augustpriset-arkiv - Daniel Åberg

Krönika: Hur kan vi komma bort från Augustprisets Bonnierdominans?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 23 november.

——

Nu på måndag den 25 november delas årets Augustpris ut i Stockholm. Favoriten i den skönlitterära klassen får sägas vara Karolina Ramqvists Den första boken, med Hyper av debutanten Agri Ismaïl som ”runner up”. Men oavsett om Ramqvist, Ismaïl eller någon annan får lyfta Augustgubben, är chansen överhängande att det blir en titel från Bonnierförlagen som vinner.

För i år var nomineringslistan märklig. När författarna på nomineringsdagen presenterades i alfabetisk ordning såg det länge ut som en helt intern affär – de fyra första böckerna kom från Albert Bonniers förlag, följt av en titel från Wahlström & Widstrand och så slutligen en från Norstedts.

Fyra av sex – hoppsan, var min spontana tanke. Sedan kom nästa: Men vänta nu, Wahlström & Widstrand är ju ett Bonnierförlag, mer eller mindre ett så kallat imprint till Albert Bonniers förlag.

Så… fem av sex. Oj!

Att det såg ut så här ledde till kritiska kommentarer. På vissa flög topplocket all världens väg. Pelle Andersson, förläggare och vd på Ordfront förlag, skrev en rejält arg debattartikel i Aftonbladet där den korta och kärnfulla meningen ”Helt jävla orimligt!” sammanfattar innehållet.

Förläggareföreningen som äger Augustpriset slog ifrån sig – vilka förlag som gav ut böckerna var inget juryn skulle bry sig om, titlar granskas som enskilda verk, punkt slut.

En ren slump, var alltså beskedet. De här böckerna var bäst.

Ingen tror så klart heller att juryn med flit tagit fram en lista med så tydlig Bonnierdominans. Och tittar man på de senaste tio årens skönlitterära nomineringar syns det också att 2024 är en anomali. I fjol hade Bonnierförlagen till exempel bara en nominering, och året dessförinnan två. Den enda gång det senaste decenniet som vi haft en situation snarlik årets var 2016, då Albert Bonniers förlag precis som i år på egen hand tog fyra av sex platser och sedan även vann statyetten med Lina Wolffs De polyglotta älskarna.

Men över tid dominerar de kraftigt. Av det senaste decenniets totalt 60 skönlitterära Augustnomineringar har Bonnierförlagen plockat hem 25, det vill säga 42 procent. Norstedts är tvåa med 14 nomineringar eller 23 procent. Återstående 35 procent delas i fallande ordning av Natur & Kultur, Polaris, Modernista, Ordfront, Weyler, Galago, Nirstedt samt Teg Publishing.

(Ja, jag vet att även en del av de mindre förlagen hänger ihop, exempelvis ägs Weyler av Natur & Kultur, Ordfront och Galago hör ihop och likaså Modernista och Nirstedt. Men någon måtta på branschnörderiet får det vara.)

Tittar man på vinnarna blir det ännu tydligare. Om en bok från Bonnierförlagen tar hem statyetten på måndag, så har de vunnit Augustpriset sex av de tio senaste åren.

Men de är ju störst och har många av Sveriges mest kritikerrosade författare i sitt stall, är det inte rimligt att det syns i statistiken? Jo, absolut. Men är de så förträffliga att den långa processen där kandidaterna sållas fram genom först en nomineringsjury och sedan en samling elektorer bör resultera i att de vinner mer än vartannat år? Njaa.

Att peka ut enskilda förlag som förlorar på det här är vanskligt, men om jag ändå ska drista mig till att försöka, så är Ellerströms en av de bästa kandidaterna – ett kvalitativt Malmöförlag med gedigen litterär status och en stark utgivning inom främst poesi. I höstas gav de ut debuten Bokstavstro av Johanna Larsson. Recensenterna golvades – Dagens Nyheter skrev ”årets mest imponerande bok” och Svenska Dagbladet satte rubriken ”Vad väntar ni på? Spring till bokhandeln!” och kallade den årets bästa diktsamling.

Blev den Augustnominerad? Nej, och till det fanns kanske fullt rimliga skäl, vad vet jag. Men att Ellerströms överhuvudtaget aldrig har fått en Augustnominering i prisets nu 36-åriga historia är faktiskt märkligt. Och det finns fler sådana förlag.

Författare är inte dumma i huvudet. Siffrorna är tydliga, chansen är störst att bli nominerad om du ligger på ett Bonnierförlag. Klart att en del författare som ges ut på mindre förlag kommer att söka sig dit om de får chansen. Och så föder framgång ytterligare framgång, med allt fler ägg i samma korg.

Hur ska vi komma runt detta då? Precis som Förläggareföreningen påpekade gällande att juryn enbart ska kolla på själva verken och inte vilket förlag som gett ut dem, så står det inget i prisets statuter om att juryn bör ta förlagsmångfald i beaktande – och det ska det kanske heller inte stå.

Men det står heller inget om könsfördelning, och där har trots detta en praktisk förändring skett – betydligt fler kvinnor nomineras till och vinner Augustpriset i dag än på 90- och 00-talet. Även om det inte angetts i skrift, så har något i den frågan uppenbarligen letat sig in i juryledamöternas ryggmärgar – eller så har någon i ledande ställning mumlat ”öhm, ni kan ju tänka på att göra det hyfsat jämnt mellan könen också” innan arbetet påbörjats.

Är det verkligen omöjligt att tänka sig något liknande när det kommer till förlag?

