Krönika: Den tunna romanens tid är här

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 2 juni.

Är det äntligen dags för den tunna romanen att kliva fram? Frågan kan tyckas märklig, tunna romaner har så klart alltid funnits och särskilt inom den smalare litteraturen (i meningen mer litterära) brukar tunna volymer ofta lyftas fram.

Men inom den bredare, mer säljande skönlitteraturen har tjockare volymer länge varit normen. Det är kanske inte så att folk föredrar regelrätta tegelstenar – sticker sidantalet iväg uppåt 700 drar en del öronen åt sig, men säg att du står i bokhandeln och valet står mellan en titel på 180 sidor och en på 380, nog lutar det åt att du väljer den tyngre volymen? Ska det nu köpas så är det väl lika bra att det blir något rejält? Som räcker ett tag? Faktumet att en tunn bok ofta kostar lika mycket som en tjock sådan ska heller inte underskattas – kanske låter det krasst, men folk vill ha valuta för pengarna.

Låt mig ta ett aktuellt exempel. Två av årets hittills mest uppmärksammade romaner inom skönlitteratur respektive deckare är Ia Genbergs Detaljerna och Pascal Engmans och Johannes Selåkers Till minne av en mördare. Båda dessa titlar har mottagits oerhört positivt av den svenska kritikerkåren. Detaljerna är en till omfånget tunn volym på 151 sidor samtidigt som Till minne av en mördare gränsar till tegelsten och landar på 583 sidor. Som av en händelse kostar båda dessa böcker i skrivande stund 209 kronor hos nätbokhandeln Bokus. Oaktat innehåll och genre – vilken ger mest bok för pengarna? Tja, den senare innehåller nästan fyra gånger så mycket text, så flertalet skulle nog lägga sina slantar på den.

Men varför förutspår jag då att det är dags för den tunna romanen? Jo, det beror just på Ia Genbergs Detaljerna. Det brukar varje år dyka upp en eller två romaner som framstår som närmast självklara att bli favorittippade till det årets Augustpris. Detaljerna är en sådan bok – den fick så mycket beröm av litteraturkritiker när den gavs ut i januari att det nästan kändes koordinerat. Samtidigt är det heller inte vad man skulle kalla en ”typisk kritikerbok”, den är på intet sätt svår eller undanglidande, tvärtom är det en flyhänt berättad historia där en kvinna ansatt av feber låter fyra personer från sitt förflutna träda fram för att teckna berättelsen om ett liv. Det låter inte särskilt spektakulärt men tro mig (och alla andra kritiker då) – det är det. Och till det spektakulära hör att Genberg lyckas med detta på bara 150 sidor.

Just den där kombinationen – litterärt hyllad men samtidigt hyfsat bred i anslaget – brukar vara viktig när det gäller Augustpriset. Till detta läggs sedan något odefinierbart som är svårt att konkret sätta fingret på men som känns självklart när man står inför det. Vissa böcker har helt enkelt ”det” och råkar ges ut vid exakt rätt tidpunkt. Och detta år tror jag att stjärnorna står exakt rätt för Ia Genberg och Detaljerna.

Längden borde dock i normalfallet ställa till det. Augustjuryn har nämligen bara en enda gång sedan 1996 (då Tomas Tranströmers tunna diktvolym Sorgegondolen fick utmärkelsen) delat ut det skönlitterära priset till en bok på under 200 sidor, och det var 2007 när Carl-Henning Wijkmarks 157-sidiga roman Stundande natten drog det längsta strået.

Så varför skulle en ännu kortare bok prisas i år? Jo, dels står som sagt stjärnorna rätt, men dels också för att jag tror att Kerstin Ekman har krattat manegen för Genberg. Många förvånades i fjol när Ekmans tillika genomhyllade Löpa varg inte ens knep en nominering. Den boken – på blott 179 sidor – löpte sedan ärevarv när litteraturåret 2021 skulle summeras, prisades på andra håll och blev även en stor försäljningsframgång. Jag tror att Ekman med sitt lilla mästerverk har skapat en bredare acceptans för det kortare berättandet vilket banar väg för Genberg.

Vissa ser kanske detta bara som en oviktig detalj. Men det är ju i Detaljerna det sitter.