordet har dock hamnat i frysboxen på senare år – på radion används det inte längre alls. Avdelningen Radioteatern döptes om till Sveriges Radio Drama 2016 för att bättre spegla verksamheten, och numera är ”ljuddrama” ordet de själva föredrar. (Just här passar det nog att i transparensens namn nämna att jag skrivit såväl ljuddrama för Sveriges Radio som flera Storytel Originalljudserier.)

Att formatet ljuddrama eller radioteater i grunden är populärt i Sverige råder ingen tvekan om, SR:s produktioner lockar hundratusentals lyssnare främst i poddform, de prisas internationellt och framgångarna har även fått musik- och poddjätten Spotify att börja producera ljuddrama på svenska.

Men hos Storytel visar utfallet hittills för 1984 att skiljelinjen mellan ljudbok och ljuddrama verkar skarp. För mig framstår det som paradoxalt – det mest ljudbokslyssnande folket i världen borde väl rimligen vara intresserat av att se formatet breddas? Måste verkligen allt som ges ut vara neutrala inläsningar som exakt speglar förlagans text, och där helst bara en skådespelare ska stå för hela inläsningen, även om berättarperspektiven skiftar mellan flera karaktärer? Visst finns undantag, men aldrig tycks den svenska ljudbokslyssnaren av medelsnitt vara så lycklig som när grundformeln följs. Kan det verkligen vara täta skott mellan dessa två ljudvarianter?

Ur ekonomisk synpunkt är konservatismen antagligen bra. Svenska är ett litet språk, och ju enklare en inläsning görs, desto större är chansen att ekonomin går ihop. På större språkområden som det engelska eller tyska är det betydligt vanligare med flera inläsare och rena audio dramas även på ljudboksområdet. Här har Storytel en fördel, de ger ut den nu aktuella 1984 på ett tiotal marknader inlästa av lokala skådespelare, men den underliggande ljudproduktionen är identisk, skapad av företagets brittiska team lett av en tidigare BBC Radio-producent. Kostnaden delas alltså av många.

Men åter till frågan – är ljudboksformatet på väg att breddas? Nja, något rungande ja från kärnpubliken blev det inte. Men jag hoppas att formatet får fler chanser. Radioteaterälskarna finns där, det gäller bara att nå fram till dem.

Krönika: Den tunna romanens tid är här

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 2 juni.

Är det äntligen dags för den tunna romanen att kliva fram? Frågan kan tyckas märklig, tunna romaner har så klart alltid funnits och särskilt inom den smalare litteraturen (i meningen mer litterära) brukar tunna volymer ofta lyftas fram.

Men inom den bredare, mer säljande skönlitteraturen har tjockare volymer länge varit normen. Det är kanske inte så att folk föredrar regelrätta tegelstenar – sticker sidantalet iväg uppåt 700 drar en del öronen åt sig, men säg att du står i bokhandeln och valet står mellan en titel på 180 sidor och en på 380, nog lutar det åt att du väljer den tyngre volymen? Ska det nu köpas så är det väl lika bra att det blir något rejält? Som räcker ett tag? Faktumet att en tunn bok ofta kostar lika mycket som en tjock sådan ska heller inte underskattas – kanske låter det krasst, men folk vill ha valuta för pengarna.

Låt mig ta ett aktuellt exempel. Två av årets hittills mest uppmärksammade romaner inom skönlitteratur respektive deckare är Ia Genbergs Detaljerna och Pascal Engmans och Johannes Selåkers Till minne av en mördare. Båda dessa titlar har mottagits oerhört positivt av den svenska kritikerkåren. Detaljerna är en till omfånget tunn volym på 151 sidor samtidigt som Till minne av en mördare gränsar till tegelsten och landar på 583 sidor. Som av en händelse kostar båda dessa böcker i skrivande stund 209 kronor hos nätbokhandeln Bokus. Oaktat innehåll och genre – vilken ger mest bok för pengarna? Tja, den senare innehåller nästan fyra gånger så mycket text, så flertalet skulle nog lägga sina slantar på den.

Men varför förutspår jag då att det är dags för den tunna romanen? Jo, det beror just på Ia Genbergs Detaljerna. Det brukar varje år dyka upp en eller två romaner som framstår som närmast självklara att bli favorittippade till det årets Augustpris. Detaljerna är en sådan bok – den fick så mycket beröm av litteraturkritiker när den gavs ut i januari att det nästan kändes koordinerat. Samtidigt är det heller inte vad man skulle kalla en ”typisk kritikerbok”, den är på intet sätt svår eller undanglidande, tvärtom är det en flyhänt berättad historia där en kvinna ansatt av feber låter fyra personer från sitt förflutna träda fram för att teckna berättelsen om ett liv. Det låter inte särskilt spektakulärt men tro mig (och alla andra kritiker då) – det är det. Och till det spektakulära hör att Genberg lyckas med detta på bara 150 sidor.

