Krönika: Den tunna romanens tid är här

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 2 juni.

Är det äntligen dags för den tunna romanen att kliva fram? Frågan kan tyckas märklig, tunna romaner har så klart alltid funnits och särskilt inom den smalare litteraturen (i meningen mer litterära) brukar tunna volymer ofta lyftas fram.

Men inom den bredare, mer säljande skönlitteraturen har tjockare volymer länge varit normen. Det är kanske inte så att folk föredrar regelrätta tegelstenar – sticker sidantalet iväg uppåt 700 drar en del öronen åt sig, men säg att du står i bokhandeln och valet står mellan en titel på 180 sidor och en på 380, nog lutar det åt att du väljer den tyngre volymen? Ska det nu köpas så är det väl lika bra att det blir något rejält? Som räcker ett tag? Faktumet att en tunn bok ofta kostar lika mycket som en tjock sådan ska heller inte underskattas – kanske låter det krasst, men folk vill ha valuta för pengarna.

Låt mig ta ett aktuellt exempel. Två av årets hittills mest uppmärksammade romaner inom skönlitteratur respektive deckare är Ia Genbergs Detaljerna och Pascal Engmans och Johannes Selåkers Till minne av en mördare. Båda dessa titlar har mottagits oerhört positivt av den svenska kritikerkåren. Detaljerna är en till omfånget tunn volym på 151 sidor samtidigt som Till minne av en mördare gränsar till tegelsten och landar på 583 sidor. Som av en händelse kostar båda dessa böcker i skrivande stund 209 kronor hos nätbokhandeln Bokus. Oaktat innehåll och genre – vilken ger mest bok för pengarna? Tja, den senare innehåller nästan fyra gånger så mycket text, så flertalet skulle nog lägga sina slantar på den.

Men varför förutspår jag då att det är dags för den tunna romanen? Jo, det beror just på Ia Genbergs Detaljerna. Det brukar varje år dyka upp en eller två romaner som framstår som närmast självklara att bli favorittippade till det årets Augustpris. Detaljerna är en sådan bok – den fick så mycket beröm av litteraturkritiker när den gavs ut i januari att det nästan kändes koordinerat. Samtidigt är det heller inte vad man skulle kalla en ”typisk kritikerbok”, den är på intet sätt svår eller undanglidande, tvärtom är det en flyhänt berättad historia där en kvinna ansatt av feber låter fyra personer från sitt förflutna träda fram för att teckna berättelsen om ett liv. Det låter inte särskilt spektakulärt men tro mig (och alla andra kritiker då) – det är det. Och till det spektakulära hör att Genberg lyckas med detta på bara 150 sidor.

Just den där kombinationen – litterärt hyllad men samtidigt hyfsat bred i anslaget – brukar vara viktig när det gäller Augustpriset. Till detta läggs sedan något odefinierbart som är svårt att konkret sätta fingret på men som känns självklart när man står inför det. Vissa böcker har helt enkelt ”det” och råkar ges ut vid exakt rätt tidpunkt. Och detta år tror jag att stjärnorna står exakt rätt för Ia Genberg och Detaljerna.

Längden borde dock i normalfallet ställa till det. Augustjuryn har nämligen bara en enda gång sedan 1996 (då Tomas Tranströmers tunna diktvolym Sorgegondolen fick utmärkelsen) delat ut det skönlitterära priset till en bok på under 200 sidor, och det var 2007 när Carl-Henning Wijkmarks 157-sidiga roman Stundande natten drog det längsta strået.

Så varför skulle en ännu kortare bok prisas i år? Jo, dels står som sagt stjärnorna rätt, men dels också för att jag tror att Kerstin Ekman har krattat manegen för Genberg. Många förvånades i fjol när Ekmans tillika genomhyllade Löpa varg inte ens knep en nominering. Den boken – på blott 179 sidor – löpte sedan ärevarv när litteraturåret 2021 skulle summeras, prisades på andra håll och blev även en stor försäljningsframgång. Jag tror att Ekman med sitt lilla mästerverk har skapat en bredare acceptans för det kortare berättandet vilket banar väg för Genberg.

Vissa ser kanske detta bara som en oviktig detalj. Men det är ju i Detaljerna det sitter.

Bra Augustår för öronen trots allt: Två av vinnarna finns som ljudbok

I min löpande rapportering om hur Augustpriset står sig när det kommer till ljudboksformatet kan vi efter årets gala konstatera att det ur ljudsynpunkt, trots dåliga förutsättningar, blev en riktigt bra prisfördelning. Blott tre av årets arton nominerade titlar fanns utgivna som ljudböcker, men av dessa tre plockade två hem Auguststatyetter: Eufori av Elin Cullhed (inläst av Lena Endre) i den skönlitterära klassen samt Nattkorpen av Johan Rundberg (inläst av Olof Wretling) i barn och ungdoms-klassen. Stort grattis till er (och så klart även till Nils Håkansson som plockade hem statyetten i faktaklassen för Dolda gudar)!

