Bokhandlarna gråter kanske, men Osebol är en värdig vinnare

I min senaste krönika i Västerbottens-Kuriren, som jag glömt att publicera här i spalterna, skrev jag om bokhandelns förhoppningar inför årets julhandel. Fjolåret blev ju för dem en besvikelse när det kom till draghjälp från Nobel- och Augustpriset, det ena blev inställt och i det andra valdes för första gången på 23 år en lyriksamling ut, som dessutom var tegelstenstjock och således sålde väldigt dåligt med Augustprismått mätt (men oerhört bra för att vara ett poesiverk, nota bene).

Så här skrev jag bland annat:

Låt oss vara ärliga – hur fin och inte minst viktig jag än personligen tycker att Linnea Axelssons Augustvinnare “Aednan” var, så såg betydande delar av Bokhandelssverige juryns val som en katastrof ur försäljningssynpunkt. När branschtidningen Svensk Bokhandel nyligen lät några bokhandlare reflektera över fjolårets pris lät det allt annat än glatt – “kidnappat av finlitterära kretsar”, “jag sålde tre ex av den – t r e” och “för mitt företag vill jag gärna ha något som vänder sig till en lite större publik”.

Vill man peka ut en “riskvinnare” i år är det nog Marit Kaplas “Osebol”, en tegelsten som med sina 810 sidor till och med slår fjolårsvinnarens 760 på fingrarna. Kritikerna har fullkomligt älskat “Osebol” – Göran Greider verkade i sin recension i Expressen närapå villig att gifta sig med boken – och likt den i fjol prisade “Aednan” som belyste statens diskrimineringspolitik mot samer använder även “Osebol” prosalyriken som form när den tar sig an ämnet att skildra samhällets nedmontering av glesbygden och de följder det får, här exemplifierat av de fyrtio boende i den värmländska byn Osebol där författaren växte upp.

Missförstå mig inte, även jag är villig att gifta mig med “Osebol” då det är ett strålande vackert och drabbande litterärt reportage uppbrutet i lyrisk form, men årets folkliga bokjulklapp är det inte. Prisas den vid Augustgalan den 25 november lär bokhandlare som drömmer om att få sälja bred, Augustprisad epik i hundratusental gråta sig till sömns för andra året i rad.

Och så går Marit Kapla och “Osebol” och plockar hem det. Och eftersom jag inte är bokhandlare utan bara en helt vanlig litteraturälskare som också gärna lyfter glesbygdens utmaningar, kan jag bara applådera valet. Jag vill till och med säga – jösses vad fint. Och jösses vad glad jag blir för Marit Kapla och Anders och Jonas Teglund på förlaget Teg Publishing, som vi på Norrländska Litteratursällskapet ofta delar monter med på bokmässor och dylikt. Genuint fina människor, som verkligen brinner för det de gör, och som nu alltså inte bara fått sin första Augustnominering i år, utan även sin första vinnare. En jätteskräll!

När det gäller försäljningen tror jag dessutom att ”Osebol” har bredare försäljningspotential än ”Aednan”. Orter likt Osebol finns över hela Sverige, boken belyser en problematik som oerhört många svenskar har en närhet till.

Nej, det är inte bred epik, men det är så brett som prosalyrik kan bli.

——

Fotnot: I morse skrev jag ju om Augustpriset och ljudböckerna. Bara fyra av arton nominerade fanns utgivna som ljudböcker, men nu kan vi konstatera att två av tre vinnare visade sig göra det. Inte ett så illa ljudboksfacit, ändå.

Fortsatt skralt med ljudböcker bland de Augustnominerade

Att Augustpriset och ljudboksformatet inte direkt är en match made in heaven är ingen hemlighet, och även i år är det likt de tidigare två åren jag undersökt saken skralt: Dagen för Augustprisgalan finns totalt fyra av de arton nominerade i de tre vuxenklasserna utgivna som ljudböcker. I fjol var siffran tre, och 2017 var det precis som i år fyra.

