Bonniers självutgivningstjänst Type & Tell lanseras

På bokmässan i fjol blev jag knackad på axeln i Bonniermontern och fick en förfrågan om jag med mitt självutgivarexperiment i bagaget hade lust att kolla på en tidig version av Bonniers kommande egenutgivningstjänst. Det var jag så klart, och fick en demonstration på plats och bjöds efter mässan in till att vara med i någon sorts betatestargrupp, ett uppdrag jag vill minnas att jag skötte katastrofalt dåligt på grund av tidsbrist, jag svarade på några enkäter men inte särskilt mycket mer. Sorry för det.

Nu är tjänsten, som fått namnet Type & Tell, på väg att lanseras publikt, ett pressmeddelande damp ner i min inkort nu på förmiddagen. Eftersom jag sitter med lite för många deadlines för att göra något vettigt av det (ständigt denna tidsbrist), klistrar jag bara in pressmeddelandet nedan.

1 september släpper Bonnierförlagen en betaversion av den digitala självpubliceringstjänsten Type & Tell. Lanseringen markerar tydligt att Bonnierförlagen tar egenutgivning på största allvar och vill vara en del av framtidens bokbransch där egenutgivning kommer att vara en självklar del på marknaden.

– 180 år efter vi gav ut vår första bok startar vi nu Type & Tell och vår ambition är att skapa Nordens bästa självpubliceringstjänst ur ett användarperspektiv. Jag tycker att självpublicering och traditionell förlagsverksamhet samspelar fint. Det är två väldigt olika saker men samtidigt en del av samma rörelse, skrivandet och läsandet, säger Bonnierförlagens VD Håkan Rudels.

Type & Tell är en renodlad självpubliceringstjänst, vilket innebär att skribenten har full kontroll över sin bok samt behåller sina rättigheter.

– Vi vill göra det möjligt för alla de som vill skriva och dela sin berättelse att göra det på ett enkelt, snabbt och kvalitativt sätt, säger Rebecka Leffler, affärsutvecklingschef på Type & Tell.

Om Type & Tell:

För att använda tjänsten registrerar användaren ett konto, sedan är det gratis att lägga upp nya bokprojekt, jobba med text och layout och planera bokens lansering. Skribenten väljer när boken ska publiceras och först när den gör det tar Type & Tell ut en publiceringsavgift på 1 500 kr, det är en engångskostnad per publicerat verk och inkluderar både tryckt bok och ebok. Tjänster som marknadsföring, omslag och professionella pressbilder finns som tillval.

– Olika skribenter har olika behov, och det kan vi tillgodose. Några vill ta hjälp, andra vill ha full kontroll hela vägen, hos oss kan de välja själva, säger Rebecka Leffler.

Det som skiljer Type & Tell från konkurrenter på marknaden är bland annat det layoutverktyg som låter skribenten se de färdiga boksidorna på ett ögonblick. Type & Tell erbjuder även formgivna mallar för inlaga och omslag.

– Vi gör en manuell teknisk granskning av de böcker som publiceras genom oss. Tack vare det kan vi säkerställa att alla böcker som trycks med hjälp av våra egna mallar håller en hög kvalitet gällande layout, typografi och läsbarhet, säger Rebecka Leffler.

Ytterligare en unik förmån med tjänsten är författarens egen bokplan, som kopplas till varje produktion. Bokplanen baseras på mångårig erfarenhet och kunskap, och föreslår bland annat vilka marknads- och PR-insatser författaren bör prioritera och när i tid.

Bonnierförlagens digitala självpubliceringstjänst ha tagits fram genom nära samarbete och en lyhörd dialog med författare, allt för att skapa en tjänst som uppfyller de behov som dagens författare har. Sedan ett par månader tillbaka har tjänsten provats och utvärderats av en testgrupp. Men nu släpps en betaversion som är öppen för alla.

– Jag hoppas att det blir en anstormning. Det ska bli väldigt spännande att se vad fler användare tycker om tjänsten, säger Rebecka Leffler.

Förändringar och utvecklingar kommer att ske löpande.

– Vår ambition, och vår styrka, har hela tiden varit att lyssna in användarnas behov och förbättra tjänsten efter deras feedback, säger Rebecka Leffler.

Tjänsten i sig slår som sagt upp portarna 1 september. En anhängande Type & Tell-blogg är dock uppe och rullar sedan en tid. Ska bli spännande att se det färdiga resultatet.