En rolig personlig parentes är att Elin Cullhed är matte till vår katt Karlssons mamma Sasha. Så … nog kan man väl säga att vi också har tilldelats ett Augustpris, på ett Jag mötte Lassie-vis?

Möt Karlsson, vår katt som har en mamma som har en matte som har vunnit Augustpriset!

Krönika: Augustjuryn missade ett allkonstverk

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 21 oktober.

———

När årets nomineringar till Augustpriset presenterades tidigare i veckan satt jag med gapande mun framför webbsändningen. Hur i hela fridens namn kunde det komma sig att Anders Teglunds bok Cykelbudet inte nominerades i fackboksklassen? Den var ju given – en strålande, medryckande och obeveklig granskning av gigekonomins baksidor inom budbranschen, och en bok som också på ett större plan problematiserade allt detta ”gigande” fler och fler av oss förväntas syssla med – inte minst inom kultursektorn.

Och den var ju så vacker också, tänkte jag där framför min skärm. Hur kunde fackboksjuryn inte beröras och ryckas med av Teglunds finkänsliga läsning av sin egen text och hur den förstärktes av hans pianomusik, som ju också spelar en viktig biroll i bokens handling? Den unika kombinationen lyfte ju berättelsen ytterligare? Hur?!

Så kom jag på det. Det jag så oerhört starkt berördes av när jag tog mig an Teglunds bok, har ju alls inte fackboksjuryn bedömt. Jag har lyssnat på Cykelbudet som ljudbok, medan nomineringsjuryn har läst den i textform mellan hårda pärmar.

Nu är Cykelbudet visserligen en stark fackbok också i fysisk form, den har mötts av strålande recensioner och även hunnit vålla en del debatt på kultursidor (inte minst i Göteborgs-Posten) om vem som har rätt att skildra det växande prekariatet och de osäkra anställningar som blir allt vanligare inom många branscher.

Men ljudboken går ett steg längre än pappersboken, genom att även lyfta fram musikern Anders Teglund. Året innan berättelsen i Cykelbudet tar sin början debuterade han även som pianist och släppte i rask takt flera instrumentala, finstämda pianoalbum. I mars 2020 ska han ut på vägarna. Han gästar dels människors hem för små, intima konserter på arrangörernas privata pianon, och dels förbereder han en föreställningsturné tillsammans med serietecknaren Sara Granér där hon under konserterna skapar bilder live till musiken samtidigt som den framförs, och projicerar detta på storbild.

Av detta blir i princip intet, till följd av coronapandemin. För Cykelbudet är också en effektiv skildring av hur skoningslöst covid-19 slår sönder ekonomin för många människor. Den popularitet Teglund börjat bygga i det smala fält som instrumental pianomusik får sägas utgöra ska han precis börja skörda frukterna av, när pandemirestriktionerna i ett slag omöjliggör verksamheten, samtidigt som ett tidsbestämt deltidsvikariat han har haft upphör. Det blir en perfekt storm, som leder honom fram till beslutet att börja ”giga” som cykelbud, eftersom beställningarna på hämtmat är på väg att nå stratosfären.

Och i ljudboken samspelar Teglunds text och pianomusik. Missförstå mig inte – Cykelbudet är även i ljudboksform först och främst en bok och inte en tonsatt text, men precis som det inom filmens värld är kutym att bilderna och skeendet förstärks av musik, lyfter pianot berättelsen i Cykelbudet. Dra nu inte heller min liknelse vid filmvärldens musikanvändande för långt – det är inte som när Hans Zimmer brakar på så att biosalongen skakar i en Christopher Nolan-rulle, utan sparsmakade övergångar från text till kortare pianostycken vid väl valda tillfällen.

Men vad pianot lyckas med är att göra Cykelbudet till något mer än ”bara” en uppläst bok, den närmar sig ett allkonstverk. Jag önskar att de svenska ljudbokstjänsterna även hade haft teknikstöd för att visa bilder, för tänk om vi även kunnat få uppleva Sara Granérs illustrationer av musiken under uppläsningen. Jösses vad fint det hade varit.

Kommer vi att få se Augustjuryn ta hänsyn till sådant här vad det lider? Jag hyser inga större förhoppningar. Läser man bestämmelserna kring priset är det tydligt att här granskas fysiska verk, även om det står att de gärna ser att insända tävlingsbidrag kompletteras med digitala pdf- och e-boksfiler – antagligen för att förenkla juryns arbete.

Ordet ljudbok nämns överhuvudtaget inte.debuterade han även som pianistSynd.

Om Cykelbudet som ljudbok, och exklusivitet inom bokvärlden

Som en pendang till det jag skrev här i spalterna förra veckan om bristen på ljudböcker bland årets Augustnominerade, så valde jag att till förra veckans krönika i Västerbottens-Kuriren skriva om den miss jag tycker att Augustprisets jury i fackboksklassen gjorde när de inte nominerade Anders Teglunds bok Cykelbudet, som är dels en mycket stark reportagebok om gigekonomi i alla dess former, men också en helt fantastisk ljudbok. Jag publicerar nog krönikan här i spalterna i dess helhet vad det lider, men tills dess kan man läsa den via denna länk.