I år har det mest talats om Steve Sem-Sandbergs W i förhandsspekulationerna, en roman som inte finns utgiven som ljudbok. Det finns däremot titeln som det talats näst mest om, Nina Wähäs Testamente, i inläsning av henne själv. Även Marit Kapla har gjort en författarinläsning av sin Osebol, som också förekommit i en del förhandssnack.

De andra två ljudbokstitlarna återfinns i fackklassen, och utgörs av Anna-Karin Palms Jag vill sätta världen i rörelse – en biografi över Selma Lagerlöf i inläsning av Anna-Maria Käll och Patrik Svenssons Ålevangeliet, inläst av Hannes Meidal.

Två i skönlitterära klassen, två i fackboksklassen och noll i barn- och ungdomsklassen är faktiskt exakt som 2017. Värt att notera är att Jenny Jägerfeld, som för andra året i rad är nominerad i barn- och ungdomsklassen, fick fjolårets nominering Comedy Queen inläst men inte årets Mitt storslagna liv, trots att de är utgivna i samma ålderskategori (9-12 år) och kommer ut på Storytelägda Rabén & Sjögren.

Faktum är att Storytelkoncernen som i år har sex Augustnomineringar – tre från Norstedts och tre från Rabén & Sjögren – hittills bara har valt att göra ljudbok av en av dem – Nina Wähäs Testamente. Det finns en del kvar att jobba på gällande integrationen i Norstedtshuset…

Kommer någon av kvällens vinnare att vara en ljudbok? Chansen är åtminstone god att så sker i fackboksklassen, jag skulle gissa att Ålevangeliet plockar hem statyetten. I den skönlitterära däremot ser det väl mörkare ut i det avseendet, Steve Sem-Sandberg har visserligen plockat hem Augustgubben en gång förut men det var (exakt) tio år sedan vilket inte borde ligga honom i fatet, och ser man till det mönster som gällt sedan 2014 med män och kvinnor som plockat hem det vartannat år, är det i år dags för en man. Och den enda killen som har en sportslig chans att ro hem det i år är just Sem-Sandberg.

(UPPDATERING MÅNDAG KVÄLL: Det blev hela två ljudboksvinnare. Mer om det i det här inlägget.)

Är det här någonstans vi kommer att landa varje år? Ja, det ser inte bättre ut. Åtminstone inte förrän en av två saker sker:

1 – Det sker en breddning i ljudbokslyssnandet så att fler finlitterärt intresserade tar till sig formatet, vilket skulle möjliggöra att det blev ekonomiskt försvarbart att göra ljudbok även av smalare litteratur.

2 – Augustjuryn går i den riktning bokhandeln skulle önska att de gjorde, och börjar nominera bredare titlar överlag.

Är någon av punkterna trolig? Ettan, hoppas och tror jag. Att alla Augustnominerade blir ljudböcker är så klart en utopi, alla böcker passar helt enkelt inte att göra ljud av. Men fyrtio procent – det vill säga cirka sju av arton – hade väl inte varit en hopplös målsättning?

Porträtterad på bibblosajten Norrbottensförfattare

I samband med att jag tilldelades årets Rubus Arcticus-stipendium, blev jag även föremål för ett porträtt på den regionala bibliotekssajten Bibblos avdelning Norrbottensförfattare, för just författare med koppling till Norrbotten. Fint att få vara med i ett så illustert sällskap!

Fotnot för den geografiskt förvirrade: När man pratar om Norrbotten här uppe, pratar man i regel om länet/regionen Norrbotten, inte landskapet. Större delen av länet ligger ju i landskapet Lappland, bara kust- och tornedalskommunerna tillhör landskapet Norrbotten.

Jag är en av årets Rubus Arcticus-pristagare

Så jag tilldelades ett stipendium. Därtill ett av Sveriges största! Varje år delar Region Norrbotten ut stipendiet Rubus Arcticus till fyra personer, som tilldelas 100 000 kronor vardera. Och i år blev jag litteraturstipendiaten – oerhört roligt och inte minst hedrande!

Rubus Arcticus (åkerbär på latin och Norrbottens landskapsblomma) har delats ut sedan 1995, och kan förutom till författare även ges till skådespelare, dansare, konstnärer, fotografer och musiker. I år var det förutom jag musikern Anna-Sofia Monroy, konstnären Anders Sunna och skådespelerskan Charlotte Lindmark som tilldelades utmärkelsen. Här kan man läsa mer om pristagarna.