——

Fotnot: Det blev i slutändan den hyfsat otippade Tony Samuelsson som plockade hem Augustgubben med sin Kungen av Nostratien. Eftersom det var den Wahlström & Widstrand-nominerade boken, så blev det mycket riktigt sex av tio vinster för Bonniers de senaste tio åren.

Augustnomineringarna 2024: Ett riktigt dåligt år för ljudboken, men visst kan det bli vinst ändå

2024 års nomineringar till Augustpriset är ute, och för åttonde året i rad har jag gått igenom hur det ser ut på ljudbokssidan. Och resultatet är … oerhört tunt. Blott tre av totalt arton titlar återfinns i ljudboksformat vid tiden för nomineringen, vilket faktiskt är rekordlågt (tillsammans med åren 2021 och 2018). De två tidigare bottenåren återfanns en nominerad i varje klass, men i år är det en i den skönlitterära, två i fackboksklassen och noll i barn & ungdom.

”Den första boken” av Karolina Ramqvist, ”Skogen” av Tora Wall samt ”Ett liv värt att leva” av Christian Rück är de tre titlar bland 2024 års Augustnominerade som återfinns i ljudboksformat.

Hela nomineringslistan finns här nedan, med de titlar som finns utgivna som ljudbok i fetad stil. Ytterligare analys hittar ni under listan.

Årets svenska skönlitterära bok:
• Brorsan, Krabban och Lädret av Linus Gårdfeldt, Albert Bonniers förlag
• Hyper av Agri Ismaïl, Albert Bonniers förlag
• Samma, mamma av Hanna Rajs, Albert Bonniers förlag
• Den första boken av Karolina Ramqvist, Albert Bonniers förlag (inläst av Ana Gil de Melo Nascimento)
• Kungen av Nostratien av Tony Samuelsson, Wahlström & Widstrand
• Hundnätter av Mirja Unge, Norstedts

Årets svenska fackbok:
• Fängslade öden. Tjuvar och bedragare i 1800-talets Sverige av Bonnie Clementsson, Historiska Media
• De hemliga breven. Den politiska familjen och vardagens samtal av Kaj Fölster, Bosse Lindquist och Janken Myrdal, Albert Bonniers förlag
• Oland – Sveriges glömda Hollywoodstjärna av Kim Khavar Fahlstedt, Appell förlag
• Ett liv värt att leva – Varför självmord blev människans följeslagare av Christian Rück, Albert Bonniers förlag (inläst av Kristofer Kamiyasu)
• Varje tugga är en tanke – Svensk matkultur under 800 år av Richard Tellström, Natur & Kultur
• Skogen – I folktro, sägner och sagor av Tora Wall, Bokförlaget Stolpe (inläst av Sofia Pekkari)

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
• Barrbarnet av Klara Bartilsson, Natur & Kultur
• En djungelsaga av Jenny Bergman & Lotta Geffenblad, Natur & Kultur
• Chop chop – En tapper jordbos berättelse av Linda Bondestam, Förlaget
• Brorsans kompis Robban av Maja Hjertzell och Joanna Hellgren, Lilla Piratförlaget
• Utan att passera gå av Lova Lakso, Rabén & Sjögren
• Ingen utom jag av Sara Lundberg, Natur & Kultur

Vad beror den snåla utdelningen i ljudformatet på då? Till viss del är det så klart slumpen som avgör, men om man jämför med fjolåret, då det fanns sju ljudböcker bland de nominerade varav fyra i den skönlitterära klassen, så saknas tveklöst de lite bredare titlarna i år. I fjol återfanns till exempel förutom vinnaren Andrew Walden såväl Jonas Hassen Khemiri som Lena Andersson bland de nominerade – författare som är breda nog för att de ska bära sig även i ljud. I år fanns inga sådana författare på listan utöver Karolina Ramqvist, och det får så klart effekt. Ljudböcker är helt enkelt relativt dyra att producera, och publiken för smala titlar väldigt ringa.

Hur ska detta kunna innebära vinst för ljudboken, som titeln antyder? Tja, att Karolina Ramqvist med Den första boken till sist kommer att plocka hem en Auguststatyett är det just nu rätt låga odds på, så det blir nog minst en ljudboksvinnare. Det är märkligt nog första gången hon överhuvudtaget nomineras, trots att hon får sägas tillhöra en av de svenska romantungviktarna. Likaså är det första gången Mirja Unge får en nominering trots en lång och kritikerrosad romankarriär, och hon får nog tillsammans med debuterande Agri Ismaïl sägas vara runner’s up till favoritskapet. Men … jag tror att Ramqvist tar det. Kul för inläsaren Ana Gil de Melo Nascimento i sådant fall, som har läst in ett knappt tjugotal ljudböcker men hittills inte fått ta sig an någon riktig succétitel. Blir Den första boken prisad lär den få rejäl skjuts även i ljudbokstjänsterna, och då kan hennes aktie som inläsare säkert stiga.

I fackboksklassen då? Jag ska ärligt säga att jag har dålig koll på de nominerade, så jag vågar inte sia om det finns potential för fler ljudboksvinnare. Att det blev noll och intet i listan inom barn & ungdom är inte helt ovanligt (även om det brukar finnas någon), men fyra av sex nominerade i år är bilderböcker, och ju textfattigare en barnbok är, desto mindre chans att den görs i ljudboksform.

Bortom ljudböckerna då? För andra året i rad gjordes ingen webbsändning av tillkännagivandet av nomineringarna, utan det slängdes bara ut klockan 18 på Augustprisets sajt. Ett trist fattigdomsbevis kan jag tycka, det blir så mycket mindre spännande när de inte presenteras en i taget och man får en chans att se de nominerade och höra dem säga några ord om sina böcker. De har ju de facto alla befunnit sig på en pressträff i Stockholm mitt på dagen i dag, då journalister mot embargo fram till klockan 18 fick träffa dem. Varför inte spela in själva presentationen, publicera den på webben och lyfta embargot i den minut som sändningen är över? Kan det verkligen innebära en så mycket dyrare produktion av pressträffen? Eller går resonemanget att medierna uppvärderar sina nomineringsartiklar och ger dem bättre exponering om de får ensamtjing på att breaka nyheten?