Medverkade också som intervjuad i en artikel hos branschsajten Boktugg i fredags, som handlade om exklusiva rättigheter inom bokvärlden och faktumet att det ännu är rätt ovanligt, samtidigt som det mer eller mindre blivit kutym inom exempelvis tv-streaming.

För övrigt kan jag meddela att snön har vräkt ner här uppe i Vittangi den senaste tiden, och nu ligger väl runt tre decimeter på backen. Mycket vackert, men också mycket att skotta…

Augustnomineringarna 2021: Dåligt år för ljudböckerna, men fenomenalt för tvillingarna Adbåge

Nej, det blev inget toppenår när det kommer till ljudboksformatet bland årets nomineringar till Augustpriset. Blott tre av arton titlar fanns vid nomineringstillfället utgivna som ljudböcker, att jämföra med åtta (!) i fjol. Att bara tre titlar finns bland de nominerade är faktiskt lika illa som det tidigare bottenåret 2018, då också tre titlar fanns som ljudböcker. Precis som det året finns det även i år en ljudbokstitel i vardera klass. (Jag har gjort de här sammanställningarna sedan 2017.)

Vad det beror på? Tja, det är nog inte svårare än att det i fjol dels var ovanligt breda titlar som nominerades (tre i den skönlitterära klassen då jämfört med en i år), samtidigt som kanske något fler av de breda titlarna som förhandstippats i år inte kom med (som Sara Stridsbergs Hunter i Huskvarna, Kerstin Ekmans Löpa varg och Ann-Helen Laestadius Stöld, som alla finns som ljudböcker). I fjol var det dock fackboksklassen som stod för ett svårslaget rekord, med hela fem av sex titlar utgivna som ljudböcker. Personligen hade jag verkligen hoppats på en nominering för Anders Teglunds Cykelbudet i år i fackklassen, dels för att det är en riktigt bra bok, men kanske ännu mer för att det är en fantastisk ljudbok, där Teglunds pianospel som har en viktig biroll i bokens handling vävs in i ljudboken och gör den närapå till ett allkonstverk. Sammantaget som bok och ljudbok hade den verkligen förtjänat minst en nominering. Bakläxa juryn!

Kommer någon av de nominerade titlarna att bli ljudbok nu då, efter att de nominerats? Förhoppningsvis åtminstone Moa Backe Åstots Himlabrand, som jag tror har en fin chans att plocka hem priset i barn- och ungdomsklassen.

Övriga noteringar:

• Har det någon gång i Augustprisets historia hänt att syskon nominerats samma år, likt det som Emma och Lisen Adbåge nu lyckats med för varsin bok i barn- och ungdomsklassen? Att de dessutom är tvillingar gör ju bara prestationen än mer speciell. Dubbelgrattis till det!

• Olof Wretling har läst in böcker två år i rad som blivit nominerade (i fjol gällde det Annika Norlins Jag ser allt du gör). Starkt jobbat av Wretling, som bara totalt läst in fem ljudböcker.

• Trots att inte förhandstippade Stöld fick någon nominering, så kan det bli två vinster i år för böcker med samisk prägel, genom Mats Jonssons När vi var samer och Moa Backe Åstots Himlabrand. Jonssons bok är den första serieromanen att nomineras i den skönlitterära klassen. Välförtjänt!

• Magnus Västerbro och Tomas Bolme verkar vara en stark Augustpriskombo. När Bolme läste in Västerbros Svälten 2018 blev det vinst i fackboksklassen, men när Per Juhlin fick läsa in hans Vålnadernas historia året därefter blev det ingen nominering. Nu är Bolme tillbaka för Västerbros bok om Karl XII, och då blev det nominering igen.

Nedan följer listorna för samtliga nomineringar, och de titlar som finns utgivna som ljudbok är skrivna i fet stil. Augustgalan arrangeras 22 november.

Årets svenska skönlitterära bok:
Eufori – en roman om Sylvia Plath av Elin Cullhed (Wahlström & Widstrand), inläst av Lena Endre
Återliv – med Skapelsen och Kvällens frihet av Kjell Espmark (Norstedts)
• Europa av Maxim Grigoriev (Albert Bonniers förlag)
När vi var samer av Mats Jonsson (Galago)
Singulariteten av Balsam Karam (Norstedts)
Den svarta månens år av Ellen Mattson (Albert Bonniers förlag)

Årets svenska fackbok:
Judarnas historia i Sverige av Carl Henrik Carlsson (Natur & Kultur)
Dante – den förste författaren av Anders Cullhed (Natur & Kultur)
Dolda gudar – en bok om allt som inte går förlorat i en översättning av Nils Håkanson (Nirstedt/litteratur)
Knäböj av Sara Martinsson (Weyler förlag)
Mönstersamhället av Anneli Rogeman (Natur & Kultur)
Tyrannens tid – om Sverige under Karl XII av Magnus Västerbro (Albert Bonniers förlag), inläst av Tomas Bolme

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
Furan av Lisen Adbåge (Rabén & Sjögren)
Himlabrand av Moa Backe Åstot (Rabén & Sjögren)
Ett rum till Lisen av Elin Johansson, Ellen Svedjeland & Emma Adbåge (Rabén & Sjögren)
Om du möter en björn av Malin Kivelä, Martin Glaz Serup & Linda Bondestam (Förlaget)
Nattkorpen av Johan Rundberg (Natur & Kultur), inläst av Olof Wretling
Min mamma är snabbare än din! av Emma Virke & Joanna Hellgren (Lilla Piratförlaget)

Krönika: Norra Sverige dominerar – här är bevisen

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 28 januari.