UNT kuppar Norstedts gällande Millennium

Angående Millennium-hysterin: Roligt och försigkommet av ”min” tidning UNT att lyckas köpa ett av de exemplar av boken som en Pressbyrå i Stockholm började sälja av misstag i morse, en dag för tidigt, och som nu tidningens recensent Tim Andersson sitter och sträckläser inne på redaktionen för att de ska bli först i världen med en recension. Recensionen ska enligt uppgift publiceras vid 15-tiden i dag, men redan nu har de lagt upp en kortare kommentar av recensenten, där han bland annat säger att det märks att det är en annan författare som nu tagit sig an Millennium-världen då språket är enklare och mindre omständligt än i bortgångne Stieg Larssons inledande tre böcker.

Och just det låter faktiskt, i mina ögon, rätt positivt. För det var just omständligheten jag hade svårt för i originaltrilogin.

Här berättar kulturchefen Kristina Lindquist kort om sitt oväntade inköp:

UPPDATERING: Nu har UNT lagt ut sin recension av Det som inte dödar oss.

Piratförlaget blir ensam ägare till Bokon

Vinglandet fortsätter för den svenska e-boksmarknaden. Nu köper Piratförlaget ut Schibsted och De Oberoende ur den förlusttyngda e-boksbutiken Bokon, och kör vidare på egen hand. Jag saxar pressmeddelandet:

Piratförlaget, som tillsammans med Schibsted och förlagsgruppen De Oberoende 2012 grundade e-bokhandeln Bokon, har tagit över hela ägandet i bolaget.

– Bokon har gjort e-boken enkelt tillgänglig för mängder av nya läsare, säger Carl Hamilton, ordförande i Piratförlaget. Inte minst de stora satsningarna i Aftonbladet och Svenska Dagbladet måste framhållas. Vi har mötts av uppskattning, även från våra konkurrenter. Samarbetet med Schibsted och De Oberoende var nydanande. Vi hoppas att det kan fortsätta i andra former.

En förklaring till ägarförändringen i Bokon är den oväntat svaga utvecklingen på e-boksmarknaden.

Piratförlaget har för avsikt att utveckla Bokon vidare och kommer att se över alla möjligheter att stärka erbjudandet till kunderna.

– Beslutet att sälja vår andel i Bokon handlar om vår strategi framåt där vi inte bedriver egen e-handel och fokuserar på produkter och tjänster som ligger nära den publicistiska kärnan, säger Annika Söderberg, affärsområdeschef för Nya Medieprodukter.

– I och med den låga tillväxten på den svenska e-boksmarknaden tror vi att Bokon gynnas av ett tydligt ägarskap. Detta får man nu och vi vill lyckönska Piratförlaget inför den resa som man nu påbörjar, säger Svante Weyler, ordförande i De Oberoende AB.

Jag recenserade Bokons tjänst rätt utförligt när den kom, och det är intressant att se att de två saker som gjorde Bokon unika – möjligheten att även läsa bibliotekslånade e-böcker i deras app samt en nätbutik som även fungerar i deras Apple-app – fortfarande inte har någon motsvarighet på den svenska marknaden. Att knappt något alls e-boksmarknaden är här.

Det ska bli spännande att se om Piratförlaget lyckas få lite vind i seglen nu när de får styra skutan efter eget huvud. De har om inte annat en unik position i Sverige på det här området – de var igång med att ge ut e-boksversioner av sina titlar redan vid millennieskiftet, långt innan någon annan var igång. Men de har en tuff uppgift framför sig eftersom den ökning av e-boksmarknaden som ändock sker av allt att döma äger rum på Apples och Googles plattformar och inte hos de svenska aktörerna.

Piratförlagets styrelseordförande Carl Hamiltons svar till Svensk Bokhandel på frågan om vad som krävs för att få fart på marknaden tycker dock åtminstone jag känns oroande: En momssänkning. Produkten är fel prissatt. Nya e-böcker är för dyra och vi kan aldrig konkurrera med 25 procents moms. De stora aktörerna måste också bli mer aktiva.

Att han så tydligt drar upp momskortet som första punkt är olyckligt, eftersom det inte är något som kommer att ändras i brådrasket. Även om de svenska kampanjerna för att få ner e-boksmomsen skulle bära frukt, så kommer det med all sannolikhet att ta lång tid, det är ju trots allt EU-kvarnar som ska mala. Att då så tydligt fortsätta att låsa sig vid den frågan är knappast till gagn för den inhemska utvecklingen, Apple, Google och Amazon kommer utan problem att hinna stycka marknaden mellan sig om vi bara ska stå och säga moms, moms, moms.