Oavsett orsak – tråkigt!

Och att fem av sex nominerade titlar i den skönlitterära klassen tillhör Bonnierkoncernen (fyra Albert Bonniers och en W&W)? Visserligen ska juryn så klart bedöma alla verk enskilt och inte stirra sig blinda på förlagsnamnet, men … really?

Krönika: Vilken revansch för killsläktet!

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 30 november.

——

Äntligen blev det en man. Åtta för priset av en till och med, om de sju som Andrev Walden skriver om i sin Augustvinnande roman Jävla karlar räknas med. Vilken käftsmäll till revansch för killsläktet!

Ja, ovanstående är skrivet i skämtsam ton, men det är faktiskt värt att poängtera att det före Waldens seger i måndags kväll varit fem kvinnor i rad som plockat hem Augustpriset i den skönlitterära klassen. Efter att Johannes Anyuru gick hem med statyetten år 2017 har mottagarna hetat Linnea Axelsson, Marit Kapla, Lydia Sandgren, Elin Cullhed och Ia Genberg.

Att så varit fallet har inte uppskattats av alla. En del minns kanske att det utmålades som ett problem redan efter Elin Cullheds vinst med Eufori 2021, när Åsa Beckman i en krönika i Dagens Nyheter berättade om en manlig bekant som efter galan ondgjort sig över sakernas tillstånd genom att säga: Vill de som röstar att vi män helt ska sluta läsa romaner?

Det tog två år, men nu får Beckmans bekant äntligen möjlighet att ta upp läsningen igen. Hoppas inte faktumet att Jävla karlar handlar om något så mjukt och ickemanligt som ett barns längtan efter en välfungerande fadersfigur ska ligga den i fatet.

Andrev Walden med sin ”Augustgubbe”. Foto: Andreas Sundbom/Augustgalan

Nej, det är väl dumt att raljera, och jag unnar verkligen Waldens fina roman all framgång som ”indragare” hos bokhandlare i den stundande julhandeln. Som det tror jag den kan lyckas bra – det är en bok med ett lättillgängligt och brett anslag, den är med sina 376 sidor av närmast perfekt romanlängd och den är som sagt skriven av en man och kan därför läsas av samtliga kön (böcker skrivna av kvinnor kan däremot bara kvinnor läsa).

Jahapp, där blev visst tonen raljant på nytt. Onödigt kanske, men om ni orkar med ännu en detalj i samma ämne innan jag går vidare, så kan jag inte låta bli att fundera över om det här med enkönig dominans diskuterades i samma bekymrade tonläge från åren 1994 till 2002, då vinnarna hette Björn Ranelid, Torgny Lindgren, Tomas Tranströmer, Majgull Axelsson, Göran Tunström, PO Enquist, Mikael Niemi, Torbjörn Flygt och Carl-Johan Vallgren?

Jo, det gömde sig faktiskt en kvinna någonstans där i mitten bland karlarna.

Ur bokhandelns synvinkel går vi alltså med stor säkerhet ett riktigt bra Augustår till mötes. Betydelsen av landets mest prestigefulla inhemska litteraturpris ska heller inte underskattas – Augustpriset har status och potential att kränga böcker.

Därför har jag ofta tyckt att prisets ägare Förläggareföreningen borde göra mer av priset. Inte minst redan på nomineringsstadiet, där det borde gå att skapa ett större surr kring alla böcker och författare. Försök har visserligen gjorts – bland annat lyfte man under några år fram de nominerade i en nu insomnad podd – men jag skulle vilja se tydligare aktioner fokuserade på bokhandeln, så att det inte enbart blir vinnarna som får en raketuppskjutning i försäljningen utan att även de som ”bara” blir nominerade ges en rejäl skjuts. Det skulle hela branschen vinna på.

I år verkar dock ambitionerna ha legat på blott varmhållningsnivå. För första gången på många år sändes inte ens tillkännagivandet av nomineringarna på nätet, och även webbsändningen av själva galan framstod i ärlighetens namn som rätt blek. Att Augustgalan under perioder faktiskt direktsänts på SVT eller TV4 känns år 2023 avlägset.

Jag hoppas årets lama satsning var en parentes. För är det något som bokbranschen inte behöver i dessa tuffa tider, så är det ett Augustpris på sparlåga.

Tur att vi åtminstone fick de där jävla karlarna.

——

Fotnot: Minnesgoda läsare kommer säkert ihåg att jag skrev en text om den där Beckmankrönikan när det begav sig. Här är den.

I elfte timmen – sju Augustnominerade titlar blir åtta

Tre dagar innan Augustgalan ser nu Bonnier Carlsen till att hyfsa årets Augustsiffror när det kommer till antalet nominerade titlar som även finns i ljudboksform – i dag ges nämligen De tar allt ifrån mig av Linda Jones ut som ljudbok, i inläsning av Hanna Fred Ekman, som tidigare bland annat läst in den fantastiska (och andnödsframkallande) romanen Natten av Sara Gordan.

Det gör att antalet Augustnominerade titlar som även finns som ljudbok i år landar på åtta, vilket är samma siffra som rekordåret 2020. Dock räknar jag officiellt de här listorna från dagen då nomineringarna presenteras, och inte vid tiden för galan. Så 2020 får fortsatt stå ensam på prispallens förstaplats, och årets siffra blir alltjämt officiellt sju vilket ger en andraplats.

