Pratade om att skriva för örat i Sundsvall

Reste ner till Sundsvall i dagarna två, höll ett föredrag i morse på en nationell bibliotekskonferens om det som på något sätt kommit att bli mitt paradämne – att skriva för örat.

Det var ett fyrtiotal åhörare, och jag inbillar mig att det blev uppskattat, även om det här med kommersiella ljudbokstjänster så klart är en het potatis inte bara bland de traditionella bokförlagen utan även inom den offentliga bibliotekssektorn. Jag hoppas hur som helst att jag lyckades avdramatisera skiftet en aning, samt förklara de skillnader och likheter jag ser mellan de olika formaten. Och jag tycker verkligen att det är roligt att föreläsa, ska erkännas.

Sveriges är avlångt, inser man vid sådana här tillfällen. Eftersom jag helst inte ville flyga ner till Stockholm och sedan upp till Sundsvall igen, blev det i stället bil, tåg, buss och tåg i timmarna tretton. Rullade hemifrån strax efter halv sex på morgonen med riktning Gällivare, där jag tog tåget ner till Luleå, där jag efter en timme bytte till buss som tog mig vidare ner till Umeå, där jag efter ytterligare en timmes väntan tog tåget vidare mot Sundsvall. Strax före sju på kvällen var jag framme. Onekligen en lång tid, med tanke på att de som tagit tåget upp från Stockholm gjorde sina resor på tre och en halv timme.

Hemresan är inte så särskilt mycket mer smidig. Jag var färdig med mitt föredrag klockan tio i morse, men nästa tåganslutning norrut där jag tar mig hela vägen till Gällivare utan att tvingas till övernattning någonstans längs vägen, innebar att jag måste vänta tills nattåget från Stockholm passerar här klockan 22.45 i kväll. Det blir alltså en natt på tåg, jag angör Gällivare klockan åtta i morgon bitti.

Den ack så bespottade regionala tågoperatören Norrtåg lyckades faktiskt ta mig ner i går utan en enda minuts försening i går. Hoppas SJ lyckas med detsamma i natt.

Så vad göra i Sundsvall en fredagseftermiddag och -kväll? Jag har hängt på stan och på Kulturmagasinet under eftermiddagen, och bokat en biljett på Filmstaden till Quick på tidiga kvällsföreställningen, och tänkte väl gå och äta någonstans efteråt. I den bästa av världar skriver jag även några tusen tecken på Smittad 3 (jag var extremt flitig under gårdagens resdag!), men det är ju tyvärr ganska sällan som man lever i den bästa av världar.

En lovsång till den lokala bibblan

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 10 januari.

——

Att jag vurmar för digital litteratur såväl i min vardag som i den här spalten är ingen hemlighet, större delen av den skönlitteratur jag tar mig an läses endera på min läsplatta eller lyssnas på i min mobil.

Ändå går jag med dårens envishet till byns bibliotek varje tisdag eftermiddag, och njuter av varje sekund.

Jag går inte ensam, min femåriga dotter är alltid i släptåg och ofta även min åttaårige son, men eftersom byns bibliotek är inrymt i skolan betraktar han det inte längre som samma högtidsstund som sin lillasyster, utan mer som en del av vardagen.

Biblioteksfilialen i Vittangi är inte spektakulär, öppettiderna stannar på 12,5 timmar per vecka fördelat på måndagen och tisdagen, och antalet aktiviteter i bibliotekets regi är lågt, under de sex år vi bott här kan jag bara minnas en handfull arrangemang av arten författarkvällar eller liknande.

Men det är familjärt och mysigt, bibliotekarien känner oss – känner framförallt mina barn – vet vad de gillar och har inte sällan på eget initiativ lagt undan en nyinkommen hästbok till femåringen eller tagit med som fjärrlån från biblioteksfilialen i grannbyn, där hon också arbetar.

När vi flyttade hit hade jag kluvna känslor för byns bibliotek av två orsaker – öppettiderna och placeringen. Två dryga halvdagar öppet per vecka kändes snålt, van som jag var från många år i större städer med daglig tillgänglighet såväl på vardag som helg. Och att biblioteket låg mitt i skolan – gjorde inte det att det blev oerhört anonymt? Jag ville ha en lokal med inbjudande skyltfönster där en öppetskylt på gatan lockade till spontanbesök, men vem råkar gå igenom skolans huvudkorridor för att upptäcka biblioteksdörren stå öppen?

Med tiden har jag dock omvärderat mina ståndpunkter.