Just den där kombinationen – litterärt hyllad men samtidigt hyfsat bred i anslaget – brukar vara viktig när det gäller Augustpriset. Till detta läggs sedan något odefinierbart som är svårt att konkret sätta fingret på men som känns självklart när man står inför det. Vissa böcker har helt enkelt ”det” och råkar ges ut vid exakt rätt tidpunkt. Och detta år tror jag att stjärnorna står exakt rätt för Ia Genberg och Detaljerna.

Längden borde dock i normalfallet ställa till det. Augustjuryn har nämligen bara en enda gång sedan 1996 (då Tomas Tranströmers tunna diktvolym Sorgegondolen fick utmärkelsen) delat ut det skönlitterära priset till en bok på under 200 sidor, och det var 2007 när Carl-Henning Wijkmarks 157-sidiga roman Stundande natten drog det längsta strået.

Så varför skulle en ännu kortare bok prisas i år? Jo, dels står som sagt stjärnorna rätt, men dels också för att jag tror att Kerstin Ekman har krattat manegen för Genberg. Många förvånades i fjol när Ekmans tillika genomhyllade Löpa varg inte ens knep en nominering. Den boken – på blott 179 sidor – löpte sedan ärevarv när litteraturåret 2021 skulle summeras, prisades på andra håll och blev även en stor försäljningsframgång. Jag tror att Ekman med sitt lilla mästerverk har skapat en bredare acceptans för det kortare berättandet vilket banar väg för Genberg.

Vissa ser kanske detta bara som en oviktig detalj. Men det är ju i Detaljerna det sitter.

Krönika: Ingen vill lägga ned bibliotek, ändå sker det

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 5 maj.

———

Nu varnas det om bibliotekens framtid igen. I en stor granskning som tidningen Vi låtit göra syns det svart på vitt: Mellan åren 1998 och 2020 har 435 bibliotek lagts ned i Sverige, vilket översatt till procentsiffror betyder en minskning på över 25 procent. Detta får så klart effekter i hur utlåningen av böcker ser ut – den har under samma period minskat ännu mer än antalet bibliotek, från 80 miljoner årliga utlån i slutet av 90-talet till 50 miljoner i nutid, ett tapp på över 30 procent.

Den här mörka bilden är egentligen inte ny, jag skrev en krönika här så sent som i november i fjol om den årliga offentliga biblioteksstatistiken där liknande slutsatser kunde dras. Men även om de stora mönstren i den negativa utvecklingen varit känd sedan länge, så är Vi:s granskning ändå viktig, för den går ner på detaljnivå, och visar på minst sagt stora skillnader mellan hur kommuner i landet satsar på sin biblioteksverksamhet.

I Strömsund till exempel, som ju gränsar till Västerbottens län i sydväst, lade kommunen år 2020 bara 229 kronor per invånare på biblioteksverksamhet, vilket var näst minst i Sverige (västgötska Mullsjö var allra sämst med 218 kronor per invånare). Samtidigt lade Umeå kommun 741 kronor per person på biblioteken, vilket var femte mest i landet. Men Umeå blev trots detta inte ens bäst i länet, den titeln gick i stället till Malå kommun, som med sina 798 kronor per invånare satsade näst mest på sitt bibliotek i hela Sverige. I Malå lade alltså politikerna nästan 3,5 gånger så mycket pengar på biblioteket som politikerna i Strömsund.

Samtidigt kan man så klart vrida och vända på statistik lite hur man vill. Att biblioteken överlag tappar mark i Sverige är otvetydigt, men att enbart stirra på pengasummor kan bli missvisande – i vissa kommuner kanske biblioteken huserar i dyra lokaler och tvingas lägga en stor del av sin peng på hyror, medan andra som har billigare lokaler kan låta pengarna gå till bibliotekarier, inköp av böcker och författarkvällar, exempelvis. Siffrorna visar ensamma inte hela verkligheten.

En sak som tidningen Vi inte har tagit fram någon statistik för är hur många invånare som varje bibliotek förväntas sörja för – tillgänglighet är ju en oerhört viktig faktor i det här sammanhanget. En snabb egen granskning ger här vid handen att Strömsund, trots de magra anslagen, har fem bibliotek i kommunen. Totalt har de 11500 invånare, vilket ger att varje bibliotek servar runt 2300 personer. I Umeå kommun bor 131000 människor och det finns elva kommunala bibliotek, vilket utslaget ger att varje bibliotek ansvarar för runt 12000 personer.

Det här är så klart också ett sätt att räkna som inte blir helt rättvisande eftersom saker som avstånd, öppettider och tillgång till bokbuss även bör vägas in (detta finns i Umeå kommun, men inte i Strömsund), men jag tror ni förstår vart jag vill komma – man kan inte enbart peka på siffror i en tabell och säga kolla vad bra vi är.

Oavsett vad – för alla som värnar om biblioteken går utvecklingen otvetydigt åt fel håll. Och det kanske mest tragikomiska är att det sker trots att ingen egentligen verkar vilja ha den här utvecklingen. I Vi:s artikel summeras det hela bra i ett par citat av Författarförbundets ordförande Grethe Rottböll: ”Det är ungefär som med klimatfrågan – alla är överens om att klimatet måste räddas men sen fortsätter man att skövla skogen.” Och så lite senare: ”Det är bedrövligt, och fascinerande med tanke på att det inte finns ett enda politiskt parti som säger att man ska lägga ned bibliotek.”