I dag har för övrigt Svensk Bokhandel en artikel just om nomineringen av De tar allt ifrån mig, som något förvånande är storförlaget Bonnier Carlsens första Augustnominering på åtta år. Att de lagom till galan valt att göra ljudbok av Linda Jones bok beror så klart främst på att det är en riktigt bra ungdomsroman som förtjänar att kunna lyssnas på, men också att förlaget tror att den har en god vinstchans. Det tror jag att de har alldeles rätt i.

Fotnot: Ja, jag känner Linda privat, men det förändrar inte riktigheten i mitt omdöme.

Augustnomineringarna 2023: Ett riktigt bra år för ljudboken

Augustnomineringarna för 2023 presenterades i kväll, och som traditionen bjuder sedan år 2017 har jag sammanfattat läget på ljudboksfronten. Och … det är ett bra år! Sju av totalt arton titlar fanns som ljudbok vid tillkännagivandet, och samtliga står att finna inom den skönlitterära klassen och fackboksklassen.

Det är inte lika bra som toppåret 2020 då hela åtta titlar fanns nominerade, men faktum är att det näst bästa resultatet tidigare var fem (vilket var i fjol), så sju är en riktigt bra siffra.

En intressant detalj är att samtliga ljudböcker återfanns inom klasserna för skön- och facklitteratur även rekordåret 2020, med total plump i protokollet för barn- och ungdomsklassen. I regel brukar annars åtminstone en titel finnas som ljudbok även där.

Andra detaljer värda att notera:

• Nästan två timmar efter tillkännagivandena finns inte en rad upplagd om årets nomineringar på Augustprisets egen sajt, inte ens ett pressmeddelande under pressfliken. Årets nomineringspresentation sändes heller inte live på webben, vilket varit brukligt på sistone. Vadan denna slapphet?

• Favorit i skönlitterära klassen? Jag undrar om inte Andrev Waldens Jävla karlar får räknas som favorit. Faktum är att den redan gjort succé även i ljudboksform, den låg på Storytels topp tio-lista i en vecka (eller till och med kanske två?) i mitten av september, vilket verkligen inte tillhör vanligheterna för den sorts romaner som brukar Augustnomineras. Tji fick därmed alla som tror att det är omöjligt att nå framgång i ljud om man skriver något annat än deckare, true crime eller feelgood.

• På ett personligt plan är jag mest glad över att min kompis Linda Jones mycket välförtjänt knep en nominering i barn- och ungdomsklassen för den ypperliga De tar allt ifrån mig. Kom igen nu Bonnier Carlsen, ljudbok omedelbart! (Jag tror därtill att den har god chans att vinna hela tjottaballongen.)

• De tidigare delarna i Henrik Berggrens fackboksnominerade Landet utanför-serie har lästs in och gått relativt bra i ljudbokstjänsterna, så vi kan nog hålla tummarna för att även den avslutande delen i Berggrens storverk om Sverige under andra världskriget blir inläst.

De nominerade till Augustpriset 2023. Foto: Anders Sundbom

Nedan följer hela nomineringslistan, de fetade titlarna är de som återfinns som ljudbok. Augustgalan arrangeras i år måndag 27 november.

Årets svenska skönlitterära bok:
• Studie i mänskligt beteende av Lena Andersson, Bokförlaget Polaris (inläst av Angela Kovacs)
• Moral av Lyra Ekström Lindbäck, Modernista (inläst av Lyra Ekström Lindbäck)
• Spindelbjörken av Pär Hansson, Norstedts
• Systrarna av Jonas Hassen Khemiri, Albert Bonniers Förlag (inläst av Hamadi Khemiri)
• Satansviskningar av Sami Said, Natur & Kultur
• Jävla karlar av Andrev Walden, Bokförlaget Polaris (inläst av Gerhard Hobertstorfer)

Årets svenska fackbok:
• Landet utanför – Sverige och kriget 1943-1945 av Henrik Berggren, Norstedts
• Vakna, mitt folk! Det judiska Europa mellan den franska revolutionen och den ryska av Eva Ekselius, Volante
• Sundsvallsoligarken – en berättelse om hur Ryssland lurade väst av Knut Kainz Rognerud, Mondial (inläst av Carl Jacobson)
• Vikingatider – När världen öppnades av Anna Lihammer och Ted Hesselbom, Historiska media (inläst av Per Juhlin)
• Älskade bror – en rapport från gängvåldets Sverige av Lisa dos Santos, Bokförlaget Forum (inläst av Lisa dos Santos)
• Zorn – Ett liv, en tid av Per Svensson, Albert Bonniers Förlag

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
• De tar allt ifrån mig av Linda Jones, Bonnier Carlsen
• Vitsippor och pissråttor av Oskar Kroon och Hanna Klinthage, Rabén & Sjögren
• Alla äter alla av Aron Landahl, Rabén & Sjögren
• Hundägarna och kattjägarna av Frida Nilsson, Natur & Kultur
• Kompassens hjärta av Anna Thulin, Natur & Kultur
• Presenten av Emma Virke & Emelie Östergren, Lilla Piratförlaget

——

Uppdatering 24/11: Tre dagar före Augustgalan gavs även barn- och ungdomsnominerade De tar allt ifrån mig av Linda Jones ut som ljudbok, i inläsning av Hanna Fred Ekman.

Krönika: Ett rop från provinsen i August-debatten

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 8 december.

——

Det har blossat upp till strid i Litteratursverige om årets Augustpris. Tyvärr har det inget att göra med det modesta förslag jag lyfte fram i en krönika härförleden, då jag argumenterade för att utöka antalet priskategorier från tre till fem.

