Nypremiär för “Nära gränsen” – nu som vanlig ljudbok

I dag har min senaste bok Nära gränsen, som i juli publicerades med ett avsnitt dagligen som Storytels första sommarföljetong, nypremiär som en vanlig ljudbok (och e-bok!). De 31 delarna som “julikalendern” bestod av har klippts samman till en 11 timmar och 44 minuter lång nagelbitare, eminent inläst av Lo Kauppi.

Vad är då Nära gränsen?

Det är ett kidnappningsdrama som utspelar sig i midnattssolens Pajala i Tornedalen under årets stora marknadshelg, och där precis allt går åt helvete för 35-åriga Lisa Korhonen när hon för första gången på två år får chansen att spendera helgen ensam med sin nioårige son Nils, som hon förlorat vårdnaden om.

Samtidigt som Lisa motvilligt kallas in till sitt arbete på Puben för att avhjälpa en akut kris när marknadshelgen går mot sin final under den avslutande festkvällen, har ett par desperata rånare sprängt traktens enda bankomat och rör sig i Lisas riktning. Ovetandes lämnar hon Nils i vilrummet på Puben och går ut till kassan, där hon möts av två maskerade och beväpnade män … Snart är hennes son saknad och Lisa huvudperson i en internationell gränskonflikt. Och för varje timme som går blir insatserna högre.

Hur långt kan man egentligen gå för att rädda sitt barn? Rätt så jäkla långt, ska det visa sig.

Boken utspelar sig som sagt i gränstrakterna mellan Sverige och Finland kring Pajala i norra Tornedalen, en region jag blivit väl bekant med de senaste sex åren sedan jag själv flyttade till Vittangi, ett stenkast (tio mil) norr om Pajala. Utan att göra några närmare jämförelser så utspelar sig berättelsen tveklöst i Mikael Niemi-land (bland annat äger en viktig episod rum i stadsdelen Vittula, och Niemis polisroman ”Mannen som dog som en lax” har en viss roll att spela i handlingen), och de av er som lyssnat på Lo Kauppis fantastiska inläsning av Karin Smirnoffs finfina ”Vi for upp med mor” kommer nog att känna igen kynnet hos en del av de tornedalingar som skildras i den. Bortsett från spänning bjuds även på glesbygdsproblematik, gruvnäringskonflikter, gränslös kärlek och den djupaste av hjärtesorg.

Gillar ni mina ljudboksserier Virus och Smittad tror jag att ni kommer att uppskatta Nära gränsen också, även om denna är kliniskt fri från farliga sjukdomar – jag tror inte ens att någon hostar under berättelsens gång. Tempot är dock detsamma, drivet och pärlbandet av rafflande cliffhangers likaså (hoppas jag!).

Får man något extra när man lyssnar på den här versionen av Nära gränsen jämfört med sommarföljetongen? Absolut – en liten logisk lucka som tog sig igenom den redaktionella processen har rättats till och lästs in på nytt av Lo Kauppi.

Så vad väntar ni på? In och lyssna eller läs!

Skriver om Succession på TVdags

Har som vanligt inte bara varit lite dålig på att skriva i de här spalterna, utan också levt på sparlåga borta hos TVdags. I dag har dock jag och två av frilanskollegorna där skrivit ett gruppinlägg om andra säsongen av Succession, som vänner av denna serie kanske kan finna intressant att kika på.

Så in och läs, vetja.

Angående Författarförbundets replik: Lite om det här med förakt och konsumenter

Skönt att höra att jag inte är föraktad. I en replik i Dagens Nyheter i dag till den text jag hade i samma tidning 9/10 skriver Författarförbundets ordförande Grethe Rottböll och styrelseledamoten Jörgen Gassilewski att nej, de föraktar inte Storytels författare, och heller inte läsarna och lyssnarna som väljer att använda streamingtjänster.

