Oklart i DN om Ordfronts bibliotekssatsning på e-böcker

Artikeln i dagens DN (24-timmarslänk här) om att Ordfront sluter avtal med Stockholms stadsbibliotek för att börja distribuera e-böcker till biblioteket direkt, utan att gå via distributören Elib, är en underlig text.

Jag tycker att den missar åtminstone fyra viktiga frågor:

1. Är det här ens en nyhet? Att Ordfront och Stockholms stadsbibliotek skulle inleda ett samarbete gällande e-boksutlåning skrev Svensk Bokhandel om redan i november 2012. Ändå har det här samarbetet förberetts “under medial tystnad”, enligt Dagens Nyheter.

2. Vad är det som gör att det här avtalet är bättre än det Ordfront hade kunnat sluta med Elib? Det enda som nämns är att Ordfronts marknadschef Jenny Bjarnar säger att de vill kunna ge författare och förlag “skälig ersättning” samt få tillgång till lånestatistik. På vilka sätt är ersättningen och lånestatistiken annorlunda jämfört med den som Elib erbjuder?

3. Är det inte ett problem att avtalet begränsar sig till Stockholms stadsbibliotek? Visserligen kan man sitta var som helst i landet och låna e-böcker från Stockholms stadsbibliotek bara man har en nätuppkoppling, men det krävs ett lånekort och det måste man hämta ut fysiskt på plats i Stockholm innan man kan börja låna. De cirka 8 miljoner av Sveriges invånare som inte bor i Stockholms närhet då?

4. Varför nämns inte Publit i artikeln, trots att det är de som sköter “Elib-biten” mellan Ordfront och Stockholms stadsbibliotek? För det rör sig inte om ett direktavtal mellan förlag och bibliotek, utan om att Publit jobbar på att bygga upp en alternativ distributionskedja till den Elib etablerat, och där avtalet gällande Ordfront och Stockholms stadsbibliotek är det första projektet som lanseras.

Många frågor, som borde ha förtjänat svar.

Datumstämpelns återkomst

Den minnesgode kommer ihåg att jag i början av året skrev ett par recenserande inlägg om e-bokstjänsten Bokon. En sak jag lyfte fram som smart var att deras app för e-boksläsning och köp även tillät inladdning och läsning av biblioteksböcker, och jag rosade den som ett mer tillfredsställande alternativ än Bluefire Reader, som är den app de flesta använder för att läsa biblioteksböcker på iPhone/iPad.

Men efter att en bok kraschat för mig när jag använde Bokons app och jag därför tillfälligt gått tillbaka till Bluefire Reader, upptäckte jag en funktion där som jag tror är relativt ny, som har fått mig att åtminstone hittills stanna kvar hos Bluefire: Antal dagar kvar på lånet.

Ni minns i barn- och ungdomen, då man lånade böcker på biblioteket och alltid visste när de skulle lämnas tillbaka eftersom bibliotekarien stämplat återlämningsdatumet på den där rutade sidan längst bak? Detta är sedan länge bortrationaliserat på svenska bibliotek och ersatt med ett simpelt kassakvitto som tappas bort redan innan man kommit ut från biblioteksbyggnaden – men nu har Bluefire Reader återinfört stämpeln i digital form! Så här ser det nämligen ut på katalogsidan i appen:

Skärmavbild 2013-06-27 kl. 21.34.40

2 days remaining on loan. En enkel men oerhört nyttig informationsrad, som höjer användarupplevelsen flera snäpp. Nu vet jag när det gäller att rappa på och trotsa småbarnslivets eviga trötthet om kvällarna. Barndomens bibliotekslån är åter här, numera digitala.

Hos Bokon finns tyvärr ingen sådan info på katalogsidan, och heller ingen annanstans vad jag lyckats hitta. Däremot bjuder appen på en bugg jag aldrig lyckats bli kvitt, som gör att jag till synes får dubletter av de biblioteksböcker jag lånar. Men raderar jag den ena, slutar även den andra att fungera. Inte så användarvänligt, tyvärr:

Skärmavbild 2013-06-27 kl. 21.34.58

Så kom igen Bokon, fixa något liknande! Det borde inte vara svårt rent tekniskt, infon om när boken ska “lämnas tillbaka” (det vill säga sluta fungera) finns ju inskriven i filen, och borde väl gå att lyfta fram visuellt. Det skulle verkligen lyfta biblioteksdelen.