Sommarmötet

Jag tog bilen in till Kiruna på lördagsmorgonen, körde upp till Malmfältens Folkhögskola bara för att bli inslussad i en LKAB-buss för vidare färd ner i gruvan där mottagarna av Norrlands litteraturpris skulle presenteras, som en del i Norrländska Litteratursällskapets sommarmöte. Jag har varit medlem i sällskapet länge, men alltid misslyckats med att medverka på dess sommarmöten, trots att jag året då det var i Gysinge till och med betalade in anmälningsavgiften, men sedan aldrig åkte. Barnsjukdomsrelaterat avhopp, har jag för mig.

Nå, eftersom årets sammankomst bara var sju och en halv mil bort, hade det ju närmast varit tjänstefel att inte medverka.

Och det var såväl intressant som inspirerande! Årets mottagare av Norrlands Litteraturpris blev Ida Linde och Lina Stoltz, och Ida är jag en smula bekant med sedan tidigare, så det var extra roligt (boken hon prisades för, Norrut åker man för att dö, är därtill mycket bra och figurerade två gånger på bild i min Adlbris Letto Frontlight-recension i våras). Det var också min första visit till besöksgruvan (jag har varit ner djupare å arbetets vägnar för ett par reportage tidigare), och museet berörde mig mycket.

Efter lunch anordnade de nybakade redaktörerna för litteraturtidskriften Provins ett seminarium om tidskriftens nutid och framtid, varefter jag nyttjade en håltimme i programmet till att ta bilen till Coop Forum för att köpa storpack blöjor och välling innan det var dags för författarsamtal på Folkets Hus, först med dagens litteraturprismottagare och därefter Augustprisvinnaren Kristina Sandberg och debutanten Elin Tamm.

Allt detta tal om Norrland drabbade mig så till den grad att jag vacklade ut från Folkets Hus övertygad om att jag återigen måste skifta fokus mellan de två bokmanus jag ständigt velar mellan. Stockholmsboken – den stora undergångsromanen! – jag nu åtminstone kommit en tredjedel på väg med måste sättas på sparlåga, det är ju Norrlandsboken – den stora återvändarromanen! – som måste bli klar.

Vimmelkantig av övertygelsen gick jag bort till bilen, hämtade datorn och begav mig till Scandic Ferrums lounge för en timmes skaldande. Därefter åter till bilen, i vilken jag svidade om till skjorta, slips och kavaj (glamouren i att byta om i en solvarm bil på en öde bilparkering) för promenad upp till Folkhögskolan igen, jag lät bilen stå, kände att jag ville röra lite på mig, få distans till drömmarna om Norrland.

Middagen var trevlig och som vanligt i litterära sammanhang visade det sig vara bra att vara gift med en bokhora. För även om mitt eget författarskap gett mig blott ett uns av berömdhet i min egen rätt, brukar mitt namn ackompanjerat av mina romantitlar ofta ge reaktionen – Jamen, visst är det du som är gift med Johanna på Bokhora? – och så även denna kväll. Mycket praktisk samtalsöppnare.

Vid elvatiden bröt jag upp, promenerade ner längs stadens branta sluttning till bilen och körde hem, denna kväll för ovanlighetens skull utan att se en enda ren. Väl hemma fann jag ovan nämnda bokhora sovandes i soffan med katten på magen. Mysigt.

IMG_1739

Jag och min älskade Powerbook

Jag har skrivit om kärleken till min gamla 12″ Powerbook många gånger här i spalterna. En av Apples mer omtyckta datorer rent generellt, en välbyggd maskin, vacker att se på och med ett fenomenalt tangentbord. Därtill är den en slitvarg som rullar på i ur och skur.

Jag köpte min sommaren 2004, och använde den dagligen i nästan fyra och ett halvt år, främst som hemmadator men även till betydande del på jobbet – när jag var ute och flängde Sverige och Europa runt å TT:s kultur- och nöjesredaktions vägnar jobbade jag nästan alltid på min egen dator, de bärbara pc-maskiner från Dell som teknikavdelningen utrustade oss med för fältarbete var hopplösa. Den har således levt, den här datorn.