———

Visst har Norrland blivit hetare på litteraturmarknaden? Och då särskilt norra halvan av Norrland? Det känns så, även om det kanske är omöjligt att leda i faktiska bevis. Men det här är ingen domstol där en åklagare måste ha rejält på fötterna innan åtal väcks utan blott en tidningskrönika, så nog räcker en hyfsad indiciekedja? Ja! Så häng med, vetja.

Först och främst – Augustpriset. Här finns två tunga framgångar för nordliga Sverige på sistone – Elin Anna Labbas fjolårsstatyett i fackboksklassen för Herrarna satte oss hit, och Linnea Axelssons triumf i den skönlitterära klassen 2018 med Aednan. Men faktum är att även de två åren innan var fina Norrlandsår hos Augustjuryn – 2016 tilldelades Ann-Helén Laestadius priset i barn och ungdomsklassen för Kirunaskildringen Tio över ett, och 2017 prisades Sara Lundberg i samma kategori för Fågeln i mig flyger vart den vill. Lundberg är i och för sig från Eskilstuna vilket har väldigt lite med norra Sverige att göra, men boken skildrar Jämtlandskonstnären Berta Hanssons uppväxt, och platsar därför fint.

Labbas och Axelssons böcker är visserligen inte direkt präglade av det norrländska utan snarare sprungna ur Sápmi, de är två tydliga exempel på hur intresset för och kunskapen om den samiska historien äntligen börjat växa nationellt. Men eftersom ”norrländsk” är en ganska vag benämning vars betydelse skiftar beroende på vem man frågar (det blir lätt så när man pratar om ett område som inkluderar 60 procent av Sveriges yta), hoppas jag att de accepterar att figurera här – jag spekulerar som sagt blott på indicienivå.

Om vi stannar ett ytterligare ögonblick i det samiska så känns få hetare just nu än redan tidigare nämnda Ann-Helén Laestadius vars första vuxenbok Stöld ges ut i dagarna. Recensioner väntas nästa vecka, men det tidiga förhandssnacket lutar även det åt Augustnominering, och Laestadius pryder omslaget på senaste numret av Vi Läser. Norra Sverige dominerar!

Nästa indicie får vi från topplistornas värld – västerbottningen Maria Brobergs rosade fjolårsdebut Bakvatten är just nu landets näst bäst säljande pocketbok, enligt den officiella statistiken. Faktum är att tre titlar på topp fem bland pocketarna har Västerbotten som avsändare – Stina Jacksons Ödesmark är fyra och Karin Smirnoffs Sen for jag hem femma.

Går vi in på spänningsromanernas territorium får vi inte glömma Tove Alsterdals Ångermanlandsdeckare Rotvälta, som i november utsågs av Svenska Deckarakademin till 2020 års bästa svenska kriminalroman. Och i det närliggande segmentet dystopi bör Thomas Engströms och Margit Richerts ambitiösa och mycket uppmärksammade Nattavaara nämnas, första delen i en planerad trilogi om landets nordligaste delar i en katastrofhärjad framtid där Norrbotten frigjort sig från Sverige.

Jag är inte ensam om att ha noterat det ökade intresset för norra Sverige på litteraturkartan. Anders Kapp som driver sajten Kapprakt och är en av eldsjälarna bakom Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall skrev nyligen en uppmärksammad text med fokus just på spänningslitteraturen och att Norrland tagit täten där han listade arton exempel på varför (här var en bok som jag själv har skrivit med på ett hörn, bör kanske nämnas i klargörande syfte).

Men vad beror det här på? Delvis handlar det som sagt om att de samiska berättelserna äntligen börjat få ta plats, men jag tror också att det hänger ihop med en allmän (om än långsam) stigande varseblivning om lands- och glesbygdens utmaningar och möjligheter, där ju Norrland utgör någon sorts sinnebild av hela begreppet. Här kan även Marit Kaplas Augustvinnare Osebol från 2019 sägas passa in i mönstret, trots att den skildrar en avfolkningsmiljö i en annan del av landet.

Att nordligaste Sverige allt oftare lyfts fram i litteraturen bör vi glädjas över. Vad blir nästa steg? Fler berättelser, så klart! Och kanske sådana där vi blir ännu bättre på att skildra miljöerna och människorna i sin egen rätt, i stället för som kontraster till den alltjämt urbana normen – en norm vi helt enkelt ska skita högaktningsfullt i.

Där kan jag själv bli bättre. Se det som ett löfte!