Nej, men ändå sker det. Kanske är Karin Linder, som är generalsekreterare på Svensk biblioteksförening, den som i artikeln sätter fingret på problemet:
”Hyvlandet i budgetar med ständiga effektiviseringskrav är den stora faran för biblioteken. Det är ett smygsätt att till slut effektivisera bort all kostnadskrävande verksamhet.”

Vi hyvlar och hyvlar och hyvlar i effektiviseringens namn, och till sist finns inget kvar. Börjar det inte bli dags att vi på allvar säger stopp snart?

Krönika: Åter överväldigas jag av min futtighet

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 3 mars.

——

Ja herregud, var börjar man ens i ett sådant här världsläge? Det jag brukar skriva om i den här spalten – bokbranschrelaterade frågor, ofta med försök till fokus på framtiden och inte sällan med koppling till ljudbokens framväxt – känns så oerhört futtigt i skuggan av det vanvettiga krig som den ryska regimen dragit igång nere i Ukraina.

Nej, bokbranschen lämnar jag därhän den här gången, den hankar sig nog fram även utan mina skriverier.

Men litteratur då – på något sätt måste det här ändå handla om det. Åter överväldigas jag av min futtighet – vad vet jag om ukrainsk litteratur, eller ens om den ryskspråkiga världens, om jag ska vara ärlig? Visst, jag tråcklade ihop en fil kand i litteratur i Uppsala för dryga tjugo år sedan och läste då en beskärd del ryska klassiker, men pinsamt nog är det först nu när jag googlar ”ukrainsk litteratur” som jag lär mig att Nikolaj Gogol var ukrainare och inte ryss, även om han visserligen skrev på ryska och som vuxen levde mestadels i Sankt Petersburg. Jag hittar en lista med nutida framstående ukrainska författare och känner inte igen ett enda namn. Jag ägnar en stund åt att skämmas.

Någon som däremot inte behöver skämmas är förläggaren och översättaren Mikael Nydahl, som jag minns att till tidskriften Provins år 2019 översatte en novell av den ryska författaren Liza Aleksandrova-Zorina, och även skrev en ackompanjerande text. Aleksandrova-Zorina är inte ukrainare utan ryss, men i novellen När Aljosja kom hem från kriget som jag nu rotar fram bland mina Provinsnummer, skildrar hon en rysk soldats hemkomst från kriget i ukrainska Donetsk. I berättelsen, som skrevs särskilt för Provins, återvänder den unge Aljosja svårt traumatiserad hem för att gifta sig med barndomskärleken Ljalja. Till bröllopsfesten visar det sig att han smugglat med sig en handgranat från fronten i Donetsk, vilket får tragiskt eller kanske snarare galghumoristiskt resultat, beroende på hur man ser det.

I rapporteringen nu kring Rysslands anfallskrig i Ukraina, finns skildringar av hur ryska soldater verkar ha överrumplats av vad de hamnat i. Filmer har spridits på unga ryska män som tillfångatagits av eller överlämnat sig till ukrainska styrkor och sedan tillåtits ringa hem till sina mödrar, där de gråtande förklarat att de inte förstått att de skulle iväg och kriga, och plötsligt befunnit sig i en stridszon. Självklart bör man hålla i huvudet att det från ukrainskt håll finns ett propagandavärde i dessa filmer, men jag påminns ändå när jag ser dem om Aljosja i Liza Aleksandrova-Zorinas novell, eller kanske snarare hur Mikael Nydahl i sin ackompanjerande text beskrev Aljosja när han hamnat i krigets klor – vilsen och gränslöst troskyldig.

Det här med troskyldigheten får mig att skamskölja kring min egen Rysslandsvistelse 2009. Det är svårt att tänka sig i dag i den snabba takt som de fria rättigheterna i Ryssland rullats tillbaka inte minst på HBTQ-området, men under många år storsatsade Ryssland på att nå framgångar i Eurovision Song Contest, och just under åren då jag arbetade på TT som någon sorts Mello- och Eurovision-reporter, kulminerade detta. 2008 såg jag ryske Dima Bilan vinna Eurovision med låten Believe på en scen i serbiska Belgrad, och året därpå åkte jag till Moskva när Ryssland arrangerade tävlingen.

Regimen slog på stora trumman, tävlingen arrangerades i jättearenan Olimpijskij och Vladimir Putin besökte såväl repetitionerna som finalen. Jag befann mig i den ryska huvudstaden i nästan två veckor – Eurovision är ett jättemaskineri. Visst minns jag att vi bevakade demonstrationer mot de ryska anti-gaylagarna och jag skrev om gripanden när det arrangerades en Pride-parad, men jag kommer också ihåg hur vi gick på den stora Segerdags-paraden den 9 maj, och hur den ryska armén i ändlösa kolonner paraderade genom Moskva med sina tanks, stridsspetsar och avfyrningsramper.

Klart jag chockades av den oblyga militarismen. Men där fanns också min gapande mun som närapå formade sig till ett häpet och naivt ”wow”.