Nu var det visserligen inte riktigt det jag skrev. I min DN-text förekom överhuvudtaget inte ordet “förakt”, däremot skrev jag att Storytel Original-författare i förbundets ursprungstext (DN 25/9) utmålades som lättköpta och korkade. Jag använde dock ordet förakt i den ackompanjerande text jag publicerade i min blogg, men jag gav inte uttryck för att förbundet skulle förakta mig som (författar)person, däremot att de verkar förakta den sorts litteratur som jag ägnat de senaste åren åt att skriva. Det tycker jag fortfarande att det finns skäl att hävda utifrån hur de formulerade sig i sin ursprungliga debattartikel.

Nåväl, nog med hårklyverier. I övrigt då? Nja, jag vet inte om jag har så mycket att tillägga, förbundets nya text upprepar mestadels vad som skrevs i ursprungsartikeln, så jag tänker inte försöka föra debatten vidare i någon ytterligare DN-replik.

Fast en detalj kan jag ju ta upp här i bloggen. Storytels kommunikationschef Dan Panas och högsta Storytel Original-chefen Rickard Henley hade en egen replik på förbundets text (DN 27/9), och redan när jag läste den tänkte jag att ojoj, det här kommer inte att tas emot väl, eftersom de flera gånger i texten refererade till sina användare som konsumenter. För finns det något som är ett big no-no i litteratursalongerna, så är det att sammankoppla litteratur med konsumtion. Kallar man litteraturinköp för att konsumera böcker eller en litteraturälskare för en bokkonsument, då flyger topplocket av.

Mycket riktigt tar också förbundet i dagens replik upp faktumet att Storytel valde att kalla läsare och lyssnare för konsumenter. Dock hoppas jag innerligt att ingen förleds att tro att det är jag som skrivit så (min text är den enda det hänvisas till i förbundets replik), för jag skulle aldrig gå i en sådan lätt fälla. Lite har jag trots allt lärt mig av mina femton år vinglandes vid parnassens utkant i gråzonen mellan fin- och fullitteratur.

Dock blir det i sammanhanget lustigt, eftersom det här i grund och botten handlar väldigt mycket om ekonomi. Författarförbundet slåss (och det bör de göra!) för att författarna ska få en större andel av streamingtjänsternas intäkter – men trots det känner de ett behov av att poängtera att Storytel ser på sina användare som konsumenter.

Det blir så bakvänt. Vill ni att människor ska lägga en del av sina surt förvärvade slantar på litteratur eller inte? Om svaret är ja får ni nog acceptera att det är konsumtion ni uppmuntrar till.

Pratar om ljud för finlandssvensk publik

För någon månad sedan intervjuades jag av den finlandssvenska kulturtidskriften Ny Tid om mitt ljudboksskrivande. Nu ligger den rätt fullödiga artikeln ute på deras sajt, tillsammans med ett gäng andra intressanta texter på samma ämne, temat för hela det senaste numret är Den nya boken.

Finland är intressant tycker jag, eftersom utvecklingen på den här fronten inte alls hunnit lika långt som i Sverige, och ingångarna och frågorna därför blir delvis annorlunda.

In och läs, vetja!

En lovsång till Kiruna Bokfestival

Jag och David Väyrynen drog på oss Norrländska Litteratursällskapet-hattarna i lördags och bevistade Kiruna Bokmässa, som för femte året smygstartade Kiruna Bokfestival (som med start på tisdag arrangeras för sjunde året). Och som vanligt var det en strålande fin dag.

Det kan inte nog understrykas hur imponerad jag blir varje år av det samarbete som Kiruna Bokhandel och Kiruna stadsbibliotek lyckats få till stånd och som manifesteras med den nästan veckolånga bokfesten i mitten av oktober. Jag har svårt att se att den har sitt motstycke i Sverige.

Jag och David hade utställningsbord för Norrländska Litteratursällskapet på övervåningen.

Lördagen är alltså startskottet, då den lokala bokmässan arrangeras, och på vilken främst regionala författare och förlag ställer ut, i år var antalet anmälda utställare rekordstort (42 styck) så två våningsplan på Kiruna Folkets Hus hade för första gången tagits i bruk för mässan. Och som vanligt hängde folk på låset och fyllde lokalerna från start till stängning. Parallellt med mässgolvet arrangerades kvartslånga miniseminarier hela dagen, vars program också hade förlängts för att några fler av de medverkande författarna skulle få plats att framträda jämfört med tidigare år.