Augustvinnare för såväl öra som öga

Vilka fina Augustvinnare vi fick i år! Och som certifierad ljudbokskramare tycker jag så klart att det är extra härligt att såväl Samlade verk av Lydia Sandgren som Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba även finns som excellenta (och redan vällyssnade) ljudböcker. Själv växlade jag flitigt mellan öra och öga när jag tog mig an dem (den förra neutralt men välfunnet inläst av Ludvig Josephson och den senare i finstämd författarinläsning). Barn- och ungdomsvinnaren Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson finns inte som ljudbok men väl som e-bok att ta sig an i digital form (men gör sig nog i ärlighetens namn bäst som tryckt bok för de många illustrationernas skull).

Värt att notera är kanske även att det blev varsin vinst för de tre största förlagen i Sverige – Albert Bonniers förlag (Sandgren), Norstedts förlag (Labba) och Natur & Kultur (Sigunsdotter/Eriksson). Grattis allihopa!

——

Se även gärna mitt tidigare inlägg om att det i år fanns rekordmånga Augustnominerade i ljudboksformat.

Jösses – åtta av årets Augustnominerade finns som ljudböcker

Kors i taket – nästan hälften av de titlar som nominerats till Augustpriset finns som ljudböcker! Varje år sedan 2017 har jag sammanställt hur det ser ut på ljudboksfronten, och så måste självklart ske även i år. 2017, 2018 och 2019 väntade jag ända fram till själva prisdagen för att summera (några böcker kan ju hinna läsas in under den dryga månad som förflyter mellan nomineringspresentation och prisgalan), men i år kan jag helt enkelt inte hålla mig, eftersom siffrorna är så remarkabla jämfört med tidigare år.

I klasserna för skönlitteratur och fackböcker finns åtta av tolv Augustnominerade inlästa som ljudböcker.

För kolla hur det ser ut år 2020 (böcker som även lästs in som ljud presenteras i fet stil).

Årets svenska skönlitterära bok:
Minnestrådar av Carola Hansson, Albert Bonniers förlag
Splendor av Stefan Lindberg, Albert Bonniers förlag
Jag ser allt du gör av Annika Norlin, Weyler förlag (inläst av Olof Wretling)
Samlade verk av Lydia Sandgren, Albert Bonniers förlag (inläst av Ludvig Josephson)
Jordlöparens bok – om natur, konst och människor av Thomas Tidholm, Ordfront förlag
Renegater av Klas Östergren, Polaris (inläst av författaren)

Årets svenska fackbok:
Livets tunna väggar av Nina Burton, Albert Bonniers förlag (inläst av Irene Lindh)
Familjen av Johanna Bäckström Lerneby, Mondial (inläst av Philomène Grandin)
Herrarna satte oss hit – om tvångsförflyttningarna i Sverige av Elin Anna Labba, Norstedts (inläst av författaren)
Längta hem, längta bort – en essä om litteratur på flykt av Kristoffer Leandoer, Natur & Kultur
Trubbel – berättelsen om Olle Adolphson av Jan Malmborg, Albert Bonniers förlag (inläst av Magnus Roosmann)
Sverigevänner – historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn av Arash Sanari, Volante (inläst av författaren)

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
Mitt bottenliv – av en ensam axolotl av Linda Bondestam, Berghs Förlag
Kråkorna av Anders Fager & Peter Bergting, Natur & Kultur
Billie, Korven och havet av Julia Hansson, Natur & Kultur
Kom dagen, kom natten av Åsa Lind & Emma Virke, Lilla Piratförlaget
Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter & Ester Eriksson, Natur & Kultur
Alltid hejdå av Alma Thörn, Galago

Åtta av arton alltså. 2017 var siffran fyra av arton, 2018 tre och 2019 åter fyra. Det är alltså ett rejält skutt uppåt i år, och siffrorna blir än mer remarkabla – åtta av tolv – om man exkluderar barn- och ungdomsklassen, där ingen av titlarna i år finns som ljudbok. Självklart ska inte den klassen räknas bort, men det är ändå värt att notera att b&u alltid drar ner snittet – under de fyra år jag gjort den här sammanställningen har totalt en barn- och ungdomstitel dykt upp i ljudboksform – Comedy Queen av Jenny Jägerfeld år 2018. Vad det i sin tur beror på kan man diskutera länge och väl – det finns trots allt en ganska bred flora av barnböcker som läses in numera, men uppenbarligen inte den typ av titlar som nomineras till Augustpriset.

Vadan så många i de två vuxenklasserna i år då? Dels är det antagligen ett tecken på att det är relativt breda böcker som har nominerats i år, och då särskilt i fackboksklassen, där hela fem av sex titlar har lästs in, vilket är ett absolut rekord. Men det är antagligen också ett tecken på att fler böcker överlag läses in – produktionerna blir trots allt långsamt men stadigt billigare att förverkliga. Ser man till vilka som har gjort inläsningarna finns flera välrenommerade namn (Magnus Roosmann, Irene Lindh och Philomène Grandin är väl de i sammanhanget tre bredaste), men ingen av dem tillhör de … tja, säg tio mest efterfrågade inläsarna i Ljudbokssverige, så det torde inte röra sig om några överdrivet dyra produktioner i något av fallen. Det enda jag kan komma på som kan ha dragit iväg kostnadsmässigt är produktionerna av Lydia Sandgrens och Klas Östergrens böcker. Det är ju två rejäla tegelstenar som därmed också har resulterat i särdeles långa ljudböcker – Ludvig Josephons inläsning av Samlade verk är 28,5 timmar lång, och Östergrens egen inläsning av Renegater är hela 33,5.