Så visst skäms jag över mina bristande kunskaper om ukrainsk litteratur. Men smaken från min gapande mun i Moskva känns betydligt unknare.

Krönika: Därför lyssnar unga mest på ljudböcker

Jag har ju helt glömt att publicera mina krönikor från Västerbottens-Kuriren här i spalterna detta halvår. Ska rätta till det de kommande veckorna. Först ut, en krönika som publicerades i VK redan torsdag 20 januari.

——

Barns läsning – eller snarare lyssning – har debatterats den senaste veckan. Enligt en ny forskningsrapport är barn i åldern nio till tolv år de som lyssnar allra mest på ljudböcker – även i jämförelse med vuxna. Är det bra eller ännu ett tecken på att barn är på väg att förlora förmågan att läsa?

Rapporten som heter Barnlitterära strömningar – om ljudböcker för barn är skriven av litteratursociologerna Ann Steiner och Karl Berglund vid Uppsala universitet och beställd av Svenska Förläggareföreningen. Forskarduon har gått igenom ljudbokens historia för barn och fått tillgång till färsk data från de svenska strömningstjänsterna för ljudböcker.

I ett inslag i Sveriges Radios Kulturnytt i P1 lyftes en av rapportens slutsatser särskilt fram – den att barn i mellanstadieåldern verkar vara de flitigaste lyssnarna på ljudböcker av alla. I texter i Aftonbladet och Dagens Nyheter de senaste dagarna framställs det här som ett problem. Men är det verkligen det?

Tja, det beror väl på vilka slutsatser som kan dras. Mellanstadieåldern brukar kallas bokslukaråldern vilket är en viktig period när det kommer till barns läsning. Om dessa barn då ratar det skrivna ordet till förmån för ljudböcker, är det inte långsökt att tänka att detta hämmar utvecklingen av läsförmågan.

Lotta Olsson landar i just den slutsatsen i sin text i Dagens Nyheter. ”Vad händer med utvecklingen av läsförmågan när barnen lyssnar alltmer på böcker i stället för att traggla med läsning tills det blir lätt?” frågar hon. I Aftonbladet gör Sven Anders Johansson en liknande tolkning, när han ifrågasätter varför mellanstadiebarnens myckna ljudbokslyssnande presenterades som ”morgonens glada nyhet” i Kulturnytt (något jag för övrigt är tveksam till om det ens stämmer, jag fann inslaget rätt neutralt där faktauppgifter från rapporten varvades med en intervju med en pojke på snart nio från Luleå som berättade att han brukar lyssna på Martin Widmarks böcker om Lasse-Majas detektivbyrå och de ljudböcker som humortrion I Just Want To Be Cool gjort, men att han läser Dav Pilkeys böcker om Hundmannen och Kapten Kalsong).

Men åter till huvudfrågan – kan man skylla barns minskade intresse för läsning på ljudboken? Inte enligt rapportförfattarna i alla fall. Förklaringen de själva landar i sammanfattar de så här: ”Anledningen är att de i hög grad har egen tillgång till teknik för att lyssna på ljudböcker och därmed kan bli mer autonoma i sin konsumtion av ljudböcker, samtidigt som föräldrar sannolikt reglerar deras konsumtion av andra medier. Detta är också den så kallade bokslukaråldern, en period när barn har stor lust att träda in i fiktionsvärldar.”

Det är alltså snarare kombinationen av tillgång till egna mobiltelefoner, välmenande föräldrar som hellre vill att deras barn lyssnar på ljudböcker än kollar på Youtube samt barnens lust att kliva in i fiktiva världar som drar upp lyssnandet i just den åldern. Man skulle alltså lika gärna kunna tolka resultatet som ett utslag av föräldrars närmast tröstlösa kamp för att i någon mån hålla kvar sina mellanstadiebarn i litteraturens värld i stället för att förlora dem åt ändlöst videoscrollande.

Forskarna citerar följande ur rapporten Ungar & medier 2021: ”Generellt ägnar barnen år 2020 förhållandevis mycket tid åt mobilen, sociala medier, musik, Youtube, film och tv-program samt kompisar – och förhållandevis lite tid åt böcker och tidningar, ljudböcker, radio samt poddar.” Strax efteråt konstaterar Steiner och Berglund att det i dag finns en uppenbar diskrepans mellan det som barn ägnar sig åt och det som anses öka läskunnighet, läsförståelse och förmågan att ta till sig längre berättelser.

Det är inga upplyftande slutsatser, och rent anekdotiskt behöver jag inte gå längre än till mina egna barn för att se att resonemanget verkar stämma. Ges de valet väljer de alltid rörlig bild före skriven text. Och som barns liv ser ut i dag, finns nästan alltid det valet.

——

Värt att notera några månader efter att denna krönika publicerats, är att Ejda (som börjar mellanstadiet till hösten och får sägas ha nått bokslukaråldern) numera ibland faktiskt väljer den skrivna litteraturen före ljud eller video, då hon är djupt nere i den närmast oändligt långa bokserien om de olika kattklanerna i Warriors. Ett ljus i mörkret, således. Men notera att jag skriver ibland. För det är långtifrån alltid som böckerna trumfar Youtube.