Nej, avståndet från de västerbottniska spalterna i VK till branschens tummelplatser i Stockholm är tyvärr för stort för att mina skriverier skulle ge några direkta ekon – därtill har jag en olycklig tendens att aldrig uttrycka mig särskilt spetsigt. Jag anser artighet vara en dygd, och det kommer man inte långt på i dag.

Tur då att andra inte drar sig för spetsighet! Det började med att Björn Werner, som tidigare var kulturchef på Göteborgs-Posten men numera skriver om kultur i Svenska Dagbladet, valde en lans med rejäl spets och i en text i SvD ondgjorde sig över att han som en av elektorerna till Augustprisets skönlitterära klass tvingats läsa vad som, och nu direktciterar jag, ”ibland känts som oöverstigliga textmassor av ljummen, odramatisk prosa och lyrik”. Endast ett fåtal gånger hade han känt genuin berättarglädje tränga fram ”igenom den skrivskoleduktiga tråkigheten”. Ouch!

De nominerade i Augustprisets skönlitterära klass 2022. Priset gick till ”Detaljerna” av Ia Genberg. Skärmdump från Augustprisets sajt.

Som alltid när någon sticker ut hakan i ett riksmediernas kulturspalter startade det självspelande piano som genererar svarstexter på övriga kultursidor. I Dagens Nyheter, Aftonbladet, Expressen, Sydsvenskan, Dagens ETC men även i den egna tidningen Svenska Dagbladet har nu alster publicerats som på varierande sätt indikerat att problemet snarare ligger hos Björn Werner än hos de titlar som nominerades till årets Augustpris. Werner har dessutom hunnit svara på kritiken i en ny text i SvD, samt debatterat ämnet med DN:s Sandra Stiskalo (som skrev svarstexten i den tidningen) i en sändning av Sveriges Radios P1 Morgon.

Den enda större kulturredaktion som inte uppmärksammat frågan ännu verkar vara Göteborgs-Posten, vilket nästan känns som mobbning med tanke på att Werner var chef där till för ett par månader sedan. Syftet bör ju rimligen ha varit att orsaka just den debatt som följt, och att då bemötas med tystnad av de forna kompisarna – ouch igen!

Nåväl, han kan finna tröst i att fler instick i debatten lär följa hos de andra, eftersom han i sin andra SvD-text avfärdar kritiken som ”bröl från döende dinosaurier”. Det tillåts knappast passera obemärkt.

Men min text här i dag var inte enbart tänkt som en recap av vad som hittills hänt i det här bråket – nej, här finns framåtrörelse. För poängen som Werner velat få fram (med hjälp av sina spetsiga uddar) verkar ha varit att Augustpriset ska vara ett brett pris där litteratur som har möjlighet att sälja i stora upplagor bör lyftas fram – och därmed bör man akta sig för att nominera smala titlar som elektorerna riskerar somna när de läser (vilket han enligt egen utsago närapå gjort). Särskilt de två diktsamlingar som hade nominerats i år verkar han ha funnit erbarmligt tråkiga.

Att Förläggareföreningen bör sikta brett med Augustpriset och överlag använda det starka varumärket bättre än vad de gör i dag skriver jag helt under på. Själva syftet med texten jag skrev i oktober där jag lyfte fram idén om fem klasser i stället för dagens tre var just denna. Fler nominerade innebär ökad chans till synlighet – även för lyrikerna, som i dag nästan alltid får delta på nåder bland romanerna.

Men som sagt, det är svårt att få gehör när man ropar (därtill artigt) här från provinsen. Därför hoppas jag att det som Björn Werner sa alldeles i slutet av debattinslaget i P1 Morgon får vingar, så att detta i slutänden kanske ändå handlar om det jag försökt lyfta.
”Jag har klurat lite”, sa Werner i sändningen, ”vore det inte läge för Augustpriset att också instifta ett pris för lyrik, eftersom det verkar så viktigt för kritikerna att lyfta även den delen av svensk romankonst?”

Att någon annan redan hade klurat på detta kan vi lämna därhän. Jag ser Björn Werners förslag som en chans att uppnå det som även jag hoppas på – fler klasser i Augustpriset. Jag håller båda tummarna!

Krönika: Kom igen nu Förläggareföreningen, var inte så snåla med Augustpriset!

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 27 oktober.

——

Årets nomineringar till Augustpriset har presenterats. Och som vanligt infinner sig en fråga i mitt huvud – är det inte dags att bredda priset och ge fler chansen?

Jag syftar på kategorierna. När Augustpriset för första gången delades ut 1989 av Svenska Förläggareföreningen fanns endast ett pris, som kort och gott gick till ”årets bok”. 1992 ändrades detta, och vi fick årets svenska skönlitterära bok, årets svenska fackbock och årets svenska barn- och ungdomsbok, en ordning som sedan inte ruckats på 30 år. Inte ens prissumman har ändrats, då som nu är den 100 000 kronor.

Men varför ändra? Jag ser två skäl.

Det första är att vissa sorters litteratur har förtvivlat svårt att hävda sig. I den skönlitterära klassen trängs exempelvis lyriken med de breda romanerna. Nu har det visserligen slumpat sig så att poesin knipit två statyetter på sistone genom Linnea Axelssons Aednan 2018 och Marit Kaplas Osebol 2019 vilket saboterar min tes en smula, men innan dess hade bara ett enda lyriskt verk plockat hem priset i dess historia – 1996 då Tomas Tranströmer fick det för Sorgegondolen. Trots att det ofta återfinns två diktsamlingar bland de sex nominerade – i år Iman Mohammeds Minnen av infraröd och Jenny Tunedals Dröm, baby, dröm – så är det i regel romanerna av traditionellt snitt som tilldelas statyetten.