Mitt eget ljudboksfacit bland dessa då? Jag växlade mellan att lyssna och läsa Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit när jag i februari recenserade den i Västerbottens-Kuriren (och siade om en vinst i fackboksklassen!) och i fallet med Lydia Sandgrens Samlade verk har jag likaså växlat mellan lyssning och läsning, men ännu bara hunnit ungefär halvvägs. Johanna Bäckström Lernebys Familjen har jag haft liggande i min bokhylla hos Storytel sedan den gavs ut, men inte hunnit ta mig an ännu. Samma öde har tyvärr drabbat Annika Norlins Jag ser allt du gör vilket grämer mig eftersom jag är ett extremt stort Norlin-fan när det kommer till hennes musik, lovar härmed rättning i ledet på den fronten inom kort.

Men summa summarum – kul att se (eller snarare höra) så många ljudböcker nominerade!

(Om någon ytterligare titel skulle hinna läsas in före prisutdelningen får jag krypa till korset och göra ett nytt inlägg, men jag tror faktiskt inte att så blir fallet)

Bokhandlarna gråter kanske, men Osebol är en värdig vinnare

I min senaste krönika i Västerbottens-Kuriren, som jag glömt att publicera här i spalterna, skrev jag om bokhandelns förhoppningar inför årets julhandel. Fjolåret blev ju för dem en besvikelse när det kom till draghjälp från Nobel- och Augustpriset, det ena blev inställt och i det andra valdes för första gången på 23 år en lyriksamling ut, som dessutom var tegelstenstjock och således sålde väldigt dåligt med Augustprismått mätt (men oerhört bra för att vara ett poesiverk, nota bene).

Så här skrev jag bland annat:

Låt oss vara ärliga – hur fin och inte minst viktig jag än personligen tycker att Linnea Axelssons Augustvinnare ”Aednan” var, så såg betydande delar av Bokhandelssverige juryns val som en katastrof ur försäljningssynpunkt. När branschtidningen Svensk Bokhandel nyligen lät några bokhandlare reflektera över fjolårets pris lät det allt annat än glatt – ”kidnappat av finlitterära kretsar”, ”jag sålde tre ex av den – t r e” och ”för mitt företag vill jag gärna ha något som vänder sig till en lite större publik”.

Vill man peka ut en ”riskvinnare” i år är det nog Marit Kaplas ”Osebol”, en tegelsten som med sina 810 sidor till och med slår fjolårsvinnarens 760 på fingrarna. Kritikerna har fullkomligt älskat ”Osebol” – Göran Greider verkade i sin recension i Expressen närapå villig att gifta sig med boken – och likt den i fjol prisade ”Aednan” som belyste statens diskrimineringspolitik mot samer använder även ”Osebol” prosalyriken som form när den tar sig an ämnet att skildra samhällets nedmontering av glesbygden och de följder det får, här exemplifierat av de fyrtio boende i den värmländska byn Osebol där författaren växte upp.

Missförstå mig inte, även jag är villig att gifta mig med ”Osebol” då det är ett strålande vackert och drabbande litterärt reportage uppbrutet i lyrisk form, men årets folkliga bokjulklapp är det inte. Prisas den vid Augustgalan den 25 november lär bokhandlare som drömmer om att få sälja bred, Augustprisad epik i hundratusental gråta sig till sömns för andra året i rad.

Och så går Marit Kapla och ”Osebol” och plockar hem det. Och eftersom jag inte är bokhandlare utan bara en helt vanlig litteraturälskare som också gärna lyfter glesbygdens utmaningar, kan jag bara applådera valet. Jag vill till och med säga – jösses vad fint. Och jösses vad glad jag blir för Marit Kapla och Anders och Jonas Teglund på förlaget Teg Publishing, som vi på Norrländska Litteratursällskapet ofta delar monter med på bokmässor och dylikt. Genuint fina människor, som verkligen brinner för det de gör, och som nu alltså inte bara fått sin första Augustnominering i år, utan även sin första vinnare. En jätteskräll!

När det gäller försäljningen tror jag dessutom att ”Osebol” har bredare försäljningspotential än ”Aednan”. Orter likt Osebol finns över hela Sverige, boken belyser en problematik som oerhört många svenskar har en närhet till.

Nej, det är inte bred epik, men det är så brett som prosalyrik kan bli.

——

Fotnot: I morse skrev jag ju om Augustpriset och ljudböckerna. Bara fyra av arton nominerade fanns utgivna som ljudböcker, men nu kan vi konstatera att två av tre vinnare visade sig göra det. Inte ett så illa ljudboksfacit, ändå.