Hopplöshet och futtighet

Vad skriver man när världen är galen? Eller rättare sagt när en man beter sig så galet att hela världen dras med i vansinnet. Jag vet inte, allt blir så futtigt, och jag inser hur lite jag egentligen vetat om Ukraina och dess folk, och hur naiv jag – och många med mig gissar jag – antagligen varit.

Försökte ge uttryck för det på något sätt i veckans krönika i Västerbottens-Kuriren. Det var svårt, kändes futtigt som sagt, men framåt eftermiddagen kom i alla fall ett varmt ord från en läsare som mejlat redaktionen uppskattning och som vidarebefordrat till mig. Fint, men samtidigt ännu ett utslag för en sorts futtighet – här går jag och ruvar mig för hur en text ska tas emot, samtidigt som hundratusentals hukar i skyddsrum när bomber faller över Ukraina.

Vi kollar Lilla Aktuellt slaviskt varje kväll (vilket arbete de gör!), det finns en stor oro hos barnen och visst försöker man dämpa oron, men samtidigt vill jag ju inte ljuga och jag är långtifrån säker på att det här kommer att sluta särskilt väl. Och hur ser vår region ut om sex år, när Tage blir myndig och värnpliktig? Och om nio, när det är Ejdas tur? Det vill jag faktiskt inte ens tänka på.

Krönika: Måste kvinnor återigen börja dalta med männen?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 23 december.

——

Har männen slutgiltigt kastat in handduken när det gäller skönlitteratur? Att män läser allt mindre och att det främst är romaner som får stryka på foten har det pratats om tidigare, men frågan aktualiserades igen för några veckor sedan genom en omtalad krönika av Åsa Beckman i Dagens Nyheter. Utgångspunkten var att en manlig bekant till henne ondgjort sig över att Augustpriset i skönlitteratur tilldelats kvinnor fyra år i rad – ”vill de som röstar att vi män HELT ska sluta läsa romaner?” ska den manliga bekanta ha sagt.

Det är så klart en extremt trist inställning. Men att män läser män, och kvinnor läser allt bär tyvärr på ett visst mått av sanning.

Själv kan jag dock inte låta bli att bara bli trött och tänka att ja men tack och adjö då, män. Om vi som släkte är så tjockskallade att vi inte orkar med romaner skrivna av kvinnor, vad ska vi då ens med oss till? Släng oss på soptippen. Och nej, jag är inte ironisk.

”Jag vet inte riktigt om jag skulle orka läsa en roman om Sylvia Plath”, ska den här mannen ha sagt, detta eftersom årets Augustvinnare Eufori av Elin Cullhed är en fiktiv skildring av Sylvia Plaths sista tid före självmordet. Att kvinnor i alla tider orkat läsa böcker om män skrivna av män eftersom det länge var vad som stod till buds, spelar ingen roll – den här mannen orkar inte läsa om kvinnliga erfarenheter. Trååkigt!

Behöver vi ta hänsyn till det här? Jag kan inte riktigt komma runt att Åsa Beckman verkar anse det. I textens ingress står att läsa att det visserligen är glädjande att kvinnors erfarenheter nu får synas, ”men vi måste också fråga oss vad det får för konsekvenser”. Man ska visserligen vara försiktig med att citera och dra slutsatser från just ingresser eftersom dessa ofta formuleras av en redaktör och inte av textskribenten själv, men jag tycker mig se att andemeningen går igen i själva texten – det här är problematiskt eftersom det ytterligare skjuter männens läsande i sank.

Vad betyder det i sådant fall? Att kvinnor återigen måste börja dalta med män så att de inte känner sig exkluderade? Kanske välja lite mer inkluderande ämnen i sina böcker, så att de handlar om typ … män? Eller varför inte återuppväcka traditionen att skriva under manlig pseudonym? Det funkade ju jättebra på 1800-talet för Victoria Benedictsson och Mary Ann Evans – förlåt, jag menar så klart Ernst Ahlgren och George Eliot.

Nej förlåt, jag ska inte raljera. Men om inte ”männen får fan ta och skärpa sig” är ett realistiskt alternativ, kan jag inte se att det här problemet går att lösa på något annat sätt. Ska manskollektivet räddas inom skönlitteraturen, måste vi strykas medhårs.
Tröttsamt är bara förnamnet.

Men jag då, som här i princip idiotförklarar mitt eget kön – är jag något föredöme för det kvinnliga? Det vet jag väl inte. Jag minns att jag för ett femtontal år sedan räknade de skönlitterära titlarna i min bokhylla, och då till min fasa upptäckte att endast tjugofem procent var skrivna av kvinnor – jag hade i förväg gissat på cirka fyrtio/sextio. I dag tror jag dock att min min läsning och lyssning överlag är rätt jämställd, något som understryks av det nästan pinsamt PK-aktiga i att jag i skrivande stund kan se att jag har lyssnat på trettioåtta ljudböcker i min ljudbokstjänst i år, och av dessa är nitton skrivna av kvinnor och nitton av män. Det verkar dock bli mansdominans innan 2021 är slut, för jag började i går lyssna på Niklas Natt och Dags bok 1795 vilken lär bli den sista jag hinner avsluta i år, och med den inkluderad blir det manligt i topp.