På senare år har Powerbooken dock fört en slumrande tillvaro. Under året i Berlin 2010-2011 tjänstgjorde den som tv-dator – högupplösta grejer orkar den inte processa men där hade vi en tjock-tv på 22″ så hd-kvalitet var ändå bortkastat – och jag har genom åren layoutat tre böcker på den, har en urgammal version från jobbet av Quark Xpress från 00-talets första halva installerad och sidmallarna jag ursprungligen gjorde till pocketutgåvan av Dannyboy & kärleken 2006 fungerar fortfarande fint att utgå ifrån, så jag har aldrig sett någon poäng med att lära mig InDesign.

Jag och Powerbooken

Men kommen elva år in i sin levnad blir min Powerbook så klart något mer obsolet för varje gång jag plockar fram den. Sidor laddas långsamt in i Safari på grund av moderna annonsformat och insticksfiler den inte är byggd för, Dropboxsynkningen slutade fungera i våras när Dropbox lade ner stödet för Power PC-maskiner och den knarriga 5400-varvshårddisken började rent generellt kännas ack så trött när den skyfflade data fram och tillbaka. Började tiden för min trotjänare rinna ut?

Men så mindes jag en artikel på 9to5Mac från i vintras, där artikelförfattaren bytte ut den ordinarie, mekaniska hårddisken i en iMac av äldre modell till en ny SSD-disk, med en betydligt rappare, närmast pånyttfödd maskin som resultat. Vore det möjligt även med en så gammal maskin som min? Jag kollade hos nätbutiken Other World Computing, som är sajten framför andra när det gäller minnen och diskar till äldre ”legacy”-macar, och jodå, min dator var närmast ny i sammanhanget, de hade SSD-diskar som passade till och med i de allra första iBook-modellerna från 1999, det färgglada så kallade dasslocket, om ni minns.

Sagt och gjort, jag beställde en 60 GB-disk, jag hade en på 80 tidigare men ärligt talat så är mitt behov av levnadsutrymme på den här maskinen i dag begränsat, så jag tog den minsta varianten för att få ner priset. Den anlände med posten tillsammans med ett litet skruvmejselkit efter någon vecka, och jag surfade in på den fenomenala sajten iFixit där det finns guider för hur man på ett säkert sätt plockar isär och byter ut delar på i princip vilken elektronisk pryl som helst.

IMG_4882

Minnesgoda läsare kommer ihåg att jag gjorde något liknande för ett par år sedan, då jag bytte ut SSD:n i min dåvarande MacBook Air från 128 till 256 GB. Jämfört med den operationen, som var rätt enkel, inbegrep Powerbookoperationen nästan 30 moment varav ett par riktigt pilliga innan allt var isärplockat, så jag tvingade katten Karlsson att vara utomhus, det fanns inte spelrum för en nyfiken kattunge som riskerade hoppa upp på köksbordet och för en undersökning av de i nummerordning noggrant utplacerade och märkta skruvarna.

IMG_4884

IMG_4886

Och det kirurgiska ingreppet gick bra! Efter sju sorger och åtta bedrövelser gällande återinstallationen av systemet – som jag inte tänker gå in på i detalj för då somnar alla utom de mest inbitna tekniknördarna – så hade jag en nyinstallerad och fräsch version av Mac OSX Leopard (10.5.8) på den sprillans nya SSD-disken. Inför nystarten såg jag även till att ge datorn en rejäl upputsning med några av Ejdas våtservetter.

Var det värt det? Rent krasst var det så klart inte det. Jag har som sagt inget egentligt behov av den här datorn, och att lägga cirka 1600 kronor (1200 för SSD-disken och 400 för ett chassi till den urplockade hårddisken som det visade sig att jag behövde när jag installerade om systemet på den nya) är så klart på många sätt ren idioti, för att inte tala om att jag totalt lade säkert 20 timmar på projektet.

Men allt kan inte mätas på det sättet. Dels ville jag se vad som rent konkret kan göras för att förlänga livet på en så här gammal maskin, och vilka de faktiska effekterna blir. Därtill kommer faktumet att jag tycker att sådant här pillande är roligt, och det finns väl värre hobbyer att ägna sig åt än att skruva i gamla datorer och bråka med krånglande installationsprocesser.

Vilka blev de faktiska effekterna då? Jo, datorn blev rejält mycket snabbare. Innan operationen gjorde jag två separata mätningar – dels tiden från att startat upp fram till att den hunnit ladda in systemet, öppnat Safari och laddat in min hemsida, samt dels från uppstart till att operativsystemet samt Quark Xpress fullt hade laddats in.