Delar av utställningsgolvet på mässans nedervåning.

Jag hade tyvärr inte tid att besöka något seminarium då vi hade fullt upp vid vårt bord hela dagen (i fjol hade jag och David ett seminarium där vi presenterade Norrlitts verksamhet), men jag anslöt till bibliotekspersonalen en kort sväng på Bishops Arms efter mässan där de skulle äta middag innan jag rattade bilen hem mot Vittangi, och fick höra att det varit så gott som fullt i salongen (som har 120 sittplatser) hela dagen och att de redan funderade på hur de skulle kunna utöka programmet ytterligare nästa år.

Värt att understryka är att lördagen är helt gratis, såväl för besökare som för utställare. Samtliga utställare får även gratis lunch och obegränsade mängder kaffe (tur att Folkets Hus i Kiruna har ett rätt rikligt utbud av toaletter).

Betydelsen av att lokala författare och småförlag ges en sådan här välbesökt, fast återkommande arena att visa upp sig på kan knappast överskattas. De senaste åren har det poppat upp ett antal lokala författarfenomen som är i stort sett okända utanför Malmfältsregionen eller Norrbottensregionen i stort, men som på hemmaplan blivit oerhört populära, som Lainioförfattaren Lars Alm och barnboksförfattaren Carina Kero Esberg, som i två fina bilderböcker skildrat Kiruna i skuggan av gruvan och stadsomvandlingen. Och under resten av året är såväl biblioteket som bokhandeln kontinuerliga advokater för de lokala författarskapen. Även litteratur på meänkieli har en framskjuten plats, och den samiska litteraturen har också vuxit i betydelse på mässan, där exempelvis det samiska förlaget Ravda Lágádus är årligt återkommande. I år hade även Tjállegoahte/Författarcentrum Sapmi bord på mässan och informerade om sin verksamhet.

Därtill har, likt de stora förlagen gör inför bokmässan i Göteborg, en del författare börjat använda den lokala bokmässan i Kiruna som lanseringsplattform för nya böcker, vilket Norrländska Socialdemokraten lyfter fram i sin artikel från helgens mässa, då bland annat romanförfattarna Anna Kuru och Siv-Britt Mangi hade releaser för sina nya romaner.

Bokhandelns föreståndare Tora Lindberg håller i de flesta av författarsamtalen under bokfestivalens kvällsarrangemang.

Bokfestivalens huvudprogram pågår därefter tisdag till torsdag följande vecka med gästande författare i samtal med Kiruna Bokhandels föreståndare Tora Lindberg. Även dessa kvällar arrangeras i Folkets Hus, men då i stora salongen Nåjdens sal, som rymmer närapå 400 personer. Och det är i princip alltid utsålt, en betydande del av biljetterna säljs därtill redan innan årets författare har presenterats – en vanlig kommentar när folk köper biljetter i bokhandeln i förväg är jag litar på er, ni har ju alltid så bra program. I år är uppställningen Anna Laestadius Larsson, Karin Smirnoff och Nina Wähä på tisdagen, Tove Alsterdal och Pascal Engman på onsdagen samt Jonas Bonnier och Kristin Kaspersen på torsdagen. Tidigare år har festivalen gästats av författare som Håkan Nesser, Stina Wollter, Mikael Niemi, Katarina Wennstam, Theodor Kallifatides, Roslund & Hellström, Malin Person Giolito, Jens Lapidus, Bea Uusma, Lars Kepler, Klara Zimmergren, Fredrik Backman och Åsa Larsson, som även haft rollen som festivalens ambassadör under ett antal år, dock inte i år.