Är det problematiskt att män i allt mindre utsträckning läser skönlitteratur? Absolut. Är det kvinnornas ansvar att ändra på det? Absolut inte.

Ansvaret måste hamna hos männen själva, såväl läsare som författare. Själv har jag nu skrivit tio böcker i rad med kvinnor i huvudrollerna, och därmed antagligen bidragit till att skrämma bort några manliga läsare.

Jag får väl sätta en Anders i fokus i nästa bok och se om det hjälper.

2021 års bästa i tre korta punkter

Inför det nya året brukar alla frilansare på Västerbottens-Kurirens kultursida få tipsa om de tre saker som var bäst under året som gick. Extremt korta tips, bara 200 tecken styck, och de kunde få spänna över i princip vad som helst. Det här är de tre jag efter viss vånda valde att lyfta fram:

Anders Teglund – Cykelbudet
En strålande och mycket personlig reportagebok som belyser gigekonomins baksidor inom budbranschen. Som ljudbok blir den ett allkonstverk där även pianisten Teglund kliver fram.

Maid
Första avsnittet av Netflix-serien Maid träffar rakt i solar plexus, och håller sedan greppet hela vägen. En drabbande skildring av USA:s fattigdomsfälla och en förälders kamp för ett värdigt liv med sin dotter.

Littfest-tv
När en litteraturfestival med besökare inte gick att genomföra satsade Littfest-gänget på webben. Och vilken helg det blev! Littfest-tv blev en verklig litteraturfest och satte en ny standard för kultur-tv i Sverige.

Såväl Cykelbudet som Littfest-tv har jag för övrigt skrivit om i ett par av fjolårets krönikor för VK, och som jag återpublicerat här i spalterna.

Krönika: Julen växer sig starkare för varje år

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 2 december.

——

Måndagen efter första advent kom min åttaåring hem från skolan med en fundering som mer liknade en befallning – skulle vi äntligen klä granen i dag? När hon såg min förvånade min och insåg att svaret skulle bli ett rungande nej, morrade hon besviket.

”ALLA i min klass klädde granen i helgen!” fick jag veta, och även om sanningen senare visade sig ligga någonstans kring hälften av dessa alla, så fann jag även den siffran chockerande hög. Nästan fyra veckor kvar till jul och granen klädd, och detta i en trakt där de allra flesta lägger en ära i att använda äkta granar huggna på släktens (eller någon annans) marker. Kommer granstackarn att ha några barr kvar ens vid lucia?

Men egentligen borde jag inte förvånas. För inte är det väl bara jag – nog växer sig julen starkare för varje år? Så fort Halloween städats bort (en högtid som åttaåringen också krävde en massa pynt till i år) börjar julen tassa in i såväl reklam som butiksutbud – jag tror redan vi har druckit oss igenom halvdussinet stora petflaskor julmust till tacofredagen och lördagsgodiset, trots att 24 dagar återstår till dopparedan när dessa rader skrivs.

Som jag hittills beskrivit det skulle den tilltagande julhetsen kunna skyllas på barnen, men det är inte min mening. Det är som att vi alla – eller åtminstone många – mer och mer kommit att tänka att nu maxar vi skiten ur den här myshögtiden, i och med att världen ändå verkar vara på väg rakt ner i soptunnan på ett eller annat sätt.

Inte minst är detta påtagligt inom litteraturen, där historier som utspelar sig i julmiljö vuxit kraftigt på senare år. Visst, det har även tidigare funnits litterära julberättelser, och i Sverige har många av dessa skrivits i novellform och tryckts i dagstidningar lagom till julafton, trots att novellformatet i övrigt sällan slår brett i vårt land.

Men nu är det långa berättelser som gäller, och det är de digitala formaten som driver på. Att öppna appen till sin ljudbokstjänst dessa dagar är som att vandra runt i ett amerikanskt villakvarter dagarna före jul, omslagen till titlarna som lyfts fram är så överdådigt julpråliga och många till antalet att man trillar baklänges.

Inte sällan huggs dessa böcker därtill upp i 24 delar och presenteras som julkalendrar där ett avsnitt publiceras per dag, något som i den fysiska bokvärlden inte riktigt låter sig göras. Dessa böcker – eller julkalendrar då – går därför i regel inte ens att få tag i som hårda paket, utan tjänstgör mer som nedräkning till tomtens ankomst än som julklapp.

Förlaget som satsar mest på bjällerklang i år torde vara Lind & Co, som 1 december lät publicera första delen av hela fyra digitala julkalendrar i ljudbokstjänsterna. I en nyhetsartikel om det här juliga fenomenet som TT nyligen skrev intervjuades förlagets förläggare Zandra Weldon, och utöver den teori jag själv tror mest på – världen går i putten så vi tröstar oss med julmys – presenterade hon en andra förklaring, nämligen att det egna julstöket ersätts av jullitteratur på grund av tidsbrist. Varför städa, pynta och lacka, när du i stället kan låta litteraturen skapa en perfekt jultillvaro?