Med äldre, mekanisk hårddisk tog Safaritestest 108 sekunder, och med den nya SSD-disken 71 sekunder. Quark-testet visade på än mer iögonfallande förbättringar, först tog det hela 191 sekunder, men med SSD-disken blott 78, vilket är att jämföra med att Usain Bolt plötsligt skulle börja springa 100-meterslopp på 4 sekunder i stället för 9,7 (lämpligheten i övrigt vid att jämföra min Powerbook med Usain Bolt lämnar vi därhän).

Bortsett från dessa enskilda tester så upplever jag datorn överlag som rejält rappare och avsaknaden av den ständigt snurrande, mekaniska hårddisken gör datorupplevelsen mycket behagligare. Dock har den nya disken en tendens att bli lite varmare än den gamla, så fläkten går igång oftare, särskilt när jag har datorn i knät. Jag skulle väl inte gå så långt som att säga att skillnaden är som natt och dag, men låt oss säga som natt och förmiddag. Och det är inte illa för en elva år gammal dator.

Visst går det långsammare att använda den här datorn (ja, jag har så klart skrivit det här inlägget på Powerbooken) jämfört med dagens bärbara, och att hålla på med bildhantering eller gud förbjude filmredigering på den torde ge mig gråa hår om jag gav mig på det. Men så länge det handlar om enkelt surfande och textbaserade uppgifter – vilket i ärlighetens namn utgör uppåt 90 procent av tiden jag sitter framför datorn, jag är en simpel människa – så duger den här SSD-uppdaterade trotjänaren ännu förvånansvärt fint.

——

TEKNIKAPPENDIX.
Vad som i korthet hände när systemet skulle installeras på den tomma SSD-disken var detta: Dvd-spelaren i min Powerbook är trasig sedan ett antal år tillbaka, vilket inte varit något problem, de få programinstallationer jag gjort av Officepaket och liknande från skiva har skett från en extern dvd-läsare. Problemet är bara att Power PC-datorer (Apple gick över till Intel-baserade processorer i sina maskiner år 2005) inte kan boota från USB-enheter, utan enbart från enheter med Firewireanslutning (och vem äger sådana prylar nu för tiden?). Detta hade jag helt glömt, och således kunde jag inte installera systemet från någon systemskiva, extern USB-hårddisk eller sticka i min ägo. Jag hittade en del forumtrådar av det mer avancerade slaget om att det gick att via Terminalprompten tvinga Power PC-maskiner att starta upp via USB-porten, men jag lyckades inte få det att fungera, trots många och långa fruktlösa försök. Till sist bet jag i det sura äpplet och beställde ett hårddiskchassi med Firewireanslutning, i vilket jag kunde stoppa in datorns gamla hårddisk, boota upp datorn från denna, skapa en ny partition på vilken jag lade en bootbar skivavbild av Leopards installationsskiva, och kunde slutligen installera systemet på den nya, helt tomma SSD-disken.

Ägnar sig Norstedts verkligen åt gravplundring?

Den oerhört hårda texten i gårdagens Dagens Nyheter, där Stieg Larssons gamla vänner Svante Brandén och Anders Lindblom kallar utgivningen av den kommande Millenniumboken Det som inte dödar oss av David Lagercrantz för gravplundring, förtjänar en kommentar.

Brandéns och Lindbloms text ger bilden av en konstnär som tog sin Millenniumtrilogi på oerhört allvar, en man som såg sina alster som stor konst. Bara tanken på att han skulle ha låtit någon annan ta vid svindlar, skriver de, Stieg Larrson skulle hellre ha lagt ner alltihop än att låta någon ”våldföra sig” på hans romanprojekt. I dagens DN kommenterar såväl Millenniumförlaget Norstedts och Stieg Larssons pappa och bror debattexten, och de har så klart en helt annan syn på den kommande utgivningen.

Det finns ett litet och ett stort problem. Det lilla är att vi än så länge har noll aning om kvaliteterna på den bok David Lagercrantz har skrivit, jag har svårt att se att Brandén och Lindblom har tilldelats ett förhandsexemplar som de har läst och utvärderat innan de skrev sin sågning. Hur de redan nu kan veta att Lagercrantz inte har skapat en historia och befolkat den med rollfigurer som klarar av att fylla deras avlidne väns skor förblir oklart.