Dels har den begränsade öppettiden gjort att vi går dit med obscen regelbundenhet. Tisdagar ÄR biblioteksdag – jag hämtar femåringen på förskolan, vi går gemensamt till fritids, plockar upp åttaåringen och går vidare genom korridoren till bibblan, där vi sedan slår oss ner i soffan i barnrummet och högläser en trave böcker som femåringen valt ut. På en större ort där vi kunnat välja dag och tid fritt tror jag faktiskt att vi hamnat där mer sällan – en regelbunden aktivitet är enklare att skapa en rutin kring.

Och placeringen i skolan, ja – även där har jag svängt. Ska biblioteken fortsätta vara centrala i våra medvetanden, måste de unga lära sig förstå dess betydelse. Att grundskoleelever möts av en öppen biblioteksdörr i korridoren åtminstone några dagar varje vecka känns viktigare än att en vuxen som driver runt på byn gör det (och i vilken utsträckning sker det ens, om jag ska vara ärlig?).

I den bästa av världar erbjuds så klart både bra skolbibliotek och fina “vanliga” bibblor – centralt placerade i samhället. De senaste åren har också skolbiblioteken fått öronmärkta, extra resurser i regeringens nationella budget, vilket förbättrat tillgängligheten, men trots detta fortsätter de totala staplarna för utlån och besök på våra offentliga bibliotek att långsamt men stadigt minska.

Men varför vurmar jag ens för fysiska bibliotek, om jag nu själv oftast sitter med näsan i en läsplatta när jag läser?

Det är inte krångligare än att jag tror att fysiska möten i ett varmt, ombonat och offentligt rum är viktiga. Vi har inte så många sådana kvar i samhället, faktum är att jag inte kan komma på ett enda utöver biblioteken.

Så därför fortsätter vi gå, jag och kidsen. Gör det ni också.

Bibliotek är det nya svarta i Kiruna

Fin text om biblioteken i Kiruna i NSD i dag (bakom betalvägg på webben) och hur de ökat sina besök och utlån kraftigt under 2016. På stadsbiblioteket inne i Kiruna gick besökssiffrorna upp med 22 procent jämfört med 2015, från cirka 74 000 till nästan 91 000, och i Vittangi, där endast utlånen är statistikförda, var ökningen än kraftigare och landade på 65 procent, från cirka 7 000 till 13 000. Även de övriga byabiblioteken i Svappavaara och Karesuando ökade sina utlån rejält, och även bokbussen visade plussiffror på 22 procent.

Bibliotekschefen Carina Samuelsson pekar inte ut några enskilda satsningar som gett effekt, snarare är det många bäckar små som sammantaget skapar en positiv känsla kring biblioteken och ökar besöken och utlånen. Arrangemangen har ökat, de öppnar tidigare på morgnarna för förskole- och skolklasser och möjligheterna att låna böcker utanför ordinarie öppettider har ökat på byabiblioteken. Det lyckade samarbetet med Kiruna Bokhandel kring Kiruna Bokfestival tros också bidra till de positiva vindarna.

I Vittangi är biblioteket placerat i skolan och öppet på måndagar på dagtid och tisdagar på eftermiddag/kväll. Vi brukar försöka gå dit varje tisdag efter att vi hämtat på dagis och fritids, hänga där en knapp timme, läsa böcker i soffan i barnrummet, snacka med bibliotekarien (Tage och Ejda är mycket förtjusta i att gömma sig under hennes skrivbord), låna med oss lite nytt hem och kanske även springa av sig lite i de ändlösa korridorerna (barnen alltså, inte så ofta jag och Johanna). I går hade två nya böcker om ponnyn Pytte kommit som vi beställt hem, och glädjen hos Ejda visste inga gränser, hon studsade bokstavligen omkring av lycka när hon fick dem i sin hand.

Att biblioteket ligger inne i skolan har både för- och nackdelar tycker jag, platsen blir lite bortglömd som en samlingspunkt man bara går förbi och kikar in på när man ser att det är öppet, men samtidigt tror jag att det är viktigt i och med att skolbarnen (Vittangi har en F-9-skola) får tillgång till ett rejält bibliotek på daglig basis mitt i skolbyggnadens huvudkorridor. Redan i förskoleklassen som Tage nu går i utrustas eleverna med varsitt lånekort som förvaras i en pärm inne på biblioteket, som de själva får ta fram och låna med. Och Tage tar verkligen sitt lånekort på allvar, han vill alltid att Ejdas böcker ska lånas på hans kort, och hjälper henne med handhavandet.