Från vänster i bild: Charlotte Lindmark, Anders Sunna, Anna-Sofia Monroy, Roland Jansson (som fick idrottsledarstipendiet som också delades ut) och så lilla jag då. Foto: Anders Alm

Själva ceremonin ägde rum i samband med regionfullmäktiges öppnande i dag tisdag nere i Luleå, och var en rätt så pampig ceremoni med trumpetfanfarer och tal av regionfullmäktiges ordförande. Förutom ett kort pristal läste jag sedan inledningen av första Smittad-säsongen, där Kiruna på allvar presenteras i min nutidsdystopiska svit, och avslutade enligt känt Storytel Original-manér handlingen mitt i berättelsens första cliffhanger. Förhoppningsvis tecknar i kväll ett gäng fullmäktigeledamöter upp sig på ljudboksabonnemang, ivrigt febrandes efter fortsättningen.

Förutom penningsumman fick jag ett fint diplom, ett bordsstandar och en rejäl blomsterkvast, som jag så klart glömde på fiket jag besökte under eftermiddagen i väntan på tåget, och raskt fick jogga tillbaka och hämta. Därefter blev det ståndsmässig ersättningsbuss sträckan Luleå-Boden innan det slutligen blev tåg resten av sträckan.

Genom åren har ett helt pärlband av fina kulturutövare med koppling till Norrbotten prisats, och bland de mer rikskända märks Mikael Niemi, Katarina Kieri, Mattias Alkberg, Britta Marakatt-Labba, Anna Vnuk, Sofia Jannok, Ann-Helén Laestadius och Nicolai Dunger, och inte minst min Johannas forna Bokhora-kollega Johanna Lindbäck och min Norrländska Litteratursällskapet-partner in crime David Väyrynen (som förutom Johanna samt mina och Johannas föräldrar var den enda jag avslöjade hemligheten för i förväg, var ju tvungen att få veta vad som väntade mig).

Att få Norrbottens finaste kulturpris känns så klart väldigt fint för en inflyttad sörlänning, och gratulationerna trillade in under hela dagen från vänner och bekanta som hört och sett nyheten på de lokala nyheterna på P4 och SVT.

Nu är bara frågan vart jag ska ställa standaret. Ett diplom är ju enkelt att sätta upp på väggen, men vart ställer man ett bordsstandar om man saknar ett prisskåp? Spiselkransen? Arbetshörnan? Köksbordet?

Fråga Kulturradion om att skriva specifikt för ljud

Fick ett mejl där jag uppmärksammades på att ljudbokskursen jag ska hålla på Skrivarakademin var ett ämne för Fråga Kulturradion i P1 i fredags kväll. Inringaren som hade hört inslaget i Kulturnytt tidigare i veckan verkade gärna vilja höra att de i panelen skulle baxna inför den här nymodigheten, men glädjande nog svalde inte panelen bestående av Jenny Maria Nilsson, Sven Hugo Persson, Göran Everdahl och Ulrika Knutson betet, utan gav i stället ett väldigt nyanserat och långt svar, som innehöll såväl historielektioner som framtidsspaningar. Jag är inte övertygad om att den framtid som Ulrika Knutson målade fram kommer att bli verklighet – ljudbokspubliken har än så länge visat sig vara rätt konservativ, är min erfarenhet – men det var hur som helst väldigt intressant att höra.

Om jag hållit tungan rätt i mun ska den inbäddade spelaren starta vid rätt tidpunkt (26.20 in i programmet). Enjoy!

Kontraster, föreläsningar, jubilarer och invikta tår

En kontrastrik vecka. I måndags morse var det -24 grader när jag promenerade med barnen till skolan på morgonen, hög himmel och begynnande solsken. I fjol kom snön på allvar först i början av december vilket var extremt sent, men i år slog den till närmast rekordtidigt sett utifrån min egen horisont här, nu inne på den sjunde vintern – snötäcke redan i mitten av oktober, och nu åtminstone två decimeter och sällan temperaturer över -10. Jag var ute på skidor en sväng redan 27 oktober, men har inte hunnit med någon mer tur efter det. I dag skulle dock Tage åka i skolan, hans pjäxor var ack så små upptäckte vi i går kväll när vi testade, blir till att leta nya i lokala köp- och säljgruppen, så att han slipper vika in tårna mer än en eller kanske två gånger.