Fortsatt skralt med ljudböcker bland de Augustnominerade

Att Augustpriset och ljudboksformatet inte direkt är en match made in heaven är ingen hemlighet, och även i år är det likt de tidigare två åren jag undersökt saken skralt: Dagen för Augustprisgalan finns totalt fyra av de arton nominerade i de tre vuxenklasserna utgivna som ljudböcker. I fjol var siffran tre, och 2017 var det precis som i år fyra.

I år har det mest talats om Steve Sem-Sandbergs W i förhandsspekulationerna, en roman som inte finns utgiven som ljudbok. Det finns däremot titeln som det talats näst mest om, Nina Wähäs Testamente, i inläsning av henne själv. Även Marit Kapla har gjort en författarinläsning av sin Osebol, som också förekommit i en del förhandssnack.

De andra två ljudbokstitlarna återfinns i fackklassen, och utgörs av Anna-Karin Palms Jag vill sätta världen i rörelse – en biografi över Selma Lagerlöf i inläsning av Anna-Maria Käll och Patrik Svenssons Ålevangeliet, inläst av Hannes Meidal.

Två i skönlitterära klassen, två i fackboksklassen och noll i barn- och ungdomsklassen är faktiskt exakt som 2017. Värt att notera är att Jenny Jägerfeld, som för andra året i rad är nominerad i barn- och ungdomsklassen, fick fjolårets nominering Comedy Queen inläst men inte årets Mitt storslagna liv, trots att de är utgivna i samma ålderskategori (9-12 år) och kommer ut på Storytelägda Rabén & Sjögren.

Faktum är att Storytelkoncernen som i år har sex Augustnomineringar – tre från Norstedts och tre från Rabén & Sjögren – hittills bara har valt att göra ljudbok av en av dem – Nina Wähäs Testamente. Det finns en del kvar att jobba på gällande integrationen i Norstedtshuset…

Kommer någon av kvällens vinnare att vara en ljudbok? Chansen är åtminstone god att så sker i fackboksklassen, jag skulle gissa att Ålevangeliet plockar hem statyetten. I den skönlitterära däremot ser det väl mörkare ut i det avseendet, Steve Sem-Sandberg har visserligen plockat hem Augustgubben en gång förut men det var (exakt) tio år sedan vilket inte borde ligga honom i fatet, och ser man till det mönster som gällt sedan 2014 med män och kvinnor som plockat hem det vartannat år, är det i år dags för en man. Och den enda killen som har en sportslig chans att ro hem det i år är just Sem-Sandberg.

(UPPDATERING MÅNDAG KVÄLL: Det blev hela två ljudboksvinnare. Mer om det i det här inlägget.)

Är det här någonstans vi kommer att landa varje år? Ja, det ser inte bättre ut. Åtminstone inte förrän en av två saker sker:

1 – Det sker en breddning i ljudbokslyssnandet så att fler finlitterärt intresserade tar till sig formatet, vilket skulle möjliggöra att det blev ekonomiskt försvarbart att göra ljudbok även av smalare litteratur.

2 – Augustjuryn går i den riktning bokhandeln skulle önska att de gjorde, och börjar nominera bredare titlar överlag.

Är någon av punkterna trolig? Ettan, hoppas och tror jag. Att alla Augustnominerade blir ljudböcker är så klart en utopi, alla böcker passar helt enkelt inte att göra ljud av. Men fyrtio procent – det vill säga cirka sju av arton – hade väl inte varit en hopplös målsättning?

En liten uppdatering gällande Aednan som ljudbok

Upptäckte just en sak som berör mina två inlägg i januari om lanseringen av ljudboksversionen av Linnéa Axelssons Aednan:

Jag skrev mitt första inlägg den 16 januari, samma dag som ljudboken gavs ut, och uttryckte glädje över satsningen. Nio dagar senare, den 25 januari, skrev jag mitt uppföljande inlägg, där jag i stället uttryckte besvikelse över att Bonnier Audio verkade vilja smyga ut ljudversionen av den Augustprisvinnande boken och inte ens listade den i översikten för vårsäsongens titlar.

Tre dagar senare, den 28 januari, publicerade de dock en artikel om utgivningen på sin sajt.

Det är så klart fullt möjligt att det var tanken hela tiden, men det verkar onekligen lite underligt att vänta med att puffa för vad jag tycker är en viktig utgivning till två veckor efter själva lanseringen.

Nåväl. Fint att det skedde till slut i alla fall.

Bonniers hörde bön – Aednan nu även som ljudbok

Efter att Linnea Axelssons Aednan tilldelats Augustpriset i slutet av november skrev jag blogginlägget Kom igen nu Albert Bonniers, gör ljudbok av Aednan, eftersom den – ja, helt enkelt inte fanns som ljudbok vid tiden för utmärkelsen, ett blogginlägg som jag senare utvecklade i en litteraturkrönika hos Västerbottens-Kuriren, som jag återpublicerar i slutet av det här inlägget.

Och nu, upptäckte jag just av en händelse, har det blivit verklighet! Aednan finns med premiär i dag som ljudbok hos såväl Storytel som Bookbeat som Nextory, inläst av författaren själv.