Orimligt låter det inte, men det (jul)rimmar illa med situationen i mitt eget grannskap, där det tävlas i hur många julstjärnor och adventsstakar som kan få plats i villafönstren – plus det där med att granen tydligen ska kläs senast första advent då.

Men oavsett orsak, julböckerna är ett faktum och i år tänker jag själv våga språnget – jag har spanat in Sofia Rutbäck Erikssons och Mattias Boströms mysdeckarserie Mordnatt råder, tyst det är i husen. Med en sådan titel kan väl egentligen inget gå fel, tänker jag mig.

Och vem vet, kanske fungerar en variant av Zandra Weldons teori på åttaåringen? Om jag sätter en riktigt bra julbokskalender för barn i händerna på henne – eller snarare i lurarna då – kanske hon glömmer det här med granen någon vecka till?

Det hade gjort en hel del för min julefrid.

——

Fotnot: Även DN uppmärksammade jultrenden inom litteraturen någon vecka senare.

Recension: Obscuritas

Nedanstående recension publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 25 november.

——

Lagercrantz gör nystart – tar ett steg tillbaka

David Lagercrantz
Obscuritas
Norstedts

När planerna presenterades på den serie böcker som David Lagercrantz nu inleder om den Sherlock Holmes-liknande professor Hans Rekke från överklassen och hans sidekick Micaela Vargas – en polis från förorten – skedde det med visst buller och bång. Lagercrantz skulle i augusti 2019 kliva av som författare till Millennium-serien efter att med boken Hon som måste dö ha fullbordat den trilogi han kontrakterats för. I stället för att kunna lägga fokus på lanseringen av sin sista Lisbeth Salander-bok, drogs han dock in i spekulationerna om den lukrativa franchisens fortsatta framtid.

Storsatsande förlaget Strawberry Publishing ville få rättigheterna till nya Millennium-böcker, och förlagets dåvarande ägare (och tillika hotellmagnaten) Petter Stordalen försökte locka Lagercrantz att stanna kvar. Turerna blev infekterade, och fick effekten att Lagercrantz samma vecka som Hon som måste dö lanserades gick ut och berättade om sin helt nya deckarsatsning, antagligen för att slippa vara del av de fortsatta turerna kring författaren Stieg Larssons eftermäle. Kort därefter meddelades att Lagercrantz och hans agent lämnade agenturen som arbetat med Millennium-rättigheterna, och i stället startade eget för att fullt ut kunna fokusera på att sälja in de då ännu helt oskrivna böckerna om Rekke och Vargas.

Och så gjordes, med besked. Som så ofta numera har det inför utgivningen av Obscuritas i diverse artiklar nämnts hur många länder den sålts till, att det budas om rättigheter från film- och tv-håll och att Lagercrantz redan skrivit kontrakt på fem böcker – en succé långt innan publiken fått läsa en rad. Att kalla Rekke/Vargas-lanseringen för hajpad är ingen överdrift, i en intervju som Lagercrantz gav för Dagens Nyheter om boken redan i våras gjordes till och med ett nummer av att DN som första tidning fick visa upp bokens omslag.

Kommer detta att betala sig? Är Obscuritas bra, eller åtminstone ett bra avstamp för den kommande bokserien?

Tja, den är åtminstone inte vad jag förväntade mig.

De senaste tio åren när svenska deckare och ”nordic crime” gått på export över världen så har morden kommit att bli allt mer makabra och bestialiska med beskrivningar som ibland gränsar till det våldspornografiska, med mördare som antagit formen av serietidningslika Bondskurkar som ägnar sig åt katt och råtta-lekar med den jagande polisen – Lars Keplers Joona Linna-böcker är paradexemplet.

David Lagercrantz vänder dock denna formel helt ryggen när han ger sig in i leken. I stället levererar han en ganska långsam, stundtals omständlig historia som i stället för att utspela sig i brinnande nutid förlagts till åren 2003-2004 och hämtar näring till berättelsen i 1990-talets talibanstyre i Afghanistan, kriget mot terrorismen och de vid denna tid mycket uppmärksammade fallen med tortyr i fängelser som USA lät upprätta i Mellanöstern. De två mordfall som Rekkes och Vargas utredning kretsar kring – ett nära fotbollsanläggningen Grimsta IP i Stockholm och ett i en källare i Kabul – är snarast triviala i sitt utförande, om än bottnade i djup tragik och grym verklighet, och dåden saknar helt de spektakulära anslag som blivit närapå legio i genren.

Något direkt dramatiskt eller nervpirrande bjuds läsaren heller inte på, bortsett från en episod framåt slutet när duon ska resa utomlands för att knyta ihop trådarna. I övrigt samtalas det mest, och i långa partier får vi genom dialog rollfigurernas historier återberättade för oss – ett grepp som jag för övrigt även tyckte att Lagercrantz nyttjade i allt för stor utsträckning i sin Millennium-trilogi.