Det stora problemet är så klart att vi aldrig kommer att få veta. Vi har genomlevt ett drygt decennium av strider mellan olika intressenter till Stieg Larssons kvarlåtenskap, och hur gärna de olika parterna än påstår det, så kan ingen med säkerhet säga vad Stieg själv hade velat. Eftersom han dog knall fall tio månader innan den första delen i trilogin gavs ut, hann den här typen av frågor av förklarliga skäl aldrig ställas.

Att han kanske inte tog Millennium på fullt så stort allvar som Brandén och Lindblom hävdar i sin text kan man dock ana om man läser den intervju som Lasse Winkler gjorde med Stieg Larsson å Svensk Bokhandels vägnar bara någon vecka före Larssons död. Det är mig veterligen en av få intervjuer – kanske till och med den enda – som gjordes med Stieg Larsson i hans egenskap av deckarförfattare, och ger en bild av en person som kanske inte tog sina Lisbeth Salander-böcker fullt så gravallvarligt som Brandén och Lindblom hävdar. Artikeln hade den närmast kusligt förespående rubriken ”En man för historieböckerna” och finns bakom betalvägg hos Svensk Bokhandel (men också sparad i sin helhet som en pdf på tidningen Expos sajt här). Ett utdrag:

Varför valde du att vänta med att gå till ett förlag tills du skrivit tre böcker?
– Svårt att svara på. Jag skrev dem för skojs skull. Och först i tredje boken går alla trådar ihop och man förstår vad som hänt. Men alla böcker är avslutade historier. Jag skrev mest tre böcker för att det roade mig att avsluta storyn. Hade synopsis på fem böcker från början.
Du är snart klar med den fjärde?
– Ja, jag skriver väldigt snabbt. Det är lätt att skriva deckare. Det är svårare att skriva en artikel på 5 000 tecken där allt ska vara hundra procent korrekt.
När kontaktade du Norstedts?
– I april i år.
Vad väntar du dig ska hända nu?
– Om jag ska vara ironisk så väntar jag mig ingenting. Men jag kan konstatera att det här är min pensionsförsäkring.

Jag säger inte att Brandén och Lindblom har fel, för vi kommer som sagt aldrig att få veta. Men skulle Larsson verkligen ha liknat det vid gravplundring? Nja, jag har visserligen själv gett uttryck för dubier gällande den här utgivningen, men kalla mig skeptisk.

Nåväl. Den 27 augusti får vi i alla fall svar på den lilla frågan när världens samlade kultursidor kommer att simultanpublicera sina recensioner. Själv väntar jag nog med att bilda mig en egen uppfattning tills ljudboken släpps hos Storytel ett par veckor senare.

UPPDATERING: Jag publicerade senare under dagen även en lite mer välredigerad och bildsatt version av den här texten på TVdags.

Filmdagar i Malmö

Jag har börjat engagera mig i Folkets Hus bioverksamhet i Vittangi, ska försöka ta tag i deras Bio Kontrast-verksamhet som legat vilande i några år, och har inför detta spenderat dagarna tre i Malmö, där jag bevistat Folkets Hus och Parkers årliga Filmdagar, där jag försökt kolla in främst det kommande svenska filmutbudet. Tre filmer och ett seminarium i fredags, tre filmer och en festmiddag i går och avslutningsvis två filmer på morgonen/förmiddagen i dag innan det var dags att hasta över sundet till Kastrup för resan hemåt.

Sitter nu vid gate 38 på terminal 4 på Arlanda och inväntar SAS kvällsflygning till Kiruna, på grund av kort tid mellan flighterna avstod jag att boka plats på planet som gick redan vid kvart över tre, något jag inledningsvis var glad över när mitt flyg från Köpenhamn landade ett tiotal minuter försenat och jag därför med lugn i sinnet kunde spankulera ut från terminal 5 och till och med kika runt lite i Pocketshop i Sky City innan jag begav mig till fyran.

När jag väl tagit mig igenom säkerhetskontrollen och såg att det tidiga Kirunaflyget var en smula sent och ännu bordade för fullt precis där jag stod ångrade jag mig så klart tiofalt. Men då var det ju så dags.

Apple Watch och jag – en hittills kort historia

Så jag köpte mig en Apple Watch några dagar efter att den släpptes i Sverige. Och i går, efter ungefär en veckas användning, skickade jag tillbaka den.