Skulle vi gå till bibblan varje vecka om vi bodde på en större ort? Nja, kanske inte riktigt, nu blir det mer av en regelbundet återkommande grej som till viss del grundar sig i att antalet aktiviteter att ägna sig åt efter skoltid här inte är jättemånga.

Men oavsett – det gläder mig storligen att bibblan går bra. Jag tror att vikten av ett väl fungerande bibliotekssystem blir allt viktigare i de skymningstider jag fruktar att vi är på väg in i.

Förlag masslånade sina egna e-böcker

Intressant bedrägeri som Boktugg och Sydsvenskan skriver om i dag – ett litet familjeförlag i Skåne har satt i system att låna sina egna e-böcker i stora mängder för att komma åt e-boksersättningen som biblioteken betalar ut. E-bokslån är extremt mycket mer lukrativa för förlagen än traditionella pappersbokslån, och här har det rört sig om 30 kronor per lån som biblioteken betalat ut, varav den största delen gått direkt tillbaka till förlaget (en mindre del har hamnat hos distributören Axiell Media, som Elib bytt namn till sedan en tid tillbaka).

Flera bibliotek i Skåne har nu helt stoppat utlåningen av e-böcker, för att få kontroll över situationen.

Jag sitter alldeles för djupt nere i min Virus-deadline för att skriva någon långrandig analys, men oavsett vad man anser om e-böcker som sådana är det tydligt att vi fortfarande är långt ifrån att hitta en vettig lösning på hur man ska hantera det i grunden omöjliga att låna ut digitala filer.

Oklart i DN om Ordfronts bibliotekssatsning på e-böcker

Artikeln i dagens DN (24-timmarslänk här) om att Ordfront sluter avtal med Stockholms stadsbibliotek för att börja distribuera e-böcker till biblioteket direkt, utan att gå via distributören Elib, är en underlig text.

Jag tycker att den missar åtminstone fyra viktiga frågor:

1. Är det här ens en nyhet? Att Ordfront och Stockholms stadsbibliotek skulle inleda ett samarbete gällande e-boksutlåning skrev Svensk Bokhandel om redan i november 2012. Ändå har det här samarbetet förberetts “under medial tystnad”, enligt Dagens Nyheter.

2. Vad är det som gör att det här avtalet är bättre än det Ordfront hade kunnat sluta med Elib? Det enda som nämns är att Ordfronts marknadschef Jenny Bjarnar säger att de vill kunna ge författare och förlag “skälig ersättning” samt få tillgång till lånestatistik. På vilka sätt är ersättningen och lånestatistiken annorlunda jämfört med den som Elib erbjuder?

3. Är det inte ett problem att avtalet begränsar sig till Stockholms stadsbibliotek? Visserligen kan man sitta var som helst i landet och låna e-böcker från Stockholms stadsbibliotek bara man har en nätuppkoppling, men det krävs ett lånekort och det måste man hämta ut fysiskt på plats i Stockholm innan man kan börja låna. De cirka 8 miljoner av Sveriges invånare som inte bor i Stockholms närhet då?

4. Varför nämns inte Publit i artikeln, trots att det är de som sköter “Elib-biten” mellan Ordfront och Stockholms stadsbibliotek? För det rör sig inte om ett direktavtal mellan förlag och bibliotek, utan om att Publit jobbar på att bygga upp en alternativ distributionskedja till den Elib etablerat, och där avtalet gällande Ordfront och Stockholms stadsbibliotek är det första projektet som lanseras.

Många frågor, som borde ha förtjänat svar.

Datumstämpelns återkomst

Den minnesgode kommer ihåg att jag i början av året skrev ett par recenserande inlägg om e-bokstjänsten Bokon. En sak jag lyfte fram som smart var att deras app för e-boksläsning och köp även tillät inladdning och läsning av biblioteksböcker, och jag rosade den som ett mer tillfredsställande alternativ än Bluefire Reader, som är den app de flesta använder för att läsa biblioteksböcker på iPhone/iPad.

Men efter att en bok kraschat för mig när jag använde Bokons app och jag därför tillfälligt gått tillbaka till Bluefire Reader, upptäckte jag en funktion där som jag tror är relativt ny, som har fått mig att åtminstone hittills stanna kvar hos Bluefire: Antal dagar kvar på lånet.