Men kontrasterna var det ju. Begav mig ner till Stockholm efter lämningen, där sken också solen men marken och Riddarfjärden låg fri, vattnet skvalpade och jag fann de +3 graderna rätt behagliga. Jag var hos Storytel och hängde, träffade min redaktör, fick en introduktion uppe på Skrivarakademin inför att delkursen i ljudboksskrivande som jag ska leda tar sin början, och avslutade den dryga två dygn långa vistelsen med en halvdag på Ordfront och Alfabeta förlag, dit jag hade bjudits in för att prata om mina ljudbokserfarenheter, delgav lite tips om hur jag resonerar när jag skriver och berättade om vart jag trodde marknaden var på väg. Lite praktiska exempel utifrån min egen horisont blandat med branschkunskap helt enkelt. De verkade nöjda med arrangemanget, där även Kerstin Wixe på Sveriges Radio deltog och berättade om sitt mångåriga arbete med Radioföljetongen. Att höra henne berätta om deras arbete var väldigt intressant, och det var också roligt att inse att vi delade en hel del erfarenheter gällande vad som funkar och inte funkar i ljudformat. Tror generellt att ljudboksbranschen skulle ha mycket att lära av att lyssna på hur radion jobbat med dessa följetonger – som ju i regel är kända romaner som bearbetats för att fungera bättre som uppläsningar – i åtta decennier nu, Radioföljetongen fyller 80 i år, och är alltså jämngammal med såväl andra världskriget och Pelle Svanslös.

Den som trodde att ljudboken stod för något nytt bör alltså tänka om. Snarare är det kanske så att vi borde säga att den också fyller 80 i år. Den allra första radioföljetongen som SR producerade var Emilie Flygare-Carléns Rosen på Tistelön, som går att lyssna på samt att ladda ner från Radioföljetongens sajt (det är dock inte originalinspelningen, utan en nyinläsning av bearbetningen från 1997 av Eva Hermansson).

Åter i norr sedan i går morse. -14 grader i dag, och det ser ut att fortsätta ligga där relativt stadigt framöver. Sitter och redigerar Smittad 3 – nej, det betyder tyvärr inte att den är klar, bara att jag vill strama till sjoket lite innan jag tar mig an finalavsnitten – och funderar på vad vi ska se som fredagsfilm. Lutar lite åt Wall-E, som tydligen varken Ejda eller Tage har sett ännu, och som jag upptäckte finns hos HBO Nordic just nu.

Tydligen expert på lite allt möjligt just nu

Jag har figurerat en del i public service-medier de senaste dagarna.

I går hade Kulturnytt i P1 ett par inslag om att Skrivarakademin nu startar en kurs i ljudboksskrivande (som jag ska hålla i), där bland annat jag intervjuas. Själva intervjun gjordes redan under bokmässan, så jag hade nästan hunnit glömma bort den när inslaget plötsligt sändes i går morse samtidigt som jag och kidsen satt och åt frukost. Nämen, nu är ju jag på radion, sa jag, varvid Ejda sänkte ljudet på Youtubeklippet om Minecraft hon tittade på i exakt fem sekunder, innan hon tyckte att det fick vara nog utrymme för mig, och höjde ljudet igen. För er som tror att ni kan hålla uppe intresset något längre, så finns inslaget och en tillhörande artikel här.

I fredags hade jag satt på mig TVdags-hatten, och medverkade via Skype i SVT:s Morgonstudion och agerade tv-streamingexpert och pratade om premiären av Apples tv-tjänst Apple TV+. Lagom till att jag plockat undan den ytterst provisoriska kamerarigg jag byggt av ett nattduksbord och bokkartonger, ringde de från Rapport och ville ha med mig där också, så det var bara att rigga fram igen och byta ut t-shirten mot skjorta för andra gången. Inslaget i Rapport var med i 18-sändningen som återfinns här (inslaget börjar lite drygt 11 minuter in, dock ligger det bara ute på SVT Play tre dagar till).