Den största kulturgärningen går dock av stapeln på onsdagen, då Bokfestival Ung bjuder in samtliga av Kiruna kommuns drygt 2000 skolelever, från F-klass upp till och med gymnasiet, för att komma till Folkets Hus och lyssna på framträdanden av barn- och ungdomsförfattare. Med tanke på att Kiruna kommun till ytan är landets största och ensamt upptar en tjugondel av Sveriges areal, innebär det att en del skolor tvingas resa väldigt långt – och även gör det, barnen från skolan i Karesuando åker buss 18 mil enkel väg för att komma in till Kiruna. Till i år har författarna Jonna Björnstjerna, Christina Wahldén och Mats Söderlund bjudits in, tillsammans med de lokala författarna Carina Kero Esberg och Anders Skoglind. Från Vittangi skola åker årskurs 1-9 in (bara 7,5 mil enkel resa härifrån), men dock inte F-klassen, till Ejdas stora förtrytelse. Tage ser dock mycket fram emot resan, i år ska de få lyssna dels på Jonna Björnstjerna som skrivit och illustrerat Sagan om den underbara familjen Kanin-böckerna, som med sina suggestiva och småotäcka illustrationer skrämde slag på Tage när vi brukade högläsa dem för några år sedan, och dels Anders Skoglind, som skrivit och illustrerat den fina Fjällvandrarens trollguide.

Summa summarum: Kiruna Bokfestival gör Kiruna till en oerhört mycket rikare plats att bo på och verka i. Och det är verkligen genuint fint att se hur lokalbefolkningen sluter upp kring satsningen, vilket tyvärr är långtifrån givet när det gäller sådana här regionala kulturarrangemang.

Skriver replik i DN på Författarförbundets utspel

I dag har jag en replik i Dagens Nyheter på den långa debattext som Författarförbundet publicerade inför bokmässan i samma tidning. Deras text, som på vissa sätt var läsvärd men i mina ögon alldeles för lång och spretande, beskrevs Storytel Original och de som skriver för denna satsning i oerhört förklenande ordalag, och jag blev ärligt ledsen när jag såg deras formuleringar.

Jag hade vid den här tidpunkten en flik öppen i min webbläsare av kom ihåg-skäl gällande arbetsstipendier ur Författarnas Kopieringsfond, som delas ut av Författarförbundet och hade deadline 1 oktober. Men när jag såg den där texten stängde jag fliken direkt, vad är meningen med att lägga ett par timmars arbetstid på en sådan ansökan, när arbetet man ska visa upp så uppenbart är något som ens eget förbund föraktar? (Och ja, rent formellt har jag rätt att söka trots att Original-satsningen främst fokuserar på ljud, då Virus-serien även är utgiven i pocketform).

Min replik skrev och skickade jag in till DN samma dag som Författarförbundets text publicerades, men den har av utrymmesskäl blivit liggande fram till i dag. Det jag försökt formulera rör dels ett antal nidbilder och rena felaktigheter som jag tycker att Författarförbundet ger uttryck för, och dels den sorg jag känner över deras uppenbara ointresse av att föra en diskussion med de författare som inte bara har negativa saker att säga om att arbeta med Storytel Original. De hänvisar till att medlemmar ska ha kommit till dem efter att ha skrivit på kontrakt de inte förstått vad de innebär, vilket skapar en bild av att Storytel Original-gänget medvetet för författare bakom ljuset. Vidare målas vi som skriver för satsningen fram som anonyma uppdragsskribenter utan något som helst att säga till om.

Och det här gör mig perplex, för jag känner inte igen bilden. Men visst, även om jag har ganska täta kontakter med ett antal av SO-författarna, så kan jag inte hänvisa till mer än mina personliga erfarenheter när det gäller dialog med förlaget och de förläggare och redaktörer som arbetar där. Och visst, det är möjligt att jag hanterats extra väl eftersom min Virus är en av ljudboksserierna som gått bäst hos Storytel, det vore väl närapå tjänstefel att inte måna om författare man gärna fortsätter arbeta med. Men med det sagt, så har jag under hela den här tiden haft vanliga standardkontrakt med samma skrivelser gällande upphovsrätt och ersättningar som andra SO-författare, vilket kan vara värt att poängtera.

Jag har fått uttala mig om Storytel Original-satsningen och ljudboksutvecklingen i olika medier jag vet inte hur många gånger vid det här laget (jag skrev ju därtill en text i DN även förra året när en liknande debatt pågick). Men mig veterligen har Författarförbundet hittills aldrig visat något intresse för att höra den sidan av skranket, utan verkar enbart lyssna till de röster som tycker att allt är skit och pannkaka.