Ni minns i barn- och ungdomen, då man lånade böcker på biblioteket och alltid visste när de skulle lämnas tillbaka eftersom bibliotekarien stämplat återlämningsdatumet på den där rutade sidan längst bak? Detta är sedan länge bortrationaliserat på svenska bibliotek och ersatt med ett simpelt kassakvitto som tappas bort redan innan man kommit ut från biblioteksbyggnaden – men nu har Bluefire Reader återinfört stämpeln i digital form! Så här ser det nämligen ut på katalogsidan i appen:

Skärmavbild 2013-06-27 kl. 21.34.40

2 days remaining on loan. En enkel men oerhört nyttig informationsrad, som höjer användarupplevelsen flera snäpp. Nu vet jag när det gäller att rappa på och trotsa småbarnslivets eviga trötthet om kvällarna. Barndomens bibliotekslån är åter här, numera digitala.

Hos Bokon finns tyvärr ingen sådan info på katalogsidan, och heller ingen annanstans vad jag lyckats hitta. Däremot bjuder appen på en bugg jag aldrig lyckats bli kvitt, som gör att jag till synes får dubletter av de biblioteksböcker jag lånar. Men raderar jag den ena, slutar även den andra att fungera. Inte så användarvänligt, tyvärr:

Skärmavbild 2013-06-27 kl. 21.34.58

Så kom igen Bokon, fixa något liknande! Det borde inte vara svårt rent tekniskt, infon om när boken ska “lämnas tillbaka” (det vill säga sluta fungera) finns ju inskriven i filen, och borde väl gå att lyfta fram visuellt. Det skulle verkligen lyfta biblioteksdelen.

TILLÄGG: Fick en kommentar på Facebook där det påpekades att den här funktionen även finns på en del läsplattor, bland annat Sonys. Än större anledning för Bokon att skaffa den också, med andra ord.

A cold day in heaven

Konsekvent agerande. Något jag uppenbarligen inte sysslar med. För nu har jag nämligen, trots mina brösttoner i fjol, gått och blivit medlem i Författarförbundet.

Det var i januari i fjol som Författarförbundet tog Förläggareföreningen i handen och gick ut i en debattartikel i SvD och krävde att digitala e-boksfiler skulle bli tidsenliga och börja lyda fysikens lagar. Bibliotek skulle bara få låna ut ett i förväg bestämt antal exemplar av varje e-bok, sedan skulle den vara “slut” tills de tidigare låntagarna “lämnat tillbaka” sina filer.

Jag tyckte det var ungefär det dummaste jag någonsin hört, och proklamerade högljutt att jag minsann aldrig skulle söka medlemskap i den där organisationen, och fick ytterligare vatten på min kvarn någon dag senare när kritiker av förslaget simpelt viftades bort med att de bara ville fortsätta få gratisäta.

Aldrig! Jag knöt näven framför min skärm och muttrade det igen. Aldrig!

Men så hände några saker. I maj samma år valdes Gunnar Ardelius till förbundets nye ordförande, och snart inleddes en medveten och i mina ögon mycket sympatisk satsning på att öka medvetenheten om förbundet bland landets yngre författare, och att i förlängningen även knyta dem till sig via en överbryggande ungdomssektion, som fick sin färdiga form bara häromdagen. Att jag dessutom känt Gunnar i snart ett decennium gjorde inte saken sämre, jag har helt enkelt ett personligt förtroende för honom och tror att han kommer att göra allt för att nå vettiga lösningar på svåra frågor.

Missförstå mig inte, jag tror att hans föregångare Mats Söderlund hade samma ambitioner, de gånger jag pratat med honom i min roll som journalist har han verkat både genomtänkt och sympatisk. Men i frågan om biblioteken och e-böckerna anser jag fortfarande att han och den förra förbundsledningen gjorde en rejäl dikeskörning.

Men. Om jag nu är så himla anti får jag väl försöka påverka på de sätt jag kan. Och är det verkligen mer effektivt att göra det genom att sitta och ryta med hyttande näve från mitt lilla egna hörn av internet? Är det inte bättre att försöka medverka till förändring inifrån i stället?

Jo, jag tror det. Och därför bestämde jag mig i våras för att skicka in en ansökan, trots mitt tidigare tjoande.

I går fick jag hem en diger lunta informationspapper, jag är numera invald, en fullvärdig medlem i Författarförbundet.

Bara att skrida till verket och börja vara motvalls.