Mottagarna av Augustpriset 2018, med Linnea Axelsson i förgrunden.

Jag har inte mer än hunnit lägga den i min bokhylla så jag kan inte ge något omdöme, men jag applåderar att Bonniers faktiskt gjorde det. Och nej – jag inbillar mig inte att mitt ringa blogginlägg och min krönika låg bakom den här tillblivelsen, men det är fint att vi tänkt i samma banor, för självklart ska sådan här litteratur även kunna lyssnas på.

Nu hoppas jag bara att Bonnier Audio samt ljudbokstjänsterna försöker slå lite på trumman för Linnea Axelsson också. För det är en sak jag lyfter i krönikan nedan – fler parter än en har ett ansvar för att bredda ljudboken och öka dess status.

UPPDATERING 25 januari: Tyvärr kom min förhoppning på skam, det bidde knappt ens en tumme lanseringsmässigt. Se mitt uppföljande inlägg.

——

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 6 december.

Kom igen – ge oss Aednan som ljudklapp!

När författarna Linnea Axelsson, Magnus Västerbro och Emma Adbåge tog emot sina Auguststatyetter härom veckan, var det bara fackboksvinnaren Magnus Västerbros Svälten – hungeråren som formade Sverige som fanns utgiven som ljudbok. Av totalt arton nominerade Augusttitlar fanns bara tre i ljudboksform.

Mönstret känns igen från tidigare i år – i fjol var det fyra av arton. Liksom i fallet med Linnea Axelssons Aednan i år fanns inte heller fjolårets skönlitterära vinnare att lyssna på när priset delades ut, Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar gavs ut som ljudbok först i mars i år.

Att förlag ratar smalare titlar i ljudboksform har främst med kostnader att göra – studiotid, skådespelare och inspelningsproducenter är dyra, man utgår ifrån att publiken saknas och att en förlustaffär väntar, och låter därför bli.

Sett till det som flockas på ljudbokstopplistan är det lätt att ge dem rätt – man tvingas leta långt under topp 100 för att ens komma i närheten av något som liknar Linnea Axelssons Aednan.

Att det existerar en skillnad mellan vilka böcker som lockar breda massor till lyssning jämfört med läsning går inte att förneka – det är betydligt mer krim och feelgood på ljudbokstoppen jämfört med topplistan för inbundna böcker – men ibland misstänker jag att det här förhållandet blir en självuppfyllande profetia. Förlagen ”vet” vad som fungerar som ljudbok, och producerar därför mer av samma vara, vilket gör det svårt för publiken att få syn på den smalare litteratur som trots allt ges ut.

Men är det här ens något värt att bråka om? Kan inte ljudboksälskarna fortsätta lyssna på sitt lättuggade skval som passar att diska till och de riktiga litteraturälskarna få njuta av sina inbundna verk i läderfåtöljen? Måste verkligen dessa världar mötas?

Ja, jag tycker det, åtminstone mer än vad som sker i dag. Jag tror verkligen att det finns en ljudbokspublik även för den lite smalare prosan, även om den typen av litteratur så klart aldrig kommer att bli lika populär som säg Lars Keplers kriminalroman Lazarus, som toppat varenda ljudbokslista från den sekund den gavs ut i slutet av oktober fram till nu.

Vad behöver då göras? Jag tror det handlar om tre saker:

1. Ljudbokstjänsterna måste bli bättre på att lyfta fram smalare material. Varför till exempel inte inrätta en särskild topplista enkom för den traditionella romanen, där spännings- och feelgoodtitlar exkluderas? En enkel insats som skulle göra en hel del för att synliggöra en del av ljudbokslitteraturen som i dag hamnar i skugga.

2. Ljudboksförlagen måste i högre grad börja låta karusellerna bekosta gungorna. I ärlighetens namn var nog det 800-sidiga prosalyriska storverket Aednan även i tryckt form ett ekonomiskt förlustprojekt för Albert Bonniers förlag innan årets Augustpris lyfte den till rampljuset och större försäljningsframgångar. Men i den ”vanliga” bokvärlden finns en större acceptans för att bred utgivning ska vara med och bekosta smal sådan – att Albert Bonniers-kollegan Kepler (karusellen) är med och betalar för att verk som Aednan (gungan) ska kunna ges ut ses inte som något konstigt. Ljudboksvärlden är mer strikt kommersiell, kanske är det dags för lite ändring?

3. Men för att så ska kunna ske, måste nog även en tredje sak till: Litterärt ljudboksstöd. I dag kan bokförlag söka statligt stöd för utgivning av smal kvalitetslitteratur, men stödet är utformat för tryckt litteratur tänkt att säljas i enskilda exemplar. Den digitala, abonnemangsdominerade ljudboksbranschen passar dessa stödformer illa.

Är det värt att hoppas på en förändring? Det tror jag. Och jag tror också att en ljudboksversion av Aednan skulle kunna bli fantastisk att lyssna på med rätt inläsare.

Så kom igen nu Bonnier Audio – våga ge oss ljudklapp.