Egentligen är det kanske inte så konstigt, jag var skeptisk redan vid köpet om det verkligen var en produkt för mig. Jag var visserligen en person som fram till cirka år 2007 regelbundet bar klocka, men jag var också en person som i ungdomen tog av mig klockan så fort jag kom till skolan och satte mig i min bänk, eller när jag som vuxen slog mig ned vid mitt skrivbord på jobbet eller när jag kom hem till min lägenhet på kvällen. Grunden till detta tror jag har att göra med att jag är vänsterhänt, men av någon anledning alltid har betett mig som en högerhänt. Det vill säga att jag alltid har burit klockor på vänster handled precis som högerhänta i regel gör, och jag hanterar datormöss med höger hand precis som högerhänta gör. Och eftersom det inte känns bekvämt att skriva med penna när klockan sitter på samma arm, plockade jag sonika av klockan så fort jag hamnade i en situation där en penna skulle användas, vilket förr i tiden var mest hela tiden.

Och en viktig poäng med Apple Watch är att den ska följa dig jämt, mäta din kontinuerliga aktivitet (eller brist därpå) och ge dig notifieringar från telefonen i realtid från arla morgon till sena kväll då den tas av för att laddas under natten. Och det störde mig.

Självklart är kontinuerlig klockbärning något jag kunde ha vant mig vid, men kombinationen av att jag ofta kom på mig att irriteras av dess närvaro kring handleden med att jag inte fann dess nuvarande funktionalitet helt övertygande ledde mig till slutsatsen att det var en onödig kostnad jag gärna fann ogjord.

En viktig funktion med Apple Watch som många recensenter poängterat är att den har fått dem att använda sina telefoner mindre, klockan levererar notifieringar som vi annars skulle ha lyft upp telefonen för att kolla, och när vi ändå har telefonen uppe är det ju lika bra att kolla Facebook och kanske även Twitter och vips så har en kvart passerat utan att det egentligen var meningen.

För mig, som redan vid mobilerans begynnelse inkorporerade telefonen i mitt klockbeteende och alltså plockade upp mobilen ur byxfickan och och la den bredvid klockan i ljudlöst läge (om än med vibration påslagen) på skrivbordet, blev resultatet närmast det omvända. Jag har i dag min iPhone inställd på att leverera rätt få notifieringar via vibration när skärmen är låst (jag tror att det är sms, nyhetsflashar från Omni samt inlägg där jag taggats på Facebook och Twitter), notifieringar som jag själv styrt när jag vill ta del av dem. Med klockan blev det annorlunda, knackningarna på handleden var svårare att ignorera än en telefon som vibrerar till i ett annat rum, och eftersom det inte alltid går att se exakt vad notifieringarna gäller på Apple Watch (Facebook har exempelvis ingen egen app där så det enda besked klockan ger är att någon vill mig något på Facebook) blev det till att leta upp telefonen eller att gå till datorn varje gång så skedde. Det här gjorde mig visserligen mer närvarande i mitt sociala medie-liv än tidigare, men det kändes också påtvingat. Visst, det är knappast ett tvång att ha samma notifieringar inställda på klockan som på telefonen, men det kändes underligt att stänga av dem eftersom de är en så väsentlig del av den här produktens nuvarande funktionalitet. Vad skulle jag annars ha den till – att kolla klockan?

Ett beteende som jag dock hann börja uppskatta som jag kommer att sakna var hur enkelt det var att låta Siri ta emot instruktioner via klockan. Stående vid kylskåpsdörren kunde jag höja handen och enkelt säga ”Hej Siri, lägg till smör till listan inköp”, och så lades det till i inköpslistan i appen Påminnelser, jag upplevde underligt nog röstigenkänningen via Apple Watch som mycket bättre än i iPhonen, trots att det är samma program som processar informationen.

Övrig funktionalitet då? Tja, tredjepartsapparna ger jag inte mycket för ännu, laddtiderna är för långa och apparna är i regel så funktionsavskalade jämfört med sina iPhonemotsvarigheter att det leder till irritation.

Ta Runkeeper som exempel. Jag hade sett fram emot att enkelt via handleden få relevant information om löptempo, avverkad distans och liknande när jag joggade, men infon som gavs visade sig ta en evighet att presenteras efter att jag lyft handleden när jag sprang vilket mer stjälpte än hjälpte, jag tappade helt rytmen av frustration. Det här kommer förhoppningsvis att förbättras väsentligt när Apple släpper version 2 av klockans operativsystem i höst och möjliggör att tredjepartsappar verkligen ligger på klockan och inte måste hämta information från telefonen hela tiden, men fram till dess så upplevde åtminstone jag att verklighetens funktionalitet låg rätt långt ifrån den info som Runkeeper själva anger på sin sajt gällande sin app för klockan. Och när en jogg med Runkeeper gick åt skogen på grund av trilskande gps-koppling (något som ibland händer med telefonen) visade sig appen i klockan sakna radera-funktion, ville jag ta bort en aktivitet var jag tvungen att först spara den från klockan och därefter plocka upp telefonen och i efterhand manuellt radera i appen där. Ingen stor grej, men extremt irriterande i stunden när jag genomsvettig stod på gårdsplanen efter avslutat pass och redan svor för att jag upptäckt att loggningen gått åt skogen.