I barn- och ungdomsklassen är läget snarlikt. Här är spannet extremt brett – bilderböcker riktade till ålderskategorin 0-3 år ställs mot unga vuxna-titlar som i språklig mognad kan ligga nog så nära verken som nomineras i den skönlitterära klassen. I slutänden är det också oftast böckerna som touchar den ”vanliga” romanen och har de högre åldrarna som målgrupp som tilldelas priset.

Att poesin och bilderböckerna ofta ratas när en vinnare ska koras är alltså det ena skälet. Det andra är att jag tror att priset som sådant skulle tjäna på att breddas. Visst går det att argumentera för att en utmärkelse blir mer prestigefull om den är riktigt svår att få, men i ett läge där litteraturen får allt tuffare konkurrens med att synas i bruset behövs starka varumärken, och Augustpriset är det klarast lysande varumärket som bokbranschen har för svensk litteratur. Fem statyetter i stället för tre, där skönlitteraturen och poesin separeras och en barnklass och en ungdomsklass skapas, skulle öka prisets synlighet och på intet sätt urvattna dess status.

Dessutom skulle de nominerade bli fler, ett faktum man också skulle kunna bli bättre på att lyfta fram. I vissa prissammanhang är en nominering en vinst i sig, att vara en Oscarsnominerad skådespelare är nästan lika fint som att vara en Oscarsvinnande sådan. Människor vet att konkurrensen är hård på toppen och att fel film faktiskt vinner ibland, och förstår att en nominering är kvalitetsstämpel nog. Förläggareföreningen har de senaste åren blivit bättre på att lyfta författare redan på nomineringsstadiet, men det finns betydligt mer att göra, inte minst när det gäller samarbete med bokhandlarföreningen för att synliggöra de nominerade titlarna i bokhandeln.

Fast har de råd att utöka kategorierna? Till skillnad från i filmvärlden där vinnarna bara får en statyett och en klapp på axeln ingår ju en rejäl penningsumma när en författare tilldelas ett Augustpris. Ja, men faktum är att för varje år som går blir det billigare för Förläggareföreningen att dela ut Augustpriset, eftersom prissumman aldrig har justerats upp i takt med inflationen.

Faktiskt spelar denna omständighet mig helt i händerna. När den nuvarande ordningen med tre pristagare infördes 1992 fick precis som nu varje pristagare 100 000 kronor. I 2022 års penningvärde motsvarar detta 165 000 kronor. Multiplicerar vi det med tre kategorier, får vi med lite avrundning 500 000 kronor. Det faktiska värdet på prissumman för tre kategorier år 1992 motsvarar alltså vad det skulle kosta att dela ut fem priser nu, förutsatt att prissummorna inte höjs.

Kom igen nu Förläggareföreningen, var inte så snåla.

Fotnot: Även fackboksklassen spretar, men där ryms så många olika sorters titlar att det är svårt att enkelt se hur den skulle delas utan att kategorierna blev väldigt många. Därför nöjer jag mig med de övriga två.

Ia Genberg värdig mottagare av Augustpriset

Man bör väl inte vara den som är den, men ibland är ju detta exakt vad man vill vara. Så nu tänker jag citera vad jag skrev i en krönika i Västerbottens-Kuriren i början av juni:

Det brukar varje år dyka upp en eller två romaner som framstår som närmast självklara att bli favorittippade till det årets Augustpris. Detaljerna är en sådan bok – den fick så mycket beröm av landets kritikerkår när den gavs ut i januari att det nästan kändes koordinerat. Samtidigt är det heller inte vad man skulle kalla en ”typisk kritikerbok”, den är på intet sätt svår eller undanglidande, tvärtom är det en flyhänt berättad historia där en kvinna ansatt av feber låter fyra personer från sitt förflutna träda fram för att teckna berättelsen om ett liv. Det låter inte särskilt spektakulärt men tro mig (och alla andra kritiker som hyllat den då) – det är det. Och till det spektakulära hör att Genberg lyckas med detta på bara 150 sidor.

Just den där kombinationen – litterärt hyllad men samtidigt hyfsat bred i anslaget – brukar vara viktig när det gäller Augustpriset. Till detta läggs sedan något odefinierbart som är svårt att konkret sätta fingret på men som känns självklart när man står inför det. Vissa böcker har helt enkelt ”det” och råkar ges ut vid exakt rätt tidpunkt. Och detta år tror jag att stjärnorna står exakt rätt för Ia Genberg och Detaljerna.

Kul att ha rätt. Grattis Ia Genberg till årets Augustpris i skönlitteratur!

Detaljerna är för övrigt den enda av årets tre vinnare som även finns utgiven som ljudbok, i inläsning av Katarina Ewerlöf. Själv läste jag den som e-bok och föll stenhårt, och tog därefter av bara farten hennes tidigare romaner Sent farväl och Söta fredag (som även dessa finns som e-böcker hos Storytel och de andra ljudbokstjänsterna). Gillade samtliga mycket, och tänker nu även ta mig an novellsamlingen Klen tröst & andra berättelser.

Sexton år med Augustpriset

Genom åren har jag försökt sätta blåslampa på Förläggareföreningen på olika sätt för att de ska satsa mer på och uppdatera Augustpriset. Jag har flera gånger skrivit om mansdominansen bland nominerade och vinnare (vilket numera får sägas i stort vara ett minne blott, glädjande nog), deras stundtals allmänt katastrofala hantering av priset (som numera är hyfsat tillfixat tycker jag) och de senaste sex åren sammanställt hur många av de nominerade som finns utgivna i ljudboksformat (överlägset bästa året hittills var 2020, då hela åtta ljudbokstitlar återfanns bland de nominerade).