Fram för fler lokala författarstjärnor!

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 17 oktober.

——

I min förra krönika siade jag om att Bokmässan i Göteborg i allt större utsträckning kommer att tvingas dela sin position som Litteratursveriges tummelplats med andra arrangemang. Bortsett från att publiktillströmningen börjat dala – toppsiffrorna på över hundratusen besökare var det länge sedan Bok & Bibliotek kunde ståta med – har antalet utställare också blivit färre, detta trots att det aldrig funnits så många som velat ge ut litteratur som nu, med en rik flora av egenutgivare och småförlag vid sidan av den traditionella branschen.

Vart tar då dessa vägen?

I växande utsträckning satsar de där de bor och verkar. I helgen som gick besökte jag den lokala bokmässa som inleder den nästan veckolånga Kiruna Bokfestival, och fick orsak att ytterligare fundera över det här.

Jag var där för att representera Norrländska Litteratursällskapet, där jag sedan några år är med i styrelsen. Men på mässgolvet i Folkets Hus i Kiruna framstod jag och min Norrlitt-kollega David Väyrynen som närapå riksrepresentanter med tanke på vårt sällskaps massiva upptagningsområde – Norrland utgör ju närmare 60 procent av Sveriges yta.

För i övrigt var utställarna – som i år var rekordmånga 42 till antalet – i regel superlokala. Självklart fanns undantag, men de allra flesta författare och förlag på plats är helt okända utanför Norrbottensregionen i allmänhet och Malmfältsregionen i synnerhet. Trots det frodas de i högsta välmåga i sin lokala mylla.

Med det menar jag inte att de kan livnära sig som heltidsförfattare eller har sitt förlag som sin huvudsakliga sysselsättning – men hur många av oss “riksförfattare” som varje år reser ner till Göteborg och vimlar runt på Bokmässan kan det heller, ärligt talat?

Nej, vad jag menar är att de har en lokalt stor – och tydligt växande! – publik som gärna kommer och lyssnar på dem och köper deras böcker. En tydlig trend i år var därtill att flera författare valt att tajma utgivningen av nya titlar lagom till bokmässan i Kiruna, för att få maximalt genomslag för sin litteratur under den välbesökta dagen.

Att författare i allt större utsträckning väljer en närodlad väg går hand i handske med att de lokala bokfestivalerna blir allt fler, att försöka utröna vem som drar mest nytta av vem blir lite som att diskutera hönan eller ägget.

Bara i norra Norrland finns ett stort antal sådana här evenemang utspridda över året. Just nu pågår Berättarfestivalen i Skellefteå, nästkommande helg är det Bok & Bild i Luleå och häromveckan arrangerades nya Gränslös Litteraturmässa i Haparanda. Flerdagars litteraturevenemang som tar sig delvis andra former blir också vanligare, uppe i Jäckvik sex mil norr om Arjeplog arrangerades i somras för andra året Bok & Vandring, där besökarna och de inbjudna författarna – de flesta med regional koppling – vid sidan av att prata om litteratur även fjällvandrade tillsammans i dagarna tre.

Är det bra eller dåligt att vi får fler lokala författarstjärnor? Jag tycker att det är toppen. Det visar på ett engagemang för litteraturen bortom titlarna som “alla” talar om och som vi ser i det nationella nyhetsflödet eller på topplistorna.

Dessutom ligger det en spänning i vetskapen om att det finns lokala “scener” där författarskap jag aldrig hört talas om läses och älskas.

Vem är exempelvis stor i Östergötland? Kanske borde jag resa ner till LitterArt Gästabud i Nyköping till helgen och kolla.

PS. Littfest i Umeå då, är inte det också ett bra exempel på en lokal bokbegivenhet? Både ja och nej. De utställande förlagen har visserligen delvis regional prägel och det finns alltid ypperliga Norrlandsguldkorn i programmet, men som helhet är Littfest en litteraturfestival med nationella – och internationella! – ambitioner. Och det ska de fortsätta ha. DS.