I grund och botten lever jag nog i dagsläget inte det liv Apple Watch främst är ämnat för. Jag kryssar inte runt i vardagen mellan åtaganden som klockan kan påminna mig om och lotsa mig fram till via kartor och knackningar på handleden när jag ska svänga, jag sitter sällan i möten där ett diskret tap-tap på armen uppmärksammar mig på att någon vill mig något i stället för att telefonen ska börja dansa runt på mötesbordet när vibratorn drar igång. Jag jobbar mestadels hemifrån stillasittande framför min dator där jag ändå hela tiden notifieras om de saker klockan kan upplysa mig om. Tiden avläser jag från menylisten i datorn eller från klockan på väggen i köket, vardagsrummet och arbetsrummet eller den smått antika klockradio vi har på nattduksbordet i sovrummet.

Men – varför köpte jag då en Apple Watch, jag skrev ju redan i textens inledning att jag nog anade redan när jag klickade på Beställ att jag skulle ångra mig?

Självklart hoppades jag först och främst att min magkänsla skulle vara fel. Men jag ville också för en gångs skull testa något helt nytt. För trots att jag relativt ofta skriver om Appleprodukter här i spalterna och det tveklöst är så att mitt allmänna teknikintresse just när det gäller Apple är ett specialintresse, så har jag vad jag kan minnas aldrig tidigare köpt en Applepryl i dess första version, utan i regel väntat till andra eller som i fallet med iPhonen till tredje modellen innan jag klivit på. Jag läser kontinuerligt väldigt mycket om ny teknik, lär mig hur produkter fungerar i teorin men är i praktiken ingen early adopter, utan föredrar mina prylar i moget utförande.

Jag ser framför mig att något liknande sker här. I sin tredje version räknar jag med att Apple Watch är väsentligt kraftfullare, har egen gps och även i övrigt är betydligt mindre beroende av en medföljande iPhone, på samma sätt som iPhone under årens lopp sakteliga frigjort sig från iTunes på datorn, en koppling som de första åren var helt nödvändig för att ens kunna göra något så simpelt som en backup på sin kontaktlista. Jag utgår även från att Apple Pay då är igång i Sverige sedan en tid, vilket ökar klockans användbarhet betydligt, samt att apputvecklare hunnit lära sig vad den här typen av produkt är bäst på och lagt sitt krut där i stället för att som nu skjuta rätt friskt över hela kartan.

Men till så har skett låter jag min handled förbli fri.

Föreskolestart, coach Taylor och gästrikelitteratur

Vardag i morgon igen, har börjat förbereda barnen på förskolan. Tage suckar och säger att det är mycket roligare med sommarlov, trots att han tre minuter tidigare ondgjort sig över hur tråkigt han har det och hur synd det är om honom, att det inte finns något att göra här hemma (sittandes i ett hav av leksaker, iPadar, kojor, lillasyster och husdjur). Ibland går det inte att vinna. Rätt ofta, när jag tänker efter.

Har skrivit några kortare grejer på TVdags de senaste dagarna, om streamingtjänsten Film2Homes konkursansökan och Kyle Chandlers (mycket korta) återinträde i paradrollen som coach Taylor i mitt älskade Friday Night Lights.

Fin resetext i DN i dag om Gästrikland som litterärt landskap. Tycker dock att artikeln är lite snål när det gäller att nämna författarnamn, nog finns det fler som bör uppmärksammas i sammanhanget än Per Gunnar Evander, Joe Hill, Agnes von Krusenstjerna och Anna Jörgensdotter. Vart tog exempelvis bruksskildraren Bernt-Olov Andersson och poeten Stig Sjödin vägen? Men oavsett – väldigt fint att gästrikebygderna får uppmärksamhet, det sker alltför sällan. Och okej, även Per-Agne Erkelius nämns, dock blott i en bisats.