I torsdags var det dags igen, då jag skrev en krönika i Västerbottens-Kuriren där jag uppmanade Förläggareföreningen att utöka antalet priskategorier från tre till fem. Boktugg gjorde en kortis på det i sitt nyhetsbrev (där de även skrev om min ljudbokssammanställning), men mer än så har jag inte sett det kommenteras i offentliga kanaler. Men! Jag har i halvoffentliga sammanhang sett medlemmar i årets Augustjury ge sitt stöd för mina tankegångar. Betyder det att något kommer att hända i frågan? Nja, det vet jag väl inte. Drömma går ju.

Krönikan kommer här i spalterna om någon vecka, men fram tills dess får ni nöja er med länken ovan.

Faktum är att det har gått sexton år sedan jag skrev om Augustpriset i bloggen första gången. Sexton! Her-re-gud. En annan gammal Augustfavorit här i spalterna är för övrigt från Augustgalan 2007, året då jag lyckades medverka två minuter i TV4:s nyhetssändning och hamnade på DN:s förstasida, utan att ens ha varit nominerad.

Kollade i mitt textarkiv, och tydligen har jag på ett eller annat sätt haft Augustpriset som utgångspunkt för åtta olika krönikor i Västerbottenskuriren sedan jag inledde mitt återkommande värv för deras eminenta kultursida 2017. Det verkar onekligen som att jag har någon form av crush på den där Augustgubben. Kanske borde försöka skriva en bok någon gång som skulle ha chansen att bli nominerad.

Augustnomineringarna 2022: Ett rätt bra år för ljudböckerna

Årets Augustnomineringar är ute! Och bortsett från att jag gläds över Ia Genbergs nominering (jag skrev en krönika i Västerbottens-Kuriren i våras om varför jag tror att hon plockar hem årets skönlitterära statyett), så har jag som brukligt är gjort den officiella (nåja…) sammanställningen av hur det ser ut på ljudboksfronten. Och jag skulle väl säga att årets resultat är rätt hyfsat!

Vid dagen för nomineringspresentationen fanns totalt 5 av 18 titlar utgivna som ljudböcker. Det rör sig om två i den skönlitterära klassen genom Ia Genberg och Lina Wolff, två i fackboksklassen genom Hans-Gunnar Axberger och Andreas Cervenka samt en i barn- och ungdomsklassen genom Nora Khalil. Det är två bättre än katastrofen i fjol (då bara tre av de nominerade fanns i ljudboksform), men långtifrån toppåret 2020 då hela åtta (!) titlar återfanns som ljudbok. Fem är dock faktiskt näst bäst genom tiderna, jag har gjort den här sammanställningen i bloggen varje år sedan 2017 (och även kontrollerat hur det såg ut tidigare år), och bortsett från det onormala året 2020 har det aldrig varit fler än fyra nominerade ljudböcker tidigare. Så ja – rätt bra!

Dessutom finns offentliggjorda utgivningsbeslut på ytterligare tre av de nominerade, vilket sätter extra guldkant på årets startfält. I skönlitterära klassen ska Anneli Jordahls bok komma i ljudform i december och Johannes Anyurus i januari, och redan i november kommer Emma Adbåges bok i barn- och ungdomsklassen ut som ljudbok.

Samtliga nominerade återfinns nedan (titlar som redan i dag finns som ljudbok presenteras i fetad stil).

Årets svenska skönlitterära bok:
• Ixelles av Johannes Anyuru (Norstedts)
• Detaljerna av Ia Genberg (Weyler förlag) inläst av Katarina Ewerlöf
• Björnjägarens döttrar av Anneli Jordahl (Norstedts)
• Minnen av infraröd av Iman Mohammed (Norstedts)
• Dröm, baby, dröm av Jenny Tunedal (Wahlström & Widstrand)
• Djävulsgreppet av Lina Wolff (Albert Bonniers förlag), inläst av Cecilia Nilsson

Årets svenska fackbok:
• Statsministermordet av Hans-Gunnar Axberger (Norstedts), inläst av Per Runhammar
• Jag har torkat nog många golv. En biografi om Maja Ekelöf av Nina van den Brink (Norstedts)
• Pontus Hultén. Den moderna konstens anförare av Claes Britton (Albert Bonniers förlag)
• Girig-Sverige. Så blev folkhemmet ett paradis för de superrika av Andreas Cervenka (Natur & Kultur), inläst av Jonas Kruse
• Kläda blodig skjorta. Svenskt barnafödande under 150 år av Maja Larsson (Natur & Kultur)
• Svart historia av Amat Levin (Natur & Kultur)

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
• Såret av Emma Adbåge (Rabén & Sjögren)
• Yani av Nora Khalil (Natur & Kultur), inläst av Magdi Saleh
• Jaga inte oss av Eva Lindström (Alfabeta)
• Bettan av Marie Norin och Elisabet Ericson (Alfabeta)
• Vi ska ju bara cykla förbi av Ellen Strömberg (Rabén & Sjögren och Schildts & Söderströms)
• Ingen fara! av Henrik Wallnäs och Erik Svetoft (Lilla Piratförlaget)

I övrigt då? Det blev ett riktigt bra år för Norstedts, som plockade hem hela tre nomineringar i den skönlitterära klassen, två titlar i fackboksklassen samt två Rabén & Sjögren-nomineringar i barn- och ungdomsklassen – totalt sju titlar därmed, vilket gjorde dem till vinnare i den inofficiella koncerntävlingen. Huvudkonkurrenten Bonniers fick bara ihop tre titlar i år (två Albert Bonniers och en Wahlström & Widstrand). Faktum är att Natur & Kultur blev näst bästa koncern, med fyra titlar nominerade i egen regi och en femte genom Weyler förlag, som ju sedan några år är ett imprint till NoK. Ytterligare ett förlagshus – Alfabeta och Lilla Piratförlaget som gick samman tidigare i år – fick totalt tre nomineringar.

