Fosterställning

Det är lustigt hur ens intentioner ibland skjuts i sank. Jag hann knappt mer än få den här nya sajten operatibel och var redo för att greppa tag i bokskrivandet, så grep en ondsint magsjuka tag om mig på ett sätt som jag knappt trodde var möjligt. Jag tänker inte ge några direkta detaljer, låt oss nöjas med att fastslå att jag i går natt vaknade vid tresnåret av en högst obekväm känsla i min mage och därefter spenderade större delen av den natten i fosterställning på toalettgolvet.

Det mest irriterande med att vara hemma från jobbet med magsjuka är att det slår ut kroppen på ett sätt som inte riktigt förkylning, influensa eller lättare slaganfall klarar. Eftersom du på det ena, andra (eller båda) sättet (n) tömts fullständigt på näring i kroppen finns det inte ens krafter till att läsa, än mindre skriva. Jag kunde inte ens uppbåda kraft nog till att se ikapp på några av de tv-serier jag tvingats negligera under våren och som ligger och skräpar på min hårddisk. Och då är det illa.

I dag har dock krafterna återvunnits så pass att jag faktiskt läst lite i mitt manus. Eftersom jag inte tittat i det på ett tag var jag rädd att jag skulle finna det dåligt, löjeväckande, värdelöst, skräckinjagande – ja, choose your own favourite. Men det gjorde jag inte. Istället kändes det … ja, rätt bra i alla fall. Och det är väl ett ganska okej betyg med tanke på att hjärnan fortfarande går på kvartsfart, antar jag.

Två kapitel till läser jag i dag. Därefter blir det nog tv.

Förutsättningarna

När jag skrev Dannyboy & kärleken så tog det flera år. Uppåt tre faktiskt (och sen tillkom ett för redigering, och så ett till innan boken fanns ute i handeln efter att den blivit antagen, och så ett till innan pocketen – jeezus). Ineffektiviteten var stundtals löjligt hög, det kunde gå månader mellan gångerna jag tittade på dokumentet.

I vilket fall som helst ska det inte ta lika lång tid den här gången. Då antar jag att förlaget tröttnar på mig rejält, kanske skjuter de mig och dumpar mig i en sjö, det har hänt andra författare (dock inte på Forum så klart). Eller så var det något jag såg på Sopranos. Mm, kan vara så.

I vintras var jag tjänstledig i tre månader för att skriva på heltid, och hade då ambitionen att komma halvvägs. När november, december och januari passerat hade jag snarare kommit två femtedelar. Good enough tänkte jag, och siktade på att vara klar när det vankades sommar. Det gör det nu, och jag är inte särskilt mycket närmare målet.

Så på de 13 veckor som återstår innan augusti (och därmed sommaren) är slut (denna 13-veckorsgräns infaller på fredag, 2 juni) ska jag alltså skriva i princip tre femtedelar av roman nummer två, som sorgligt nog ännu heller inte fått ett namn. Det rör sig om cirka 150 romansidor som ska produceras, fördelade på cirka 90 dagar. Knappast en omöjlig uppgift. Väl?
Till saken hör dock att jag kommer att jobba heltid åtta av de här veckorna. Så alla vänner och bekanta som funderar på vad jag ska göra på semestern – well, nu vet ni.

Anyway – det är spelplanen, förutsättningarna, hindren som måste övervinnas, raseras och söndertrasas.

Ett nytt hem och en fet arselspark

Jupp, det ser helt annorlunda ut nu helt enkelt. Istället för att fortsätta snickra vidare på min hemdesignade sajt har jag bestämt mig för att söka skydd under ett professionellt webbpubliceringssystem. Lite annorlunda, lite mindre personligt till formen, lite enklare att trixa med.

Men först och främst – på grund av bloggfunktionen. För jag tänker blogga. Om boken. Om tillblivandet av roman nummer två. Numero due. Den svåra. Eller som Ola Larsmo skrev i DN när han recenserade “Dannyboy & kärleken”: Andra boken är svårast. Det säger dom jämt. Och har det stått i DN så är det väl så, antar jag.

Och eftersom tiden går och sprödheten består, så behöver jag en spark i arslet. En hård sådan. Så genom att skapa en blogg på min hemsida och därefter skriva i en programförklaring att den här bloggens främsta syfte är att beskriva arbetet med roman nummer två och dessutom ange deadlinen för när den ännu obetitlade romanen ska vara klar till i slutet av augusti så har jag ju inget val, jag måste skriva den klart, på tre månader. Och dessutom helst med kortare meningar än den ovan.

Det är väl lika bra att börja då.