Jag vet att det finns SO-författare som varit missnöjda med hur avtalen ser ut, främst gäller det väl rättighetsbiten, så jag misstror inte att förbundet har verkliga berättelser att falla tillbaka på i det de skriver, men jag tycker ändå att helheten blir underlig. Vore inte en vettig fråga – om nu Storytels satsning på egenproducerat ljud- och e-boksmaterial är så hemsk – vara hur i hela friden det kommer sig att vissa av förbundets medlemmar trots detta frivilligt skriver för dem, och inte bara en utan flera gånger? Vilka är våra bevekelsegrunder? Jag är övertygad om att det skulle gå att föra ett vettigt samtal om det.

Nåväl. Lite av det har jag försökt ge uttryck för i min text. In och läs och bilda er en egen uppfattning, och läs för all del gärna förbundets inledande text också.

Ljudbokshatt eller tv-hatt? Svårt att veta ibland.

När jag var i Göteborg på Bokmässan intervjuades jag av Kulturnytt i Sveriges Radios P1 till ett kommande inslag om ljudboksutvecklingen. I fredags kontaktade de mig igen, den här gången för att jag skulle uttala mig i kapacitet av film- och tv-streamingexpert, utifrån min roll på sajten TVdags där jag ju skriver om dessa ämnen. Det blev ett inslag senare samma dag, som handlade om TV4:s beslut att stoppa smygpremiären av den nya säsongen av Solsidan på C More.

Inte särskilt mycket matnyttigt som kom fram i intervjun kanske, vi hade ett ganska långt samtal varav sisådär fyra meningar kom med, men hur som helst, det gäller att veta vilken av sina hattar man ska ha på skallen när de ringer. Här återfinns inslaget.

Pratade om att skriva för örat i Sundsvall

Reste ner till Sundsvall i dagarna två, höll ett föredrag i morse på en nationell bibliotekskonferens om det som på något sätt kommit att bli mitt paradämne – att skriva för örat.

Det var ett fyrtiotal åhörare, och jag inbillar mig att det blev uppskattat, även om det här med kommersiella ljudbokstjänster så klart är en het potatis inte bara bland de traditionella bokförlagen utan även inom den offentliga bibliotekssektorn. Jag hoppas hur som helst att jag lyckades avdramatisera skiftet en aning, samt förklara de skillnader och likheter jag ser mellan de olika formaten. Och jag tycker verkligen att det är roligt att föreläsa, ska erkännas.

Sveriges är avlångt, inser man vid sådana här tillfällen. Eftersom jag helst inte ville flyga ner till Stockholm och sedan upp till Sundsvall igen, blev det i stället bil, tåg, buss och tåg i timmarna tretton. Rullade hemifrån strax efter halv sex på morgonen med riktning Gällivare, där jag tog tåget ner till Luleå, där jag efter en timme bytte till buss som tog mig vidare ner till Umeå, där jag efter ytterligare en timmes väntan tog tåget vidare mot Sundsvall. Strax före sju på kvällen var jag framme. Onekligen en lång tid, med tanke på att de som tagit tåget upp från Stockholm gjorde sina resor på tre och en halv timme.

Hemresan är inte så särskilt mycket mer smidig. Jag var färdig med mitt föredrag klockan tio i morse, men nästa tåganslutning norrut där jag tar mig hela vägen till Gällivare utan att tvingas till övernattning någonstans längs vägen, innebar att jag måste vänta tills nattåget från Stockholm passerar här klockan 22.45 i kväll. Det blir alltså en natt på tåg, jag angör Gällivare klockan åtta i morgon bitti.

Den ack så bespottade regionala tågoperatören Norrtåg lyckades faktiskt ta mig ner i går utan en enda minuts försening i går. Hoppas SJ lyckas med detsamma i natt.

Så vad göra i Sundsvall en fredagseftermiddag och -kväll? Jag har hängt på stan och på Kulturmagasinet under eftermiddagen, och bokat en biljett på Filmstaden till Quick på tidiga kvällsföreställningen, och tänkte väl gå och äta någonstans efteråt. I den bästa av världar skriver jag även några tusen tecken på Smittad 3 (jag var extremt flitig under gårdagens resdag!), men det är ju tyvärr ganska sällan som man lever i den bästa av världar.