TILLÄGG: Fick en kommentar på Facebook där det påpekades att den här funktionen även finns på en del läsplattor, bland annat Sonys. Än större anledning för Bokon att skaffa den också, med andra ord.

Jo, det går att driva bokhandel

Jag gillar verkligen Kiruna Bokhandel. Ett fint exempel på att det faktiskt går att få snurr på en bokhandel i dag, trots alla domedagsprofetior. Mycket arrangemang, en vilja att vara en kulturell samlingspunkt i samhället och en öppen attityd till samarbeten med andra aktörer som exempelvis stadsbiblioteket, har gjort den nu snart två år gamla bokhandeln till en stor framgång.

I fjol porträtterade jag dess innehavare Tora Lindberg för Svensk Bokhandel. I dag hängde jag där utanför en sväng när de arrangerade bokloppis på trottoaren framför butiken, dit ett femtontal tillfälliga försäljare tagit sig med sina bananlådor och fällbord. Jag nöjde mig med ett inköp på fem kronor, “Hokus pokus, Alfons Åberg” som jag gissar att familjens treåring kommer att uppskatta, då han befinner sig i en svår Alfonsperiod just nu.

20130625-122312.jpg

Så nära men ändå så fjärran

Tage ville se filmer och bilder från sin ungdom i går. Vi gick in i arkivet på de olika bildtjänsterna – åh vad jag måste se till att få ordning på det senaste årets skörd – och nostalgivärken slog till som ett knytnävsslag i bröstet. Jösses vad jag saknar Berlin ibland. Och jistanes vad liten han var när vi bodde där. Och jehudamej vad lik han är Ejda vid samma tid.

Till sist var vi tvungna att rota fram 2010 års retrospektivfilm. Minnena!

A cold day in heaven

Konsekvent agerande. Något jag uppenbarligen inte sysslar med. För nu har jag nämligen, trots mina brösttoner i fjol, gått och blivit medlem i Författarförbundet.

Det var i januari i fjol som Författarförbundet tog Förläggareföreningen i handen och gick ut i en debattartikel i SvD och krävde att digitala e-boksfiler skulle bli tidsenliga och börja lyda fysikens lagar. Bibliotek skulle bara få låna ut ett i förväg bestämt antal exemplar av varje e-bok, sedan skulle den vara “slut” tills de tidigare låntagarna “lämnat tillbaka” sina filer.

Jag tyckte det var ungefär det dummaste jag någonsin hört, och proklamerade högljutt att jag minsann aldrig skulle söka medlemskap i den där organisationen, och fick ytterligare vatten på min kvarn någon dag senare när kritiker av förslaget simpelt viftades bort med att de bara ville fortsätta få gratisäta.

Aldrig! Jag knöt näven framför min skärm och muttrade det igen. Aldrig!

Men så hände några saker. I maj samma år valdes Gunnar Ardelius till förbundets nye ordförande, och snart inleddes en medveten och i mina ögon mycket sympatisk satsning på att öka medvetenheten om förbundet bland landets yngre författare, och att i förlängningen även knyta dem till sig via en överbryggande ungdomssektion, som fick sin färdiga form bara häromdagen. Att jag dessutom känt Gunnar i snart ett decennium gjorde inte saken sämre, jag har helt enkelt ett personligt förtroende för honom och tror att han kommer att göra allt för att nå vettiga lösningar på svåra frågor.

Missförstå mig inte, jag tror att hans föregångare Mats Söderlund hade samma ambitioner, de gånger jag pratat med honom i min roll som journalist har han verkat både genomtänkt och sympatisk. Men i frågan om biblioteken och e-böckerna anser jag fortfarande att han och den förra förbundsledningen gjorde en rejäl dikeskörning.

Men. Om jag nu är så himla anti får jag väl försöka påverka på de sätt jag kan. Och är det verkligen mer effektivt att göra det genom att sitta och ryta med hyttande näve från mitt lilla egna hörn av internet? Är det inte bättre att försöka medverka till förändring inifrån i stället?

Jo, jag tror det. Och därför bestämde jag mig i våras för att skicka in en ansökan, trots mitt tidigare tjoande.