Stor affär görs också av att Hans Rekke ska vara en Sherlock Holmes-figur och Micaela Vargas hans Watson, eller snarare hans Sancho Panza enligt Rekke själv, som väl då egentligen mer borde likna Don Quijote. Mästerdetektivens beryktade slutledningsförmåga sträcker sig dock mest till att då och då leverera iakttagelser om människor han möter, snarare än att presentera en briljant lösning på fallet som ingen annan tänkt på. Vartåt det lutar känns relativt tidigt klart, och någon twist som vänder upp och ner på allt kommer heller aldrig.

Så återigen, är Obscuritas bra? Nja, det bränner aldrig riktigt till för mig, jag har svårt att engagera mig i turerna, även om den jakt på musiker som talibanerna ägnade sig åt på 90-talet var en okänd del av historien för mig som jag fann intressant att lära mig mer om. Det är dock först i epilogen, när ett helt nytt mysterium presenteras för den dynamiska duon, som min puls ökar – jag älskar en bra cliffhanger.

Krönika: Bokmässan blev ingen digital succé

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 30 september.

———

Nå, hur gick det för årets hybridvariant av Bokmässan då? Många har sett bilderna som kablades ut från Göteborg – de vanligen myllrande mässhallarna ekade ödsliga, vilket de som var på plats tog chansen att fota, det blev ju en sådan absurd kontrast från normalläget.

Vissa tog bilderna som ett förebud om mässans undergång, vilket fick mässledningen att gå ut i Dagens Nyheter och meddela att ryktet om deras död var betydligt överdrivet. Även de såg det absurda i de överdimensionerade ytorna, men menade att dessa var en förutsättning för att kunna ha publik på plats enligt covidlagens dåvarande regler för mässor.

Men bortsett från bilderna som verkade tagna i en gigantisk rymdhangar i en science fiction-film då – gick det bra? Mässledningen ville gärna säga det, och i ett summerande pressmeddelande lyftes siffror fram som skulle påvisa detta. De 6 700 fysiska besöken var i linje med förväntningarna, de cirka 90 000 visningarna som Bokmässan Play fått ihop beskrevs som ett stort publikintresse och det lyftes fram att fler män än vanligt tagit del av Bokmässan – cirka 35 procent av Play-tittarna var män, jämfört med att bara 20 procent brukar vara män på den fysiska mässan.

Vad man talade betydligt tystare om är hur dessa siffror stod sig mot fjolårets, då det ju arrangerades en heldigital bokmässa från ett antal studior som innebar premiär för det nu etablerade konceptet Bokmässan Play, som ska leva vidare även i framtiden.

Så låt oss jämföra med 2020. Vid mässans slut då hade 373 000 visningar registrerats. Årets 90 000 når inte ens en fjärdedel av detta. I fjol var dessutom programpunkterna betydligt färre än i år – 381 jämfört med årets 584. Det gav ett tittningssnitt på 980 personer per programpunkt 2020, att jämföra med drygt 150 i år. Ändå sattes ”Stort publikintresse för Bokmässan Play” som rubrik på årets summerande pressmeddelande från mässan. Huh?

Visserligen finns en viktig skillnad – i fjol kostade det inget att ta del av Bokmässan Play, men i år fick man betala 395 kronor. Det är alltså mycket möjligt att det här inte handlar om att Play-satsningen skulle vara dålig, utan snarare att betalningsviljan är extremt låg när det kommer till digital kultur. Vi vill streama gratis, annars får det vara.

Men om så är fallet, borde vi väl diskutera det och komma fram till hur vi får en förändring? Att försöka skymma undan ett så pinsamt faktum och hålla tummarna för att folkmyller och kindpussar snart åter är legio framstår för mig som önsketänkande.

Men att det är vad Bokmässan hoppas på är tydligt, för i samma pressmeddelande stod att ambitionen för 2022 är att överträffa publiksiffrorna för de senaste ordinarie mässorna. Jag kanske får äta upp detta, men tror verkligen någon att vi om ett år kan lägga Bokmässan 2022 till handlingarna genom att konstatera att fler än 86 000 människor myllrat runt på mässgolvet (vilket var den senaste ordinarie publiksiffran år 2019)? Med tanke på nya covid 19-varianter, tecknen på att vi kommer att behöva ta återkommande vaccinsprutor och inte minst faktumet att många som brukar frekventera litteraturevenemang är äldre och tillhör en riskgrupp, framstår detta för mig som lika mycket science fiction som bilderna från årets mässa.

Vi måste börja acceptera att framtiden blir mer digital, och jobba på att hitta attraktiva sätt att paketera litteratursamtalen så att vi kan tänka oss att betala för det även hemifrån.

Littfest i Umeå lyckades med detta i vintras och fick en helt annan ”buzz” kring Littfest-tv än vad Bokmässan Play nu mäktade med. Visst, det blir lite äpplen och päron-läge eftersom omfånget och priset var så olika (Littfest tog bara en hundring i digital entré), men de lyckades med något som Bokmässan Play nu fallerat i två år i rad – att skapa en känsla av deltagande, trots fysisk distans.

Jag tror det är ditåt vi måste sträva, även om det bär emot.