Årets Augustprisgala anordnas 28 november.

Krönika: Den tunna romanens tid är här

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 2 juni.

Är det äntligen dags för den tunna romanen att kliva fram? Frågan kan tyckas märklig, tunna romaner har så klart alltid funnits och särskilt inom den smalare litteraturen (i meningen mer litterära) brukar tunna volymer ofta lyftas fram.

Men inom den bredare, mer säljande skönlitteraturen har tjockare volymer länge varit normen. Det är kanske inte så att folk föredrar regelrätta tegelstenar – sticker sidantalet iväg uppåt 700 drar en del öronen åt sig, men säg att du står i bokhandeln och valet står mellan en titel på 180 sidor och en på 380, nog lutar det åt att du väljer den tyngre volymen? Ska det nu köpas så är det väl lika bra att det blir något rejält? Som räcker ett tag? Faktumet att en tunn bok ofta kostar lika mycket som en tjock sådan ska heller inte underskattas – kanske låter det krasst, men folk vill ha valuta för pengarna.

Låt mig ta ett aktuellt exempel. Två av årets hittills mest uppmärksammade romaner inom skönlitteratur respektive deckare är Ia Genbergs Detaljerna och Pascal Engmans och Johannes Selåkers Till minne av en mördare. Båda dessa titlar har mottagits oerhört positivt av den svenska kritikerkåren. Detaljerna är en till omfånget tunn volym på 151 sidor samtidigt som Till minne av en mördare gränsar till tegelsten och landar på 583 sidor. Som av en händelse kostar båda dessa böcker i skrivande stund 209 kronor hos nätbokhandeln Bokus. Oaktat innehåll och genre – vilken ger mest bok för pengarna? Tja, den senare innehåller nästan fyra gånger så mycket text, så flertalet skulle nog lägga sina slantar på den.

Men varför förutspår jag då att det är dags för den tunna romanen? Jo, det beror just på Ia Genbergs Detaljerna. Det brukar varje år dyka upp en eller två romaner som framstår som närmast självklara att bli favorittippade till det årets Augustpris. Detaljerna är en sådan bok – den fick så mycket beröm av litteraturkritiker när den gavs ut i januari att det nästan kändes koordinerat. Samtidigt är det heller inte vad man skulle kalla en ”typisk kritikerbok”, den är på intet sätt svår eller undanglidande, tvärtom är det en flyhänt berättad historia där en kvinna ansatt av feber låter fyra personer från sitt förflutna träda fram för att teckna berättelsen om ett liv. Det låter inte särskilt spektakulärt men tro mig (och alla andra kritiker då) – det är det. Och till det spektakulära hör att Genberg lyckas med detta på bara 150 sidor.

Just den där kombinationen – litterärt hyllad men samtidigt hyfsat bred i anslaget – brukar vara viktig när det gäller Augustpriset. Till detta läggs sedan något odefinierbart som är svårt att konkret sätta fingret på men som känns självklart när man står inför det. Vissa böcker har helt enkelt ”det” och råkar ges ut vid exakt rätt tidpunkt. Och detta år tror jag att stjärnorna står exakt rätt för Ia Genberg och Detaljerna.

Längden borde dock i normalfallet ställa till det. Augustjuryn har nämligen bara en enda gång sedan 1996 (då Tomas Tranströmers tunna diktvolym Sorgegondolen fick utmärkelsen) delat ut det skönlitterära priset till en bok på under 200 sidor, och det var 2007 när Carl-Henning Wijkmarks 157-sidiga roman Stundande natten drog det längsta strået.

Så varför skulle en ännu kortare bok prisas i år? Jo, dels står som sagt stjärnorna rätt, men dels också för att jag tror att Kerstin Ekman har krattat manegen för Genberg. Många förvånades i fjol när Ekmans tillika genomhyllade Löpa varg inte ens knep en nominering. Den boken – på blott 179 sidor – löpte sedan ärevarv när litteraturåret 2021 skulle summeras, prisades på andra håll och blev även en stor försäljningsframgång. Jag tror att Ekman med sitt lilla mästerverk har skapat en bredare acceptans för det kortare berättandet vilket banar väg för Genberg.

Vissa ser kanske detta bara som en oviktig detalj. Men det är ju i Detaljerna det sitter.

Bra Augustår för öronen trots allt: Två av vinnarna finns som ljudbok

I min löpande rapportering om hur Augustpriset står sig när det kommer till ljudboksformatet kan vi efter årets gala konstatera att det ur ljudsynpunkt, trots dåliga förutsättningar, blev en riktigt bra prisfördelning. Blott tre av årets arton nominerade titlar fanns utgivna som ljudböcker, men av dessa tre plockade två hem Auguststatyetter: Eufori av Elin Cullhed (inläst av Lena Endre) i den skönlitterära klassen samt Nattkorpen av Johan Rundberg (inläst av Olof Wretling) i barn och ungdoms-klassen. Stort grattis till er (och så klart även till Nils Håkansson som plockade hem statyetten i faktaklassen för Dolda gudar)!

En rolig personlig parentes är att Elin Cullhed är matte till vår katt Karlssons mamma Sasha. Så … nog kan man väl säga att vi också har tilldelats ett Augustpris, på ett Jag mötte Lassie-vis?