I går fick jag hem en diger lunta informationspapper, jag är numera invald, en fullvärdig medlem i Författarförbundet.

Bara att skrida till verket och börja vara motvalls.

Svensk versus amerikansk pocket

I september, nästan två år efter att den inbundna utgåvan kom i slutet av oktober 2011, ges Walter Isaacsons biografi “Steve Jobs” ut i pocket i USA. I Sverige, där den inbundna upplagan i princip kom samtidigt som det amerikanska originalet, kommer då pocketutgåvan av nämnda bok att ha funnits ute i handeln i 13 månader.

Så här är det så klart inte alltid, men det är ändå ett intressant exempel på hur oerhört olika de svenska och amerikanska bokmarknaderna är. I Sverige är pocketboken alltjämt mycket stark och viktig, i USA har den aldrig varit det och i takt med att e-boken vuxit sig allt starkare har den tynat ytterligare.

TILLÄGG: Såg att Amazon satt priset på den nya utgåvan till 18 dollar, vilket torde indikera att det rör sig om en så kallad trade paperback-utgåva, och inte en mass-market paperback, vilket är det vi i Sverige brukar kalla pocket. Två år efter den inbundna utgivningen finns det alltså ännu inga planer på det vi ser som “vanlig” pocket. Detta trots att boken varit en enorm framgång.

Vad är då en trade paperback? Jag skrev om det för ett par år sedan här.

Två ögonblick

Det bjuder på sina enkla fina stunder, småbarnslivet.

Sitter på Frasses i Kiruna med Tage, vi har en pappa/son-dag på tu man hand. Han mumsar glatt av sin hamburgare och är oerhört glad över att ha fått ett hopprep i present i sin barnbox. Du kan få några av mina pommes frites pappa. Tack, säger jag och tar ett par från hans påse. Och så doppar du dem i ketchupen pappa, de blir godare då.

Ligger i sängen på förmiddagen med Ejda, är extremt trött efter att ha gått upp halv fem för att skjutsa Johanna till det tidiga morgonflyget från Kiruna. Försöker närmast desperat få den snart tre månader gamla bebisen att sova, men hennes armar viftar än hit, än dit, jag fångar upp och håller dem, försöker få henne att komma till ro. Hon stannar i sina rörelser, tittar länge på mina tummar, verkligen studerar dem, och vänder sedan blicken mot mig och skrattar så att hon nästan kiknar.

Norrbottningen

Har inte er flytt hit mjölkats nog i medierna än? frågade Johannas pappa lite uppgivet när jag klev innanför dörren hemma hos dem i eftermiddags.

jagtage

Nej, det verkar inte så, för i dagens NSD breddes vår omlokalisering från Stockholm till Vittangi ut över en helsida. För första gången var det dock jag som stod i fokus – när SVT:s Nordnytt, Norrbotten24 och Kiruna-Tidningen kommit farande har det varit den förlorade dottern Johannas återkomst till hembyn som skildrats. Men i dag var det stockholmsförfattaren som hamnat i glesbygden som stod i centrum.

Sannerligen på tiden!

Här och där

Inte sällan under den här helgen har jag fått frågan Men saknar du inte Stockholm?

Jag saknar Stockholm när jag är i Stockholm, har jag svarat. Först när jag befinner mig här inser jag att jo, jag saknar Stockholm ibland, det är en bra plats där jag har levt en stor del av mitt liv vilket har satt djupa spår. Stockholm är för mig hemma mer än någon annan plats jag har bott på.

Tidigare i kväll, när jag lämnat av en gungstol som jag hade med i bilen ner från Vittangi hos Johannas syster vid Thorildsplan, kände jag saknaden efter Stockholm närmast som en fysisk käftsmäll när jag på tillbakavägen körde upp på Västerbron och såg hur kvällssolen fick staden att gnistra i den varma försommarkvällen. I den stunden ville jag aldrig åka härifrån igen.

Men saknaden försvinner snabbt när jag inte är här. I Vittangi tänker jag sällan på det, där trivs jag lika bra, kanske till och med bättre på vissa sätt, även om trivseln är av en annan sort.

I morgon bitti rullar jag uppåt igen, strax före klockan sex ringer klockan. Tack för den här gången Stockholm, du visade dig från en bra sida.