Test: Adlibris Letto och biblioteksboken

När jag gjorde mitt test av läsplattan Adlibris Letto förra veckan konstaterade jag att det går att läsa bibliotekslånade e-böcker på den, men nöjde mig där och gjorde inget test av hur det går till. Men så hade Johanna länkat till mitt inlägg i Facebookgruppen E-böcker i Sverige, och en fråga inkom:

Kan han inte testa bibliotekslån till letton och recensera det? En låntagare hade köpt letto och kom till bibblan idag och sa att det inte fungerade som adlibris säger att det ska. Vore bra att veta hur som är vad eller ja.

Jag hade visserligen redan packat ner Letton i sin låda och var bokstavligt talat på väg till posten för att skicka tillbaka mitt testexemplar när jag såg det där, men hejdade mig i steget, sprättade kuvertet och trädde åter i allmänhetens tjänst.

För att låna e-böcker från biblioteket och läsa dem på Letton måste du gå omvägen via datorn. På en del andra läsplattor, samt på surfplattor, kan du ordna så att lånen sker direkt i plattan, men av någon anledning fungerar inte det här.

Adlibris har en guide på sin sajt om hur du går tillväga, och det inbegriper tyvärr det rätt erbarmliga programmet Adobe Digital Editions. Att det måste användas beror på att e-böcker som lånas på biblioteket använder Adobes teknik för kopieringsskydd, det är alltså inte Adlibris själva som är boven i dramat, snarare systemet som sådant.

Hur det går till i korthet: Låna boken via ditt biblioteks eller Elibs bibliotekssida, ladda in boken i Adobe Digital Editions (där du måste skaffa ett konto om du inte redan har det), koppla in Letton och vänta på att enheten Cybook Gen5 ska dyka upp i vänsterspalten, vilket är fabriksnamnet på Letton. Därefter är det bara att dra över låneboken från biblioteksfliken till Cybook-fliken. Koppla sedan loss Letton och börja läs. Själv lånade jag Tomas Bannerheds Augustprisvinnare “Korparna” när jag testade, en bok som jag nu har 27 dagar på mig att läsa ut innan den slutar fungera.

En sak som irriterar är att det inte går att hitta någon information om hur man hanterar bibliotekslån i den pdf-manual som medföljer i Letton, man måste gå till Adlibris sajt för att hitta infon, och inte heller där är den särskilt iögonfallande – välj först fliken för Letto, klicka sedan på Frågor & svar i vänsterspalten, scrolla därefter ner en bit och välj De vanligaste frågorna under Adlibris Letto-rubriken och därefter ligger biblioteksinstruktionerna som fråga två.

Är det krångligt att ladda in bibliotekslånade e-böcker på sin Letto? Det beror på vad man jämför med. Det är tveklöst krångligare än att köpa e-böcker från Adlibris inbyggda butik, men inte krångligare än att det går att hantera. Jag tycker heller inte att det är upprörande att Adlibris gjort det enklare att köpa böcker på plattan än att få in låneböcker i den – det är väl självklart att de först och främst vill sälja böcker. Om det är så att Adlibris säljare har svajat på den punkten när de marknadsfört plattan, vilket Eva Wieselgren på GP verkar ha råkat ut för, blir läget så klart ett annat, men i grunden tycker jag inte att det är så konstigt. Ja, det inbegriper att det måste finnas en dator och en usb-sladd tillgänglig för att koppla ihop det hela, men det innebär också att boken ifråga kan läsas helt kostnadsfritt i stället för att kosta drygt 150 kronor (som i fallet med Bannerhed). Det är knappast skandalöst.

Men hanteringen av biblioteksböcker sätter fingret på det jag tycker fortfarande är ett problem med e-böcker och dess läsenheter – handhavandet är fortfarande för krångligt och tekniskt för många. Visst, det har blivit bättre och Letton är ett steg i rätt riktning, men det är så uppenbart att man bara behöver skrapa på ytan för att se att det fortfarande är en teknisk pryl det handlar om, en teknisk pryl skapad av it-tekniker med minimal kontakt med slutanvändare.

Ta bara den här detaljen med att Letton heter Cybook Gen5 när den dyker upp som en enhet i Adobe Digital Editions-programmet. Så onödigt och förvirrande, och samtidigt ett tydligt tecken på att den här marknaden fortfarande har en lång väg kvar att vandra.

——

UPPDATERING: Fick en intressant kommentar – det verkar som att åtminstone vissa faktiskt har Lettos som heter just Letto när de dyker upp i Adobe Digital Editions. Låt oss hoppas att exemplaret jag fick mig tillsänt mig från Adlibris tillhör minoriteten och att Cybook Gen5 är ett namn som endast få måste dras med.